Margit Richert och Sören Holmberg om konflikten stad-land (eller kanske centrum-periferi)

Fullt krig råder numera mellan stad och land, skriver litteraturkritikern och kulturskribenten Margit Richert, boende i Tiveden några mil utanför Laxå, i Svenska Dagbladet. Hon fortsätter: Vi i obygden får klä skott för allt från SD:s framväxt till en bilburen, oekologisk livsstil. Våra partikelutsläppande vedspisar var nära att förbjudas häromåret. Vi har inte vett att klippa oss, ställa oss i tjugoårig bostadskö och flytta till reklamarjobben. Männen är ensamma, bittra och säkert ofrivilliga oskulder, när de inte tjuvskjuter varg eller näthatar eliten. 

Margit Richert gestaltar på sitt oefterhärmeliga sätt sina varma känslor för den bygd där hon har valt att leva: Men ändå finns det ett fullgott samhällskontrakt här ute – det har bara inget med staten att göra. Lanthandeln är navet; vi är ekrarna. Hjulet snurrar genom Facebookchattar och Whatsapp. (...) I min grannchatt lånar vi allt från tryckkokare till rödvin av varandra. Vi byter lunchlådor mot surkål. Vem har glasflaskor över till kvassbryggningen? Kan någon passa barnen på lördag? Allt löser vi sinsemellan. De flesta av oss som bor här har inte blivit kvar; vi har gjort ett aktivt val. 

Det talas mycket i dag om konflikten mellan stad och land. Kanske är det bättre att tala om en konflikt mellan centrum och periferi? Stad och land förknippas historiskt till näringar, industrialiseringen med dess urbanisering vs landsbygdens jordbruksnäringar. Centrum och periferi handlar mer om statsmaktens (centrum) kontroll över olika delar av landet (periferi).

Konflikten mellan stad och land (eller centrum och periferi) gestaltas också av statsvetarprofessorn Sören Holmberg i kapitlet "Skaparkraften försvann när borgen brann" ur den nyutkomna antologin "Skaparkraft" från Skaraborgs Akademi. Sören Holmberg (en hängiven Skaraborgare) inleder sin text med den ödesmättade meningen: Skaraborg marginaliserades definitivt i februari 1612. De händelser som åsyftas är det svensk-danska kriget där den danska hären under ledning av kung Kristian IV intog Skara och brände ned hela staden utom Domkyrkan. Bland de byggnader som brändes ned återfanns det nybyggda Skaraborgs slott, säte för Västergötlands ståthållare.

Skaraborgs slott byggdes aldrig upp igen. Visserligen beslöt kungamakten att slottet skulle byggas upp igen, men beslutet genomfördes inte - kanske beroende på penning- och materielbrist. Makten i Stockholm valde så småningom i stället att placera residenset i Mariestad. Den regionala makten förvisades från länets centrum i Skara till utkantens Mariestad. Sören Holmberg skriver: Länet somnade in samtidigt som skaparkraften försvann. Han fortsätter: Skaraborgarna gjorde senare marginaliseringen till en självbild. När övriga Sverige under 1800-talets slut satsade på industrialiseringen, satsade Skaraborg på havreexport till hästdroskorna i London.

Så kan det gå. Sören Holmberg jämför Skaraborgs slotts öde med kungaslottet Tre Kronors brand i Stockholm 1697. Bara några veckor efter att Tre Kronor brunnit ned beslöts det att bygga ett nytt slott på samma plats: Brinner slott i Stockholm ser makten i Stockholm till att bygga nytt. Brinner slott i gamla Skaraborg bestämmer makten i Stockholm att bygga nytt, men inget händer där det ska hända - i Skaraborg. Skaraborgarnas eget fel eller Stockholms? Sören Holmberg skriver: Lokal skaparkraft som försvann när borgen brann!

Konflikten mellan stad och land - eller mellan centrum och periferi - tar sig många olika uttrycksformer. Det är värdefullt att problematiken åskådliggörs på många olika sätt - oavsett om vi talar om nutid eller om historisk tid.