Oacceptabelt av Simförbundets Ulla Gustavsson om idrottande flickor i slöja

Enligt uppgift kommer Svenska Simförbundets ordförande Ulla Gustavsson i dag att lämna sitt uppdrag, som en följd av hennes uttalanden om idrottande barn som bär slöja. Journalisten Niklas Orrenius skriver i DN att Ulla Gustavsson passerat en "anständighetens gräns" när hon påstår att Riksidrottsförbundet genom att visa bilder på flickor i slöja som idrottar uppmuntrar hedersförtryck, könsstympning och barnäktenskap.

Särskilt illa var det, enligt Ulla Gustavsson, att Riksidrottsförbundet visat bilder på en blicka i slöja som sköt luftgevär, eftersom en sådan bild kunde förknippas med terrorism. Ulla Gustavsson ville inte förbjuda flickor i slöja att idrotta. Men hon ville att dessa flickor inte skulle få synas på bild.

Niklas Orrenius artikel är riktigt bra. Läs den.

Slöjan väcker känslor. Slöjan kan vara ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Den kan också vara ett uttryck för kvinnans underordning, för förtryck och patriarkat.


Men varje kvinna måste själv få välja. On en muslimsk kvinna vill bära slöja har hon en självklar rätt att göra detta. Den rätten måste försvaras, både mot högerextremism och mot vardagsrasism. Jag är utled på besattheten av att kontrollera kvinnors kläder och kroppar.

Allt förtryck och våld mot kvinnor ska bekämpas, obevekligt och utan undantag. Men att uttala sig som Ulla Gustavsson gjorde om unga flickor som bär slöja när de idrottar är så häpnadsväckande okunnigt om problematiken kring slöjbärande att hennes avgång - om den blir av - är högst rimlig.

Ja - Sverige bör underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud!

I dag presenterade Margot Wallström regeringens utrikesdeklaration 2019 i riksdagen. Deklarationen hade ett starkt demokratifokus, och det är bra. De högerradikala partiernas frammarsch i Europa och deras utpekande av den liberala demokratin som en fiende ska tas på allvar.

Demokratin i världen är på tillbakagång. I dag lever fler människor i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg. Journalister, förtroendevalda och människorättsförsvarare trakasseras, förföljs och dödas. Hets och hat förgiftar samhällsdebatten. Demokratiska processer undergrävs.

Jag hoppas och tror att det demokratifokus som presenterades i dag ska få lika starkt genomslag i den förda politiken som lanseringen av den feministiska utrikespolitiken har fått.

I utrikesdeklarationen lyftes också nedrustningsfrågorna och det växande kärnvapenhotet fram. USA och Ryssland har båda nyligen lämnat nedrustningsavtalet INF och icke-spridningsavtalet NPT är i fara när kärnvapenstaterna utvecklar nya förmågor. Margot Wallström utlovar ett nytt svenskt initiativ och att samla en bred krets länder för att intensifiera kampen för kärnvapennedrustning.

I det arbetet bör Sverige förstås också underteckna FN:s konvention om kärnvapen (där utredningen i saken nu är på remiss), precis som fyra forskare skriver på DN Debatt i dag.

Debatten i kammaren tog sig också annorlunda uttryck än vanligt, vilket ju beror på att det politiska landskapet förändrats. Så tog till exempel Liberalernas talesperson Fredrik Malm replik på moderaternas talesperson Hans Wallmark, vilket inte hände på Alliansens tid.

Liberalerna vill också att Sverige ska flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Det är en riktigt dålig idé. En sådan flytt skulle ytterligare stärka den redan starkare parten Israel i konflikten med palestinierna och därmed göra konflikten än mer asymmetrisk. En flytt skulle bidra till att öka polariseringen mellan israeler och palestinier och även försvåra åstadkommandet av den tvåstatslösning som alla vet är den enda möjligheten för en rättvis och varaktig lösning på konflikten.

Det är trångt på högerkanten i svensk politik

För en tid sedan kallade jag Moderaterna för Alliansens "sjuke man". Partiets hade i opinionsmätningarna rasat ner till 17.1 procent (vilket var nästan en halvering jämfört med valresultatet 2010), ledarskapet var svagt och partiet splittrat i synen på samverkan med Sverigedemokraterna.

I dag finns inte Alliansen mer. Liberalerna är det enskilda parti som fått utstå de värsta förlusterna. Men diagnosen för Moderaterna kvarstår, och det var också Moderaternas svaga ledarskap som ledde till Alliansens fall.

Det partipolitiska landskapet är i förändring. Jag tyckte mig se att SVT Aktuellt i sin presentation av den senaste Novus-mätningen presenterade resultaten för M, KD och SD som ett block för sig och övriga partier som ett block för sig. I den presentationen saknades L och MP eftersom dessa båda partier  i mätningen hamnat under fyraprocentsspärren. Därigenom blev "blocket" M, KD och SD större än "blocket" S, C och V. Den pedagogiska poängen var att om Novusmätningen varit valresultat hade Ulf Kristersson kunnat bilda sin efterlängtade M/KD-regering, med passivt stöd från Sverigedemokraterna.

Moderaterna tycks ha parkerat sig under 20 procent i opinionen. Nu går vi strax in i EU-valrörelsen. Sverigedemokraterna kommer att göra sitt absolut bästa att mobilisera de väljare som vill se en än mer restriktiv migrationspolitik och en än hårdare politik i frågor om brott och straff. Det är inte osannolikt att Moderaterna, hårt pressade av konkurrensen från Sverigedemokraterna och uppstickaren Kristdemokraterna, då kommer att följa efter. Medielogiken innebär att dessa frågor då får en mycket stor uppmärksamhet, och att frågorna framstår som alltmer viktiga för väljarna.

I en sådan situation - vad gör Socialdemokraterna? Jag är lite orolig för att Socialdemokraterna i en slags strävan att inför väljarkåren framstå som "tillräckligt bra" i dessa frågor (man vet att partiet inte på kort sikt kan vinna dessa frågor i opinionen, utan som bäst spela oavgjort) frestas att att följa efter med krav på en mer restriktiv politik. Så gjorde partiet under den olyckliga våren valåret 2018, när partiet bidrog till att förstärka just den dagordning man inte ville ha, och rasade från dryga 30 procent i december 2017 till 23 procent i en del mätningar bara någon månad före valet i september 2018.

Om vi i EU-valet får se en tävling mellan M, KD och SD om vilket parti som har den mest extrema flykting- och kriminalpolitiken hoppas och tror jag att Socialdemokraterna håller huvudet kallt och inte lockas med. Det finns inga skäl att delta i en march mot avgrunden.

Låt EU-valet bli en kamp mot högerextremismen!

Jag är glad att Stefan Löfven i dag markerade att kampen mot högerextremismen i Europa blir en av de viktiga frågorna i det kommande EU-valet. Hotet från högerextremismen har inte minskat, och utvecklingen i EU-länder som till exempel Polen, Ungern och Italien går snarare på fel håll.

Normaliseringen av högerradikala partier kan gå mycket fort. Under valrörelsen var moderaternas partiledare Ulf Kristersson mycket tydlig med att han inte skulle försöka bilda en liten M/KD-regering - en sådan skulle bli starkt beroende av Sverigedemokraterna - såvida inte "himlen ramlade ner". Jag vet inte vad Ulf Kristersson har för kriterier på en nedfallen himmel, men det tog inte många veckor efter valet innan han försökte bilda just en sådan regering. Men riksdagen sade nej, och det är jag väldigt tacksam för.

Vår frihet ska aldrig tas för given. Sverige är ett av de få - kanske det enda (?) - landet i Europa där mittenpartierna har sökt såg åt vänster för att isolera främlingsfientliga och högerradikala partier. Centerpartiet och Liberalerna låter hellre en rödgrön minoritetsregering styra landet, än att de släpper fram Sverigedemokraterna till politiskt inflytande över regeringspolitiken. Den hållningen hedrar dem.

Det brukar vara svårt att mobilisera väljarkåren i EU-valen. Valdeltagandet i valen till Europaparlamentet har bland EU:s medlemsstater sjunkit i varje enskilt val - från 62.0 procent 1979 till 42.6 procent 2014. Sverige har däremot gått emot trenden. I EU-valet låg valdeltagandet i Sverige 2014 på 51.1 procent - att jämföra med 41.7 procent 1995 när Sverige röstade för första gången.

Jag hoppas på en ideologisk valrörelse där kampen mot högerextremismen och för demokratin ackompanjeras med frågor om miljö och hållbar utveckling, jämlikhetsfrågor och hur vi bäst får hela Europa att ta ansvar för att ta emot människor på flykt. Då kan det bli en en spännande och livaktig valrörelse, en valrörelse som för oss närmare varandra i stället för ifrån varandra.

Gå i frid, Jan Björklund

Gå i frid och var frisk och fri från din plåga. Jag vet inte riktigt varför Jesusorden från Markus 5:34 kommer över mig när Jan Björklund nu lämnar politiken. Jesus riktar sig till en kvinna som blivit fri från sin sjukdom, genom att tro och genom att röra vid Jesus mantel. Kanske förknippar jag citatet med Jan Björklunds sista stora insats som partiledare; han följde sin tro och belönades med att Sverigedemokraterna nu utestängs från allt inflytande över regeringspolitiken. Vackert så.

Däremot belönades inte Jan Björklund av väljaropinionen. I kvällens Novus får Liberalerna endast 2.7 procent - det är vad jag kan förstå det sämsta resultatet för Liberalerna i Novus någonsin.

Jan Björklunds partiledartid har varit framgångsrik i det avseendet att Liberalerna under flera år i regeringsställning kunnat påverka svensk politik och sätta sin prägel på samhällsutvecklingen. Å andra sidan kan man med fog diskutera hur positiv denna prägel har varit. Jan Björklunds viktigaste fråga har ju varit skolan, och det är ganska svårt att beskriva den svenska skolans utveckling under Jan Björklunds tid som positiv. I stället förknippas svensk skola i dag med försämrade kunskapsresultat, lärarbrist och ökad segregation.

Jag har alltid uppskattat Jan Björklund som person, som en skicklig debattör med ett internationellt engagemang och som en kämpe för demokrati och liberala värden. Jag är övertygad om att viktiga uppgifter fortfarande ligger framför honom. Så låt oss fullfölja det religiösa anslaget genom att avsluta med psalm 730, Per Harlings översättning av en irländsk visa/bön och ofta använd som en så kallad sändningssång: Må din väg gå dig till mötes.

Må din väg gå dig till mötes

och må vinden vara din vän

och må solen värma din kind

och må regnet vattna själens jord

och tills vi möts igen må Gud hålla,

hålla dig i sin hand.

 

Reformist, javisst?!

I dag lanserades den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna. Föreningen vill genom idéutveckling och opinionsbildning bidra till en progressiv socialdemokratisk ekonomisk politik och har arbetat fram ett helt program med förslag i en sådan riktning.

Bildandet av Reformisterna är ett utmärkt initiativ. Jag har flera gånger påtalat behovet av en konstruktiv och kreativ vänsterrörelse i svensk politik - en sådan rörelse behövs såväl inom som utanför socialdemokratin.

