Tennis, sponsorsprit och bristen på allvar

I dag går Robin Söderling ut på centrecourten i Båstad för att mot spanjoren Nicolas Almagro försöka försvara sin titel i Swedish Open från ifjol. Jag tror Robin vinner - han har hemmapubliken i ryggen, ett övertag mot Almagro i inbördes möten och Almagro har inte rosat tennismarknaden hittills i år.

Båstadtennisen ligger mig varmt om hjärtat. Jag är född och uppväxt i Båstad och har tillbringat många och långa dagar vid centrecourten och sidobanorna. (På åskådarplats är det väl bäst att tillägga. Mina idrottsutmärkelser inskränker sig dessvärre till några plaketter för "visat träningsflit"...).

Tennis var länge en överklassport, på samma sätt som golf och kanske ridning. Till viss del är det fortfarande så (ingen slump att Marcus Wallenberg står staty på tennisstadion...), även om tennis som sport i dag är betydligt billigare att utöva än t ex ishockey.

Det jag kanske tyckte allra bäst om under alla mina timmar vid tennisbanorna var allvaret. Tennisens räknesystem är så raffinerat att varje enskild boll är viktig och kan i någon mening vara matchavgörande. På den tiden fanns det heller inga tiebreak utan en match kunde bokstavligt talat pågå hur länge som helst.

Allvaret tog sig uttryck i tystnad. All koncentration bland de många tusen på läktarna fanns på spelet och på spelarna. Ve den åskådare som råkade harkla sig i samband med en serve eller än värre lyfta sig från sin plats under pågående game. Allvaret och tystnaden skapade en åskådargemenskap där våra respektive jag försvann för att inneslutas i ett gemensamt vi.

I dag har tennispubliken vulgariserats, med hejaramsor mellan bollarna och smärre folkvandringar på läktaren under pågående spel. Tennisen har blivit en sport som andra, kanske både på gott och på ont.

Jag kan leva med hejaklackarna och folkvandringen. Men i sin jakt på sponsorpengar har arrangörerna nu också släppt spriten fri för sponsorer inne på tennisområdet. Som Svenska Dagbladets tennisexpert Jonas Arnesen uttrycker det angående sponsorspritens störande inverkan för spelare och publik: I dagens hetta ölades och klunkades det champagne i sådan takt att sorlet på terrassen snabbt övergick i fyllebröl och bullrande skratt – noll hänsyn till omgivningen.

Det är så lågt och ovärdigt. Utvecklingen speglar förstås samhällets förändrade förhållningssätt till alkoholkonsumtion under de senaste decennierna, och tennissportens allt starkare kommersialisering. Bollkonstnärer som Manuel Santana, Manuel, Orantes, Ilie Nastase och Stan Smith - vilka älskat och älskats av Båstadpubliken - får tacka sin lyckliga stjärna att deras karriärer är över så de slipper spela under dessa förödmjukande omständigheter.

Jag är inte dum - jag förstår att spriten genererar pengar. På kort sikt är Båstadarrangörernas agerande säkert rationellt. Men på lång sikt urholkar det tennisens varumärke. Jag hoppas om några år slippa läsa rubriken tennisbubblan som sprack.