Minoritetsregering bäst om SD skulle bli vågmästare

Texten nedan har i en tidigare version publicerats på Newsmill.

I debatten ägnas stor uppmärksamhet åt vad som skulle hända om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och blev vågmästare mellan blocken. Frågan är brännbar. De nuvarande riksdagspartierna värjer sig för den, eftersom de vill bibehålla så stor handlingsfrihet som möjligt om situationen skulle uppkomma. Det finns också en oro för att diskussionen i sig gynnar Sverigedemokraterna och ökar partiets möjligheter att komma in i riksdagen.

Det är viktigt att komma ihåg att diskussionen i högsta grad är hypotetisk. Det är alls inte säkert att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, och om partiet kommer in är det alls inte säkert att partiet får en vågmästatställning.

Riksdagspartierna ställs inför två politiska uppgifter som inte är helt enkla att förena. Å ens sidan vill de inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna för att kunna regera och inte heller bidra till att partiet växer ytterligare. Å andra sidan har de ett ansvar att givet väljarnas val se till att en regering kan bildas och att landet kan styras.

De flesta av våra mest framträdande politiker famlar i frågan och upprepar närmast som ett mantra att om Sverigedemokraterna blir vågmästare måste det bildas en blocköverskridande regering. Så sade t ex Mona Sahlin i vintras till Dagens Nyheter att ”inget annat är en majoritetsregering är acceptabelt” om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i riksdagen.

Vad kommer då att hända om Sverigedemokraterna verkligen kommer in i riksdagen och uppnår en sådan vågmästarställning? Talmannen kommer i vederbörlig ordning att föra samtal med samtliga partiledare och därefter sannolikt ge ledaren för det största blocket – Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin – i uppdrag att försöka bilda regering. Beroende på hur samtalen med partiledarna utfallit kan uppdraget avse både en minoritetsregering eller en blocköverskridande majoritetsregering.

(Uppdatering 24/8: Resonemangen om talmansrundan förutsätter att Reinfeldt – om Alliansen blir största blocket – verkligen väljer att avgå. Den grundlagsändring som innebär att statsministern alltid måste avgå efter ett val träder inte i kraft förrän efter nästa val. Jag har uppfattat det som att Reinfeldt kommer att föregripa grundlagsändringen och ändå avgå, men det finns inga formella krav på honom att göra detta. Men min kollega Mikael Gilljam tror inte att Reinfeldt kommer att avgå om Alliansen blir större, och vid närmare eftertanke är jag nog beredd att ge honom rätt.)

Om det rödgröna blocket är större än Alliansen kommer Mona Sahlin sannolikt att närma sig Centerpartiet och Folkpartiet för att undersöka om dessa partier skulle vara villiga att ingå i en bredare regering. Om Alliansen i stället är större än de rödgröna kommer Fredrik Reinfeldt sannolikt att närma sig Miljöpartiet för att undersöka möjligheterna att få med sig dem i en ny regering.

Kommer då dessa försök att bilda en blocköverskridande koalitionsregering att lyckas? Och vore en sådan regering i så fall något positivt givet målen att bilda en regering som avspeglar valresultaten utan att samtidigt bidra till att främja Sverigedemokraterna?

Försöken att bilda en blocköverskridande koalitionsregering har små möjligheter att lyckas. Sannolikheten är dock något större om det är Alliansen som skall försöka övertala Miljöpartiet att vara med än om det är de rödgröna som skall försöka få med sig Centerpartiet och Folkpartiet. Miljöpartiet har trots allt inte lika tydligt positionerat sig på vänster-högerskalan som övriga partier har gjort.

Själv är jag i stället en varm anhängare av principen att låta det block som är störst efter valet regera och inte skapa en blocköverskridande koalition. Svensk politik är starkt strukturerad efter vänster-högerskalan och det är i form av vänster och höger som de båda blocken träder fram inför väljarna. Väljarna har heller inga problem med att placera in sig själva och de politiska parterna på vänster-högerskalan. Att då inte låta regeringens sammansättning avspegla skillnaden mellan just vänster och höger vore att deformera den svenska politiken.

Dessutom tenderar blocköverskridande överenskommelser att gynna högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna. Sådana blocköverskridande överenskommelser understödjer Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot ”etablissemanget”. Så om de nuvarande riksdagsparterna vill motarbeta Sverigedemokraterna så bör de undvika att bilda en blocköverskridande koalitionsregering.

Sverige har en lång tradition av minoritetsregeringar. En sådan – blå eller rödgrön – skulle i varje viktig fråga få söka samarbete med ett villigt stödparti i riksdagen (ett stödparti som naturligtvis inte då kan vara Sverigedemokraterna). Oppositionen fick tillfälligt lägga band på sig och faktiskt låta det största blocket regera, t ex genom att oftare än nu lägga ned sina röster i stället för att rösta emot.

En lösning med minoritetsregering är naturligtvis inte enkel. Skulle en minoritetsregering visa sig inte fungera får det antingen bli nyval eller så får tanken på en blocköverskridande koalitionsregering tas upp igen.

Men det är inte i den ändan diskussion bör börja. Oavsett om målet är att skapa en regering som bäst avspeglar valresultatet och det politiska livets dynamik i Sverige eller om målet är att motverka Sverigedemokraterna så är en minoritetsregering ett bättre alternativ än en blocköverskridande koalitionsregering.

Efter S-besked i regeringsfrågan - vad händer nu med blockpolitiken?

Socialdemokraternas besked i regeringsfrågan innebar att partiet uttryckte en vilja att efter en eventuell valseger 2014 samarbeta över blockgränsen. Besked har följts av en debatt om blockpolitikens vara eller inte vara i svensk politik.

Sverige är kanske det land i världen där vänster-högerdimensionen starkast dominerat - och fortfarande dominerar - det politiska livet. Under många år kunde man i princip väcka en normalbegåvad svensk väljare i sömnen och be denne rangordna de politiska partierna efter vänster-högerskalan. I dag är det svårare. Moderaterna har gått åt mitten, Centerpartiet åt höger. Var Miljöpartiet och Sverigedemokraterna skall inplaceras är för många inte helt självklart.

Men fortfarande är vänster-högerdimensionen den överlägset viktigaste enskilda konfliktlinjen i svensk politik. Det är styrkan i denna dimension som förklarar blockpolitikens fortsatt starka ställning. Det är därför opinionsinstiuten fortsätter att redovisa mätningsresultaten för de rödgröna partierna och för allianspartierna separat. Särredovisningen är meningsfull. Alla vet att om allianspartierna blir större än de rödgröna partierna kommer Fredrik Reinfeldt att bilda regering. Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna kommer Stefan Löfven att bilda regering. Blockens - om vi nu skall kalla dem för det - inbördes storlek avgör regeringsfrågan. Om vi inte tänker i "block" blir ju uttrycken "blocköverskridande överenskommelse" eller "samarbete över blockgränserna" helt meningslösa. 

Stefan Löfvens tal om samarbete över blockgränserna fyller två funktioner - en strategisk och en saklig. Strategiskt kan Stefan Löfven framstå som en statsman som ödmjukt väljer att inte föregripa medborgarnas uttalade vilja i form av valresultatet 2014. I stället vill han givet medborgarnas uttalade vilja vid en valseger forma den regering som är mest lämplig eller möjlig. Allianspartierna skall i stället framstå som styrda av ett snävt, partiegoistiskt blocktänkande. Sakligt är det socialdemokratiska beskedet ett uttryck för realpolitiska överväganden. Det kan bli svårt för Stefan Löfven att efter valet 2014 styra landet med en minoritetsregering. Det ligger i Sveriges intresse, menar Stefan Löfven, att blockpolitiken inte lägger hinder i vägen för regeringens möjligheter att styra landet efter 2014.

Svenska Valundersökningar har undersökt de svenska väljarnas inställning till blocköverskridande regeringar ända sedan 1968. Som mest har 31 procent av väljarna önskat sig en sådan. Men väljarnas önskemål påverkas förstås av vad som uppfattas som realpolitiskt möjligt och tänkbart.

Om de rödgröna partierna blir större än alliansparterna efter valet 2014 och Sverigedemokraterna får en vägmästarroll så är det mest sannolika utfallet att Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildar en minoritetsregering. Folkpartiet och Centerpartiet kan knappast ta ett direkt steg från en alliansregering till en rödgrön regering. Dels eftersom de båda partierna så tydligt har sagt att de inte har för avsikt att regera med Socialdemokraterna. Dels eftersom de båda partierna kommer att behöva ägna tid åt inre partivård och ideologiutveckling efter åtta år som ständigt kompromissande småpartier i en koalitionsregering.

En minoritetsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet med Sverigedemokraterna som vågmästare kommer att råka ut för avsevärda svårigheter under mandatperioden. Det är inte osannolikt att vi efter något år - när stridsröken från valkampanjen och valet 2014 börjar lägga sig - får se en ny samtalssituation växa fram mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet och Centerpartiet. Då har Folkpartiet förmodligen en ny partiledare som inte är bärare av gamla utfästelser om att inte samregera med Socialdemokraterna. Kanske Kristdemokraterna förmår ideologiskt förflytta sig så att ett regeringssamarbete vore möjligt? (Om nu Centerpartiet och Kristdemokraterna finns kvar i riksdagen efter valet 2014.)

I min demokratisyn är det viktigt att de politiskt relevanta skiljelinjerna synliggörs för medborgarna. Så länge konflikter kring vänster-högerdimensionen präglar det svenska samhället så vill jag därför ha blockpolitik. Blockpolitik utesluter inte blocköverskridande överenskommelser i enskilda frågor, eller till och med en blocköverskridande regering om en sådan skulle bli nödvändig. Men där är vi inte ännu. Om dagens opinionsmätningar blev valresultat skulle jag föredra en rödgrön minoritetsregering, med blocköverskridande uppgörelser i enskilda frågor. Skulle ett sådant arrangemang inte fungera hela mandatperioden får man i så fall försöka bredda regeringen.

