I dagens Göteborgs-Posten skriver Bo Rothstein en slutreplik i debatten om bloggosfärens betydelse för den politiska demokratin. Bo är fortsatt pessimistisk. Den flod av personangrepp som hans första artikel föranledde stärker honom i uppfattningen att samtalstonen i bloggosfären snarare omöjliggör än öppnar för en fruktbar dialog.
Jag är enig med Bo om att de kränkande tillmälen som han och så många andra utsatts för är en skam och stänger dörren för en seriös debatt. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att komma ihåg att de allra flesta bloggare aldrig accepterar ett sådant språbruk, varken hos sig själv eller i de kommentarer som ges till bloggposterna. En bloggs seriositet kan mätas i dess samtalston.
Jag vill knyta an till vad jag skrev i kommentatorsfälten till min tidigare bloggpost i ämnet. Det hävdas då och då att det som sägs i bloggosfären inte är värre än vad som sägs i t ex fikarum eller på familjemiddagar. Låt oss här bortse ifrån om så verkligen är fallet. Min poäng är att samtalen i fikarum och på familjemiddagar äger rum i en sluten krets. Slutenheten har betydelse. När samma saker som sägs i slutna rum sägs offentligt (t ex i bloggosfären, eller i radio eller på ett torgmöte) får det som sägs en helt annan innebörd. Den kommunikationsteknologiska revolutionen har medfört att dagens samhälle är mycket mer offentligt än tidigare samhällen. Därmed växer kraven på självdisciplin och impulskontroll även i sammanhang som tidigare kunde bedömas som mer privata. Utan ökad självkontroll blir bloggosfären mer ointressant som arena för seriös opinionsbildning.
Det är sant att bloggosfären breddar det offentliga samtalet genom att alla får möjlighet att uttrycka sin uppfattning. Javisst, det är bra att det finns arenor där alla kan säga sin mening. Men det finns också en risk att det offentliga samtalet fragmentiseras (när vi talar om allt på en gång, så talar vi egentligen inte om något) och urvattnas. För att få publicera en artikel på t ex DN Debatt eller Brännpunkt i SvD krävs det i allmänhet att texten är välargumenterad, något så när sammanhängande och för att nå dit har författaren lagt ner många timmars tankemöda och skrivarbete på texten. Det arbetet bidrar till ökat djup och skärpa i den skrivna texten.
Men i bloggosfären finns inga sådana krav. Välskrivna och mödosamt utmejslade skarpa analyser blandas med löst tyckande och okvädingsord. Det blir ungefär som ett sämre debattprogram i TV. I bästa fall kortsiktigt underhållande, men lämnar sällan några djupare avtryck. Det som är värt att sägas drunknar i det allmänna sorlet.
Så värna bloggosfären från de marodörer som genom sin ansvarslösa grälsjukhet inte bemödar sig om att tänka först och skriva sedan. Först då kan vi säkra en bloggosfär där debatten pågår för fullt, dit alla har tillräde och som samtidigt gör avtryck på allvar.
17 kommentarer:
Förutom slutenheten tycker jag också att det är skillnad på det som skrivs och det som sägs. "Problemet" med nätet och bloggosfären är ju att du kombinerar det skrivna ordets permanenta tyngd med det vardagliga samtalets snabbhet och brist på eftertanke. Dessutom försvinner subtiliteter som ironi, tonfall, medvetna överdrifter: det vi runt fikabordet intuitivt förstår är ett skämt framstår skrivet i ett kommentarsfält på en blogg lätt som blodigt allvar.
Men slutsatsen av detta kan som du säger aldrig bli att vi kastar ut hela denna (i stora delar) underbara nya offentlighet med badvattnet. Det tycker jag måste vara den riktiga insikten just nu. Tack för ett bra inlägg!
En av de premisser som genomsyrar din argumentation, Ulf, är att den typen av oaakliga personpåhopp som förekommer i bloggosfären inte förekommer i traditionell media.
Men är verkligen så fallet? Nedan följer två utdrag från artiklar på DN-debatt som i alla fall jag anser påminna om den typ av personpåhopp som Bo endast tycks se i bloggosfären:
"Vilket intresse kan då Bo Rothstein ha av att misstänkliggöra och svartmåla Högskoleverket på det sätt som görs på DN Debatt och det på så lösa grunder? Ja, med tanke på de många och ofta osakliga påhopp som han gjort på forskning och forskare inom området jämställdhet/genus under senare år torde både psykologiska och maktteoretiska förklaringsmodeller behöva tillgripas."
