I dag skriver kollegan Bo Rothstein i Göteborgs-Posten att när man skådar in i bloggosfären är det som att öppna locket till en kloakbrunn.
Har Bo rätt? Ja, i en mening. I bloggosfären och i olika nätbaserade forum är samtalstonen här och där vulgär, sexistisk och rasistisk. När det gäller vulgariteten tycker jag mig redan ha sett en motsvarande trend av elakhet som affärsidé även i traditionella media. (Ja, jag ger gärna exempel om någon ber mig.)
De exempel Bo redovisar i sin artikel är vidriga, och inte på något sätt unika. Själv började jag efter en tid moderera kommentarerna på min egen blogg, och det efter två riktlinjer: kommentarerna skall ha relevans till den aktuella bloggposten och språkbruket får inte vara kränkande. Det fungerade. Det är nu ytterst sällan jag tvingas säga nej till en kommentar, eftersom skribenterna vet att om de inte följer bloggens regler kommer deras texter aldrig att publiceras och därför heller inte att läsas.
Bo Rothstein argumenterar för att bloggosfären inte bidrar till det öppna och civiliserade samtal som enligt den s k deliberativa demokratiteorin är demokratins grundbult, och att han därför valt att själv inte skaffa sig en blogg. Min egen syn är mer pragmatisk. Jag tror inte heller att bloggosfären i sig bidrar till att stärka demokratin eller utjämna maktskillnader i samhället. Bloggosfären har sina egna hierarkier, och är mera en arena för opinionsbildning än en självständig aktör.
Men den kommunikationsteknologiska utvecklingen har - oavsett vi önskar det eller ej - i grunden förändrat förutsättningarna för det offentliga samtalet. Debattredaktörernas status som det offentliga samtalets grindvakt har urholkats. Om jag skriver en artikel på t ex DN Debatt kan jag inte längre utgå ifrån att de enda repliker jag får är de som godkänns av DN Debatts redaktör (och det brukar inte vara så många). I stället möts jag av en skur av kommentarer - positiva eller negativa - i bloggosfären. Som artikelförfattare har jag i praktiken två möjligheter att förhålla mig till dessa kommentarer. Den första möjligheten är att nonchalera dem - oavsett deras argument och substans. Den andra möjligheten är att svara - antingen i de bloggar som kommenterar min artikel, eller på min egen blogg. För mig har valet varit enkelt. Jag går gärna i svaromål och jag gör det nästan alltid från min egen blogg. Men jag har respekt för att andra väljer annorlunda.
Bloggosfären har kommit för att stanna. För mig blir frågan därför inte om man som intellektuell skall finnas där, utan hur och i vilka former. Samt vad som kan göras för att bekämpa den offentliga nedsmutsning av samtalet som alltför många bloggägare väljer att tillåta eller t o m befrämja.
21 kommentarer:
Jag tycker Bosse har rätt i allt han säger. Även pressen är för övrigt en kloakbrunn, och inte alls det forum för offentliga, demokratiska samtal som Habermas och andra hävdat.
Belägg? Behöver jag nämna Se & Hör? Pressen, denna mediefluga, tillför alltså inte det offentliga samtalet något och kunde lika gärna läggas ned. Det är f ö därför jag själv inte längre skriver i pressen.
Jag tycker Rothsteins kritik är underlig. Det har förmodligen sagts korkade saker i såväl fikarum som filosofiska seminarier. Betyder det att fikarum och seminarier är kloaker?
@ johan: Ska vi tolka ironin som att du omvärderat H?
Måste ge Ulf Bjereld en eloge!
Han tillåter inlägg som uppenbart inte stämmer med hans uppfattning vilket ger intressant spänst och dynamik år debatten. Till skillnad från pressen är bloggosfären rakryggad. Här är det tydligt vad bloggägaren tycker. Det är bra. I tidningsvärlden smyger redaktionerna med sin subjektivitet och man försöker dölja sina åsikter bakom en avdomnad mask av saklighet och strävan efter opartiskhet. Det var för övrigt längesedan dessa honnörsord gällde för svensk press.
