Digital diplomati. Skrattar bäst som skrattar sist

I samband med dagens utrikesdebatt i riksdagen presenterade Socialdemokraterna Om viljan finns. Förslag till en svensk progressiv utrikespolitik. Dokumentet är en skarp vidräkning med Carl Bildts och den borgerliga alliansregeringens utrikespolitik, vilken anklagas för att vara stor i ord men liten i handling. Socialdemokraterna vill se en starkare prioritering av FN och en mer aktiv svensk politik i frågor kring till exempel nedrustning och folkrätt.

Det är utmärkt att partierna anstränger sig för att synliggöra de åsiktsskillnader som faktiskt finns inom utrikespolitiken, ett politikområde som traditionellt kännetecknas av konsensus och samförstånd över partigränserna. Regeringens utrikespolitiska deklaration är i sina huvuddrag mer en kommentar till den politiska händelseutvecklingen än en spetsig text om Sveriges vägval i kontroversiella utrikespolitiska frågor.

I debatten lyfte Socialdemoktraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fram det faktum att så få svenskar aldrig varit utsända i FN-tjänst som i dag. Ahlin ville också att Sverige skulle visa sitt FN-engagemang genom att kandidera till en plats i FN:s säkerhetsråd åren 2017-18, något regeringen i budgetpropositionen 2010 sagt att man skulle göra. Därefter har det varit tyst. På den efterföljande pressträffen ville Carl Bildt inte kommentera om en svensk kandidatur 2017 var aktuell. Bildt sade: Du måste värdera och du måste samråda med andra länder om detta, så att du inte hamnar i omöjliga situationer. Man får inte köra huvudet i väggen, då går det dåligt. Vad jag uppfattat var det ingen av de närvarande journalisterna som ställde den för mig naturliga följdfrågan; varför regeringen i budgetpropositionen klart uttalar att Sverige skall söka medlemskap 2017-18 om en sådan åtgärd nu inte är möjlig att ta ställning till på förhand.

Oppositionen raljerade över Carl Bildts lansering av begreppet digital diplomati, och förfasade sig retoriskt över att UD fortsättningsvis enbart skulle kommunicera genom Twitter och Facebook. Lättköpta poänger, förstås. Det oppositionen inte tycks ha förstått - eller i varje fall låtsas inte förstå - är att digitaliseringen förändrar förutsättningarna för diplomatin. Tyst diplomati blir inte längre tyst. Öppenheten, snabbheten och möjligheten till interaktivitet omvandlar det tidigare slutna diplomatiska landskapet i svindlande takt, och den som inte är med på banan från början kommer obönhörligen på efterkälken. Så till de i oppositionen som raljerade säger jag: skrattar bäst som skrattar sist.

I övrigt noterar jag att regeringen inte på något sätt kommenterade eller förhöll sig till den stora internationella debatt som just nu pågår om USA:s drönare och de utomrättsliga avrättningar som dessa genomför. Utomordentligt svagt att ducka i den frågan.

Jag tycker också det är synd att kampen mot dödsstraffet återigen ignorerades, såväl av regeringen som av Socialdemokraterna.

(Nät)hatet då och nu. Prästen Ingemar Simonsson och demonstrationerna i Båstad 1968

I den viktiga debatten om näthat ställs bland annat frågor om hatets relation till nätet, om hatet ökat eller inte ökat och om näthat egentligen handlar om kvinnohat. Så här ser jag på saken.

Hatet vi iakttar har i sig ingenting med nätet att göra. Hatet är inte starkare eller mer utbrett än tidigare. Däremot skapar nätet genom sin transparens och öppenhet plattformar där det existerande hatet synliggörs på ett helt annat sätt än tidigare. Synliggörandet och möjligheten till interaktivitet mellan hatarna kan också ha en mobiliserande effekt vilken i sin tur kan bidra till att hatet på sikt växer sig starkare. Samtidigt ökar också möjligheterna till att mobilisera mot näthatet, vilket kampanjen "nätkärlek" visade.

Det går att dra paralleller till rasismen i Sverige. Ingenting talar för att rasismen i Sverige ökar. Snarare förhåller det sig tvärtom. Men nätets transparens synliggör den rasism som existerar på ett sätt som tidigare inte var möjligt.

Visst har näthatet en genusaspekt. Vid sidan av frågor kring invandring och mångkultur frodas näthatet i frågor kring jämställdhet och feminism. De allra flesta hatare är också män. Den avgörande skillnaden för mig blir den sexualisering av hatet som Uppdrag granskning nyligen så kraftfullt gestaltade.

Som en illustration över att det inte var "bättre förr" väljer jag att nedan återge några av de anonyma brev som prästen Ingemar Simonsson fick motta efter sitt deltagande i demonstrationerna mot Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheid-landet Rhodesia (i dag Zimbabwe) i Båstad för snart 45 år sedan, i maj 1968. Tumult uppstod i samband med demonstrationen. Matchen stoppades och fick spelas på annan ort, på Franska Rivieran. Ingemar Simonsson var föreståndare för Stiftsgården i Båstad och deltog i demonstrationen, i den delen av tåget som respekterade polisens instruktioner och som aldrig blev indragen i våldshandlingarna.

Hatet mot Ingemar Simonsson för att han deltagit i demonstrationen exploderade. Kringdrivande ungdomar attackerade hans hem efter demonstrationen och han fick ta emot 352 brev och telegram i anslutning till demonstrationen (flertalet dock positiva!). Flera av breven återgavs i författaren och människorättkämpen Bo Lindbloms bok "Fallet Båstad" (Wahlström & Widstrand, 1968), jag och Marie Demker återgav också några i vår bok "I Vattumannens tid. 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Skälet till att jag återpublicerar dem här är att ge perspektiv på den debatt som nu pågår och illustrera att det inte var bättre förr, men annorlunda.

Brev 1. Till Ligisten Ingemar Simonsson Båstad

Stick så fort som möjligt till Ryssland. (…) Men jag varnar Eder, när Ni sticker, res inte via Hälsingborg, för jag vet att här i staden finns det tiotusentals människor som inget högre önskar än att de snart skall få uppleva den dagen då de står öga mot öga med Eder.

  Och när Ni reser, tag då med Palme för Ni två är eller tillhör samma ohyra. Min största önskan är nu, att någon i Båstad hinner att sticka en kniv i ryggen på Eder, innan Ni hinner att sticka, ty ju förr Jävulen kan komma och hämta Eder dessbättre är det.

  Det bästa av allt är, att Edert foto har kommit in i tidningen så att vi alla kan känna igen Eder till utseendet. Jag hoppas att det snart blir krig här i landet så att man får rensa ut all ohyran som börjat frodas här. Jag skall vara den förste som med glädje skall åtaga mig att lägga snaran om Eder hals och hänga upp Er i närmaste lyktstolpe.

  Men tyvärr får jag nog aldrig uppleva den glädjen, för långt dessförinnan är det mången som hinner att taga hand om Eder, djävla kräk! Fy Fan! Jag hoppas att det finnes någon som kan sticka ut ögonen på dej Din djävla krake!

Brev 2.

Ni tänker tydligen bli någon slags NIGGER-KING i spetsen för halvapor och andra ligister från div. världsdelar – kanske få nobelpriset, va? (…) Det ska nog bli en stabil regering här i Sverige också med tiden. Vi kan lära mycket av våra vänner i Spanien, Grekland och Portugal – även om man inte gillar allt där. (…)          Våra paroller är bl a:

  Sverige åt svenskarna! Fram för en laglig regering! Ned med gangsterväldet! Halvaporna till Afrika! Håll Båstad rent! TV måste censureras!

  Vi är beredda att dö för detta. Är ni beredd?

Brev 3. Pelarhelgonet – Raggare. Till prästen i Lusasken, Båstad.

Lita på att både du och dina gnetter jämte Lushonan skall förintas så fullständig!!! Hela Luskupan skall flyga åt helvete där ni hör hemma. Den underbara känsla du fick i demonstrationståget hoppas vi du får behålla till nästa Ligistuppträde, sådana djävla präster som du och dina gelikar skall vi kvickt förinta. VI KAN, VI SKALL!!! Din förbannade Kommunistdjävul!!! Prästakuk!!! Tag ditt ormyngel och far åt öster. 

(I stället för namnteckning bifogades en bit avföring till brevet.) 

De anonyma brevskrivare som sände dessa brev och många andra till Ingemar Simonsson kunde inte kommunicera inbördes, de kunde inte samordna sina texter och breven kunde bara läsas av mottagaren.  

Mycket var annorlunda förr. Men hatet var detsamma.

Göran Lambertz förlorade trovärdighet

Igår onsdag skrev justitierådet i Högsta domstolen och tillika tidigare justitiekanslern Göran Lambertz än en gåntg på DN Debatt om fallet Thomas Quick/Sture Bergwall. I artikeln argumenterar Lambertz för att det borde tillsättas en granskningskommission, bland annat med uppdrag att undersöka om det förekom manipulationer och annan oärlighet av polis och åklagare i utredningen av fallet Thomas Quick.

