Jag tänker osökt på Howard Barkers pjäs "Slaget vid Lepanto" som 1989 sattes upp på Göteborgs Stadsteater i regi av Wiveka Warenfalk. I pjäsen brottas Dogen i Venedig med stora problem - vad ska han göra med den radikala kvinnliga konstnären Anna Galactia som genom sina detaljerade och känslostarka målningar av krigets fasor underblåser pacifistiska stämningar i ett Venedig som precis bekrigat muslimerna i Turkiet? Anna Galactia hade gärna gått i fängelse för sitt verk och kanske blivit en martyr. I stället väljer fursten att ställa ut ett av hennes mest kända verk - Slaget vid Lepanto - på Venedigs ansedda konstmuseum och hela den politiska eliten hyllar konstverket. Genom maktens erkännande tystas konstnären. Utställningen leder också till att stödet för Dogen växer, eftersom folket nu kan se vilket mod och ledarskap han innehar som valt en så svår och plågsam väg som krigets väg.
Grotescos musikal är en svidande kritik av omsvängningen av den svenska flyktingpolitiken - en omsvängning där parollen om ett Europa där det inte byggs några murar snabbt förbyttes till en politik där Sverige lade sig på EU:s lägstanivåer i flyktingpolitiken. Kritiken är riktad mot dem som har det politiska ansvaret för denna omsvängning och för alla dem som vände kappan efter vinden och ny hyllar en politik de tidigare förkastat.
Den avslutande inzoomningen på den undanstoppade flytvästen bränner sig fast på näthinnan. För oss som fortfarande vill att Sverige ska ge permanenta uppehållstillstånd som huvudprincip, underlätta anhöriginvandring och stoppa utvisningarna till Afghanistan är musikalen inget att bara skratta åt. Den är rolig för att den är på riktigt.
Så gå inte på furstens trick från Slaget vid Lepanto. Grotesco är för bra och för viktiga för att de ska få omfamnas till ofarlighet.
