Verklighetens folk? Göran Hägglund sådde vind, och fick skörda storm

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman påminner om att det är tio år sedan som Kristdemokraternas dåvarande ordförande Göran Hägglund publicerade sin artikel om "Verklighetens folk" på DN Debatt (16 september 2009). I artikeln ställde Göran Hägglund Sveriges "radikala elit" mot "vanliga Svenssons". Dessa "vanliga Svenssons" benämner Göran Hägglund som "verklighetens folk", "den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv (...) och som ägnat sommaren åt att "tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands."

Göran Hägglunds artikel kan läsas nästan som en parodi på en populistisk artikel. Här finns skallet mot och förlöjligandet av en "radikal elit" som till exempel påstås tillskriva människor som uppskattar föreställande konst för att ha "nazistiska böjelser". Här finns naturromantiserandet av det "rena" folket, obefläckat av politik och uppfyllt av sina vardagsgöromål. Här finns också det för populismen så typiska auktoritära perspektivet - folket är ett, folket är homogent, folket "har inte tid att förhålla sig till alla konstigheter".

Nej Göran Hägglunds text har inte åldrats med välbehag. För att uttrycka det mycket milt.

Artikeln på DN Debatt hade föregåtts av Göran Hägglunds tal i Almedalen den 2 juli 2009. Då var det “teaterregissörer”, “krönikörer”, “vänstern” och “kultursidor” som buntades ihop till en "kulturelit": Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget (...) som hemsökte "vanligt folk". Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala. (Jag undrar fortfarande om Göran Hägglund på allvar tyckte att det var fel att förskolan jobbade med könsrollsfrågor.)

Ty vind så de, och storm skola de skörda, skrev Hosea (8:7). Göran Hägglunds tal och artikel bidrog dessvärre till att ge legitimitet åt det populistiska tonfall som idag genomsyrar samhällsklimatet. Eller som Björn Wiman avslutar sin artikel:

Hade någon för tio år sedan beskrivit dagens svenska samhällsklimat hade den personen knappast blivit trodd. Ändå är det så det ser ut. Ledarskribenter på stora svenska tidningar raljerar över rätten att söka asyl. Riksdagsledamöter för etablerade partier hetsar sina digitala mobbar mot journalister och forskare. Och Göran Hägglunds parti - som genom årtionden samlat människor som engagerat sig för flyktingar och socialt utsatta - sträcker ut en hand till ett parti som grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister och som i dag har nästan 20 procent av platserna i Sveriges riksdag.

Välkommen till den nya verkligheten Den verklighetens folk tillhör vi alla.

Om den auktoritära högerns framgångar: Träden skjuter nya skott precis innan de ska dö

Om framtiden vet vi ingenting. Men vi vore inte människor om vi inte ständigt grubblade över den och efter förmåga försökte förhålla oss till den.

I Dagens Nyheter skriver Björn Wiman läsvärt om vad vi kan förvänta oss av 2017. Efter ett år där politiken präglats av Brexit, Trumps valseger och framgångar för främlingsfientliga, högerpopulistiska partier ställer Björn Wiman frågan: Vänder det nu? I artikeln finner han styrka i en tidigare intervju med författaren och kolumnisten Lena Andersson, som säger så här: "Jag tror att den växande fundamentalismen och nationalismen bara är en bieffekt av en större utveckling. Huvudfåran går i stället mot ökad frihet: människor i hela världen ser friheten och det går inte att hålla undan den. Nätets och digitaliseringens gränslöshet kommer att sätta sig i våra huvuden."

När Björn Wiman invänder och påpekar att den extrema nationalismen är på frammarsch på flera håll i världen svarar Lena Andersson: Jo, men du vet. Träden skjuter nya skott precis innan de ska dö.

*

Jag hoppas förstås att Lena Andersson har rätt. Helt säker är jag inte. Som jag tidigare skrivit har globaliseringen urholkat de folkvalda politiska institutionerna på makt. I stället har makten flyttats till svåridentifierade, globala platser och medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar minskar. Dagens samhällsproblem (t ex miljön, migrationen, de ekonomiska kriserna) är globala, och globala problem kan inte lösas nationellt. Världsekonomin är globaliserad, men politiken och demokratin är fängslade i nationalstaten. I stället blir nationalstaten ett objekt för de nationalkonservativa krafternas populistiska politiska mobilisering, ett objekt för nostalgi och tillbakablickande på en guldålder som aldrig existerat. I den värsta av världar bidrar vurmen för nationalstaten till ett söndertrasande av befintliga, organiserade internationella samarbeten och i förlängningen ökad osäkerhet och ökad risk för krig i Europa.

Nu tror jag ändå att globaliseringens gränsnedrivandande krafter är så starka att de som vill stänga gränser och minska människors frihet kämpar en hopplös kamp. År 2015 tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, och jag är så stolt och glad att Sverige gjorde detta. I år har Sverige bara tagit emot 26 900 asylsökande, bland annat beroende på den nya, restriktiva lagstiftningen. Men sedan år 2000 har Sverige tagit emot ca 685 000 asylsökande. Många av dessa har fått stanna, många har kunnat återförenas med sina familjer i Sverige. Det är klart att invandringen påverkar våra samhällen och våra sätt att leva tillsammans. Denna process kan inte göras ogjord, ur det perspektivet är Sverigedemokraterna (som alltid tycker att invandringen måste minska, oavsett hur få eller hur många som kommer) historiens förlorare - deras politiska projekt är sedan länge passé.

Så låt oss se fram emot det nya året med tillförsikt, och tillsammans göra 2017 till året då det vände!