Dagens hastiga utveckling i frågan om marknadshyror präglades av att samtliga partier verkligen agerade på det sätt som de i tisdags sa att de skulle göra. I det avseendet var händelseutvecklingen förutsägbar och i linje med det scenario jag skisserade här.
En viktig skillnad är att Vänsterpartiet så snabbt och sorglöst markerade att partiet tänkte bejaka Sverigedemokraternas misstroendeförklaring i riksdagen. Nooshi Dadgostar beskriver det som "en ren formalitet" vilket parti som väcker misstroendeförklaring. I konstitutionell mening har hon rätt. Men politiskt innebär ett stöd till misstroendeförklaringen från Vänsterpartiet att partiet bidrar till att normalisera Sverigedemokraterna. När Vänsterpartiet säger att det inte spelar roll vilket parti som tar initiativet gör man ingen skillnad mellan Sverigedemokraterna och andra partier. Ju fler områden där Sverigedemokraterna likställs med andra partier, desto mer normaliserat blir Sverigedemokraterna. Jag förstår att det inte är Vänsterpartiets avsikt. Men det blir konsekvensen. Everything comes with a price.
På pressträffen i eftermiddags höll Stefan Löfven korten tätt intill kroppen. Han behöver tid för att analysera situationen (händelseutvecklingen gick mycket fort idag). Jag har svårt att se att Löfven kommer att utlysa extraval, men det går inte att utesluta. Kommer Löfven att avgå före omröstningen i riksdagskammaren, eller kommer han att låta sig avsättas för att synliggöra den politiskt heterogena allians - från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna - som är oenig om allt utom i att de vill avsätta regeringen?
De talmansrundor som i så fall följer leder sannolikt till att Stefan Löfven ges förnyat förtroende. Men säkert är det inte. Anden är ur flaskan, och det är inte så lätt att få in henom igen.
Nu har Stefan Löfven några dygn på sig att genom informella samtal med Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet försöka bana en väg fram. Kanske är sådana samtal redan i full gång. Eller så bedömer Stefan Löfven redan nu sådana samtal som utsiktslösa och har i stället redan börjat fundera över en ny regeringsbildning. I vilket fall är Stefan Löfvens politiska kreativitet och handlingskraft - igen uppe för prövning.
Kanske kan parterna frälsa regeringen på samma sätt som parterna gjorde i LAS-frågan? Hyresgäster och fastighetsägare har en del gemensamma intressen i fråga om förutsägbarhet på hyresmarknaden och en oro över att politiken genom en regeringskris kommer att förlora kontrollen över vilka ramar som ska reglera hyresfrågan. Om parterna gemensamt vädjar till politiken om tid för samtal/dialog/förhandlingar förändras det politiska landskapet på ett sätt som ökar handlingsutrymmet för både Vänsterpartiet och Centerpartiet/Liberalerna. Men vill parterna detta? Osäkert. Men det är en väg som bör prövas.
2 kommentarer:
Det är inte många ståndpunkter jag har gemensamt med Dadgostar, men att hon inte längre vill vara dörrmatta till Annie Lööf hedrar henne. Socialdemokraternas arrogans (läs Morgan Johansson) är förstås en bidragande orsak. Hur detta slutar vet jag förstås inte. Möjligen lyckas Löfven böja armen på hyresgästföreningen innan måndag, men särskilt troligt är det inte.
Många sk experter tror på en ny talmansrunda däe Löfven återkommer som statsminister. Eftersom detta förutsätter att både V och C är med på tåget - de största motpolerna i politikens fundamenta, den ekonomiska politiken - har jag svårt att se att en återuppstånden Löfven skulle kunna föra en adkvat politik.
Att "parterna" hyresgästföreningen, SABO och fastighetsägarföreningen gemensamt skulle vädja om mer tid tycker jag inte förefaller sannolikt. Visserligen kan S övertala defacto-S-organisationerna, men knappast fastighetsägarföreningen, vars ambitioner sträcker sig betydligt längre än fri hyressättning i nyproduktionen.
Personligen skulle jag föredra ett extraval trots ordinarie val 2022. Jag hoppas då att antalet partier reduceras med två - L och MP - och ser med spänning fram emot hur S ska bilda en regering med stöd av både Dadgostar och Lööf.
När det gäller själva sakfrågan tycker jag att alltför många sticker huvudet i sanden. Det talas mycket om bostadsbrist. Jag som hörde Erlanders råd till bostadssökande ungdomar 1966 - ställ er i bostadskön - och arbetade med det efterföljande och numera kraftigt kritiserade miljonprogrammet och lyckades hyra en nybyggd lägenhet i början av 70-talet. Hyran -600 kr per månad - motsvarade hälften av min lön före skatt. Innan hyrde jag i ett av Göteborgs "utsatta" områden - Olivedal för 65 kr per månad, men blev tvungen att flytta när detta revs. Andra "utsatta" områden var Haga och Annedal. Jag kan konstatera att hyresregleringen i sig uppenbarligen inte varit lösningen på den dysfunktionella bostadspolitiken. Tvärom har den gynnat de som lyckas ha/få en hyreslägenhet i innerstaden på beskostnad av de som bor i dagens utsatta områden. Man ska heller inte bortse från skillnaden mellan behov av bostad och betalningsförmåga, något som accentuerats av den migrationspolitik som introducerades 2008. Så den kortsiktiga lösningen är varken fri hyressättning eller reglering utan kraftigt ökade bostadsbidrag. Men det tycks vara en allför bister sanning för att bl a S ska erkänna den.
Klas Bengtsson
Sedan ska Löfven inte alls häcklas, han har trots allt vunnit flaggen efter valet
2018, trots omöjliga förutsättningar. Så all heder, någon ska ju regera landet.
Att han åker på parlamentariskt stryk, beror på inget annat än att väljarna skapat
en ekvation som etablissemanget, från höger till vänster, inte velat ha. Men, nu är
det som det är, och bara att svälja verkligheten. Det kommer trots allt ut något
gott av detta, att väljarna får saker och ting klara för sig, före ordinarie val.
Det finns ju inget stöd för Kristersson, utan stöd av Sd, så det är till att förhandla
med de kort som ligger på bordet. En vecka :-) Inte direkt avundsjuk, ifråga om
sommar- och semesterplanering. S.W
Skicka en kommentar