Januariavtalet - det vill säga överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet - är i grunden positivt. Genom avtalet bryts blockpolitiken på ett sätt som lägger en bättre grund för svensk politik inför framtiden. Mittensamarbete är värdefullt i en polariserad tid,  där borgerliga partier och högerpartier besitter ungefär 60 procent av riksdagsmandaten. Nu utestängs dessutom Sverigedemokraterna från parlamentariskt inflytande. Januariavtalet är väl värt att värna.

Men delar av Januariavtalet innebär också att ojämlikheten i Sverige ökar. En sådan utveckling är förstås på sikt oacceptabel för en socialdemokratisk rörelse. Därför behövs alla konstruktiva och kreativa idéer om och en mobilisering för en politik som lägger grunden för ett mer jämlikt samhälle. Jag hoppas och tror att Reformisterna kan spela en viktig roll i den processen.


Bildandet av Reformisterna och den snabba medlemstillströmningen (över 500 medlemmar bara i dag, om jag förstått det rätt) visar också att det går att skapa politiskt engagemang inom ett politiskt parti. Socialdemokraterna är som parti alldeles för territoriellt organiserat - var du bor blir ofta avgörande för vilken partiförening du är med i. Jag vill se fler partiföreningar som i stället organiserar medlemmar efter vilka frågor de brinner mest för.

Så bildandet av Reformisterna är ett initiativ väl värt att stödja. Därför har jag blivit medlem. Bli det du också!

Jan Björklunds nio liv

Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. 

Så skrev jag på denna blogg för ganska exakt fyra år sedan, närmare bestämt den 25 januari 2015. Bakgrunden var Folkpartiets (det vill säga dagens Liberalerna) katastrofala valresultat i valet några månader tidigare, då partiet med sina 5.4 procent gjort sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) hade varit sämre. Efter valet fortsatte Folkpartiet att dala i opinionsmätningarna. Frågan var inte om Jan Björklund skulle avgå, utan när. Eller varför han inte redan hade avgått.

Tji, fick vi. Jan Björklunds motivation att fortsätta var stark. Han utmanades våren 2017 av Birgitta Ohlsson, men Jan Björklund gick segrande ur den kraftmätningen. En annan tänkbar utmanare - eller möjligen kronprins - var Erik Ullenhag. Han har nu lämnat politiken och är Sveriges ambassadör i Jordanien.

I dag är Liberalerna ett öppet splittrat parti. Striden om partiets hållning i regeringsfrågan ägde rum inför öppen ridå. Jan Björklund gick segrande även ur den striden, och någon ny utmanare syns inte vid horisonten. Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson var den som inför offentligheten mest energiskt argumenterade för att partiet skulle släppa fram en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister. Men Mats Persson förlorade och hans bedömningar av den strategiska situationen imponerade inte. I kulisserna går det att ana tillbakakommande Johan Pehrson som, om Mats Persson nu är politiskt förbrukad, säkert inte tvekar att vid rätt tillfälle ställa sig till förfogande som partiledarkandidat.

I dag kräver ledningen för Liberalerna i Sigtuna kommun att Jan Björklund avgår. Well. Att byta partiledare just när partiet genomgått sin svåraste kris i modern tid är förstås vanskligt. Särskilt om det är svårt att hitta en slagkraftig kandidat som har förutsättningar att uppfylla det som är en partiledares kanske viktigaste funktion, att hålla samman sitt parti. Stefan Löfven-ingar växer inte på träd.

Många liberaler sneglar nog mot himlen, förlåt - jag menar mot Bryssel - och hoppas att Cecilia Malmström ska nederstiga som en deus ex machina för att ställa allting till rätta. Jag anar att de sneglar förgäves.

Men osvuret är bäst. Det ska bli spännande att om fyra år läsa denna bloggtext igen. I väntan på det kan den nyfikne läsa statsvetaren Anders Sundells text som visar att det är en avservärt högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val.

USA och Ryssland lämnar INF-avtalet. Världen blir en farligare plats.

Igår meddelade Donald Trump att USA lämnar nedrustningsavtalet INF (Intermediate-Range Nuclear Forces). Avtalet slöts 1987 mellan USA och dåvarande Sovjetunionen, och båda staterna förband sig att förstöra sina medel- och kortdistansrobotar med räckvidder mellan 500 och 5 500 kilometer. Avtalet var en stor framgång för nedrustningssträvandena i Europa.

I dag meddelade Vladimir Putin att Ryssland följer USA:s exempel och också lämnar INF. Utvecklingen är djupt olycklig. Risken för en okontrollerad kapprustning mellan USA, Ryssland och andra makter ökar nu. Världen blir en farligare plats.

Det är viktigt att världssamfundet agerar resolut mot stormakternas försök att dra in världen i en ny rustningsspiral. Jag hoppas att utvecklingen kommer att mobilisera den starka fredsopinion som präglade europeisk politik för inte så länge sedan.

I denna kamp för nedrustning och fred har Sverige en viktig roll att spela. Sverige är genom sina över 200 år av fred, sin militära alliansfrihet och sin under lång tid skarpa profil i nedrustningsfrågor en stark och legitim röst i debatten.

Jag hoppas och tror att Sverige och Margot Wallström inte tvekar att använda denna röst på ett tydligt sätt. En viktig signal vore till exempel att snarast underteckna FN:s konvention om kärnvapenförbud. Ett svenskt undertecknande skulle väcka internationell uppmärksamhet och sända en signal till den internationella fredsrörelsen att Sverige är villigt att även i fortsättningen spela en aktiv roll i arbetet för alla folks frihet och hela världens fred.

Nya tider i svensk politik!

Slutligen noterar jag att Ebba Busch Thor väljer att ta replik på mig, och inte på Jimmie Åkesson, sa Annie Lööf i dagens partiledardebatt i riksdagen. Annie Lööfs kommentar gestaltar det nya politiska landskap som växer fram. Ebba Busch Thor blev, enligt DN, den första alliansledare på 15 år som begärde replik på en annan alliansledare i en partiledardebatt i riksdagen.

Den forna blockpolitiken spricker, åtminstone tillfälligtvis upp. Det känns uppfriskande, och innebär nya strategiska förutsättningar för partierna.

Centerpartiet och Liberalerna har ett gemensamt intresse i att värna den blocköverskridande överenskommelsen och verkligen betona att Januariavtalet innebär ett framgångsrikt genomförande av liberal politik. Samtidigt vill Centerpartiet och Liberalerna framstå som oppositionspartier mot den rödgröna regeringen och inte i förväg stänga några dörrar för att gå fram tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna i en ny borgerlig allians inför valet 2022. Ett reptrick, kallade någon i Studio Ett denna utmaning tidigare i dag.

Moderaterna vill förstås framstå som det största och självklara oppositionspartiet, och från höger. Då gäller det å ena sidan att underkänna bilden av Centerpartiet och Liberalerna som oppositionspartier och i stället beskriva dem som en del av de rödgröna partiernas regeringsunderlag. Å andra sidan vill Moderaterna inte i förväg stänga några dörrar för valsamarbete med just Centerpartiet och Liberalerna inför valet 2022. Till detta kan läggas Moderaternas vankelmodiga inställning till Sverigedemokraterna. Å ena sidan kan samverkan med Sverigedemokraterna underlätta för Moderaterna att få igenom sin politik i riksdagen. Å andra sidan skulle en sådan samverkan oåterkalleligt klippa banden mellan Moderaterna och Centerpartiet/Liberalerna och omöjliggöra en ny borgerlig allians 2022.

Kristdemokraterna hade i Ebba Busch Thor en, jämfört med Ulf Kristersson (M), betydligt mer yvig och konfrontatorisk retorik i debatten i dag. Den slängiga debattstilen kan på sikt kanske locka över en del väljare från Moderaterna och Sverigedemokraterna till Kristdemokraterna. Det blir intressant att framöver följa opinionsströmmarna mellan de tre olika partierna på högerkanten.

Sverigedemokraterna riskerar att bli över i debatten, i takt med att Moderaterna och Kristdemokraterna breder ut sig på högerkanten och migrationsfrågorna dalar på den politiska dagordningen. Tyckte jag mig notera en lite mer vänsterorienterad retorik från Jimmie Åkessons sida i debatten i dag? Det har länge förvånat mig att Sverigedemokraterna valt att placera sig så långt till höger i välfärdsfrågorna.

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt kämpar på för att framstå som en trovärdig vänsteropposition, trots att partiet valde att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering som samarbetar med Centerpartiet och Liberalerna. Sverige behöver en stark vänsterrörelse, både utanför och inom socialdemokratin. En sådan rörelse, hur den är mobiliseras, kan bidra till att vrida det politiska landskapet och debattklimatet åt vänster och den vägen underlätta genomförandet av reformer som stärker jämlikheten och bidrar till att hålla samman Sverige.

Konspirationsteorier på populistiska Mynttorgsmanifestationer

Under rubriken "Demonstrera mot globalismen och maktmissbruket" arrangerade i dag de så kallade "Populisterna" och "Mynttorgsaktivisterna" en manifestation på Mynttorget i Stockholm. Vad jag kunnat se av de videofilmer som mötesarrangörerna spridit på nätet var det ett knappt hundratal personer som deltog på mötet, några av dem bar gula västar.

Jag känner inte närmare till de olika konkurrerande populistiska, högernationalistiska och "anti-globalistiska" nätverk som nu försöker mobilisera på det politiska missnöjet och på de gula västarnas massaktioner i Frankrike. Men jag vill förstå, och försöker lära mig. Därför tog jag mig en stund och lyssnade igenom några av de anföranden som framfördes under manifestationen.

Två saker slog mig: osanningarna och konspirationsteorierna.

Osanningar i form av svepande formuleringar som "politiker ljuger som aldrig förr" eller "vi får inte lära oss någonting om kulturen längre". I stället vet vi ju från uppmärksammad forskning att svenska politiker tenderar att hålla sina vallöften, och att påstå att vi "inte får lära oss någonting om kulturen" är ju bara en tom pose.

Konspirationsteorier i form av "Vi tänker inte vara globalisternas försökskaniner något mera" eller "De håller på att digitalisera all betalning så att de bara kan stänga ner ens konto och vips har du inga pengar, vips kan du inte leva". Och naturligtvis den klassiska konspirationsmyten: "media döljer sanningen".

Exemplen kan mångfaldigas. Talarna mötte av entusiastiska applåder.

*

I dag - på Förintelsens minnesdag - hedrar jag minnet av alla nazismens offer genom att lyssna till Ebba Forsberg när hon sjunger Leonard Cohens "Hallelujah" och lovar mig själv att göra allt som står i min makt för att med än större kraft bekämpa rasism, antisemitism och ideologier som tummar på principen om alla människors lika värde.

Det norska exemplet: Mittenpartierna Venstre och Krf rasar i opinionen efter samarbete högerut

Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson varnade in i det sista sitt parti för att släppa fram en S-ledd regering. Ett sådant beslut kunde få "förödande konsekvenser", påstod han, partiet riskerade att åka ur riksdagen. I stället förordade han att Liberalerna skulle släppa fram Ulf Kristersson (M) som statsminister.