"Min kollega Leif Lewin vid Uppsala universitet (ni vet, det där malliga lärosätet i Sydnorrland där barns fria fantasier görs till vetenskapliga sanningar) lamenterar på DN Debatt 27/3 över att vi i Sverige pensionerar äldre forskare."
Sådana alster kan uppenbarligen släppas igenom på Sveriges ledande debattsida. Mär väl att vi här inte talar om någon perifer tidning (blogg) - utan den grindväktarnas flaggskepp. Vad säger det om dagspressen och dess försvarare?
/ATEIST
För att anknyta till sakinnehållet i ATEIST´s kommentar:
Bo Rothstein har givetvis rätt. Universitet i Uppsala som förordat en person som Eva Lundgren till professor har all anledning att iklätt säck och aska bli raljant kritiserat.
Det har inte med någon samtalston att göra utan med renhållning inom akademin.
Vi naturvetare storknar över att inte fler deltagare i den offentliga debatten, bloggosfär eller gammelmedia skött den renhållningen bättre genom ett mer radikalt språk.
BR
I sak håller jag med br fast med ett undantag: Jag har svårt att se någon poäng med att kalla Uppsala universitet "lärosätet i Sydnorrland". Jag har svårt att se det som något annat än ett försök att dra universitetets namn i smutsen genom att spela på fördomar om norrlänningar.
Sedan kan man ju i och för sig undra vad debatten har att vinna på att man använder sig av nedsättande karaktärsomdömen som "mallig" (må vara om ett universitet).
Oavsett pekar exemplen ovan på att vissa debattörer kan använda våra ledande morgontidningar som vore de deras personliga bloggar; det vill säga att de verkar kunna slänga sig med dåligt formulerade, insinuanta och kränkande omdömen lite som de känner för det.
Det tycks således inte som om lägstanivån skiljer sig särskilt mycket mellan bloggosfären och vår ledande morgontidning.
Däremot är jag övertygad om att det går att hitta flera bloggare som aldrig skulle nedlåta sig att blogga på den låga nivå som det tydligen går att debattera på på DN-debatt om man heter Sigbritt Franke eller Bo Rothstein!
/ATEIST
Hej Ulf,
Jag är fortfarande intresserad av vad du tycker om din kollegas metoder.
1. Är det okej att, som din kollega gör, i en bloggpost som utöver resonemang innehåller referenser till två längre artiklar, fyra blogglänkar och en rapport utnämna en medgivet plump ordlek till den bloggpostandes huvudargument?
2. Tycker du att underlaget Bo Rothstein använt sig av - dvs tre blogginlägg där han bevisligen inte läst ett av dem ordentligt, samt en halvtimmes tittande på bloggresponsen på den egna artikeln - räcker för att motivera den mycket starkt negativa slutsats han drar rörande hela bloggosfären? Eller någon form av vetenskapligt motiverad slutsats över huvud taget?
3. Tycker du att det är rimligt att, som din kollega i sin replik, göra referenser till Auschwitz i en polemik mot meningsmotståndare?
Som vän till Mattias Svensson på Timbro måste jag erkänna att jag är besviken över hans sätt att diskutera, och än mer bedrövad över hur han nästan lögnaktigt försökt sminka över sitt övertramp mot Rothstein i efterhand.
Jag reagerade också på tystnaden hos vissa liberaler inför de antisemitiska angrepp som Bo Rothstein utsattes för, även om jag tror att det kan förklaras med att de valde att fokusera på hans kritik mor bloggosfären, och inte mot rasistiska tasksparkar.
Jag hoppas att Mattias rycker upp sig och debatterar såsom jag är van att se honom.
Min egen erfarenhet efter tre års skrivande på olika bloggar och diskussionsforum är nog rätt snarlik den som Bo Rothstein har - det är på många håll ett träsk, där anonyma skribenter ohämmat häver ur sig vad som helst till vem som helst på en nivå som endast ur teknologisk synvikel är högre än klottret på mitt högstadiums toaletter i mitten på 80-talet.
