De rödgrönas överenskommelse om ett svenskt tillbakadragande från Afghanistan väcker starka känslor. Utrikesminister Carl Bildt säger att beslutet applåderas av talibanerna . På Svenska Dagbladets ledarsida kritiserar Per Gudmundson överenskommelsen med motiveringen att utan de utländska soldaterna skulle talibanerna halshugga varenda hjälparbetare. Birgitta Ohlsson, Folkpartiets representant i alliansens utrikes- och försvarsgrupp menar: Sveriges säkerhetspolitik ska inte dikteras av Lars Ohly tre veckor före valet. (...) Jag beklagar att Mona Sahlin har vikt sig för Lars Ohly.
Men den liberala pressen är splittrad. Dagens Nyheter lyfter fram den rödgröna överenskommelsen som ett välkommet förslag och menar att ett militärt uttåg är det bästa av två dåliga alternativ. Förutsättningen är ett fortsatt långsiktigt civilt engagemang, i enlighet med den starka tradition av solidaritet som representeras av den svenska Afghanistankommittén. Dagens Nyheter tillägger: Tragiken i Afghanistan lämpar sig inte för billiga röstkniparpoänger.
Dagens Nyheters återhållsamma och avklarnade inställning i frågan gläder mig, och jag instämmer med det mesta som står i artikeln. Däremot förfaller Expressen till just de "billiga röstkniparpoänger" som Dagens Nyheter avråder ifrån, när Anna Dahlberg i sin text skriver om en dimmig, rödgrön fusköverenskommelse, att Vänsterpartiet har vunnit en historisk utrikespolitisk seger och att alla tankar på ett slutdatum är rena dunderhonungen för talibanerna.
Expressens ledarsida har under senare år visat god socialliberal resning i många enskilda sakfrågor. Det är därför med stor besvikelse jag nu läser en text som så grovt förenklar den så komplicerade och plågsamma situationen i Afghanistan till en fråga om svart och vitt och där alla strategier kring ett slutdatum föraktfullt avfärdas som ett kramande av antingen talibaner eller Lars Ohly.
Den politiska situationen i Afghanistan är sannerligen inte enkel och det finns därför heller inga enkla lösningar. Låt oss därför lämna den populistiska retoriken åt sidan. Min egen syn på den rödgröna överenskommelsen återfinns här.
Visar inlägg med etikett Per Gudmundson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Per Gudmundson. Visa alla inlägg
2009-08-21
Säker seger för Sex and the city-sossarna!
För ett par dagar sedan raljerade Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson över att ett socialdemokratisk nätverk för unga kvinnor i Stockholm (sq2540sthlm) inför EU-valet anordnade "ett hållbart mode-event", där unga moderna designers som Anna Bonnevier och Matilda Wendelboe visade kläder och smycken, och där EU-parlamentarikern Åsa Westlund talade om hållbarhet inom EU. Nätverket består av "kvinnor i åldrarna 25-40 år och arbetar på universitet, med media, i offentlig sektor, näringsliv och med mode" och anordnar även "politiska dinnerpartyn". Gudmundson avfärdade nätverket som ett desperat socialdemokratiskt försök att vinna storstadens trendsättande unga kvinnor och gav nätverket namnet "Sex and the city-sossarna".
Men Gudmundson bet sig i tummen. Namnet Sex and the city-sossarna blev en succé, och i ett utmärkt och bitskt svar inbjöd nätverket Per Gudmundson till deras nästa träff, som gruppens egen Stanford. Bloggosfären jublade (se exempel och länkar hos Anna Ardin här), och nätverket fick mer positiv uppmärksamhet för sin verksamhet än om de hade sprungit på Benny Andersson.
Till saken hör att modevisningen i sig blev en framgång, där bara en mycket liten del av dem som deltog var partimedlemmar. Modevisningen fick egenfinansieras, eftersom ingen officiell del av partiapparaten ville eller vågade skjuta till pengar.
Historien om Sex and the city-sossarna är något mycket mer än en rolig anekdot. Vi lever i en tid då väljarna blivit allt rörligare (andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats från 11 procent 1960 till 37 procent 2006) och allt färre svenskar väljer att vara medlem av ett politiskt parti (Piratpartiet undantaget...). Socialdemokraternas och Vänsterpartiets första maj-demonstrationer samlar mycket få deltagare, jämfört med för några decennier sedan. Samtidigt vet vi att medborgarnas politiska intresse inta har minskat. Men det politiska engagemanget tar sig andra uttrycksformer än det partipolitiska. Det tycks som att dagens väljare inte vill binda sig för att köpa ett helt paket med ståndpunkter, men däremot gärna vill engagera sig i enskilda sakfrågor och i former bortom sammanträden och demonstrationer.
Partierna måste möta den nya verkligheten genom att skapa möjligheter för dessa väljare att bedriva politik utan att de behöver binda sig för medlemskap eller ta ansvar för partiets helhetspolitik. Ibland kan det gå fel - och då riskerar förstås en skugga att falla över det parti som initierat aktiviteten. Men vågar man inget så vinner man inget - i det här fallet handlar det om att våga släppa varumärket. Så allt stöd åt sq2540sthlm - eller Sex and the city-sossarna, om nu nätverket väljer att ta det namnet.
Men Gudmundson bet sig i tummen. Namnet Sex and the city-sossarna blev en succé, och i ett utmärkt och bitskt svar inbjöd nätverket Per Gudmundson till deras nästa träff, som gruppens egen Stanford. Bloggosfären jublade (se exempel och länkar hos Anna Ardin här), och nätverket fick mer positiv uppmärksamhet för sin verksamhet än om de hade sprungit på Benny Andersson.
Till saken hör att modevisningen i sig blev en framgång, där bara en mycket liten del av dem som deltog var partimedlemmar. Modevisningen fick egenfinansieras, eftersom ingen officiell del av partiapparaten ville eller vågade skjuta till pengar.
Historien om Sex and the city-sossarna är något mycket mer än en rolig anekdot. Vi lever i en tid då väljarna blivit allt rörligare (andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats från 11 procent 1960 till 37 procent 2006) och allt färre svenskar väljer att vara medlem av ett politiskt parti (Piratpartiet undantaget...). Socialdemokraternas och Vänsterpartiets första maj-demonstrationer samlar mycket få deltagare, jämfört med för några decennier sedan. Samtidigt vet vi att medborgarnas politiska intresse inta har minskat. Men det politiska engagemanget tar sig andra uttrycksformer än det partipolitiska. Det tycks som att dagens väljare inte vill binda sig för att köpa ett helt paket med ståndpunkter, men däremot gärna vill engagera sig i enskilda sakfrågor och i former bortom sammanträden och demonstrationer.
Partierna måste möta den nya verkligheten genom att skapa möjligheter för dessa väljare att bedriva politik utan att de behöver binda sig för medlemskap eller ta ansvar för partiets helhetspolitik. Ibland kan det gå fel - och då riskerar förstås en skugga att falla över det parti som initierat aktiviteten. Men vågar man inget så vinner man inget - i det här fallet handlar det om att våga släppa varumärket. Så allt stöd åt sq2540sthlm - eller Sex and the city-sossarna, om nu nätverket väljer att ta det namnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)