Alliansregeringen vann oväntat dagens prestigefyllda omröstning i riksdagen om brytpunkten för den statliga inkomstskatten. Röstsiffrorna blev 154-153. Mandatfördelningen i riksdagen är sådan att Alliansens minoritetsregering har 173 mandat medan oppostionen i form av de rödgröna partierna och Sverigedemokraterna har 176 mandat. Det innebär att om Sverigedemokraterna väljer att stödja de rödgröna partiernas förslag så förlorar Alliansrgeringen omröstningen. Det händer sällan, eftersom Sverigedemokraterna om de måste välja nästan alltid stödjer Alliansregeringens förslag eller lägger ned sina röster.
Men inför dagens omröstning hade Sverigedemokraterna klargjort att de tänkte rösta emot Alliansregeringens förslag. Ändå vann regeringen omröstningen. I skrivande stund är det lite oklart varför det blev så, men det tycks som att de rödgröna partierna på något sätt misslyckats med kvittningen (det vill säga att man "kvittar ut" ledamöter som har gilitgt skäl att frånvara på ett sätt att majoritetsförhållandena inför en omröstning inte påverkas).
Utfallet av omröstningen är en stor prestigeförlust för de rödgröna partierna. Redan före omröstningen hade de rödgröna partierna - och särskilt Socialdemokraterna - kritiserats för att de "samarbetade" med Sverigedemokraterna i frågan om brytpunkt för statlig skatt. Nu kan kritikerna lägga till att de rödgrönas schabblande med kvittningen visar på dålig organisationsförmåga och ger negativa föraningar om hur en socialdemokratisk minoritetsregering skulle lyckas hantera riksdagsarbetet.
Jag har tidigare argumenterat för att den rödgröna oppositionen måste ha som princip att lägga sina
förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går
förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man
påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men
alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från
att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall
naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt tenderar också att glömma
att han leder en minoritetsregering. Det är alltid regeringen - och inte oppositionen - som har ansvaret för att skapa en majoritet i riksdagen för regeringens politik.
Utfallet av dagens omröstning visar på den osäkerhet som präglar riksdagsarbetet under en minoritetsregering. Med tanke på all den prestige som kringgärdat just denna omröstning blev utfallet extra snöpligt för de rödgröna. Om orsaken var brister i kvittningssystemet måste dessa åtgärdas omedelbart. Den skadeglädje som just nu florerar i sociala medier kring de rödgrönas misslyckande bör föranleda eftertanke. Inte nödvändigtvis i sakfrågan, (där tycker jag fortfarande att de rödgröna handlade rätt), men kring allvaret i att inte bjuda alliansregeringen på fördelar i onödan. Detta var ingen bra dag på jobbet för de rödgröna riksdagsledamöterna.
2013-10-22
Varför förvägras Sture Bergwall en oberoende utredning?
Uppdaterat den 23 oktober: Det var glädjande, och efter vad jag argumenterat nedan, i högsta grad rimligt att förvaltningsrätten i Falun beslöt att en ny undersökning av Sture Bergwalls hälsa skall genomföras, och att en sådan undersökning skall utföras inte av Säter utan av rättsmedicinalverket i Göteborg. Utan att på något sätt föregripa resultatet av en sådan undersökning känns det som att vi kanske nu snart är färdiga att kunna lägga Sture Bergwalls akuta, personliga situation åt sidan och gå över till den principiella problematiken - det vill säga tillsätta och formulera uppdraget för den granskningskommission som är nödvändig för att klarlägga de strukturer och beslutslinjer som möjliggjort rättsskandalen.
I morgon onsdag kommer förvaltningsrätten i Falun att ta ställning till om Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) skall släppas fri eller inte. Det är första gången förvaltningsrätten prövar frågan sedan Sture Bergwall friats från de åtta mord han tidigare dömts för. Säters överläkare Vladislav Ruchkin menar att Sture Bergwall är i behov av fortsatt vård. Sture Bergwall och advokat Thomas Olsson yrkar på att han skall skrivas ut från sluten psykiatrisk vård. Men om så inte blir fallet finns det från Bergwall och Olsson krav på att en fristående medicinskt sakkunnig person skall utreda Bergwalls status.
