I dag talade jag på solidaritetsmanifestationen i Göteborg för Gaza. Det var mycket folk i demonstrationerna; 3000-4000 i Göteborg, cirka 8000 i Stockholm. Det är några av de största solidaritetsmanifestationerna i dessa städer på många år. I Stockholm deltog såväl Mona Sahlin som Jan Eliasson i manifestationen, vilket ju är en indikation på att partiledningen nu prioriterar frågan.
I den mån någon är intresserad publicerar jag mitt anförande nedan:
Solidaritetsvänner, mötesdeltagare,
För lite drygt 25 år sedan, i april 1983, besökte palestiniernas dåvarande ledare Yassir Arafat Sverige för första gången. Besöket väckte stor uppståndelse, eftersom Yassir Arafat och hans organisation PLO då av många fortfarande betraktades som terrorister. I anslutning till Yassir Arafats besök höll dåvarande statsminister Olof Palme ett tal i Storkyrkan i Stockholm, där Palme talade om Israels rätt till en egen stat inom säkra och erkända gränser, men också om palestiniernas rätt till en egen stat, i den ursprungliga delningsplanens anda på territorier som Israel hållit ockuperade sedan 1967. Det är ofruktbart att vägra samtala med palestiniernas egna företrädare sa Palme, och han buades då ut av stora delar av publiken.
I dag känns det som att historien går igen. Det finns visserligen ett starkt internationellt stöd för palestiniernas krav på en egen statsbildning. Men det finns fortfarande ingen palestinsk stat och fortfarande är det många som tror att man kan isolera och vägra samtala med palestiniernas egna företrädare.
Man må tycka vad man vill om Hamas. Organisationen har otvivelaktigt ansvaret för avskyvärda terrordåd och raketbeskjutningarna mot civila mål i Israel kränker folkrätten och måste upphöra. Men de som hävdar att konflikten i grunden handlar om Hamas och deras raketer har naturligtvis fel. Grunden i konflikten finns i den israeliska ockupationen och det är den israeliska ockupationen som måste hävas för att konflikten skall kunna få en lösning.
Israels attacker mot Gaza är så brutala och så våldsamma att det är svårt att finna ord. Röda Korset och dess generalsekreterare Christer Zettergren berättar om hur deras ambulanser beskjuts av israeliska soldater. Rädda Barnen berättar om hur den långa isoleringen av Gaza gjort att 50 000 barn blivit undernärda och hur psykiska men får fäste bland de palestinska barnen. Självklart bryter Israels s k självförsvar mot folkrätten genom att vara så oproportionerligt i förhållande till den raketbeskjutning som Israel utsatts för.
I en demonstration på Västbanken igår klädde sig de demonstrerande palestinierna i blåvitrandiga kläder motsvarande dem som de judiska fångarna tvingades bära i Hitlers nazistiska koncentrationsläger under andra världskriget. Klädseln blev ett uttryck för den vrede och den förtvivlan som så många människor känner inför det våld och den urskillningslösa död som staten Israel nu sprider bland oskyldiga palestinier i det gigantiska utomhusfängelse – eller läger – som Gaza i dag utgör. Gaza är ungefär lika stort som en tredjedel av Öland. Där bor 1.5 miljoner människor – varav hälften är barn. Av dem som är under 30 år är det ytterst få som haft möjlighet att någon gång lämna detta Gaza. Är det någon som utifrån det kan undra över varifrån den palestinska vreden och frustrationen kommer?
Över 800 människor har hittills dödats, tusentals har skadats och hundratusentals kommer att vara traumatiserade. Det finns inga säkra platser för civilbefolkningen att ta skydd. Det finns inga skyddsrum, ingenstans att fly, gränsövergångarna är helt stängda. För varje dödad människa kommer kravet på hämnd att växa.
Det är alltid den starkare parten som har huvudansvaret för att en konflikt löses med fredliga medel och att våldet upphör. Därför är det också Israel som har huvudansvaret för att våldet på Gaza får ett slut och att substantiella fredförhandlingar mellan Israel och palestinier som leder fram till bildandet av en palestinsk stat kommer igång. För att nå dit måste det palestinska folket också kunna tala med en gemensam röst. Det förutsätter att isoleringen av Gaza och den folkvalda Hamasregeringen bryts och att en dialog mellan de olika palestinska grupperingarna kommer igång.
EU har nyligen uppgraderat sitt samarbete med Israel. En sådan uppgradering är inte rimlig när Israel bryter mot mänskliga rättigheter och folkrätt och Sverige bör därför kräva att uppgraderingen av EU:s samarbete med Israel omedelbart suspenderas.
Det krävdes politiskt mod av Olof Palme när han för 25 år sedan bjöd in Yassir Arafat till Sverige och hävdade att det var ofruktbart att vägra samtala med palestiniernas egna företrädare. På samma sätt bör vi kräva att dagens svenska politiker visar politiskt mod och inte vägrar samtala med palestiniernas egna företrädare. Så bryt isoleringen av Gaza och övertyga Israel om att deras enda väg till fred och säkerhet är att avbryta ockupationspolitiken, avveckla bosättningarna, riva muren och därigenom bereda vägen för den palestinska stat som så länge behövts för att på allvar skapa frihet, fred och utveckling i Mellanöstern.
2009-01-09
Säkerhetsrådets resolution ett diplomatiskt bakslag för Israel
När FN:s säkerhetsråd i natt antog resolution 1860 innebar det ett diplomatiskt nederlag för Israel. Visserligen använder resolutionen den svagare formen "calls for" (manar) i stället för "demands" (kräver). Men texten är oväntat hård i sin implicita kritik av Israel, och det var en glad överraskning att USA kunde ställa sig bakom uppmaningen till en "immediate, durable and fully respected ceasefire, leading to the full withdrawal of Israeli forces from Gaza" (ungefär: "en omedelbar, varaktig och fullt ut respekterad vapenvila som leder till ett fullständigt tillbakadragande av israeliska styrkor från Gaza"). Därutöver innehåller resolutionen formuleringar om vikten av öppna gränser till Gaza enligt tidigare överenskommelser.
Det politiska syftet med resolutionen var knappast att parterna omedelbart skulle lägga ned vapnen. Men resolutionen är en riktningsgivare som markerar att världssamfundet - inklusive USA - nu hårdare än tidigare påtalar att Israel måste göra de eftergifter som är nödvändiga för att få slut på kriget. Inte minst från USA:s sida finns en oro att Israels krig i Gaza leder till en destabilisering av hela regionen.
Israel har självklart uppfattat budskapet. Nu gäller det för den israeliska regeringen att finna en väg ut ur kriget där man inte tappar ansiktet inför hemmaopinionen. I annat fall kommer Benjamin Netanyahu och hans Likud-parti sannolikt att vinna det israeliska valet i februari och en sådan utveckling är det inte många i väst - eller i Mellanöstern överhuvudtaget - som önskar. Denna process kommer sannolikt att ta några dagar.
Nu gäller det för omvärlden att behålla pressen på den israeliska regeringen. I de förhandlingar som pågår i Kairo och på andra ställen är det två frågor som är avgörande - en överenskommelse om gränshanteringen till Gaza och möjliggörandet av en inompalestinsk dialog som skapar förutsättningar för en palestinsk samlingsregering. Isoleringslinjen har i dag få eller inga förespråkare.
Socialdemokraternas VU antog i dag ett uttalande om konflikten som gick betydligt längre än vad partiet tidigare gjort under konflikten. Bland annat krävs att EU:s nya uppgradering av samarbetsavtalet med Israel suspenderas.
Själv kommenterar jag händelseutvecklingen för Aftonbladet.
Det politiska syftet med resolutionen var knappast att parterna omedelbart skulle lägga ned vapnen. Men resolutionen är en riktningsgivare som markerar att världssamfundet - inklusive USA - nu hårdare än tidigare påtalar att Israel måste göra de eftergifter som är nödvändiga för att få slut på kriget. Inte minst från USA:s sida finns en oro att Israels krig i Gaza leder till en destabilisering av hela regionen.
Israel har självklart uppfattat budskapet. Nu gäller det för den israeliska regeringen att finna en väg ut ur kriget där man inte tappar ansiktet inför hemmaopinionen. I annat fall kommer Benjamin Netanyahu och hans Likud-parti sannolikt att vinna det israeliska valet i februari och en sådan utveckling är det inte många i väst - eller i Mellanöstern överhuvudtaget - som önskar. Denna process kommer sannolikt att ta några dagar.
Nu gäller det för omvärlden att behålla pressen på den israeliska regeringen. I de förhandlingar som pågår i Kairo och på andra ställen är det två frågor som är avgörande - en överenskommelse om gränshanteringen till Gaza och möjliggörandet av en inompalestinsk dialog som skapar förutsättningar för en palestinsk samlingsregering. Isoleringslinjen har i dag få eller inga förespråkare.
Socialdemokraternas VU antog i dag ett uttalande om konflikten som gick betydligt längre än vad partiet tidigare gjort under konflikten. Bland annat krävs att EU:s nya uppgradering av samarbetsavtalet med Israel suspenderas.
Själv kommenterar jag händelseutvecklingen för Aftonbladet.
2009-01-07
Förutsättningarna för vapenvila i Gaza
Kriget i Gaza har nu kommit in i ett skede då olika förhandlingstrevare förs fram, i syfte att identifiera villkor för en vapenvila som både Hamas och Israel kan acceptera.
Israels övervåld fortsätter och tar sig uttryck i bombningar av FN-skolor med många döda som följd. Antalet dödade palestinier överstiger nu 700. Vittnesmålen från de norska läkare som arbetar på sjukhus i Gaza är skakande. Samtidigt fortsätter Hamas raketbeskjutningar mot Israel. En ljusglimt är den vapenvila om tre timmar per dag som åtminstone i någon mån bidrar till att underlätta livet för den utsattta palestinska befolkningen. Jag delar de bedömningar som Hans Corell, folkrättsexpert och tidigare rättschef vid FN, för fram i en intervju i Dagens Eko i dag.
Den fredsplan som Egypten och Frankrike initierat består av tre delar: 1.) Omedelbart eldupphör för att släppa fram humanitär hjälp. 2.) Skärpt kontroll, under internationell övervakning, av gränsen mellan Gaza och Egypten för att stoppa smugglingen. Blockaden av Gaza skall upphöra och gränsövergångarna öppnas. 3.) Egypten inbjuder Hamas och Fatah till palestinska försoningssamtal i syfte att bilda en palestinsk samlingsregering som världssamfundet kan samverka med.
Hamas fruktar - inte helt utan fog - att ett stopp för vapentillförseln genom tunnlarna till Gaza kommer att leda till en kupp där Fatah tar över makten på Gaza. Det finns därutöver också en risk för att Hamas ledarskap på Gaza faller samman, utan att Fatah eller någon annan politisk kraft vill eller kan ta över makten och ansvaret - med maktvaccum och kaos som följd. Världssamfundets ansträngningar för därför så snart tillfälle finns aktivt pressa Fatah och Hamas till förhandlingsbordet. Utan en inompalestinsk uppgörelse blir det ingen fred mellan israeler och palestinier. En bojkott eller isolering av Hamas är - som händelseutvecklingen nu visat - fullständigt kontraproduktiv i försöken att skapa fred i området.
Jag har kommenterat händelseutvecklingen bl a i Kvällspasset i P3 och i Dagens Eko.
Israels övervåld fortsätter och tar sig uttryck i bombningar av FN-skolor med många döda som följd. Antalet dödade palestinier överstiger nu 700. Vittnesmålen från de norska läkare som arbetar på sjukhus i Gaza är skakande. Samtidigt fortsätter Hamas raketbeskjutningar mot Israel. En ljusglimt är den vapenvila om tre timmar per dag som åtminstone i någon mån bidrar till att underlätta livet för den utsattta palestinska befolkningen. Jag delar de bedömningar som Hans Corell, folkrättsexpert och tidigare rättschef vid FN, för fram i en intervju i Dagens Eko i dag.
Den fredsplan som Egypten och Frankrike initierat består av tre delar: 1.) Omedelbart eldupphör för att släppa fram humanitär hjälp. 2.) Skärpt kontroll, under internationell övervakning, av gränsen mellan Gaza och Egypten för att stoppa smugglingen. Blockaden av Gaza skall upphöra och gränsövergångarna öppnas. 3.) Egypten inbjuder Hamas och Fatah till palestinska försoningssamtal i syfte att bilda en palestinsk samlingsregering som världssamfundet kan samverka med.
Hamas fruktar - inte helt utan fog - att ett stopp för vapentillförseln genom tunnlarna till Gaza kommer att leda till en kupp där Fatah tar över makten på Gaza. Det finns därutöver också en risk för att Hamas ledarskap på Gaza faller samman, utan att Fatah eller någon annan politisk kraft vill eller kan ta över makten och ansvaret - med maktvaccum och kaos som följd. Världssamfundets ansträngningar för därför så snart tillfälle finns aktivt pressa Fatah och Hamas till förhandlingsbordet. Utan en inompalestinsk uppgörelse blir det ingen fred mellan israeler och palestinier. En bojkott eller isolering av Hamas är - som händelseutvecklingen nu visat - fullständigt kontraproduktiv i försöken att skapa fred i området.
Jag har kommenterat händelseutvecklingen bl a i Kvällspasset i P3 och i Dagens Eko.
2009-01-05
Gaza: Skärp kraven på vapenvila!
Israels militära invasion i Gaza har nu pågått i tio dygn. De palestinska dödstalen stiger upp emot 600, och någon vapenvila är ännu inte i sikte.
Trots Israels omfattande offensiv och militära överlägsenhet lyckas man inte förhindra Hamas raketbeskjutning av södra Israel. Konflikten har naturligtvis inte någon militär lösning. Däremot kan den militära händelseutvecklingen påverka förutsättningarna för en politisk lösning. Israel försöker med militära medel försvaga Hamas infrastruktur så kraftigt så att organisationen är beredd till större politiska eftergifter än vad som annars skulle ha varit fallet.
Striden står om vilka villkor som skall omgärda den vapenvila mellan Israel och Hamas som för eller senare måste komma. De nödvändiga elementen i en sådan vapenvila är 1.) att Israel avbryter sin militära offensiv och lämnar Gaza, 2.) att Hamas raketbeskjutningar av Israel upphör och 3.) att gränsövergångarna till Gaza öppnas och isoleringen av Gaza bryts. Det är främst kring vad som skall inrymmas i denna tredje punkt som det är svårt att nå enighet.
Israel är den starkare parten i konflikten och därför är det också på Israel som de starkaste kraven skall ställas på att våldet omedelbart upphör och att ett fullt humanitärt tillträde möjliggörs. Presidentskiftet i USA innebär att varken den avgående president Bush eller den tillträdande president Obama har den politiska viljan och/eller förmågan att i dagsläget sätta politisk press på Israel. Det är oerhört olyckligt, eftersom varje dag som går skördar nya civila ödsoffer och förstärker spänningarna mellan palestinier och israeler, spänningar som nu får ökat fäste i stora delar av den muslimska världen.
På onsdag sammanträder FN:s säkerhetsråd, och i allra bästa fall då kan det finnas en informell överenskommelse som kan ligga till grund för ett FN-beslut om vapenvila där USA inte lägger in sitt veto. Men jag är pessimist, och tror inte att processen hunnit gå så långt tills dess. Jag hoppas innerligt att jag har fel.
USA:s veto förlamar säkerhetsrådets arbete och Jan Eliasson kritiserar kraftfullt säkerhetsrådets och USA:s svek i denna fråga. Jag rekommenderar också Anna Dahlbergs modiga ledarkrönika i Expressen (4/1) där hon under rubriken "Ett onödigt krig" konstaterar: Israels problem är att dess vänner alltför ofta är flata ja-sägare. Var har kritiken funnits mot den kontraproduktiva blockaden mot Gaza? När hördes senast ett ord om den ständigt pågående bosättningsexpansionen på Västbanken och i östra Jerusalem? Anna Dahlberg karaktäriserar de s k Israelvännernas tystnad inför israeliska övergrepp som förödande inte bara för israeler, utan för palestinier och regionen i stort.
För övrigt berättade alltid utmärkta Bitte Hammargren i dag i Studio Ett att det numera är svårt att träffa en palestinier i Gaza som är under 30 år och som någon gång varit utanför området. Gaza är fyra mil långt, fyra kilometer brett och inrymmer ca 1.5 miljoner palestinier, varav hälften är under 30 år. Det är ungefär som en fjärdedel av Öland. Är det någon som undrar över grogrunden för palestinsk frustration och stödet åt Hamas?
Trots Israels omfattande offensiv och militära överlägsenhet lyckas man inte förhindra Hamas raketbeskjutning av södra Israel. Konflikten har naturligtvis inte någon militär lösning. Däremot kan den militära händelseutvecklingen påverka förutsättningarna för en politisk lösning. Israel försöker med militära medel försvaga Hamas infrastruktur så kraftigt så att organisationen är beredd till större politiska eftergifter än vad som annars skulle ha varit fallet.
Striden står om vilka villkor som skall omgärda den vapenvila mellan Israel och Hamas som för eller senare måste komma. De nödvändiga elementen i en sådan vapenvila är 1.) att Israel avbryter sin militära offensiv och lämnar Gaza, 2.) att Hamas raketbeskjutningar av Israel upphör och 3.) att gränsövergångarna till Gaza öppnas och isoleringen av Gaza bryts. Det är främst kring vad som skall inrymmas i denna tredje punkt som det är svårt att nå enighet.
Israel är den starkare parten i konflikten och därför är det också på Israel som de starkaste kraven skall ställas på att våldet omedelbart upphör och att ett fullt humanitärt tillträde möjliggörs. Presidentskiftet i USA innebär att varken den avgående president Bush eller den tillträdande president Obama har den politiska viljan och/eller förmågan att i dagsläget sätta politisk press på Israel. Det är oerhört olyckligt, eftersom varje dag som går skördar nya civila ödsoffer och förstärker spänningarna mellan palestinier och israeler, spänningar som nu får ökat fäste i stora delar av den muslimska världen.
På onsdag sammanträder FN:s säkerhetsråd, och i allra bästa fall då kan det finnas en informell överenskommelse som kan ligga till grund för ett FN-beslut om vapenvila där USA inte lägger in sitt veto. Men jag är pessimist, och tror inte att processen hunnit gå så långt tills dess. Jag hoppas innerligt att jag har fel.
USA:s veto förlamar säkerhetsrådets arbete och Jan Eliasson kritiserar kraftfullt säkerhetsrådets och USA:s svek i denna fråga. Jag rekommenderar också Anna Dahlbergs modiga ledarkrönika i Expressen (4/1) där hon under rubriken "Ett onödigt krig" konstaterar: Israels problem är att dess vänner alltför ofta är flata ja-sägare. Var har kritiken funnits mot den kontraproduktiva blockaden mot Gaza? När hördes senast ett ord om den ständigt pågående bosättningsexpansionen på Västbanken och i östra Jerusalem? Anna Dahlberg karaktäriserar de s k Israelvännernas tystnad inför israeliska övergrepp som förödande inte bara för israeler, utan för palestinier och regionen i stort.
För övrigt berättade alltid utmärkta Bitte Hammargren i dag i Studio Ett att det numera är svårt att träffa en palestinier i Gaza som är under 30 år och som någon gång varit utanför området. Gaza är fyra mil långt, fyra kilometer brett och inrymmer ca 1.5 miljoner palestinier, varav hälften är under 30 år. Det är ungefär som en fjärdedel av Öland. Är det någon som undrar över grogrunden för palestinsk frustration och stödet åt Hamas?
2009-01-03
Gaza: Vägen till fred
Nu åter från Paris, efter en kortare Nyårssemester.
I Gaza har närmare 500 människor dödats av de israeliska flyganfallen och bombardemangen. Men de massiva israeliska attackerna har ändå misslyckats med att få stopp på Hamas raketbeskjutningar. I skrivande stund är det ännu osäkert om en större israelisk markoffensiv - med än mer blodspillan och dödande - kommer att genomföras.
