Finns det hopp för Miljöpartiet?

Sista helgen i maj genomför Miljöpartiet sin partikongress i Linköping. Temat för kongressen är "Ledarskap för klimatet". Det är nog bra. Miljöpartiet behöver hitta tillbaka till sina kärnfrågor för att kunna återvinna väljarnas förtroende.

Jag förstår fortfarande inte hur Gustav Fridolin tänkte då han i en intervju med Dagens Nyheter - som publicerades på långfredagen - vecklade in sig i ett långt resonemang om möjligheten av att använda fotbojor för personer som fått avvisningsbeslut. Oavsett vad Gustav Fridolin egentligen menade - och det är ärligt talat inte särskilt lätt att reda ut - borde han ha insett den symboliska kraften i hans uttalande och förutsett det politiska och mediala genomslaget. Och krav på hårdare tag mot asylsökande är inte Miljöpartiets bästa väg för att återvinna förlorade väljare.

Miljöpartiet gestaltar det ofta förekommande fenomenet att ett litet parti som regerar i koalition med ett större parti förlorar väljarstöd. I sitt samregerande med Socialdemokraterna har Miljöpartiet tvingats till svåra kompromisser i flera av sina profilfrågor, som till exempel flyktingpolitiken, kärnkraften och trafikpolitiken. Dessa kompromisser skymmer sikten för de många miljö- och klimatfrågor där Miljöpartiet faktiskt har satt avtryck i regeringspolitiken.

Jag tror fortfarande att Miljöpartiet har hyggliga möjligheter att hålla sig kvar i riksdagen efter valet 2018. Men det förutsätter då sannolikt att partiet lyckas hitta tillbaka till sina kärnfrågor, och se till att frågor om miljö, klimat och hållbar utveckling får en mer framträdande plats i den politiska debatten. Här borde finnas en potential. 2016 års SOM-underökning visade i veckan att oro för klimatförändringar ligger i topp på listan över vilka samhällsproblem som svenska folket uppfattas som mest oroande inför framtiden.

På kongressen i maj lägger partistyrelsen lägger fram förslag om en grön ekonomisk politik, där till exempel koldioxidskatten ska breddas och om att utreda hur skatt på vindkraft och vattenkraft ska tillfalla regionen där kraftverken finns. Sakpolitiskt är det förstås viktigast för Miljöpartiet att vinna stöd hos Socialdemokraterna och i riksdagen för sina förslag. Men strategiskt tror jag faktiskt det är viktigare för Miljöpartiet att profilera sig med nya långtgående miljöpolitiska förslag för att visa sina potentiella väljare vad man faktiskt vill, än att dessa förslag också genomförs.

Politik kamrater - det är att vilja något, som Olof Palme sa.

I fotbojans tidevarv

Det är en händelse som ser ut som en tanke att de två partier - Kristdemokraterna och Miljöpartiet - som i veckan sjungit fotbojans lov är de två partier som i gårdagens Sifo-mätning ligger under fyraprocentsspärren. Sviktande väljarstöd och dåligt politiskt självförtroende inbjuder till populistiska och illa genomtänkta utspel, särskilt i frågor som väcker starka känslor.

En god regel är att aldrig fatta långsiktiga politiska beslut i samband med krissituationer. Utspelen om elektronisk fotboja på asylsökande som fått avslag på sina ansökningar är exempel på hur man inte bör lansera politiska förslag.

Jag tror heller inte att denna typ av populistiska utspel gagnar de partier som framför dem. Jag talade nyligen med en kristdemokrat som berättade att fotbojeutspelet blev droppen som fick bägaren att flöda över - nu ville hen rösta blankt 2018. Hen övervägde visserligen att rösta på Centerpartiet, men litade inte riktigt på att Annie Lööf efter valdagen 2018 inte skulle sätta sig i en alliansregering som var beroende av SD-stöd. Kristdemokraterna är ett splittrat parti i flyktingfrågan, och Ebba Busch Thors ledarskap har hittills medfört att den "flyktingvänliga" delen av partiet demobiliserats. Fotbojeutspelet förstärker denna demobilisering.

Miljöpartiet är ett parti i djup kris. I gårdagens Sifo-mätning fick partiet 3.2 procent, partiets sämsta resultat på 15 år. Miljöpartiets utveckling gestaltar det pris ett mindre parti i en koalitionsregering ofta får betala. Saken blir inte bättre av Gustav Fridolins fotbojeutspel, framfört i högst oklara ordalag i en intervju i DN på Långfredagen. Osäkerheten om Miljöpartiets ideologiska färdriktning är just nu utomordentligt stor.

Nu är väl frågan bara om det blir Moderaterna eller Socialdemokraterna som först hakar på. För fotbojan - i tiden.

Jag kommenterar Sifo-undersökningen i Svenska Dagbladet.

Denna Påskdag väljer jag att citera Psalm 285. Det är inte mer övervakning och tvång som gör oss trygga och fria.

Gud, för uppbrott och förvandling lär oss glömma bort vårt jag. 

Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag. 

Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång. 

Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.