Det är många som menar att en granskningskommission borde tillsättas så snart de rättsliga processerna är avslutade. Själv argumenterade för en sådan redan för några månader sedan. Problemet ligger inte i om det skall tillsättas en kommission eller ej, utan vilka konkreta frågor en sådan kommission skall besvara. Om dessa frågor råder skilda uppfattningar. Generalsekreteraren för Sveriges advokatsamfund Anne Ramberg menar till exempel att även Göran Lambertz eget agerande i hans tidigare position som justitiekansler borde granskas.

I sin artikel återkommer Lambertz vid flera tillfällen till att Sture Bergwall kanske "faktiskt" är skyldig till de mord han anklagats för, även om han frias av domstolen. På ett sätt är Lambertz uttalande en självklarhet. Visst kan Sture Bergwall vara skyldig till morden på samma sätt som vilken annan person som helst - till och med du och jag - kan vara skyldig till morden. En rättsstat använder inte omvänd bevisföring. Ingen kan kräva av en medborgare att hen skall bevisa sin oskuld - bevisbördan ligger hos åklagaren.

Men Göran Lamberts försåtliga sätt att växla mellan att Sture Bergwall ska "betraktas som oskyldig" samtidigt som han diskuterar Bergwalls eventuella "faktiska skuld" rör till begreppen. Sture Bergwall blir oskyldig men ändå inte. Det blir som att jämföra äpplen med päron. I min värld kan juridisk skuld bara ställas mot juridisk oskuld. På samma sätt kan "faktisk skuld" bara jämföras med "faktisk oskuld".

Visst kommer frågan om Sture Bergwalls "faktiska skuld" att diskuteras under överskådlig tid - något annat vore orimligt med tanke på fallets enorma uppmärksamhet och allmänintresse. Visst har även ett justitieråd i Högsta domstolen rätt att delta i debatten. Men att utnyttja en rättighet är inte alltid det samma som att agera lämpligt. Göran Lambertz representerar i sin egenskap av justitieråd i Högsta domstolen rättsstaten. Att utifrån en sådan position och under pågående rättsprocesser offentligt spekulera kring en rättsligt friad persons "faktiska skuld" är omdömeslöst, på gränsen till oanständigt. Jag vidhåller min tidigare framförda uppfattning: Göran Lambertz har tappas så mycket trovärdighet i sin domargärning att han borde avgå från sin post som justitieråd i Högsta domstolen. 

Tobias Billström och hans olyckliga utspel

Migrationsminister Tobias Billströms uttalande om att invandringen till Sverige behöver minska har rönt stor uppmärksamhet och mött stark kritik även inifrån regeringsalliansen. Moderata Ungdomsförbundet (MUF) rasar och menar genom sin förbundsordförande Erik Bengtzboe att Billström ger en syn på ett framtida stängt Sverige som inte stämmer överens med varken de direktiv som arbetsgruppen har fått från partistyrelsen eller den syn vi har på ett framtida öppet och tolerant Sverige. Gladast är Sverigedemokraterna som menar att Moderaterna nu kopierar deras politik.

Själv är jag djupt kritisk mot Billströms utspel. Moderaterna blir nu det enda riksdagsparti som vid sidan av Sverigedemokraterna argumenterar för att invandringen måste minska. I SVT Agenda i söndags formulerade sig Billström på ett sätt där enskilda människoliv och människoöden doldes i tekniska beskrivningar av "volymer" och "flöden" i migrationspolitiken. Retoriken riskerar att bidra till avhumanisering. Volymvärde i stället för människovärde.

Mest upprörd är jag över ett uttalande av Moderaternas partisekreterare Kent Persson. I Dagens Opinion förklarar Kent Persson Sverigedemokraternas framgångar med att partiet "pekat på problem" som "ingen annan har resonerat om". Genom att ansluta sig till Sverigedemokraternas problembeskrivning och påstå att "ingen annan" än det partiet uppmärksammat problemen i integrationspolitiken stärker Kent Persson Sverigedemokraternas position i den politiska debatten. Påståendet är dessutom inte sant. Den integrationspolitiska debatten är sedan länge starkt fokuserad på just problem och inte på möjligheter.

Kent Perssons uttalande är märkligt. Jag hoppas uppriktigt att han är felciterad eller att han uttryckt sig på ett sätt som han egentligen inte menar.

Jag noterar också att jag och Andreas Johansson Heinö gör skilda tolkningar av innebörden i Tobias Billströms utspel.

Alla dessa statsvetare som kom och gick...

Med jämna mellanrum kommer statsvetarnas flitiga förkomst i medierna upp till debatt. Det är bra.Statsvetarnas starka ställning i det offentliga samtalet innebär en maktposition från vilken det inte är helt lätt att utkräva ansvar. Mot bakgrund av denna problematik arrangerade Statsvetenskapliga förbundet ett seminarium i Almedalen sommaren 2012, under den medvetet något provokativa rubriken Statsvetare - den fjärde statsmakten? Vid seminariet medverkade, förutom jag själv statsvetarna Jonas Hinnfors och Jenny Madestam, Aftonbladets Lena Mellin samt Camilla Kvartoft från SVT och Agenda. Diskussionen modererades av journalisten och statsvetaren Cecilia Garme. Intresset var stort. Vi hade bokat en 50-sal. 120 personer trängde sig in. Ett ytterligare 50-tal fick vända i dörren.

I dag lyfter Anders Lindberg från Aftonbladets ledarredaktion frågan på nytt och menar att statsvetarna är överrepresenterade i medierna, ungefär på samma sätt som ekonomerna var under 1980-talet. Andreas Johansson Heinö har svarat. Jag delar i grunden Andreas inställning men vill ytterligare betona ett par saker.

Det finns ett samband mellan det politiska debattklimatet och vilka akademikergrupper som tar plats i medierapporteringen. Under 1960-och 1970-talen blåste det vänstervindar i debatten och sociologer och fredsforskare dominerade i media. Under 1980- och halva 1990-talet blåste det högervindar i debatten och ekonomer dominerade i media. I dag lever vi i en apolitisk tid. Media överbetonar politik som ett strategiskt spel och då kallas statsvetarna in.

Anders Lindberg missar en väsentlig sak i sin artikel (vilket även Andreas Johansson Heinö påpekar). Medan sociologerna, fredsforskarna och ekonomerna var explicit normativa - det vill säga hade synpunkter på vilken politik som borde föras - så vrider sig statsvetarna allt vad de kan för att slippa ta politisk ställning. Jag tycker statsvetarna  är alldeles för defensiva. Jag skulle gärna vilja se t ex Tommy Möller utveckla sin syn på den goda parlamentarismen. Bo Rothstein utgör här ett positivt föredöme för statsvetare och andra akademiker i debatten. Transparens och öppenhet är en lika god grund för trovärdighet som en förment "opartiskhet".

Problemet är inte statsvetarna. Problemet är det avpolitiserade debattklimatet och den medielogik - vari naturligtvis Anders Lindbergs Aftonbladet är en del - som alldeles för ensidigt lyfter fram den strategiska spelsidan av politiken och låter de sakpolitiska frågorna komma i skymundan. Marknaden ljuger aldrig. Det blir säkert fler klick och fler läsare/lyssnare/tittare på inslag som betonar spelsidan av politiken, t ex alla dessa opinionsundersökningar. Det är trist, och det är där problemet ligger.

Visst kunde vi statsvetare luta oss avmätt tillbaka och be media återkomma när de ställer de riktiga och viktiga frågorna. Jag är dock inte så säker på att det offentliga samtalet skulle bli så mycket bättre av ett sådant tillbakadragande. Men kanske kan denna diskussion i alla fall öka medvetenheten om den olyckliga förskjutning mot politiken som spel som i dag präglar delar av svensk politisk journalistik och den vägen underlätta för de politiska sakfrågorna att flytta fram sina positioner.

Politik handlar i grunden om kampen om den auktoritativa värdefördelningen och hur vi bäst bygger det goda samhället. samhället. Låt oss inte glömma det.

Politiker dansar Gagnam Style på Expressen-journalisten Niklas Svenssons födelsedag. Är det bra?

I lördags firade Expressen-journalisten Niklas Svensson sin 40-årsdag. Firandet har föranlett en debatt om hur hälsosamt det egentligen är med nära band mellan granskande journalister och de ledande politiker som journalisterna förväntas granska.

Många ur Sveriges politiska och mediala elit var bjudna på Niklas Svenssons födelsedagsfest, vilken under flera dygn hade marknadsförts på twitter under hashtagen #niklas40. På ett uppmärksammat youtube-klipp från festen syns bl a Lars Ohly, Per Schlingmann och Anna Maria Corazza Bildt under lössläppta former och med pappersmasker föreställande Niklas Svensson för ansiktet dansa Gagnam Style.