Men jag håller med Ulf och Johan Sjölander om att bloggandet är här för att stanna. Frågan är om detta träsk har förmågan till självsanering? Skulle det gå att ranka bloggar inte bara efter antalet unika besök utan också efter någon slags kvalitetsmärkning? Just Ulf skulle få bra poäng av mig - den här bloggen kanske inte har de högsta besökstalen på nätet, men den är alltid läsvärd och diskussionen är sansad och konkret.
Anonym/
Den kritiken mot mig kan jag både ta och förstå. Även om min plumphet ryckts ur varje sammanhang när den hävdas vara ett "huvudargument", så var det jag som var plump. Det ska jag inte vara igen.
Men jag är fortfarade intresserad av Bjerelds svar på mina frågor. Och jag hävdar fortfarande att allt det som Rothstein hävdar saknas i bloggosfären av gränsöverskridande och tillmötesgående finns på min blogg, som däremot är kliniskt ren från rasism och sexism (om än inte från kritik mot feminister och "antirasister", liksom en och annan vanvördighet och slängig formulering). Jag utmanar vem som helst att försöka motbevisa mig i det avseendet.
Ett annat problem som finns hos bloggar är icke-svaren på frågor på beröda inlägg.
Man kan ha väldigt bra frågor om, tex Israel relaterade frågor till Bjereld. Men som svar får man inget svar. Dvs, man kan skriva vad som helst utan att svara på kommentarerna efteråt.
/Hoj
Jag håller med Anna att bloggandet är här för att stanna. Som enskild är tidningarnas debattsidor i princip stängd för en ”vanlig svensson”, det var därför jag startade min blogg. Man måste numera vara representant för någon organisation eller vara politiker . Fördelen med en blogg är att det blir en direkt dialog med bloggskribenten och läsarna. Många debattartiklar blir mer av pamfletter än dialog. ( Men det finns undantag i Ulf:s debattartiklar är han bra på att föra en dialog ) se exempel: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=158779
Visst finns det ”träskbloggar” men självsanering består nog att i längden läser inte folk dem. På min blogg försöker jag vara saklig och korrekt ( om jag lyckas kan ni själva ge ert betyg på )
Johan Sjölander har en viktig poäng: subtiliteter försvinner i det skrivna ordet. Det är därför man helst diskuterar viktiga angelägenheter öga mot öga. Det blir lätt missförstånd annars.
Om påhopp: bloggare som häver ur sig får nog räkna med att få nånting tillbaka, enligt principen, "if you dish it you can take it".
A-K Roth
Ulf, du har en mycket bra analys i din blogg gällande just kommentarerna.
Är du en seriös blogg-värd, eller bloggare, eller blogg-publicist, då låter du inte argumentationen spåra ur på din blogg.
För du är inte bara tyckare, när du lanserar en blogg men kommentatorfältet öppet. Du är även publicist och är ansvarig för att just din arena på internet håller en viss standard.
Det kommer alltid finnas troll som skriver skit. Men det är ingen som kallar SvD för en oseriös tidning, på grund av att kommentarerna på genomsnittsartikeln understiger normal slagsmålston.
Däremot försöker Rothstein att likställa de kritiska bloggarna med deras anonyma kommentatorer.
Det gör inte Rothstein på grund av att han inte ser skillnaden. Det gör han för att gammelmedia är en borg som han värnar.
Det är fult och leder inte diskussionen framåt.
"En bloggs seriositet kan mätas i dess samtalston."
Den operationaliseringen är inte särskilt god, eftersom påståendet snarare är ett normativt påstående grundat i borgerlighetens salong.
Samtalston mäter många saker, klasstillhörighet, affekt vid skrivandet, språkfärdigheter, provokationsvilja, osv.
Bjereld och Rothstein skiljer sig t.ex. i hög grad i debattstil, inkl. samtalston. men stil och ton säger inte så mycket om seriositet.
Seriositet handlar snarare om intentionen att ta saken på allvar och argumentera hederligt, inkl. att försöka förstå vad det är ens motpart försöker säga. Läs t.ex. den norske filosofen Arne Naess som skrivit klokt om intellektuellt hederlighet och formaliserat några grundnormer.