Well, well. Det är långt till nästa val, och ingen vet hur det då kommer att gå för Liberalerna. Men jämför gärna med den politiska situationen i Norge. Där har mittenpartierna liberala Venstre och kristdemokratiska Kristelig Folkeparti (KrF) sedan 2013 samarbetat högerut och fungerat som stödpartier åt regeringspartierna Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Samarbetet högerut har opinionsmässigt inte lönat sig för Venstre och KrF. I valet 2013 fick dessa båda partier tillsammans 13.8 procent (KrF 8.6, Venstre 5.2), hösten 2018 hade opinionsstödet halverats till 6.8 procent (KrF 3.5, V 3.3).

Då trodde man kanske inte att opinionsstödet för de båda mittenpartierna kunde sjunka ytterligare. Men för några veckor valde Venstre och KrF att fördjupa sitt samarbete med Höyre och Fremskrittspartiet ytterligare och blev en del av regeringen. Igår kom Ipsos första mätning efter regeringsinträdet. Resultatet är ingen rolig läsning för de båda mittenpartierna, för att uttrycka det milt. Venstre rasar till 2.7 procent, vilket är partiets sämsta resultat i Ipsos någonsin. KrF får 2.2 procent, en signifikant nedgång från föregående mättillfälle då partiet fick 3.3 procent.

En mätning är ingen mätning. Men de liberaler (och centerpartister) som talade sig varma för att av valtaktiska skäl släppa fram Ulf Kristersson som statsminister skulle kanske fundera lite till på saken.

Snart kan Jimmie Åkesson mantalskriva sig i tv-studion?

De senaste dagarna har jag haft en känsla av att Sverigedemokraterna bosatt sig i Sveriges Televisions nyhetsprogram, en känsla som kulminerade vid Jimmie Åkessons deltagande både i söndagens SVT Agenda och måndagens SVT Aktuellt. I SVT Agenda fick Jimmie Åkesson dessutom tala ganska fritt - han behandlades mer som en politisk kommentator än som en partiledare som utsätts för kritisk granskning.

Kommer vi att få se Jimmie Åkesson allt oftare i tv-rutan framöver? Ja, det är inte omöjligt. Det beror framför allt på den politiska dagordningen. Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet innebär en blocköverskridande överenskommelse i många av de viktiga fördelningsfrågorna, de frågor vi förknippar med konflikten mellan vänster och höger i svensk politik.

Det kan bli så att överenskommelsen leder till att dessa vänster-högerfrågor hamnar längre ner på den politiska dagordningen, och att andra frågor - de vi i stället förknippar med den så kallade GAL/TAN-dimensionen - kommer att dominera debatten. I så fall går vi mot en tid där vi återigen fokuserar på brott och straff, migration, asyl, främlingsfientlighet, livsstilar, identitetsfrågor, muslimska böneutrop och kulturminister Amanda Linds frisyr. Och varje gång dessa frågor ska diskuteras kan ni vara säkra på att SVT Aktuellt ser till att Jimmie Åkesson finns i studion.

Jag hoppas att Vänsterpartiet i opposition lyckas åstadkomma en politisk nerv i fördelningsfrågorna och jämlikhetsfrågorna så att dessa får en central plats i debatten. Och att Moderaterna och Kristdemokraterna håller kvar Sverigedemokraterna ute i den politiska kylan och i stället själva står för oppositionen från höger.

Sverige behöver en tydlig vänster-högerkonflikt, det är fortfarande vänster-högerdimensionen som strukturerar vårt partisystem. Men vänster-högerkonflikten uttrycksformer är under förändring. Och Vänstra Stranden har rätt när hon skriver: Vi har nu fått en regering vars grund utgörs av en tillräcklig samsyn på vänster-högerskalan, men dock främst av en nödvändig samsyn på den kulturella skiljelinjen GAL-TAN. Konfliktstrukturen i det svenska samhället är under förändring, och partisystemet försöker anpassa sig.

Jag hoppas också att Sveriges Television inte ligger på latsidan i sitt arbete med att ständigt fundera över tolkningen av den så kallade Demokratiparagrafen (radio- och tv-lagens femte kapitels första paragraf) som stadgar att programverksamheten ska: präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.” Något säger mig att den diskussionen kommer att bli väldigt viktig under de kommande åren.

Tre tips till politiker efter en valförlust

På förekommen anledning. Tre tips till politiker efter en valförlust.

1.) Var inte bitter. Visst gör det ont att förlora, och visst är det mänskligt att uppleva en förlust som "orättvis" eller illegitim. Vi kan nog alla då och då gräma oss över missräkningar och ha ett behov av att älta upplevda oförrätter. Men att inneha ledande politiska uppdrag förpliktigar - noblesse oblige, som fransoserna säger. Bitterhet är ett stängsel, inte en väg till befrielse. Nej, låt dig ej förbittras, sjunger ju Wolf Biermann, och fortsätter, för grämelsen den bygger ett galler runt omkring dig. Lyssna gärna på sången i Lena Granhagens fina tolkning här.

2.) Påstå inte att väljarna blivit "lurade". Det är alltid bekvämt att skylla ett nederlag på någon annan. Det är också bekvämt att beskriva sina politiska konkurrenter som oärliga och lömska, medan man själv förstås är ett under av hederlighet. Eller att de mindre vetande väljarna "låtit sig luras" eller inte förstått sitt eget bästa. Min erfarenhet är i stället att politiker - oavsett politisk färg - i allmänhet är hederliga personer som gör sitt bästa för att utveckla samhället givet sina värderingar och den politik man gått till val på. Forskning visar också att svenska politiker i huvudsak uppfyller sina vallöften.

3.) Rannsaka dina egna misstag. Visst kan man skylla nederlaget på sina politiska motståndares oärlighet, på partiska medier eller på att väljarna "låtit sig luras". Men det är mer konstruktivt att fundera över sina egna brister. Vad kunde man ha gjort annorlunda för att övertyga fler väljare om det förträffliga i det egna partiets politik? Det är lättare att åtgärda dina egna brister och tillkortakommanden,

Om samtliga ledande partiföreträdare följde dessa råd så skulle vi också få en mer respektfylld ton i den politiska eftervalsdebatten. Det skulle svensk demokrati just nu må bra av.

När dog Alliansen?

Under min tid i gymnasieskolan i mitten av 1970-talet fick vi i ämnet svenska läsa och diskutera en novell som hette "När dog János Kovács?".

Novellen, författad av ungraren Lajos Zilahy, handlar om den 35-årige snickargesällen János Kovács som hösten 1874 insjuknar och dör. Allteftersom tiden går försvinner också János Kovács arbetskamrater, vänner och släktingar. År 1895 berättar två gamla kamrater från militärtiden en anekdot om Janos Kovásc - det är sista gången någon nämner hans namn. Fyra år senare tänker en döende arbetarkvinna som han haft en kärleksrelation med - på honom. Det är sista gången en människa tänker på János Kovásc. Efter ytterligare ett år brinner ett arkiv med kyrkböcker med hans personuppgifter upp. Längre fram stjäl en fattig, frusen person som behöver ved hans träkors från kyrkogården. Och allra sist kastar någon ett kvitto som undertecknats av János Kovács på sophögen, där regnet successivt utplånar hans namnteckning - det sista spåret av János Kovács stund på jorden.

*

Så när dog Alliansen egentligen? Och är Alliansen verkligen död?

I dag valdes Stefan Löfven till statsminister av riksdagen, och de flesta tycks vara överens om att Alliansen nu verkligen är död, åtminstone på nationell nivå. Men striden om den exakta dödsdagen fortsätter, eftersom ingen av de fyra forna allianspartierna vill bära ansvaret för Alliansens hädanfärd.

Moderaterna och Kristdemokraterna menar att Alliansen dog i dag, eftersom Liberalerna och Centerpartiet sade nej till en regering bestående av allianskamraterna Moderaterna och Kristdemokraterna för att i stället släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering. Liberalerna och Centerpartiet menar i stället att Alliansen dog redan före jul, när Ulf Kristersson valde att gå fram som eget regeringsalternativ tillsammans med Kristdemokraterna, mot sina övriga allianskamraters vilja. Andra menar kanske att Alliansen åtminstone i praktiken dog när Anna Kinberg Batra i januari 2017 förklarade att Moderaterna ville bryta isoleringen av Sverigedemokraterna, trots att Liberalerna och Centerpartiet hade en helt annan uppfattning.

Själv har jag tidigare daterat Alliansens dödsdag till den 9 oktober 2015, då Kristdemokraternas riksting beslöt att riva upp Decemberöverenskommelsen. Under rubriken "Dagen då Alliansen upphörde att existera" skrev jag i Expressen: Det är möjligt att vi kommer att minnas denna dag inte som den dag då Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan som den dag då Alliansen de facto upphörde att existera. Jag tror faktiskt att jag blev sannspådd.

Igår benämnde Annie Lööf och Jan Björklund fortfarande Moderaterna och Kristdemokraterna som sina "alliansvänner". Vi får väl se hur länge den terminologin lever kvar.

Tredje gången gillt. Spännande politisk tid väntar.

Vänsterpartiet kommer på fredag att släppa fram Stefan Löfven som ny statsminister. Beslutet var väntat eftersom partiet inte hade särskilt många handlingsalternativ. Ett nej till Stefan Löfven hade med stor sannolikhet medfört antingen en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister, en regering som i varje viktig fråga varit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Eller så hade Sverige gått mot ett osäkert extraval.

Givet förutsättningarna tycker jag att Jonas Sjöstedt gjorde bra ifrån sig. Det står nu klart för alla att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kan samarbeta i alla politiska frågor som inte berör budgeten eller som ryms inom den blocköverskridande överenskommelsen. Vänsterpartiet kan nu agera med full kraft som ett oppositionsparti från vänster, och kan genom hotet om misstroendeförklaring inte helt negligeras. Det kan rent av vara så att Vänsterpartiets opposition från vänster stärker Socialdemokraterna i kommande budgetförhandlingar med Centerpartiet och Liberalerna.

Den blocköverskridande överenskommelsen innehåller flera bekymmersamma delar. Skattepolitiken riskerar att öka ojämlikheten i det svenska samhället. Marknadshyror på nybyggnation riskerar att stärka segregationen och öka klasskillnaderna. Omprövningen av arbetsrätten riskerar att skapa osäkerhet på arbetsmarknaden och stärka arbetsgivarnas makt på arbetstagarnas bekostnad.

Uppgörelsen innehåller förvisso också flera sakpolitiska framgångar, inte minst satsningar på kommunerna, pensionärerna och infrastrukturen. Familjeveckan kommer att ge föräldrar mer tid med sina barn. Familjeåterförening underlättas. Flygskatten behålls, Jämställdhetsmyndigheten kommer att finnas kvar, fri entré på statliga museer återinförs. Med mera, med mera.

