Shutter Island - varje människa är en ö

Varje människa är en ö. Med en enkel travestering av den engelske poeten John Donne kan man syntetisera undertexten i Martin Scorseses nya storfilm Shutter Island, baserad på Dennis Lehanes bok "Patient 67" och med Leonardo DiCaprio i huvudrollen.

Filmen följer den federale polisen Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) som 1954 får i uppdrag att utreda ett mystiskt försvinnande av en patient på ett sjukhus för mentalsjuka brottslingar på ön Shutter Island utanför Boston. Teddy Daniels anar att ingenting på sjukhuset är som det synes vara. Vem är t ex den okände patient 67 som rymlingen nämnt i ett kvarlämnat, kodat meddelande? Och varför tycks sjukhusledningen vilja motarbeta Teddy Daniels utredning?

Det är en lysande film om vad det innebär att vara människa - men budskapet är som så ofta i Scorseses senare filmer melankoliskt uppgivet och grått. DiCaprio gestaltar en människas själskamp med att finna sanningen i en värld där godheten verkligen försöker men inte lyckas nå ända fram. Sanningen finns - som så ofta - i oss själva. Men vill vi se den? Bör vi se den? Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv, skrev John Donne, och fortsatte varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Men Shutter Island är inte en del av fastlandet. Shutter Island finns i oss alla och om vi drar jalusiet åt sidan ("shutter" ungefär = "jalusi" eller "fönsterlucka") blottas en ensamhet och en ödslighet och en skräck så stark att det bästa kanske hade varit att förslutenheten fått vara kvar.

Jag delar inte Scorseses människosyn - men det är en excellent gestaltning av problematiken kring att vara människa. Om människan nödvändigtvis skall vara en ö så föredrar jag i stället den människosyn som kommer till uttryck i Risken finns tidstypiska "Öar i strömmen" från 1973:

Ansvarslöst utnyttjas liv

av hänsynslösa vinstmotiv

och leder oss mot perspektiv

som ingen vågar tro.

Så sätt då fröet och låt det gro.

Och växa upp till öar i strömmen.

Växa upp till öar i strömmen.

*

Hur slutar då John Donnes dikt om att ingen människa är en ö? Jo, ungefär som filmen: Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig. Gå och se den.