2014-12-03

Skall man falla vill man göra det i strid

Igår rullade regeringskrisen in. Den har legat på lut sedan valnatten, men genom Sverigedemokraternas beslut att stödja allianspartiernas budgetförslag bröt den nu snabbt igenom med full styrka.

Alliansledarna vidhöll igår kväll sin blockpolitik, och visade inga öppningar till att vilja lösa krisen genom någon form av blocköverskridande uppgörelser. Deras agerande var inte oväntat. Genom att lägga ett gemensamt budgetförslag har de också bundit sig vid masten att hålla ihop som Allians tills dess att budgetprocessen är avslutad. Jag har väldigt svårt att se att de i kammaren inte skulle rösta för sitt eget budgetförslag.

Det intressanta är i stället vad som följer i nästa steg. Finns det några möjligheter för den rödgröna regeringen att sitta kvar och att undvika extraval (nyval)?

Stefan Löfvens styrkeposition består bland annat i att tre av fyra allianspartier har anledning att vara oroliga inför ett extraval. Moderaterna tappade i valet i september nära sju procentenheter av sina väljare och befinner sig just nu i ledarlöst tillstånd, och med sin populäre partiledare Fredrik Reinfeldt i någon form av exil. Folkpartiet gjorde i valet i september sitt näst sämsta val någonsin och det är svårt att se förutsättningarna för Jan Björklund att vända trenden. Kristdemokraterna klarade fyraprocentsspärren med några tiondelars procentenheters marginal och löper vid ett extraval risk att nu få lämna riksdagen. Endast Centerpartiet - med en Annie Lööf i medvind och kassakistan full - har skäl att möta ett extraval med tillförsikt. Men blir hon Alliansens statsministerkandidat? Det skulle knappast Moderaterna acceptera. Samtidigt vore det ett vågspel för Alliansen att möta väljarna med Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat, då hon ännu inte ens är vald som partiledare och därför i centrala avseenden ett ovisst kort inför väljarna.

Allianspartierna har också varit tydliga med att de inte vill regera om de i varje enskild omröstning är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Visst kan de ändra sig, men en sådan regering löper risken att inte heller den bli särskilt långlivad. Enligt Sverigedemokraternas uttalanden igår är det tveksamt om ens deras nästa budgetförslag skulle gå igenom.

En möjlig utveckling är därför att riksdagen i dag beslutar om återremittering av budgeten till finansutskottet. Allianspartierna har hittills gjort sitt bästa för att försvaga Stefan Löfvens position inför de förhandlingar som där i så fall skulle äga rum. Visst kan dessa förhandlingar ändå utmynna i en överenskommelse där regeringens budgetförslag modifierats på ett sådant sätt att allianspartierna förklarar sig beredda att släppa igenom den. Men förhandlingarna i finansutskottet kan också utvecklas till ett chicken race där allianspartierna kräver långtgående förändringar och i förlängningen vill verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen.

En socialdemokratisk enpartiregering skulle säkert ha lättare att nå överenskommelser över blockgränsen. Men den skulle ha ett svagare parlamentariskt mandat än dagens regering och dess politik skulle med nödvändighet bli ideologiskt urvattnad. Kanske då bättre att Stefan Löfven löper linan fullt ut och utlyser extraval så snart möjligheten ges. Skall man falla vill man göra det i strid.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Att SD fäller regeringen förvånade många, även mig. Jag tror inte att något parti förutom SD och möjligen C vill ha extra val. Ändå tror jag det är där vi kommer att hamna.För även om S dumpar MP och bildar regering på egen hand har jag som S-väljare svårt att se att s ska genomföra en politik med tydliga nyliberala inslag för att undvika extra val. Men risken att vi får ungefär samma situation som nu med SD som vågmästare. Regeringen har inget bra utgångsläge. Löfven har gjort grova felbedömningar och MP har inte varit regeringsfäiga. Inte heller är det troligt att alliansen skulle få egen majoritet. Nyckeln till att komma ur nuvarande låsningar är migrationspolitiken, dvs att reducera SD. Det är sant att 87% INTE röstade på SD. Men det är inte sant att 87% röstade på de sju partiernas migrationspolitik. I själva verket vet politikerna att de inte har väljarnas stöd. Det var betydligt fler ville minska invandringen än som ville öka den redan före den senaste ökningen. Men SDs existens och extrema migrationspolitik har paradoxalt nog inneburit att MPs ytterkantspolitik även har blivit norm. Den stora klyftan mellan framför allt s- och m-väljarna och deras representanter i riksdagen är är en klyfta som måste slutas. Och det innebär inte alls SDs politik genomförs.

