Lars Vilks, Jamtli-affären och självtillräckligheten inom svensk konst

Debatten kring Lars Vilks och länsmuseet Jamtli i Östersund pågår för fullt. Jamtli inbjöd Lars Vilks att delta i utställningen Udda och jämt, med planerat vernissage den 30 september. Inbjudan till Vilks drogs tillbaka då det blev känt att Vilks tackat ja till att medverka vid en högerextrem anti-muslimsk konferens i New York den 11 september. Övriga inbjudna konstnärer valde då att hoppa av utställningen och Jamtli tvingades ställa in.

På ett sätt är saken väldigt enkel. Lars Vilks yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter gör honom fri att medverka på vilka konferenser han vill. Jamtli har friheten att bjuda in och friheten att dra tillbaka inbjudningar till enskilda konstnärer. Inbjudna konstnärer har friheten att tacka ja och friheten att sedan ändra sig. No big deal.

Jag kan förstå att övriga inbjudna konstnärer valde att hoppa av, för att markera att de aldrig accepterar censur av enskilda konstnärer eller enskilda verk. Men jag blir oroad över den naivitet och självtillräcklighet som präglar delar av den argumentation enskilda konstnärer anför när de motiverar sina avhopp. Radions Kulturnytts konstkritiker Mårten Arndtzén refererar Anna Odell, som antydde att Vilks medverkan på den antimuslimska konferensen nog inte var så stötande för muslimer. Eller Anne-Marie Nordin, som kommenterade Vilks agerande så här: Jag har inga synpunkter på honom, jag bryr mig inte om honom, jag är inte intresserad av honom! Varken som konstnär eller som politisk agitator. Man ska inte hålla på och censurera. I dagens P1 Morgon säger Karin Mamma Andersson: Vad Lars Vilks ägnar sig åt, det är hans sak och och fortsatte med att undra varför hon satt i radion och diskuterade Vilks deltagande i högerextrema konferenser när det pågick "betydligt viktigare saker" i hennes närhet, t ex en skog som höll på att huggas ned.

I dagens Aftonbladet publiceras en intervju som Martin Aagård gjort med Lars Vilks. I intervjun traskar Vilks sorglös omkring i det språkbruk och den tankevärld som präglar främlingsfientliga miljöer, på samma sätt som Herman Lindqvist gjorde när han lät sig intervjuas av den högerextrema sajten Nationell.nu.

Enligt Vilks "daltas" det för mycket med militanta muslimer, t ex genom att polisen inte ingriper när de militanta muslimerna står och skriker "Allahu akbar". Vilks drar inte alla muslimer över en kam, det finns t ex en "lokal muslim" som är "väldigt trevlig". Stödet från Sverigedemokraterna kommenterar Vilks med att "man får vara glad för det stöd man får". Vilks beklagar att "man får ju inte prata om raser längre". Invandringen är för stor "i förhållande till resurserna". Offentliga institutioner kan inte längre organisera midsommarfirande eftersom man då tvingas ha "olika grupper som ska framträda för att vi inte ska verka som rasister".

Lars Vilks konstnärliga frihet är självklar. Men konstnärlig frihet innebär inte ett friköp från politiskt, mänskligt och moraliskt ansvar. Vilks själv är möjligen för självupptagen och politiskt aningslös för att inse detta. Ett större problem är om flertalet av Sveriges konstnärer vandrar kring i samma aningslösa bubbla.

Noterar att Svenska Dagbladets konstredaktör Clemens Poellinger i en krönika är inne på samma linje som jag.