Regeringsfrågan efter valet - här är mitt scenario

I takt med att allt fler bedömare utgår från ett valresultat där de rödgröna partierna blir större än Alliansen fördjupas diskussionen om med vem Stefan Löfven kommer att bilda regering och hur stark eller svag en sådan regering kommer att bli. Här är min analys av läget.

Låt oss utgå från ett valresultat där de rödgröna partierna sammantaget blir större än Alliansen men där Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Talmannen ger då i uppdrag åt Stefan Löfven att försöka bilda regering. Fredrik Reinfeldt skulle visserligen kunna försöka klamra sig kvar som statsminister med aktivt stöd från Sverigedemokraterna, men det kommer han inte att göra. En sådan regering skulle inte bli långlivad och Fredrik Reinfeldt skulle aldrig tänka sig att ge Sverigedemokraterna det inflytande som en sådan lösning förutsätter.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer ganska lätt att kunna enas om regeringssamverkan. Eftersom Stefan Löfven helst vill ha en blocköverskridande majoritetsregering kommer han att föra seriösa samtal även med Centerpartiet och Folkpartiet. Dessa båda partier kommer dock att tacka nej. Centerpartiet och Folkpartiet har varit mycket tydliga med att de inte kan tänka sig ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna och de kan inte med bibehållen trovärdighet överge den linjen direkt efter valet. Dessutom kommer de att behöva ägna sig åt egen partivård och politikutveckling efter åtta år i Alliansen.

Det är en öppen fråga om Vänsterpartiet kommer att ingå i Stefan Löfvens regering. Alla vet att Vänsterpartiet aldrig fäller en socialdemokratisk regering för att släppa fram en alliansregering. Dessutom riskerar Vänsterpartiet att bli det parti som tappar mest opinionsstöd av de partier som ingår i en rödgrön regering, eftersom Vänsterpartiet sannolikt får göra de svåraste kompromisserna. Samtidigt tycks Vänsterpartiet väldigt regeringssuget och om man inte tar steget in i en regering nu, när skall man då göra det?

Således bildas det en rödgrön minoritetsregering, med eller utan Vänsterpartiet. En sådan minoritetsregering kommer att släppas fram av de borgerliga oppositionspartierna. Fredrik Reinfeldt har varit tydlig i frågan och allianspartierna har inte något som helst intresse av nyval så snart efter en valförlust. En rödgrön minoritetsregering kommer heller inte att ha något problem med att få igenom sin budget, eftersom Sverigedemokraterna och Alliansen inte kan eller vill enas om ett gemensamt budgetförslag.

Men mandatperioden är lång och en rödgrön minoritetsregering får svårt att överleva i fyra år. Eftersom vi inte har någon tradition av nyval i Sverige och nyval innebär risker för alla partier ökar incitamenten för Folkpartiet och Centerpartiet att en bit in i mandatperioden ompröva sitt nej till regeringsmedverkan. Folkpartiet kommer med stor sannolikhet att byta partiledare under 2015 och ett sådant byte kan underlätta steget in i regeringen. Folkpartiet och Centerpartiet kan hänvisa till att man tar nationellt ansvar och sätter partiegoismen åt sidan eftersom landet måste kunna regeras. En annan möjlighet är att Folkpartiet och Centerpartiet avstår från regeringsmedverkan, men blir en del av blocköverskridande överenskommelser i viktiga politisk sakfrågor.

Däremot kommer inte Folkpartiet eller Centerpartiet gå till val 2018 på ett fortsatt samarbete med Socialdemokraterna. Antingen ombildas Alliansen, eller så går de borgerliga partierna fram var för sig. Det beror på det politiska läget och är för tidigt för att kunna bedömas nu.

Så ser mitt scenario ut, och jag ser i dagsläget inget annat scenario som är mer sannolikt. En del har spekulerat i att Socialdemokraterna kommer att försöka regera ensamma, men det är jag tveksam till.

Skulle däremot de rödgröna partierna få egen majoritet och Sverigedemokraterna bli av med sin vågmästarställning blir förstås scenariot ovan inte aktuellt. Det samma gäller förstås om Alliansen - mot alla förmodan - skulle bli större än de rödgröna partierna.

Lyssna gärna på Ekots politiske kommentator Tomas Rambergs reflektioner kring frågan i P1 Morgon tidigare i dag.

Omröstningen om brytpunkt blev prestigeförlust för de rödgröna

Alliansregeringen vann oväntat dagens prestigefyllda omröstning i riksdagen om brytpunkten för den statliga inkomstskatten. Röstsiffrorna blev 154-153. Mandatfördelningen i riksdagen är sådan att Alliansens minoritetsregering har 173 mandat medan oppostionen i form av de rödgröna partierna och Sverigedemokraterna har 176 mandat. Det innebär att om Sverigedemokraterna väljer att stödja de rödgröna partiernas förslag så förlorar Alliansrgeringen omröstningen. Det händer sällan, eftersom Sverigedemokraterna om de måste välja nästan alltid stödjer Alliansregeringens förslag eller lägger ned sina röster.

Men inför dagens omröstning hade Sverigedemokraterna klargjort att de tänkte rösta emot Alliansregeringens förslag. Ändå vann regeringen omröstningen. I skrivande stund är det lite oklart varför det blev så, men det tycks som att de rödgröna partierna på något sätt misslyckats med kvittningen (det vill säga att man "kvittar ut" ledamöter som har gilitgt skäl att frånvara på ett sätt att majoritetsförhållandena inför en omröstning inte påverkas).

Utfallet av omröstningen är en stor prestigeförlust för de rödgröna partierna. Redan före omröstningen hade de rödgröna partierna - och särskilt Socialdemokraterna - kritiserats för att de "samarbetade" med Sverigedemokraterna i frågan om brytpunkt för statlig skatt. Nu kan kritikerna lägga till att de rödgrönas schabblande med kvittningen visar på dålig organisationsförmåga och ger negativa föraningar om hur en socialdemokratisk minoritetsregering skulle lyckas hantera riksdagsarbetet.

Jag har tidigare argumenterat för att den rödgröna oppositionen måste ha som princip att lägga sina förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt tenderar också att glömma att han leder en minoritetsregering. Det är alltid regeringen - och inte oppositionen - som har ansvaret för att skapa en majoritet i riksdagen för regeringens politik.

Utfallet av dagens omröstning visar på den osäkerhet som präglar riksdagsarbetet under en minoritetsregering. Med tanke på all den prestige som kringgärdat just denna omröstning blev utfallet extra snöpligt för de rödgröna. Om orsaken var brister i kvittningssystemet måste dessa åtgärdas omedelbart. Den skadeglädje som just nu florerar i sociala medier kring de rödgrönas misslyckande bör föranleda eftertanke. Inte nödvändigtvis i sakfrågan, (där tycker jag fortfarande att de rödgröna handlade rätt), men kring allvaret i att inte bjuda alliansregeringen på fördelar i onödan. Detta var ingen bra dag på jobbet för de rödgröna riksdagsledamöterna.

SCB:s partisympatiundersökning och regeringsfrågan

Dagens partisympatiundersökning från SCB blev en glad läsning för de rödgröna. Socialdemokraterna och Miljöpartiet är större än alliansen, samtidigt som Sverigedemokraterna förlorat sin vågmästarroll. Resultatet gör det nu än svårare för Fredrik Reinfeldt att påstå att det inte finns något regeringsalternativ vid sidan av alliansen. De rödgröna partierna vinner arbetsro, samtidigt som allianspartierna utsätts för en allt hårdare press att hitta en väg att bryta den negativa cirkeln.


I dagens mätning skiljer det nära tio procentenheter mellan de rödgröna partiernas 50.5 procent och alliansens 40.7 procent. Mätningen är absolut ingen kristallkula, men det har mig veterligen aldrig hänt att något av de båda blocken hämtat upp ett så stort underläge i en SCB-mätning ett drygt år före valet. Ingenting är omöjligt, men det vore egendomligt om inte de fyra allianspartierna var för sig någonstans i bakhuvudet började fundera över hur man skall positionera sig i händelse av ett valnederlag 2014. Börjar man tänka i de banorna riskerar tankarna att bli självuppfyllande.

För Sverigedemokraterna är mätningen frustrerande. Partiet ligger två procentenheter över sitt valresultat men skulle stå helt utan politiskt inflytande om undersökningen blev valresultat.

Även om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarposition efter valet har övriga partier hittills inte visat någon som helst vilja att släppa in dem i värmen. En del tror att det skulle bli svårt för Stefan Löfven att bilda regering om de rödgröna blir större än alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Det tror inte jag. Visserligen skulle Sverigedemokraterna tillsammans med allianspartierna då kunna rösta ned förslag om att utse Stefan Löfven till statsminister. Men ett sådant utfall skulle leda till politiskt kaos och i förlängningen kanske ett nyval. Jag tror därför att de rödgröna och alliansen enas om principen "störst block vinner", vilket innebär att partiledaren för det största blocket kommer att släppas fram som statsminister, till exempel genom att den förlorande sidan i stället för att rösta emot lägger ned sina röster i en omröstning.