Uppgörelsen innebär att Socialdemokraterna uppnår sitt viktigaste strategiska mål sedan 2004 - att splittra Alliansen. Dessutom utestängs det främlingsfientliga och rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna från politiskt inflytande. Det sistnämnda är mycket viktigt, och kommer att väcka internationell uppmärksamhet. Sverige stod emot trycket - och många ser Sverige som ett föredöme.

Nu blir det spännande att se vad som händer på högerflanken i svensk politik. Hur kommer opinionsströmmarna mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att utveckla sig, givet det nya politiska landskapet? Kommer Moderaterna och Kristdemokraterna fortsatt att vägra samarbeta med Sverigedemokraterna, eller kommer isoleringen av det partiet att luckras upp? Kommer Ulf Kristersson att lyckas hålla ihop sitt parti, och hur säkert sitter han som partiledare givet valnederlaget och det misslyckade försöket att bilda regering? Kommer Moderaterna och Kristdemokraterna att fortsätta sitt aggressiva språkbruk mot Centerpartiet och Liberalerna, eller kommer de i stället att söka samverkan i hopp om att kunna bilda en ny borgerlig regering efter valet 2022?

Många frågor är det. Den kommande mandatperioden har alla förutsättningar att bli lika dramatisk som den förra. Det gäller att ha is i magen och hålla fast kurs. :-)

Liberalerna sa ja till Löfven. Vad säger V?

Med de övertygande röstsiffrorna 62-30 sade Liberalernas partiråd i dag ja till den blocköverskridande överenskommelse som innebär att Stefan Löfven släpps fram som statsminister. Segern för ja-sidan blev större än vad en del hade trott. Utfallet stärker den tes som jag tidigare framfört, det vill säga att det oftast är den grupp som utgör en minoritet som har intresse av att läcka till medier och att gå ut offentligt med sin åsikt - i syfte att framstå som så stora som möjligt och därigenom påverka opinionsläget.

Det är intressant att jämföra det entydiga utfallet av omröstningen med vad Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson sa till Dagens Nyheter igår: Det är väldigt jämt och vi ser hur fler och fler ansluter sig till den linje som vill släppa fram Ulf Kristersson. Väldigt jämt? Fler och fler ansluter sig? Jo tack. 62-30 är inte särskilt jämnt.

Det är mänskligt att önsketänka. Det gör jag själv också ibland. Men antingen önsketänkte Mats Persson denna gång så starkt att han politiska bedömningsförmåga måste ifrågasättas. Eller också gav han en medvetet felaktig bild för att motståndarna till överenskommelsen inte skulle demobiliseras. Och det är inte särskilt hederligt.

Nu är det Vänsterpartiet som har sista ordet. Om Vänsterpartiet röstar nej till Stefan Löfven så blir han heller inte vald.

Jag har stor respekt för alla vänsterpartister som är upprörda över S/MP/C/L-överenskommelsens politiska innehåll. Men ett nej från V riskerar med stor sannolikhet att leda till en moderatledd regering och SD-makt. Jag skulle bli förvånad om Vänsterpartiet tog det steget - men osvuret är naturligtvis bäst.

Harmsenhet och hat mot Annie Lööf

Jag kan förstå Moderaternas och Kristdemokraternas besvikelse över att allianspartierna inte tycks lyckas bilda regering, trots att högerinriktade partier har ungefär 60 procent av mandaten i riksdagen. Jag kan också förstå deras besvikelse över att Alliansen - detta borgerliga framgångsprojekt - nu tycks vara ett minne blott.

Men stilen? Och värdigheten? Varför lyckas man inte upprätthålla den i nederlagets stund? I stället präglas Ulf Kristerssons och Ebba Busch Thors kommentarer av ett indignerat och harmset tonfall.

Jag blir aldrig bitter, det är mot min natur sjöng Björn Afzelius en gång i tiden. Det vore något för delar av det borgerliga politiska ledarskapet att ta efter.

KD-politikern Sara Skyttedal gör mig med sin tweet där hon kallar Annie Lööf för Quisling orolig på riktigt. Vidkun Quisling kom 1940 till makten i Norge genom en statskupp och samarbetade därefter med den nazityska ockupationmakten. Efter krigsslutet dömdes Vidkun Quisling till döden för landsförräderi och han avrättades den 24 oktober 1945.

Min oro består dels i att en framträdande kristdemokratisk politiker som Sara Skyttedal i sin retorik är så vulgär och smaklös att hon beskriver Annie Lööf som en landsförrädare. Jag är också orolig över att Skyttedal inte tycks förstå - eller ännu värre, bry sig om - vilka hatstormar hennes uttalande mobiliserar, och att dessa hatstormar också innebär en ökad hotbild för en enskild person. (Den som tvivlar kan ju googla runt lite, och se vad som följer i spåren på Sara Skyttedals tweet.)

Det behövs en vuxen i rummet. Så lyder ett populärt uttryck i dag. Javisst, jag instämmer. Men tillägger: Show, don't tell.

Nu ritas den politiska kartan om

Ingenting är klart förrän det är klart. I morgon och på söndag ska Centerpartiet och Liberalerna formellt ta ställning till den preliminära blocköverskridande överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna som presenterades i dag.

Överenskommelsen förhindrar att Sverige får en moderatledd regering, vars politik under fyra år skulle ha ytterligare ökat ojämlikheten, skadat arbetet med en stark politik för klimat och hållbar utveckling, avvecklat den feministiska utrikespolitiken och försämrat livsvillkoren för utsatta grupper.

Dessutom innebär överenskommelsen att Sverigedemokraterna utestängs från inflytande över riksdagspolitiken. Den fortsatta isoleringen av Sverigedemokraterna är en stor framgång, och det kommer att väcka internationell uppmärksamhet. Sverige visar att vi lyckats stå emot de främlingsfientliga, högerradikala krafternas offensiv. Det är jag glad och stolt över.

Visst innebär överenskommelsen kompromisser som svider. Det rör bland annat skattepolitiken, arbetsrätten, förlängningen av den tillfälliga migrationslagen och frågan om vinst i välfärden. Men här finns också saker att glädjas över - påbörjan av familjeveckan, stora satsningar på välfärden och pensionerna, underlättande av familjeåterförening, bibehållen flygskatt.

Nu gäller det - om överenskommelsen går igenom  - att hålla kursen fast. Det gäller att värna välfärdsstaten och jämlikheten, för ett öppet och hållbart Sverige. Då kan vi se framtiden an med optimism.

"Det är principen..."

Tiggeri är inte ett jättestort problem i Österåker. Vi har tiggeri på ungefär fem platser, där det sitter en person på varje ställe. Men vi tycker att det här är en principsak. Så motiverar Michaela Fletcher (M), kommunstyrelsens ordförande i Österåker, kommunens planer på att införa ett förbud mot tiggeri.

"Vi tycker att det här är en principsak." Med all respekt för Michaela Fletcher. Mina tankar går ändå obönhörligen till en klassisk scen i svensk filmhistoria ur filmen "Den enfaldige mördaren" (1982), baserad på Hans Alfredsons bok "En ond man".

Hans Alfredson spelar själv godsägaren John Höglund som på själva julaftons morgon inkasserar ett arrende från den fattige bonden Herbert Månsson, spelad av Nils Ahlroth. Bonden Månsson har tvingats sälja sin häst och besöka pantbanken för att få ihop pengarna. Månsson vädjar nu till godsägaren om att få anstånd med delar av betalningen, eftersom han och hans familj är helt utblottade inför julen. Men godsägare Höglund är obeveklig och inkräver hela beloppet. När Månsson lämnat över pengarna säger godsägaren: Jag bryr mig inte om en skitsumma. Det är principen. Varpå godsägaren eldar upp pengarna i den öppna brasan, mitt framför ögonen på den tårögde bonden Månsson.

Principer ska hanteras med omdöme. Och inte användas på ett sätt så att de drabbar svaga och utsatta människor.

Scenen kan ses här.

Fortsatt dramatik i regeringsfrågan

I en debattartikel i Expressen skriver åtta riksdagsledamöter från Liberalerna att partiet bör släppa fram Ulf Kristersson (M) som statsminister. De åtta utgör en minoritet av den liberala riksdagsgruppens totalt 20 ledamöter. Som jag tidigare anfört är det oftast den grupp som utgör en minoritet som har intresse av att läcka information eller att gå ut offentligt för att försöka förändra opinionsläget. Eller som Alex Voronov, politisk redaktör på liberala Eskilstuna-Kuriren skrev på twitter tidigare i dag: Orsaken till att L-politiker som vill släppa fram Kristersson nu tar tydlig ställning offentligt och gemensamt kan vara att den interna debatten inte går deras väg.

I kväll redovisar Ekot uppgifter om att allianspartiernas partiledare arbetar med att ta fram ett gemensamt dokument som skulle garantera att Sverigedemokraterna utestängdes från politiskt inflytande om det skulle bli en moderatledd regering. Jag har svårt att se hur ett sådant dokument skulle bli trovärdigt. Mandatfördelningen i riksdagen är ju som den är. Ulf Kristersson skulle som statsminister behöva Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas aktiva ja-röster i varje enskild viktig omröstning. Det är klart att en sådan position skulle ge Sverigedemokraterna ett stort inflytande, oavsett hur ett dokument formuleras.

Och om allianspartierna ändå lyckades göra en sådant dokument trovärdigt - varför i fridens dag skulle Jimmie Åkesson släppa fram en regering som garanterade att hans parti inte skulle få något inflytande?

Nej, jag hoppas och tror att Jan Björklund och Annie Lööf håller fast vid sina utfästelser från den dagen de röstade nej till Ulf Kristersson som statsminister i riksdagen förra gången, den 14 november.

Jan Björklund: Den regering som nu föreslås är SD:s önskeregering. (...) Att i detta läge. efter det som nu har inträffat, regera enbart med SD i regeringsunderlaget är uteslutet.

Annie Lööf: Sverigedemokraterna har en auktoritär syn på människor och samhälle, de ser människor från andra länder som problem och hot och de ställer människor mot varandra och väljer slutenhet i stället för samarbete. (...) Det är en illiberal politisk agenda som gör att Centerpartiet inte kan vara en del av samma regeringsunderlag. Annie Lööf tillade att nej-rösten var nödvändig för att inte ge ett nationalistiskt och populistiskt parti ett avgörande och historiskt unikt inflytande. 

Det är trots allt lättare att kompromissa om politiska sakfrågor än om sin moral. Därför hoppas och tror jag fortfarande på en blocköverskridande lösning i regeringsfrågan.

Har högerpopulismen nu nått sitt tak?

Börjar den högerradikala populistvågen i Europa ebba ut? Frågan är förstås för tidigt ställd. Men i en intressant artikel i New York Times lyfter Max Fisher fram de motgångar högerpopulismen mött i de senaste delstatsvalen i Tyskland, i mellanårsvalen i USA och i borgmästarvalen i Polen. Fisher hänvisar även till statsvetaren och populistforskaren Cas Mudde som bedömer att de populistiska partierna i Europa 2019 "will overall make some modest gains, these gains will be very uneven". Ingen entydig framgångsvåg för högerpopulismen under det kommande året således, om Mudde får rätt.