Representativitet verkar vara temat för dagen!
Men även om man bortser från att de exempel Bosse väljer att diskutera knappast är representativa kan man ifrågasätta hans slutsatser.
Ska åsikter och personomdömen inte få komma fram i det offentliga samtalet? Frågan är om man tror att det är bättre med en öppen debatt än en som kontrolleras av grindvakter (redaktörer)!
Bosse drar verkar tro att det offentliga samtalet vinner på att vissa åsikter och analyser (eller om man så vill påhopp)censureras.
Själv tror jag bara det är bra att den antagonism och de unkna resonemang som ligger och gror i folklagren kommer fram i ljuset.
Annars riskerar statsvetarprofessorer och deras gelikar invaggas i vanföreställningen att folket uppträder som de själva; välverserat och resonabelt.
Bloggosfären låter vanligt folk komma till tals som aldrig förr - då får van också räkna med att debatten i vissa avssenden vulgariseras.
Ordet "vulgärs" ursprungliga etymologiska betydelse är ju just "folklig".
/ATEIST
Jag tycker Rothstein har rätt i det han säger och jag tycker du också har rätt i det mesta. När jag själv började blogga läste jag lite kors och tvärs i bloggosfären och blev bestört över all smörja som fanns att tillgå. Men mitt intresseområde var vetenskap och politik och när jag höll mig inom det området blev det väsentligt bättre.
Jag har skrivit mest om klimatfrågor och där hittar man också en lång rad s k skeptiker-bloggar, folk som avfärdar hela problemet mer eller mindre. De är ofta ganska trista och det vimlar av glåpord, men det förekommer också en vetenskaplig diskussion om än inte av inte av alltför hög klass. Deras kommentarspalter blir dock både prövande och långa och här hittar man en hel del som ligger nära kloakdoft.
Dock, man bestämmer själv vad man vill läsa. Och det finns mycket av stort värde, och åtskilligt som man önskar nådde fram till politikens högvilt.
Politikerna är i stor utsträckning själva bloggare, men använder nog inte bloggosfären för att vinna ny kunskap utan för att torgföra sina egna tankar.
Bo Rothstein fick en exceptionellt upprörande introduktion till bloggvärlden och hans reaktion är lätt att förstå. Knappast har han väl tänkt sig att stänga ner bloggskrivandet. Hur skulle det gå till f ö.
Men en självsanering skulle man kunna hoppas på genom att sortera hårdare bland sina kommentarer och snabbt avsluta besök hos sådana som avgjort inte förtjänar intresse. Den som aldrig får några läsare eller kommentarer tröttnar väl till sist.
Jag tror att det var Cicero som sa:
"Kan du inte längre övertyga dina motståndare med argument - börja smutskasta dem."
Det kan ha varit Cato också.
Nån av de där galna centuriongubbarna var det iaf.
Terrific people, the romans. Terrific people.
:)
Frågan är om man verkligen ska jämföra bloggarna med insändar- och debattsidor i tidningar. Jag ser dem snarare som en modern motsvarighet till forna tiders brevskrivande, där breven kunde användas till högläsning antingen för grannar eller utvalda grupper. Vore intressant att höra en humanist jämföra språkbruket i gamla brev och nya bloggar.
En sak är märklig i Rothsteins inlägg:
»Till skillnad från flera av mina statsvetarkolleger har jag valt att inte skaffa mig en blogg. Skälet var att jag inte tyckte jag hade så mycket intressant att säga så att det skulle räcka till.«
Det märkliga är ju att han skriver i dagstidningar minst lika mycket som den genomsnittliga bloggaren. Han behöver ingen blogg för att ventilera eller pröva sina åsikter är nog en troligare förklaring (som om det skulle behövas) till varför Bo Rothstein inte bloggar.
Ett annat skäl är nog att han inte förstått vad som sker i vår tid. Jag delar BRs uppfattning om behovet av självcensur; man säger inte vad som helst, inte någonstans och disciplin krävs; svarar man på en bloggpost är det rimligt att man för den diskussion som initierats - i första hand med bloggaren. Sina egna initiativ får man ta på egen blogg!