Mycket klokt är redan sagt i frågan (se t ex Brit Stakstons text Befriad zon: Den twittrande journalisten @niklasvensson).  Det granskande programmet Medierna kommer på lördag i P1 att diskutera händelsen. Men jag vill ändå lyfta fram lyfta fram ett par saker i diskussionen.

1.) Kom ihåg att det är inte säkert att det var bättre förr. Det som skiljer gårdag från nutid är bland annat den öppenhet och transparens som den kommunikationsteknologiska revolutionen och framväxten av sociala medier inneburit. För 30 år sedan kunde Lars Ohly ha dansat Gagnam Style med Niklas Svensson och Per Schlingmann utan att händelsen fått samma genomslag som i dag.

2.) Det är knappast möjligt att i vår personifierade tid upprätthålla strikta umgängesregler mellan journalister och politiker. Den "opartiska" journalistiken är konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Journalistikens roll är under förändring, och med det också journalistens roll. Men att gränserna är svåra att upprätthålla betyder inte att "everything goes". Mitt råd till journalister och politiker är enkelt: Använd omdömet och skapa ett medvetet förhållningssätt i din relation till motparten.

3.) Undvik intimitet. Intimitet skapar lojaliteter och beroenden. Intimitet urholkar trovärdighet - se t ex "affären" som uppstod då TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad och Moderaternas Ulrika Schenström fotograferades i samband med en puss på krogen. Youtube-klippet som refererades ovan bidrar till att förstärka bilden av ett politiskt-medialt kompisgäng som håller varandra om ryggen.

4). Undvik alkohol. Av den enkla anledningen att alkohol trubbar av omdömet och främjar den intimitet som bör undvikas.

5.) Glöm inte att du som politiker och makthavere är offentlig även när du vill vara privat. Själv skriver jag aldrig något på sociala medier som jag inte också är beredd att säga eller skriva offentligt. Går jag på en fest är jag medveten om att det jag gör syns och hörs och ibland också förevigas. Makt innebär ansvar, offentlighet förpliktigar.

6.) Givet punkterna 1-5 ovan: Att delta i #niklas40 är inte bara att uppvakta individen Niklas Svensson eller den politiske reportern Niklas Svensson - det är också att uppvakta varumärket Niklas Svensson. Det kan man mycket väl göra om man vill. Men då skall man också vara medveten om att det förhåller sig på just det sättet. Jag skulle mycket väl ha kunnat tänka mig att gå på #niklas40 (om jag varit bjuden och haft tillfälle...). Men jag skulle inte ha berusat mig och jag skulle inte tagit på mig en Niklas Svensson-mask och dansat Gagnam Style. Där någonstans går även min gräns.

Diskussionen kring #niklas40 sätter ljuset på skärningspunkterna mellan journalistik och politik och mellan privat och offentligt - distinktioner som kullkastas av den kommunikationsteknologiska revolutionen. Vi har ännu inga tillräckliga teoretiska eller begreppsliga verktyg för att förstå den händelseutveckling vi befinner oss mitt i. Därför blir diskussionen om #niklas40 spännande - #niklas40 är som fenomen en del av den yta varunder det pågår maktförskjutningar och samhällsförändringar som vi ännu inte riktigt kan tolka och förstå.

Kan Twitter förutsäga valresultatet?

I dag skriver jag på Ajour angående en studie som påstår att innehållet i twitterflödet kan förutsäga valresultat lika bra som traditionella opinionsundersökningar. Är det verkligen så? Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.


Men kanske är de klassiska opinionsundersökningarnas storhetstid snart förbi. Den snabba framväxten av sociala medier – inte minst Twitter – ger nya möjligheter att studera medborgarnas känslor, värderingar och åsikter. I studien ”Election Forecasts With Twitter: How 140 Characters Reflect the Political Landscape” (Social Science Computer Review, 29(4) 402-418) argumenterar författarna för att andelen gånger ett av de sex största tyska partierna nämndes på Twitter i valkampanjen 2009 förutsade valresultatet lika träffsäkert som de genomförda opinionsundersökningarna. Så nämndes till exempel CDU i 30.1 procent av Twittertrafiken, och erhöll 29.0 procent av rösterna. Socialdemokraterna nämndes i 26.6 procent av Twittertrafiken, och fick 24.5 procent av rösterna. Den genomsnittliga procentavvikelsen för de sex partierna stannade vid 1.65 procent.

Studien har kritiserats på metodologiska grunder, främst för att ha anpassat tidsperioden på ett sätt som gynnade undersökningsresultatet samt att ha valt bort Piratpartiet som var oproportionerligt förekommande i Twittertrafiken. Författarna försvarar sig med att Piratpartiet valdes bort för att möjliggöra en jämförelse med de traditionella opinionsinstituten och att huvudresultaten kvarstår även om man laborerar med tidsperioderna.

Om de tyska forskarna har rätt väcks frågan om det vi kallar kausala mekanismer. Hur kan det vara så att twitteromnämnanden har så starka samband med  folkopinioner trots att twitteranvändarna inte på något sätt är representativa för befolkningen som helhet? Här är det inte fråga om några obundna slumpmässiga urval, inga viktningar och inga signifikansnivåer eller felmarginaler. Ändå fungerar det. Eller? Till dess frågor ämnar jag återkomma i ett senare sammanhang.

Näthatet och dess avtryck i samhällsdebatten

I dag skriver jag på Ajour angående Lisa Bjurwalds just utkomna bok Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet (Natur & Kultur, 2013). Ett utdrag ut texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.


En av de trådar som Bjurwald drar i handlar om huruvida de främlingsfientliga åsiktsgrupperingarnas konspirationsteorier får fäste i den allmänna debatten. Bjurwald menar att så är fallet, och ger några konkreta exempel på hur svenska, välrenommerade journalister okritiskt anammar extremhögerns verklighetsbild. Ett av de vanligaste påståendena bland näthatarna är att svenska journalister och politiker ”mörkar sanningen om islam och invandring”, och att media lägger ”locket på” i frågor kring mångkultur, invandrares brottslighet och hedersvåld. Bjurwald exemplifierar med uttalanden från journalisten Janne Josefsson: Det finns nu en paradoxal effekt av vansinnesdåden i Norge att man ska lägga band på debatten och inte prata om vissa saker, från förra programledaren för SVT Debatt Belinda Olsson: Kanske ska man tolka tystnaden från feminister, politiker och debattörer efter ”Uppdrag gransknings” moskéjobb som tecken på samma beröringsskräck. (…) Det svenska samhället  står tyst bredvid när kvinnor med erfarenhet av islam talar om ett strukturellt kvinnoförtryck. Eller Paulina Neuding och Johan Lundberg, chefredaktörer för Neo respektive Axess: Det svenska flyktingmottagandet har alltsedan 1990-talet omgärdats av ett antal tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden…

Det finns åtminstone tre möjliga bedömningar av Bjurwalds påstående. 1.) Hon kanske har rätt. Det kan vara så att de högerextrema åsiktsgrupperingarnas överrepresentation på nätet bidrar till att journalister och opinionsbildare får en felaktig bild av hur det ”verkligen förhåller sig” och vad folk ”egentligen” tycker. 2.) Hon kanske har fel. De personer hon citerar kanske hade kommit fram till sina ståndpunkter oavsett vilka konspirationsteorier som sprids om att politiker och media ”lägger locket på”. 3.) Konspirationsteoretikerna kanske har rätt. Det kanske finns fler tabun inom invandringspolitiken än inom andra politikområden.

Min egen ståndpunkt är följande. Jag tror inte att Belinda Olssons, Janne Josefssons, Paulina Neudings och Johan Lundbergs åsikter orsakats av extremhögerns konspiratoriska argumentation på nätet. Däremot tror jag att Olsson, Josefsson, Neuding och Lundberg har fel i sina påståenden om att vi ”inte vågar tala om” de problem som finns inom integrationspolitiken. Som jag skrivit i ett annat sammanhang är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar mediebevakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.

Svenska medier och alla dessa opinionsundersökningar

Radioprogrammet Medierna granskade i dag journalisters förhållande till opinionsundersökningar. Det är bra. Opinionsundersökningar har stort nyhetsvärde i svensk journalistik. Frestelsen är stor för ansvarig redaktör att i stort uppslagna rubriker lyfta fram och övervärdera förändringar som inte är statistiskt säkerställda. Särskilt stor blir frestelsen för de tidningar eller andra medieaktörer som själva beställt och betalat för en undersökning. Därför är det viktigt att opinionsjournalistiken kontinuerligt utsätts för en kritisk granskning.

Särskilt omdiskuterad blev Expressens rubrik "Fritt fall för Lööf" för någon vecka sedan, då en förtroendemätning från Demoskop gav Centerledaren hennes sämsta siffra någonsin. Problemet var att förändringen i förhållande till föregående mätning inte var statistiskt säkerställd. Visserligen framgick det av artikeln att förändringen inte var statistiskt signifikant, men det påpekandet kom bort i förhållande till den braskande rubriksättningen. Uppdaterat 21 maj 2013: Sedan bloggtexten skrevs har Anders Lindholm, VD för Demoskop, förtydligat att nedgången för Annie Lööf faktiskt var statistiskt signifikant.