Under rubriken "The Curious Case of Sweden" skriver Max Fisher att Sverigedemokraterna i valet 2018 visserligen fick ett rekordstort väljarstöd på 17.5 procent. Men han betonar att denna ökning ägde rum fram till 2015. De senaste tre åren har Sverigedemokraterna slutat växa och i stället legat still i opinionen.

Fishers tes, som kan diskuteras, är att när terrorhotet i Europa visar tecken på att klinga av och flyktingströmmarna till Europa bara är en bråkdel av vad de var 2015 förändras grogrunden för högerradikala populistpartier. Nu måste de i stället hävda sig genom att ta strid mot liberala ideal om pluralism, mångkultur och internationellt samarbete. Och i en sådan strid är det inte säkert att de kan mobilisera medborgarna på samma sätt som när migration och terrorism dominerade den politiska agendan: Sweden's experience may suggest that Western populists rose only with the refugee and terrorism crises and that, as those srises have faded, populism has stalled out well below the numbers needed for it to sustainably hold power.

För att bekämpa den högerradikala populismen måste vi således förvara den liberala demokratin. Svårare än så är det inte. Och världen kikar på Sverige.

Allt färre söker asyl i Sverige

Antalet människor som söker asyl i Sverige minskar kraftigt. Enligt färska siffror från Migrationsverket inkom 2018 endast 21 502 ansökningar om politisk asyl i Sverige. Det är det lägsta antalet på över tio år. Under rekordåret 2015 inkom nära 165 000 ansökningar, det vill säga åtta gånger fler än i år.

Det minskade antalet beror i första hand på EU:s politiskt kontroversiella överenskommelse med Turkiet och att gränskontrollerna i Europa skärpts. Men även den lag om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, som antogs av riksdagen 2016, kan spela en roll. Lagen innebär bland annat att asylsökande endast får tillfälliga uppehållstillstånd och att det blivit svårare för familjer att återförenas i Sverige.

Ett av skälen till att lagen kunde röstas igenom var just att den var "tillfällig". Den skulle ge Sverige "ett andrum" efter den rekordstora flyktingmottagningen 2015. Nu kan man i och för sig diskutera om det var Sverige eller människorna på flykt som var i störst behov av ett andrum, men i alla fall.

I sommar löper den tillfälliga lagen ut, och antalet asylsökande har minskat mycket kraftigt. Kommer då lagen då att avvecklas? Knappast. Tillfälliga åtgärder tenderar lätt att permanentas, vilket vi var många som varnade för redan när lagen röstades igenom. (Ett klassiskt exempel är omsen - omsättningsskatt - på varor som infördes 1960 och bara skulle vara tillfällig. Omsen låg då på 4.2 procent. År 1968 ersattes den av moms - mervädersskatt - och ligger i dag på 25 procent.)

Även om den tillfälliga lagen inte avskaffas i sommar så bör den ändras på ett sätt som möjliggör för Sverige att utveckla och förbättra sin migrationspolitik:

- Tillfälliga uppehållstillstånd motverkar människors integration i det svenska samhället och utsätter myndigheter och domstolar för hård arbetsbelastning. I stället bör permanenta uppehållstillstånd vara huvudregel för de som beviljas asyl.

- Möjligheterna för familjeåterförening måste förbättras. Sverige ska hålla samman familjer, inte splittra dem.

- Unga ensamkommande som vistats i Sverige i mer än ett år bör få amnesti - annars riskerar vi ett växande skuggsamhälle.

Förhoppningsvis har vi snart en ny regering på plats. Då blir det också möjligt att driva dessa frågor med kraft. Låt oss inte tveka inför det arbetet.

Om Martin Luther King och vikten av värdighet

I en läsvärd artikel i Dagens Nyheter skriver Ola Larsmo om Martin Luther King och dennes betoning på vikten av värdighet ("dignity"). Med "värdighet" avsåg King bland annat att "höja sig över hatande för att kunna uträtta något". Begreppet inrymmer också "rätten att vara en fullvärdig medborgare", vilket King kopplar till integration. Att vara integrerad är inte att "anpassa sig" utan att ta plats i samhället, att "utöva sina demokratiska rättigheter och skyldigheter utan att någon annan kan förminska dem".

Martin Luther King skiljer också på "vrede" och "hat". Ola Larsmo refererar Martha Nussbaum som menar att King utifrån sitt kristna perspektiv gång på gång argumenterar för att den som vill åstadkomma förändring "måste träna sig själv i att hålla sin vrede vid liv, men också i att avstå från hat och hämndbegär". Som King själv uttryckte det om sina fiender: Man måste inte gilla dem för att älska dem.

Det behövs mer värdighet i svensk politik. Håll gärna vreden levande, men acceptera aldrig att den tar sig uttryck i hat.

Ola Larsmos artikel tar sin utgångspunkt i Tommie Shelby och Brandon M Terrys antologi "To shape a new world. Essays on the political philosphy of Martin Luther King jr" (Harvard University Press, 2018). Ni kan läsa mer om boken här.

Låt 2019 bli året då Sverige ansluter sig till FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen

Ja, Sverige bör naturligtvis underteckna FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen. Sommaren 2017 röstade Sverige tillsammans med 121 andra stater i FN för en sådan konvention. ICAN, den globala kampanjen mot avskaffandet av kärnvapen, tilldelades förra året Nobels fredspris för sitt arbete.

Nu är det dags att Sverige tar nästa steg och även formellt ansluter sig till konventionen. De borgerliga partierna säger nej - de är ängsliga för att ett svenskt undertecknande ska reta upp USA och försvåra ett svenskt Nato-medlemskap. Men det finns ett starkt folkligt stöd för att Sverige ska skriva under. I en helt färsk Sifo-undersökning svarar hela 85 procent av de tillfrågade ja på frågan: Anser du att Sverige ska skriva under FN:s avtal om förbud mot kärnvapen.                                          

Även inom Socialdemokraterna finns ett mycket starkt stöd för att Sverige ska ansluta sig. I Svenska Dagbladet i dag skriver jag tillsammans med övriga ordföranden för samtliga socialdemokratiska sidoorganisationer samt Olof Palmes Internationella Center och Unga Örnar en artikel till stöd för att Sverige ska underteckna avtalet. Artikeln kan läsas här.

Kampen mot kärnvapen är en kamp för freden. Sverige som militärt alliansfri stat har ett särskilt ansvar att föra kampen mot kärnvapen framåt. Ett undertecknande av FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen är ett litet steg i den riktningen. Låt oss se till att Sverige tar det steget redan i år.

Oro och hopp inför 2019!

Året 2018 kan gå till historien som den vändpunkt när den svenska verkligheten vann en seger över den konstruerade katastrofen, skrev Marie Demker i Borås tidning. Hon syftade på att Sverige under året i huvudsak stått emot trycket från nationalkonservativa krafter som med populistisk retorik försöker spela upp en dystopisk bild där landet faller samman och katastrofen närmar sig.

Vi vet ju att en sådan bild är falsk. Oavsett hur vi mäter och oavsett vilka internationella rankingar vi utgår från så framgår det att Sverige är ett av de absolut bästa länderna i världen att leva i. Sverige är världens bästa land - på typ allt, som tidskriften Café skrev i ett reportage baserat på en stor mängd globala studier och undersökningar.

Att Sverige är ett av världens allra bästa länder innebär naturligtvis inte att det råder brist på allvarliga samhällsproblem. Vid sidan av klimathot och problem inom sjukvården är det främst tre företeelser som oroar mig för inför 2019.

Det gängrelaterade våldet (som vi ibland kallar "skjutningar"). Trots kraftfulla insatser av olika slag minskar inte det dödliga gängrelaterade våldet. Det gör så ont att tänka på alla dessa människoliv som slocknar i förtid och den sorg som följer för familjer och närstående. Om vi inte får bukt med detta våld så riskerar förtroendet för samhällets institutioner att urholkas. Här finns ingen enkel lösning - men frågan måste prioriteras än mer kraftfullt under det kommande året.

Hatets och hånets retorik. Parallellt med de högerradikala krafternas politiska mobilisering ser vi ett förfall i det politiska språket och sättet att tilltala varandra på sociala medier. Ord spelar roll. Att hata och håna på nätet sänker tröskeln till våldsanvändning. Bara de senaste månaderna har riksdagsledamoten Hanif Bali på Twitter kunnat häva ur sig "din dumma apa", "pucko" och "Hur många oskulder knullar din pappa för närvarande" utan att hans egen partiledare - som gör anspråk på att vara "vuxen i rummet" agerat. Hatets och hånets retorik måste få ett slut, och politiker har ett särskilt ansvar att gå i första ledet för att sätta stopp.

Mäns våld mot kvinnor. #metoo-rörelsen blev en bekräftelse på det förtryck och den utsatthet som präglar många svenska kvinnors vardag. Men också ett tecken på att tiden förändrats, och att gamla patriarkala normer inte längre är legitima. Nu är det viktigt att den feministiska kampen både värnar det som vunnits och tar ytterligare steg fram. Jag är orolig för en backlash. Kampen för kvinnors rättigheter och lika värde måste föras i alla sammanhang, både i dag och i morgon.

Men det är till syvende og sist inte oron som präglar min syn på framtiden. I stället känner jag tillförsikt och hopp inför 2019. Här lyfter jag fram tre saker som gör mig särskilt hoppfull.

Vi stod emot. Inför valet i höstas blev jag nedringd av journalister från internationell media som trodde att Sverige nu gick mot ett definitivt genombrott för de högerradikala krafterna. Skulle Sverigedemokraterna till och med bli största parti? Skulle det politiska landskapet stöpas om med en kraftigt försvagad socialdemokrati och rasistiskt impregnerade partier få aktivt inflytande över regeringspolitiken? Så blev det inte. Sverige stod emot. Sverigedemokraterna har inte vuxit varaktigt i opinionen sedan 2015. Den mellanmänskliga tilliten i Sverige visar inga tecken på att avta. Sverige stod emot. Jag hoppas och tror att Sverige kommer att stå emot även under 2019.

Flyktingsolidariteten. I mina många resor i landet och kontakter med människor blir jag så imponerad över hur många människor som engagerar sig i flyktingmottagningen och kampen för en mer human och rättssäker flyktingpolitik. Det rör sig om civilsamhällets organisationer, olika nätverk, trossamfund och enskilda individer. Det finns ett språkcafé i varje buske, folk tar uppdrag som "god man" och många låter asylsökande unga bo hos sig. Mitt hjärta blir varmt av all denna kärlek jag ser och möter. Nu flyttar vi fram positionerna inför 2019. Gymnasielagen var en viktig delseger. Nu är det dags att inför 2019 kräva amnesti åt de ensamkommande unga som vistats i Sverige - vårt växande hem -  i mer än ett år.

Greta Thunberg, 15 år. Så ung, så klok och så modig. Hennes sittstrejk utanför Sveriges Riksdag under parollen "Skolstrejka för klimatet" har fått ett enormt internationellt genomslag. Jag hoppas och ber att hon kommer att ha kraft och få stöd att hantera all denna enorma uppståndelse.