Bloggosfären har fört in ett nytt publikt fält, mellan mediernas åsiktsmonopol (drivet av idéer, kommersialisering eller möjligen läarvändlighet) och den privata. Andra sanningar kan leva vid sidan av den fastnitade mediabilden. Det är väl fantastiskt, men som med allt i vår tid, det kräver val, frånval, kritisk läsning.
Företag, partier och organisationer har bara delvis begripit de nya förutsättningarna och kraven. Nätet flödar över, men än inbillar sig någon att saker och ting bäst sker i slutna rum. Deras tid är ute! Jag menar att UB har förstått, BR stannade kvar när världen tog sitt språng...
På nätet och i bloggosfären måste man ha klara och logiska argument, annars blir man nedsablad av både kommentarerna och andra bloggar. Detta innebär att man inte kan sitta på någon hög häst och diktera respektive umgås i en liten krets där alla tycker lika. Detta är inte mindre än en revolutin och i sanning en stor demokratibärare inför framtiden, kanske den största som hänt i modern tid. Självklart när en revolution inträffar så finns vinnare och förlorare. Bosse tillhör ju förlorarna då om han inte kommer med skarpa och klara inlägg inte kommer att klara konkurrensen. Så dags att kliva ner från princess sängen och ta debatten med ALLA. Det är vad demokrati är, annars om hans resomang ska råda kan vi ju lika gärna låta några upplysta rösta åt oss, vi oupplysta massan ;)
Ulf, det tar lite tid att hitta bloggbenen sas, att bedöma ton, inte svara på det värsta, ignorera påhopp etc. Jag är själv en stor felare och kan bara säga att den som lever den lär. Men en poäng:en bloggvärd sätter den ton som besökare påverkas av och då blir det ibland att som man uttrycker sig får man svar. Om vi skulle få en krona för varje "korkat" "efterblivet", "dålig läsförståelse", "sionist" använt som skällsord, "terroristkramare" och allsköns andra epitet skulle vi kunna skapa en fond som hjälpte internetberoende stackare (som jag). :)
Jag har i alla fall noterat att somliga bloggare som börjat modifiera har varit av den sort som ofta öppet hånat meningsmotståndare.
Den ton de själva sätter är av stor vikt. Och tala inte om de irriterande självsäkra i komlexa frågor! Varför kan de inte föra sin tes utan att förolämpa andra människor?
A-K Roth
Så trevligt att finna en bloggare med ungefär (troligen) likartad syn på bloggandet som Bo, men som har förmågan att uttrycka sig balanderat och med mindre underliggande cyberrädlsa än kollegan.
Stora delar av efterdebatten kring Bo Rothsteins artikel i GP har illustrerat hans tes - kränkande tillmälen och personangrepp förekommer i ovärdigt stor utsträckning i bloggosfären. Själv har jag fått säga nej till ovanligt många kommentarer kring just denna bloggpost.
Veronika Svärd ber i dagens GP (ännu ej på nätet) om ursäkt för att hon accepterat antisemitiska kommentarer på sin blogg. Det hedrar Veronika Svärd att hon tar detta steg.
Jag vill kort kommentera två argument som förekommer i debatten:
1. Det påstås ibland att det som sägs i bloggosfären inte är värre än vad som sägs i fikarum och på familjemiddagar etc. Jag har vistats en hel del i fikarum av de mest skilda slag under det halva sekel jag hittills levt - och jag delar definitivt inte den bedömningen. Dessutom utspelar sig konversationen i fikarum och på familjemiddagar i en sluten krets. När samma saker sägs i bloggosfären innebär offentligheten att det som sägs får en helt annan betydelse och innebörd. Den som förnekar detta faktum har sannerligen inte förstått så mycket av konsekvenserna av den kommunikationsteknologiska revolutionen.