Alltid kloka Bitte Hammargren intervjuar Carl Bildt i Svenska Dagbladet. Bildt är starkt kritisk till Israels agerande och säger att han saknar en synlig israelisk strategi för hur kriget ska avslutas. Så är det. Hittills har den israeliska offensiven mera bidragit till att stärka Tzipi Livnis och Ehud Baraks möjligheter i det stundande israeliska valet än att utgöra ett reellt bidrag till att skapa fred och varaktig säkerhet i området.
Israel har hamnat i ett politiskt-militärt dilemma. Den enorma våldsanvändningen har hittills visat sig dysfunktionell för att stoppa raketbeskjutningarna. En varaktig vapenvila förutsätter att Hamas ges en roll i den politiska processen. Men ett sådant arrangemang är omöjligt för den israeliska regeringen att acceptera före valet i februari. Den palestinske presidenten Abbas ställning försvagas och stödet för Hamas växer, åtminstone tillfälligt, i den muslimska världen.
Vägen ut går genom en kortsiktig vapenvila, motiverad av humanitära skäl och framförhandlad av Egypten, Turkiet, Qatar eller EU. Den kortsiktiga vapenvilan kan efter det israeliska valet ersättas av en varaktig vapenvila, baserad på ett stopp för såväl raketbeskjutningarna som det israeliska våldet samt ett faktiskt hävande av blockaden av Gaza. När en sådan varaktig vapenvila är uppnådd kan den palestinska försoningsprocessen återupptas, följd av en palestinsk samlingsregering, nya palestinska val samt reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Men då är vi - i bästa fall - en bra bit in i 2009.
Den palestinska splittringen innebär att Israel inte har någon part att förhandla med. Utan part - inga avtal. Utan avtal - ingen säkerhet.
Till syvende og sidst ligger det därför även i Israels intresse att palestinierna enas och att palestininerna i förhandlingarna kan tala med en röst. Har Barack Obama viljan och förmågan att hjälpa Israel att nå denna insikt? Till det skall jag återkomma i en senare bloggpost. Just nu hoppas jag bara av all kraft att en större markoffensiv och den död den skulle föra med sig inte kommer att genomföras.
Tillägg 3/1 kl 20.55: Mina förhoppningar uppfylldes inte, och nu är den israeliska markoffensiven igång. De första kommentarerna från israeliskt håll indikerar att offensiven syftar till att tillfälligt återockupera norra delarna av Gaza, för att därigenom förhindra ytterligare raketbeskjutningar mot Israel. Det är inget omöjligt militärt uppdrag, förutsatt att markoffensiven stannar där. Men - raketerna kommer nu att riktas mot de israeliska trupperna i stället för mot det israeliska territoriet. Risken finns också att Hizbollah-inspirerade oroligheter kan bryta ut vid Israels norra gräns mot Libanon.
I Gaza har närmare 500 människor dödats av de israeliska flyganfallen och bombardemangen. Men de massiva israeliska attackerna har ändå misslyckats med att få stopp på Hamas raketbeskjutningar. I skrivande stund är det ännu osäkert om en större israelisk markoffensiv - med än mer blodspillan och dödande - kommer att genomföras.
Alltid kloka Bitte Hammargren intervjuar Carl Bildt i Svenska Dagbladet. Bildt är starkt kritisk till Israels agerande och säger att han saknar en synlig israelisk strategi för hur kriget ska avslutas. Så är det. Hittills har den israeliska offensiven mera bidragit till att stärka Tzipi Livnis och Ehud Baraks möjligheter i det stundande israeliska valet än att utgöra ett reellt bidrag till att skapa fred och varaktig säkerhet i området.
Israel har hamnat i ett politiskt-militärt dilemma. Den enorma våldsanvändningen har hittills visat sig dysfunktionell för att stoppa raketbeskjutningarna. En varaktig vapenvila förutsätter att Hamas ges en roll i den politiska processen. Men ett sådant arrangemang är omöjligt för den israeliska regeringen att acceptera före valet i februari. Den palestinske presidenten Abbas ställning försvagas och stödet för Hamas växer, åtminstone tillfälligt, i den muslimska världen.
Vägen ut går genom en kortsiktig vapenvila, motiverad av humanitära skäl och framförhandlad av Egypten, Turkiet, Qatar eller EU. Den kortsiktiga vapenvilan kan efter det israeliska valet ersättas av en varaktig vapenvila, baserad på ett stopp för såväl raketbeskjutningarna som det israeliska våldet samt ett faktiskt hävande av blockaden av Gaza. När en sådan varaktig vapenvila är uppnådd kan den palestinska försoningsprocessen återupptas, följd av en palestinsk samlingsregering, nya palestinska val samt reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Men då är vi - i bästa fall - en bra bit in i 2009.
Den palestinska splittringen innebär att Israel inte har någon part att förhandla med. Utan part - inga avtal. Utan avtal - ingen säkerhet.
Till syvende og sidst ligger det därför även i Israels intresse att palestinierna enas och att palestininerna i förhandlingarna kan tala med en röst. Har Barack Obama viljan och förmågan att hjälpa Israel att nå denna insikt? Till det skall jag återkomma i en senare bloggpost. Just nu hoppas jag bara av all kraft att en större markoffensiv och den död den skulle föra med sig inte kommer att genomföras.
Tillägg 3/1 kl 20.55: Mina förhoppningar uppfylldes inte, och nu är den israeliska markoffensiven igång. De första kommentarerna från israeliskt håll indikerar att offensiven syftar till att tillfälligt återockupera norra delarna av Gaza, för att därigenom förhindra ytterligare raketbeskjutningar mot Israel. Det är inget omöjligt militärt uppdrag, förutsatt att markoffensiven stannar där. Men - raketerna kommer nu att riktas mot de israeliska trupperna i stället för mot det israeliska territoriet. Risken finns också att Hizbollah-inspirerade oroligheter kan bryta ut vid Israels norra gräns mot Libanon.
2008-12-29
Om läget i Gaza och villkoren för självförsvar
Israels brutala och dödsbringande flygattacker mot Gaza fortsätter med oförminskad styrka - antalet döda uppgår nu till över 300, många av dem är civila, många är kvinnor och barn.
Vi måste få försvara oss, upprepas som ett mantra av israeliska beslutsfattare. Javisst, Israel har som alla stater rätt till självförsvar. Men självförsvar får inte bedrivas hur som helst. Att genom bombattacker som leder till massdöd bland oskyldiga försvara sig mot de raketbeskjutningar som genomförts mot Israel från Gaza kan aldrig vara acceptabelt. Självförsvar skall enligt folkrätten utövas proportionellt. Det innebär bl a att man inte får använda våld som i sina skadeverkningar är oproportionellt i förhållande till det hot och det våld man själv utsatts för. FN:s förre rättschef Hans Corell var mycket tydlig på denna punkt i SVT Rapport i kväll. Därför måste omvärldens kräva att Israel omedelbart avbryter attacken och pressa parterna till en ny vapenvila.
Vad händer nu? Sannolikt fortsätter de israeliska attackerna ytterligare ett tag. Kanske följs de av en begränsad markoperation, men det är inte säkert. En ny vapenvila mellan Israel och Hamas kommer så småningom att ingås. Det vi nu ser är en blodig maktkamp om villkoren för och innehållet i en sådan vapenvila.
En del tror att utvecklingen nu gått så långt att en överenskommelse mellan Hamas och Fatah inte längre är möjlig, och att vi går mot en förstärkt klanifiering av det palestinska civila och politiska livet. Jag åsåg själv en demonstration mot Israels krig i dag där de största jubelropen mötte den talare som anklagade president Abbas för att vara kollaboratör med Israel.
På kort sikt kan de mest högernationalistiska krafterna i Israel kanske glädja sig åt en sådan utveckling. En fragmentisering av det palestinska samhället försvårar skapandet av en sammanhållen palestinsk förhandlingsposition. Men även ur Israels perspektiv vore en sådan utveckling olycklig. Det vore en tillbakagång till läget i mitten av 1960-talet, innan PLO fick status av det palestinska folkets mest auktoriativa talesman. Den perioden präglades av palestinska terrordåd, såväl mot Israel som mot andra internationella mål. Ingen vill tillbaka till den tiden.
Själv tror jag inte att utvecklingen behöver ha gått så långt. Jag tror fortfarande på möjligheten till en överenskommelse mellan Hamas och Fatah, även om vägen till en sådan är betydligt längre och svårare nu än vad den var innan Israels flygattacker började.
2008 var ett förlorat år för fredsprocessen. I dag talar inte mycket för att 2009 kommer att bli så mycket bättre.
Vi måste få försvara oss, upprepas som ett mantra av israeliska beslutsfattare. Javisst, Israel har som alla stater rätt till självförsvar. Men självförsvar får inte bedrivas hur som helst. Att genom bombattacker som leder till massdöd bland oskyldiga försvara sig mot de raketbeskjutningar som genomförts mot Israel från Gaza kan aldrig vara acceptabelt. Självförsvar skall enligt folkrätten utövas proportionellt. Det innebär bl a att man inte får använda våld som i sina skadeverkningar är oproportionellt i förhållande till det hot och det våld man själv utsatts för. FN:s förre rättschef Hans Corell var mycket tydlig på denna punkt i SVT Rapport i kväll. Därför måste omvärldens kräva att Israel omedelbart avbryter attacken och pressa parterna till en ny vapenvila.
Vad händer nu? Sannolikt fortsätter de israeliska attackerna ytterligare ett tag. Kanske följs de av en begränsad markoperation, men det är inte säkert. En ny vapenvila mellan Israel och Hamas kommer så småningom att ingås. Det vi nu ser är en blodig maktkamp om villkoren för och innehållet i en sådan vapenvila.
En del tror att utvecklingen nu gått så långt att en överenskommelse mellan Hamas och Fatah inte längre är möjlig, och att vi går mot en förstärkt klanifiering av det palestinska civila och politiska livet. Jag åsåg själv en demonstration mot Israels krig i dag där de största jubelropen mötte den talare som anklagade president Abbas för att vara kollaboratör med Israel.
På kort sikt kan de mest högernationalistiska krafterna i Israel kanske glädja sig åt en sådan utveckling. En fragmentisering av det palestinska samhället försvårar skapandet av en sammanhållen palestinsk förhandlingsposition. Men även ur Israels perspektiv vore en sådan utveckling olycklig. Det vore en tillbakagång till läget i mitten av 1960-talet, innan PLO fick status av det palestinska folkets mest auktoriativa talesman. Den perioden präglades av palestinska terrordåd, såväl mot Israel som mot andra internationella mål. Ingen vill tillbaka till den tiden.
Själv tror jag inte att utvecklingen behöver ha gått så långt. Jag tror fortfarande på möjligheten till en överenskommelse mellan Hamas och Fatah, även om vägen till en sådan är betydligt längre och svårare nu än vad den var innan Israels flygattacker började.
2008 var ett förlorat år för fredsprocessen. I dag talar inte mycket för att 2009 kommer att bli så mycket bättre.
2008-12-27
Stoppa dödandet i Gaza nu
Julfriden bryts av de fruktansvärda nyheterna från Gaza. I en tidigare post skrev jag att jag inte trodde på en storskalig israelisk militär intervention i Gaza. Nu får vi i stället ett flygangrepp som i skrivande stund bedöms ha dödat över 150 människor. Vid flera tillfällen har jag kritiserat och tagit avstånd från Hamas avskyvärda raketbeskjutningar av civila mål i Israel. Men det israeliska övervåldet är bortom alla proportioner och jag har därför svårt att karaktärisera flygangreppet som något annan än ett illdåd.
Den tragiska händelseutvecklingen visar igen på det olyckliga - för att inte säga dåraktiga - i omvärldens försök att möta den folkvalda Hamasregeringen med bojkott och isolering.
Den israeliska regeringen kan sägas ha haft tre mål med aktionen:
1) Försvaga Hamas som organisation och dess maktställning i Gaza. Men flygangreppet kommer att öka på det palestinska hatet mot Israel och det är svårt att se hur en tillväxt av detta hat bidrar till att erodera Hamas maktbas.
2) Få ett stopp på raketbeskjutningarna från Gaza mot civila mål i Israel. Men redan i dag har raketbeskjutningarna återupptagits. Risken för palestinska terrordåd mot civila mål inne i Israel ökar.
3) Stärka den israeliska regeringens ställning inför de stundande valen till Knesset i februari. En israelisk passivitet inför raketbeskjutningarna hade sannolikt bäddat för Likud och Benjamin Netanyahu. Nu stärker Tsipi Livni sina möjligheter att få ta över som premiärminister efter den avgående Ehud Olmert.
Omvärlden måste ställa krav på en omedelbar vapenvila i området. USA:s flata uttalande där man enbart vädjar till Israel att göra sitt bästa att undvika att civila kommer till skada är ur det perspektivet olycksbådande.
Och var är Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Mona Sahlin? Vem av dem kommer att ha kuraget att ta avstånd från den israeliska flygattacken?
Tillägg I: Carl Bildt har nu kommenterat händelseutvecklingen på sin blogg. Det är mycket blekt. Bildt uppmanar parterna att "så snart som möjligt" återgå till vapenvilan. Däremot kritiserar han Israel för isoleringen av Gaza: Om Israel trott att denna politik skulle kunna bidraga till att bryta Hamas makt måste man nu konstatera att den varit kontraproduktiv också i detta avseende.
Tillägg II: Även Urban Ahlin har nu i sin egenskap av socialdemokraternas utrikespolitiske talesman kommenterat angreppet på Gaza. Ahlin kräver att Israel omedelbart avbryter sin militära attack. vilken han beskriver som "brutal och våldsam". Ahlin tillägger: I stället för att använda militärt våld måste Israel som den starkare partnern i konflikten snarast se till att fredssamtalen återupptas och att Gazas invånare får tillgång till livsnödvändigheter som vatten, el och livsmedel. Den långa isoleringen av Gaza har lett till en farlig desperation hos befolkningen, och understött extremistiska krafter.
Den tragiska händelseutvecklingen visar igen på det olyckliga - för att inte säga dåraktiga - i omvärldens försök att möta den folkvalda Hamasregeringen med bojkott och isolering.
Den israeliska regeringen kan sägas ha haft tre mål med aktionen:
1) Försvaga Hamas som organisation och dess maktställning i Gaza. Men flygangreppet kommer att öka på det palestinska hatet mot Israel och det är svårt att se hur en tillväxt av detta hat bidrar till att erodera Hamas maktbas.
2) Få ett stopp på raketbeskjutningarna från Gaza mot civila mål i Israel. Men redan i dag har raketbeskjutningarna återupptagits. Risken för palestinska terrordåd mot civila mål inne i Israel ökar.
3) Stärka den israeliska regeringens ställning inför de stundande valen till Knesset i februari. En israelisk passivitet inför raketbeskjutningarna hade sannolikt bäddat för Likud och Benjamin Netanyahu. Nu stärker Tsipi Livni sina möjligheter att få ta över som premiärminister efter den avgående Ehud Olmert.
Omvärlden måste ställa krav på en omedelbar vapenvila i området. USA:s flata uttalande där man enbart vädjar till Israel att göra sitt bästa att undvika att civila kommer till skada är ur det perspektivet olycksbådande.
Och var är Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Mona Sahlin? Vem av dem kommer att ha kuraget att ta avstånd från den israeliska flygattacken?
Tillägg I: Carl Bildt har nu kommenterat händelseutvecklingen på sin blogg. Det är mycket blekt. Bildt uppmanar parterna att "så snart som möjligt" återgå till vapenvilan. Däremot kritiserar han Israel för isoleringen av Gaza: Om Israel trott att denna politik skulle kunna bidraga till att bryta Hamas makt måste man nu konstatera att den varit kontraproduktiv också i detta avseende.
Tillägg II: Även Urban Ahlin har nu i sin egenskap av socialdemokraternas utrikespolitiske talesman kommenterat angreppet på Gaza. Ahlin kräver att Israel omedelbart avbryter sin militära attack. vilken han beskriver som "brutal och våldsam". Ahlin tillägger: I stället för att använda militärt våld måste Israel som den starkare partnern i konflikten snarast se till att fredssamtalen återupptas och att Gazas invånare får tillgång till livsnödvändigheter som vatten, el och livsmedel. Den långa isoleringen av Gaza har lett till en farlig desperation hos befolkningen, och understött extremistiska krafter.
2008-12-23
Om konsten att tro - God Jul från Dolly och mig!
I believe in Santa Claus, I'll tell you why I do
Cause I believe that dreams and plans and wishes can come true
I believe in miracles, I believe in magic too
I believe in Santa Claus and I believe in you
And I believe that everything that is is what it's meant to be
I believe there is a God somewhere although it's hard to see
I believe I am so therefore I should do all what I can
To be a better piece in the puzzle of God's plan
And I believe in Santa Claus
I believe in Santa Claus
I believe there's always hope when all seems lost
I believe in Santa Claus
(D Parton, 1983)
Med dessa rader önskas bloggens alla läsare en riktigt God Jul!
2008-12-21
Hoppets stjärna bleknar i Mellanöstern
Den brutna vapenvilan mellan Hamas och Israel är olycksbådande. Jag tror visserligen inte på en storskalig israelisk militär intervention i Gaza. Men perioden fram till det israelska valet den 10 februari 2009 kommer sannolikt att präglas av fortsatt blockad av Gaza med allt vad det innebär för den sociala nöden hos den palestinska befolkningen, palestinsk raketbeskjutning mot Israel samt israeliska attacker mot palestinska mål i Gaza.
Parallellt med denna händelseutveckling erbjuds Israel som första Medelhavsland ett fördjupat samarbete med EU inom ramen för unionens Grannskapspolitik. Jag har själv inte tagit del av grundtexterna, men enligt Per Gahrton så innebär överenskommelsen bl a att Israel ska få tillträde till EUs säkerhetskommitte (PSC), att Israel ska konsulteras inför EU:s agerande i Mellanöstern samt att Israel skall inbjudas att medverka i vissa av EU:s utlandsoperationer.
Biståndsorganisationer som Diakonia har genom Joakim Wohlfeil varit kritiska, men från politiskt håll i Sverige - inklusive socialdemokratin - har det varit tyst. Hans Linde (v) utgör ett undantag genom att uttala sig kritiskt i EU-nämnden till arrangemanget.
Själv är jag som läsaren av denna blogg vet ingen vän av bojkott eller av isolering - oavsett om vi talar om Israel eller om Hamas. Men jag tycket att tidpunkten för uppgraderingen av Israels förbindelser med EU är utomordentligt illa vald. Den fortsatta ockupationspolitiken, byggandet av muren och isoleringen av Gaza kränker folkrätt och många av de värden som jag - och svensk socialdemokrati - håller högt. Uppgraderingen av förbindelserna sänder fel politisk signal och borde ha fått anstå till framsteg i fredsprocessen fanns inom synhåll.
Det blir en dyster jul i Mellanöstern. Må hoppets stjärna blekna och flämta - och låt oss icke glömma att vi genom solidaritetsarbete och politisk kamp kan få den att lysa klart igen.
Parallellt med denna händelseutveckling erbjuds Israel som första Medelhavsland ett fördjupat samarbete med EU inom ramen för unionens Grannskapspolitik. Jag har själv inte tagit del av grundtexterna, men enligt Per Gahrton så innebär överenskommelsen bl a att Israel ska få tillträde till EUs säkerhetskommitte (PSC), att Israel ska konsulteras inför EU:s agerande i Mellanöstern samt att Israel skall inbjudas att medverka i vissa av EU:s utlandsoperationer.
Biståndsorganisationer som Diakonia har genom Joakim Wohlfeil varit kritiska, men från politiskt håll i Sverige - inklusive socialdemokratin - har det varit tyst. Hans Linde (v) utgör ett undantag genom att uttala sig kritiskt i EU-nämnden till arrangemanget.
Själv är jag som läsaren av denna blogg vet ingen vän av bojkott eller av isolering - oavsett om vi talar om Israel eller om Hamas. Men jag tycket att tidpunkten för uppgraderingen av Israels förbindelser med EU är utomordentligt illa vald. Den fortsatta ockupationspolitiken, byggandet av muren och isoleringen av Gaza kränker folkrätt och många av de värden som jag - och svensk socialdemokrati - håller högt. Uppgraderingen av förbindelserna sänder fel politisk signal och borde ha fått anstå till framsteg i fredsprocessen fanns inom synhåll.