Med Greta Thunbergs egna ord - Once we start to act, hope is everywhere. So, instead for looking for hope, look for action. Then, and only then, hope will come - önskar jag bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!

En progglåt till varje partiledare!

Nu är det snart jul och då ska vi vara snälla och generösa. Jag drar mitt strå till stacken genom att ge varje partiledare en julklapp i form av en progglåt som jag tycker passar särskilt bra inför det kommande, viktiga politiska året. Och ja, jag har verkligen försökt att vara snäll. Ni får väl själva bedöma om jag lyckats.

Vi börjar med Jan Björklund. Att vara liberal är att vara kluven, sägs det. I Liberalernas fall tar sig kluvenheten uttryck i en spänning mellan det frihetliga och det auktoritära. Jan Björklunds skolpolitik tycker jag präglas alldeles för mycket av det auktoritära, ett kravtänkande förknippat med katederundervisning och pekpinneretorik. Jan Björklund får därför Jan Hammarlunds "Skolsången" i julklapp av mig. Jag hoppas att Jan åtminstone kan nynna lite på den under mellandagarna. Från och med i dag är ni befriade från skolan. Från och med i dag är det slut. Strunta i rektorn som trodde att han fanns. (...) När solen börjar lysa går vi ut.

Annie Lööf kan behöva en jul präglad av vila och eftertanke. Sedan är det dags att fatta viktiga beslut. Jag skulle gärna ge henne Sven Ingvars låt "Säg inte nej, säg kanske kanske kanske". Men säga vad man vill om Sven-Ingvars, särskilt proggiga är de inte. Jag hoppas att Annie Lööf i stället kan hämta kraft ur Hoola Bandoolas låt "Herkules", vilken gestaltar beslutsfattandets vedermödor. För Herkules var valet trots allt ganska lätt. Det fanns två vägar att välja på, en var fel och en var rätt. Men vi står i var sin urskog utan varken vägar eller mål. Och ändå krävs det av oss att vi ska veta vart vi går.

Ulf Kristersson har ända sedan valnatten kämpat tappert för att övertyga oss om att Alliansen vann valet, trots att allianspartierna bara fick 143 mandat mot de rödgröna partiernas 144. Moderatledaren får Peps Perssons låt "Falsk matematik". Ska de' va så svårt att fatta att det e falsk matematik, som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik.

Kristdemokraterna har länge varit djupt splittrade i sin syn på flyktingpolitiken. Ebba Busch Thor får Mikael Wiehes vackra sång "Som en duva". Jag hoppas att hon lyssnar och kanske till och med börjar fundera över om det inte vore så dumt med en flyktingamnesti ändå, åtminstone för alla de ensamkommande unga som levt med oss i vårt växande hem i över ett år. En fågel med stukade vingar har slagit sig ner i vårt hus, med drömmarna röda av rosor och ögonen fylla av ljus. (...) Med ett ljus ifrån slocknade stjärnor som någon har stampat till grus.

Jonas Sjöstedt har under den gångna mandatperioden kunnat förhandla om budgeten med den rödgröna regeringen och därigenom sätta avtryck på politiken. Nu lär det bli annorlunda. Socialdemokraterna söker samarbete med mittenpartierna, och de ställer som villkor att Vänsterpartiet ska stängas ute. Det riskerar att bli ensamma år för Jonas Sjöstedt. Han får trösta sig med Hoola Bandoolas fina "När man jämför" som just jämför hur det är med hur det kunde vara. Ja, ensamheten trycker som ett par skor som är för små. För varje steg man tvingas ta blir det svårare att gå. (...) Det är då man vill få gömma sig och gråta som ett barn. När man jämför hur det är, med hur det hade kunnat va'.

Miljöpartiet har haft några svåra år. Hur ska partiet förhålla sig inför ett eventuellt extra val? Ja, säg det. Som en hjälp på vägen får Gustav Fridolin och Isabella Lövin Nynningens klassiska anti-kärnkraftslåt "Det löser sig" från albumet "Vi kan leva utan kärnkraft" från 1975. Det löser sig sa han som sket i vasken. Det ordnar sig på måndag ska du se. 

I skrivande stund jobbar Stefan Löfven hårt på att få till ett blocköverskridande samarbete med Liberalerna och Centerpartiet. Det är mycket möjligt att han kommer att lyckas, men till priset att Socialdemokraterna tvingas föra en politik som ligger mer till höger än vad som är fallet i dag. Då är det viktigt att minnas sina rötter. För att hjälpa Stefan Löfven att aldrig glömma får han "Strejkvisa från Pajala", här framförd av Norrlåtar. På nytt våra stämmor ska ljuda, kamrat, och hör här vår långa sång. Hör trampet från arbetarnas långa marsch, hör vårt budskap i denna sång. Vår vilja är järnskodd och evig är idén. För vår avdelning sjung hurra. För vår avdelning sjung hurra hurra, ett hundrafalt eko ni hör.

Och vad ska jag då ge till Jimmie Åkesson? Ja, det är inte lätt. Men med tanke på den människosyn och ideologi som formar Sverigedemokraternas politik behöver Jimmie nog en liten ängel på axeln. eller åtminstone en liten tant som sätter sig bredvid honom i kyrkbänken. Jimmie Åkesson får Stefan Sundströms fina "Om jag kommer upp till Jesus". Den borde vi alla lyssna på. (Ja, jag vet att det inte är progg.) Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs, så fick rassesnubben sitta för sig själv med skamset fejs. Den enda som satte sej breve, var den tanten, hon som vägra vara med.

Med dessa rader och presenter önskas inte bara partiledarna utan också bloggens alla läsare en riktigt God Jul!

Vad skulle Jesus sagt om förbud mot tiggeri?

Jag undrar vad Jesus skulle säga om det svenska tiggeriförbudet, skriver Fredrik Strage i DN idag. Frågan har sin grund i att Högsta förvaltningsdomstolen i veckan gav den skånska kommunen Vellinge rätt att i vissa områden förbjuda tiggeri för att "upprätthålla den allmänna ordningen". Fredrik Strage har sin aningar om vad Jesus skulle säga och antyder retoriskt att om Vellingeborna vill vara säkra på att det inte ska regna eld och svavel över dem till jul bör de dra tillbaka sina planer på tiggeriförbud och dessutom swisha ett bidrag till Röda korset på 900 80 95.

Högsta förvaltningsdomstolens dom har mött stark kritik, bland annat från flera människorättsorganisationer och trossamfund. Kritiken går bland annat ut på att domen bortser från ett rättighetsbaserat perspektiv och att detta är särskilt allvarligt nät ett förbud i praktiken framförallt drabbar en viss etnisk grupp - romerna. Europadomstolen menar att stater har ett särskilt ansvar för att värna romernas rättigheter mot bakgrund av den historiska diskrimineringen och de förföljelser som fortfarande drabbar dem. Tiggeri har också av internationella domstolar betraktats som ett uttryck för yttrandefrihet - att tigga är att offentligt kommunicera sitt behov av hjälp.

Jag är inte jurist och kan inte sakligt bedöma den kritik som framförs mot domen. Men jag har stort förtroende för professorn i civilrätt Mårten Schultz, som också är krönikör i Svenska Dagbladet. Mårten Schultz noterar att domstolarna tidigare sagt nej till kommunala ordningsregler som velat förbjuda förtäring av folköl på offentlig plats, eftersom ett sådant förbud varit en alltför långtgående inskränkning av den personliga friheten. Man får alltså sitta utanför en affär och dricka folköl, men inte sitta utanför en affär och med utsträckt hand be om en slant. Mårten Schultz efterlyser ett resonemang om fri- och rättigheter i domen. Han ifrågasätter också det rimliga i att överhuvudtaget betrakta människor som sitter stilla och passivt tigger som en "ordningsstörning".

Nu får vi se hur landets kommuner kommer att förhålla sig till domen. Hur många kommuner kommer att gå i Vellinges spår och vilja förbjuda tiggeri i vissa områden? Hur många kommuner kommer att försöka gå fram på andra vägar, till exempel genom att kräva tillstånd för tiggeri? Det är viktigt att krav på nationellt tiggeriförbud bekämpas lika målmedvetet och bestämt som tidigare. Det är inte moraliskt anständigt att förbjuda fattiga människor att be om hjälp. Krav på tiggeriförbud har sällan sin grund i omsorg och solidaritet med de människor som sitter utanför butiker och ber om en slant - ofta är kraven i stället uttryck för en vilja att slippa se utsatthet och lidande.

I mina cyniska stunder tror jag att de som nu förespråkar ett tiggeriförbud också skulle ha hävdat att Jesus som flykting borde försökt få hjälp på plats när Herodes ville döda honom, i stället för att söka en fristad i ett annat land. 

Vi får väl se vad Jesus säger när han kommer tillbaka. Förhoppningsvis slipper Vellingeborna ett regn av eld och svavel. Min Gud är trots allt kärlekens Gud. Och älskar alla dessa sina minsta.

Ny Ipsos - de rödgröna partiernas försprång växer

I morgon onsdag kl 11.15 håller talman Andreas Norlén en pressträff för att ge besked om nästa steg i regeringsbildningen. Denna gång är det extra svårt att ana vad han kommer att säga. Formellt kan talmannen fortfarande hinna med en tredje statsministeromröstning före jul - och i så fall sannolikt med Ulf Kristersson som statsministerkandidat. Men min känsla är snarare att talmannen kommer att ge processen mera tid - oavsett om han utser en särskild sonderingsperson eller ej.

Hittills har väljaropinionen varit rätt så stabil efter valet. Möjligen har det gått att spåra en svag uppgång för Sverigedemokraterna och för Socialdemokraterna, och en svag nedgång för Liberalerna och Moderaterna. I kväll kom en ny mätning Ipsos, och den skiljer sig något från tidigare mätningar. Socialdemokraterna får nu hela 32 procent, vilket är partiets bästa resultat i Ipsos på nästan tre år. Kristdemokraterna får 8 procent, och blir därmed större än Centerpartiet som får 7 procent. Liberalerna och Miljöpartiet ligger båda på 4 procent. Sverigedemokraterna minskar något, och får 18 procent.

Sammantaget rycker de rödgröna partierna ifrån allianspartierna, med 44 procent mot 37 procent. Dessutom visar en ny undersökning från Sifo att väljarnas förtroende för Stefan Löfven växer, samtidigt som förtroendet minskar för Annie Lööf. Stefan Löfven är nu den partiledare som klart flest väljare har förtroende för.

Enskilda mätningar ska tolkas med stor försiktighet. Men enskilda mätningar kan ha en psykologisk betydelse. Dagens mätningar stärker självförtroendet hos Socialdemokraterna. Samtidigt ökar de incitamenten för flera av partierna att undvika ett extra val. Särskilt gäller detta förstås för Liberalerna och Miljöpartiet, som lever farligt nära fyraprocentsspärren. Även Centerpartiet kan känna en viss oro. De senaste veckorna har präglats av stor osäkerhet kring vad Centerpartiet egentligen vill i regeringsfrågan, och den osäkerheten kan leda till att partiet i ett extra val straffas av väljarkåren.