De brott som Sture Bergwall är dömda för är ett övergrepp för 43 år sedan och ett rån för 23 år sedan. Givet vad som inträffat sedan dess kan jag förstå att det finns en tvekan från ansvariga läkare på Säter att förorda att han skrivs ut. Ett återfall från Bergwalls sida skulle omedelbart leda till anklagelser mot de ansvariga på Säter för att de varit naiva i sina bedömningar och låtit sig påverkas av påtryckningar från medier och starka opinionsbildare.
Men jag kan inte på något sätt förstå att de ansvariga på Säter eller förvaltningsdomstolen i Falun vägrar att tillsätta en fristående medicinskt sakkunnig person för att utreda Bergwalls status och/eller att han flyttas till annan institution. Säter som institution har mött stark kritik för sitt sätt att behandla Sture Bergwall, och har därmed blivit en part i en konflikt i stället för att vara en oberoende vårdaktör i ärendet. Detta borde ansvariga på Säter förstå och ta konsekvenserna av. Om nu inte de ansvariga på Säter inser detta, så borde förvaltningsrätten i Falun åtminstone göra det. Allt annat är moraliskt orättfärdigt och ett hot mot rättssäkerheten
Läs gärna Eva Franchells ledarartikel i Aftonbladet på samma tema.
Jag har tidigare skrivit om rättsskandalen kring Sture Bergwall/Thomas Quick, bland annat här och här.
*
I morgon onsdag kommer förvaltningsrätten i Falun att ta ställning till om Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) skall släppas fri eller inte. Det är första gången förvaltningsrätten prövar frågan sedan Sture Bergwall friats från de åtta mord han tidigare dömts för. Säters överläkare Vladislav Ruchkin menar att Sture Bergwall är i behov av fortsatt vård. Sture Bergwall och advokat Thomas Olsson yrkar på att han skall skrivas ut från sluten psykiatrisk vård. Men om så inte blir fallet finns det från Bergwall och Olsson krav på att en fristående medicinskt sakkunnig person skall utreda Bergwalls status.
De brott som Sture Bergwall är dömda för är ett övergrepp för 43 år sedan och ett rån för 23 år sedan. Givet vad som inträffat sedan dess kan jag förstå att det finns en tvekan från ansvariga läkare på Säter att förorda att han skrivs ut. Ett återfall från Bergwalls sida skulle omedelbart leda till anklagelser mot de ansvariga på Säter för att de varit naiva i sina bedömningar och låtit sig påverkas av påtryckningar från medier och starka opinionsbildare.
Men jag kan inte på något sätt förstå att de ansvariga på Säter eller förvaltningsdomstolen i Falun vägrar att tillsätta en fristående medicinskt sakkunnig person för att utreda Bergwalls status och/eller att han flyttas till annan institution. Säter som institution har mött stark kritik för sitt sätt att behandla Sture Bergwall, och har därmed blivit en part i en konflikt i stället för att vara en oberoende vårdaktör i ärendet. Detta borde ansvariga på Säter förstå och ta konsekvenserna av. Om nu inte de ansvariga på Säter inser detta, så borde förvaltningsrätten i Falun åtminstone göra det. Allt annat är moraliskt orättfärdigt och ett hot mot rättssäkerheten
Läs gärna Eva Franchells ledarartikel i Aftonbladet på samma tema.
Jag har tidigare skrivit om rättsskandalen kring Sture Bergwall/Thomas Quick, bland annat här och här.
2013-10-21
Vem kommer finansiärerna att välja - Tea Party-folket eller pragmatikerna?
Efter förödmjukande nederlag i kampen om Obamacare, budgetnedstängningen ("shutdown") och skuldtaket tvingas ett splittrat och försvagat republikanskt parti lägga kraft på inre strider. Situationen är paradoxal i det att partiet är oomtvistligt försvagat, samtidigt som de båda huvudgrupperingarna i någon mening stärkt sina ställningar. De traditionella, pragmatiska republikanerna har stärkts genom att det konservativa Tea Party-folkets strategi visade sig vara en total katastrof om målet var att åstadkomma politiska resultat. Efter 16 dagars intensiv politisk kamp kunde partiet egentligen inte visa upp en enda sak som man hade fått igenom. Å andra sidan har det konservativa Tea Party-folket stärkts genom att de inte vek ned sig, utan valde att hela vägen vägra rösta för ett godkännande av budgeten eller för en höjning av skuldtaket. Tea Party-folkets kärnväljare uppskattar en sådan ideologisk renlärighet, oavsett om den principfasta hållningen leder till politiska resultat eller inte.
