2018-09-20

Två ofta upprepade floskler om SD

Det finns två floskler som ofta upprepas i den evighetslånga debatten om Sverigedemokraterna (SD).

Floskel 1: Vi måste väl kunna samtala med SD. På ytan kan denna formulering låta okontroversiell. Visst ska vi väl kunna prata också med våra politiska motståndare? Men formuleringen blir ju helt tom om man inte samtidigt klargör varför "vi" (vilka nu "vi" är) måste samtala med SD. Är det för att bättre förstå hur Sverigedemokrater tänker? Är det för att få Sverigedemokrater att inse att de har fel? Eller är det för att motverka att SD får en martyrgloria? Är det av en slags respekt för Sverigedemokraternas väljare? Och vad betyder "samtala med"? Partiledaröverläggningar? Eller att man utbyter artigheter när man träffas vid kaffeautomaten? Politiska förhandlingar? Och det pågår väl ständigt samtal med SD - i riksdagsutskotten, i paneldebatter och inom ramen för parlamentariska utredningar. Så vad är det utöver dessa samtal som avses?

"Vi måste väl kunna samtala med SD" är ofta ett uttryck för en strävan att normalisera partiet. Formuleringen inrymmer ett rävgryt av undertexter och outtalade målsättningar och agendor. Uttrycket bidrar därför till att fördunkla i ställa för att klarna av debatten.

Floskel 2: Sluta mobba SD. Alla är vi ju emot mobbing. Förstås. Men uttrycket förväxlar medvetet SD:s politiska isolering med mobbing för att mottagaren av budskapet ska "tycka synd om" SD. Det är inte synd om politiska partier. Det var inte synd om den sydafrikanska apartheidregimen när den isolerades av världssamfundet. Det är inte synd om den nordkoreanska regimen när den utsätts för internationella sanktioner. Det är inte synd om Putin heller. Politisk isolering är ett sätt att visa sin avsky för den värdegrund som ett partis politik vilar på. SD är inte "mobbat" - SD är politiskt isolerat eftersom övriga partier känner en djup avsky mot den värdegrund som SD:s politik vilar på. Däremot ska naturligtvis Sverigedemokraternas politiska företrädare bemötas med artighet.

Dessutom är uttrycket "Sluta mobba SD" ett hån mot de människor som mobbas på riktigt.

13 kommentarer:

Anonym sa...

Det finns floskler som ofta upprepas i den evighetslånga debatten om Sverigedemokraterna (SD).

En floskel är ett ord tömt på innehåll eller möjligen en banalitet. Innehållslösa ord, fraser, eller uttryck, som står i kontrast till uppfattad verklighet. Politik är per se en floskel-bransch, ta bara Erich Honnecers; Inner vorwärts - rückwärts nimmer, som kan förkortas till framåt, eller varför inte marsch pannkaka?

Floskel 1: Vi måste väl kunna samtala med SD. Själv samtalade jag med några SDare som flöt omkring i valrörelsen, mest för att se hur det fungerade. Det gjorde det, de betedde som som folk gör mest. Mitt antagande är att det fungerar likadant i Riksdagen, dvs de som är invalda för SD fungerar på samma vis i Riksdagen, som folk gör mest. Frågan är mer varför klyschan upprepas? Jo, det finns en anledning, men behöver inte utvecklas vidare. Kritiken handlar om några personer i partiets historia, och inte personerna eller vad de driver för frågor nu. Det är denna national-socialism som drivs
på ett vis bland liberaler, vänsterliberaler och vänster-vänsterfolk, och det verkar ju fungera... förutom att det blir svårt att regera landet.

Floskel 2: Sluta mobba SD. Jo, det är en floskel. Men ärligt talat, våra politiker använder i princip bara argumentet om partiets historia, och passar sig nog för att bemöta partiets uppfattningar i sak. Väljarna verkar tycka att partiets uppfattning i sak är viktigare, än partiets historia, annars skulle inte Sd få röster. S.W

Anonym sa...