Skulle en rödgrön regering med Sverigedemokraterna i vågmästarposition bli svagare än dagens alliansregering? Sverigedemokraterna har ju under denna mandatperiod utnyttjat sin vågmästarställning till att stödja alliansregeringen i upp mot 90 procent av de viktiga omröstningarna i riksdagen och därmed, menar en del, i praktiken profilerat sig som ett högerparti och som ett stödparti till regeringen. Ja, på ett sätt skulle en rödgrön minoritetsregering bli svagare än alliansens nuvarande minoritetsregering, eftersom man inte skulle kunna räkna med samma stöd från Sverigedemolkraterna som alliansregeringen har fått. Å andra sidan är det inte realistiskt att alliansen skulle kunna bilda regering om de rödgröna partierna är större. En sådan regering skulle ju bli beroende av ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna på ett helt annat sätt än vad dagens regering är. I dag räcker det med att Sverigedemokraerna lägger ned sina röster så vinner alliansregeringen omröstningen. Men om de rödgröna partierna är större än alliansen skulle en alliansregering vara beroende av att Sverigedemokraterna inte nöjde sig med att lägga ned sina röster utan i stället aktivt stödde regeringens linje. En sådan alliansregering skulle inte bli långlivad och den skulle också ge Sverigedemokraterna ett politiskt inflytande som inget parti vill ge dem.

Om alliansen förlorar valet och Sverigedemokraterna blir vågmästare får vi i stället en rödgrön minoritetsregering (sannolikt bestående av Socialdemokraerna och Miljöpartiet) som söker långsiktiga uppgörelser över blockgränsen i viktiga frågor. Ett helt nytt politiskt landskap får möjlighet att veckla ut sig.

Där är vi inte än. I dagsläget är det visserligen inte mycket som talar för en tredje raka valseger för alliansen. Men rörliga väljare och partier som har 15 månader på sig att utifrån ideologiska och strategiska överväganden välja nya vägar innebär att mycket kan hända. Ännu är ingen rökt.

Jag kommenterar SCB-mätningen för bland annat TT och Reuters.

Håller Alliansen på att tappa greppet om regeringsfrågan?

Just nu pågår en intensiv debatt om vilken sida som är mest tydlig eller otydlig i regeringsfrågan. Stefan Löfvens och Carin Jämtins artikel på DN Debatt i förra veckan - där de berättade att Socialdemokraterna inte vill föregripa valresultatet, men gärna ser samverkan över blockgränserna - kritiserades av Alliansen för otydlighet i hur partiet såg på regeringsfrågan. Skulle till exempel Vänsterpartet ingå i en socialdemokratisk minoritetsregering eller inte? Stefan Löfven pressades även hårt på den frågan av Camilla Kvartoft i söndagens Agenda i Sveriges Television.

Så här långt har regeringsfrågan varit en plusfråga för Alliansen. Nu håller spelplanen emellertid på att vridas. Fredrik Reinfeldt var länge tydlig med att störst block skall regera. Om de rödgröna partierna blir större än Alliansen så avgår han som statsminister och släpper fram en rödgrön regering. Han tänker inte med Sverigedemokraternas hjälp förhindra att Socialdemokraterna bildar minoritetsregering. Det var bra gjort av Fredrik Reinfeldt, och jag har själv efterlyst en motsvarande utfästelse från Stefan Löfven.

Men i en intervju i Svenska Dagbladet igår onsdag modifierar Reinfeldt sin tidigare utfästelse. Nu säger han att det inte är säkert att han släpper fram en minoritetsregering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, utan antyder att även Vänsterpartiet måste ingå i den socialdemokratiskt ledda minoritetsregeringen! När han i intervjun uppmanas precisera sig blir svaren väldigt otydliga:

Men om S och MP är större än hela alliansen, släpps de fram då?
– Återigen, då har vi hela Vänsterpartiet som också betraktas som en del av oppositionen.
Så du skulle helst undvika att släppa fram bara S och MP om de blir större än alliansen?
– Jag menar att det bygger på analyser av opinionssiffror som möjligen finns nu, men det måste byggas på vad som verkar trovärdigt och vad som växer fram under valåret.

Läs gärna själva och försök förstå vad Fredrik Reinfeldt egentligen säger. Det är sällan eller aldrig jag sett honom uttala sig så otydligt. Hans uttalande har också redan mött av intern kritik på den borgerliga sidan, just för att vara otydligt och för att han ägnar sig åt kannstöperi i stället för att hålla fast vid sin ursprungliga linje.

Menar Fredrik Reinfeldt verkligen på fullt allvar att han tänker vägra avgå efter ett valnederlag för Alliansen om inte Vänsterpartiet får vara med i en rödgrön regering? Om det inte är så han menar, ja, vad menar han då? Vad tycker partiledarna för Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna om Reinfeldts nya linje?

Frågorna blir många. Tidigare har Alliansen haft en fast, tydlig linje i regeringsfrågan som inneburit att argumentationsbördan legat på de rödgröna och främst på Stefan Löfven. Nu väcker Alliansens linje stora  frågetecken.

Jag tror att Fredrik Reinfeldt i en strävan att öka pressen på de rödgröna blivit övertaktisk. Utspelet lär inte skapa ökad klarhet, varken hos väljare eller hos journalister. I stället blir det Fredrik Reinfeldt som pressas på besked och därigenom kan Alliansen tappa det överläge man tidigare haft i frågan.

Det återstår att se om Fredrik Reinfeldt snabbt backar tillbaka till Alliansens ursprungliga linje. I annat fall är risken att han har öppnat Pandoras ask över Aliansen.

Förutsättningarna för en rödgrön minoritetsregering - släpps en sådan verkligen fram?

Uppdaterat tisdag 19 augusti kl 19.00: I dag satte Moderaternas partisekreterare Kent Persson ned foten och tydliggjorde att Moderaterna kommer att släppa fram en rödgrön minoritetsregering, om de rödgröna blir större än Alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Därmed satte han stopp för alla de spekulationer som förekommit de senaste dagarna om att Fredrik Reinfeldt skulle försöka klamra sig kvar som statsminister även efter en valförlust.

Jag har - som visas nedan - hela tiden avfärdat dessa spekulationer och hävdat att det inte finns några rimliga argument för att Fredrik Reinfeldt efter en valförlust skulle välja att försöka stoppa en rödgrön regering. En alliansregering som inte avgick efter en valförlust skulle inte ha någon politisk legitimitet och den skulle sannolikt heller inte bli särskilt långlivad. Dessutom hyser Fredrik Reinfeldt en djup motvilja mot Sverigedemokraterna och deras politik och han vill inte gå till historien som den som gav Sverigedemokraterna inflytande i riksdagen.

Däremot har jag förståelse för att Fredrik Reinfeldt inte varje gång en mikrofon sätts framför hans mun måste upprepa denna utfästelse. Ett ständigt utlovande om att släppa fram en rödgrön regering riskerar att bli demobiliserande för hans egna sympatisörer och kan ge intryck av att han redan ser spelet som förlorat.

Jan Björklund och Annie Lööf sa igår i SVT Rapport att största blocket skall bilda regering. Därmed är saken avgjord, och valdebatten kan möjligen börja kretsa något mer kring ideologi och politiska sakfrågor i stället.

Jag kommenterar utvecklingen för TT, bland annat här.

*

I min förra bloggtext analyserade jag förutsättningarna för en rödgrön minoritetsregering, om de rödgröna partierna skulle bli större än allianspartierna och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Några har hört av sig och undrat om jag är säker på att Fredrik Reinfeldt i ett sådant läge verkligen släpper fram en rödgrön regering, samt hur jag uppfattar risken att Moderaterna senare under mandatperioden och efter Fredrik Reinfeldts förmodade avgång blir mindre strikta i sitt avståndstagande från alla former av samarbete med Sverigedemokraterna.

Ja, jag är helt säker på att Fredrik Reinfeldt inte försöker klamra sig fast vid makten om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Flera skäl talar emot att han skulle göra så.  

En sådan alliansregering får en extremt svag legitimitet. Hela valdebatten utgår från frågan vilket block som blir störst, Alliansen eller de rödgröna, och det block som blir minst kommer att uppfattas som valets förlorare. Fredrik Reinfeldt har också bundit sig vid masten, genom att flera gånger markera att han tycker att det block som blir störst skall regera. (Visst, Reinfeldt har inte kommenterat varje enskilt hypotetiskt utfall av valet men han har varit klar i principfrågan - störst block vinner. Han skulle uppfattas som en slingerbult om han efter en valförlust försökte omdefiniera vad han egentligen menat.)

En sådan alliansregering blir heller inte särskilt långlivad. Den skulle inte ens klara sin första budgetomröstning, om de rödgröna gick samman kring ett gemensamt budgetförslag. (Sverigedemokraterna skulle, givet sina extrema ståndpunkter om invandring och flyktingpolitik, knappast kunna rösta för en alliansbudget.) Även om de rödgröna valde attt avstå från ett gemensamt budgetförslag eller om Sverigedemokraterna mot all förmodan valde att stödja alliansbudgeten skjuts problemen bara på framtiden. Alliansregeringen skulle behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning, och utan ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna blir situationen snart ohållbar. Allianspartierna är inte villiga att skapa ett sådant formaliserat samarbete, i stället väntar regeringskris och eventuellt nyval. Det vet Fredrik Reinfeldt, och han vill inte dit.

Låt oss också komma ihåg att Fredrik Reinfeldt avskyr Sverigedemokraternas politik och deras värdegrund. Det är sällan man hör Fredrik Reinfeldt så trovärdig och bottna så djupt i en fråga som när han uttrycker sin ovilja mot Sverigedemokraterna. Inom allianspartierna finns det gott om personer som delar Fredrik Reinfeldts här djupt kända övertygelse och aldrig skulle acceptera ett samarbetsarrangemang med Sverigedemokraterna.