Hedra demokratin - håll SD borta från makten!

I slutet av veckan avslöjade Dagens Nyheter att Sverigedemokraternas riksdagsledamot Jonas Millard startat ett konto med användarnamnet SinX på nätforumet Flashback. Från detta konto har det under flera år publicerats kvinnoförnedrande inlägg med tips om hur man köper sex utomlands eller hur man kan droga och misshandla kvinnor för att sedan våldta dem. Överhuvudtaget betecknar användarkontot SinX kvinnor som "Sliddjur", "Hyndor" och "Horor".

Jonas Millard påstår att han delar användarkontot SinX med flera andra personer och att han inte själv har skrivit de grövsta inläggen. Dagens Nyheter kan berätta att Jonas Millard använt samma lösenord till detta Flashback-konto som till sitt tidigare arbete som heltidsarvoderat oppositionsråd i Örebro kommun.

Oavsett vilka och hur många av dessa hatfulla och kvinnoföraktande inlägg som Jonas Millard själv skrivit så bär han ett personligt ansvar för att ha låtit kontot finnas kvar och för att ha låtit andra personer utnyttja det genom tillgång till hans lösenord. Men Sverigedemokraternas ledning bryr sig inte. Partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson säger i stället att han inte ser någon anledning att misstro Jonas Millard och att det inte finns någonting som pekar på att Jonas Millard skulle ha en negativ kvinnosyn. 

Dagens Nyheters avslöjande bekräftar igen det vi redan visste. Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Sverigedemokraternas vidriga människosyn skiljer dem från alla anständiga demokratiska partier. Sverigedemokraterna är inte ett parti som bara vill ha "lite mindre invandring". Sverigedemokraterna är den liberala demokratins svurne fiende.

I morgon måndag är det på dagen 100 år sedan riksdagen fattade det principiella beslutet om att införa allmän och lika rösträtt. Det är en stor dag. Det vore tragiskt om den svenska demokratins 100-årsjubileum solkades av att Sverigedemokraterna släpptes in i den politiska värmen och tilldelades en avgörande maktställning i Sveriges riksdag. Låt oss tillsammans hjälpas åt att se till att så inte blir fallet. 

Vad händer nu i regeringsfrågan?

I dag röstade riksdagen som väntat nej till talmannens förslag att utse Stefan Löfven till statsminister. Därmed har talmannen bara två statsministeromröstningar kvar att spela med - sedan väntar extra val.

Vad händer nu? Det rimligaste alternativet är att talmannen än en gång låter riksdagen rösta om Ulf Kristersson som ny statsminister. Situationen har förändrats sedan Ulf Kristersson fick nej förra gången. Riksdagen har röstat igenom Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag. Makt och ansvar hänger ihop. Därför kan talmannen nu pröva riksdagens vilja att ge Ulf Kristersson inte bara makten utan också ansvaret.

Helst borde en sådan omröstning äga rum redan före jul. Men jag vet inte om det är praktiskt möjligt.

En annan möjlighet är att talmannen ger partiledarna julhelgen på sig att fundera över läget och ompröva sina positioner. Men då börjar tiden rinna iväg, och ett extra val kan knappast läggas efter EU-valet i maj.

I sin röstförklaring i dag var Jan Björklund väldigt tydlig med att den preliminära regeringsöverenskommelsen mellan Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna var tillräckligt bra för att han skulle kunna tänka sig att släppa fran Stefan Löfven som statsminister. Även Annie Lööf anslog försonliga tongångar och stängde inga dörrar till fortsatta förhandlingar med Socialdemokraterna.

Allt mer offentliggörs nu också kring hur nära en överenskommelse egentligen var mellan de fyra partierna. En artikel i Dagens Nyheter beskriver händelseförloppet på ett vad jag kan bedöma i sina huvuddrag korrekt sätt.

Hur kommer då Centerpartiet och Liberalerna att ställa sig om de än en gång i riksdagen ombeds ta ställning till Ulf Kristersson som statsminister? Jag har ovanan att tro på vad folk säger. Därför tror jag inte heller att Annie Lööf och Jan Björklund i en eventuell ny omröstning kommer att svika sina löften och släppa fram en M/KD-regering som är  beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. 

Centerpartiet och Liberalerna har sedan sist inte blivit trygga i att M/KD-regering skulle förmå hålla dörren stängd för Sverigedemokraternas inflytande. Ulf Kristerssons försonliga inställning till samarbete på lokal nivå mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna är ett tydligt tecken på varthän det barkar. Flera undersökningar har också visat att moderaternas egna väljare stöder ett samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Vem tror att Ulf Kristersson skulle kunna stå emot trycket? Inte jag. Och knappast Annie Lööf eller Jan Björklund heller.

Annie Lööf slår dessutom i dag än en gång fast att Centerpartiet inte tänker släppa fram Ulf Kristersson i en ny omröstning. Till Aftonbladet säger hon: Vi röstade nej till Ulf Kristersson förra gången för att Centerpartiet vare sig kan tänka sig att sitta i en regering eller vara i budgetsamverkan med en regering som kräver Sverigedemokraternas aktiva stöd.(...) Vi vill inte medverka till en sådan konstellation, ett sådant samarbete, där man blir beroende av SD.

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Så är det. Men det räcker inte med att vilja, det måste finnas en förmåga också. Jag tror faktiskt att Jan Björklund och och Annie Lööf båda vill bära sina respektive partiorganisationer fram till en blocköverskridande överenskommelse och därigenom spärra ut Sverigedemokraterna från politiskt inflytande. Man har de förmågan? Det är just nu den avgörande frågan.

Talmannens uppdrag blir allt svårare. Vart är vi på väg?

I dag röstade riksdagen ja till Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag. Eftersom Centerpartiet och Liberalerna lade ner sina röster fick Sverigedemokraterna avgöra frågan, och därmed föll regeringens övergångsbudget.

Det politiska läget börjar bli lätt absurt. Det finns en budget i minimiformat, men ingen regering som vill genomföra och ta ansvar för den. En ny regering kan visserligen i en ändringsbudget sätta sitt eget avtryck på politiken, men inkomstskattesänkningarna går inte att rulla tillbaka.

Igår antydde Stefan Löfven att talmannen givet utfallet av budgetomröstningen kanske borde föreslå Ulf Kristersson som ny statsminister, i stället för att som planerat låta riksdagen rösta om Stefan Löfven nu på fredag. Tanken var att om riksdagen nu ställt sig bakom Ulf Kristerssons budget vore den naturligt om riksdagen också fick ta ställning till den som lagt fram budgeten.

Det finns en logik i Stefan Löfvens resonemang. Men jag tycker ändå det är bra att talmannen håller fast vid sin plan och låter processen ha sin gång. Om riksdagen däremot på fredag röstar nej till Stefan Löfven - vilket den med all sannolikhet kommer att göra - har jag i dag svårt att se någon annan legitim väg framåt än att Ulf Kristersson föreslås som ny statsminister.

Då får Centerpartiet och Liberalerna återigen en möjlighet att visa att de står upp för sina vallöften om att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande i svensk politik. Om de verkligen står fast återstår sedan bara två alternativ - en blocköverskridande överenskommelse med Socialdemokraterna eller ett extra val. Jag har tidigare sagt att jag inte tror att det blir ett extra val. Det tror jag fortfarande inte - men jag är inte längre lika säker.

Regeringsförhandlingarna strandade. Vad händer nu med familjeåterföreningen?

En av de saker jag tycker var mest synd med Centerpartiets nej till den preliminära regeringsöverenskommelsen är att den rapporterade underlättade familjeåterföreningen nu skjuts på en högst osäker framtid. I Sverige lever ett stort antal människor som flytt från krig, till exempel från Syrien, som fått uppehållstillstånd men tvingas leva splittrade från sin familj. Barn blir kvar i flyktingläger under väldigt svåra förhållanden. Separationen skapar lidande för barn och familjer och leder till psykisk ohälsa. Sverige kan bättre. Nuvarande lagstiftning med avseende på begränsningarna i familjeåterförening är faktiskt inte värdig.

Nu vet ingen hur det går. En moderatledd regering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd kommer knappast att driva frågan om att underlätta familjeåterförening. I det politiska vacuum som råder kommer människor till skada. Jag är uppriktig ledsen att frågan om underlättad familjeåterförening nu skjuts på en osäker framtid.

Idag genomfördes ytterligare ett självmordsdåd i Afghanistan, utanför Kabul. Minst tolv personer dödades. Våldet och krigshandlingarna i Afghanistan är nu så frekventa att ett självmordsdåd ofta bara blir notiser i den svenska pressen. Ändå fortsätter Sverige utvisa unga människor till Afghanistan. I pågående stund genomförs - om jag förstått det rätt - en tvångsutvisning av ännu en grupp unga människor till denna krigets och helvetets plats på jorden.

All min respekt till de modiga människor som på plats protesterar mot dessa utvisningar. Det bästa sättet att lösa problemet är en amnestilag för ensamkommande unga som levt i Sverige i över ett år.

Sverige behöver en regering. Sverige behöver en asyl- och flyktingpolitik som inte skiljer föräldrar från deras barn. En underlättad familjeåterförening hade varit ett viktigt steg att ta. Jag hoppas det inte är för sent. Men tiden hastar.

Vad vill Annie Lööf?

I dag sa Annie Lööf och Centerpartiet nej till den preliminära överenskommelse i regeringsfrågan som partiledarna för C, L, MP och S arbetat fram tillsammans. Det var lite synd. Här fanns en möjlighet att bryta den blockpolitik som inte är särskilt funktionell i dagens politiska landskap. Dessutom hade Sverigedemokraterna definitivt utestängts från politiskt inflytande.

Det kommer fler chanser. I sak har läget inte förändrats. Centerpartiet och Liberalerna kan näppeligen släppa fram Ulf Kristersson i en regeringskonstellation som blir helt beroende av Sverigedemokraternas välvilja. Socialdemokraterna kommer inte att ge ett blocköverskridande stöd åt en alliansregering.

Bollen liggen nu hos talmannen. Än så länge finns tid för samtal och förhandlingar, samtidigt som hotet av ett extraval som ingen utom Sverigedemokraterna vill ha rycker närmare.

Vad vill då Annie Lööf? Många har svårt att läsa hennes agerande. Här fanns ju ett förslag som förefaller ha inneburit att värnskatten skulle avskaffas med omedelbar verkan, familjeåterförening skulle underlättas, arbetsrätten moderniseras i samråd med arbetsmarknadens parter och dörren öppnas ytterligare för marknadshyror. Detta är åtgärder som Alliansen själva misslyckats med att genomföra under sina åtta år i regeringsställning.

En del tror att Annie Lööfs orealistiska ultimatum bara är en taktik för att Centerpartiet i nästa skede ska kunna släppa fram Ulf Kristersson, med motiveringen att Socialdemokraterna var oresonliga. Andra tror att hon vill pressa fram en S/M-regering av tysk modell, vilket skulle bädda för goda förutsättningar för Annie Lööf och Centerpartiet inför valet 2022.