Det sätt som Rothstein använder Mattias Svensson på t.ex. är INTE intellektuellt hederligt. Detta eftersom Rothstein med all önskvärd tydlighet visar att han inte har någon intention till att förstå vad det är Svensson säger i sin blogg.
Detta framgår med all önskvärd tydlighet när man läser Svenssons ursprungliga blogg. Rothstein väljer helt enkelt att missbruka en mening i den ryckt ur sitt sammanhang och insatt i en sammanhang där Rothstein ger den en betydelse som är närmast motsatsen till den ursprungliga intentionen i Svenssons text.
Den fortsatta debatten i denna bi-fråga visar att Rothstein fortsatt saknar intentionen att ta saken på allvar.
Svenssons fråga till Bjereld är därför intressant. Svensson lyfter nämligen kärnfrågan i debatten, inklusive kärnfrågan i Bjerelds bloggpost. Vad kännetecknar en seriös debatt och hur upprätthåller man en sådan? Kännetecknas Rothsteins mediautspel av seriositet och bidrar Rothsteins ton till en seriös debatt, eller snarare till motsatsen?
Anonym, en mycket god poäng. Vad som slipper genom medias hårda filter avgörs givetvis inte (endast) av akademiska normer som seriositet, sanningshalt, osv.
Rothstein t.ex. har ett stort genomslag för att han är professor tillika kändis som inte tvekar att skjuta skarpt från höften, med
skarpa formuleringar som provocerar. Media älskar sådant.
Sedan har vi alla dokusåpor, politikernas ofta vanliga debattnivå, all reklam, osv. Det finns mängder av media-filter. På både gott och ont.
Först ett tack för all uppskattning som uttryckts ovan - den värmer och den bär jag med mig!
Några kommentarer och klargöranden:
1) Jag har aldrig påstått att osakliga personpåhopp inte skulle förekomma i traditionella media. De förekommer visst. Men betydligt mer sällan finner man där de riktigt grova, vulgära påhoppen.
2) Jag har varken anledning eller lust att recensera Bo Rothsteins inlägg i debatten. I en del avseenden är vi ense, i en del kanske inte. Men Bo får föra sin argumentation så för jag min.
3)Angående frågan om man som "bloggägare" bör svara på de kommentarer som ges till bloggpposten: jag försöker svara på de flesta frågor som ställs. Men två saker är viktiga att komma ihåg. För det första är tiden begränsad, och jag prioriterar hellre att skriva nya bloggposter än att fastna i kommentatorsfältet. Att inte svara på en fråga är ibland också ett svar. För det andra finns det alltför många som ger kommentarer och som alltid propsar på att få sista ordet. Om jag svarar kommer följdfrågor och om jag svarar igen så kommer ytterligare följdfrågor. Bloggens läsvärde vinner inte på den typen av utdragna dialoger. Ett led i varje bloggares självdisciplin borde vara att kunna avstå från att ge replik, även när man inte instämmer i det svar som givits.
4) Samtalston är inte det samma som seriositet, säger Andreas ovan. Nej, det är väl sant. Men för mig är god samtalston ett nödvändigt villkor för seriositet. Sedan kan vi diskutera vad som ryms inom en god samtalston. Det offentliga samtalet får ju inte urvattnas, polemiken skall vara vass och formuleringarna gärna slagkraftiga. Ett tecken på seriositet är för mig att man förmår känna in var gränsen går.
Ja, det kan vara klokt att inte recensera Rothsteins samtalston. Det är ett kollegialt val du givetvis har rätt att göra, som de facto innebär ett passivt stöd...
Men samtidigt så är det Rothstein och samtalston du lyfter i bloggen och du recenserar andra, t.ex. "De exempel Bo redovisar i sin artikel är vidriga, och inte på något sätt unika".
När det i själva verket visar sig att Rothsteins är ganska grovt intellektuellt ohederlig i åtminstone ett fall (flera?).
Bjurstrom, vad ar de for fel pa Rothsteins samtalston? Hur vore det med lite sympati for honom?
Karln uppmanades att suga nagogs $%%%££% och dessutom utsattes han for ett antisemitiskt pahopp. Han fortjanar forst och framst en ursakt.
Eleni S
Skicka en kommentar