Det blir en dyster jul i Mellanöstern. Må hoppets stjärna blekna och flämta - och låt oss icke glömma att vi genom solidaritetsarbete och politisk kamp kan få den att lysa klart igen.
2008-12-18
Nätpolitik och ny kulturchef på Svenska Dagbladet
Jag vill bara passa på att puffa för Christopher Kullenbergs läsvärda kommentar i Svenska Dagbladet i dag (inte bara för att han i positiva termer kommenterar min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer utan också och främst för den intressanta diskussion om nätpolitik som följde på Kullenbergs blogg).
När jag i dag hämtade alla tre morgontidningarna i brevlådan väcktes för första gången någonsin en obehaglig känsla att vi kanske inte behövde alla tre tidningarna - så mycket av dem publiceras ju ändå på nätet. Men när jag fick se att Stefan Eklund från Borås Tidning blivit ny kulturchef på Svenska Dagbladet så försvann känslan. Allt Stefan Eklund säger i denna intervju gör mig lätt till sinnes. Självklart fortsätter vi prenumerera.
När jag i dag hämtade alla tre morgontidningarna i brevlådan väcktes för första gången någonsin en obehaglig känsla att vi kanske inte behövde alla tre tidningarna - så mycket av dem publiceras ju ändå på nätet. Men när jag fick se att Stefan Eklund från Borås Tidning blivit ny kulturchef på Svenska Dagbladet så försvann känslan. Allt Stefan Eklund säger i denna intervju gör mig lätt till sinnes. Självklart fortsätter vi prenumerera.
2008-12-14
Vill socialdemokratin verkligen överge kravet på FN-mandat? (II)
Vill socialdemokratin verkligen överge kravet på FN-mandat för militär intervention i internationella konflikter? Jag har tidigare uttryckt min oro över att den socialdemokratiska rådslagsgruppen Vår värld i två rapporter föreslagit en skrivning som innebär att Sverige skall överge kravet på FN-mandat: Vid extrema nödsituationer och där säkerhetsrådet är blockerat kan därför annat mandat i enlighet med FN-stadgans principer ge stöd till en fredsbevarande insats. Min kritik - och andras -har bl a gällt att formuleringen öppnar för stormaktspolitik och sänker tröskeln till militär våldsanvändning.
För en dryg vecka sedan diskuterade jag formuleringen med socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin. Vi var - för att uttrycka det milt - inte särskilt överens. (Ett utförligt referat av debatten kan läsas här.)
Desto gladare blir jag av att läsa det svar som de socialdemokratiska sidoorganisationerna gemensamt utformat till rådslagsgruppen Vår värld och där just frågan om FN-mandat ägnas stort utrymme. Kärnformuleringen i dokumentet sammanfattar väl min inställning, och kan gärna ligga till grund för fortsatt debatt i frågan:
Det är säkerhetsrådet som enligt FN-stadgan har till uppgift att besluta om militär våldsanvändning för andra ändamål än självförsvar. Alla möjligheter till fredlig lösning måste först vara uttömda. Våldsanvändning utan nödvändigt säkerhetsrådsmandat riskerar att försvaga den internationella rättsordningen. Men nödvändiga åtgärder för att förhindra systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter får inte heller stoppas av ett veto eller ett hot om veto. Då undermineras rådets och FN:s ställning. Världssamfundet kan inte stå passivt inför sådana humanitära katastrofer.
Frågan om hur man ska agera måste prövas från fall till fall. Det är viktigt att också beakta långsiktiga och principiella aspekter och att utveckla det folkrättsliga regelverket. Ett agerande med hänvisning till nödrätten kan bara ske kollektivt inom ramen för en regional organisation, måste söka säkerhetsrådets godkännande, om än i efterhand, och kan aldrig vara praxisgrundande. Även Sverige måste vara berett att, genom EU, ta ansvar i en sådan situation.
En sådan formulering innebär att militära ingripanden utan FN-mandat endast kan grunda sig på nödvärnsrätt. De stater som väljer att agera enligt maximen nöd bryter lag kan inte åberopa folkrättsligt stöd utan får i efterhand stå till svars - på samma sätt som en Plogbillsaktivist som saboterar vapenindustrin får stå till svars för sina handlingar. Eller aktivister som med våld stoppar en utvisning av en flykting till Irak. Uppsåtet må vara gott och förtjäna allt stöd, men lagen måste samtidigt ha sin gång. Om moralen och lagen kolliderar får lagen ändras.
Men att i dagsläget antyda att FN-stadgans principer skapar en legal grund för militära interventioner utan stöd i säkerhetsrådet är att luckra upp gränsen mellan legalitet och legitimitet. En sådan uppluckring bäddar för godtycklig stormaktspolitik och bör därför bestämt motarbetas.
För en dryg vecka sedan diskuterade jag formuleringen med socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin. Vi var - för att uttrycka det milt - inte särskilt överens. (Ett utförligt referat av debatten kan läsas här.)
Desto gladare blir jag av att läsa det svar som de socialdemokratiska sidoorganisationerna gemensamt utformat till rådslagsgruppen Vår värld och där just frågan om FN-mandat ägnas stort utrymme. Kärnformuleringen i dokumentet sammanfattar väl min inställning, och kan gärna ligga till grund för fortsatt debatt i frågan:
Det är säkerhetsrådet som enligt FN-stadgan har till uppgift att besluta om militär våldsanvändning för andra ändamål än självförsvar. Alla möjligheter till fredlig lösning måste först vara uttömda. Våldsanvändning utan nödvändigt säkerhetsrådsmandat riskerar att försvaga den internationella rättsordningen. Men nödvändiga åtgärder för att förhindra systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter får inte heller stoppas av ett veto eller ett hot om veto. Då undermineras rådets och FN:s ställning. Världssamfundet kan inte stå passivt inför sådana humanitära katastrofer.
Frågan om hur man ska agera måste prövas från fall till fall. Det är viktigt att också beakta långsiktiga och principiella aspekter och att utveckla det folkrättsliga regelverket. Ett agerande med hänvisning till nödrätten kan bara ske kollektivt inom ramen för en regional organisation, måste söka säkerhetsrådets godkännande, om än i efterhand, och kan aldrig vara praxisgrundande. Även Sverige måste vara berett att, genom EU, ta ansvar i en sådan situation.
En sådan formulering innebär att militära ingripanden utan FN-mandat endast kan grunda sig på nödvärnsrätt. De stater som väljer att agera enligt maximen nöd bryter lag kan inte åberopa folkrättsligt stöd utan får i efterhand stå till svars - på samma sätt som en Plogbillsaktivist som saboterar vapenindustrin får stå till svars för sina handlingar. Eller aktivister som med våld stoppar en utvisning av en flykting till Irak. Uppsåtet må vara gott och förtjäna allt stöd, men lagen måste samtidigt ha sin gång. Om moralen och lagen kolliderar får lagen ändras.
Men att i dagsläget antyda att FN-stadgans principer skapar en legal grund för militära interventioner utan stöd i säkerhetsrådet är att luckra upp gränsen mellan legalitet och legitimitet. En sådan uppluckring bäddar för godtycklig stormaktspolitik och bör därför bestämt motarbetas.
2008-12-11
Israel och Palestina - 60 år i våra röda hjärtan
I dag levererades boken Israel och Palestina - 60 år i våra röda hjärtan (Hjalmarson & Högberg Förlag) från tryckeriet. Riktigt fin, och den kan beställas här. Boken ges ut av Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen tillsammans med ABF och syftar till att fördjupa debatten om socialdemokratins hållning i den israelisk-palestinska konflikten över tid.
Redaktörer för boken är jag själv tillsammans med Ulf Carmesund och i boken ger Evert Svensson, Sigbert Axelson, Göran Holmberg, Maj Britt Theorin, Thomas Hammarberg, Viola Furubjelke, Pierre Schori och Ann Linde sin bild av hur den israelisk-palestinska konflikten utvecklats över tid, samt sin syn på hur Mellanösternpolitiken borde utformas i dag.
Boken presenteras formellt i samband med en debatt om socialdemokratisk Mellanösternpolitik på ABF i Stockholm (Sveavägen 41) lördagen den 24 januari 2009. Sätt ett kryss i almanackan redan nu!
I övrigt är jag på väg hem efter ett seminarium i Norrköping om religion och politik med Lars Stjernkvist, Laila Naraghi och Olle Burell. Mycket bra, och återvänder inom kort till den problematiken här på bloggen.
Redaktörer för boken är jag själv tillsammans med Ulf Carmesund och i boken ger Evert Svensson, Sigbert Axelson, Göran Holmberg, Maj Britt Theorin, Thomas Hammarberg, Viola Furubjelke, Pierre Schori och Ann Linde sin bild av hur den israelisk-palestinska konflikten utvecklats över tid, samt sin syn på hur Mellanösternpolitiken borde utformas i dag.
Boken presenteras formellt i samband med en debatt om socialdemokratisk Mellanösternpolitik på ABF i Stockholm (Sveavägen 41) lördagen den 24 januari 2009. Sätt ett kryss i almanackan redan nu!
I övrigt är jag på väg hem efter ett seminarium i Norrköping om religion och politik med Lars Stjernkvist, Laila Naraghi och Olle Burell. Mycket bra, och återvänder inom kort till den problematiken här på bloggen.
2008-12-07
En rödgrön koalition - på gott, men också på ont
Överenskommelsen mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet om att vid en valseger 2010 bilda en gemensam rödgrön regering stärker - åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv - oppositionens ställning på den borgerliga alliansregeringens bekostnad. Men sett på längre sikt innebär överenskommelsen att hel del orosmoln seglar upp för främst socialdemokraterna och vänsterpartiet.
Jag tillhör ju dem som hade föredragit att socialdemokraterna gått till val med målsättningen att bilda en egen regering. Att i förväg göra upp om en koalitionsregering blir för mig att i onödan föregripa valresultatet. Det enda argument jag accepterat har varit att en överenskommelse garanterat att miljöpartiet inte sprang över blockgränsen och gjorde upp med de borgerliga allianspartierna i stället.
De tre oppositionspartierna har små möjligheter att tävla med de borgerliga partierna i enighet. På kort sikt är Lars Ohly en vinnare - han bjuds in i den politiska värmen och får status av regeringsfähig. Men nu börjar en process där vänsterpartiet måste göra långtgående kompromisser för att nå enighet med miljöpartiet och socialdemokraterna. De kompromisserna - t ex i utrikes- och säkerhetspolitiken - kommer att kosta på för ett litet och sargat parti som vant sig vid att kunna använda utrikes- och säkerhetspolitiken som renläriga, ideologiska profilfrågor. Kommer partiet att klara den utmaningen, eller mals man sönder? Vad händer med klasskampsretoriken? Och kan vi vänta oss nya, mindre partibildningar till vänster om vänstern?
Socialdemokraterna riskerar att tappa de marginalväljare som starkt ogillar miljöpartiet, samt de marginalväljare som starkt ogillar vänsterpartiet. Vilka marginalväljare är tänkta att komma i stället?
Man jag har också sagt att i rådande läge är det viktigare att det blir någon form av överenskommelse mellan oppositionspartierna, än vilket innehåll som överenskommelsen fylls med. Efter det misslyckade utspelet med att först utestänga vänsterpartiet och sedan öppna dörren igen var det politiskt nödvändigt för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet att nå en samsyn - nästan vilken som helst - i regeringsfrågan. Nu är vi där och det finns ingen väg tillbaka.
Överenskommelsen betyder förstås att blockpolitiken förstärks. För Sverigedemokraterna - som endast fick 2.3 procent i Demoskops decembermätning - innebär överenskommelsen ett bekymmer. Nu tvingas partiet positionera sig mellan regeringsalternativen, och det innebär i praktiken att partiets högerprofil synliggörs än mer. Eller är det någon som tror att Sverigedemokraterna kommer att stödja en regering där miljöpartiet och vänsterpartiet utgör två av tre partier?
Överlag är de nya opinionssiffrorna från Demoskop mycket positiva för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet. Opinionsförsprånget i förhållande till den borgerliga alliansregeringen är igen mer än tio procent. Kristdemokraterna ligger klart under fyraprocentsspärren och centern balanserar på 4.0.
Vägen mot valseger 2010 tycks således åter ligga klar. Men som jag sagt - än viktigare blir valet 2014. Där avgörs om socialdemokraterna skall kunna skaffa sig samma varaktiga regeringsinnehav och därigenom sätta samma starka politiska avtryck på 2000-talet som på 1900-talet. I den processen befinner vi oss bara i början.
Jag tillhör ju dem som hade föredragit att socialdemokraterna gått till val med målsättningen att bilda en egen regering. Att i förväg göra upp om en koalitionsregering blir för mig att i onödan föregripa valresultatet. Det enda argument jag accepterat har varit att en överenskommelse garanterat att miljöpartiet inte sprang över blockgränsen och gjorde upp med de borgerliga allianspartierna i stället.
De tre oppositionspartierna har små möjligheter att tävla med de borgerliga partierna i enighet. På kort sikt är Lars Ohly en vinnare - han bjuds in i den politiska värmen och får status av regeringsfähig. Men nu börjar en process där vänsterpartiet måste göra långtgående kompromisser för att nå enighet med miljöpartiet och socialdemokraterna. De kompromisserna - t ex i utrikes- och säkerhetspolitiken - kommer att kosta på för ett litet och sargat parti som vant sig vid att kunna använda utrikes- och säkerhetspolitiken som renläriga, ideologiska profilfrågor. Kommer partiet att klara den utmaningen, eller mals man sönder? Vad händer med klasskampsretoriken? Och kan vi vänta oss nya, mindre partibildningar till vänster om vänstern?
Socialdemokraterna riskerar att tappa de marginalväljare som starkt ogillar miljöpartiet, samt de marginalväljare som starkt ogillar vänsterpartiet. Vilka marginalväljare är tänkta att komma i stället?
Man jag har också sagt att i rådande läge är det viktigare att det blir någon form av överenskommelse mellan oppositionspartierna, än vilket innehåll som överenskommelsen fylls med. Efter det misslyckade utspelet med att först utestänga vänsterpartiet och sedan öppna dörren igen var det politiskt nödvändigt för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet att nå en samsyn - nästan vilken som helst - i regeringsfrågan. Nu är vi där och det finns ingen väg tillbaka.
Överenskommelsen betyder förstås att blockpolitiken förstärks. För Sverigedemokraterna - som endast fick 2.3 procent i Demoskops decembermätning - innebär överenskommelsen ett bekymmer. Nu tvingas partiet positionera sig mellan regeringsalternativen, och det innebär i praktiken att partiets högerprofil synliggörs än mer. Eller är det någon som tror att Sverigedemokraterna kommer att stödja en regering där miljöpartiet och vänsterpartiet utgör två av tre partier?
Överlag är de nya opinionssiffrorna från Demoskop mycket positiva för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet. Opinionsförsprånget i förhållande till den borgerliga alliansregeringen är igen mer än tio procent. Kristdemokraterna ligger klart under fyraprocentsspärren och centern balanserar på 4.0.
Vägen mot valseger 2010 tycks således åter ligga klar. Men som jag sagt - än viktigare blir valet 2014. Där avgörs om socialdemokraterna skall kunna skaffa sig samma varaktiga regeringsinnehav och därigenom sätta samma starka politiska avtryck på 2000-talet som på 1900-talet. I den processen befinner vi oss bara i början.
2008-12-03
Om Mona Sahlin, ledarskap och könsmaktsordningen
I går tisdag medverkade jag i SVT Debatt där hela 30-minuterssändningen ägnades åt Mona Sahlin som politisk ledare. En av frågeställningarna kretsade kring huruvida Mona Sahlins ledaregenskaper granskades mera kritiskt eftersom hon är kvinna. Jag skall ärligt säga att det inte kändes enbart angenämt att medverka i en intensiv diskussion om en frånvarande människa, vars egenskaper och själsliv vändes in och ut inför någon miljon TV-tittare.
I dag - i ett helt annat sammanhang - diskuterade jag TV-inslaget med SSU:s förbundsordförande Jytte Guteland. Frågan gällde om det vore möjligt med ett motsvarande TV-upplägg kring en manlig politiker, t ex Fredrik Reinfeldt. Till en början hade vi lite olika uppfattningar, men vi enades ganska snart om en central punkt: givet den rådande könsmaktsordningen skulle ett identiskt TV-inslag kring Fredrik Reinfeldt ha en helt annan mening och betydelse. Två identiska program får olika betydelser om de handlar om en man eller om en kvinna. Mannens överläge i könsmaktsordningen gör honom mindre utsatt för den typ av kritisk personlig granskning som det här var frågan om. Det är ungefär som när de som försvarar pornografin anför att det ju också finns pornografi för kvinnor. Som om bilden av en naken man och en naken kvinna stod för samma sak!
Könsmaktsordning är för mig ett ganska oproblematiskt begrepp. Vi lever i ett samhälle där män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp, och den skillnaden får betydelse för t ex könsroller och för hur individer lever sina liv. Den intressanta frågan blir därför inte om utan på vilket sätt könsmaktsordningen påverkar samhällslivet.
Men även givet att det existerar en könsmaktsordning följer inte att all kritik mot en framträdande kvinnlig politiker är en konsekvens av denna könsmaktsordning. Som jag tidigare påpekat har Mona Sahlin det politiska ansvaret för trasslet i frågan om socialdemokraternas samarbetsrelationer till miljöpartiet och vänsterpartiet.
Jag tycker att hon nu försöker ta det ansvaret på ett bra sätt. Inte för att hon är en skicklig kvinnlig politiker utan för att hon är en skicklig politiker.
I dag - i ett helt annat sammanhang - diskuterade jag TV-inslaget med SSU:s förbundsordförande Jytte Guteland. Frågan gällde om det vore möjligt med ett motsvarande TV-upplägg kring en manlig politiker, t ex Fredrik Reinfeldt. Till en början hade vi lite olika uppfattningar, men vi enades ganska snart om en central punkt: givet den rådande könsmaktsordningen skulle ett identiskt TV-inslag kring Fredrik Reinfeldt ha en helt annan mening och betydelse. Två identiska program får olika betydelser om de handlar om en man eller om en kvinna. Mannens överläge i könsmaktsordningen gör honom mindre utsatt för den typ av kritisk personlig granskning som det här var frågan om. Det är ungefär som när de som försvarar pornografin anför att det ju också finns pornografi för kvinnor. Som om bilden av en naken man och en naken kvinna stod för samma sak!
Könsmaktsordning är för mig ett ganska oproblematiskt begrepp. Vi lever i ett samhälle där män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp, och den skillnaden får betydelse för t ex könsroller och för hur individer lever sina liv. Den intressanta frågan blir därför inte om utan på vilket sätt könsmaktsordningen påverkar samhällslivet.
Men även givet att det existerar en könsmaktsordning följer inte att all kritik mot en framträdande kvinnlig politiker är en konsekvens av denna könsmaktsordning. Som jag tidigare påpekat har Mona Sahlin det politiska ansvaret för trasslet i frågan om socialdemokraternas samarbetsrelationer till miljöpartiet och vänsterpartiet.
Jag tycker att hon nu försöker ta det ansvaret på ett bra sätt. Inte för att hon är en skicklig kvinnlig politiker utan för att hon är en skicklig politiker.
2008-11-30
Om moderaterna och flyktingpolitiken
I dag skriver Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson att moderaterna vill göra flykting- och integrationspolitiken till en valfråga.
Visst finns det problem inom svensk flykting- och integrationspolitik. På samma sätt som det finns problem inom socialpolitiken, hälso- och sjukvårdspolitiken, skolpolitiken, miljöpolitiken, arbetsmarknadspolitiken och försvarspolitiken - för att bara räkna upp en handfull politikområden.
