"Fallet Kevin" väcker obehag. Men kanske inte bara på det sätt som var tänkt

Uppdaterat onsdag 17 maj kl 22.00. Den tredje delen av "Fallet Kevin" var om möjligt ännu mer omskakande än de två första delarna. Nedan kallade jag pojkarnas behandling under förhören för "otillständig". I kväll skulle jag nog ha valt ett starkare ord. Jag tycker också att kvällens avsnitt bidrog till att räta ut en del av de frågetecken jag angav nedan. Läs gärna också Dan Josefssons svar på min ursprungstext. Josefssons svar finns i kommentarsfältet nedan.

*

Nej, jag har förstås ingen aning om vem som mördade den 4-årige Kevin - eller åtminstone vållade hans död - i Arvika i augusti 1998. Men ja, jag följer noga Dan Josefssons dokumentärfilm "Fallet Kevin" i Sveriges Television.

Dan Josefsson är mycket skicklig i att bygga upp suggestiva stämningar och skapa dramatik (även om en rastlös själ kan tycka att det går lite långsamt ibland...). Han visar i filmen föredömligt hur de misstänkta - och senare utpekade - barnen förhörs på sätt som var otillständiga. För den behandlingen förtjänar pojkarna upprättelse.

Men ändå dröjer sig efter varje avsnitt en känsla av obehag kvar hos mig. Varför det? Jag har funderat en del och kommit fram till att det beror på två saker.

För det första behandlas förre kommissarien Rolf Sandberg, som inledningsvis ledde förundersökningen, på ett ohederligt sätt. Om jag förstått det rätt genomförs intervjuerna med honom under falska förespeglingar. Rolf Sandberg luras att tro att han ska medverka i ett program som handlar om samverkan mellan polis, socialtjänst och psykologer i samband med brottsutredningar där barn är inblandade, och där Kevin-ärendet skulle lyftas fram som ett positivt exempel. Jag har inga problem med att journalister under vissa förutsättningar arbetar med dold kamera och inte är helt öppna med sina avsikter. Men i det här fallet påverkar upplägget programmets trovärdighet i negativ riktning. Rolf Sandberg får inga möjligheter att försvara sig, eftersom han inte känner till vad han anklagas för. I stället pratar han glatt på och gräver oförväget sin egen grop allt djupare. Programmet utvecklar sig till ett karaktärsmord över en person som sannolikt försökt hantera en svår situation efter bästa förmåga.

För det andra väver Dan Josefsson ihop frågan om de utpekade pojkarna utsattes för en oacceptabel behandling med frågan om pojkarna är oskyldiga till det dåd de påstods ha begått. Men dessa frågor behöver ju faktiskt inte hänga ihop alls. När det gäller frågan om de utsattes för en oacceptabel behandling tycker jag Dan Josefssons dramaturgiska grepp fungerar - jag övertygas om att det som skedde var otillständigt och jag reagerar upprört över att ingen ingrep och satte stopp. Men när det gäller frågan om pojkarnas skuld fungerar inte det dramaturgiska greppet. Framställningen blir ensidig och fragmentarisk och det blir omöjligt för tittaren att dra några trovärdiga slutsatser.

Själv stannar jag vid följande fråga. Vilka människor behandlar vi i dag aningslöst på ett sätt som kommer att få våra efterlevande att ta sig för pannan och undra: Hur kunde de göra på det sättet? Våra äldre? Asylsökande flyktingar? De utsatta EU-medborgarna som sitter utanför butikerna och ber om pengar?

Läs gärna Johan Cronemans betraktelse om distinktionen mellan sanning och det dokumentära, i Dagens Nyheter i dag.