Jag är inte fullt lika negativ till svenska mediers hantering av opinionsundersökningar som flera av mina kollegor är. Min bedömning är att svenska medier vid en internationell jämförelse ligger långt fram när det gäller att kritiskt reflektera eller släppa fram kritiska röster till opinionsmätningar. Jag följer nu israelisk press inför valet till Knesset på tisdag. Opinionsmätningarna är många. Urvalen är i allmänhet betydligt mindre än i motsvarande svenska undersökningar. Jag tror inte jag sett orden "signifikansnivå" eller "statistiskt säkerställd" förekomma en enda gång. I en stor artikel i ansedda New York Times (18/1 - 13, tyvärr bakom betalvägg) rapporteras om en ny opinionsundersöking om amerikanernas inställning till en mer restriktiv vapenlagstiftning. Artikeln kryllar av siffror som tas för givna och i de allra flesta fall helt utan några jämförelser över tid eller med andra mätningar. Allra längst ned i artikeln återfinns några fakta om undersökningen och om felmarginalen.

Det som skiljer svenska medier från de flesta av sina europeiska eller amerikanska motsvarigheter är mängden av opinionsundersökningar som rapporteras, samt att opinionsundersökningar i svenska medier ges en mer framträdande position på nyhetsplats.

Är det då rätt att rapportera om förändringar som ligger inom felmarginalen? Ja, det tycker jag. Ett parti kan minska med till exempel 0.2 procentenheter flera mätningar i rad. Varje enskild förändring ligger inom felmarginalen, men sammantaget kan dessa små förändringar kanske snart komma att utgöa en statistiskt säkerställd trend. Det avgörande är inte om utan hur man rapporterar. För redaktören gäller det att hitta de relevanta jämförelsepunkterna för att identifiera intresanta statistiskt säkerställda förändringar. Det är inte särskilt svårt, om man verkligen försöker.

I debatten glöms det ofta bort att vi av praxis använder en signifikansnivå på 95 procent, det vill säga det är 95 procents sannolikhet att förändringen inte är en statistisk slump. Men 95-procentsgränsen är godtycklig. Om vi skärper kraven till 98 eller 99 procent blir än färre förändringar statistiskt signifikanta (säkerställda). Om vi däremot sänker kraven till 90 procent blir betydligt fler förändringar statistiskt säkerställda (signifikanta).

Sammantaget: Det är utmärkt att medierapporteringen av opinionsundersökningar granskas kritiskt. Mycket kan bli bättre. Men vid en internationell jämförelse har svenska journalister ingenting att skämmas för. Snarare tvärtom.

Israel går till val. Kommer Netanyahu att sitta kvar?

I Israel har den högerledda regeringen under Benjamin Netanhyahu genom sin extrema bosättningspolitik utgjort ett hinder fredsprocessen mellan israeler och palestinier. På tisdag går Israel till val igen. Finns det skäl att tro att valet kommer att leda till någon förändring och en möjlig nystart för fredsprocessen?

Svaret på frågan är dessvärre sannolikt nej. Samstämmiga opinionsmätningar pekar på fortsatt regeringsinnehav för Likud-partiet med Benjamin Netanyahu som premiärminister. Likud har gått i valallians med det nationalistiska partiet Yisrael Beiteinu och dess ledare, högerpopulisten och till helt nyligen utrikesministern Avigdor Lieberman. I december lämnade Lieberman sin post som utrikesminister, eftersom han misstänks för bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Till höger (!) om dessa partier växer det ultra-nationalistiska partiet Habayit Hayehudi i mätningarna och kan bli Israels näst största parti. Tillsammans med de ultra-ortodoxa partierna Shas och United Torah Judaism finns det enligt opinionsmätningarna en fortsatt höger/nationalistisk/ultra-ortodox majoritet i Knesset.

Israelis politik är rörlig och oförutsägbar, så valresultatet är inte givet. Oppositionspartierna har vuxit något de senaste dagarna, men sammantaget utgör de en sargad skara. De israeliska Socialdemokraterna har återhämtat sig något efter en inre kollaps som får Juholt-tiden inom den svenska socialdemokratin att framstå som rena sinekuren. Men de israeliska socialdemokraternas ledare Shelly Yachimovich har varit mycket tydlig i att inte söka strid med den sittande regeringens hanterande av konflikten med palestinierna. Kanske kan Socialdemokraterna få omkring 15 procent av rösterna i det israeliska valet. Bland mitten-vänsterpartierna i övrigt kan noteras att Tzipi Livni lämnade sitt förra parti Kadima när hon misslyckades med att bli omvald till ordförande och i stället bildade ett nytt parti - Hatnuah (Rörelsen). Kadima - som har 28 mandat i Knesset - riskerar nu att inte få någon representation alls. Livnis nya parti Hatnuah går sådär och kan nog samla sex-sju procent av rösterna. Vänsterpartierna och de arabiska partierna (t ex Meretz, Hadash och Balad gör inget större avtryck i valkampanjen. Oppositionen mot Netanyahu är utomordentligt svag.

Israelisk politik kännetecknas som sagt av rörlighet. Landets nuvarande president Shimon Peres har t ex under sin politiska gärning hunnit representera inte mindre än fem olika partier. Varför är det så? För den som vill veta mer och verkligen förstå israelisk politik rekommenderar jag varmt Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer.

Tre intryck från dagens partiledardebatt

Dagens partiledardebatt i riksdagen bjöd inte på några större överraskningar. Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde en bra debatt och gav ett piggare intryck än på länge. Inget ont om skicklige Mikael Damberg, men visst är det synd att Stefan Löfven inte har en riksdagsplats och därför heller inte kan ta debatten med Reinfeldt i kammaren.

Här följer tre intryck från dagens partiledardebatt.

1.) Annie Lööf lutade sig tungt mot traditionella centervärden och lät ungefär som Lennart Daléus brukade göra (om nu någon minns honom). Ingen kunde tro att Centerpartiet just nu bedriver en intensiv och nydanande idédebatt. Här var det landsbygdsengagemang, decentralisering och miljöpolitik för nästan hela slanten. Fredrick Federleys tandagnisslan hördes ända ut på gatan. (När det gäller Centerns idédebatt i övrigt rekommenderar jag varmt denna text av Marika Lindgren Åsbrink på hennes blogg Storstad.)

2.) Mikael Damberg är en god debattör och bjuder alltid Fredrik Reinfeldt motstånd, Men socialdemokratins grundläggande problem kvarstår. Partiet har svårt att utmejsla en bärande idé för framtiden. Det räcker inte att säga att man är ett framtidsparti, benämningen måste få ta kropp i konkreta reformförslag som visar att partiet förstått samhällsförändringarna och har förmåga att svara upp mot dem. Det finns en risk att partiet inför valet 2014 ängsligt faller tillbaka till en slags "vi som är rädda att förlora mittenväljare-position". Det kan räcka till valseger 2014. Men det räcker inte till att återta positionen som statsbärande parti.

3.) Det är uppenbart att Moderaterna tänker göra brott & straff till en valfråga. Fredrik Reinfeldt var föredömligt tydlig i sitt påpekande att brottsligheten i Sverige faktiskt har minskat. Men han gav i sitt anförande stort utrymme åt hur han vill gå vidare i dessa frågor. Här var det inga Nya Moderater, utan snarare samma gamla Moderater som vi minns dem från Batong-mormors tid. Genom Moderaternas profilering i denna fråga undviker man att ge Sverigedemokraterna gratisröster inom området. Å andra sidan bidrar man till att de kriminalpolitiska frågorna kommer högre upp på dagordningen, vilket i sin tur gynnar Sverigedemokraterna som vid sidan av intgegrationspolitiken mobiliserar i just dessa frågor.

Sammantaget tror jag fortfarande på en lugn politisk vår. Alliansregeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella förslag där man riskerar att lida nederlag i utskott och kammare. Socialdemokraterna har fullt upp med att förbereda den partikongress som äger rum i början av april i år.   

Annie Lööfs kris. Kan centerrörelsen inrymma både Alexander Bard och Eskil Erlandsson?

Uppdaterat torsdag 10/1 kl 21.30: Annie Lööf gjorde en habil insats i kvällens SVT Aktuellt. Jag förstår bara inte varför hon måste skylla på att hon var "så ung" när hon förespråkade månggifte. Hon var 23 år då och hon är 29 år nu. Jag hade flera åsikter när jag var 23 år som jag inte har idag. Men jag skyller inte på att jag var "så ung" när jag hyste dem.

*

I dag avbröt centerledaren Annie Lööf sin semester för att åka hem och försöka bringa ordning i den debatt som utbrutit kring förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet. Det var ett klokt beslut. Genom sin närvaro får hon nu möjlighet att ta makten över debatten och vrida den i en riktning som hon själv önskar, det vill säga bort från enskilda kontroversiella och impopulära förslag om att tillåta månggifte, avskaffa arvsrätten och avskaffad skolplikt till mer ideologiskt "renläriga" frågor om grön politik och decentralisering.