Att förneka att det finns problem inom dessa och andra områden blir absurt. Att påstå att det finns problem inom dessa områden blir banalt. Avgörande är i stället hur vi uppfattar och väljer att definiera problemen, och vilka lösningar vi förespråkar. I det avseendet skiljer sig inte flykting- och integrationspolitiken från andra politikområden.
Jag tror inte att moderaterna väljer att göra flykting- och integrationspolitiken till en valfråga (om man nu verkligen väljer att göra det) i syfte att vinna röster från Sverigedemokraterna. Den moderata partiledningen håller sig ideologiskt för god för en sådan strategi. Sverigedemokraternas väljarbas är också så liten att det skulle vara irrationellt för ett stort parti som moderaterna att sikta in sig på just den väljargruppen.
Men moderaterna - som ju faktiskt har de mest invandringskritiska väljarna bland riksdagspartierna - skulle ha ett intresse av att visa alla sina väljare att Sverigdemokraterna inte har frågan om integrationspolitik på egen entreprenad. En sådan strategi skulle kunna bidra till att Sverigedemokraterna hamnar utanför riksdagen och därmed garantera att en ny borgerlig alliansregering inte skulle riskera att bli beroende av Sverigedemokraterna.
Men politiken styrs ibland av sin egen logik. Visst skall integrationspolitiken diskuteras i valrörelsen på samma sätt som andra politiska sakområden. Men det är viktigt att moderaterna och de andra partierna ser till att de inte definierar problemen på samma sätt som Sverigedemokraterna, eller att de förfaller till Sverigedemokraternas retorik och språkbruk. I så fall är steget inte långt till att mer än fyra procent av väljarna skall uppfatta också Sverigedemokraternas lösningar på problemen som rimliga. Spåren från Danmark - där de traditionella partierna inte lyckades hålla rågången till det högerpopulistiska Dansk Folkeparti klar - förskräcker.
Så diskutera gärna flykting- och integrationspolitiken - men utifrån en demokratisk värdegrund och inte utifrån en högerpopulistisk retorik. Jag citerar t ex med glädje ur Ulf Kristerssons (m) anförande den 28 november om moderaternas integrationspolitik:
Några av världens mest dynamiska och framgångsrika länder är också några av världens mest internationaliserade. I klassiska invandrarstäder som New York och London är invandraren en lika viktig del av gatubilden som av självbilden. Min favoritborgmästare Michael Bloomberg påpekar stolt att 40 procent av New Yorks invånare är födda utanför landets gränser. Och att i stadens skolor pratar eleverna 198 av de olympiska spelens 202 olika språk. I New York City bor 800.000 muslimer och en kvarts miljon kineser.
Det är just ur ett sådant perspektiv vi skall diskutera flykting- och invandringspolitiken. Då finns det en möjlighet att få upp sakfrågorna på bordet samtidigt som man stämmer i bäcken för högerpopulistisk flyktingfientlighet.
Visst finns det problem inom svensk flykting- och integrationspolitik. På samma sätt som det finns problem inom socialpolitiken, hälso- och sjukvårdspolitiken, skolpolitiken, miljöpolitiken, arbetsmarknadspolitiken och försvarspolitiken - för att bara räkna upp en handfull politikområden.
Att förneka att det finns problem inom dessa och andra områden blir absurt. Att påstå att det finns problem inom dessa områden blir banalt. Avgörande är i stället hur vi uppfattar och väljer att definiera problemen, och vilka lösningar vi förespråkar. I det avseendet skiljer sig inte flykting- och integrationspolitiken från andra politikområden.
Jag tror inte att moderaterna väljer att göra flykting- och integrationspolitiken till en valfråga (om man nu verkligen väljer att göra det) i syfte att vinna röster från Sverigedemokraterna. Den moderata partiledningen håller sig ideologiskt för god för en sådan strategi. Sverigedemokraternas väljarbas är också så liten att det skulle vara irrationellt för ett stort parti som moderaterna att sikta in sig på just den väljargruppen.
Men moderaterna - som ju faktiskt har de mest invandringskritiska väljarna bland riksdagspartierna - skulle ha ett intresse av att visa alla sina väljare att Sverigdemokraterna inte har frågan om integrationspolitik på egen entreprenad. En sådan strategi skulle kunna bidra till att Sverigedemokraterna hamnar utanför riksdagen och därmed garantera att en ny borgerlig alliansregering inte skulle riskera att bli beroende av Sverigedemokraterna.
Men politiken styrs ibland av sin egen logik. Visst skall integrationspolitiken diskuteras i valrörelsen på samma sätt som andra politiska sakområden. Men det är viktigt att moderaterna och de andra partierna ser till att de inte definierar problemen på samma sätt som Sverigedemokraterna, eller att de förfaller till Sverigedemokraternas retorik och språkbruk. I så fall är steget inte långt till att mer än fyra procent av väljarna skall uppfatta också Sverigedemokraternas lösningar på problemen som rimliga. Spåren från Danmark - där de traditionella partierna inte lyckades hålla rågången till det högerpopulistiska Dansk Folkeparti klar - förskräcker.
Så diskutera gärna flykting- och integrationspolitiken - men utifrån en demokratisk värdegrund och inte utifrån en högerpopulistisk retorik. Jag citerar t ex med glädje ur Ulf Kristerssons (m) anförande den 28 november om moderaternas integrationspolitik:
Några av världens mest dynamiska och framgångsrika länder är också några av världens mest internationaliserade. I klassiska invandrarstäder som New York och London är invandraren en lika viktig del av gatubilden som av självbilden. Min favoritborgmästare Michael Bloomberg påpekar stolt att 40 procent av New Yorks invånare är födda utanför landets gränser. Och att i stadens skolor pratar eleverna 198 av de olympiska spelens 202 olika språk. I New York City bor 800.000 muslimer och en kvarts miljon kineser.
Det är just ur ett sådant perspektiv vi skall diskutera flykting- och invandringspolitiken. Då finns det en möjlighet att få upp sakfrågorna på bordet samtidigt som man stämmer i bäcken för högerpopulistisk flyktingfientlighet.
2008-11-26
Piratpartiet till Bryssel?
Nu är det bara drygt fem månader kvar till valen till Europaparlamentet. Min käre kollega Henrik Oscarsson har på sin alltid läsvärda blogg analyserat hur stor procentandel röster ett parti kan få och ändå riskera att bli utan mandat. I Sverige gäller fyraprocentsspärren även till Europaparlamentet och hypotetiskt kan ett parti få 4,44523 procent av rösterna utan att för den skull vara garanterad representation i Bryssel - det beror på hur rösterna fördelar sig i övrigt.
Min ingång här är i stället hur få röster ett parti kan behöva för att ändå ha möjlighet att vinna ett mandat. Valen till Europaparlamentet har i Sverige bl a präglats av ett lågt valdeltagande och usla valresultat för socialdemokraterna (som bäst 28.1 procent 1995).
I senaste Europavalet 2004 slog Junilistan till med 14.5 procent. Det lär de knappast få igen - även om de har goda möjligheter att vinna fortsatt representation. Finns det då förutsättningar för något annat småparti att ta steget fram och överraska?
Jag har vid flera tillfällen uttalat att jag tror att Sverigedemokraterna har små förutsättningar att ta sig in i riksdagen vid valet 2010. Men valen till Europaparlamentet är en annan sak. Här finns större förutsättningar för proteströstning och det är inte alls omöjligt att partiet kravlar sig över spärren - men jag tror det inte om jag måste gissa. Partiets kärnväljare hör knappast till de mest röstbenägna.
Feministisikt initativ (Fi) som rörelse tror jag får svårt att varaktigt etablera sig i svensk politik. Men Gudrun Schyman kandiderar och hon är otvivelaktigt en av landets mest skickliga politiker. Med lite tur på vägen kan Feministiskt initiativ göra avtryck i valrörelsen - men jag tror inte att det bär hela vägen till Bryssel.
I stället vill jag flagga lite för Piratpartiet. Under det senaste året har motståndet mot FRA-lagen och den nu pågående debatten om införandet av EU-direktivet IPRED i svensk lag fört fildelningsproblematiken högt upp på den politiska dagordningen. På bara några veckor har Facebook-gruppen Stoppa IPRED fått över 50 000 medlemmar. Piratpartiet har i dag över 6 000 medlemmar, vilket är betydligt fler än t ex det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU.
Fildelningsproblematiken är bara toppen på det isberg av nya frågor som följer i den kommunikationella revolutionens spår, och som jag tillsammans med Marie Demker analyserar i vår gemensamma bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Ett kapitel ägnas just åt Piratpartiet som den politiska kraft som tidigt och relativt framgångsrikt mobiliserat på en gryende politisk skiljelinje.
I riksdagsvalet 2006 fick Piratpartiet 34 918 röster. Med samma valdeltagande 2009 som vid 2004 års val till Europaparlamentet skulle Piratpartiet behövs ungefär 100 000 röster för att ta sig över fyraprocentsspärren. 100 000 röster. Ingenting är omöjligt.
Piratpartiet vitaliserar svensk politik genom att ha en sammanhängande politik i de nya frågor som den kommunikationsteknologiska utvecklingen bär med sig. Och hellre tio Piratpartister än en Sverigedemokrat i Bryssel.
(Avsnittet om Piratpartiet har inspirerats av en - som vanligt- mycket trevlig lunch med Mothugg.)
Min ingång här är i stället hur få röster ett parti kan behöva för att ändå ha möjlighet att vinna ett mandat. Valen till Europaparlamentet har i Sverige bl a präglats av ett lågt valdeltagande och usla valresultat för socialdemokraterna (som bäst 28.1 procent 1995).
I senaste Europavalet 2004 slog Junilistan till med 14.5 procent. Det lär de knappast få igen - även om de har goda möjligheter att vinna fortsatt representation. Finns det då förutsättningar för något annat småparti att ta steget fram och överraska?
Jag har vid flera tillfällen uttalat att jag tror att Sverigedemokraterna har små förutsättningar att ta sig in i riksdagen vid valet 2010. Men valen till Europaparlamentet är en annan sak. Här finns större förutsättningar för proteströstning och det är inte alls omöjligt att partiet kravlar sig över spärren - men jag tror det inte om jag måste gissa. Partiets kärnväljare hör knappast till de mest röstbenägna.
Feministisikt initativ (Fi) som rörelse tror jag får svårt att varaktigt etablera sig i svensk politik. Men Gudrun Schyman kandiderar och hon är otvivelaktigt en av landets mest skickliga politiker. Med lite tur på vägen kan Feministiskt initiativ göra avtryck i valrörelsen - men jag tror inte att det bär hela vägen till Bryssel.
I stället vill jag flagga lite för Piratpartiet. Under det senaste året har motståndet mot FRA-lagen och den nu pågående debatten om införandet av EU-direktivet IPRED i svensk lag fört fildelningsproblematiken högt upp på den politiska dagordningen. På bara några veckor har Facebook-gruppen Stoppa IPRED fått över 50 000 medlemmar. Piratpartiet har i dag över 6 000 medlemmar, vilket är betydligt fler än t ex det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU.
Fildelningsproblematiken är bara toppen på det isberg av nya frågor som följer i den kommunikationella revolutionens spår, och som jag tillsammans med Marie Demker analyserar i vår gemensamma bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Ett kapitel ägnas just åt Piratpartiet som den politiska kraft som tidigt och relativt framgångsrikt mobiliserat på en gryende politisk skiljelinje.
I riksdagsvalet 2006 fick Piratpartiet 34 918 röster. Med samma valdeltagande 2009 som vid 2004 års val till Europaparlamentet skulle Piratpartiet behövs ungefär 100 000 röster för att ta sig över fyraprocentsspärren. 100 000 röster. Ingenting är omöjligt.
Piratpartiet vitaliserar svensk politik genom att ha en sammanhängande politik i de nya frågor som den kommunikationsteknologiska utvecklingen bär med sig. Och hellre tio Piratpartister än en Sverigedemokrat i Bryssel.
(Avsnittet om Piratpartiet har inspirerats av en - som vanligt- mycket trevlig lunch med Mothugg.)
2008-11-23
Moderaternas Per Schlingmann och frågan om det specifikt svenska
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann säger till Dagens Eko att de som kommer till Sverige från andra länder ska skriva under ett kontrakt att de känner till svenska värderingar. Det är viktigt när människor från olika kulturer samlas i samma land, att vi är väldigt tydliga med vad som gäller i Sverige, säger Schlingmann till Ekot. Schlingmann menar också att "det ska få konsekvenser" om någon inte uppfyller de krav han eller hon har skrivit på.
Men förslaget skall inte tillämpas på alla invandrare. Det skall t ex inte gälla dem som kommer från andra EU-länder. Undrar då hur det blir med norrmännen? Eller amerikanerna? För det kan väl inte bara vara invandrare och flyktingar från Afrika, Asien och Latinamerika som Schlingmann avser?
Schlingmanns utspel påminner på ett obehagligt sätt om Sverigedemokraternas vurmande för "det specifikt svenska". Vilka är de "svenska värderingar" som de utomeuropeiska invandrarna skall informeras om? Det enda exempel som Schlingmann ger i intervjun är jämställdhet. Javisst, det är väl bra. Men vem skall avgöra vari jämställdheten egentligen består, och vad i denna jämställdhet som är specifikt svenskt? Att svenska hotell mot betalning visar porrfilm för sina gäster är tydligen väl förenligt med svensk jämställdhet. Men hur är det med rätten att bära slöja eller sjal i skolan eller på arbetet? Jämställdhet är en konsekvens av politisk kamp, och inte ett enkelt eller oproblematiskt värde som svenska myndigheter kan "lära ut" till utomeuropeiska invandrare.
Vilka skulle konsekvenserna bli om Schlingmann och moderaterna tog steget fullt ut och tillämpade förslaget på alla som bor i Sverige och inte bara på utomeuropeiska invandrare? Skulle jag själv lyfta fram något värde som "specifikt svenskt" så blir det jämlikheten. Ur det perspektivet blir Sverigedemokraterna det minst svenska och mest Sverigefientliga partiet i landet, eftersom partiet i sin konkreta politik behandlar människor ojämlikt beroende på etnisk eller religiös tillhörighet. Skall då alla Sverigedemokrater köras ut ur Sverige, och i så fall vart? Och hur skall vi göra med de nyliberaler som förespråkar en fri marknad även till priset av stora klasskillnader och ojämlikhet i levnadsförhållandena - är deras värderingar verkligen "svenska"?
Nej - jämlikhet är liksom jämställdhet ett värde som inkluderar i stället för att exkludera och som är universellt och inte "specifikt svenskt". Låt oss hoppas att moderaternas s k Framtidskonvent som nästa helg skall behandla frågan placerar förslaget där det hör hemma - i papperskorgen.
Men förslaget skall inte tillämpas på alla invandrare. Det skall t ex inte gälla dem som kommer från andra EU-länder. Undrar då hur det blir med norrmännen? Eller amerikanerna? För det kan väl inte bara vara invandrare och flyktingar från Afrika, Asien och Latinamerika som Schlingmann avser?
Schlingmanns utspel påminner på ett obehagligt sätt om Sverigedemokraternas vurmande för "det specifikt svenska". Vilka är de "svenska värderingar" som de utomeuropeiska invandrarna skall informeras om? Det enda exempel som Schlingmann ger i intervjun är jämställdhet. Javisst, det är väl bra. Men vem skall avgöra vari jämställdheten egentligen består, och vad i denna jämställdhet som är specifikt svenskt? Att svenska hotell mot betalning visar porrfilm för sina gäster är tydligen väl förenligt med svensk jämställdhet. Men hur är det med rätten att bära slöja eller sjal i skolan eller på arbetet? Jämställdhet är en konsekvens av politisk kamp, och inte ett enkelt eller oproblematiskt värde som svenska myndigheter kan "lära ut" till utomeuropeiska invandrare.
Vilka skulle konsekvenserna bli om Schlingmann och moderaterna tog steget fullt ut och tillämpade förslaget på alla som bor i Sverige och inte bara på utomeuropeiska invandrare? Skulle jag själv lyfta fram något värde som "specifikt svenskt" så blir det jämlikheten. Ur det perspektivet blir Sverigedemokraterna det minst svenska och mest Sverigefientliga partiet i landet, eftersom partiet i sin konkreta politik behandlar människor ojämlikt beroende på etnisk eller religiös tillhörighet. Skall då alla Sverigedemokrater köras ut ur Sverige, och i så fall vart? Och hur skall vi göra med de nyliberaler som förespråkar en fri marknad även till priset av stora klasskillnader och ojämlikhet i levnadsförhållandena - är deras värderingar verkligen "svenska"?
Nej - jämlikhet är liksom jämställdhet ett värde som inkluderar i stället för att exkludera och som är universellt och inte "specifikt svenskt". Låt oss hoppas att moderaternas s k Framtidskonvent som nästa helg skall behandla frågan placerar förslaget där det hör hemma - i papperskorgen.
2008-11-20
Bye bye Annapolis?
I ett ovanligt drag vänder sig den palestinske presidenten Mahmoud Abbas nu direkt till den israeliska allmänheten. På betald annonsplats i Israels ledande dagstidningar argumenterar Abbas för Arabförbundets fredsplan från 2002 som erbjuder Israel fred med hela arabvärlden mot att ockupationen upphör och en palestinsk stat därigenom kan bildas. Abbas rådgivare Saeb Erekat säger, enligt Jerusalem Post, att Abbas menar att vanliga israeler inte känner till innehållet i den arabiska fredsplanen, och att han därför väljer att tilltala det israeliska folket direkt.
Det må väl vara hur det vill med den israeliska allmänhetens kännedom om innehållet i den arabiska fredsplanen. Mer intressant är att Abbas så entydigt lyfter fram den arabiska fredsplanen på bekostnad av Annapoli-processen. Även om skillnaderna i innehåll i de båda processerna är marginellt, så öppnar Arabförbundets plan för en bredare lösning i konflikten, medan Annapolis fokuserar på de bilaterala israelisk-palestinska relationerna.
Framlyftandet av Arabförbundets fredsplan hänger samman med såväl den israeliska valkampanjen som Barack Obamas stundande tillträde som amerikansk president. Det ryktas att Barack Obama vid olika tillfällen uttalat sig positivt om arabinitiativet, och om han väljer att prioriera den planen innebär det att han först vill skaffa sig goda relationer med arabvärlden och först därefter ta sig an Iran. En sådan amerikansk linje skulle sannolikt gynna Kadima-partiets Tzipi Livni och den center-vänsterkoalition hon vill bygga efter det israeliska valet den 10 februari. På motsvarande sätt skulle en sådan amerikansk politik missgynna Benjamin Netanyahu och hans högerblock Likud, som vill att USA först tar sig an Iran och låter de israelisk-palestinska samtalen gå på sparlåga.
I den senaste israeliska opinionsundersökningen har Likud och Netanyahu ryckt till sig en klar ledning. De inompalestinska samtalen mellan Hamas och Fatah i Egypten sägs gå ganska dåligt, och i januari 2009 går mandatperioden ut för Abbas som palestinsk president. Eftersom inga nya palestinska val kommer att kunna hållas inom överskådlig tid undergrävs hans legitimitet ytterligare som ledare för hela det palestinska folket. Och i Gaza är gränserna stängda och den sociala nöden riskerar att öka ytterligare.
Har Obama den politiska viljan och förmågan att vända det dystra läget i Mellanöstern? Vi får väl se. I väntan får vi arbeta för att häva blockaden av Gaza, främja den inompalestinska dialogen mellan Hamas och Fatah och kräva av parterna att avhålla sig från allt folkrättsstridigt våld i konflikten.
Det må väl vara hur det vill med den israeliska allmänhetens kännedom om innehållet i den arabiska fredsplanen. Mer intressant är att Abbas så entydigt lyfter fram den arabiska fredsplanen på bekostnad av Annapoli-processen. Även om skillnaderna i innehåll i de båda processerna är marginellt, så öppnar Arabförbundets plan för en bredare lösning i konflikten, medan Annapolis fokuserar på de bilaterala israelisk-palestinska relationerna.