Nu är det så att Sd har 62 mandat, och är riksdagens 3e största parti. Bägge sidor kommer att vilja ha Sds stöd för sina politiska frågor, bägge sidor kommer inte vilja ha Sd emot sig avseende budgeten, och därmed statsministerfrågan.

Detta med EU och Nato har ju Sd mer ärvt från vänstern, och så klart gamla centerpartiet, innan C blev en grön kopia av Fp, med central fäbless för för
Bryssel. Nu kommer det att bli tidernas föreställning, men ingen kommer att
kunna trolla bort Sds riksdagsledamöter under fyra år. 62 st, ca fyra per utskott,
och numera är det inga duvungar.

Jaha, Sverige ska begåvas med en statsminister, som ska väljas ny, om den nuvarande inte har Riksdagens förtroende, dvs fler än hälften av rösterna.

Sedan ska Sverige begåvas med en statsbudget, som helst, om det ska fungera politiskt, har stöd från 175 ledamöter, och åtminstone inte har en majoritet emot sig. Lycka till.
S.W

Anonym sa...

Konklussion, Sverige går inte att regera utan något slags inflytande från Sd, och det är ett faktum, att det sendan inte stämmer överens med värderingarna, är liksom en helt annan femma. Allt detta vet redan våra politiker, frågan är mer hur de ska klara av att trassla sig ur dilemmat utan att bli hudflängde på DNs ledarsida :-)

Lösningen är så klart att det inte blir någon lösning, utan först kaos och villervalla. Sedan uppstår något slags läge där det blir en budget som samlar flest mandat. Hur jävligt det än låter, så är det S+Sd på 162 som ställs mot alliansens 143 + 62 = 205,
som innebär att två partiledare måste avgå, räknas ett parti bort, (som kastar in handduken, så blir det 174 med Fp, och 185 med C.

Alltså finns det inget stöd i Riksdagen för en statsbudget som bildar majoritet hos folkets valda representanter, och därmed kommer det bli svårt att styra riket, hur bra man än är på att dansa schottis.

Det verkar trots allt som att det är Ok att samtala med Sd u utskotten, när regeringen väl är vald, men inte korrekt att samtala med Sd avseende budget eller val av regent, som ska skramla ihop en budget. Detta innebär inte att Sds makt eller inflytande minskar, tvärt om, men de slipper ansvaret. Det blir nästa uppgift att lösa, valet 2022, och de frågor som politiken då har att lösa, i spåren av förd politik 2006 - 2018. Före 2010 fanns som sagt var inte SD, och nu finns faktiskt partiet, frågan är alltså hur man ska ställa sig, eftersom man måste ta ställning hur de faktiskt röstar. det går alltså inte att bortse från SD, för den konstellation som inte skrapar ihop 175 mandat. Det ser inte ut som någon är i närheten av detta, ännu?
M+S+Mp?
M+S+Kd?
M+S+Fp?
M+S+Vp?
S.W
S.W

Anonym sa...

Men hur gick det i själva kommunen, där makten är närodlad, dvs när den inte centralstyrs från Stockholm?

Här finns det anledning att fundera, eftersom regeringspartierna tagit stryk rejält i riksdagsvalet, hur ställde sig väljarna till sina lokala representanter?

Illa, men faktiskt inte som i riket. I Gnosjö styr moderaterna och Kd och så klart C,
och de förefaller få stöd från Sd, när det behövs, eftersom Sd är tungan på vågen, alltså om Sd röstar på S förslag, så får inte "alliansen" igenom sina förslag.

_____-18 .. diff . -14
M ... 8 ... +1 ... 7
Kd .. 5 ... -1 ... 6
C ... 4 ... +1 ... 3
L ... 0 ... -1 ... 1
Sum: 17 ... 00 ... 17

S .. 11 ... -1 .. 12
V ... 1 ... +1 ... 0
Mp .. 0 .. -1 ... 1
Sum: 12 ... -1 ... 13

Sd .. 6 .. +1 ... 5

I detta val gick oppositionen tillbaka ett mandat
- vänsterpartiet kom in istället för Mp.
- S tappade ett mandat till Sd-

Dvs det blev mycket värre för S på riksplanet än lokalt, och detta beror rimligtvis på att väljarna skiljer på sina lokala, regionala och nationella företrädare. På lokalplanet är så klart Sd normaliserade, efter människor känner varandra på bygden.