Förslaget till nytt idéprogram och den debatt som förslaget medfört har synliggjort den splittring som finns i Centerpartiet och som ytterst kretsar kring synen på välfärdsstaten och på individens frihet i förhållande till det allmänna. Förslaget har innehållit för mycket jag. och för lite vi, som en centerföreträdare uttryckte det i ett nyhetsinslag igår. Konflikten går också att tolka efter skiljelinjen stad-land. Alexander Bard vs Eskil Erlandsson, om man så vill. (För tydlighetens skull vill jag påpeka att Bard som jag har uppfattat det formellt inte är medlem av Centerpartiet.)

Centerpartiets kris är som bekant inte ny. Det har runnit en del vatten under broarna sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Thorbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. Förvandlingen av Centerpartiet från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centerpartiet vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerpatiets strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare. Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centerpartiet lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centerpartiet mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige.

Det är mig en gåta att Centerpartiet inte väljer att profilera sig som ett modernt,  progressivt landsbygdsparti utan i stället försöker tävla med Moderaterna och Folkpartiet om att vara Sveriges mest liberala parti.

Annie Lööf får nu sitt elddop som partiledare. Vid sidan av att vinna val är partiledarens viktigaste uppgift att hålla ihop partiet. Dessa båda mål hänger förstås ihop. När det gäller förmågan att vinna val har opinionssiffrorna hittills inte gått Annie Lööfs väg. Har hon i denna pressade situation kraften och förmågan att ena partiet på ett sätt så att hon själv och partiet går stärkta och inte stukade ur det som nu inträffat. Mycket beror på hur skarpa konflikterna inom centerrörelsen egentligen, och det vet vi inte så mycket om ännu. Veckorna fram till den extra stämman i mars kommer att ge en klarare bild.

Jag gav tidigare i dag följande kommentar till TT: På kort sikt har Annie Lööfs ställning otvivelaktigt försvagats. Hon visade dålig politisk fingertoppskänsla genom att inte lyckas förutse den storm som idéprogrammets förslag skulle utlösa. Hon har också bekymmer med att på ett trovärdigt sätt ta avstånd från förslag och idéströmningar som hon själv är så intimt förknippad med. Hennes ställning försvagas därför både internt i Centerpartiet och i förhållande till media och väljarkåren. Redan nu spekulerar tidningar om tänkbara efterträdare till henne, vilket skapar en ond cirkel som kan vara svår att ta sig ur.

Särskilt olyckligt är att Annie Lööf offentligt förnekade att hon tidigare varit anhängare av månggifte, trots att det faktiskt var sant.  Genom att slira på sanningen förstärkte hon bilden av sig själv som en otydlig politiker och hennes personliga trovärdighet urholkades. Erfarenheterna från Håkan Juholt, vars uttalanden heller inte alltid var exakt korrekta, borde ha avskräckt.

Annie Lööfs hopp får nu stå till att hon utan större interna slitningar lyckas samla Centerpartiet bakom ett reviderat idéprogram på extrastämman i mars. Då kan hon framstå som en handlingskraftig ledare och faktiskt sammantaget gå stärkt ur denna kris. Men det är en väldigt brant uppförsbacke på vägen dit.

Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?

Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem? Den frågan fick Godmorgon, världens panel i P 1 i lördags. Kreativiteten bland panelisterna var stor. Eric Sundström från Dagens Arena lyfte fram Jan Björklund, Anders Lindberg från Aftonbladet gissade på Fredrik Reinfeldt, Anna Dahlberg från Expressen nämnde Annie Lööf. 

Programformen bygger på att panelisterna skall vara kreativa och djärva. Spaningen blev därför ganska vidlyftig. Samtalet hade onekligligen riskerat att bli något enformigt om panelisterna sagt vad jag tror att de i själva verket trodde - att det inte blir några några partiledarskiften alls under 2013.

På den rödgröna sidan har samtliga partier redan bytt partiledare sedan valförlusten 2010. Socialdemokraterna har hunnit byta två gånger, först från Mona Sahlin till Håkan Juholt och sedan från Håkan Juholt till Stefan Löfven. På socialdemokraternas partikongress i april 2013 kommer Stefan Löfven att befästa sin ställning. Det finns inte på kartan att Stefan Löfven skulle avgå under 2013.

Miljöpartiet har bytt språkrör, från Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till Gustav Fridolin och Åsa Romson. Miljöpartiet har hyggliga opinionssiffror och det pågår inga större inre strider i partiet. Fridolin och Romson leder partiet hela vägen fram till valet 2014.

I Vänsterpartiet har det nu gått ett år sedan Jonas Sjöstedt ersatte Lars Ohly. Under Sjösteds första veckor som partiledare ökade Vänsterpartiet i opinionen och det började så smått talas om en Sjöstedt-effekt. Men när Stefan Löfven väl ersatt Juholt som partiledare för Socialdemokraterna försvann Sjöstedt-effekten och Vänsterpartiet sjönk i opinionen. Sjöstedts inledande opinionsframgångar berodde mera på krisen inom Socialdemokraterna än på partiledarskiftet i Vänsterpartiet. Men Jonas Sjöstedt har varit duktig på att hålla ihop partiet och valet av honom var väl förankrat. Han sitter trygg på sin partiledarplats mandatperioden ut.

I oppositionspartiet Sverigedemokraterna hanterade Jimmie Åkesson järnrörs-krisen på ett utomordentligt skickligt sätt. Visst finns det motsättningar inom partiet, som till exempel den mellan moderpartiet och ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Men Åkessons ställning kommer att vara ohotad under hela 2013.

Bland regeringspartierna vann Kristdemokraternas Göran Hägglund maktstriden över utmanaren Mats Odell. Därmed blev det klart att Göran Hägglund kvarstår som partiledare även över valet 2014.

 Folkpartiets Jan Björklund har en nedåtgående formkurva och börjar uppfattas som en "one trick pony" (ordning och reda i skolan). Inom alliansen finns en oro att de rödgröna håller på att vinna väljarnas förtroende i frågorna kring skola och utbildning. Fredrik Reinfeldt själv har varit ute och försökt markera styrka i frågan. Men Folkpartiet går trots allt bäst av regeringens småpartier. Jan Björklund kan därför sitta kvar mandatperioden ut. Först efter valet 2014 ersätts han av Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson.

Centerpartiets Annie Lööf valdes till partiledare med ett starkt mandat. Hennes partiledartid hittills har inneburit en smärre katastrof för partiet. Men hon är ännu oprövad i val och Centerpartiet har brist på kandidater som kan utmana. Undantaget är It- och energiminister Anna-Karin Hatt. Men Hatt får avvakta valet 2014 och se om partiledarfrågan då öppnas igen.

Det sprids ständigt rykten om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå under 2013. Visst, han ger intryck av att vara trött och idélös. Men det vore politiskt vansinne av Moderaterna att byta partiledare nu. Fredrik Reinfeldt har skickligt lyckats hålla ihop regeringen och sitt eget parti, och han har mycket starka förtroendesiffror. Det är svårt att se någon av de som nämns som tänkbara efterträdare - t ex Anders Borg, Gunilla Carlsson, Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra - axla manteln som partiledare och statsminister redan under 2013. Allt annat än att Fredrik Reinfeldt sitter kvar fram till valet 2014 vore en politisk sensation.

Jag ser egentligen bara två möjligheter för att vi skall få uppleva ett partiledarskifte under 2013. Antingen genom att någon av partiledarna blir inblandad i en skandal av stora mått. Eller att någon av dem - kanske ligger Annie Lööf i så fall närmast till -  inte längre vill och orkar och därför frivilligt väljer att avgå. Eller att någon skulle bli sjuk. Men tipset är att alla sitter kvar.

Det finns en risk att 2013 blir ett trist och händelselöst politiskt år. Regeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella riksdagsförslag som riskerar att gå mot förlust i utskott och kammare. De rödgröna partierna ägnar sig mycket åt inre arbete i syfte att stå starka och politiskt handlingskraftiga inför valåret 2014. Men det oväntade kan förstås skjuta en sådan profetia i sank. Det som kännetecknar det oväntade är ju att vi paradoxalt nog vet att det nästan alltid händer något oväntat, det vi inte vet är vad detta oväntade kommer att vara.

Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar?

I den avslutande delen av dokumentären "Palme" visades några bilder på brinnande Ku Klux Klan-kors från Sverige i mitten av 1980-talet. På twitter skrev jag att bilderna på de brinnande korsen blev en symbol för att rasismen faktiskt minskat i Sverige de senaste 20 åren. Flera av mina följare på twitter reagerade kritiskt på formuleringen, några i irriterad eller närmast uppbragt ton. Rasismen hade absolut inte minskat i Sverige  - hur kunde jag bara påstå något sådant!

