Annie Lööf och den svåra regeringsfrågan

Ibland är det bara politiskt omöjligt för en politiker att besvara journalisternas frågor. Ett aktuellt exempel finner vi i Svenska Dagbladet där centerledaren Annie Lööf ställs inför väldigt preciserade frågor av reportern Jenny Stiernstedt om regeringsfrågan.

Utgångspunkten för intervjun är ett valresultat i höst som motsvarar valresultatet 2014. Det vill säga, de rödgröna partierna blir större än Alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Om Sverigedemokraterna då röstar nej till först en rödgrön regering och sedan till en Alliansregering är ett tänkbart scenario att moderatledaren Ulf Kristersson i nästa steg försöker vinna stöd för en moderat enpartiregering.

Utifrån detta scenario blir reporterns fråga till Annie Lööf: Vad gör Centerpartiet i ett sådant läge? Säger ni ja eller nej eller lägger ner er röst?  

För Annie Lööf finns det då fyra tänkbara svarsalternativ - och alla är politiskt omöjliga att uttala.

1.) Ja. Då upplöser vi Alliansen, och Centerpartiet blir ett informellt stödparti till en moderatregering som är beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna.

2. Nej. Då bryter vi hellre vårt vallöfte och sätter oss i en alliansregering som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna.

3.) Nej. Då upplöser vi hellre Alliansen och söker samarbete med Socialdemokraterna över blockgränsen.

4.) Nej. Då släpper vi hellre fram en ny socialdemokratiskt ledd regering, med Stefan Löfven som statsminister och vi kommer i praktiken att fortsätta efterleva Decemberöverenskommelsen.

Annie Lööf förstaval är i stället att inom Alliansens ram föra samtal över blockgränsen. Men det alternativet är ju inte möjligt om Moderaterna försöker få stöd för en moderat enpartiregering.

Läsaren får gärna hjälpa mig att formulera några andra (politiskt möjliga eller omöjliga) svar som Annie Lööf kunde ha framfört.

I stället svarar Annie Lööf: Det var väldigt många hypotetiska resonemang. Och hon tillägger: Jag tycker att man tar de här resonemangen till absurdum. I flera avseenden har Annie Lööf rätt. Men likväl innebär den politiska och den mediala logiken att hon regelbundet under valrörelsen kommer att ställas inför frågan. Centerpartiet - och Liberalerna - blir också nyckelspelare i de samtal och förhandlingar som sannolikt kommer att följa efter valet i höst.

Själv tror jag att Stefan Löfven - om än inte utan möda - kommer att få bilda en ny socialdemokratiskt ledd regering i höst, givet att valresultatet blir ungefär som 2014 och de rödgröna partierna blir större än Alliansen. Men vägen dit blir lång och svår, och mycket kan hända innan dess. 

Anna Kinberg Batra och betygsfrågan

I en intervju i Svenska Dagbladet menade Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra att det var viktigt att införa betyg redan i fjärde klass, trots att kritiken från de flesta remissinstanser varit massiv. Anna Kinberg Batra tycktes i intervjun inte vara bekväm med frågan. När journalisten Jenny Stiernstedt undrar varför Moderaterna ville sänka betygsåldern svarade Kinberg Batra: De länder som ligger före oss i kunskapsresultat har de flesta det gemensamt att de mäter kunskap tidigare. Så kan det förstås vara. Men när Jenny Stiernstedt stillsamt påpekade att även det omvända gällde - det vill säga att de jämförbara länder som har sämre resultat än Sverige också satte betyg tidigare - hade Kinberg Batra inget svar. I stället hänvisade Kinberg Batra till att Moderaterna utvecklat de här förslagen i samråd med expertis. På följdfrågan om vilken expertis hon främst hänvisade till svarade Kinberg Batra: Jag är inte skolexpert. Jag hänvisar till Tomas Tobé (partisekreterare och tidigare skolpolitisk talesperson för Moderaterna) som är expert. 

Jag förstår inte denna besatthet av betygsfrågan. Konsekvenserna av att införa betyg redan i 6:e klass har ännu inte hunnit utredas, innan allianspartierna vill sänka betygsgränsen ytterligare. Det är svårt att undvika känslan av att det här handlar väldigt mycket om symbolpolitik, och att Anna Kinberg Batra innerst inne inser detta.

Det vore befriande om Moderaterna eller Folkpartiet kunde berätta varför de inte lyssnar på remissinstansernas och andras kritiska synpunkter. Är det så att forskarsamhället genom Kungliga vetenskapsakademiens arbetsgrupp Framtidens skola presenterar dålig forskning, eller att forskarna är förblindade av ideologi och har en egen politisk agenda? Är det så att Lärarförbundet bara vill se till sina medlemmars bekvämlighet och de är blinda för alla reformer utom höjda lärarlöner? Är Skolverket och Skolinspektionen också en del av den stora betygsfientliga konspirationen?

Jag förstår uppriktigt inte de sakpolitiska skälen till att ta en politisk strid med den rödgröna regeringen och mot verksamhetsföreträdarnas och expertisens bedömningar forcera igenom lagstiftning om att införa betyg redan i fjärde klass. Är det någon som verkligen tror att en sådan åtgärd skulle vara ett viktigt redskap för att lösa de problem som finns i svensk skola?