M+Kd+C = 17 mandat, de saknar ett.
M+Kd+Sd = 19 mandat, föreställningen kan fortsätta, i lugn och ro, från moralens väktare
i Stockholm.

Antal mandat = 35, det krävs således 18 för att "regera" och "högern saknade ett mandat perioden 2014 - 2018 och har styrt med "hoppande" majoritet, dvs med stöd av Sd, fast detta talas det nog tyst om i Centerberättelsen. och när allt kommer omkring, varför skulle Gnosjö vara intressant för Stockholm?

Det blå laget kan inte göra upp, utan endera S eller Sd.
Numera behöver de inte fråga C. Vi får väl se om det blir några frågor på det, eller om det är andra värderingar... när de är närodlat och berör pappas gata, eller om värderingarna och vem man samtalar med, mer handlar om gatorna i storstan, där riksmedia fylkas? Vem vet, mer än väljarna. S.W

Anonym sa...

Jag tycker att behandlingen av Åkesson i SR P3 inte kan kallas annat än mobbning. Alla exempel på att avsiktligt vrida och missförstå är smutsig taktik som väcker avsky som jag också kallar mobbning. Det finns andra vägar. Lyssna på Barbro Westerholm i gårdagens SR Studio ett sakligt, respektfullt och förtroendeingivande vann debatten med SD:s representant, Riksdagens yngsta, i abortfrågan.

Jan Holm sa...

SD är naturligtvis inte isolerat därför att de andra partierna skulle känna en djup avsky.
Orsaken är väl PK-medias inflytande, som gör att partierna är livrädda att sammankopplas med SD, eftersom som de då omedelbart skulle bli anklagade för allt som SD anklagas för,rasism, fascism och nazism.
Sossarnas strategi att smutskasta SD ter sig alltmer tveksam, eftersom alla de väljare, ( över en miljon ), som röstat på SD knappast är allt det som SD anklagas för.

Victor sa...

Ulf Bjereld skriver: "SD är politiskt isolerat eftersom övriga partier känner en djup avsky mot den värdegrund som SD:s politik vilar på". Så enkelt är det. Det finns en anledning till att ett antal politiker vill välja bort SD från samarbete. Kalla det "djup avsky" eller vad som helst av liknande uttryck.
En del av SDs väljare är sannolikt inte rasister/fascister/nazister till 100% men de har inga problem med att lägga sin röst på ett parti. som är det. Därmed uppstår ett problem. De röstar på SD vilket gör att partiet enligt demokratiska former erhåller platser i riksdagen vilket gör att SD får visst inflytande på Sveriges politik vilket kan resultera i problem för den majoritet som i n t e valt att lägga sin röst på ett parti som är rasistiskt/fascistiskt/nazistisk. Uppenbarligen saknar väljarna kunskap om vad SDs partiprogram ganska klart uttalar (assimilering och indelning av människor i grupper som ska bemötas på olika sätt) eller så gillar väjarna det och de väljer bort att lyssna till vad partiföreträdarna i SD yttrar i nutid. De väljer också bort att höra att Åkesson och flera företrädare hyllar Orban, Putin och flera andra starkt nationalistiska och isolationistiska ledare som bl.a. inskränker domstolarnas möjligheter att agera rättvist mot folket, de inskränker journalister och tidningars rapportering, de inskränker snart också lärares möjligheter att undervisa om verkligheten och historien vilken ska vara tillrättalagd enligt ledarna. Ett sådant parti har ingen plats i Sverige.
Att påstå att någon mobbar SD är bara fånigt. De har många lager offerkoftor på sig nu och visar upp dem flitigt för att väljare ska tycka synd om dem. Att vända fokus mot andra utanför SD, enskilda och partiföreträdare, och påstå att de mobbar SD blir underligt när det handlar om att SD vill försvåra för människor och försämra för Sverige genom sin politik. Självklart ska det hindras med de demokratiska medel som finns.

Anonym sa...