Hur är det då med risken att Moderaterna senare under mandatperioden och efter Fredrik Reinfeldts förmodade avgång blir mindre strikta i sitt avståndstagande från alla former av samarbete med Sverigedemokraterna? Ja, svaret på den frågan betingas av vad som händer inom Moderaterna efter en valförlust och hur det politiska landskapet i övrigt utkristallerar sig. En valförlust för Moderaterna följs sannolikt av en ideologiskt betingad maktstrid där utgången är oviss. Det kan uppstå åsiktsgrupperingar som menar att Moderaternas och allianspartiernas enda möjliga väg tillbaka till regeringsmakten går genom en formell - eller åtminstone informell - samverkan med Sverigedemokraterna. Om Sverigedemokraterna under denna tid genomgår en framgångsrik "normaliseringsprocess" sänks tröskeln för ett sådant ställningstagande från Moderaternas sida. Vi har sett snarlika processer i Danmark och i Norge.

Fredrik Reinfeldt själv kommer efter en valförlust knappast att sitta kvar som partiledare för Moderaterna under hela mandatperioden. Samtidigt är han angelägen om att inte lämna ordförandeskapet utan att först ha gjort sitt bästa för att undvika ett scenario som leder till samverkan med Sverigedemokraterna. Men det är inte säkert att han äger frågan och då finns risken för en sådan samverkan.

Men dit är steget långt. Grundtipset är fortfarande att valet i september utmynnar i en rödgrön regering som - om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll - regerar med hjälp av hoppande majoriteter och blocköverskridande uppgörelser, förlorar en del omröstningar och eventuellt breddas med Folkpartiet och/eller Centerpartiet en bit in i mandatperioden.

Reinfeldts skattesänkningar och Sverigedemokraterna

Alliansregeringen tycks få bakläxa av riksdagen på sitt förslag om höjd brytpunkt för statlig skatt. Förslaget går ut på att ungefär 110 000 av de löntagare som tjänar över 36 000 kronor i månaden slipper betala statlig skatt. Reformen beräknas kosta ungefär tre miljarder kronor.

Nu visar det sig att regeringen saknar tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna driva igenom förslaget. Insikten har följts av anklagelser från en del håll om att Socialdemokraterna börjat samarbeta med Sverigedemokraterna och att det är därför regeringens förslag inte går igenom.

Vadan dessa våldsamma anklagelser? Bakgrunden är att de tre rödgröna partierna tagit ett så kallat utskottsinitiativ med innebörden att riksdagen skall säga nej till regeringens förslag om höjd brytpunkt. Sverigedemokraterna har förklarat att de kommer att stöda utskottsinitiativet. Den här typen av utskottsinitiativ är kontroversiella, eftersom man plockar ut en enskild del av regeringens budgetförslag i stället för att se budgeten som en helhet. Därigenom försvårar man för regeringen att styra riket.

Experterna är oeniga om de rödgrönas agerande bryter mot gällande regelverk eller ej. Så menar till exempel juristen och tidigare domaren i Högsta Domstolen Fredrik Sterzel att de rödgrönas agerande bryter mot riksdagsordningen. Å andra sidan menar Per Molander, arkitekten bakom det finanspolitiska ramverket, att de rödgrönas agerande är helt OK eftersom regelverket syftar till att skydda budgeten från ökade utgifter och inte från besparingar. (De rödgrönas förslag innebär ju en besparing på de tre miljarder kronor som reformen skulle kosta.) 

Visst är det besvärligt för alliansregeringen och för de rödgröna partierna att Sverigedemokraterna har fått en vågmästarställning i riksdagen. Hur skall man kunna slåss för sin egen politik och sina egna förslag utan att ge inflytande åt Sverigedemokraterna? Den enda rimliga linje jag kan identifiera är att både alliansregeringen och de rödgröna agerar utan att beakta hur Sverigedemokraterna kommer att ställa sig. För den rödgröna oppositionen innebär det att de skall lägga sina förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna.

Fredrik Reinfeldt tenderar att då och då agera som om han glömt att han leder en minoritetsregering. Det ingår i spelets idé att en minoritetsregering ständigt riskerar att förlora omröstningar i parlamentet. Vid de tillfällen man förlorar är det ingen god politik att skylla på oppositionen. Det är alltid regeringen som har ansvaret för att skapa majoritet i parlamentet för sin politik.

De som främst tjänar på att alliansregeringen och de rödgröna grälar om Sverigedemokraterna är just Sverigedemokraterna. Hittills tycker jag att både alliansregeringen och de rödgröna partierna varit föredömliga i att inte gå i den fällan. Ju närmare valdagen 2014 vi kommer, desto svårare kan det bli för partierna att stå frestelsen emot. Låt oss, särskilt i dessa tider, hoppas att regering och opposition kan inspireras av den kraft och styrka som präglade förmågan att just stå emot frestelser, vid ett viktigt tillfälle för ungefär 2000 år sedan.

Varför gullar M och KD med SD?

Moderaterna och Kristdemokraterna fortsätter sitt idoga arbete med att normalisera Sverigedemokraterna. Ebba Busch Thor har i dagarna låtit sig intervjuas av den SD-nära alternativmediesajten Nyheter Idag, och Kristdemokraternas kommunikationsavdelning gör glatt reklam på Twitter för intervjun. I samband med intervjun hävdar Nyheter Idag också att flera SD-toppar föredrar Ebba Busch Thor som statsministerkandidat framför Ulf Kristersson.

Varför väljer  Moderaterna och Kristdemokraterna att gulla med Sverigedemokraterna och få dem att framstå som ett rumsrent parti? Sverigedemokraterna är ju trots allt ett främlingsfientligt parti, impregnerat med rasism. Och det är inte så länge sedan som både Busch Thor och Ulf Kristersson markerade starkt avstånd från partiet och i princip lovade och svor att aldrig samarbeta med dem.

Jag tror att svaret på frågan om varför Moderaterna och Kristdemokraterna strävar efter att normalisera Sverigedemokraterna kan formuleras i termer av partistrategi, värderingar och verklighetsuppfattningar.

Partistrategi. I det nya politiska landskapet är det i princip omöjligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att bilda regering utan aktivt stöd från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Den tidigare isoleringsstrategin av Sverigedemokraterna har varit framgångsrik på så vis att partiet, trots växande röstetal, har hållits borta från makten. Men nu riskerar isoleringsstrategin att innebära att även Moderaterna och Kristdemokraterna varaktigt hålls borta från makten. Det finns en högermajoritet i riksdagen (de borgerliga partierna + SD), men denna högermajoritet låter en rödgrön minoritetsregering styra landet. I inget annat land i Europa (vad jag känner till) släpper en högermajoritet fram en rödgrön minoritetsregering. Den rödgröna regeringen möjliggörs genom att två borgerliga partier fortfarande behandlar Sverigedemokraterna som ett paria-parti. Vill Moderaterna och Kristdemokraterna på allvar utmana om makten måste paria-stämpeln på Sverigedemokraterna bort. Därför strävar Moderaterna och Kristdemokraterna efter att normalisera Sverigedemokraterna.

Värderingar. Sverigedemokraterna förknippas fortfarande främst med att partiet vill minska invandringen till Sverige och åsikten att många av dagens samhällsproblem har sin grund i invandring och flyktingmottagning. Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson har skärpt sin retorik och sina respektive partiers migrationspolitik. Ser man till moderaternas och kristdemokraternas väljargrupper är avståndet mellan dessa och Sverigedemokraternas åsikter om flyktingpolitiken mindre än avståndet mellan övriga partiers väljargruppers åsikter om flyktingpolitiken och Sverigedemokraternas åsikter i frågan. Liknande mönster finns i frågor om brott och straff och kanske också i miljöpolitiken - det vill säga i de frågor som  har en dominerande ställning i den politiska debatten. Kort sagt - det förefaller finnas en större närhet mellan Moderaternas och Kristdemokraternas värderingar och Sverigedemokraternas värderingar i flera viktiga frågor än vad det är mellan övriga partiers värderingar och Sverigedemokraternas. Det minskade åsiktsavståndet mellan det högerkonservativa blockets tre partier gör det lättare och mer rimligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att normalisera Sverigedemokraterna.

Verklighetsuppfattning. Jag skulle tro att Moderaterna och Kristdemokraterna uppfattar Sverigedemokraterna som ett avsevärt mindre hot mot den svenska demokratin och mot liberala grundvärderingar än vad övriga partier gör. De rödgröna partierna samt Centerpartiet och sannolikt även Liberalerna anser att Moderaterna och Kristdemokraterna leker med elden när de öppnar dörren för Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson, menar de, vill inte bara att Sverige ska ta emot lite färre flyktingar. Han och hans parti vill i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Inget högerradikalt parti i Europa, menar de, har kommit till makten utan att ha släppts fram av den demokratiska delen av högern. Dessa skilda bilder av Sverigedemokraterna som politisk kraft och politiskt parti är en ytterligare förklaring till att det är just Moderaterna och Kristdemokraterna som anstränger sig för att normalisera Sverigedemokraterna.

Därför gullar M och KD med SD. För oss andra gäller det att stå emot, att hålla fast vid den värderingsmässiga avgrunden i förhållande till SD oavsett vilka strategiska frestelser som skulle kunna dyka upp.

Varför denna fobi mot minoritetsregeringar? Strunta i SD och låt största block bilda regering.

De senaste dagarna har den politiska debatten återigen kantats av spekulationer kring vilka regeringsbildningar som är möjliga eller lämpliga om Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare i riksdagen efter 2010 års val. Denna gång har spekulationerna föranletts av att Mona Sahlin till Dagens Nyheter sagt att hon tänker bjuda in Centerpartiet och Folkpartiet i en blocköverskridande koalitionsregering om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarposition eftersom "inget annat än en majoritetsregering acceptabelt".

