Minoritetsregering bäst om SD skulle bli vågmästare

Texten nedan har i en tidigare version publicerats på Newsmill.

I debatten ägnas stor uppmärksamhet åt vad som skulle hända om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och blev vågmästare mellan blocken. Frågan är brännbar. De nuvarande riksdagspartierna värjer sig för den, eftersom de vill bibehålla så stor handlingsfrihet som möjligt om situationen skulle uppkomma. Det finns också en oro för att diskussionen i sig gynnar Sverigedemokraterna och ökar partiets möjligheter att komma in i riksdagen.

Det är viktigt att komma ihåg att diskussionen i högsta grad är hypotetisk. Det är alls inte säkert att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, och om partiet kommer in är det alls inte säkert att partiet får en vågmästatställning.

Riksdagspartierna ställs inför två politiska uppgifter som inte är helt enkla att förena. Å ens sidan vill de inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna för att kunna regera och inte heller bidra till att partiet växer ytterligare. Å andra sidan har de ett ansvar att givet väljarnas val se till att en regering kan bildas och att landet kan styras.

De flesta av våra mest framträdande politiker famlar i frågan och upprepar närmast som ett mantra att om Sverigedemokraterna blir vågmästare måste det bildas en blocköverskridande regering. Så sade t ex Mona Sahlin i vintras till Dagens Nyheter att ”inget annat är en majoritetsregering är acceptabelt” om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i riksdagen.

Vad kommer då att hända om Sverigedemokraterna verkligen kommer in i riksdagen och uppnår en sådan vågmästarställning? Talmannen kommer i vederbörlig ordning att föra samtal med samtliga partiledare och därefter sannolikt ge ledaren för det största blocket – Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin – i uppdrag att försöka bilda regering. Beroende på hur samtalen med partiledarna utfallit kan uppdraget avse både en minoritetsregering eller en blocköverskridande majoritetsregering.

(Uppdatering 24/8: Resonemangen om talmansrundan förutsätter att Reinfeldt – om Alliansen blir största blocket – verkligen väljer att avgå. Den grundlagsändring som innebär att statsministern alltid måste avgå efter ett val träder inte i kraft förrän efter nästa val. Jag har uppfattat det som att Reinfeldt kommer att föregripa grundlagsändringen och ändå avgå, men det finns inga formella krav på honom att göra detta. Men min kollega Mikael Gilljam tror inte att Reinfeldt kommer att avgå om Alliansen blir större, och vid närmare eftertanke är jag nog beredd att ge honom rätt.)

Om det rödgröna blocket är större än Alliansen kommer Mona Sahlin sannolikt att närma sig Centerpartiet och Folkpartiet för att undersöka om dessa partier skulle vara villiga att ingå i en bredare regering. Om Alliansen i stället är större än de rödgröna kommer Fredrik Reinfeldt sannolikt att närma sig Miljöpartiet för att undersöka möjligheterna att få med sig dem i en ny regering.

Kommer då dessa försök att bilda en blocköverskridande koalitionsregering att lyckas? Och vore en sådan regering i så fall något positivt givet målen att bilda en regering som avspeglar valresultaten utan att samtidigt bidra till att främja Sverigedemokraterna?

Försöken att bilda en blocköverskridande koalitionsregering har små möjligheter att lyckas. Sannolikheten är dock något större om det är Alliansen som skall försöka övertala Miljöpartiet att vara med än om det är de rödgröna som skall försöka få med sig Centerpartiet och Folkpartiet. Miljöpartiet har trots allt inte lika tydligt positionerat sig på vänster-högerskalan som övriga partier har gjort.

Själv är jag i stället en varm anhängare av principen att låta det block som är störst efter valet regera och inte skapa en blocköverskridande koalition. Svensk politik är starkt strukturerad efter vänster-högerskalan och det är i form av vänster och höger som de båda blocken träder fram inför väljarna. Väljarna har heller inga problem med att placera in sig själva och de politiska parterna på vänster-högerskalan. Att då inte låta regeringens sammansättning avspegla skillnaden mellan just vänster och höger vore att deformera den svenska politiken.

Dessutom tenderar blocköverskridande överenskommelser att gynna högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna. Sådana blocköverskridande överenskommelser understödjer Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot ”etablissemanget”. Så om de nuvarande riksdagsparterna vill motarbeta Sverigedemokraterna så bör de undvika att bilda en blocköverskridande koalitionsregering.

Sverige har en lång tradition av minoritetsregeringar. En sådan – blå eller rödgrön – skulle i varje viktig fråga få söka samarbete med ett villigt stödparti i riksdagen (ett stödparti som naturligtvis inte då kan vara Sverigedemokraterna). Oppositionen fick tillfälligt lägga band på sig och faktiskt låta det största blocket regera, t ex genom att oftare än nu lägga ned sina röster i stället för att rösta emot.

En lösning med minoritetsregering är naturligtvis inte enkel. Skulle en minoritetsregering visa sig inte fungera får det antingen bli nyval eller så får tanken på en blocköverskridande koalitionsregering tas upp igen.

Men det är inte i den ändan diskussion bör börja. Oavsett om målet är att skapa en regering som bäst avspeglar valresultatet och det politiska livets dynamik i Sverige eller om målet är att motverka Sverigedemokraterna så är en minoritetsregering ett bättre alternativ än en blocköverskridande koalitionsregering.