Svensk neutralitet och den politiska kampen om historieskrivningen

På nyhets- och debattsajten Newsmill skriver jag om Sveriges hemliga västsamarbete under kalla kriget, och om hur detta västsamarbete nu används i den politiska kampen om historieskrivningen. Debatten fortsätter närmast i samband med att jag, Alf W Johansson och Karl Molin presenterar vår nya bok Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus Förlag) på ABF Stockholm, Sveavägen 41, onsdagen den 8 oktober kl 18.00. Alla är förstås hjärtligt välkomna!

På Newsmill återberättar jag bl a den sedelärande historien om hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och nuvarande försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda historieskrivningen i politiska syften, men fick bita i det sura äpplet:

Efter det kalla krigets slut tillsattes Neutralitetspolitikkommissionen (NPK) med uppdrag att utreda vilka åtgärder Sverige i fredstid vidtagit för att i en krigssituation kunna ta emot militär hjälp från väst. NPK publicerade sina slutsatser 1994 i betänkandet ”Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969”. Kommissionens slutsatser gick ut på att åtgärderna inte inneburit en avvikelse från neutralitetspolitiken, eftersom åtgärderna endast var tänkta som en reservstrategi. De skulle bara sättas in om Sverige först anfölls av Sovjetunionen. Om ett sådant anfall genomfördes så befann sig ju Sverige i krig och kunde inte göra anspråk på att förhålla sig neutralt. Om Sverige inte anfölls skulle i stället neutraliteten efterlevas och neutraliteten därmed satts ur spel.

Men kritikerna var inte nöjda. Efter NPK:s betänkande följde krav på regeringen att tillsätta en ny Neutralitetspolitikkommission, som skulle ta vid där NPK avslutat sitt arbete, d v s 1969. Hösten 1999 lade två moderata riksdagsledamöter - Henrik Landerholm och Sten Tolgfors - fram en riksdagsmotion som krävde just en ny Neutralitetspolitikkommission för perioden 1969-1989.

Motionstexten gav en starkt negativ och ideologiskt färgad bild av den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget. Motionärerna formulerade inte bara de frågor kommissionen skulle ställa, utan för säkerhets skull föregrep de också kommissionens slutsatser genom att själva formulera svaren. Motionärerna ansåg sig veta att det rådde "en felaktig bild" av Sveriges agerande under det kalla kriget och att den säkerhetspolitiska debatten - underförstått om ett svenskt medlemskap i Nato - skulle främjas av en "mer korrekt historiebeskrivning".

Klarare kunde det knappast sägas. Den tänkta kommissionen skulle presentera en bild av Sveriges neutralitetspolitik under det kalla kriget som skulle underlätta argumentationen för att alliansfriheten alltid varit en chimär och att Sverige därför nu borde söka medlemskap i Nato.

Men motionärerna gjorde ett taktiskt misstag när de inte kunde avhålla sig från ideologiska och retoriska slängar i sin motion. I riksdagen fanns det hösten 1999 en klar majoritet för en ny Neutralitetspolitikkommission, eftersom även vänsterpartiet och miljöpartiet stödde idén. Men vänsterpartiet och miljöpartiet ville ha en ny kommission i syfte att kunna brännmärka regeringen för att den i hemlighet hade samarbetat med Nato, inte för att öppna dörren för ett svenskt Nato-medlemskap. Landerholms och Tolgfors ideologiska tonläge i motionen gjorde det därför möjligt för socialdemokraterna att övertala vänsterpartiet att i stället stödja regeringens förslag om att låta ambassadör Rolf Ekéus snabbutreda den svenska säkerhetspolitiken 1969-1989.

Moderaterna och folkpartiet rasade och menade att socialdemokraterna nu trixat bort frågan från den politiska dagordningen. Det var förstås inte var helt osant, men motionärerna fick genom sin oskicklighet faktiskt skylla sig själva.