"SD är ett parti med rötter i nazismen, impregnerat av rasism" är en ofta förekommande fras av bloggförfattaren. Trots detta är partiet det framgångsrikaste i Sverige på 2000-talet. Den gängse taktiken från motståndarna har varit att skambelägga partiet och dess väljare. Skämsfaktorn har varit så stor att partiet - åtminstone fram till nyligen . underskattats i opinionsmätningarna. Men till skillnad från vänsterpartiet som anser sig föra arbetarklassens talan är SD faktiskt det näst största arbetarpartiet.
(En parentes. Hörde ett inslag i SR Studio Ett om ett starkt V-fäste, Midsommarkransen i Stockholm, där två övre medelklassväljare intervjuades. Lite skamset erkände en att han gillade dyra skjortor som markör och var förvånad över att så få arbetare röstade på partiet. Men för oss som upplevde 68-vänstern är det inget nytt. Dom hade heller inget stöd i arbetarklassen och var lika förvånade över att arbetarna inte begrep sitt eget bästa.)
För mig som inte framlever världen främst i den akademiska utan bland den sk arbetarklassen är de (få) SD-väljare jag känner fd socialdemokrater som tröttnat på den politik som bl a Ulf förespråkar, i synnerhet migrationspolitiken. Och dessa känner sig faktiskt djupt förolämpade av den attityd Ulf intar. Om målet är att reducera SDs inflytande har denna strategi uppenbarligen varit kontraproduktiv hittills. Personligen skulle jag aldrig rösta på SD, men jag skulle inte dra mig för att samtala med dem för att få igenom mitt partis politik i riksdagen. Jag har svårt att se att det är värre att som Ulf gör, förespråka en regering där vänsterpartiet ingår, ett parti som upprätthöll "broderliga" förbindelser med t ex DDR helt tills östblocket klappade ihop (och då slopade namnet kommunisterna), ett parti som har avskaffandet av privat äganderätt till (större?)företag på sitt partiprogram. Som såg Chavez politik som en förebild. Kontentan: jag har aldrig varit kommunist av det enkla skälet att avskaffandet av marknadsekonomin har visat sig oförenligt med demokratin.
Den största motståndaren till SD är det EU som SD vill lämna och som nu gör allt för att hindra migranter (både ekonomiska och asylsökande) att ta sig in i Europa. För det är ju fortfarande lätt att värna asylrätten om ingen kan söka asyl. Så ser den krassa verkligheten ut och det är ingen floskel.
Klas Bengtsson

Orion77 sa...

Tack, Ulf, för denna välbehövliga genomgång av argument i fallet SD.

Här kan jag bidra med ett perspektiv från utlandet. Jag prenumererar på TIME, och dess senaste nummer (daterat den 24 september, den tidningen kommer alltid ca 4 dagar före tryckt datum) har på omslaget ett foto av ett ruskigt ansikte med texten THE NEW FACE OF EUROPE. Det är Italiens inrikesminister, Matteo Salvini (Lega), som i praktiken har tagit befälet i den regering som officiellt leds av premiärminister Giuseppe Conti (Cinque Stelle, Femstjärnerörelsen).

Artikeln, skriven av Vivienne Walt, beskriver den populistiska vågens framfart i en rad europeiska länder, bl a Ungern, Danmark, Polen och Tyskland, där AfD har blivit det officiella oppositionspartiet. I Österrike är Frihetspartiet nu en del av en koalitionsregering. Sedan kommer det: ”Even one of Europe’s most liberal countries, Sweden, isn’t immune – the far-right Sweden Democrats won a record 17,6 % of votes on Sept, 9. In each case, the message is the same: stronger borders, drastically fewer immigrants and a desire to take back control from the elites.”

I Italien är Femstjärnerörelsen största parti, och Lega är med 17,6 % på samma nivå som SD här.

Populistpartierna har gått fram i Ungern, Danmark, Polen, Tyskland och i Österrike där Frihetspartiet nu ingår i regeringkoalitionen.