Orion77 sa...

Jag blev trots allt förvånad över att De Fyras Gäng uppvisade en repris på sitt korkade ställningstagande i går kväll, hos statsminister Stefan L. De hade chansen att samarbeta med S, men icke! Samtidigt sker just ett sådant samarbete i ett 70-tal kommuner ute i landet (känner man inte till det i de centrala partikanslierna?)

Om det blir nyval i vår tänker jag rösta på S, om Stefan L är kvar som partiordförande. I september röstade jag på en av de tre småttingarna i Alliansen. Men inte nästa gång!

Ubbe sa...

Hej!

Ett par tankar om varför det finns så stora låsningar i svensk politik.

Det började 2004 med bildandet av Alliansen och Maud Olofssons mycket hård retorik mot (s), vilket hade till syfte att stärka den nybildade Allians för Sverige och skilja ut (s).

Regereringen Reinfeldt 1 kunde regera utan att egentligen behöva förhandla utanför den egna kretsen då man hade egen majoritet i kammaren.
Efter valet 2010 saknade regeringen Reinfeldt 2 egen majoritet i kammaren och var de facto beroende av (passivt) stöd från SD. Man valde dock från ministärens sida att i ytterst begränsad omfattning förhandla utanför den egna regeringskretsen. Detta fick till följd att i princip alla former av breda förankringar saknas för beslut från denna tid.
Har man förhandlat och kompromissat en fråga i botten inom regeringskoalitionen är det svår att i efterhand förhandla vidare med t.ex. (s), ett förfarande som dessvärer skapat allt för stora mentala barriärer i svensk politik.

När nu SD ställer ultimativa krav av den typ som nu sker, så betyder det att det föreligger ett absolut behov av pragmatism hos övriga parter. Vi kan alltid diskutera formen på Löfvens invitationer till samtal över part/blockgränser, men bemötandet har varit mycket kategoriskt avvisande.
Att som Annie Lööf under gårdagskvällen återigen vara kategorisk i sina uttalande om samverkan ger ett allt för puerilt intryck, samt att det skapar en låsning då hon inte utan mycket stora svårigheter – om än alls – på ett trovärdigt sätt byta ståndpunkt.
Det vore klädsamt för Alliansens företrädare att dra sig tillminnes krisuppgörelsen 1992 mellan ministären Bildt och den socialdemokratiska oppositionen under Ingvar Carlssons ledning – att inte utan egna konvulsioner för Sveriges bästa nå en uppgörelse.

Att lämna SD utanför anser jag vara en ren hygienfaktor i svensk politik och därvidlag bygger jag min uppfattning på partiets historiska rötter och utveckling. Man har ett arv som lever starkt kvar och som enligt min uppfattning är mycket brunt anfrätt vad gäller politisk koppling. Till detta kommer att SD de facto är ett enfrågeparti med utopisk världsbild – allt går att lösa med lägre invandring. Självfallet kan man alltid diskuter omfattning och konsekvenser, med SD:s utgångspunkt är egentligen noll. Dessutom är det intressant att man anger starkt nationalistiks argument, då nationalism bygger på tanken att ett land (folk) är mycket bättre för att just du råkar vara född där.

Låt oss se vad Alliansen gör – de har hjälpt till att öppna Pandoras ask, men jag tror inte att de är trakterade av de möjliga utfallen. De har inget att vinna annat än att förnedra (s) och Stefan Löfven, vilket kan vara en Pyrrhusseger.