Jag är inte lika cynisk. Jag tror att Annie Lööf gör bedömningen att det går att pressa Socialdemokraterna till ytterligare eftergifter i olika sakpolitiska frågor. Hon vet att hon behöver varje sakpolitisk framgång hon kan få för att värja sig mot det hat och den kritikstorm som väller fram mot henne om hon till sist släpper fram Stefan Löfven.

Har ni andra idéer om vad Annie Lööf vill, givet de politiska förutsättningarna? Dela i så fall gärna med er av era tankar.

Eva var först. Sören Holmberg om skapelsen och Skaraborg

När Marie Demker och jag i början av året återpublicerade vår bok "I vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag", med nyskrivet inledningskapitel, gav vi den också en ny titel: 1968. När allt började. Vid vår första seminarium kring boken fick vi från en kristligt sinnad person i publiken den något syrliga frågan om "allt" verkligen började 1968. Var det inte Skapelsen som kom först?

Frågeställaren hade nog en liten poäng. Men när inföll då skapelsen? Därom tvista de lärda. I sin underhållande text "Eva var först" ur boken "Berättarkonst" utgiven av Skaraborgs Akademi (red Karl-Erik Tysk) reflekterar statsvetarprofessorn och skaraborgaren Sören Holmberg om hur och när allt egentligen började. Empiriker som Sören är lyfter han fram den irländske ärkebiskopen James Ussher (1581-1656) som genom att lägga samman åldrarna för de personer som nämns i Bibelns uppräknande av släktled slog fast att världen kom till år 4004 f.Kr. Enligt Sören kunde James Ussher till och med avgöra exakt datum - den 23 oktober. Det råkar också vara Sörens namnsdag. Det kan väl knappas vara en slump?!

Skaraborgsvinkeln i texten ligger inte i Bibelns Eva, utan i stället i Eva Ekeblad (1724-1786), född i den grevliga familjen De la Gardie och gift med greve Claes Ekeblad. Genom giftermålet hamnade hon i trakterna kring Lidköping, där maken ägde gods och slott. Eva Ekeblad ägnade sig bland annat åt olika experiment med potatis - och hur potatis kunde användas till stärkelse, puder och inte minst brännvin. Eva Ekeblads experiment var framgångsrika och blev omtalade. Den 3 december 1748 valdes Eva Ekeblad som första kvinna någonsin in i Kungliga Vetenskapsakademien.

Det skulle dröja 200 år innan Kungliga Vetenskapsakademien valde in någon mer kvinna. År 1951 valdes kärnfysikern Lise Meitner in som inhemsk ledamot, efter att 1945 ha blivit invald som utländsk ledamot. Gud kanske skapade kvinnan först efter att han skapat mannen - i alla fall enligt Bibelns olika skapelseberättelser. Men människan har sannerligen inte varit bättre. Låt oss hoppas att kampen för jämställdhet nu har fått upp farten på riktigt.

En strimma av hopp för Jemen

Det är oanständigt att omvärlden accepterar att situationen i Jemen eskalerat till en sådan nivå att civilbefolkningen lever i ett helvete på jorden. Kriget mellan huthirebeller och president Hadis regering är en del i ett maktspel i regionen mellan Saudiarabien och Iran. Alla de ekonomiska, politiska och diplomatiska kontakter som finns mellan Saudiarabien och Iran och stater i omvärlden borde i ett tidigare skede ha använts för att sätta press på dessa stater att hejda kriget. I stället har omvärlden alltför länge uppvisat en låt gå-mentalitet inför de ohyggligheter som människorna i Jemen genomlever, och i vissa fall också bejakat och bidragit till våldshandlingarna.

Kriget i Jemen bedrevs länge i skuggan av Syrienkriget. Det är utmärkt att Sverige nu kan stå värd för konsultationer och förtroendeskapande insatser mellan konfliktens parter. Låt oss hoppas och be för att mötet blir framgångsrikt. Låt oss uppdra åt våra politiker att inte vila innan den humanitära situationen i Jemen signifikant förbättrats. Och låt oss själva - tillsammans och var och en på sitt sätt - göra vårt bästa för att svälten och våldshandlingarna i landet ska ta slut.

Saudiarabien och Iran är åtminstone i stunden försvagade, genom Saduiarabiens inblanding i mordet på journalisten Jamal Khashoggi och genom USA:s förstärka sanktioner mot Iran. Här finns ett momentum. Nu gäller det att fånga det.

L- och C-väljare har större förtroende för Löfven än för Kristersson!

Nog är det ett tidens tecken att Centerpartiets och Liberalernas väljare i dag hyser ett större förtroende för Stefan Löfven än vad de gör för Ulf Kristersson.

I en färsk undersökning från Demoskop svarar 38 procent att de har ett stort eller ganska stort förtroende för Stefan Löfven, medan motsvarande andel för Ulf Kristersson uppgår till 36 procent. Det är en dramatisk förändring jämfört med föregående månad. Då uppgick C- och L-väljarnas förtroende för Ulf Kristersson till 49 procent och för Stefan Löfven till 28 procent.

Väljarna påverkas förstås av sina partiers agerande. Givet att Annie Lööf och Jan Björklund nu sagt nej till Ulf Kristersson och i stället öppnat dörren till Socialdemokraterna är förändringen inte särskilt förvånande. Vi ska också komma ihåg att N-talen i studien sannolikt är små för C- och L-väljare.

Ja, jag tror fortfarande att det finns goda förutsättningar för S, C, L och MP att komma överens. Även om osvuret fortfarande är bäst.

Positiv utveckling i regeringsfrågan - nu är förhandlingar igång på riktigt

I dag kommenterade Annie Lööf socialdemokraternas reaktion på hennes uppställda villkor för att acceptera Stefan Löfven som statsminister. Det var i huvudsak en positiv kommentar från Annie Lööfs sida. Visserligen liknade hon i en artikel i Aftonbladet socialdemokraternas reaktion vid ett "skambud". Men samtidigt öppnade hon nya dörrar genom att lyfta fram till exempel miljö, familjeåterförening och bättre vård i hela landet som viktiga frågor att lösa. I dessa frågor borde det inte vara några större bekymmer för Socialdemokraterna och Centerpartiet att komma överens.

Tidigare har Annie Lööf också sagt att Centerpartiets krav inte var förhandlingsbara. Nu säger hon i stället till TT att "Centerpartiet är beredda att gå in i tidsbegränsade skarpa förhandlingar".

Så nu är processen igång. Jag tycker det mesta talar för att Sverige har en ny regering inom kort. Men man ska inte ropa hej innan man är över bäcken. Det är mycket som står på spel, såväl för Centerpartiet som för Socialdemokraterna. De sakpolitiska motsättningarna om skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken är fortsatt stora. Och tidsramarna är korta. Den 12 december röstar riksdagen om budgeten, och innan dess ska pusselbitarna ligga på plats.

Jag hoppas att samtliga parter nu går in i förhandlingarna i ödmjuk och konstruktiv anda. Skulle förhandlingarna misslyckas rycker ett extra val närmare. Ett sådant extra val vill de flesta av partierna undvika, och det skulle heller knappast förändra det politiska landskapet. I dagens mätning från SCB växer de rödgröna och har nu ett försprång på 5.4 enheter före allianspartierna, 42.9 mot 37.5.De rödgröna skulle med ett sådant valresultat stärka sin mandatställning i riksdagen, och allianspartierna skulle försvagas. Men Sverigedemokraterna skulle ha fortsatt vågmästarställning.

Så låt oss undvika extraval och i stället se till att hitta en blocköverskridande lösning på regeringsfrågan.

Skärpt dom för "kulturprofilen". Svenska Akademiens kris långt från en lösning.

I dag meddelade Svea hovrätt att domstolen dömer den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault för ytterligare en våldtäkt och straffet skärps till 2.5 års fängelse. Den skärpta domen kastar en än mörkare skugga över Svenska Akademien, som vägrade polisanmäla Arnault trots att en oberoende advokatutredning pekade på att hans av akademien finansierade verksamhet eventuellt bedrivits på ett lagstridigt sätt.

Svenska Akademiens anseende skadas nu om möjligt än mer av de uttalanden som akademiledamoten och tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl gjorde i brittiska Times Literary Supplement. I intervjun påstod Horace Engdahl att domstolen fattat sitt beslut helt utan "någon seriös bevisning". De kvinnliga vittnesmålen mot Jean-Claude Arnault förminskades av Horace Engdahl genom att jämföras med de vittnen som efter franska revolutionen anklagade Marie Antoinette för incest mot sina barn.

Som privatperson har Horace Engdahl samma rätt som alla andra att tycka och tänka om olika domar. Men som akademiledamot är hans raljanta uttalanden utomordentligt omdömeslösa, och de skadar ytterligare bilden av Svenska Akademien som kulturinstitution.

Nej, Svenska Akademiens kris är inte över. Jag har tidigare anfört att samtliga ledamöter borde lämna sina uppdrag för att möjliggöra en nystart. Jag vidhåller min uppfattning. En bra början vore att Horace Engdahl lämnade Svenska Akademien. Nu genast.

Det drar ihop sig i regeringsfrågan

På måndag kl 09.30 håller talman Andreas Norlén och Stefan Löfven en gemensam pressträff. Senast då lär vi väl få veta om Stefan Löfven behöver mer tid för samtal i regeringsfrågan eller om han av talmannen redan samma dag kommer att föreslås som statsminister.

Vi befinner oss mitt i en komplex process, och få vågar sia om hur den ska sluta, Själv är jag optimist - jag tycker det är mer som talar för än som talar emot att Stefan Löfven kan bilda en ny regering. Socialdemokraterna vill gärna få till stånd en blocköverskridande lösning, Centerpartiet och Liberalerna börjar få slut på alternativ. De kan inte med mössan i hand gå tillbaka till Ulf Kristersson och de vill helst - särskilt Liberalerna - undvika ett extra val.

Den avgörande frågan är om det finns en genuin politisk vilja att komma överens. En sådan vilja förutsätter en ödmjuk inställning från samtliga parter, där man ger och tar. Samtliga partier måste också känna sig bekväma med den slutna överenskommelsen - annars blir den instabil och riskerar att uppfattas som illegitim. Spåren från Decemberöverenskommelsen förskräcker. Därutöver krävs det förstås politisk kreativitet för att hitta lösningar kring de punkter som Liberalerna och Centerpartiet fört fram.

Det gör ont i partisjälen på Liberalerna och Centerpartiet att släppa fram en ny socialdemokratiskt ledd regering. Måhända kan Annie Lööf och Jan Björklund finna stöd och tröst i dagens undersökning från Inizio. Undersökningen visar att 64 procent av Liberalernas och Centerpartiets väljare vill att deras parti släpper fram Stefan Löfven. Särskilt starkt är stödet bland centerpartisterna - nära 70 procent stöder en sådan åtgärd.