I de europeiska populistpartierna gör man ingen hemlighet om målen för sina strävanden. Europa delas nu upp i två läger med Macrons Frankrike och Merkels Tyskland å ena sidan och populisterna med Salvini et consortes å den andra. Salvini har hämtat avgörande inspiration från Donald Trump. 2016 var han i USA och följde Trumps valkampanj och han har också träffat Steve Bannon för vägledning. Han anser att påståendena om rysk påverkan i USA:s och Europas val är löjliga. ”Like Trump, I would say that fake news is distributed 24 hours a day.”

Salvini och hans vapendragare siktar nu på att ”göra om” EU inifrån, i nästa års val till Europaparlamentet är deras mål att skapa en motkraft mot axeln Merkel/Makron.

Så långt Vivianne Walt i TIME.

Det är alltså i detta sällskap våra ljusbruna ”hembygdsdemokrater” egentligen hör hemma.

Anonym sa...

@Orion77
Enligt opinionsmätningarna ligger nu Lega runt 30%, jämnstora med Femstjärnerörelsen. Socialdemokraterna 17%. I Tyskland har AfD enligt en opinionsmätning gått om SPD - 18% mot 17%. Och Macrons popularitetssiffror har dalat snabbare än någon tidigare fransk president. Och Merkel sjunger förmodligen på sista versen som förbundskansler.
Varför gör folket på detta viset? Ja, ett svar ger Ivan Krastev i boken Efter Europa.
För uppenbarligen har de "etablerade" partierna fört en politik utan samklang med betydande väljargrupper. Och vi lever ju faktiskt en demokratier med allmän rösträtt även om det skaver på sina håll.
Klas Bengtsson

Jan Andersen sa...

Det är möjligt att du har rätt i att många av SD's väljare med flid ignorerar obehagliga delar av SD's politiska program och uttalande. Men vad är alternativet om man som 50 årig industriarbetare, som trofast har röstad på Socialdemokraterna i 30 är, tittar upp och upptäcker hans förtroende och tillit till sjukhus och vård inte verkar vara berättigad? Som läser om cancer-patienter som inte får värd i tid, om svenska skolelever som inte klarar sig i konkurrensen med resten av världen, om våld och dödsskjutningar, bostadsbrist, osv?

Och som tänker "Det går åt fel håll, och ingen av mittenpartierna verkar ha en plan för hur Sverige skall ta sig ur detta morads. Inte konstigt egentligen, för det är ju deras politik som lägger bak det hela". Vem skall han rösta på tycker du? Vem skall han belöna med sin röst? Valet för många verkar vara SD eller V för så kanske S och Alliansen kan vakna ur sin Tornerosesömn.

Orion77 sa...

@Klas Bengtsson, tack för din kommentar.
Jag håller inte med om att de stora partierna har fört en politik utan samklang med sina traditionella väljargrupper. Populisternas framgång är grundad på missnöje, och fåfängt hopp hos väljarna om en bättre politik från dessa nygamla lycksökare.
Men visst, det är illavarslande, Merkel kan nog inte orka mycket längre till, och Macron är kanske en dagslända.
En sak till från Salvini, Bannon etc: de fiskar i ytterligare ett grumligt vatten, de utnyttjar och stöder den oro inför vaccineringar som finns på en del håll. I Louis Pasteurs hemland!
Jag känner inte till Ivan Krastev, ska titta på den boken.

Anonym sa...

Jag kom ihåg att jag läste en kurs i öststaskunskap vid Uppsala universitet för länge sedan, och då skulle vi läsa en bok om sovjetunionens kommunistiska parti.

När man säger att det inte är synd om partier, hävdade även läroboken att sovjetunionens kommunistiska pari var något fristående. Det gick inte heller att fråga någon person om vad partiets mål var. Partiet var en egen entitet.
Henry Kissinger skrev något om detta i sina memoarer. Om man skulle väcka Brezjnev mitt i natten och fråga honom om sovjetunionens mål, skulle han nog inte kunna svara på den frågan. En fråga man kunde tycka skulle vara som gjuten i sten i honom.

När jag läste företagsekonomi menade läraren att det inte gick att skilja på nationen och dess medborgare. Nationen konstitueras av medborgare. Men med politiska partier är det visst något annat.

Kjell Eriksson