Socialdemokraterna och regeringsfrågan

I en tidigare post lovade jag att formulera mig i ämnet Socialdemokraterna och regeringsfrågan. Nedan följer några reflektioner i saken.

Låt oss först utgå från att vi 2018 får ett valresultat motsvarande 2010 och 2014. Varken de rödgröna eller allianspartierna får egen majoritet, i stället har Sverigedemokraterna precis som nu en slags vågmästarposition. Om de rödgröna, precis som 2014, blir större än allianspartierna kommer Stefan Löfven förstås att göra anspråk på att få fortsätta regera. Stefan Löfven ser gärna en blocköverskridande regering. Han anser att en sådan regering sakpolitiskt är bäst för landet, regeringen får ett bredare underlag (i den bästa av världar blir det till och med en majoritetsregering) och Alliansen splittras. Det är som ett Kinderegg - han får tre presenter på en gång.

Centern och Liberalerna är kanske måttligt roade av att ge Löfven ett sådant Kinderegg. Men vad ska de göra i stället? Uthärda ytterligare fyra år i opposition? De har redan bundit sig vid masten att inte försöka bilda en ny Alliansregering, om de rödgröna partierna blir större.

En del menar att Stefan Löfven är styv i korken som explicit säger att han förväntar sig att Socialdemokraterna ska inneha statsministerposten i en blocköverskridande regering. Kanske det. Å andra sidan finns det en rimlighet i att det största partiet i en koalitionsregering innehar statsministerposten, särskilt om skillnaderna i storlek mellan partierna är omfattande. Det finns säkert några historiska exempel, men jag kan i skrivande stund inte komma på något sådant undantag i modern europeisk politik. Läsarna får gärna upplysa mig. Uppdaterat söndag kl 20.20: Min värderade kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors var inte sen att upplysa mig om att vi inte behöver gå längre än till Sverige 1979 för att hitta ett sådant exempel. I valet 1979 fick Moderaterna 20.3 procent och Centerpartiet 18.1 procent - men det var Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin som fick statsministerposten. (Nu höll den visserligen inte så länge - men i alla fall.)

Kanske kunde allianspartierna om de är mindre än de rödgröna försöka locka över Miljöpartiet att bilda regering med dem i stället? De sakpolitiska skillnaderna mellan Miljöpartiet och allianspartierna är emellertid stora. Lösningen skulle också väcka internt motstånd inom Miljöpartiet. En sådan regering skulle kanske inte heller den få majoritet, utan även fortsättningsvis bli beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Och då går det inte. Så i skrivande stund är en regering bestående av allianspartierna och Miljöpartiet inget särskilt sannolikt alternativ.

Vad gör då Socialdemokraterna om allianspartierna blir större än de rödgröna? Sannolikt kommer de fyra allianspartierna att försöka bilda regering på nytt, under snarlika förutsättningar som 2010. Men Sverigedemokraterna är kanske större efter 2018 års val än vad de var efter 2010 års val. De är nu mer parlamentariskt erfarna och lär sälja sig dyrare denna gång. Vad händer till exempel när Socialdemokraterna lägger fram sin egen budet hösten 2018? Om Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans är större än allianspartierna får Sverigedemokraterna samma maktposition som de fick i samband med budgetomröstningen 2014 då de fällde den rödgröna regeringens budget och utlöste regeringskris.

Mycket tyder på att den rödgröna regeringen kan regera fram till 2018, beroende på att allianspartierna låtsas som att den Decemberöverenskommelse de själva bröt fortfarande existerar. Skulle det gå fyra år till, efter valet 2018? Svaret är: Jag vet inte. Mycket av svensk politik framöver kommer att påverkas av vad som händer inom Moderaterna. Ju mer Moderaterna (och kanske Kristdemokraterna) glider iväg från Liberalerna och Centerpartiet, desto svårare blir det att på ett slagkraftigt och trovärdigt sätt hålla ihop Alliansen.

Om framtiden vet vi ingenting. Det finns fortfarande en möjlighet att spelplanen förändras helt efter valet 2018. Kanske börjar inre motsättningar växa fram inom Sverigedemokraterna som bryter ned partiet. Kanske kommer Feministiskt initiativ in i riksdagen samtidigt som Kristdemokraterna (och Liberalerna ?!) trillar ut. Eller trillar Miljöpartiet ut, samtidigt som Kristdemokraterna klarar sig kvar och Feministiskt initiativ inte kommer in? Många frågor är det.

Men just nu präglas svensk politik enligt samstämmiga opinionsmätningar av stabilitet. Och det är intressant att den hypotetiska regeringsfrågan - som ligger två år fram i tiden - har en så framträdande plats i debatten på de enskilda sakfrågornas bekostnad.