Om det politiska läget och Alliansens framtid

Veckans partisympatiundersökning från SCB bekräftar bilden att hösten, trots allt tal om "samhällskollaps", präglats av stabilitet i väljaropinionen. I de allra flesta mätningar väger det jämnt mellan de rödgröna och allianspartierna, Socialdemokraterna ligger på dryga 25 procent, Sverigedemokraterna på 17-20 procent och Kristdemokraterna runt fyra procent.

Stabiliteten i väljaropinionen kombineras med ett på sina håll högt tonläge i debatten. Jag blir förvånad - och besviken - när en vanligen så klok och återhållsam person som den politiske krönikören vid Sydsvenska Dagbladet Per T Ohlsson i en text med högt tonläge skriver nedsättande om Stefan Löfvens sätt att prata. Ohlsson krönika utlöste en skadeglad och hånfull delningshysteri inom delar av borgerligheten. Jag instämmer i Anders Lindbergs bedömning i Aftonbladet i dag: Stefan Löfven har många brister. Att han inte låter som Ian Wachtmeister är inte en av dem.

Överhuvudtaget har de borgerliga partierna efter valförlusten haft svårt att finna sig till rätta i sin oppositionsroll. Skall man försöka fälla delar av regeringens budgetförslag eller inte? Skall man som enskilda partier söka blocköverskridande uppgörelser eller skall man hålla ihop Alliansen? Decemberöverenskommelsen som allianspartierna frivilligt ingick och satte sina namn under revs upp inom mindre än ett år.

I en representativ demokrati har oppositionen två grundstrategier att förhålla sig till. Antingen satsar oppositionen på ansvarsutkrävande, det vill säga att kritisera regeringens politik, synliggöra sina egna förslag och arbeta för att väljarna vill byta regering i nästa val. Eller så satsar oppositionen på programförverkligande, det vill säga att genom blocköverskridande uppgörelser och aktivt arbete i utskotten få igenom så stora delar som möjligt av sin egen politik. Strategierna är inte ömsesidigt uteslutande, men det är nog bra om man utser det ena alternativet som huvudstrategi.

En förklaring till de borgerliga partiernas vilsenhet kan vara att de efter valförlusten 2014 släpptes loss från den trånga, fasta Allians-famnen och plötsligt fick möjlighet att utveckla politik på sina egna villkor. Hur skulle man nu bäst använda sin nyvunna frihet? Och vill man - givet det parlamentariska läget - självklart återförenas i en ny fast Allians inför valet 2018? Frågorna är många.

Även på den rödgröna sidan råder oro. Det parlamentariska läget är mycket knepigt. Jonas Sjöstedt har svårt att få med sig sitt eget parti i en del viktiga frågor, som när han till exempel accepterade införandet av gränskontroller för några veckor sedan. Miljöpartiet har pressats till kompromisser som tär hårt på partiet, och det finns krafter som arbetar aktivt för att genom en medlemsomröstning riva upp partiets hållning i migrationspolitiken. Inom Socialdemokraterna finns det skilda uppfattningar om nödvändigheten och om lämpligheten av de migrationspolitiska åtgärderna och det råder en dysterhet över att partiet inte lyfter i opinionen.

Om framtiden vet vi ingenting, brukar jag säga. Vi har ett ovanligt politiskt läge, med en högermajoritet i parlamentet som låter en rödgrön minoritet regera. Vi har i praktiken tre block (de rödgröna, allianspartierna, Sverigedemokraterna), där ett block är paria och inte bjuds in till samarbete. Hur länge kan det gå innan allianspartierna på allvar tvingas välja mellan att samarbeta över blockgränsen eller samarbeta med Sverigedemokraterna? Kan nuvarande läge bestå inte bara över denna mandatperiod utan också nästa?

Jag kommentera det politiska läget för Göteborgs-Posten här.