Men Folkpartiet och Centerpartiet avvisar Monas Sahlins inviter. Själv hamnar jag i den ovanliga situationen att vara helt enig med Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt menar att en blocköverskridande koalitionsregering skulle gynna Sverigedemokraterna, och att det därför vore bättre att låta det politiska block som är störst efter valet får regera. Reinfeldt är också irriterad på alla spekulationer i frågan, eftersom han menar att dessa spekulationer gynnar Sverigedemokraterna.

Tanken att låta det politiska block som är störst efter valet regera förutsätter att oppositionen lägger ned sina röster i avgörande omröstningar i riksdagen. Fördelarna med ett sådant arrangemang är att den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige också blir vägledande för den förda politiken efter valet 2010.

Nackdelen är att ett sådant arrangemang förutsätter en hög grad av tillit mellan de rödgröna och den borgerliga alliansen. Om oppositionen uppfattar det som att den sittande regeringen lägger fram förslag i riksdagen som ligger utanför den politik de gick till val på, så blir det svårt för oppositionen att med bibehållen politisk trovärdighet lägga ned sina röster.

Även Olof Ruin, professor emeritus i statsvetenskap, förespråkar en lösning med minoritetsregering, där det mindre blocket släpper fram det större.

Vilka är då skälen till att Mona Sahlin i stället förespråkar en blocköverskridande koalitionsregering? Min enda rimliga tolkning är att det är lättare för högern att acceptera tanken om att det låta det största politiska blocket bilda minoritetsregering, eftersom Sverigedemokraterna i grunden är ett högerparti och därför med all sannolikhet aldrig kommer att medverka till att fälla en sittande borgerlig alliansregering. Alternativet - vilket jag inte alls tror på - skulle vara att Mona Sahlin är offer för någon enfaldig bunkerstrategi om att det skulle gynna Socialdemokraterna att i nuvarande läge anstränga sig för att visa upp sig som det parti som är mest renlärigt i sitt motstånd mot Sverigedemokraterna.

Aktuell forskning visar att främlingsfientliga partier utan representation i parlamentet opinionsmässigt gynnas av flitig medieexponering och att sådana partier kliver över en ”tröskel” där exponering av den egna politiken, ökat opinionsstöd och ökad mediebevakning skapar en positiv uppvind för partiet. Därför har Fredrik Reinfeldt också helt rätt i att detaljerade spekulationer i media kring hypotetiska situationer om Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen (vilket inte alls är säkert) och om Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare (vilket är än mindre säkert) mest gynnar Sverigedemokraterna själva.

Jag hoppas därför att vi nu nått ett skede där den mediala hajpen kring Sverigedemokraterna nått sin topp, och att den riktiga politiska debatten kan komma i gång igen. Samt att dessa rader kring tänkbara regeringsbildningar efter valet därför också kan få bli mina slutord i frågan.

Mina fyra enkla regler för hur man bäst hanterar Sverigedemokraterna har jag tidigare publicerat här.

En moderat enpartiregering? Kanske inte ändå.

Valåret 2018 är igång, och därmed också diskussionerna om regeringsfrågan. En del menar - inte utan fog - att fokus i debatten borde ligga på sakpolitiken och inte på regeringsfrågan eller på det politiska spelet.

Men regeringsfrågan lär ändå bita sig fast. För det första är det en fråga som tillsammans med migrationsfrågan djupt splittrar Alliansen. För det andra är det parlamentariska läget så komplicerat att det finns en stor risk att valresultatet inte kommer att peka ut någon självklar regeringsbildare. Därigenom skapas också en logik för att diskutera regeringsfrågan här och nu.

Om valresultatet 2018 blir ungefär detsamma som i valet 2014 finns det egentligen bara tre sätt att skapa en handlingskraftig regering. 1.) Avveckla blockpolitiken och öppna för regeringssamarbete mellan de rödgröna partierna och allianspartierna. Ett sådant samarbete behöver inte betyda att man regerar tillsammans. Moderatledaren Ulf Kristersson har till exempel öppnat för att Alliansen kan släppa fram en rödgrön regering, mot att allianspartierna får vara med och förhandla fram en budget varje år. 2.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna och bilda en regering som kan få majoritet genom Sverigedemokraternas aktiva politiska stöd. 3.) Låt största blocket regera - det vill säga efterlev den princip som Fredrik Reinfeldt lanserade inför valet 2014 och som sedan låg till grund för Decemberöverenskommelsen.

På senare tid har det höjts röster för att en moderat enpartiregering skulle vara det mest sannolika alternativet. Well. En moderat enpartiregering kan naturligtvis inte uteslutas. Sverigedemokraterna skulle kanske kunna tänka sig att aktivt rösta för en sådan regering, eftersom den inte inkluderar Liberalerna eller Centerpartiet, vars migrationspolitik Sverigedemokraterna avskyr.

Men en sådan moderat enpartiregering skulle bli oerhört svag. I varje enskild viktig omröstning skulle den (om de rödgröna partierna är större än Alliansen) behöva aktivt stöd inte bara från de borgerliga partier som står utanför regeringen utan också från Sverigedemokraterna. Självklart skulle Sverigedemokraterna inte ge ett sådant stöd utan att också få något i gengäld. Skulle Liberalerna och Centerpartiet verkligen vilja och dessutom klara av att under fyra år aktivt stödja en sådan regering, när de själva sagt sig aldrig kunna medverka i en sådan? Och om Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna tillsammans är större än Alliansen, varför skulle då Sverigedemokraterna med självklarhet i fyra års tid stödja en moderat minoritetsregering? Risken finns att den politiska instabiliteten under en sådan regering skulle få åren 2014-2018 att framstå som som ett under av parlamentarisk stabilitet.

Ibland lyfts Ola Ullstens folkpartistiska regering 1978/79 med bara 39 av riksdagens 349 mandat bakom sig fram som ett exempel. Men Ola Ullsten släpptes fram just därför att det var mindre än ett år kvar till riksdagsvalet, och hans regering accepterades därför av Socialdemokraterna. En moderat enpartiregering i fyra års tid i ett läge där de rödgröna är större än Alliansen är en helt annan sak.

Jag har sagt det förut - förbered dig gärna på valrörelsen 2018 genom att läsa min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors bok Förhandla eller dö? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring för kampanjpriset 59 kronor.

Har Leif Lewin rätt? Skulle Centerpartiet och Liberalerna kunna regera själva?

I dag argumenterar statsvetarprofessorn Leif Lewin i Svenska Dagbladet för att Liberalerna och Centerpartiet ensamma skulle kunna bilda en mittenregering efter valet 2018. Det underliggande grundantagandet är att Moderaternas högerglidning urholkar enigheten i Alliansen och gör det svårare för de små mittenpartierna att få gehör för sin politik. Annie Lööf och Jan Björklund skulle kunna regera med hjälp av hoppande majoriteter, menar Leif Lewin.

Moderaternas vandring mot mitten under Fredrik Reinfeldt var en nödvändig förutsättning för att skapa den starka enighet som blev ett av Alliansens segervapen. När Anna Kinberg Batra för Moderaterna tillbaka mot sin mer renodlade högerposition skapas ett nytt politiskt läge för de borgerliga partierna. Alliansen har en svår utmaning att ta sig an när det gäller att återskapa en trovärdig enighet inför valet 2018.

Inte mycket talar för att de rödgröna partierna eller allianspartierna i valet 2018 får egen majoritet. Hur skall Sverige då kunna regeras? Allianspartierna har ju rivit upp Decemberöverenskommelsen. Ett sätt är att Alliansen eller de rödgröna bryter isoleringen av Sverigedemokraterna. En blocköverskridande regering är också en möjlighet. Inget av dessa båda alternativ förefaller i nuläget särskilt sannolik. Partierna kan i stället fortsätta som om Decemberöverenskommelsen fortsatt gällde - som i budgetomröstningarna hösten 2015 och våren 2016. Men den strategin är osäker. Om Socialdemokraterna efter en eventuell valförlust hösten 2018 följer praxis och lägger fram en egen budget kan Sverigedemokraterna återigen få möjlighet att utlösa regeringskris.

Hur realistisk är då Leif Lewins idé att Centerpartiet och Liberalerna skulle kunna styra tillsammans? Nja. Mycket kan hända och det är två år kvar till valet. Och 1978-79 styrdes Sverige av en folkpartistisk minoritetsregering under ledning av Ola Ullsten. Men det är svårt att se att Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet 2018 skulle acceptera en sådan lösning, annat än som ett kortsiktigt sätt att hantera en akut krissituation. Ullsten-regeringen var just en övergångslösning och inget annat. Socialdemokraterna skulle nu göra sitt yttersta för att få igång det blocköverskridande samarbete partiet så starkt eftersträvar. Moderaterna skulle genom sin storlek finna det orimligt att ställas utanför en borgerlig regering.

Det är värt att nämnas att svenska folket i dag är mer positivt inställt till blocköverskridande regeringar än tidigare. Dagens Nyheters alltid läsvärda ledarskribent Amanda Björkman lyfter i dag fram statsvetarprofessorerna Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs nya bok "Svenska väljare". Där framgår att i senaste valet ville 26 procent av väljarna se en blocköverskridande regering, vilket var fler än de som ville ha en rödgrön (21) eller en borgerlig (15) regering. Henrik Oscarsson och Sören Holmberg konstaterar att opinionsstödet för en blocköverskridande regering aldrig varit så starkt sedan mätningarna påbörjades på 1960-talet.

Det hör också till saken att sittande regeringar förlorat stöd i 16 av de senaste 17 valen...

Läs mer om boken "Svenska väljare" här.

Och ni har förstås inte missat boken "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Bjereld, Eriksson, Hinnfors. Bokförlaget Atlas 2016).

