I samband med dagens utrikesdebatt i riksdagen presenterade Socialdemokraterna Om viljan finns. Förslag till en svensk progressiv utrikespolitik. Dokumentet är en skarp vidräkning med Carl Bildts och den borgerliga alliansregeringens utrikespolitik, vilken anklagas för att vara stor i ord men liten i handling. Socialdemokraterna vill se en starkare prioritering av FN och en mer aktiv svensk politik i frågor kring till exempel nedrustning och folkrätt.
Det är utmärkt att partierna anstränger sig för att synliggöra de åsiktsskillnader som faktiskt finns inom utrikespolitiken, ett politikområde som traditionellt kännetecknas av konsensus och samförstånd över partigränserna. Regeringens utrikespolitiska deklaration är i sina huvuddrag mer en kommentar till den politiska händelseutvecklingen än en spetsig text om Sveriges vägval i kontroversiella utrikespolitiska frågor.
I debatten lyfte Socialdemoktraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fram det faktum att så få svenskar aldrig varit utsända i FN-tjänst som i dag. Ahlin ville också att Sverige skulle visa sitt FN-engagemang genom att kandidera till en plats i FN:s säkerhetsråd åren 2017-18, något regeringen i budgetpropositionen 2010 sagt att man skulle göra. Därefter har det varit tyst. På den efterföljande pressträffen ville Carl Bildt inte kommentera om en svensk kandidatur 2017 var aktuell. Bildt sade: Du måste värdera och du måste samråda med andra länder om detta, så att du inte hamnar i omöjliga situationer. Man får inte köra huvudet i väggen, då går det dåligt. Vad jag uppfattat var det ingen av de närvarande journalisterna som ställde den för mig naturliga följdfrågan; varför regeringen i budgetpropositionen klart uttalar att Sverige skall söka medlemskap 2017-18 om en sådan åtgärd nu inte är möjlig att ta ställning till på förhand.
Oppositionen raljerade över Carl Bildts lansering av begreppet digital diplomati, och förfasade sig retoriskt över att UD fortsättningsvis enbart skulle kommunicera genom Twitter och Facebook. Lättköpta poänger, förstås. Det oppositionen inte tycks ha förstått - eller i varje fall låtsas inte förstå - är att digitaliseringen förändrar förutsättningarna för diplomatin. Tyst diplomati blir inte längre tyst. Öppenheten, snabbheten och möjligheten till interaktivitet omvandlar det tidigare slutna diplomatiska landskapet i svindlande takt, och den som inte är med på banan från början kommer obönhörligen på efterkälken. Så till de i oppositionen som raljerade säger jag: skrattar bäst som skrattar sist.
I övrigt noterar jag att regeringen inte på något sätt kommenterade eller förhöll sig till den stora internationella debatt som just nu pågår om USA:s drönare och de utomrättsliga avrättningar som dessa genomför. Utomordentligt svagt att ducka i den frågan.
Jag tycker också det är synd att kampen mot dödsstraffet återigen ignorerades, såväl av regeringen som av Socialdemokraterna.
Visar inlägg med etikett Utrikesdebatten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Utrikesdebatten. Visa alla inlägg
2010-02-17
Utrikesdebatten och en radikaliserad socialdemokratisk utrikespolitik
Dagens Utrikesdebatt i riksdagen blev en intressant tillställning, inte minst eftersom det var första gången som de rödgröna skulle argumentera för sin gemensamma utrikespolitik. Dagen till ära hade de rödgröna också presenterat en ny gemensam plattform: En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder.
Den rödgröna plattformen bidrar till en ytterligare radikalisering av socialdemokratisk utrikespolitik. Kanske inte främst för vad som sägs, utan sättet det sägs på. Borta är det mångåriga mantrat om att EU måste föra en gemensam utrikespolitik (underförstått: strunt samma vilket innehåll en sådan utrikespolitik skulle ha - det viktiga är att den är gemensam). I stället betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid.