Framlyftandet av Arabförbundets fredsplan hänger samman med såväl den israeliska valkampanjen som Barack Obamas stundande tillträde som amerikansk president. Det ryktas att Barack Obama vid olika tillfällen uttalat sig positivt om arabinitiativet, och om han väljer att prioriera den planen innebär det att han först vill skaffa sig goda relationer med arabvärlden och först därefter ta sig an Iran. En sådan amerikansk linje skulle sannolikt gynna Kadima-partiets Tzipi Livni och den center-vänsterkoalition hon vill bygga efter det israeliska valet den 10 februari. På motsvarande sätt skulle en sådan amerikansk politik missgynna Benjamin Netanyahu och hans högerblock Likud, som vill att USA först tar sig an Iran och låter de israelisk-palestinska samtalen gå på sparlåga.
I den senaste israeliska opinionsundersökningen har Likud och Netanyahu ryckt till sig en klar ledning. De inompalestinska samtalen mellan Hamas och Fatah i Egypten sägs gå ganska dåligt, och i januari 2009 går mandatperioden ut för Abbas som palestinsk president. Eftersom inga nya palestinska val kommer att kunna hållas inom överskådlig tid undergrävs hans legitimitet ytterligare som ledare för hela det palestinska folket. Och i Gaza är gränserna stängda och den sociala nöden riskerar att öka ytterligare.
Har Obama den politiska viljan och förmågan att vända det dystra läget i Mellanöstern? Vi får väl se. I väntan får vi arbeta för att häva blockaden av Gaza, främja den inompalestinska dialogen mellan Hamas och Fatah och kräva av parterna att avhålla sig från allt folkrättsstridigt våld i konflikten.
2008-11-18
Om bloggosfären och dess samtalston
I dagens Göteborgs-Posten skriver Bo Rothstein en slutreplik i debatten om bloggosfärens betydelse för den politiska demokratin. Bo är fortsatt pessimistisk. Den flod av personangrepp som hans första artikel föranledde stärker honom i uppfattningen att samtalstonen i bloggosfären snarare omöjliggör än öppnar för en fruktbar dialog.
Jag är enig med Bo om att de kränkande tillmälen som han och så många andra utsatts för är en skam och stänger dörren för en seriös debatt. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att komma ihåg att de allra flesta bloggare aldrig accepterar ett sådant språbruk, varken hos sig själv eller i de kommentarer som ges till bloggposterna. En bloggs seriositet kan mätas i dess samtalston.
Jag vill knyta an till vad jag skrev i kommentatorsfälten till min tidigare bloggpost i ämnet. Det hävdas då och då att det som sägs i bloggosfären inte är värre än vad som sägs i t ex fikarum eller på familjemiddagar. Låt oss här bortse ifrån om så verkligen är fallet. Min poäng är att samtalen i fikarum och på familjemiddagar äger rum i en sluten krets. Slutenheten har betydelse. När samma saker som sägs i slutna rum sägs offentligt (t ex i bloggosfären, eller i radio eller på ett torgmöte) får det som sägs en helt annan innebörd. Den kommunikationsteknologiska revolutionen har medfört att dagens samhälle är mycket mer offentligt än tidigare samhällen. Därmed växer kraven på självdisciplin och impulskontroll även i sammanhang som tidigare kunde bedömas som mer privata. Utan ökad självkontroll blir bloggosfären mer ointressant som arena för seriös opinionsbildning.
Det är sant att bloggosfären breddar det offentliga samtalet genom att alla får möjlighet att uttrycka sin uppfattning. Javisst, det är bra att det finns arenor där alla kan säga sin mening. Men det finns också en risk att det offentliga samtalet fragmentiseras (när vi talar om allt på en gång, så talar vi egentligen inte om något) och urvattnas. För att få publicera en artikel på t ex DN Debatt eller Brännpunkt i SvD krävs det i allmänhet att texten är välargumenterad, något så när sammanhängande och för att nå dit har författaren lagt ner många timmars tankemöda och skrivarbete på texten. Det arbetet bidrar till ökat djup och skärpa i den skrivna texten.
Men i bloggosfären finns inga sådana krav. Välskrivna och mödosamt utmejslade skarpa analyser blandas med löst tyckande och okvädingsord. Det blir ungefär som ett sämre debattprogram i TV. I bästa fall kortsiktigt underhållande, men lämnar sällan några djupare avtryck. Det som är värt att sägas drunknar i det allmänna sorlet.
Så värna bloggosfären från de marodörer som genom sin ansvarslösa grälsjukhet inte bemödar sig om att tänka först och skriva sedan. Först då kan vi säkra en bloggosfär där debatten pågår för fullt, dit alla har tillräde och som samtidigt gör avtryck på allvar.
Jag är enig med Bo om att de kränkande tillmälen som han och så många andra utsatts för är en skam och stänger dörren för en seriös debatt. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att komma ihåg att de allra flesta bloggare aldrig accepterar ett sådant språbruk, varken hos sig själv eller i de kommentarer som ges till bloggposterna. En bloggs seriositet kan mätas i dess samtalston.
Jag vill knyta an till vad jag skrev i kommentatorsfälten till min tidigare bloggpost i ämnet. Det hävdas då och då att det som sägs i bloggosfären inte är värre än vad som sägs i t ex fikarum eller på familjemiddagar. Låt oss här bortse ifrån om så verkligen är fallet. Min poäng är att samtalen i fikarum och på familjemiddagar äger rum i en sluten krets. Slutenheten har betydelse. När samma saker som sägs i slutna rum sägs offentligt (t ex i bloggosfären, eller i radio eller på ett torgmöte) får det som sägs en helt annan innebörd. Den kommunikationsteknologiska revolutionen har medfört att dagens samhälle är mycket mer offentligt än tidigare samhällen. Därmed växer kraven på självdisciplin och impulskontroll även i sammanhang som tidigare kunde bedömas som mer privata. Utan ökad självkontroll blir bloggosfären mer ointressant som arena för seriös opinionsbildning.
Det är sant att bloggosfären breddar det offentliga samtalet genom att alla får möjlighet att uttrycka sin uppfattning. Javisst, det är bra att det finns arenor där alla kan säga sin mening. Men det finns också en risk att det offentliga samtalet fragmentiseras (när vi talar om allt på en gång, så talar vi egentligen inte om något) och urvattnas. För att få publicera en artikel på t ex DN Debatt eller Brännpunkt i SvD krävs det i allmänhet att texten är välargumenterad, något så när sammanhängande och för att nå dit har författaren lagt ner många timmars tankemöda och skrivarbete på texten. Det arbetet bidrar till ökat djup och skärpa i den skrivna texten.
Men i bloggosfären finns inga sådana krav. Välskrivna och mödosamt utmejslade skarpa analyser blandas med löst tyckande och okvädingsord. Det blir ungefär som ett sämre debattprogram i TV. I bästa fall kortsiktigt underhållande, men lämnar sällan några djupare avtryck. Det som är värt att sägas drunknar i det allmänna sorlet.
Så värna bloggosfären från de marodörer som genom sin ansvarslösa grälsjukhet inte bemödar sig om att tänka först och skriva sedan. Först då kan vi säkra en bloggosfär där debatten pågår för fullt, dit alla har tillräde och som samtidigt gör avtryck på allvar.
2008-11-16
Nej till dödshjälp
En arbetsgrupp inom Statens medicinsk-etiska råd föreslår att en svårt sjuk patient ska kunna få hjälp av sin läkare att själv ta sitt liv. I en särskild promemoria rekommenderas att ansvarig läkare skall kunna skriva ut läkemedel i en tillräckligt stor dos för att patienten själv skall kunna ta sitt liv.
Själv har jag alltid varit stark motståndare till dödshjälp. Ett av mina viktigaste argument - som jag aldrig hört något slagkraftigt motargument till - är att en svårt sjuk människa ofta upplever att han eller hon utgör en belastning för sina närmaste. Man väljer då döden inte så mycket för att befria sig själv som för att befria sina anhöriga.
Visst skulle det också finnas fall då uppriktigt välmenande närstående skulle uppmana en döende att utnyttja möjligheten till dödshjälp - och hur svårt vore det inte för en utsatt person att stå emot sådana uppmaningar.
Det sägs att frågan om aktiv dödshjälp är svår. Jodå. Ingenting i livet är enkelt och allra minst döden. Men jag vänder mig emot att frågan om dödshjälp skulle vara så mycket svårare än andra frågor som rör gränslandet mellan liv och död. Är det så att frågans svårighetsgrad betonas för att man skall slippa ta ställning - och då blir plötsligt allt tillåtet?
Själv har jag alltid varit stark motståndare till dödshjälp. Ett av mina viktigaste argument - som jag aldrig hört något slagkraftigt motargument till - är att en svårt sjuk människa ofta upplever att han eller hon utgör en belastning för sina närmaste. Man väljer då döden inte så mycket för att befria sig själv som för att befria sina anhöriga.
Visst skulle det också finnas fall då uppriktigt välmenande närstående skulle uppmana en döende att utnyttja möjligheten till dödshjälp - och hur svårt vore det inte för en utsatt person att stå emot sådana uppmaningar.
Det sägs att frågan om aktiv dödshjälp är svår. Jodå. Ingenting i livet är enkelt och allra minst döden. Men jag vänder mig emot att frågan om dödshjälp skulle vara så mycket svårare än andra frågor som rör gränslandet mellan liv och död. Är det så att frågans svårighetsgrad betonas för att man skall slippa ta ställning - och då blir plötsligt allt tillåtet?
2008-11-13
Är bloggosfären en kloakbrunn?
I dag skriver kollegan Bo Rothstein i Göteborgs-Posten att när man skådar in i bloggosfären är det som att öppna locket till en kloakbrunn.
Har Bo rätt? Ja, i en mening. I bloggosfären och i olika nätbaserade forum är samtalstonen här och där vulgär, sexistisk och rasistisk. När det gäller vulgariteten tycker jag mig redan ha sett en motsvarande trend av elakhet som affärsidé även i traditionella media. (Ja, jag ger gärna exempel om någon ber mig.)
De exempel Bo redovisar i sin artikel är vidriga, och inte på något sätt unika. Själv började jag efter en tid moderera kommentarerna på min egen blogg, och det efter två riktlinjer: kommentarerna skall ha relevans till den aktuella bloggposten och språkbruket får inte vara kränkande. Det fungerade. Det är nu ytterst sällan jag tvingas säga nej till en kommentar, eftersom skribenterna vet att om de inte följer bloggens regler kommer deras texter aldrig att publiceras och därför heller inte att läsas.
Bo Rothstein argumenterar för att bloggosfären inte bidrar till det öppna och civiliserade samtal som enligt den s k deliberativa demokratiteorin är demokratins grundbult, och att han därför valt att själv inte skaffa sig en blogg. Min egen syn är mer pragmatisk. Jag tror inte heller att bloggosfären i sig bidrar till att stärka demokratin eller utjämna maktskillnader i samhället. Bloggosfären har sina egna hierarkier, och är mera en arena för opinionsbildning än en självständig aktör.
Men den kommunikationsteknologiska utvecklingen har - oavsett vi önskar det eller ej - i grunden förändrat förutsättningarna för det offentliga samtalet. Debattredaktörernas status som det offentliga samtalets grindvakt har urholkats. Om jag skriver en artikel på t ex DN Debatt kan jag inte längre utgå ifrån att de enda repliker jag får är de som godkänns av DN Debatts redaktör (och det brukar inte vara så många). I stället möts jag av en skur av kommentarer - positiva eller negativa - i bloggosfären. Som artikelförfattare har jag i praktiken två möjligheter att förhålla mig till dessa kommentarer. Den första möjligheten är att nonchalera dem - oavsett deras argument och substans. Den andra möjligheten är att svara - antingen i de bloggar som kommenterar min artikel, eller på min egen blogg. För mig har valet varit enkelt. Jag går gärna i svaromål och jag gör det nästan alltid från min egen blogg. Men jag har respekt för att andra väljer annorlunda.
Bloggosfären har kommit för att stanna. För mig blir frågan därför inte om man som intellektuell skall finnas där, utan hur och i vilka former. Samt vad som kan göras för att bekämpa den offentliga nedsmutsning av samtalet som alltför många bloggägare väljer att tillåta eller t o m befrämja.
Har Bo rätt? Ja, i en mening. I bloggosfären och i olika nätbaserade forum är samtalstonen här och där vulgär, sexistisk och rasistisk. När det gäller vulgariteten tycker jag mig redan ha sett en motsvarande trend av elakhet som affärsidé även i traditionella media. (Ja, jag ger gärna exempel om någon ber mig.)
De exempel Bo redovisar i sin artikel är vidriga, och inte på något sätt unika. Själv började jag efter en tid moderera kommentarerna på min egen blogg, och det efter två riktlinjer: kommentarerna skall ha relevans till den aktuella bloggposten och språkbruket får inte vara kränkande. Det fungerade. Det är nu ytterst sällan jag tvingas säga nej till en kommentar, eftersom skribenterna vet att om de inte följer bloggens regler kommer deras texter aldrig att publiceras och därför heller inte att läsas.
Bo Rothstein argumenterar för att bloggosfären inte bidrar till det öppna och civiliserade samtal som enligt den s k deliberativa demokratiteorin är demokratins grundbult, och att han därför valt att själv inte skaffa sig en blogg. Min egen syn är mer pragmatisk. Jag tror inte heller att bloggosfären i sig bidrar till att stärka demokratin eller utjämna maktskillnader i samhället. Bloggosfären har sina egna hierarkier, och är mera en arena för opinionsbildning än en självständig aktör.
Men den kommunikationsteknologiska utvecklingen har - oavsett vi önskar det eller ej - i grunden förändrat förutsättningarna för det offentliga samtalet. Debattredaktörernas status som det offentliga samtalets grindvakt har urholkats. Om jag skriver en artikel på t ex DN Debatt kan jag inte längre utgå ifrån att de enda repliker jag får är de som godkänns av DN Debatts redaktör (och det brukar inte vara så många). I stället möts jag av en skur av kommentarer - positiva eller negativa - i bloggosfären. Som artikelförfattare har jag i praktiken två möjligheter att förhålla mig till dessa kommentarer. Den första möjligheten är att nonchalera dem - oavsett deras argument och substans. Den andra möjligheten är att svara - antingen i de bloggar som kommenterar min artikel, eller på min egen blogg. För mig har valet varit enkelt. Jag går gärna i svaromål och jag gör det nästan alltid från min egen blogg. Men jag har respekt för att andra väljer annorlunda.
Bloggosfären har kommit för att stanna. För mig blir frågan därför inte om man som intellektuell skall finnas där, utan hur och i vilka former. Samt vad som kan göras för att bekämpa den offentliga nedsmutsning av samtalet som alltför många bloggägare väljer att tillåta eller t o m befrämja.
2008-11-12
Fildelningsfrågan är här för att stanna
Oppositionen kunde tidigare i år sitta på första parkett och njuta av regeringens snarast osannolika fubblande med FRA-frågan. Nu tornar frågan om genomförandet av EU-direktivet IPRED (Intellectual Property Rights Enforcement Directive) upp sig som ett nytt orosmoln för Fredrik Reinfeldt och hans ministär.
Enligt regeringens lagförslag om IPRED skall en upphovsrättsinnehavare kunna gå till domstol och begära att information lämnas ut om ett viss IP-nummer om det finns sannolika skäl för att misstänka att någon gjort sig skyldig till olaglig filnedladdning. Dessa uppgifter kan sedan användas för att påbörja en rättsprocess för att begära ersättning, eller för att påtala för den misstänkte individen att denne begått en överträdelse.
Det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelningsproblematiken och diskussionen i samband med att bilder på mördade barn lades ut på Pirate Bay är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Modern kommunikationsteknologi möjliggör filnedladdning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar. De svar som oppositionen ger i DN idag känns allt annat än övertygande:
Kent Persson (v): Vi måste hitta ett sätt där vi kan garantera upphovsrättsinnehavarens rätt att få betalt för sitt arbete. Det är olyckligt att diskussionen inte handlar om vad det egentligen gäller, det vill säga kulturarbetares situation och deras rätt för att få betalt.
Eva-Lena Jansson (s) tycker att integritetsfrågorna borde ha varit mer utredda i det lagförslag som alliansen lagt fram: Vi vill se ett fylligare underlag och en tydligare begreppsförklaring.
Lage Rahm (mp): Vi är väldigt kritiska. Att bedriva häxjakt på folk med stora integritetskränkande inslag är väldigt tveksamt. Industrin borde gå före och sänka priserna så att folk vill betala för musik på internet.
Det är inget fel på oppositionens kritik av IPRED-lagen i sig. Men jag saknar en samlad och genomtänkt linje från s, v och mp i dessa frågor, så att oppositionens offensiv inte enbart inriktades på kritik av regeringens förslag utan också på vad man vill ha i stället. Det parti som först förstår och förmår förhålla sig till de nya skiljelinjer som FRA-lagen och IPRED är ett uttryck för skaffar sig ett stort försteg i 2000-talets politiska liv.
Om denna problematik kan bloggens läsare gärna läsa mera i denna bok.
Enligt regeringens lagförslag om IPRED skall en upphovsrättsinnehavare kunna gå till domstol och begära att information lämnas ut om ett viss IP-nummer om det finns sannolika skäl för att misstänka att någon gjort sig skyldig till olaglig filnedladdning. Dessa uppgifter kan sedan användas för att påbörja en rättsprocess för att begära ersättning, eller för att påtala för den misstänkte individen att denne begått en överträdelse.
Det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelningsproblematiken och diskussionen i samband med att bilder på mördade barn lades ut på Pirate Bay är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Modern kommunikationsteknologi möjliggör filnedladdning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar. De svar som oppositionen ger i DN idag känns allt annat än övertygande:
Kent Persson (v): Vi måste hitta ett sätt där vi kan garantera upphovsrättsinnehavarens rätt att få betalt för sitt arbete. Det är olyckligt att diskussionen inte handlar om vad det egentligen gäller, det vill säga kulturarbetares situation och deras rätt för att få betalt.
Eva-Lena Jansson (s) tycker att integritetsfrågorna borde ha varit mer utredda i det lagförslag som alliansen lagt fram: Vi vill se ett fylligare underlag och en tydligare begreppsförklaring.
Lage Rahm (mp): Vi är väldigt kritiska. Att bedriva häxjakt på folk med stora integritetskränkande inslag är väldigt tveksamt. Industrin borde gå före och sänka priserna så att folk vill betala för musik på internet.
Det är inget fel på oppositionens kritik av IPRED-lagen i sig. Men jag saknar en samlad och genomtänkt linje från s, v och mp i dessa frågor, så att oppositionens offensiv inte enbart inriktades på kritik av regeringens förslag utan också på vad man vill ha i stället. Det parti som först förstår och förmår förhålla sig till de nya skiljelinjer som FRA-lagen och IPRED är ett uttryck för skaffar sig ett stort försteg i 2000-talets politiska liv.
Om denna problematik kan bloggens läsare gärna läsa mera i denna bok.
2008-11-09
Förväxla inte frihet med valfrihet!
I vårt hyperindividualiserade samhälle är valmöjligheterna fler än någonsin. Du bestämmer själv över hur du vill placera dina pensionspengar, hur din gymnasieutbildning skall utformas eller vilka komponenter som skall finnas i din nya bil (om du nu skulle ha råd att köpa en sådan). Brudpar utformar själva sin vigselceremoni, i dialog med din läkare diskuterar du tänkbara diagnoser samt för- och nackdelar med olika behandlingar. I debatten framförs förslag om att människor med annan tro än kristen själva skall få disponera samma mängd dagar som de kristna helgdagarna, för att få vara lediga eller fira sina religiösa högtider. Är denna utveckling på gott, eller har vi förpassats till valfrihetens tyranni?