Lögner och antisemitiska tankefigurer. Nej, SD är inget "vanligt" parti

Nej, Sverigedemokraterna är inget "vanligt" parti. Knappt har vi hämtat oss från Egor Putilov-affären, där en anställd person på partiets riksdagskansli avslöjades som en säkerhetsrisk efter att  ha använt sig av falska identiteter och genomfört en suspekt fastighetsaffär med en rysk affärsman, förrän det är dags igen. Nu är det riksdagsledamoten Anna Hagwall (SD) som i uttalanden till Aftonbladet angående en riksdagsmotion hon skrivit vill ta bort presstödet till landets lokaltidningar och se att programutbudet i SVT blir som "på 50-60-talet". Låt de små Bonnierska tidningarna i landsorten gå under. Ingen familj, etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera mer än fem procent av media, skriver Anna Hagwall i ett mejl till Aftonbladet.

Anna Hagwalls motion och uttalanden är häpnadsväckande, till och med för att komma från en Sverigedemokratisk riksdagsledamot. I motionen skriver hon till exempel att "Hela åttio procent av medierna ägs och kontrolleras av en och samma ägare". Påståendet är felaktigt, för att inte säga absurt. Visst finns det skäl att diskutera ägarkoncentration i medievärlden. Men då bör det ske utifrån en saklig grund, och inte utifrån fantasiuppgifter. Och Bonniersfären äger inga små tidningar i landsorten alls. Läs gärna Martin Jönssons krönika i DN om hur ägarbilden i svenska medier egentligen ser ut.  

Vad värre är innehåller Anna Hagwalls uttalanden också stråk av grov antisemitism. Genom att associera Bonniers med etnicitet och ägarkoncentration knyter hon an till en klassisk antisemitisk tankefigur om den "judiska mediemakten". 

Och vad är en "etnisk grupp" som inte ska få kontrollera mer än fem procent av media? Räknas svenskar som en etnisk grupp?

Det är heller inte första gången som Anna Hagwall sprider smaklösa uttalanden omkring sig. I en radiointervju i P4 Dalarna sommaren 2014 inför det kommande riksdagsvalet påstod hon att misshandlade hade ett eget ansvar att lämna sina män: "Det är ingen som tvingar en kvinna att stanna kvar i en sådan relation. Det är upp till henne. (...) Varför stannar hon kvar? I dag måste man inte bo med en man som är våldsam. Varför väljer man en sådan partner?"

Redan igår kväll tog Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson avstånd från Anna Hagwalls motion och uttalanden. Det är bra. Men det är heller ingen slump att denna typ av uttalanden kommer från framträdande politiker inom just Sverigedemokraterna. Det är inte särskilt länge sedan partiets dåvarande partisekreterare och tillika vice talman Björn Söder vecklade in sig i ett resonemang om huruvida det gick att vara jude och samtidigt vara svensk.

Sverigedemokraterna - regeringsunderlaget från avgrunden, som jag snappade upp någonstans i mediebruset i morse. Hur länge ska Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor tillåtas ducka i frågan om de är villiga att bilda en minoritetsregering som för sin överlevnad är beroende av ett aktivt stöd från detta avgrundsparti?

Uppdaterat torsdag kl 22.30: Som om det inte var nog presenterar sajten "Inte rasist, men..." i kväll en film där partiets ekonomisk-politiske talesperson Oskar Sjöstedt gapflabbar åt ett skämt där hans nazistiska arbetskamrater sparkar på ett får samtidigt som de skriker "Die Juden". Filmen är riktigt osmaklig. Jag har verkligen svårt att se några andra partiföreträdare än Sverigedemokraterna gapskratta åt denna typ av skämt om nazister och judar. De nazistiska rötterna tycks sitta mycket djupare i Sverigedemokraterna än vad ens jag hade föreställt mig.

Dessutom berättar Dagens Nyheter i kväll att Jan Björklund vill bilda en blocköverskridande regering, om Alliansen förlorar valet. Den borgerliga oenigheten i regeringsfrågan blir allt större. Däremot framstår det - dessbättre - nu som klart att allianspartierna inte kommer att försöka bilda regering med aktivt SD-stöd om de rödgröna blir större i valet 2018. Regeringsfrågan blir sannolikt ett av de mer intressanta ämnena i söndagens partiledardebatt i SVT Agenda.

Dessutom har

Kaos men inte kris. Om den dramatiska onsdagen i svensk politik

Kaos var ett av de vanligaste orden medier använde för att skildra onsdagens turbulenta utveckling i svensk politik. Och javisst. Först röstade riksdagen fram Magdalena Andersson som Sveriges första kvinnliga statsminister någonsin. Därefter underkände samma riksdag hennes budgetförslag. Då lämnade hennes koalitionskollegor i Miljöpartiet regeringen. Varpå Magdalena Andersson kontaktade talmannen och bad att få bli entledigad från sitt uppdrag. Allt detta på sju korta timmar. Det är svårt att  då undvika ordet "kaos".

Men de demokratiska institutionerna fungerade. Processen rullade på i konstitutionellt förutsägbar ordning. Kaos blev aldrig kris. Den enda glipan var att konstitutionen är något oklar huruvida en statsminister måste avgå om något parti lämnar regeringen, samt om en av riksdagen godkänd statsminister kan entledigas innan hen formellt tillträtt vid en konselj. Men riksdagens kammarkansli och talmannen hanterade situationen snabbt och på ett sätt som vann omedelbar legitimitet bland samtliga partier. Och på måndag har vi en ny statsministeromröstning. Då väljs sannolikt Magdalena Andersson till statsminister. Igen.

Jag har sagt det förut. Ett av de bästa sätten att värna demokratin är att värna institutionerna.

*

Nu är vi inne i en process där alla skyller på alla för att onsdagen blev så turbulent. Socialdemokrater skyller på Vänsterpartiet för att de inte släppte fram Magdalena Andersson utan att kräva eftergifter. Miljöpartister skyller på Centerpartiet för att de släppte fram en budget som SD haft inflytande över. Vänsterpartister skyller på Moderaterna och Kristdemokraterna för att de budgetsamarbetar med SD. Talmannen (!) skyller på Miljöpartiet för att de inte varit tydliga med att deras regeringsmedverkan var villkorad av att regeringen fick igenom sin budget. Centerpartiet skyller på Socialdemokraterna för att partiet givit Vänsterpartiet inflytande och på Miljöpartiet för att partiet sätter partiegoism framför landets bästa.

Den enda jag hittills inte sett skylla på någon är Magdalena Andersson. Jag kan förstås ha missat något.

*

Kanske blev den dramatiska onsdagen ändå ett reningsbad för svensk politik. 

Socialdemokraterna kan regera vidare och nu söka samarbeten i riksdagen utan att först kompromissa med Miljöpartiet. 

Centerpartiet har visat sina väljare att partiet agerar utifrån en oberoende mittenposition och inte blivit en knähund till Socialdemokraterna, 

Miljöpartiet kan nu mobilisera i klimatfrågorna utifrån en fri oppositionsroll, utan att behöva ta hänsyn till vad Socialdemokraterna vill. 

Vänsterpartiet har visat muskler och stärkt bilden av att partiet inte kan nonchaleras en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framstår alltmer som ett block som gör anspråk på regeringsmakten 2022 - med eller utan Sverigedemokraterna i regeringen.

Någonstans där mittemellan allting svävar Liberalerna. Av någon anledning kom jag att tänka på Erik Gustaf Geijer. Ensam i bräcklig farkost. 

*

Det blir en spännande valrörelse inför valet 2022. Den valrörelsen börjar nu.

Om regeringsfrågan

Söndagens Sifo-mätning var ingen munter läsning för borgerligheten. Visserligen går Centerpartiet fortsatt bra (9.3 procent), men Socialdemokraternas försprång till Moderaterna växer och uppgår nu till nära åtta procentenheter (29.7 mot 21.9 procent). Kristdemokraterna får 2.6 procent, vilket är partiets sämsta resultat i en Sifo-mätning på 22 år. Sammantaget är de rödgröna partierna något större än allianspartierna.

Vi vet förstås inte hur Moderaternas plötsliga vilja att samverka med Sverigedemokraterna kommer att påverka väljaropinionen. Men kan vi kan resonera något om hur regeringsfrågan kommer att hanteras efter valet 2018, givet att vi får ett valresultat motsvarande det vi fick 2014 - det vill säga att de rödgröna partierna blir större än Alliansen och att Sverigedemokraterna har kvar sin vågmästarställning.

1.) Moderaterna och Kristdemokraterna bildar regering, med Centerpartiet och Liberalerna som stödpartier. En sådan regering skulle bli mycket svag, och behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Jag har väldigt svårt att se Liberalerna och inte minst Centerpartiet och Annie Lööf acceptera en sådan undanskymd roll, och bedömer sammantaget alternativet som mycket osannolikt.

2.) Allianspartierna bildar gemensam regering, som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna i varje enskild viktig omröstning. Det är en sådan lösning som Kristdemokraterna och nu också Moderaterna förespråkar. Men Liberalerna och Centerpartiet har bundit sig vid masten att inte gå med i en sådan regering. De kommer visserligen att utsättas för stark press från borgerliga väljare att ändå göra detta, men sammantaget framstår alternativet som osannolikt.

3.) Liberalerna och Centerpartiet regerar tillsammans, och hämtar stöd både från höger och vänster. Statsvetarprofessorn Leif Lewin lanserade idén redan förra året. Åren 1978-79 styrdes Sverige av en folkpartistisk minoritetsregering under ledning av Ola Ullsten. Men det är svårt att se att Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet 2018 skulle acceptera en sådan lösning, annat än som ett kortsiktigt sätt att hantera en akut krissituation. Ullsten-regeringen var just en övergångslösning och inget annat. Alternativet är inte särskilt sannolikt, annat än just som en kortsiktig övergångslösning.