Varför är påståendet att rasismen i Sverige har minskat så provocerande? En förklaring skulle kunna vara att påståendet helt enkelt inte är sant, och att en felaktig bild av rasismens utbredning bidrar till att problemet inte tas på tillräckligt stort allvar. Men påståendet är sant. Samstämmiga studier visar att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Allt färre vill minska den svenska flyktingmottagningen. "Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting", sa partiledaren för Ny Demokrati Bert Karlsson till Expressen den 16 augusti 1992. Dagens Jimmie Åkesson skulle aldrig kunna uttala sig på det sättet. Den rasism som under 1980-talet och 1990-talet frodades kring det nationalsocialistiska nätverket VAM och Bevara Sverige Svenskt ledde till svåra våldshandlingar. Framträdande företrädare för Ny Demokrati uttryckte rasistiska åsikter på ett sätt som får dagens riksdagsledmöter från Sverigedemokraterna att framstå som en söndagsskoleklass på utflykt till huvudstaden.

En annan förklaring skulle kunna vara att vi menar olika saker när vi talar om rasism. Menar vi rasism i form av enskilda individers attityder eller rasism i form av våldsbrott mot människor med särskild hudfärg eller kvinnor som bär slöja/sjal? Men ingenting i brottsstatistiken motsäger tesen att rasismen har minskat. En del menar att rasismen är mer mobiliserad i dag än tidigare. Jag hittar inga belägg för en sådan tes. Däremot har nätet synliggjort rasistiska åsiktsströmningar och påverkat möjligheterna till mobilisering. Andra menar att den anti-rasistiska motståndskampen är mindre mobiliserad i dag än tidigare. Kanske - men det är inget argument för att rasismen skulle ha ökat. Ytterligare andra argumenterar för att rasismen blivit mer "rumsren" och accepterad i dag än tidigare. Jag tror det är precis tvärtom. Den anti-rasistiska normen har sällan eller aldrig haft en så stark ställning som i dag. Normens starka ställning visar sig i enskildheter, allt från bytet av kaknamnet "negerboll" till "chokladboll" till protesterna mot Stina Wirséns karalktär Lilla Hjärtat.

Många som provoceras av uttalandet att rasismen minskar ser uttalandet som ett förminskande av problemet med rasism i det svenska samhället i dag. Jag tycker man borde se det tvärtom. Rasismen är ett mänsklighetens gissel och nolltolerans mot rasism är en självklar linje. Varför då inte ta avstamp i de framgångar i kampen mot rasism som åstadkommits, och stärkt av dessa framgångar driva kampen i visshet att världen faktiskt går att förändra. Det var inte bättre förr.

Metadebatten om rasism. Vad vill vi klippa bort om 50 år?

År 2012 präglades av en kontinuerligt pågående metadebatt om rasism. Först kom den s k tårtaffären, där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar upp en tårta, tillverkad av konstnären Makode Linde och som föreställde en svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper. Därefter kom Tintinaffären, där Behrang Miri, ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, ville plocka bort Tintinalbum ur samlingarna, då albumen innehöll rasistiska stereotyper. Karaktären Lilla Hjärtat i Stina Wirséns barnböcker anklagades också för att bygga på rasistiska stereotyper, och författarninnan meddelade att hon efter debatten bett sitt förlag att inte längre sälja dessa böcker. Debatten kulminerade i juletid, när det visade sig att Disneybolaget klippt bort några figurer ut det klassiska avsnittet "I jultomtens verkstad" som visas i SVT varje julafton, bl a en svart docka och en docka som kunde uppfattas som en nidbild av en jude.

Debatten väcker oerhört starka känslor. Både bland dem som vill "ta bort" Tintin-böcker, Lilla Hjärtat och Disney-figurer och bland dem som ser borttagandet som en form av censur och förfalskning av vårt kulturarv.

Det är noterbart att samtliga fyra ovan nämnda exempel handlar om "svarthet". Men rasistiska stereotyper har ju präglat vår tids populärkultur även med avseende på förtryckta folkgrupper som inte är "svarta". Det är bara att blunda och peka i 1950- och 1960-talets westernfilmer, så hittar man indianer tecknade i form av rasistiska stereotyper. Eller anglosaxisk film från 1970- och 1980-talen, där araber och orientaler beskrivs som ondskefulla och irrationella och gärna skildras i form av vrålande folkhopar. Varför väcker dessa rasistiska stereotyper i dag inte samma debatt som albumet Tintin i Kongo? (Själv minns jag den omstörtade känsla som Soldier Blue gav mig, och som jag ännu lever mig varje gång jag ser en "traditionell" werstenfilm.) Vad är det i "svarthets-diskursen" som skiljer den från övriga rasistiska diskurser och som gör att den i så stor utsträckning präglat årets debatter?

Än viktigare är förstås frågan om vilka kulturyttringar vi i dag oproplematiserat producerar och distribuerar och som kommer att få våra efterföljare om 50 år att förtvivlat ruska på huvudet över vår fördomsfullhet. Vilka är vår tids förtryckande, rasistiska strukturer som vi tar för så givna att vi inte ens är medvetna om deras existens? Förslag mottages gärna.

Med dessa uppfordrande rader vill jag önska alla bloggens läsare ett riktigt Gott Nytt År!

GT:s kampanj om trängselskatt blev en succé. Vad betyder det för framtidens journalistik?

I dag skriver jag på Ajour om GT:s framgångsrika kampanj för en folkomröstning om införandet av trängselskatt i Göteborg. Tidningen har samlat in de 45  000 namnunderskrifter som är nödvändiga för att få till stånd en sådan folkomröstning. Vad betyder GT:s kampanjjournalistik för synen på den opartiska journalistikens framtid? Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Vilken är då grunden till GT:s framgång? GT har mycket skickligt lyckats mobilisera en opinion efter konceptet ”vi” (medborgarna och GT) mot ”dom” (politikerna, som agerat odemokratiskt). Sakpolitiskt inryms överväganden kring ekonomi (trängselskatten blir en extra utgift för många), nytta (trängselskatten uppfattas mer som en vägskatt än en trängselavgift) och frihet (rör inte min bil).

Det skulle vara intressant att veta i vilka sociala grupper GT varit mest framgångsrik i sin mobilisering. Jag gissar att de äldre är överrepresenterade bland undertecknarna. De äldre är också mer vana vid analog opinionsbildning än digital. Jag trodde att traditionella namnlistor var ett hinder för opinionsbildningen i denna fråga. Kanske var det tvärtom – de äldre har en högre tröskel till att underteckna digitala upprop än till att sätta sitt namn på ett papper. Jag vet inte vilka sekretessregler som är tillämpbara på GT:s namnlistor – det är möjligt att vi inte får veta något om den demografiska fördelningen bland svarspersonerna.

GT beskriver sin kampanj som ett historiskt kapitel i svensk demokratis historia. Well. Kampanjen är i varje fall intressant på åtminstone två sätt. För det första bör framgången inspirera andra tidningar till att föja efter och försöka stärka sitt varumärke och banden till sina läsare genom motsvarande kampanjer i olika frågor. Den ”opartiska nyhetsjournalistiken” sitter i vår digitala tid inte längre i orubbat bo. Dess monopolställning på vad som räknas som kvalitet luckras obevekligen upp. För det andra kan GT:s kampanj ha varit den sista stora, framgångsrika kampanjen i en storstad som baserar sig på namnteckningar på papper. Det digitala och det icke-digitala flyter samman alltmer. Distinktionen digital – icke-digital kommer att vara daterad inom överskådlig tid.

Vi lär också få en debatt om framtidens journalistik. Den opartiska nyhetsjournalsitiken är nu konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Hur bör vi tänka i dessa frågor så att vi inte kastar ut barnet med badvattnet? Till den problematiken kommer jag att återkomma i ett senare sammanhang. Frågan borde väl i alla fall vara ett givet ämne på Publicistklubbens debatter under 2013.

Kampen mot dödsstraffet. Det går långsamt, men det går.

Droppen urholkar stenen. Det går långsamt, men det går. Kampen emot dödsstraffet tog många långa år. Så skulle man kunna travestera en gammal låt av Fria pro-teatern, Balladen om Rune Henry Johansson. Budskapet är att man inte skall förtvivla när motstånd och kamp inte ger omedelbara effekter. Tålamod och envishet är två dygder i det politiska arbetet.

Det känns väldigt skönt att denna juldag, under en stilla tågresa till mitt föräldrahem i Båstad, kunna konstatera att kampen mot dödsstraffet gör framsteg. Ekot rapporterade för några dagar sedan att dödsstraffet är på tydlig tillbakagång. I USA avkunnas färre dödsdomar och antalet delstater som genomför avrättningar är det lägsta på mycket länge. Av USAs 50 delstatater är det endast nio som under 2012 genomfört någpon avrättning, mot 13 delstater 2011. Sammantaget har 43 människor avrättats i USA i år. Det är visserligen lika många som förra året, men ändå mindre än hälften är rekordåret 1999 då 98 människor avrättades och trenden är nedåtgående. I en omröstning i FN:s generalförsamling i förra veckan var det rekordmånga stater - 111 stycken - som röstade för att helt förbjuda, eller införa ett tillfälligt stopp, mot dödsstraff.