I en alldeles utmärkt artikel i Dagens Nyheter (9/11) skriver Kajsa Ekis Ekman (ännu ej på nätet) att dagens valfrihet egentligen bara är en form av kontroll, ett sätt att "hålla oss upptagna med banaliteter, meningslösa val, för att vi inte ska hinna med de riktiga valen." Ekman refererar författaren Haim G Ginnott som i boken "Lyckligare barn" visar hur föräldrar använder valfrihet för barnen som en maktstrategi. Föräldrar vill att barnet skall äta upp sin frukost, och försätter därför barnet i ett antal valsituationer: Vill du ha rostat bröd eller vanligt bröd? Vill du ha mjölk eller juice? Vill du ha stekt ägg eller kokt ägg? Barnet väljer och väljer mellan de givna alternativen, men ställs aldrig inför valmöjligheten att avstå från frukosten.
I arbetarrörelsen användes ordet "valfrihet" tidigare för att synliggöra t ex rätten för arbetarbarn att få studera, och inom kvinnorörelsen om kvinnors rätt till abort. I dag har innebörden av ordet valfrihet förändrats: "Om det tidigare handlade om rätten att välja något annat, går dagens valfrihet ut på att välja mellan samma sak."
Desto viktigare att dagens arbetarrörelse i sin strävan att vinna tillbaka frihetsbegreppet från högern förmår skilja just mellan frihet och valfrihet.
Valfrihetens tyranni borde kanske utgöra en särskild krets i Dantes Inferno, förslagsvis som nummer två och en halv, mellan vällust och omättlighet?
I en alldeles utmärkt artikel i Dagens Nyheter (9/11) skriver Kajsa Ekis Ekman (ännu ej på nätet) att dagens valfrihet egentligen bara är en form av kontroll, ett sätt att "hålla oss upptagna med banaliteter, meningslösa val, för att vi inte ska hinna med de riktiga valen." Ekman refererar författaren Haim G Ginnott som i boken "Lyckligare barn" visar hur föräldrar använder valfrihet för barnen som en maktstrategi. Föräldrar vill att barnet skall äta upp sin frukost, och försätter därför barnet i ett antal valsituationer: Vill du ha rostat bröd eller vanligt bröd? Vill du ha mjölk eller juice? Vill du ha stekt ägg eller kokt ägg? Barnet väljer och väljer mellan de givna alternativen, men ställs aldrig inför valmöjligheten att avstå från frukosten.
I arbetarrörelsen användes ordet "valfrihet" tidigare för att synliggöra t ex rätten för arbetarbarn att få studera, och inom kvinnorörelsen om kvinnors rätt till abort. I dag har innebörden av ordet valfrihet förändrats: "Om det tidigare handlade om rätten att välja något annat, går dagens valfrihet ut på att välja mellan samma sak."
Desto viktigare att dagens arbetarrörelse i sin strävan att vinna tillbaka frihetsbegreppet från högern förmår skilja just mellan frihet och valfrihet.
Valfrihetens tyranni borde kanske utgöra en särskild krets i Dantes Inferno, förslagsvis som nummer två och en halv, mellan vällust och omättlighet?
2008-11-04
Boksläpp: Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer
Så har det blivit dags för boksläpp för min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!
I boken vill vi visa hur det hyperindividualiserade samhället skapar nya sociala motsättningar som de politiska partierna och vårt representativa demokratiska system har svårt att hantera. Den snabba utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området genererar nya politiska skiljelinjer där just kampen om kunskapen får en avgörande betydelse. Samtidigt framträder en ny social grupp av informationsarbetare – de s k fria logotyperna – som en allt mer central aktör i samhällslivet.
Kampen om kunskapen som en bas för de nya skiljelinjerna och de fria logotypernas betydelse skildras i boken genom analyser av svensk kriminalpolitik, internationell valfångstpolitik, fildelningsfrågan och Piratpartiets uppkomst, Googles självcensur i Kina, begreppet ”anställningsbarhet” i svensk politik samt upprättandet av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Boken är nummer två i den trilogi som inleddes med den uppmärksammade I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005), om hur 1968 års revolt påverkade auktoritetsförhållandena i samhället på ett sätt som ofrånkomligen formar även dagens värld. I trilogins avslutande del fullföljer vi vår samhällsteoretiska ambition och blottlägger de generella politiska och sociala konsekvenserna av den kommunikationella revolutionen. Vi formulerar en modell för hur människans kluvenhet mellan oberoende och gemenskap i ett hyperindividualiserat samhälle skulle kunna hanteras på ett sätt som inte urholkar värdena om frihet, jämlikhet och solidaritet.
I boken vill vi visa hur det hyperindividualiserade samhället skapar nya sociala motsättningar som de politiska partierna och vårt representativa demokratiska system har svårt att hantera. Den snabba utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området genererar nya politiska skiljelinjer där just kampen om kunskapen får en avgörande betydelse. Samtidigt framträder en ny social grupp av informationsarbetare – de s k fria logotyperna – som en allt mer central aktör i samhällslivet.
Kampen om kunskapen som en bas för de nya skiljelinjerna och de fria logotypernas betydelse skildras i boken genom analyser av svensk kriminalpolitik, internationell valfångstpolitik, fildelningsfrågan och Piratpartiets uppkomst, Googles självcensur i Kina, begreppet ”anställningsbarhet” i svensk politik samt upprättandet av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Boken är nummer två i den trilogi som inleddes med den uppmärksammade I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005), om hur 1968 års revolt påverkade auktoritetsförhållandena i samhället på ett sätt som ofrånkomligen formar även dagens värld. I trilogins avslutande del fullföljer vi vår samhällsteoretiska ambition och blottlägger de generella politiska och sociala konsekvenserna av den kommunikationella revolutionen. Vi formulerar en modell för hur människans kluvenhet mellan oberoende och gemenskap i ett hyperindividualiserat samhälle skulle kunna hanteras på ett sätt som inte urholkar värdena om frihet, jämlikhet och solidaritet.
2008-11-02
Mary Poppins behövs i svensk politik
I fredags hade jag glädjen att se GöteborgsOperans scenografiskt och koreografiskt storslagna uppsättning av musikalen Mary Poppins, med Linda Olsson som en glänsande huvudrollsinnehavare. Intrigen är väl känd: Barnsköterskan Mary Poppins kommer till famljen Banks på Körsbärsträdsgränd, livar upp tillvaron för de två uttråkade och odrägliga barnen Jane och Michael, gjuter mod i det moderliga våpet Winifred och förlöser familjefadern George från den själsliga förkrympning hans stränga barndom och hopplöst trista och ansvarskrävande jobb på banken förorsakat. När allt är klart vänder vinden, och hon försvinner lika snabbt som hon dök upp.
Jag läste aldrig Pamela Lyndon Travers ursprungliga böcker om denna mytomspunna barnsköterska, men Walt Disneys filmversion från 1964 med Julie Andrews och Dick van Dyke i de bärande rollerna gjorde stort intryck. Ofta har jag undrat vad i Mary Poppins som tjusar mig. På många vis är ju Mary Poppins förskräcklig - auktoritär, lynnig och självgod ("Praktiskt taget felfri", som hon själv uttrycker det). En blandning av det sämsta hos Karlsson på taket och Pippi Långstrump.
Ändå sitter jag där - i salongen eller framför TV:n - och blir starkt berörd. Göteborgs-Operans programblad ger viss vägledning. Där skriver Giorgia Grilli, författare till boken Myth, Symbol and Meaning in Mary Poppins (Routledge, 2007) att Mary Poppins gärning syftar till att skydda barnen från att utveckla trångsynthet: Bara genom att behålla ett öppet sinne, förmågan att bli överraskad, beredskapen att tro på mer än vad samhället tillåter, viljan att acceptera allt (inte bara någonting) som möjligt, och att gladeligen släppa det givna och låta sig förbryllas, kan människan förbli barndomens premisser trogen. Med en sådan attityd blir livet lovande och värt att leva.
Bekämpa trångsyntheten - det är Mary Poppins bidrag till samhällsdebatten och det budskapet är lika viktigt att bära med sig i dag som i det 1930-tal då Mary Poppins skapades. Bekämpa trångsyntheten blir därför en viktig paroll i dagens svenska politiska liv och kanske med särskild bäring för dem som tror att skolan blir bättre om 7-åringar betygsättes, att samhället blir säkrare om vi inför hårdare straff för brottslingar eller att barnen får det bättre om vi förbjuder vuxna människor som älskar varandra att ingå äktenskap.
Svensk politik behöver en Mary Poppins! Vem har viljan och förmågan att låna hennes paraply och stanna hos oss, åtminstone tills vinden vänder?
Jag läste aldrig Pamela Lyndon Travers ursprungliga böcker om denna mytomspunna barnsköterska, men Walt Disneys filmversion från 1964 med Julie Andrews och Dick van Dyke i de bärande rollerna gjorde stort intryck. Ofta har jag undrat vad i Mary Poppins som tjusar mig. På många vis är ju Mary Poppins förskräcklig - auktoritär, lynnig och självgod ("Praktiskt taget felfri", som hon själv uttrycker det). En blandning av det sämsta hos Karlsson på taket och Pippi Långstrump.
Ändå sitter jag där - i salongen eller framför TV:n - och blir starkt berörd. Göteborgs-Operans programblad ger viss vägledning. Där skriver Giorgia Grilli, författare till boken Myth, Symbol and Meaning in Mary Poppins (Routledge, 2007) att Mary Poppins gärning syftar till att skydda barnen från att utveckla trångsynthet: Bara genom att behålla ett öppet sinne, förmågan att bli överraskad, beredskapen att tro på mer än vad samhället tillåter, viljan att acceptera allt (inte bara någonting) som möjligt, och att gladeligen släppa det givna och låta sig förbryllas, kan människan förbli barndomens premisser trogen. Med en sådan attityd blir livet lovande och värt att leva.
Bekämpa trångsyntheten - det är Mary Poppins bidrag till samhällsdebatten och det budskapet är lika viktigt att bära med sig i dag som i det 1930-tal då Mary Poppins skapades. Bekämpa trångsyntheten blir därför en viktig paroll i dagens svenska politiska liv och kanske med särskild bäring för dem som tror att skolan blir bättre om 7-åringar betygsättes, att samhället blir säkrare om vi inför hårdare straff för brottslingar eller att barnen får det bättre om vi förbjuder vuxna människor som älskar varandra att ingå äktenskap.
Svensk politik behöver en Mary Poppins! Vem har viljan och förmågan att låna hennes paraply och stanna hos oss, åtminstone tills vinden vänder?
2008-10-31
Vad betyder socialdemokraternas opinionsras?
Socialdemokraternas störtdykning med över sex procentenheter i Synnovates opinionsmätning kommer inte helt oväntat. Under den senaste månadens finanskris har den borgerliga alliansregeringen visat god sammanhållning och regeringsduglighet. Samtidigt har socialdemokraterna schabblat i frågan om sina samarbetsrelationer till miljöpartiet och vänsterpartiet.
De frågor socialdemokratin måste ställa sig är: Vad var det som gick fel i samband med beslutet om att välja bort vänsterpartiet som regeringspartner? Hur skall partiet nu gå till väga för att skapa klarhet i frågan om samarbetsformerna med miljöpartiet och vänsterpartiet?
Jag tror inte på konspirationsteorier om att Mona Sahlins ”fiender” i partiet medvetet teg när partistyrelsen diskuterade samarbetsfrågan, för att sedan hugga henne i ryggen offentligt. Sannolikt var det så att Mona Sahlin inför partistyrelsen inte var tillräckligt tydlig med vad beslutet egentligen innebar. Därför var det många som inte kände igen beslutet när det väl offentliggjordes. Mona Sahlins ansvar för den uppkomna situationen ligger således i att hon brast i tydlighet, och indirekt i att hon underskattade det motstånd som de facto fanns i partiet mot den valda linjen.
Den bästa lösningen för oppositionen vore om vänsterpartiet insåg att ett formellt regeringssamarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet just nu knappast ligger i partiets intresse. Ett regeringssamarbete skulle tvinga vänsterpartiet till så långtgående ideologiska eftergifter att det skulle bli svårt att hålla samman partiet och det finns också en överhängande risk för väljarförluster. Men i fortsatt opposition under en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och miljöpartiet kan vänsterpartiet hålla vänsterflanken och utforma radikala alternativ till regeringspolitiken. Inflytandet över den förda politiken skyddas genom organiserat samarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet inom enskilda politiska sakområden, där skillnaderna mellan parterna är som minst.
När avståndet mellan blocken minskar finns det en risk att socialdemokraterna för en förlorarstämpel på sig, trots att det rödgröna blocket fortfarande leder med nästan hela 12 procent. Medielogiken fokuserar det minskade opinionsstödet för socialdemokraterna i stället för på det fortsatta överläget i opinionen.
Har socialdemokraterna den politiska kraften att få ihop en samarbetsöverenskommelse som både vänsterpartiet och miljöpartiet är någorlunda nöjda med, och den strategiska förmågan att få fokus på opinionsöverläget i stället för på det minskade opinionsstödet? Svaret på dessa frågor har stor betydelse för utgången av valet 2010.
För övrigt noterar jag att kristdemokraternas opinionsstöd uppgick till 3.3 procent och sverigedemokraternas till 2.3 procent. Blir det kanske bara sex partier i riskdagen efter 2010?
Jag kommenterar opinionsläget för TT och på Newsmill.
De frågor socialdemokratin måste ställa sig är: Vad var det som gick fel i samband med beslutet om att välja bort vänsterpartiet som regeringspartner? Hur skall partiet nu gå till väga för att skapa klarhet i frågan om samarbetsformerna med miljöpartiet och vänsterpartiet?
Jag tror inte på konspirationsteorier om att Mona Sahlins ”fiender” i partiet medvetet teg när partistyrelsen diskuterade samarbetsfrågan, för att sedan hugga henne i ryggen offentligt. Sannolikt var det så att Mona Sahlin inför partistyrelsen inte var tillräckligt tydlig med vad beslutet egentligen innebar. Därför var det många som inte kände igen beslutet när det väl offentliggjordes. Mona Sahlins ansvar för den uppkomna situationen ligger således i att hon brast i tydlighet, och indirekt i att hon underskattade det motstånd som de facto fanns i partiet mot den valda linjen.
Den bästa lösningen för oppositionen vore om vänsterpartiet insåg att ett formellt regeringssamarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet just nu knappast ligger i partiets intresse. Ett regeringssamarbete skulle tvinga vänsterpartiet till så långtgående ideologiska eftergifter att det skulle bli svårt att hålla samman partiet och det finns också en överhängande risk för väljarförluster. Men i fortsatt opposition under en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och miljöpartiet kan vänsterpartiet hålla vänsterflanken och utforma radikala alternativ till regeringspolitiken. Inflytandet över den förda politiken skyddas genom organiserat samarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet inom enskilda politiska sakområden, där skillnaderna mellan parterna är som minst.
När avståndet mellan blocken minskar finns det en risk att socialdemokraterna för en förlorarstämpel på sig, trots att det rödgröna blocket fortfarande leder med nästan hela 12 procent. Medielogiken fokuserar det minskade opinionsstödet för socialdemokraterna i stället för på det fortsatta överläget i opinionen.
Har socialdemokraterna den politiska kraften att få ihop en samarbetsöverenskommelse som både vänsterpartiet och miljöpartiet är någorlunda nöjda med, och den strategiska förmågan att få fokus på opinionsöverläget i stället för på det minskade opinionsstödet? Svaret på dessa frågor har stor betydelse för utgången av valet 2010.
För övrigt noterar jag att kristdemokraternas opinionsstöd uppgick till 3.3 procent och sverigedemokraternas till 2.3 procent. Blir det kanske bara sex partier i riskdagen efter 2010?
Jag kommenterar opinionsläget för TT och på Newsmill.
2008-10-28
Urban Ahlin och innebörden av att släppa varumärket
Urban Ahlin har fått utstå mycket spe för sin artikel på Newsmill, där han kritiserar Pär Nuder för att i sin bok Stolt men inte nöjd avslöja interna stridigheter inom socialdemokratin. I stället förespråkar Urban Ahlin en strikt tillämning av dagens system där partistyrelseprotokoll hemligstämplas i 20 år, för att därefter möjligen kunna lämnas ut till forskare eller författare.
Urban Ahlin ställer sig offside i debatten genom att framföra ståndpunkter som inte längre är gångbara. Den kommunikationella revolutionen - d v s den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - har förändrat verkligheten på ett sådant sätt att nästan ingenting längre är möjligt att hålla hemligt, allra minst under en period av 20 år.
Våga släppa varumärket, har blivit parollen för dagen. Med det menas ungefär att partierna måste våga avsäga sig kontrollen över delar av den verksamhet som sker i partiets namn. Ofta nämns Barack Obamas presidentvalskampanj som ett exempel där individer uppmanas och uppmuntras att själva och på eget sätt forma kampanjen. Att människor engageras för att främja kandidatens möjligheter till valseger blir viktigare än att budskapet blir exakt det som partiet förespråkar. (Läs gärna den alltid lika kloka Katrine Kielos i denna fråga.)
Det som glöms bort i debatten är att de svenska partierna har betydligt svårare förutsättningar att genomföra en sådan kursändring, eftersom de politiska partierna har en mycket starkare plats i det politiska livet i Sverige än vad som är fallet i USA. För socialdemokraterna - som ett gammalt klassparti och med en stark partiapparat - blir utmaningen extra svår. Det är lätt att säga: Släpp varumärket! Det är svårare att bedöma vad som händer när man väl släpper det.
Men här finns ingen väg bakåt. Utmaningen för socialdemokratin består i att förmå släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet som varumärket står för. Är det inte så att de personer som flitigt utnyttjar s k sociala medier tenderar att stå mer till höger än till vänster? Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vad händer med ansvarsutkrävandet om öppenheten innebär att engagerade individer rusar från sakfråga tills sakfråga, allt efter lusten för dagen?
Så frågan är inte om socialdemokratin skall gå mot ökad öppenhet eller ej - på den frågan är svaret oundvikligen ja. Frågan är i stället hur partiet skall hantera de problem som frågorna ovan indikerar. Det är om dessa saker debatten bör föras.
Problematiken behandlas också i min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg) som just kommit från trycket. Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag den 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!
Urban Ahlin ställer sig offside i debatten genom att framföra ståndpunkter som inte längre är gångbara. Den kommunikationella revolutionen - d v s den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - har förändrat verkligheten på ett sådant sätt att nästan ingenting längre är möjligt att hålla hemligt, allra minst under en period av 20 år.
Våga släppa varumärket, har blivit parollen för dagen. Med det menas ungefär att partierna måste våga avsäga sig kontrollen över delar av den verksamhet som sker i partiets namn. Ofta nämns Barack Obamas presidentvalskampanj som ett exempel där individer uppmanas och uppmuntras att själva och på eget sätt forma kampanjen. Att människor engageras för att främja kandidatens möjligheter till valseger blir viktigare än att budskapet blir exakt det som partiet förespråkar. (Läs gärna den alltid lika kloka Katrine Kielos i denna fråga.)
Det som glöms bort i debatten är att de svenska partierna har betydligt svårare förutsättningar att genomföra en sådan kursändring, eftersom de politiska partierna har en mycket starkare plats i det politiska livet i Sverige än vad som är fallet i USA. För socialdemokraterna - som ett gammalt klassparti och med en stark partiapparat - blir utmaningen extra svår. Det är lätt att säga: Släpp varumärket! Det är svårare att bedöma vad som händer när man väl släpper det.
Men här finns ingen väg bakåt. Utmaningen för socialdemokratin består i att förmå släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet som varumärket står för. Är det inte så att de personer som flitigt utnyttjar s k sociala medier tenderar att stå mer till höger än till vänster? Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vad händer med ansvarsutkrävandet om öppenheten innebär att engagerade individer rusar från sakfråga tills sakfråga, allt efter lusten för dagen?
Så frågan är inte om socialdemokratin skall gå mot ökad öppenhet eller ej - på den frågan är svaret oundvikligen ja. Frågan är i stället hur partiet skall hantera de problem som frågorna ovan indikerar. Det är om dessa saker debatten bör föras.
Problematiken behandlas också i min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg) som just kommit från trycket. Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag den 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!