4.) Socialdemokraterna bildar regering tillsammans med några ytterligare partier, till exempel Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. En sådan lösning är sannolikt Stefan Löfvens förstaalternativ och den innebär definitivt Alliansens död. Liberalerna och Centerpartiet får politiskt inflytande efter fyra år i opposition. Men det finns stora sakpolitiska skillnader mellan Socialdemokraterna och de borgerliga mittenpartierna, och frågan är hur nöjda Liberalerna och Centerpartiet skulle vara att som småpartier ingå i en socialdemokratiskt ledd regering. Alternativet framstår som möjligt, men inte särskilt sannolikt.

5.) Stefan Löfven bildar en ny rödgrön regering. Liberalerna och Centerpartiet väljer att hålla fast vid Decemberöverenskommelsens grundprinciper - största block ska regera. Vid en ny valförlust avgår sannolikt Jan Björklund och Liberalerna får ta omtag på sin politik. Om Centerpartiet har Annie Lööf möjlighet att under mandatperioden ta över rollen som oppositionsledare. En ny rödgrön regering framstår därför som det minst osannolika alternativet.

Jag vill gärna höra era synpunkter på resonemangen enligt ovan, och om ni ser några andra alternativ. Jag har till exempel ovan bortsett från möjligheten med samlingsregering, eller att Socialdemokraterna och Moderaterna bildar en stor koalition och styr landet tillsammans. (Mycket kan hända innan valet, och sannolikheten för respektive alternativ påverkas förstås av de politiska stämningarna i landet och styrkeförhållandena mellan de enskilda partierna.)

Rusta dig gärna med en fördjupad analys av det parlamentariska läget inför valet 2018, genom att läsa boken Förhandla eller Dö. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016) författad av undertecknad, Karin Eriksson och Jonas Hinnfors. Lita på att de problematiker som diskuteras i boken kommer att vara högst levande fram till valdagen 2018.

Vad händer efter valet? Del II: Regeringsbildningen om Magdalena Anderssons sida blir störst

Igår skrev jag en text om hur regeringsbildningen kommer att gå till om Ulf Kristerssons sida vinner. Idag utgår jag istället från det omvända utfallet. Det vill säga, hur kommer regeringsbildningen att gestalta sig om Magdalena Anderssons sida blir störst. 

Om Magdalena Anderssons sida vinner tror jag att Socialdemokraterna och Centerpartiet kommer att regera tillsammans. Kanske att Miljöpartiet också kommer att ingå i regeringen, men Vänsterpartiet får stanna utanför.

Centerpartiets stora förflyttning gjordes efter valet 2018, då partiet sa nej till en moderatledd minoritetsregering och i stället genom Januariavtalet släppte fram Stefan Löfven som statsminister. Steget till att nu ingå i en socialdemokratiskt ledd regering är kortare, många inom Centerpartiet uppfattar det som ett naturligt steg givet hur det politiska landskapet förändrats.

Miljöpartiet vill gärna ingå i en sådan regering. Men frågan är om partiet är välkommet. Jag skulle tro att om partiet verkligen vill så kommer deras mandat att innebära att de trots allt släpps in i regeringsvärmen.

För Vänsterpartiet blir det svårare. Centerpartiet sätter sig inte i en regering där Vänsterpartiet ingår. Samtidigt har Centerpartiet i dag inte samma behov av att isolera och stigmatisera Vänsterpartiet på samma sätt som Liberalerna och Jan Björklund krävde i samband med att Januariavtalet kom till. 

Nooshi Dadgostar har uttalat sig motsägelsefullt om huruvida det är ett ultimativt krav att partiet ska få plats i regering om man ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Men jag läser Nooshi Dadgostars uttalanden som att här finns ett förhandlingsutrymme. Det kommer förstås att kosta, på samma sätt som det kostade när Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet drev igenom kravet på kraftigt höjd garantipension förra året. Och självklart kommer partiet i opposition även att finnas med i budgetsamtalen, även om det kanske inte blir några formella förhandlingar. 

*

Oavsett vilken sida som vinner tror jag att regeringsbildningen kommer att gå avsevärt fortare än de 134 dagar det tog förra gången. Flera partier har redan gjort avgörande förflyttningar och talmannen kan därför arbeta med snävare tidsramar.

*

Opinionsläget är om möjligt ännu jämnare än igår. Spelbolaget Unibet håller fortfarande Magdalena Andersson som favorit - oddset på henne som statsminister är i kväll 1.45 mot 2.50 på Ulf Kristersson.

*

Jag kommenterar partiledarnas debattstrategier för TT.

Extrainkallad riksdag ett uttryck för regeringen Reinfeldts svaghet

Uppdatering längst ned i posten!

Mycket talar för att oppositionen i dag kommer att rösta igenom att riksdagen extrainkallas under sommaruppehållet för att behandla förslag om förändringar av sjukförsäkringen. Oppositionen menar att Alliansregeringen medvetet obstruerar riksdagsmajoritetens vilja genom att dra ärendet i långbänk. I går begärde Alliansen att förslagen om förändringar i sjukförsäkringen i stället för att tas upp till beslut i kammaren (där regeringen skulle förlora omröstningen) skulle återremitteras till socialförsäkringsutskottet och därigenom öppna för en tidskrävande remissbehandling.

För att riksdagen ska extrainkallas krävs att minst 115 ledamöter begär det. Men regeringen eller talmannen kan också besluta om att avbryta sommaruppehållet.

För de rödgröna partierna fyller en extrainkallad riksdag i sjukförsäkringsfrågan tre funktioner. För det första påskyndar man behandlingen av sjukförsäkringsfrågan och får därmed bättre förutsättningar att genomföra sina förslag i sakfrågan. För det andra påvisar man svagheten i regeringen Reinfeldts parlamentariska ställning och undergräver därmed trovärdigheten i Alliansens regeringsduglighet. För det tredje bidrar man till att till att stärka sjukförsäkringsfrågans plats på den politiska dagordningen, vilket kan vara opinionsmässigt fördelaktigt. Den risk man tar är att opinionen uppfattar kraven på en extrainkallad riksdag som en partistrategisk demonstrationspolitik, som i onödan kostar tid och pengar. Men sammantaget är det ur de rödgröna partiernas synvinkel svårt att se annat än att fördelarna överväger.

En extrainkallad riksdag under sommaruppehållet skulle förstås innebära ytterligare en nesa för statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är inte lätt att regera i minoritet. En minoritetsregering kräver regeringsduglighet. Då får statsministern inte hantera motgångar genom att sura och rikta anklagelser mot oppositionen för att den utnyttjar sin majoritet i riksdagen till att driva oppositionspolitik. Statsministern skall tjäna riksdagen - inte tvärtom.

*

Det är nu också formellt klart att riksdagen kommer att extrainkallas i sommar. TT meddelar att talmannen, på begäran av 137 riksdagsledamöter, beslutat att avbryta kammarens sommaruppehåll och kallar till bordläggningssammanträde torsdag den 30 juni kl 17.00, följt av arbetsplenum fredag den 1 juli kl 10.00. Dessförinnan sammanträder socialförsäkringsutskottet, som bereder ärendet om förändringarna i sjukförsäkringen, torsdag den 30 juni kl 11.00.

Magnus Isberg, docent i statsvetenskap och tidigare kanslichef vid konstitutionsutskottet, säger till TT att riksdagen i modern tid bara extrainkallats vid två tillfällen: Under sommaruppehållet 1996 för att besluta om två ekonomisk-politiska propositioner, och under vinteruppehållet 2004-2005, angående beslut relaterade till tsunamikatastrofen i Sydostasien.

Alla Almedalsvänner kan i alla fall dra en lättnadens suck. Hade talmannen valt att extrainkalla riksdagen en vecka senare så hade vi fått uppleva strömhopp från de i förväg noga inplanerade seminarierna och debatterna i Almedalen. Man får vara glad för det lilla också. :)

Motståndet mot Decemberöverenskommelsen

Stormen mot Decemberöverenskommelsen rasar vidare. Särskilt inom Moderaterna har kritiken mot Decemberöverenskommelsen varit hård, och länsförbund har till höstens partistämma motionerat om att partiet skall bryta överenskommelsen. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl har med frenesi argumenterat för att Decemberöverenskommelsen bör rivas upp.

Frustrationen inom borgerligheten är begriplig. Sverige befinner sig i den unika situationen att en svag rödgrön minoritetsregering tillåts styra landet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Decemberöverenskommelsen stärker regeringens makt på oppositionens bekostnad, och det är just det som är meningen med uppgörelsen.

Svagheten hos kritikerna är att de inte lyckas formulera något politiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.  

Vill de att Alliansen skall ta över regeringsmakten, och styra med hjälp av Sverigedemokraternas aktiva stöd i omröstningarna? Folkpartiet och Centerpartiet skulle inte acceptera en sådan lösning, och det finns inga garantier för att Sverigedemokraterna inte skulle vara beredda att fälla även en alliansbudget.  

Vill de att Socialdemokraterna skall regera vidare (med eller utan Miljöpartiet), men tvingas förankra sin budget med allianspartierna? Redan i december avfärdade Stefan Löfven det alternativet och förklarade i stället att han skulle utlysa extra val, vilket gav allianspartierna kalla fötter och i stället acceptera Decemberöverenskommelsen. Om Stefan Löfven denna gång skulle avstå från att hota med extra val och i stället förankra sin budget över blockgränsen riskerar allianspartierna att i praktiken bli, eller åtminstone uppfattas som, stödpartier för en socialdemokratisk regering.

