Fredrik Reinfeldt lyckas framkalla Högerspöket?

Ett spöke går runt i den svenska valrörelsen - högerspöket. Så skulle man kunna travestera Karl Marx efter Fredrik Reinfeldts oväntade utspel om nya skattesänkningar i sitt tal i Stockholm i lördags. Reinfeldts utspel kom som en välkommen överraskning för den rödgröna oppositionen som hittills haft stora bekymmer med att på ett trovärdigt sätt utmåla fyra år till med Fredrik Reinfeldt som ett hot mot den svenska välfärden.

Moderaterna har under senare på ett framgångsrikt sätt axlat av sig den gamla högerns retorik och och i stället framställt sig själv som välfärdens försvarare, det nya arbetarpartiet och med ambitionen att ta över Socialdemokraternas gamla roll som statsbärande parti. Det har varit utomordentligt svårt för de rödgröna att vända sig till väljarna och skrämmas med Högerspöket. Men nu har Fredrik Reinfeldt själv hjälpt till att framkalla denna osaliga ande.

Skattesänkningar gynnar nästan alltid de mest välbeställda och skattesänkningar är också alltid möjliga att ställa mot krav på en förstärkt välfärd. Många hade nog därför trott att Moderaterna - som med fog kan vara nöjda med de skattesänkningar som regeringen lyckats genomföra under mandatperioden - inte skulle ta risken att bjuda in den rödgröna oppositionen i matchen genom att utlova ytterligare skattesänkningar under kommande mandatperiod.

Mona Sahlin tvekade förstås inte att hugga på det utlagda skattebetet i sitt tal i Stockholm i söndags. Moderatledaren stod vid Slussen igår och pekade ut sin väg framåt: återigen sänkta skatter. Återigen med den tydliga fördelningsprofilen: mest åt dem som tjänar bäst – och därmed fortsatt ökade klyftor. Vad blir priset för denna politik? Sänkta skatter är Moderaternas viktigaste prioritering. De ser inget viktigare! Inte ungdomsarbetslösheten, inte utslagningen av sjuka, inte de växande barngrupperna. Inte de allt större klyftorna mellan människor.

Genom att åter lyfta skattefrågan underlättar Fredrik Reinfeldt för Mona Sahlin och de rödgröna att framställa valet mellan två alternativ. Alliansregeringen står för skattesänkningar med lånade pengar, skattesänkningar som mest gynnar de som redan har det bäst. De rödgröna vill prioritera en utbyggd välfärd, i syfta att minska klassillnader och hålla samman landet.

Vän av ordning kan förstås hävda att de rödgröna redan tvingats acceptera merparten av de skattesänkningar som genomförts av den borgerliga alliansregeringen under mandatperioden, samt att Mona Sahlins utfästelse att "avskaffa pensionärsskatten" ju också innebär ett minskat skatteuttag. Det är naturligtvis sant. Men inför väljarna är det ändå lättare för de rödgröna att framställa kravet på att "avskaffa pensionärsskatten" som ett vänsterpolitiskt uttryck för solidaritet och strävan att hålla samman landet. Fredrik Reinfeldts krav på nya skattesänkningar är då också lättare att framställa som ett högerpolitiskt uttryck för ökade klasskillnader och en urholkad välfärd.

Varför valde då Fredrik Reinfeldt att trots allt lyfta fram skattefrågan fem veckor före valet. Jag kan inte se annat än att utlovandet av nya skattesänkningar är ett uttryck för det oerhört starka självförtroende som präglar partiledningen för Moderaterna idag. Risken för Moderaterna är att detta starka självförtroende tar formen av övermod och raljans - tecken på åtminstone det senare fanns i Fredrik Reinfeldts sätt att kommentera sina politiska motståndare i sitt tal i lördags.

Högmod går före fall, sägs det. Vi får se om Moderaterna tänker på det när valrörelsen nu tar ytterligare fart.