2008-10-26
Martti Ahtisaari och frågan om fred i Mellanöstern
Årets mottagare av Nobels fredspris - Martti Ahtisaari - säger i Ekots lördagsintervju att han skäms över att världssamfundet ännu inte löst konflikten i Mellanöstern. Marti Ahtisaari säger att det saknas en seriös politisk vilja i USA och EU att åstadkomma en lösning, och att det var fel av väst att bojkotta den palestinska Hamasrörelsen, som ju vann palestiniernas parlamentsval 2006. Vi uppmuntrar människor att ha ett val, och sedan när valet hålls, och anses relativt fritt och demokratiskt, så säger vi att "tyvärr, fel människor vann", säger han.
Jag delar såväl Ahtisaaris bedömningar som känslor. Läget i Mellanöstern har väl heller inte direkt ljusnat efter beskeden om att Israel sannolikt går mot nyval. Helt säkert att det verkligen blir nyval är det i skrivande stund inte, det finns en möjlighet att president Shimon Peres kommer att be Tzipi Livni från Kadima-partiet att göra en sista ansträngning under den vecka som fortfarande ryms inom de tidsramar som den israeliska konstitutionen medger.
Om det blir nyval är frågan om Tzipi Livni går in i valrörelsen med en förlorarstämpel på sig, eftersom hon en smula oväntat misslyckats med försöken att bilda en ny koalitionsregering. Eller kommer hon, som en del tror (eller möjligen hoppas) i stället att framstå som en stark och okorrumperad ledare som valde nyval trots ett svårt opinionsläge och i stället för att kohandla och ge efter för makthungriga småpartier?
I ett nyval kommer Kadima och det socialdemokratiska Labour att konkurrera om samma väljare, och risken finns att de sliter varandra i stycken medan högerblocket Likud sitter på första parkett och gnuggar händerna. Jag har tidigare uttalat tvivel om huruvida Kadima verkligen klarar en period i opposition, och det tvivlet kvarstår.
En Likudseger kommer inte precis att underlätta fredsprocessen, för att uttrycka det milt. En högerseger med bristande förhandlingsvilja kommer sannolikt att stärka stödet för Hamas på de ockuperade områdena, och risken ökar för en militär urladdning mellan Hamas och Fatah på Västbanken.
Vill världssamfundet verkligen ha en sådan utveckling? I så fall kommer åtminstone jag att fortsätta att skämmas. Är det kanske trots allt så att hoppet står till att USA under en ny president omtolkar sina nationella intressen, och väljer att sätta verklig press på Israel för att få fram de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning skall bli möjlig?
Helt off topic vill jag också passa på att puffa för den blogg som min vän och kollega docent Henrik Oscarsson just har startat upp. Där kommer ni under den närmaste tiden att kunna läsa några av de skarpaste analyserna av svensk politik. Bloggen återfinner ni här.
Jag delar såväl Ahtisaaris bedömningar som känslor. Läget i Mellanöstern har väl heller inte direkt ljusnat efter beskeden om att Israel sannolikt går mot nyval. Helt säkert att det verkligen blir nyval är det i skrivande stund inte, det finns en möjlighet att president Shimon Peres kommer att be Tzipi Livni från Kadima-partiet att göra en sista ansträngning under den vecka som fortfarande ryms inom de tidsramar som den israeliska konstitutionen medger.
Om det blir nyval är frågan om Tzipi Livni går in i valrörelsen med en förlorarstämpel på sig, eftersom hon en smula oväntat misslyckats med försöken att bilda en ny koalitionsregering. Eller kommer hon, som en del tror (eller möjligen hoppas) i stället att framstå som en stark och okorrumperad ledare som valde nyval trots ett svårt opinionsläge och i stället för att kohandla och ge efter för makthungriga småpartier?
I ett nyval kommer Kadima och det socialdemokratiska Labour att konkurrera om samma väljare, och risken finns att de sliter varandra i stycken medan högerblocket Likud sitter på första parkett och gnuggar händerna. Jag har tidigare uttalat tvivel om huruvida Kadima verkligen klarar en period i opposition, och det tvivlet kvarstår.
En Likudseger kommer inte precis att underlätta fredsprocessen, för att uttrycka det milt. En högerseger med bristande förhandlingsvilja kommer sannolikt att stärka stödet för Hamas på de ockuperade områdena, och risken ökar för en militär urladdning mellan Hamas och Fatah på Västbanken.
Vill världssamfundet verkligen ha en sådan utveckling? I så fall kommer åtminstone jag att fortsätta att skämmas. Är det kanske trots allt så att hoppet står till att USA under en ny president omtolkar sina nationella intressen, och väljer att sätta verklig press på Israel för att få fram de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning skall bli möjlig?
Helt off topic vill jag också passa på att puffa för den blogg som min vän och kollega docent Henrik Oscarsson just har startat upp. Där kommer ni under den närmaste tiden att kunna läsa några av de skarpaste analyserna av svensk politik. Bloggen återfinner ni här.
2008-10-24
Om läget i Irak
Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) var en av dem som - i trots mot en i princip enig folkrättsexpertis - vägrade tillstå att den USA-ledda koalitionens angrepp på Irak våren 2003 var ett brott mot folkrätten. I en riksdagsdebatt den 26 april 2007 sträckte han sig så i alla fall så långt som att tillstå att: Det finns skillnader i synsätt på hur folkrätten ska tolkas i just detta fall.
Den socialdemokratiska regeringen beskrev entydigt USA-koalitionens krig som ett brott mot folkrätten (även om Göran Persson tvekade otillständigt länge innan han satte ned foten). Sedan de borgerliga partierna kom i regeringsställning 2006 har de varken återupprepat Göran Perssons formuleringar, eller hävdat att kriget var förenligt med folkrätten. I diplomatins diskurs innebär tystnaden att den förra s-regeringens bedömning fortfarande gäller som officiell svensk politik. Så den borgerliga regeringen administrerar en Irak-politik som åtminstone Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund inte tror på. Den frågan borde faktiskt upp till debatt.
I Irak dödas färre personer nu än tidigare, och det är en otrolig lättnad för det irakiska folket (och naturligtvis för oss - om än på en helt annan nivå -som följer konflikten på avstånd). Men krisen är ingalunda över. Våldet fortsätter och den politiska krisen kretsar nu kring det avtal som reglerar den fortsatta amerikanska närvaron i Irak - Status of Forces Agreement (SOFA). Tvisten mellan USA och det irakiska ledarskapet gäller en tidtabell för amerikanskt tillbakadragande samt straffrihet för amerikansk personal och kontraktsanställda.
Gällande avtal löper ut vid årsskiftet. Om parterna inte kommer överens kan FN gå in och tillfälligt förlänga det gällande avtalet. Men krisen fortsätter. Det är noterbart att Iran aktivt stöder det shia-styrda Irak i konflikten med USA. Går vi mot en utveckling av shiamuslimskt prästvälde även i Irak, med allt vad det skulle innebära för demokratin och kvinnornas rättigheter? Och hur skulle en framtida allians mellan Iran och Irak påverka maktbalansen och västs intressen i Mellanöstern?
Den som sår vind skall skörda storm, sägs det. Kriget mot Irak vilade på lögner och var en gigantisk politisk felbedömning. Lidandet och kaoset i Irak vittnar om värdet att bibehålla en stark folkrätt - och vådan av att slira i frågan om kravet på FN-mandat för militära interventioner.
Den socialdemokratiska regeringen beskrev entydigt USA-koalitionens krig som ett brott mot folkrätten (även om Göran Persson tvekade otillständigt länge innan han satte ned foten). Sedan de borgerliga partierna kom i regeringsställning 2006 har de varken återupprepat Göran Perssons formuleringar, eller hävdat att kriget var förenligt med folkrätten. I diplomatins diskurs innebär tystnaden att den förra s-regeringens bedömning fortfarande gäller som officiell svensk politik. Så den borgerliga regeringen administrerar en Irak-politik som åtminstone Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund inte tror på. Den frågan borde faktiskt upp till debatt.
I Irak dödas färre personer nu än tidigare, och det är en otrolig lättnad för det irakiska folket (och naturligtvis för oss - om än på en helt annan nivå -som följer konflikten på avstånd). Men krisen är ingalunda över. Våldet fortsätter och den politiska krisen kretsar nu kring det avtal som reglerar den fortsatta amerikanska närvaron i Irak - Status of Forces Agreement (SOFA). Tvisten mellan USA och det irakiska ledarskapet gäller en tidtabell för amerikanskt tillbakadragande samt straffrihet för amerikansk personal och kontraktsanställda.
Gällande avtal löper ut vid årsskiftet. Om parterna inte kommer överens kan FN gå in och tillfälligt förlänga det gällande avtalet. Men krisen fortsätter. Det är noterbart att Iran aktivt stöder det shia-styrda Irak i konflikten med USA. Går vi mot en utveckling av shiamuslimskt prästvälde även i Irak, med allt vad det skulle innebära för demokratin och kvinnornas rättigheter? Och hur skulle en framtida allians mellan Iran och Irak påverka maktbalansen och västs intressen i Mellanöstern?
Den som sår vind skall skörda storm, sägs det. Kriget mot Irak vilade på lögner och var en gigantisk politisk felbedömning. Lidandet och kaoset i Irak vittnar om värdet att bibehålla en stark folkrätt - och vådan av att slira i frågan om kravet på FN-mandat för militära interventioner.
2008-10-21
Medling i nöd och lust
I dag hade jag nöjet att delta i ett seminarium med Jan Eliasson, som under läsåret 2008-2009 är innehavare av Torgny Segerstedtprofessuren, en gästprofessur vid Göteborgs universitet till Torgny Segerstedts minne.
Jan Eliasson inledde kring temat Medling i nöd och lust och han gav bl a en insiktsfull skildring av Olof Palmes vedermödor som medlare i kriget mellan Iran och Irak under första hälften av 1980-talet. Palme var ju statsminister under stora delar av den tid då uppdraget pågick, och han plågades av att han som statsminister inte kunde protestera mot de svåra brott mot mänskliga rättigheterna som regimerna i såväl Iran som Irak begick, utan att dessa protester skulle försvåra hans verksamhet som medlare i kriget.
Ett motsvarande exempel finner vi från de år efter junikriget 1967 då Sveriges dåvarande Moskvaambassadör Gunnar Jarring verkade som FN:s generalsekreterares särskilda representant i Mellanöstern. Under dessa år hände det att Sverige valde att inte delta i generalförsamlingens debatter om läget i Mellanöstern, med den uttalade hänvisningen till att man inte ville störa bilden av Gunnar Jarring som en opartisk medlare i konflikten.
Huruvida den svenska regeringens tystnad under dess år verkligen hade sin grund i en genuin omsorg om Jarrings uppdrag är emellertid mera osäkert. Carl Lidbom har i sin memoarbok Reformist på sitt oförblommerade sätt uttryckt uppfattningen att Sverige "kröp bakom Gunnar Jarring" och använde Jarrings uppdrag som förevändning för att slippa ta ställning i en politiskt känslig och svårhanterad fråga.
I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons bokförlag, 1989) intervjuade jag flera av de utrikespolitiska beslutsfattare som verkade samtidigt som Gunnar Jarrings uppdrag pågick. Deras uppfattningar gick i sär. Så menade t ex dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Wilhelm Wachtmeister att: Jarrings uppdrag spelade stor roll för den svenska - och nordiska - återhållsamheten. Dåvarande FN-ambassadören (1964-70) och kabinettssekreteraren (1972-77) Sverker Åström menade i stället att: Jarrings uppdrag påverkade mycket litet, om ens något. Hänvisningarna till honom var mest 'spel för galleriet'.
Problematiken kring att kombinera ett deltagande i den internationella opinionsbildningen med en medlarroll har jag behandlat i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992).
En ny svensk medlingsinsats? Ja, varför inte i försöken att nå en överenskommelse mellan Fatah och Hamas och därigenom lägga grunden till den palestinska enhetsregering som är nödvändig för att nå reella framsteg i fredsprocessen.
Jan Eliasson inledde kring temat Medling i nöd och lust och han gav bl a en insiktsfull skildring av Olof Palmes vedermödor som medlare i kriget mellan Iran och Irak under första hälften av 1980-talet. Palme var ju statsminister under stora delar av den tid då uppdraget pågick, och han plågades av att han som statsminister inte kunde protestera mot de svåra brott mot mänskliga rättigheterna som regimerna i såväl Iran som Irak begick, utan att dessa protester skulle försvåra hans verksamhet som medlare i kriget.
Ett motsvarande exempel finner vi från de år efter junikriget 1967 då Sveriges dåvarande Moskvaambassadör Gunnar Jarring verkade som FN:s generalsekreterares särskilda representant i Mellanöstern. Under dessa år hände det att Sverige valde att inte delta i generalförsamlingens debatter om läget i Mellanöstern, med den uttalade hänvisningen till att man inte ville störa bilden av Gunnar Jarring som en opartisk medlare i konflikten.
Huruvida den svenska regeringens tystnad under dess år verkligen hade sin grund i en genuin omsorg om Jarrings uppdrag är emellertid mera osäkert. Carl Lidbom har i sin memoarbok Reformist på sitt oförblommerade sätt uttryckt uppfattningen att Sverige "kröp bakom Gunnar Jarring" och använde Jarrings uppdrag som förevändning för att slippa ta ställning i en politiskt känslig och svårhanterad fråga.
I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons bokförlag, 1989) intervjuade jag flera av de utrikespolitiska beslutsfattare som verkade samtidigt som Gunnar Jarrings uppdrag pågick. Deras uppfattningar gick i sär. Så menade t ex dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Wilhelm Wachtmeister att: Jarrings uppdrag spelade stor roll för den svenska - och nordiska - återhållsamheten. Dåvarande FN-ambassadören (1964-70) och kabinettssekreteraren (1972-77) Sverker Åström menade i stället att: Jarrings uppdrag påverkade mycket litet, om ens något. Hänvisningarna till honom var mest 'spel för galleriet'.
Problematiken kring att kombinera ett deltagande i den internationella opinionsbildningen med en medlarroll har jag behandlat i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992).
En ny svensk medlingsinsats? Ja, varför inte i försöken att nå en överenskommelse mellan Fatah och Hamas och därigenom lägga grunden till den palestinska enhetsregering som är nödvändig för att nå reella framsteg i fredsprocessen.
2008-10-18
De hemlösa?
I går fredag uppmärksammades de hemlösas situation i Göteborg, genom en manifestation som kallas De hemlösas natt. Bland arrangörerna återfanns bl a Stadsmissionen, Göteborgs Räddningsmission och Frälsningsarmén.
Antalet hemlösa i Göteborg uppgår enligt Kjell Larsson vid Stadsmissionen till drygt 130 personer. Jag måste erkänna att det är betydligt färre än vad jag hade trott, även om det är illa nog och varje enskilt människoöde måste tas på största allvar.
Jag har alltid känt mig lite stum inför den s k hemlösheten, och haft svårt att formulera förslag på politiska åtgärder för att komma åt problematiken Men igår slogs jag av en insikt. Jag tycker att beteckningen "de hemlösa" är vilseledande, och att den döljer i stället för att sprida ljus över problemen. Uttrycket "de hemlösa" skapar en falsk bild av att dessa människor skulle utgöra en homogen grupp med gemensamma problem, som i sin tur skulle kunna hanteras genom gemensamma åtgärder.
Men så är det ju inte. Under rubriken "de hemlösa" inryms individer eller grupper av individer som skiljer sig åt i centrala avseenden. Deras problem varierar mellan t ex psykisk sjukdom, alkohol- eller annat drogmissbruk och sociala eller ekonomiska svårigheter. Deras enda gemensamma nämnare i fattigdomen är just att de inte har något ordentligt boende och att de ofta sover under bar himmel.
Insikten om det vilseledande i uttrycket "de hemlösa" har kanske inte inneburit att jag har några färdiga lösningar på problemet. Men insikten har gjort mig bättre rustad att förstå problemet, och därmed i förlängningen givit mig förutsättningar att formulera politiska förslag för att i solidaritetens namn förbättra dessa människors livssituation.
Antalet hemlösa i Göteborg uppgår enligt Kjell Larsson vid Stadsmissionen till drygt 130 personer. Jag måste erkänna att det är betydligt färre än vad jag hade trott, även om det är illa nog och varje enskilt människoöde måste tas på största allvar.
Jag har alltid känt mig lite stum inför den s k hemlösheten, och haft svårt att formulera förslag på politiska åtgärder för att komma åt problematiken Men igår slogs jag av en insikt. Jag tycker att beteckningen "de hemlösa" är vilseledande, och att den döljer i stället för att sprida ljus över problemen. Uttrycket "de hemlösa" skapar en falsk bild av att dessa människor skulle utgöra en homogen grupp med gemensamma problem, som i sin tur skulle kunna hanteras genom gemensamma åtgärder.
Men så är det ju inte. Under rubriken "de hemlösa" inryms individer eller grupper av individer som skiljer sig åt i centrala avseenden. Deras problem varierar mellan t ex psykisk sjukdom, alkohol- eller annat drogmissbruk och sociala eller ekonomiska svårigheter. Deras enda gemensamma nämnare i fattigdomen är just att de inte har något ordentligt boende och att de ofta sover under bar himmel.
Insikten om det vilseledande i uttrycket "de hemlösa" har kanske inte inneburit att jag har några färdiga lösningar på problemet. Men insikten har gjort mig bättre rustad att förstå problemet, och därmed i förlängningen givit mig förutsättningar att formulera politiska förslag för att i solidaritetens namn förbättra dessa människors livssituation.
2008-10-15
Aftonbladets opinionsbluff
2-0 till blåa laget efter debatten i SVT igår!, utropade Aftonbladet efter veckans två inledande partiledardebatter. Den artikel som sedan följer är dessvärre ett exempel på opinionsjournalistik som är så vilseledande att man egentligen vill ringa ansvarig redaktör och undra vad de håller på med. Jag har hittills avstått. Vi får se hur det blir i morgon.
Artikeln är en uppföljning till debatten hos KG Bergström mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Aftonbladets läsare har fått svara på frågan om vem som vann debatten. Av de 24 000 läsare som röstat ansåg 62 procent att Fredrik Reinfeldt vann, medan 38 procent menade att Mona Sahlin vann. Partiledardebatten i Agenda i söndags visade ungefär samma svarsmönster.
Men det Aftonbladet medvetet undanhåller sina läsare är att det blåa blocket alltid vinner alla läsaromröstningar om hur det gått i en debatt. Skälet är enkelt. Borgerliga partianhängare är klart överrepresenterade bland dem som medverkar i omröstningarna. Och att borgerliga partianhängare tycker att det blåa blocket vann är lika lite överraskande som att vänsteranhängare tycker att det röda blocket vann.
Aftonbladet försöker skydda sig med att tidningen ju bara redovisar vad deras "läsare" tycker. Men resultatet blir likväl bedrägligt. När jag för ett par år sedan uppmärksammade Expressens försyndelser i denna fråga visade jag att av Expressens läsare på nätet tänkte 65 procent rösta borgerligt - 41 procent på moderaterna, 11 procent på folkpartiet, 8 procent på kristdemokraterna och 5 procent på centerpartiet. Endast 24 procent tänkte rösta på vänsterblocket – 17 procent på socialdemokraterna, 4 procent på vänsterpartiet och 3 procent på miljöpartiet. Övriga partier fick 11 procent.
Genom kvällspressens ohederliga opinionsjournalistik luras läsarna att tro att det finns en av partisympati oberoende bild av vem som vinner eller vem som förlorar en debatt. I ett partistrategiskt perspektiv förlorar det rödgröna blocket på en sådan snedvridning, eftersom man framställs som förlorare. Men än viktigare är det att här värna journalistikens etiska principer, och inte acceptera en medielogik som döljer i stället för att sprida ljus.
Artikeln är en uppföljning till debatten hos KG Bergström mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Aftonbladets läsare har fått svara på frågan om vem som vann debatten. Av de 24 000 läsare som röstat ansåg 62 procent att Fredrik Reinfeldt vann, medan 38 procent menade att Mona Sahlin vann. Partiledardebatten i Agenda i söndags visade ungefär samma svarsmönster.