Vill de att Alliansen skall hålla allt öppet och inte berätta i förväg om huruvida de tänker lägga en gemensam budget och fälla regeringen? Det är så jag uppfattar Tove Lifvendahls argumentation, när hon hävdar att allianspartierna bör klargöra att de "vid sidan av att opponera mot regeringens politik också i alla lägen kommer att söka möjlighet för Sverige att hålla en kurs av borgerligt och frihetligt inriktad politik" och därigenom "försätter Stefan Löfven åter i det prekära läge" där han "måste söka stöd för sin politik genom att hitta en riksdagsmajoritet för sina förslag, eller säkerställa att han inte har en majoritet emot sig." Problemen med den linjen är två. För det första kvarstår hoten om extra val eller att tvingas regera med aktivt SD-stöd. För det andra hamnar allianspartierna själva i limbo. De enskilda allianspartierna kan inte utnyttja tiden i opposition till att utveckla sin politik och profilera sig själva inför väljarna eftersom de varje vår och varje höst måste vara beredda att på några veckor enas om ett gemensamt budgetförslag. Det är viktigt att minnas att det inte bara är regeringen som är svag, även allianspartierna är svaga.

Allianspartierna måste bestämma sig för om de i opposition vill vara en Allians eller ej. Alliansen var ett starkt framgångskoncept för att vinna val och för att regera. Hittills tyder inte mycket på att Allianskonceptet är lika framgångsrikt när partierna är i opposition. Den enklaste - och sannolikt bästa - utvägen för allianspartierna är att rulla tillbaka processen och återgå till den linje som fördes fram strax före valet 2014. Då betonade ledande alliansföreträdare att Alliansen vid en valförlust visserligen skulle lägga ett gemensamt budgetförslag i oktober 2014. Men därefter skulle allianspartierna gå in i en fas av lösare samarbete och varje enskilt alliansparti skulle under resten av mandatperioden lägga sitt eget budgetförslag. Inför valet 2018 skulle samarbetet fördjupas och en starkare, nytänd Allians stå väl rustad inför uppgiften att försöka ta tillbaka regeringsmakten.

Jag tror fortfarande det är så det kommer att bli - bristen på realpolitiskt genomförbara alternativ talar för att Decemberöverenskommelsen håller åtminstone mandatperioden ut. Det som skulle kunna förändra läget är om allianspartierna hastigt börjar växa i opinionen och inte behöver frukta ett extra val lika mycket som partierna gjorde i december. Hittills finns det få tecken på en sådan utveckling, men det kan svänga snabbt.

Dagens Sifo och Socialdemokratins behov av förnyelse

I dagens Sifo-undersökning får Socialdemokraterna 25.9 procent, vilket är partiets tredje sämsta resultat sedan Sifo började mäta väljaropinionen för snart 50 år sedan. Endast resultaten från Håkan Juholts sista tid som partiledare har varit sämre, 25.4 procent i december 2011 och bottennoteringen 24.6 procent i januari 2012.

Socialdemokraternas sjunkande valresultat är inte förvånande. Stefan Löfven befinner sig i den unika situationen att han leder en rödgrön minoritetsregering i ett parlament där högerpartier har majoritet. Ännu en tid tvingas han också regera på en budget som hans politiska motståndare har bestämt.

Det finns ett par ljus i Stefan Löfvens tunnel. Det första ljuset är att han från och med i höst får regera på sin egen regeringsbudget, och inte på Alliansens. Budgetmakten ger honom ökad handlingsfrihet och möjlighet att profilera regeringen och dess politik på ett helt annat sätt an vad som nu är fallet.

Det andra ljuset är att Socialdemokraternas svaghet följs av Alliansens svaghet. Trots att Socialdemokraterna uppvisar sitt tredje sämsta resultat i en Sifo-mätning någonsin är de rödgröna partierna större än vad allianspartierna är. När Fredrik Reinfeldt och Alliansen tog över regeringsmakten 2006 rasade allianspartierna snabbt i opinionen. En bit in på mandatperioden hade de rödgröna partierna ett försprång över Alliansen i opinionsmätningarna på upp till 20 procentenheter. Ändå lyckades Allianspartierna hämta in försprånget och vinna valet 2010. Ur det perspektivet är de rödgröna partiernas opinionsläge just nu relativt gynnsamt. (Läs för övrigt gärna Henrik Ekengren Oscarssons förtjänstfulla analys av hur opinionsstödet för sittande regeringar i Sverige brukar utvecklas under mandatperioderna.)

Det politiska läget kännetecknas således just nu av en svag regering och en svag borgerlig opposition. Sverigedemokraterna profiterar på Socialdemokraternas och allianspartiernas svaghet och får med 14.7 procent sitt bästa resultat i en Sifo-mätning någonsin.

I Aftonbladet skriver Katrine Marçal insiktsfullt att Stefan Löfven hade tre viktiga uppgifter framför sig när han tillträdde som partiledare: hålla ihop partiet, vinna valet och genomföra den förnyelse som social­demokraterna har skjutit upp i över 15 år. Han har lyckats med det första, han har i någon mån lyckats med det andra men han verkar helt ointresserad av det tredje. 

Socialdemokraternas svaga opinionsresultat möts inte av någon nämnvärd intern kritik mot Stefan Löfven. De allra flesta inser att problemen sitter djupare än partiledarfrågan. De gånger jag argumenterar för att partiet måste förnyas (och det gör jag ofta...) möts jag heller aldrig av några invändningar - alla håller med. I stället möts jag med nyfikenhet och uppfordrande maningar om att också tala om hur man skall gå tillväga för att förnya partiet.

Problemet ligger således inte i en bristande probleminsikt. Problemet ligger snarare i en otillräcklighet att tänka kreativt och ändå realistiskt om form och innehåll för partiets förändring.

Jag tror inte Katrine Marçal har rätt i att Stefan Löfven i sig är ointresserad av att försöka förnya partiet. Jag tror han har fullt upp med vardagspolitiken och med att försöka få majoritet för minoritetsregeringens förslag i riksdagen. Andra krafter får prioritera förnyelsen. Jag lovar att i alla fall försöka göra på vad mig ankommer i den uppgiften.

Att regera eller inte regera, det är frågan. Jonas Sjöstedt i SVT:s partiledarutfrågning

Månn' ädlare att lida och fördraga
ett bittert ödes styng och pilar eller
att ta till vapen mot ett hav av kval?

*  

Hamlets vankelmod skulle hemsöka mig om jag vore Vänsterpartist i dessa valtider. Vänsterpartiet har existerat i snart 100 år och ännu inte suttit i regeringen. Självklart vill Vänsterpartiet - som alla andra partier - få möjlighet att i regeringsställning få genomslag för sin politik och därigenom påverka samhällsbygget i en för partiet önskvärd riktning. Ur det perspektivet bör partiet välja en offensiv linje och "ta till vapen mot ett hav av kval".

Samtidigt har Vänsterpartiet mycket att riskera på att sätta sig i en koalitionsregering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, särskilt om det blir en minoritetsregering med Sverigedemokraterna i vågmästarställning. Spåren från Danmark och Norge förskräcker. I Danmark satte sig Vänsterpartiets systerparti Socialistisk Folkeparti år 2011 i en koalitionsregering med Socialdemokraterna och Radikale Venstre. När Socialistisk Folkeparti efter två år lämnade regeringen hade partiet rasat från 9.2 procent i valet till 3.7 procent i opinionsmätningarna. I Norge halverades Vänsterpartiets systerparti Socialistisk Venstre - från 8.8 till 4.1 procent - under de år partiet samregerade med Socialdemokraterna och Senterpartiet (2005-2013). Kanske är det ändå  ädlare att i oppostion "lida och fördraga ett bittert ödes styng och pilar" än att gå ett sådant öde till mötes.

(Ja, jag inser att två villkor måste vara uppfyllda för att Sjöstedts vankelmod skall ställas på sin spets. De rödgröna partierna måste bli större än Alliansen och Stefan Löfven måste vara intresserad av att få med Vänsterpartiet i sin regering. Allt talar för att det första villkoret kommer att uppfyllas. Det andra villkoret är mera tveksamt.)

I kväll är det Jonas Sjöstedts tur att intervjuas i SVT:s partiledarutfrågning. Jonas Sjöstedt har genom sina skenbart precisa men i verkligheten mångtydiga formuleringar skickligt lyckats hålla alla dörrar öppna för regeringsmedverkan, för kompromisser i frågan om vinst i välfärden och för möjligheten att i fortsatt opposition rösta för en S-MP-budget i riksdagen i höst. Däremot måste Jonas Sjöstedt känna en viss förtvivlad frustration över att Vänsterpartiet inte växer i opinionen, trots att man har stora delar av väljaropinionen med sig i den högprofilerade frågan om vinst i välvärden. Frågan tycks inte vara tillräckligt viktig för väljarna för att den skall ha ett avgörande inflytande på deras partival.

Jag tror Jonas Sjöstedt gör en bra insats i partiledarutfrågningen i kväll. Om det är tillräckligt för att blåsa nytt liv i väljarvinden - det vore, för att återvända till Hamlets kval, en nåd att stilla bedja om.

*

Uppdaterat tisdag kl 21.35. Jag tycker Jonas Sjöstedt klarade sig bra i kvällens partiledarutfrågning. Angående det vankelmod jag diskuterade ovan tycks Jonas Sjöstedt vara helt inställd på att regera, och hans kompromissvilja verkade stor. Jonas Sjöstedt är den av partiledarna som talar mest naturligt, och den som minst av de hittills intervjuade låter som ett antal upplästa talepunkter. Vad nu det kan vara värt inför väljarna.