Mitt avgörande argument mot dödsstraffet är att det kränker människovärdet och därför inte är värdigt mänskligheten. I USA dominerar andra argument - dödsstraffet är för dyrt, oskyldiga riskerar att avrättas, det har funnits tekniska problem med det gift som används. Jag struntar faktiskt i vilka argument som används i USA-debatten - det viktiga är att dödsstraffet avskaffas.

Sammantaget är det nu bara ett 20-tal länder i världen som genomför avrättningar. Nästan alla av dessa är diktaturer. Hur USA kan välja att finnas tillsammans med länder som Iran, Nordkorea, Kina, Saudiarabien, Vitryssland och Somalia i denna lilla grupp är mig en moralisk gåta.

Så God fortsättning på julen, alla bloggläsare. Låt texten ovan sporra och inspirera till fortsatt politisk kamp för ett samhälle baserat på frihet, jämlikhet och solidaritet - och där dödsstraffet kastats på historiens sophög. Det kanske går långsamt. Men det går.

Skyll inte upploppsstämningen i Göteborg på "internet"

Upploppsstämningen vid Plusgymnasiet i Göteborg idag, samt de händelser som föregick densamma, är tragiska och helt oacceptabla. En 17-årig flicka misstänks för att tillsammans med några kompisar på Instagram ha skapat en sida som grovt kränker unga flickor som hängs ut med namn och bild, samt inviterat andra att ta del av dessa kränkningar. När tilltaget blev mer allmänt känt mobiliserade andra ungdomar till protest mot kränkningarna och agerade för att "straffa" den flicka som lagt upp sidan och hennes kompisar.

Samhället måste markera mycket tydligt i ett fall som detta. Jag förutsätter att det påbörjas en polisutredning angående grovt förtal mot den misstänkta 17-åringen och andra som varit inblandade i sidan. Samtidigt måste polisen undersöka brottsmisstankar i samband med den upploppsstämning som förekom vid 17-åringens skola och som spred sig till Nordstan i Göteborg. Med all sannolikhet var det bara en liten del av de närvarande som var våldsbenägna. Men denna lilla del var tillräcklig för att riskera att skapa en pöbelmentalitet och kanske i förlängningen en lynchstämning.

Lika självklart måste polisen tillsammans med skolan och med ungdomarnas föräldrar hitta ett sätt att hantera den situation som nu råder som också inpräntar det oacceptabla i det inträffade.

Här och där skylls nu upploppsstämningarna på "internet". Jag vägrar tro att Oisín Cantwell är särskilt nöjd med rubriken Kravallerna i Göteborg visar hur farligt internet kan vara som satts till hans artikel i Aftonbladet. Det är inte "internet" som är farligt, i alla fall inte farligare än en motorväg eller en hammare eller en gatsten. Jag har svårt att se rubriken från händelserna i Göteborg 2001 rubriceras med Kravallerna i Göteborg visar hur farliga gatstenar kan vara, alternativt Kravallerna i Göteborg visar hur farliga polisens batonger - eller pistoler - kan vara.

Visst - framväxten av sociala medier som genom sin snabbhet, öppenhet och spridningsmöjlighheter underlättar kollektiv mobilisering - har förändrat vårt sätt att leva tillsammans. Men sociala medier kan användas för positiva och för negativa syften, på samma sätt som böcker, telefoner och brev. Själv minns jag de lappar i skolklassen som halvhemligt cirkulerade i min barndoms klassrum, med ibland kränkande innehåll om enskilda lärare eller elever. Det var inte lapparna som var onda, det var skrivandet, runtskickandet och hånet som var onda handlingar.

Det är inte internet som är farligt. Det är människans ofullkomlighet som är farlig. Jag tänker i kväll på alla inblandade i denna sorgliga historia och hoppas att något gott ändå kanske skall kunna komma ut av den diskussion som nu följer i händelsernas spår.

Jag noterar att Salgado och Emanuel Karlsten på Ajour argumenterar ungefär på samma sätt som jag.

Uppdaterat 19 december kl 12.15. Jag vill också betona att det inte är belagt att den 17-åriga flickan har begått den gärning hon anklagas för. I en tidigare version av denna text uttryckte jag mig kanske inte tillräckligt tydligt på den punkten, även om det var min intention.

Moderaterna hyllar det gemensamma ägandet

I dag på DN Debatt presenterar Moderaterna genom finansmarknadsminister Peter Norman och riksdagsgruppledaren Anna Kinberg Batra partiets syn på ägarpolitiken. Artikeln är fylld med hyllningar till det gemensama ägandet och kritiserar partiets tidigare ideologiskt betingade uppslutning bakom privatiseringar. Det gemensamma ägandet är, och bör förbli, starkt i Sverige, skriver Norman och Kinberg Batra. De nya Moderaterna är tydliga med att vi värdesätter det gemensamma ägandets fördelar, fortsätter artikelförfattarna. Bolag som LKAB, SJ och Vattenfall skall inte säljas. Om Moderaternas tidigare politik sägs att det ibland låtit som att försäljningar i sig självt skulle lösa alla effektivitets- och kvalitetsproblem. Så är det inte, menar de Nya Moderaterna. I själva verket spelar ägandeformen i sig ingen roll, avgörande är i stället vilken ägandeform som i varje enskilt fall bäst tjänar samhällsnyttan. Moderaternas tidigare syn på privat ägande har, sägs det, nu kommit till vägs ände.

Jag blir glad av att läsa de nya Moderaternas hyllningssång till det gemensamma ägandet. Artikeln är ett uttryck för det starka stöd för en kraftfull offentlig sektor som impregnerar det politiska livet i Sverige. Genom de starka formuleringarna binder sig också Moderaterna vid masten för att inte genomföra ett omfattande systemskifte i Sverige.

Nästa steg är väl att Moderaterna tar avstånd också från vinst i välfärden. Skulle vara intressant att se vad Socialdemokraterna och Stefan Löfven gjorde då...

Ett par varningssignaler bör förstås hissas. För det första underlättar Moderaternas starka uppslutning bakom principen om gemensamt ägande för partiet att genomföra privatiseringar i enskilda fall. För det andra är Moderaternas argumentation starkt icke-ideologisk. Här finns inga tankar kring frihet, jämlikhet eller för all del solidaritet, endast en uppslutning bakom honnörsord om "nyttan" för medborgarna. Om ägandeformen reduceras till en praktikalitet ökar risken för att politiken avpolitiseras och att allt handlar om att förvalta och att hitta praktiska lösningar på samhällsproblem. För en motsvarande oro för utvecklingen inom socialdemokratin rekommenderar jag Daniel Suhonens artikel i Aftonbladet i fredags. Suhonen kritiserar förslaget till nytt partiprogram för Socialdemokraterna för att inte utveckla en modern vision om demokratisk socialism utan i stället reducera sig själv till ett idéappendix till Affärsplanen.

En negativ sidoeffekt av Moderaternas marsch mot mitten är att väljarna får svårare att se vad som skiljer regeringens politik från oppositionens politik. Trängseln i mitten och teknokratiseringen av politiken underlättar för Sverigedemokraterna och dess strävan att framstå som det enda egentliga oppositionspartiet.

Jag längar efter en mer engagerad och livfull politisk debatt i Sverige i dag, där vänster verkligen ställs mot höger och där vänster-högerdimensionen utmanas av nya politiska skiljelinjer som kan skönjas i framväxten av informationssamhället. Men det är en bit dit. Regeringen är trött och regerar i minoritet. Socialdemokratin söker sin väg under Stfan Löfven. Vi får sannolikt vänta i bästa fall tills efter den socialdemokratiska partikongressen i april 2013 och i värsta fall till början av valrörelsen 2014.

Om svenskhet

Svenskhet handlar om grundläggande värderingar, sade Mattias Karlsson, huvudförfattare till Sverigedemokraternas principprogram, i P1 Morgon tidigare i dag. Som ett exempel på sådana grundläggande värderingar lyfte Mattias Karlsson fram att "vi inte slår våra barn".

Exemplet visar på det absurda i Sverigedemokraternas strävan att definiera "svenskhet". Fram till 1960-talet var det utomordentligt vanligt att svenska föräldrar slog sina barn. Innebär det att svenskarna fram till 1960-talet var ett osvenskt folk, eller åtminstone ett folk som betedde sig osvenskt? Eller är svenskhet något som är väldigt tidsbundet, något som är knutet till hur det är just nu? Om svenskarna skulle börja slå sina barn igen, skulle de då åter bete sig osvenskt eller skulle Sverigedemokraterna då definierna om vad det innebar att vara svensk? Många frågor blir det.

Min uppfattning är följande. Svensk är ingenting man kan "vara". Man kan vara svensk medborgare - det är oproblematiskt. Man kan känna sig som svensk, identifiera sig som svensk. Man kan kunna prata svenska.  Vissa värderingar och livsstilar är mer utbredda i Sverige och det finns traditioner (sill till midsommar, luciatåg, snus etc) som inte finns i andra länder än i Sverige. Allt detta är också oproblematiskt.