USA-kritiken är iögonfallande. En rödgrön regering skall: Verka för att USA:s blockad mot Kuba hävs. Kräva att USA stänger fängelset på Guantanomo under 2010 och att fångarna får sina fall behandlade i enlighet med de mänskliga rättigheterna. Verka för att USA ansluter sig till den internationella brottmålsdomstone ICC. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin i stället att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal.
Däremot sägs nästan ingenting om EU eller om Afghanistan i det rödgröna dokumentet, vilket är ett uttryck för den oenighet som finns inom det rödgröna samarbetet i dessa frågor.
Den borgerliga alliansregeringens utrikesdeklaration som också presenterades i riksdagen i dag spelade ner Förenta Nationerna (FN), vilket avspeglar regeringens nedprioritering av FN-politiken. Det är också noterbart att ordet Gaza överhuvudtaget inte förekommer i deklarationen, trots den ohyggliga politiska och humanitära situationen i området. Däremot talar regeringen klarspråk när det gäller Israels ockupationspolitik, de olagliga bosättningarna samt Jerusalems status som huvudstad för två stater.
Det är också intressant att se vilka argument regeringen använder för att motivera den svenska insatsen i Afghanistan. Det är nu inte mindre än fem saker som den svenska militära insatsen skall åstadkomma: bekämpa terrorgrupper, stärka demokratin, bekämpa fattigdomen, skapa stabilitet samt minska heroinförsäljningen på Sveriges gator. Ju fler skäl som åberopas för att legitimera en militär insats, desto mer skeptisk blir jag.
De rödgröna är splittrade i frågan om EU och om Afghanistan - det är sant. Men den borgerliga alliansen är splittrad i synen på Nato och på EMU, vilket jämnar ut det hela.
Utrikesfrågor brukar sällan spela en central roll i valrörelsen. Men de rödgröna verkar sugna att gå på offensiven i dessa frågor, vilket öppnar för en extra intressant valrörelse.
Den rödgröna plattformen bidrar till en ytterligare radikalisering av socialdemokratisk utrikespolitik. Kanske inte främst för vad som sägs, utan sättet det sägs på. Borta är det mångåriga mantrat om att EU måste föra en gemensam utrikespolitik (underförstått: strunt samma vilket innehåll en sådan utrikespolitik skulle ha - det viktiga är att den är gemensam). I stället betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid.
USA-kritiken är iögonfallande. En rödgrön regering skall: Verka för att USA:s blockad mot Kuba hävs. Kräva att USA stänger fängelset på Guantanomo under 2010 och att fångarna får sina fall behandlade i enlighet med de mänskliga rättigheterna. Verka för att USA ansluter sig till den internationella brottmålsdomstone ICC. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin i stället att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal.
Däremot sägs nästan ingenting om EU eller om Afghanistan i det rödgröna dokumentet, vilket är ett uttryck för den oenighet som finns inom det rödgröna samarbetet i dessa frågor.
Den borgerliga alliansregeringens utrikesdeklaration som också presenterades i riksdagen i dag spelade ner Förenta Nationerna (FN), vilket avspeglar regeringens nedprioritering av FN-politiken. Det är också noterbart att ordet Gaza överhuvudtaget inte förekommer i deklarationen, trots den ohyggliga politiska och humanitära situationen i området. Däremot talar regeringen klarspråk när det gäller Israels ockupationspolitik, de olagliga bosättningarna samt Jerusalems status som huvudstad för två stater.
Det är också intressant att se vilka argument regeringen använder för att motivera den svenska insatsen i Afghanistan. Det är nu inte mindre än fem saker som den svenska militära insatsen skall åstadkomma: bekämpa terrorgrupper, stärka demokratin, bekämpa fattigdomen, skapa stabilitet samt minska heroinförsäljningen på Sveriges gator. Ju fler skäl som åberopas för att legitimera en militär insats, desto mer skeptisk blir jag.
De rödgröna är splittrade i frågan om EU och om Afghanistan - det är sant. Men den borgerliga alliansen är splittrad i synen på Nato och på EMU, vilket jämnar ut det hela.
Utrikesfrågor brukar sällan spela en central roll i valrörelsen. Men de rödgröna verkar sugna att gå på offensiven i dessa frågor, vilket öppnar för en extra intressant valrörelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)