Kanada har för mig alltid varit en frihetens hemvist på jorden. Kanske präglades jag av barndomens läsning av Onket Toms stuga, där plågade, förrymda negerslavar sökte ta sig till Kanada och därigenom vinna friheten. Till skillnad från sin mäktiga granne i söder avskaffade Kanada dödsstraffet redan för ett halvt sekel sedan. Montreal betraktas dessutom som den stad i Kanada där frihetligheten är starkast - kanske för att staden blev en populär tillflyktsort för törstiga amerikaner under förbudstiden.
Frihetskänslorna blir inte direkt mindre av att jag inkvarterats på The Fairmont Queen Elisabeth, och i ett rum just ovanför rum 1742, där John Lennon och Yoko Ono 1969 skrev "Give Peace a Chance". (Mer osäkert är hur man skall se på det faktum att den första gäst som checkade in när hotellet invigdes 1959 var Kubas president Fidel Castro).
På hemmaplan ser jag att Alexander Bard tillsammans Carl Johan och Caspian Rehbinder inför Piratpartiets årsmöte i april agerar för att driva Piratpartiet i en närmast ultraliberal frihetlig riktning. Bard och Rehbinder x 2 är medlemmar i både Piratpartiet och i Liberaldemokraterna. Om de senare skrev jag så här i en tidigare bloggpost: Om Piratpartiet ärett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats. På den dimensionen utmanas inom kort Piratpartiet av de s k Liberaldemokraterna, som med Alexander Bard i spetsen arbetar för att bilda ett nytt liberalt parti i Sverige. Piratpartiet och Liberaldemokraterna kan mycket väl komma att konkurrera om de yngre, främst manliga, väljare som t ex vill riva upp sexköpslagen. Men där Piratpartiet försöker skapa ett helhetsperspektiv utifrån en informationspolitisk utgångspunkt är det ännu osäkert vad Liberaldemokraterna på sikt skall kunna bidra med.
Nu uppfattar jag situationen som att Bard et al försöker väva samman Piratpartiet med Liberaldemokraterna till en gemensam politisk rörelse, i stället för två rörelser som delvis konkurrerar om samma väljare. Piratpartiets ordförande Anna Troberg bemöter Bard et al här.
Situationen är svårbedömd. Piratpartiet är splittrat och delar av dess medlemskår skulle bejaka en utveckling i den riktning Bard önskar - andra skulle med säkerhet välja att lämna partiet om det gick i en sådan riktning.
Piratpartiets framgångar grundar sig i att de mobiliserat längs en ny politisk skiljelinje kring synen på kunskap i informationssamhället. Bard tycks mera slåss för en allmän ultraliberalism som bara delvis berör kunskapspolitik.
Jag tror inte att den politiska spelplanen är tillräckligt stor för båda dessa partier. Men en sammanslagning av rörelserna skulle kunna innebära att var en ens politiska originalitet försvinner och rörelsen blir ointressant. Återstår då en kraftmätning. Piratpartiet vs. Liberaldemokraterna. Vem vinner? Jag tror att Piratpartiet har bäst förutsättningar om de lockas gå vidare med att utveckla en frihetlig helhetspolitik för informationssamhället. Men underskatta aldrig Alexander Bards skicklighet. Han är ultraliberalismens svar på Gudrun Schyman.
Uppdaterat: Läs gärna debatten kring Liberaldemokraterna och Piratpartiet hos Opassande.
*
Varför inte avsluta denna frihetligt inspirerade bloggpost med några rader av en av vår tids mest kända och uppskattade artister med ursprung från Montreal:
Oh, the wind, the wind is blowing,
through the graves the wind is blowing,
freedom soon will come;
then we'll come from the shadows.
L. Cohen