2.) Det påstås ibland att bloggosfären bidrar tilla att bredda det offentliga samtalet, eftersom alla får möjlighet att säga sin mening. Javisst, det är bra att det finns forum där alla kan säga sin mening. Men det finns en risk i att det offentliga samtalet inte bara fragmentiseras (när vi talar om allt på en gång, så talar vi inte om någonting), utan också att det urvattnas. För att få in en artikel på t ex DN Debatt krävs det i allmänhet att texten är välargumenterad, något så när sammanhängande och att författaren har lagt ner flera timmars tanke- och skrivarbete på texten. Dessa villkor bidrar till ökat djup och skärpa i den skrivna texten. I bloggosfären finns inga sådana krav, och därmed finns det också en risk att det som är värt att sägas drunknar i det allmänna sorlet.
Ulf: "...Dessa villkor bidrar till ökat djup och skärpa i den skrivna texten. I bloggosfären finns inga sådana krav, och därmed finns det också en risk att det som är värt att sägas drunknar i det allmänna sorlet..."
Ja och nej. Inte nödvändigtvis. Bloggosfären ger även den som inte har de bästa kunskaper i svenska språket eller skriv-vana en chans att föra fram sin åsikt. Och det händer att folk med de bästa kvalifikationer i skrivteknik och forskning ägnar sig åt grunda påståenden och antaganden och, inte minst, ignorerande av relevanta fakta. Att kunna svänga sig med språket är inte samma som att skriva med djup och skärpa. Hur många gånger ser man inte att en artikel beundras högt av somliga och förkastas som skräp och nonsens av andra.
A-K Roth
En demokrati baserad på grindvakter, är det inte snarare en oligarki?
Jag har, precis som Ulf, tillbringat en hel del tid i fikarum, och jag måste säga att mina upplevelser skiljer sig dramatiskt från Ulfs. När jag kom in i den akademiska världen trodde jag att fikadiskussionerna skulle hålla en högre klass än de faktiskt gör. Jag har hört såväl rasistiska som sexistiska kommentarer i fikarum under min tid på Lunds Universitet, och har inte många illusioner kvar om att forskare skulle vara mer vidsynta än andra yrkesgrupperingar.
Vidare säger Ulf:
"För att få in en artikel på t ex DN Debatt krävs det i allmänhet att texten är välargumenterad, något så när sammanhängande och att författaren har lagt ner flera timmars tanke- och skrivarbete på texten. Dessa villkor bidrar till ökat djup och skärpa i den skrivna texten."
Ja, om det BARA var dessa krav och inga andra som användes som publiceringskriterier på "DN Debatt" så skulle det kanske inte vara så mycket att bråka om. Nu vet både jag och Ulf att det inte bara är dessa rimliga kriterier som avgör om ett inlägg blir accepterat på "DN Debatt." Läser man "DN Debatt" så blir man snart varse att det finns en skara skribenter som av tradition har haft lättare att komma till tals där än andra.
Till denna utvalda skara räknar jag bl. a. Bo Rothstein, Torbjörn Tännsjö, regeringen, partiledarna - och Ulf Bjereld! Det är ett synnerligen smalt och inte på något vis representativt spektrum av den åsiktsbredd som finns i Sverige, inte ens om man begränsar sig till den akademiska världen.
Bloggosfären innebär slutet för "DN Debatts" särställning i den svenska politiska debatten. Vare sig vi gillar det eller inte.
Anser man att bloggosfären är en kloak så har man missat många viktiga poänger. På bloggarna diskuterar man viktiga principer som man aldrig skulle vågat ta upp i fikarummet där diskussionen är av mer konformistisk karaktär. Teorier stöts och blöts och ståndpunkter brukar ofta kräva mycket empiri för att över huvud taget accepteras av de skoningslösa läsarna.
Debatter i massmedia är av arten en till många och hamnar ofta på en låg nivå för att alla ska kunna ta sig till budskapet. Detta problem har inte bloggaren då han ofta har en specialiserad målgrupp.