Problemet uppstår först när man som Sverigedemokraterna vill kunna dela in människor i grupper som "är" respektive inte "är" svenskar. Jag undrar i så fall om "svensk" är ett absolut eller ett relativt begrepp - det vill säga är svensk något man är eller inte är, eller kan man vara mer eller mindre svensk? Och hur skall enskilda komponenter i svenskheten viktas mot varandra? Hur ser vi till exempel på en svensk medborgare, född och uppvuxen i Sverige av svenska föräldrar, men som vill avskaffa förbudet att aga barn, tränger sig i köer och gärna avstår sillen på Midsommarafton - är det egentligen en riktig svensk?

Låt Sverige vara en stat och ett territorium, svensk ett medborgarskap, svenska ett språk och svenskhet i övrigt en identitet, en historia och en kulturyttring. Allt därutöver är onödigt och bidrar bara till förvirring eller till att skapa en falsk motsättning mellan vi och dom.

SCB och opinionsläget i svensk politik

I dag presenterade SCB sin nya partisympatiundersökning. SCB:s undersökning genomförs två gånger om året och är betydligt mer omfattande än motsvarande undersökningar från olika opinionsinstitut. Därför får SCB:s mätning också ett mycket starkare genomslag i medierapporteringen än vad andra partisympatiundersökningar får.

Denna gång bjuder SCB:s undersökning inte på några överraskningar. De enda tydliga förändringarna sedan föregående mätning i maj 2012 är att Socialdemokraterna minskar med 2.5 procentenheter och att Sverigedemokraterna ökar med 2.5 procentenheter. Sammantaget leder de rödgröna partierna med 49.1 procentenheter mot Alliansens 41.8 procentenheter, en skillnad på 7.3 procentenheter.

För Kristdemokraterna och Centerpartiet syns inget ljus i opinionstunneln. Partierna tycks dömda att få balansera kring fyraprocentsspärren fram till valet 2014.

Socialdemokraternas nedgång kommer inte oväntat. Vid förra mättillfället i maj 2012 fick Socialdemokraterna 37.3 procent, vilket var det bästa resultatet för partiet sedan hösten 2008. Flertalet opinionsmätningar sedan maj 2012 har också givit Socialdemokraterna ett resultat i närheten av 35 procent. Nu ligger Socialdemokraterna i SCB:s mätning på 34.8 procent. Det är 4.1 procentenheter bättre än valresultatet 2010 och ger partiet arbetsro inför partikongressen 2013 och stundande valrörelse 2014.

Sverigedemokraterna har ett stöd på 7.9 procentenheter, vilket innebär en ökning på 2.5 procentenheter jämfört med SCB:s mätning i maj 2012 och en ökning med 2.2 procentenheter i förhållande till valresultatet. SCB anger att 75 procent av undersökningen är genomförd innan järnrörs-skandalen med Erik Almqvist och Kent Ekeroth briserade. Kanske är Sverigedemokraterna ändå något besvikna - 7.9 procent är  signifikant lägre än de nivåer på över 10 procent som partiet erhållit i andra mätningar nyligen.

Sverigedemokraterna brukar göra bättre ifrån sig i webbaserade mätningar än i de telefonintervjuer som bl a SCB använder sig av. Vi vet inte med säkerhet om det beror på en "skämmighetsfaktor" (d v s att svarspersonerna "skäms" för att i en personlig telefonintervju berätta att de sympatiserar med Sverigedemokraterna) eller att Sverigedemokrater är överrepresenterade i självrekryterade webbundersökningar.

De flesta av Sverigedemokraternas nya väljare kommer från Socialdemokraterna och Moderaterna. Det är inte så konstigt, med tanke på att Socialdemokraterna och Moderaterna är så oerhört stora i förhållande till övriga partier. Min bedömning är att Sverigedemokraternas tillväxt i första hand beror på att invandringspolitiken - Sverigedemokraternas fortfarande enda politiska profilfråga - dominerade den politiska debatten under september och oktober. Skandalen med järnrören och Expressens hårda granskning stärkte snarast partiets kärnväljares uppfattning om att Sverigedemokraterna är det enda anti-etablissemangspartiet i svensk politik.

Bortsett från tumultet kring Sverigedemokraterna har det varit en i högsta grad lugn politisk höst. När vänster på allvar ställs mot höger igen, minskar utrymmet för främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna. Därför vore det av många goda skäl befriande om det kunde bli lite mindre trängsel i mitten av svensk politik.

Debattlandskapet i svenska medier

Debattlandskapet i svenska medier förändras i snabbt tempo. För några år sedan skrev jag en bloggtext med rubriken Är DN Debatts storhetstid över?, där jag bl a diskuterade hur digitaliseringen påverkat förutsättningarna för samhällsdebatten. Uppmanad av min vän och kollega Andreas Johansson Heinö presenterar jag nu en uppföljning av den analys jag gjorde då.

Under många år var DN Debatt den överlägset starkaste enskilda publiceringsplattformen för den skribent som ville göra avtryck i samhällsdebatten. Övriga media följde närmast rutinmässigt upp vad som skrevs på DN Debatt. (Jag vet, jag har publicerat mig på DN Debatt närmare 60 gånger...).

Men DN Debatt förstod alltför sent vad det var som hände när digitaliseringen slog igenom, och sidan förlorade momentum. Visst, DN Debatt är fortfarande den enskilt starkaste publiceringsplattformen. Men andra medieplattformar har närmat sig och konkurrenssituationen är helt annorlunda.

Tempot och mångfalden är betydligt högre i dag. Debatttredaktören kan inte på samma sätt som tidigare ligga på artiklar för att publicera dem om och när tillfälle ges. Tillfället gör tjuven, passar bättre in på dagens situation. Det avgörande är att vara flexibel och snabbt kunna förhålla sig till de debatter som pågår på andra ställen. Tdigare var det övriga medier som fick följa upp de debatter som påbörjades på DN Debatt. I dag är DN Debatt en spelare bland många andra.

Själv publicerar jag mig i dag lika gärna på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt som på DN Debatt. Brännpunkt publicerar fler artiklar digitalt än vad DN Debatt gör, vilket underlättar snabba publiceringsbeslut och möjligheten att vinna momentum. DN Debatts liggtider är längre vilket gör att texten riskerar att publiceras för sent. Brännpunkt har i sin publiceringsstrategi den snabbhet och den flexibilitet som den tyngre plattformen DN Debatt saknar, och Brännpunkt utnyttjar denna relativa fördel mycket skickligt.

Om Expressens Sidan Fyra skrev jag förra gången att den ofta hade "skruvade ämnen och skruvade rubriker" men att artiklarna i allmänhet var läsvärda och tog upp principiellt intressanta ämnen. I dag är sidans ämnen och rubriker inte längre skruvade, däremot fortsatt ofta läsvärda och principiellt intressanta. Artiklarna är oftare beställda av redaktören än vad som är fallet för DN Debatt och Svenska Dagbladet. Expressen ger sig inte in i racet mellan DN Debatt och SvD Brännpunkt. Sidan håller sig på sin kant och gör det ganska bra.

Aftonbladet debatt har piggat upp sig en del sedan senast, men har fortfarande en bit kvar. Göteborgs-Posten och Sydsvenskan gör sällan eller aldrig avtryck utanför sina regionala områden.

Om vi lämnar Fat Cat Media (som jag kallade "gammelmedia" i min tidigare text) och söker digitala utmanare var ju Newsmill först ut. Newsmill var en innovation i det att portalen blandade kända och mindre kända debattörer och samarbetade med Dangens Nyheter som regelbundet följde upp de mest intressanta inläggen. Men Newsmill gick aldrig med vinst och redaktörerna lät under alltför många år kommentatorsfälten haverera till en tummelplats för främlingsfientliga och en uppfinnarverkstad för nya invektiv. Flera personer jag känner väljer av princip att inte skriva där. Nu lämnar Sakine Madon sitt uppdrag som redaktionschef och det sägs att ägarna funderar över vad som skall hända med portalen. I sin nuvarande form har Newsmill ingen framtid.

Plus sätter jag för det så hårt kritiserade TV-programmet SVT Debatts digitala debattsida, vilken är snabb, lyhörd och opretentiös.

Spaning: DN Debatts försprång i förhållande till övriga publiceringsplattformar kommer att minska ytterligare och kanske till och med försvinna. Spridning av debattexter via sociala media, främst Facebook och Twitter, blir allt viktigare för genomslag, oavsett publiceringsplattform.

Överhuvudtaget kommer publiceringsplattformarna att förändras på ett sätt som vi i dag har svårt att föreställa oss. Olika publiceringssätt kommer att växa ihop, eller kanske snarare mixas ihop i Swedish House Mafias anda. Och vilket ledande medieföretag blir först med att på ett seriöst sätt erbjuda pod-resurser till debattredaktionen?