Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats!

Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats. I rådslagsmaterialet ”Vår värld” som nyligen antogs av partistyrelsen läggs grunden för en socialdemokratisk utrikespolitik som mera påminner om den aktiva utrikespolitiken från Olof Palmes dagar än den EU-anpassade och vaga utrikespolitik som präglat socialdemokratin under delar av 2000-talet.

För första gången på länge formuleras en offensiv linje kring värdet av den militära alliansfriheten och vikten av att stå utanför Nato. Alliansfriheten ger handlingsfrihet som kan användas för att till exempel vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet på ett sätt som inte hade varit möjligt om Sverige varit medlem av Nato. Samtidigt har de ur tidigare rådslagsmaterial olyckliga formuleringarna om att överge kravet på FN-mandat vid fredsframtvingande operationer avlägsnats. Här har den internationella rådslagsgruppen under Jan Eliasson och Margot Wallström verkligen tagit till sig av kritiken.

I det nya rådslagsmaterialet har konflikterna i Mellanöstern en central plats. Israel och palestinierna beskrivs inte som jämnstarka, utan det tydliggörs att det är Israel som i sin egenskap av ockupationsmakt och den starkare parten har det huvudsakliga ansvaret för att en fredlig och rättvis lösning kommer till stånd. Partiet markerar självinsikt om att den tidigare isoleringslinjen av Hamas varit felaktig. Hamas är en organisation vars grundvärderingar i väsentliga avseenden skiljer sig från socialdemokratins. Men det vore ett politiskt önsketänkande att tro att den israelisk-palestinska konflikten kan lösas utan att palestiniernas folkvalda företrädare får finnas med vid förhandlingsbordet.

Borta är också tidigare mantraliknande formuleringar om att EU ska föra en gemensam utrikespolitik, utan att innehållet i en sådan utrikespolitik problematiserats. EU består av stater med regeringar från höger till vänster. Om dessa regeringar med skilda politiska färger skall enas, finns en risk att det man enas kring blir något tunt och urvattnat. Därför är det viktigt att enskilda medlemsstater förbehåller sig rätten att kunna ta egna utrikespolitiska initiativ – som till exempel i nedrustningsfrågorna. Radikaliseringen av den socialdemokratiska utrikespolitiken innebär också att de politiska skillnaderna mellan vänster och höger synliggörs.

Socialdemokratins samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i den rödgröna koalitionen skapar förutsättningar för att utrikespolitiken kan få en mer central plats i valrörelsen inför 2010 års val än vad som annars skulle ha varit fallet. Det tycker vi är bra.Fortfarande saknas förstås en del. Under Socialdemokraternas senaste regeringsperiod ökade till exempel den svenska vapenexporten på ett olyckligt sätt. Här – liksom i asylpolitiken – finns det fortfarande en hel del att göra.

Dessutom är det dags för Mona Sahlin att ta steget fram och synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor. Vi väntar fortfarande på hennes första utrikespolitiska linjetal. Broderskapsrörelsens kongress i Malmö i månadsskiftet juli–augusti i sommar vore kanske ett lämpligt tillfälle?

Texten ovan har också publicerats i tidningen Broderskap, där jag nu medverkar som ledarskribent. Tidningen Broderskap utkommer nu i ny kostym, en gång i veckan. Prenumerera gärna!