Men det Aftonbladet medvetet undanhåller sina läsare är att det blåa blocket alltid vinner alla läsaromröstningar om hur det gått i en debatt. Skälet är enkelt. Borgerliga partianhängare är klart överrepresenterade bland dem som medverkar i omröstningarna. Och att borgerliga partianhängare tycker att det blåa blocket vann är lika lite överraskande som att vänsteranhängare tycker att det röda blocket vann.
Aftonbladet försöker skydda sig med att tidningen ju bara redovisar vad deras "läsare" tycker. Men resultatet blir likväl bedrägligt. När jag för ett par år sedan uppmärksammade Expressens försyndelser i denna fråga visade jag att av Expressens läsare på nätet tänkte 65 procent rösta borgerligt - 41 procent på moderaterna, 11 procent på folkpartiet, 8 procent på kristdemokraterna och 5 procent på centerpartiet. Endast 24 procent tänkte rösta på vänsterblocket – 17 procent på socialdemokraterna, 4 procent på vänsterpartiet och 3 procent på miljöpartiet. Övriga partier fick 11 procent.
Genom kvällspressens ohederliga opinionsjournalistik luras läsarna att tro att det finns en av partisympati oberoende bild av vem som vinner eller vem som förlorar en debatt. I ett partistrategiskt perspektiv förlorar det rödgröna blocket på en sådan snedvridning, eftersom man framställs som förlorare. Men än viktigare är det att här värna journalistikens etiska principer, och inte acceptera en medielogik som döljer i stället för att sprida ljus.
2008-10-12
En borgerlighet helt utan visioner?
Kvällens partiledardebatt i SVT:s Agenda äger rum i en situation där den borgerliga alliansregeringen har ett rejält underläge i opinionen. Under de två år som gått sedan maktskiftet 2006 kännetecknas regeringsalliansen av en slående brist på framtidsvisioner. Reinfeldt framstår som en Hygglige Fredrik som vill lösa konkreta samhällsproblem, förbättra samhällsinstitutionernas kvalitet och sänka skatten så att alla (utom pensionärerna, studenterna och de arbetslösa) får 1 000 kronor mer i plånboken varje månad. Hyggligt - javisst. Visionärt - nej. Det känns onekligen lite tomt. Kanske kan en del av borgerlighetens ras i opinionen spåras till denna visionslöshet?
Visserligen lever vi i en tid då de stora berättelserna satts på undantag. Men något borde väl den borgerliga alliansregeringen kunna prestera? Jag tror att det är själva koalitionen som är problemet. Vart och ett skulle de borgerliga partierna kunna prestera åtminstone något som liknar en samhällsvision. Kristdemokrater kan samlas i en socialkonservativ strävan efter ett samhälle där familj och kyrka/samfund utgör kittet i gemenskapen. Centerpartister kan samlas i en strävan efter ett ljusgrönt Sverige, med blomstrande småföretag och en sant levande landsbygd. Folkpartister kan samlas i en strävan efter ett teknologiskt framstående Sverige, med välutbildade och trygga medborgare i högmodernitetens framkant.
Men när allianspartierna samlas tillsammans i en regering finns det inga förutsättningar för en gemensam vision. Partiernas ideologiska klangbottnar är för olika. Och när regeringens dominerande parti - de nya moderaterna - tagit av sig sin ideologiska ryggsäck för att kunna ta plats i den politiska mittens Ingenmansland så blir retoriken som den blir. Det vill säga hygglig, men tom. Och där det är tomt är det ofta kallt och sterilt.
Vänsterpartiet och miljöpartiet har kvar sina samhällsvisioner baserade på socialism respektive hållbar utveckling. Socialdemokraterna stretar på i sitt rådslag, och är i behov att utforma den röda frihetsvision som Mona Sahlin efterlyste i sitt installationstal på kongressen 2007. En god ingång i det arbetet erbjuder Hjalmar Branting. Jag har först nu blivit medveten om hans klassiska svar i tidningen Stormklockan 1912 på frågan "Varför är du socialdemokrat, Hjalmar Branting?" Branting svarade: Jo, därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.
Sina bästa stämningars längtan - det är vackert! Låt uttrycket prägla vårt fortsatta politiska arbete för mänsklig frigörelse och även ta kropp även i de många politiska debatterna under veckan som kommer.
Visserligen lever vi i en tid då de stora berättelserna satts på undantag. Men något borde väl den borgerliga alliansregeringen kunna prestera? Jag tror att det är själva koalitionen som är problemet. Vart och ett skulle de borgerliga partierna kunna prestera åtminstone något som liknar en samhällsvision. Kristdemokrater kan samlas i en socialkonservativ strävan efter ett samhälle där familj och kyrka/samfund utgör kittet i gemenskapen. Centerpartister kan samlas i en strävan efter ett ljusgrönt Sverige, med blomstrande småföretag och en sant levande landsbygd. Folkpartister kan samlas i en strävan efter ett teknologiskt framstående Sverige, med välutbildade och trygga medborgare i högmodernitetens framkant.
Men när allianspartierna samlas tillsammans i en regering finns det inga förutsättningar för en gemensam vision. Partiernas ideologiska klangbottnar är för olika. Och när regeringens dominerande parti - de nya moderaterna - tagit av sig sin ideologiska ryggsäck för att kunna ta plats i den politiska mittens Ingenmansland så blir retoriken som den blir. Det vill säga hygglig, men tom. Och där det är tomt är det ofta kallt och sterilt.
Vänsterpartiet och miljöpartiet har kvar sina samhällsvisioner baserade på socialism respektive hållbar utveckling. Socialdemokraterna stretar på i sitt rådslag, och är i behov att utforma den röda frihetsvision som Mona Sahlin efterlyste i sitt installationstal på kongressen 2007. En god ingång i det arbetet erbjuder Hjalmar Branting. Jag har först nu blivit medveten om hans klassiska svar i tidningen Stormklockan 1912 på frågan "Varför är du socialdemokrat, Hjalmar Branting?" Branting svarade: Jo, därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.
Sina bästa stämningars längtan - det är vackert! Låt uttrycket prägla vårt fortsatta politiska arbete för mänsklig frigörelse och även ta kropp även i de många politiska debatterna under veckan som kommer.
2008-10-09
Är s + mp verkligen = sant?
Jag är ambivalent till Mona Sahlins val att äkta miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. I grunden ser jag bara en enda rimlig anledning till utfästelsen om en rödgrön koalitionsregering: Oron för att miljöpartiet skall hoppa över till det borgerliga blocket. Men att låta den oron bära så långt att socialdemokraterna två år före ett val och i ett lysande opinonsläge stänger möjligheten att regera ensamma - det är för mig att låta svansen vifta med hunden.
På ett sätt är samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet bra. Vänsterpartiet kan hålla vänsterflanken och slipper kompromissa in sig i en mittenorienterad s-mp-koalition. Mittenväljarna kan rösta på socialdemokraterna eller miljöpartiet utan att behöva vara rädda för Lars Ohly.
Men vad händer med socialdemokratin? Jag har alltid varit svag för uttrycket: Säg mig vem du umgås med, och jag skall säga dig vem du är. Och så länge miljöpartiet slirar i vänster-högerfrågorna så vill åtminstone jag vara på min vakt när det gäller en nära och långvarig relation. Vad kommer samarbetet att innebära för socialdemokratins själ?
Men jag är också besviken på Lars Ohly, som har misslyckats med att utveckla vänsterpartiet till ett modernt parti som förmår attrahera nya väljargrupper utan att för den skull röra sig mot det politiska mittfältet. Vänsterpartiet borde ha en potential att utveckla en politik som attraherar alla dem som kämpar för gemenskapsvärdena i vårt individualiserade kunskapssamhälle. Men det lyfter inte. Vänsterpartiets politik andas genom Lars Ohly för mycket klasskampsretorik och industrisamhälle.
För mig tycks det som att Lars Ohly aldrig riktigt hämtade sig från det karaktärsmord han som nytillträdd partiledare utsattes för i ett par kontroversiella Uppdrag granskning-program hösten 2004. Vre jag vänsterpartist så skulle jag förorda en ny partiledare. Varför inte Josefin Brink? Eller ännu hellre Alice Åström.
På ett sätt är samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet bra. Vänsterpartiet kan hålla vänsterflanken och slipper kompromissa in sig i en mittenorienterad s-mp-koalition. Mittenväljarna kan rösta på socialdemokraterna eller miljöpartiet utan att behöva vara rädda för Lars Ohly.
Men vad händer med socialdemokratin? Jag har alltid varit svag för uttrycket: Säg mig vem du umgås med, och jag skall säga dig vem du är. Och så länge miljöpartiet slirar i vänster-högerfrågorna så vill åtminstone jag vara på min vakt när det gäller en nära och långvarig relation. Vad kommer samarbetet att innebära för socialdemokratins själ?
Men jag är också besviken på Lars Ohly, som har misslyckats med att utveckla vänsterpartiet till ett modernt parti som förmår attrahera nya väljargrupper utan att för den skull röra sig mot det politiska mittfältet. Vänsterpartiet borde ha en potential att utveckla en politik som attraherar alla dem som kämpar för gemenskapsvärdena i vårt individualiserade kunskapssamhälle. Men det lyfter inte. Vänsterpartiets politik andas genom Lars Ohly för mycket klasskampsretorik och industrisamhälle.
För mig tycks det som att Lars Ohly aldrig riktigt hämtade sig från det karaktärsmord han som nytillträdd partiledare utsattes för i ett par kontroversiella Uppdrag granskning-program hösten 2004. Vre jag vänsterpartist så skulle jag förorda en ny partiledare. Varför inte Josefin Brink? Eller ännu hellre Alice Åström.
2008-10-05
Svensk neutralitet och den politiska kampen om historieskrivningen
På nyhets- och debattsajten Newsmill skriver jag om Sveriges hemliga västsamarbete under kalla kriget, och om hur detta västsamarbete nu används i den politiska kampen om historieskrivningen. Debatten fortsätter närmast i samband med att jag, Alf W Johansson och Karl Molin presenterar vår nya bok Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus Förlag) på ABF Stockholm, Sveavägen 41, onsdagen den 8 oktober kl 18.00. Alla är förstås hjärtligt välkomna!
På Newsmill återberättar jag bl a den sedelärande historien om hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och nuvarande försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda historieskrivningen i politiska syften, men fick bita i det sura äpplet:
Efter det kalla krigets slut tillsattes Neutralitetspolitikkommissionen (NPK) med uppdrag att utreda vilka åtgärder Sverige i fredstid vidtagit för att i en krigssituation kunna ta emot militär hjälp från väst. NPK publicerade sina slutsatser 1994 i betänkandet ”Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969”. Kommissionens slutsatser gick ut på att åtgärderna inte inneburit en avvikelse från neutralitetspolitiken, eftersom åtgärderna endast var tänkta som en reservstrategi. De skulle bara sättas in om Sverige först anfölls av Sovjetunionen. Om ett sådant anfall genomfördes så befann sig ju Sverige i krig och kunde inte göra anspråk på att förhålla sig neutralt. Om Sverige inte anfölls skulle i stället neutraliteten efterlevas och neutraliteten därmed satts ur spel.
Men kritikerna var inte nöjda. Efter NPK:s betänkande följde krav på regeringen att tillsätta en ny Neutralitetspolitikkommission, som skulle ta vid där NPK avslutat sitt arbete, d v s 1969. Hösten 1999 lade två moderata riksdagsledamöter - Henrik Landerholm och Sten Tolgfors - fram en riksdagsmotion som krävde just en ny Neutralitetspolitikkommission för perioden 1969-1989.
Motionstexten gav en starkt negativ och ideologiskt färgad bild av den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget. Motionärerna formulerade inte bara de frågor kommissionen skulle ställa, utan för säkerhets skull föregrep de också kommissionens slutsatser genom att själva formulera svaren. Motionärerna ansåg sig veta att det rådde "en felaktig bild" av Sveriges agerande under det kalla kriget och att den säkerhetspolitiska debatten - underförstått om ett svenskt medlemskap i Nato - skulle främjas av en "mer korrekt historiebeskrivning".
Klarare kunde det knappast sägas. Den tänkta kommissionen skulle presentera en bild av Sveriges neutralitetspolitik under det kalla kriget som skulle underlätta argumentationen för att alliansfriheten alltid varit en chimär och att Sverige därför nu borde söka medlemskap i Nato.
Men motionärerna gjorde ett taktiskt misstag när de inte kunde avhålla sig från ideologiska och retoriska slängar i sin motion. I riksdagen fanns det hösten 1999 en klar majoritet för en ny Neutralitetspolitikkommission, eftersom även vänsterpartiet och miljöpartiet stödde idén. Men vänsterpartiet och miljöpartiet ville ha en ny kommission i syfte att kunna brännmärka regeringen för att den i hemlighet hade samarbetat med Nato, inte för att öppna dörren för ett svenskt Nato-medlemskap. Landerholms och Tolgfors ideologiska tonläge i motionen gjorde det därför möjligt för socialdemokraterna att övertala vänsterpartiet att i stället stödja regeringens förslag om att låta ambassadör Rolf Ekéus snabbutreda den svenska säkerhetspolitiken 1969-1989.
Moderaterna och folkpartiet rasade och menade att socialdemokraterna nu trixat bort frågan från den politiska dagordningen. Det var förstås inte var helt osant, men motionärerna fick genom sin oskicklighet faktiskt skylla sig själva.
På Newsmill återberättar jag bl a den sedelärande historien om hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och nuvarande försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda historieskrivningen i politiska syften, men fick bita i det sura äpplet:
Efter det kalla krigets slut tillsattes Neutralitetspolitikkommissionen (NPK) med uppdrag att utreda vilka åtgärder Sverige i fredstid vidtagit för att i en krigssituation kunna ta emot militär hjälp från väst. NPK publicerade sina slutsatser 1994 i betänkandet ”Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969”. Kommissionens slutsatser gick ut på att åtgärderna inte inneburit en avvikelse från neutralitetspolitiken, eftersom åtgärderna endast var tänkta som en reservstrategi. De skulle bara sättas in om Sverige först anfölls av Sovjetunionen. Om ett sådant anfall genomfördes så befann sig ju Sverige i krig och kunde inte göra anspråk på att förhålla sig neutralt. Om Sverige inte anfölls skulle i stället neutraliteten efterlevas och neutraliteten därmed satts ur spel.
Men kritikerna var inte nöjda. Efter NPK:s betänkande följde krav på regeringen att tillsätta en ny Neutralitetspolitikkommission, som skulle ta vid där NPK avslutat sitt arbete, d v s 1969. Hösten 1999 lade två moderata riksdagsledamöter - Henrik Landerholm och Sten Tolgfors - fram en riksdagsmotion som krävde just en ny Neutralitetspolitikkommission för perioden 1969-1989.
Motionstexten gav en starkt negativ och ideologiskt färgad bild av den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget. Motionärerna formulerade inte bara de frågor kommissionen skulle ställa, utan för säkerhets skull föregrep de också kommissionens slutsatser genom att själva formulera svaren. Motionärerna ansåg sig veta att det rådde "en felaktig bild" av Sveriges agerande under det kalla kriget och att den säkerhetspolitiska debatten - underförstått om ett svenskt medlemskap i Nato - skulle främjas av en "mer korrekt historiebeskrivning".
Klarare kunde det knappast sägas. Den tänkta kommissionen skulle presentera en bild av Sveriges neutralitetspolitik under det kalla kriget som skulle underlätta argumentationen för att alliansfriheten alltid varit en chimär och att Sverige därför nu borde söka medlemskap i Nato.
Men motionärerna gjorde ett taktiskt misstag när de inte kunde avhålla sig från ideologiska och retoriska slängar i sin motion. I riksdagen fanns det hösten 1999 en klar majoritet för en ny Neutralitetspolitikkommission, eftersom även vänsterpartiet och miljöpartiet stödde idén. Men vänsterpartiet och miljöpartiet ville ha en ny kommission i syfte att kunna brännmärka regeringen för att den i hemlighet hade samarbetat med Nato, inte för att öppna dörren för ett svenskt Nato-medlemskap. Landerholms och Tolgfors ideologiska tonläge i motionen gjorde det därför möjligt för socialdemokraterna att övertala vänsterpartiet att i stället stödja regeringens förslag om att låta ambassadör Rolf Ekéus snabbutreda den svenska säkerhetspolitiken 1969-1989.
Moderaterna och folkpartiet rasade och menade att socialdemokraterna nu trixat bort frågan från den politiska dagordningen. Det var förstås inte var helt osant, men motionärerna fick genom sin oskicklighet faktiskt skylla sig själva.
2008-10-03
All kärlek är bra kärlek!
All kärlek är bra kärlek! Så skrev jag, Anna Ardin och Peter Weiderud i vår artikel om ett manifest för en kristen vänster på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i onsdags. Formuleringen har rivit upp starka känslor. Tuve Skånberg från den högerorienterade kristna tankesmedjan Claphaminstitutet tolkar den som ett stöd för månggifte och syskonäktenskap. På ledarplats i den likaså högerorienterade kristna nyhetstidningen Världen idag skriver Felicia Sværen: Självklart är inte all kärlek bra kärlek. Det finns många fall av psykopati, pedofili, eller andra osunda sammanhang där människor säger sig känna kärlek men där det bara är osunt eller byggt på lust eller begär.
Jag blir lite bekymrad när människor som öppet bekänner sin kristna tro så omedelbart associerar kärlek till månggifte, syskonäktenskap, psykopati, pedofili och "andra osunda sammanhang" (oklart vilka).
För mig är Gud kärlek. I Johannes första brev (1 Joh 4:16) sägs: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Kärlek kan aldrig vara fel - kärleken är en del av Gud. Det är omöjligt att tänka sig Gud utan kärlek och kärlek utan Gud. Därför är all kärlek bra kärlek.
En annan sak är hur vi som jordiska varelser väljer att reglera våra samlevnadsformer. Jag är trygg i min uppfattning att två vuxna människor som bekänner sin kärlek också skall få ingå äktenskap (eller giftermål, som sägs bli den term som den borgerliga alliansregeringen kompromissar som fram till). Till er som oroar er för att samkönade äktenskap också öppnar dörren för månggifte frågar jag: Om risken för månggifte inte hade funnits, hade ni då stött en lagstiftning om samkönade äktenskap? De allra flesta till vilka jag ställt frågan har svarat nej.
Den kristna högern har alltför länge fått styra bilden av kristna människors syn på moralfrågor. Vi i den kristna vänstern vill med vårt manifest visa på en radikalt annorlunda bild. Kom gärna med oss i arbetet med att skapa detta manifest och i vår övertygelse om att kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är det bästa sättet att omsätta kärleksbudet i praktisk handling.
Jag blir lite bekymrad när människor som öppet bekänner sin kristna tro så omedelbart associerar kärlek till månggifte, syskonäktenskap, psykopati, pedofili och "andra osunda sammanhang" (oklart vilka).
För mig är Gud kärlek. I Johannes första brev (1 Joh 4:16) sägs: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Kärlek kan aldrig vara fel - kärleken är en del av Gud. Det är omöjligt att tänka sig Gud utan kärlek och kärlek utan Gud. Därför är all kärlek bra kärlek.
En annan sak är hur vi som jordiska varelser väljer att reglera våra samlevnadsformer. Jag är trygg i min uppfattning att två vuxna människor som bekänner sin kärlek också skall få ingå äktenskap (eller giftermål, som sägs bli den term som den borgerliga alliansregeringen kompromissar som fram till). Till er som oroar er för att samkönade äktenskap också öppnar dörren för månggifte frågar jag: Om risken för månggifte inte hade funnits, hade ni då stött en lagstiftning om samkönade äktenskap? De allra flesta till vilka jag ställt frågan har svarat nej.
Den kristna högern har alltför länge fått styra bilden av kristna människors syn på moralfrågor. Vi i den kristna vänstern vill med vårt manifest visa på en radikalt annorlunda bild. Kom gärna med oss i arbetet med att skapa detta manifest och i vår övertygelse om att kamp för värden som frihet, jämlikhet och solidaritet är det bästa sättet att omsätta kärleksbudet i praktisk handling.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)