I den gamla massmedievärlden behöver inte debattören tänka på att hans argument kunde punkteras i realtid. Ofta kunde repliker låta bli att publiceras, (som i Johan Norberg - DN Kulturs rågång), eller om den publiceras så får den ett mycket begränsat utrymme. På bloggar tvingas författaren tänka till innan han skriver för att inte omedelbart punkteras av sina skärpta läsares kommentarer. Däremot så spelar titel eller formell utbildning en underordnad roll.
Det är självklart att gamla gatekeepers och kända opinionsbildare blir förskräckta när deras ord inte längre har samma tyngd som de hade i den gamla massmediatekniken. Det vi ser är dels en demokratisering av opinionsbildandet OCH en större skärpa i argumenteringen.
Även i debatten Rothstein-Svensson så visar Svensson både hur maktförhållandena förskjutits och att de gamla rävarna måste vässa sina argument för att ha en chans i den nya världen. Nu räcker det inte med att ha en titel och gillas av redaktörerna. Jag gillar det skarpt!
Nils Dacke, du skriver "På nätet och i bloggosfären måste man ha klara och logiska argument, annars blir man nedsablad av både kommentarerna och andra bloggar."
Ibland är det säkerligen sant, men är det verkligen alltid det? Mig förefaller grupp-fenomen av olika slag spela större roll än logik. Det är dessa som kan understödja fascistoida tendenser. (Jag ser en hel del såna tendenser, men brukar undvika att bemöta dem. Det är tråkigt och jag har inte tid. Fast det känns lite som ett svek ibland att inte göra det.)
Jag är nog beredd att instämma i vad Erik Svensson skriver här, även om det var ett tag sedan jag satt i fikarummen på universitetet (som jag förresten oftast undvek att göra). Jag har dessutom arbetat på många olika arbetsplatser i mitt liv men har aldrig varit med om värre intrigmakeri och fulare ageranden än det jag såg under min tid vid universitetet. Att vederstyggligheterna ofta utspelar sig på verserad svenska och ofta inte med grova ord gör inte situationen bättre.
Skillnaden är förstås att man upprätthåller skenet utåt och inte i massmedia säger vad man säger internt och bakom ryggen på människor.
Dessutom har jag kunnat konstatera att det av forskare så omhuldade och omskrutna peer review-systemet, där människor bedömer varandra anonymt, inte heller är fritt från kloakvatten.
Vad gäller DN, så handlar det inte så mycket om att det bara är väl genomtänkta inlägg som publiceras där, även om det förekommer, som att det är rätt personer som säger vad DN vill att de ska säga.
Någon bloggare skrev, jag tror det var "LOKE", att bloggosfären är ganska mild jämfört med de rallarsvingar som t. ex. August Strindberg en gång i tiden delade ut mot det borgerliga etablissemanget. Skillnaden är kanske bara omfattningen och spridningen, som är betydligt större idag med internet?
Det finns en tendens att nostalgiskt blicka tillbaka på den "gamla goda tiden" då ett litet fåtal debattfora satte dagordningen i den svenska politiska debatten. Det kanske var mer välformulerade inlägg, i allmänhet, men debatten var extremt elitistisk, konformistisk och exkluderande. Kerstin antyder något liknande ovan, i sin kommentar, om de konformistiska och socialt slutna universitetsmiljöerna.
Jag tror inte att det är en tillfällighet att bloggosfären domineras av "ytterlighetsgrupperingar" som t. ex. Socialistiska Partiet, Piratpartiet, libertarianer m. fl. I det konsensus-inriktade Sverige har alla åsiktsinriktningar som avvikit från den socialdemokratiska eller socialliberala mittfåran exkluderats hittills från debatten i tidningarnas "finrum".
Ulf Bjereld är i alla fall en bloggare från den akademiska världen som ska ha kredit för att han, trots stundom mycket bekymmersamma (enligt mig) åsikter, inte låtit sitt ego styra ord och ton. Att kunna bemöta oliktänkande med respektfullt språk är respektabelt. Det sagt, somligt kan alltid göras bättre i debatt.
A-K Roth
Skicka en kommentar