Sverige behöver ett andrum, sa statsminister Stefan Löfven när han på dagen för fem år sedan - den 24 november 2015 - på en presskonferens tillsammans med dåvarande vice statsminister Åsa Romson (MP) presenterade fundamenten i den "tillfälliga" lag som skulle göra det svårare för människor på flykt att få skydd i Sverige.
Hur långt är ett andrum? Och är det inte människorna på flykt som är i störst behov av ett andrum? I år beräknas omkring 13 000 människor söka asyl i Sverige. År 2018 och 2019 uppgick antalet asylsökande till drygt 21 000. Vi får gå tillbaka många år i tiden för att hitta motsvarande låga antal på människor som söker skydd i Sverige - vårt växande hem. År 2015 - då "andrummet" påbörjades - uppgick antalet till nära 185 000.
Den "tillfälliga" lagen blev inte tillfällig. Nästa sommar förväntas riksdagen besluta om en ny migrationspolitisk lagstiftning som i allt väsentligt befäster de restriktioner som den "tillfälliga" lagen föreskrev.
Under de år som gott har den migrationspolitiska debatten förändrats. Som Somar Al Naher skriver i Aftonbladet: Snart finns snart inte ett enda samhällsproblem som inte förklaras med ”misslyckad integration. Den "misslyckade integrationen" blir ett mantra med magiska egenskaper.
Tillfälliga lagar riskerar att inte bli tillfälliga. Vi vänjer oss vid dem. I coronapandemins Sverige accepterar vi nu ett stort antal tillfälliga inskränkningar i våra friheter. Ja, jag stöder dessa tillfälliga inskränkningar. Men låt oss hjälpas åt att se till att, när pandemin väl är över, dessa inskränkningar också avskaffas - och att de inte kvarstår med till exempel motiveringen att de behövs för att bekämpa terrorismen etc. Vägen till helvetet är som bekant kantad av goda föresatser.
