Bilden är inte entydig. I Storbritannien erhöll Labour under Jeremy Corbyn 40 procent av rösterna, vilket är partiets bästa valresultat sedan 2001. I Norge har Arbeiderpartiet goda möjligheter att ta över regeringsmakten efter höstens val. Och i Sverige har Stefan Löfven blivit spelbolagens favorit att utses till statsminister efter valet 2018, före både Anna Kinberg Batra och Annie Lööf (även om "any other candidate" ger ett lika lågt odds som för Stefan Löfven).
Finns det då några tecken på att Socialdemokraterna i Sverige skulle gå samma öde till mötes som partivännerna i Frankrike, Nederländerna, Grekland och Israel? Nej, inte under den närmaste tiden i alla fall. Socialdemokratins kris i Europa beror, enligt min uppfattning, på två saker. För det första är de socialdemokratiska partierna barn av den industriella revolutionen och motsättningen mellan arbete och kapital. I takt med att industrisamhället fasas ut förändras förutsättningarna för de socialdemokratiska partierna, och de tvingas omformulera sina positioner. En del lyckas bättre, andra lyckas sämre. För det andra uppfattas de traditionella partierna (det vill säga även de gamla liberala partierna och högerpartierna) i dag som mindre relevanta för väljarna, vilka i stället har stött politiker och partier som på olika sätt framstår som mer fristående från den traditionella partipolitiken (till exempel demokraten Bernie Sanders i USA, Jeremy Corbyn i Storbritannien och naturligtvis det franska valets segrare Emmanuel Macron och hans nya rörelse La République en marche!).
I Sverige har den klassiska vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet hårdare än i de flesta andra jämförbara europeiska länder. Det är en av förklaringarna till att Socialdemokraterna dominerat politiken i Sverige så starkt under så många år. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson visat är vänster-högerkonflikten fortfarande den dominerande skiljelinjen i svensk politik, även om den utmanas av den så kallade GAL-TAN-dimensionen. Vänster-höger har utmanats tidigare. Varje gång har det slutat med att konfliktdimensionen absorberat de nya konfliktlinjerna. När dammet lagt sig står vänster och höger där, kraftfulla spatiala metaforer som överlever men fyllda med nytt innehåll, skriver Oscarsson.
Socialdemokraterna har därför en stabilare grund att stå på i Sverige än i många andra europeiska länder. Samtidigt blir fallhöjden högre, mot bakgrund av partiets historiska framgångar.
I svensk politik går just nu det mesta den rödgröna regeringens väg. Ekonomin är utmärkt, arbetslösheten låg, väljaropinionen stabil och allianspartierna djupt splittrade. Om det håller hela vägen fram till valdagen är förstås en öppen fråga. Jag har svårt att se att Socialdemokraterna i valet 2018 skulle falla ihop på samma sätt som en del andra socialdemokratiska partier i Europa. Men på sikt måste partiet förnya både sin organisationsform och sin politik, för att förbli relevant även i det samhälle som växer fram i industrisamhällets spår och som präglas av nya sociala konflikter och skiljelinjer.