Nu riktas blickarna mot guvernörsvalet i Virginia, den 5 november 2013. Där ställs den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli mot demokraten Terry McAuliffe. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Men i opinionsmätningarna inför valet i hösten i november har demokraten Terry McAuliffe ett stabilt försteg före den konservative Ken Cuccinelli. Pragmatikerna inom Republikanerna använder nu Ken Cuccinellis skrala opinionssiffror som ett argument för varför Tea Party-influterade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget. Valresultatet i Virginia lär bli ett viktigt argument i den intensiva striden mellan de olika falangerna inom Republikanerna.
Blicken riktas nu också allt starkare mot de aktörer (personer, stiftelser, företag etc) som på olika sätt finansierar de republikanska kandidaternas valkampanjer. Hur kommer de att positionera sig i denna inom-republkanska kraftmätning? Även här har vi redan kunnat se tecken på splittring och oro, även bland dem som tidigare ställt upp bakom Tea Party-folket (till exempel bröderna Koch).
Jaag har ju tidigare i denna blogg lyft fram ett par av mina favoritpolitiker i New York och i dess närområde. En av dessa har varit den just valde senatorn för New Jersey Cory Booker. Jag noterar att Cory Booker, i sin egenskap av borgmästare i Newark, måndag morgon klockan 00.01 - så snart det blev lagligt - vigde New Jerseys första samkönade par. När Booker enligt lagen frågande om någon hade något att invända mot äktenskapet utbrast en åskådare: "This is unlawful in the eyes of God!". Booker fann sig snabbt och svarade: "Not hearing any substantive, worthy objections, I now will proceed."
Jag har också anmält mitt deltagande för att på plats på Rockefeller Center följa den avslutande debatten i borgmästarvalet i New York mellan en annan av mina favoriter demokraten Bill de Blasio och republikanen Joe Lhota. Jag ser mycket fram mot den tillställningen, och rapport kommer.
Nu riktas blickarna mot guvernörsvalet i Virginia, den 5 november 2013. Där ställs den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli mot demokraten Terry McAuliffe. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Men i opinionsmätningarna inför valet i hösten i november har demokraten Terry McAuliffe ett stabilt försteg före den konservative Ken Cuccinelli. Pragmatikerna inom Republikanerna använder nu Ken Cuccinellis skrala opinionssiffror som ett argument för varför Tea Party-influterade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget. Valresultatet i Virginia lär bli ett viktigt argument i den intensiva striden mellan de olika falangerna inom Republikanerna.
Blicken riktas nu också allt starkare mot de aktörer (personer, stiftelser, företag etc) som på olika sätt finansierar de republikanska kandidaternas valkampanjer. Hur kommer de att positionera sig i denna inom-republkanska kraftmätning? Även här har vi redan kunnat se tecken på splittring och oro, även bland dem som tidigare ställt upp bakom Tea Party-folket (till exempel bröderna Koch).
Jaag har ju tidigare i denna blogg lyft fram ett par av mina favoritpolitiker i New York och i dess närområde. En av dessa har varit den just valde senatorn för New Jersey Cory Booker. Jag noterar att Cory Booker, i sin egenskap av borgmästare i Newark, måndag morgon klockan 00.01 - så snart det blev lagligt - vigde New Jerseys första samkönade par. När Booker enligt lagen frågande om någon hade något att invända mot äktenskapet utbrast en åskådare: "This is unlawful in the eyes of God!". Booker fann sig snabbt och svarade: "Not hearing any substantive, worthy objections, I now will proceed."
Jag har också anmält mitt deltagande för att på plats på Rockefeller Center följa den avslutande debatten i borgmästarvalet i New York mellan en annan av mina favoriter demokraten Bill de Blasio och republikanen Joe Lhota. Jag ser mycket fram mot den tillställningen, och rapport kommer.
2013-10-19
Två gånger död
Uppdatering återfinns längs ned i texten.
Från Iran rapporterades för ett par dagar sedan en ohygglig nyhet om att en dödsdömd fånge överlevt sin egen hängning, men nu skulle hängas igen. Om historien vore sann - och mycket tydde på det - så bevittnade vi ett barbari av ofattbara mått.
Den New York-baserade gruppen The International Campaign for Human Rights in Iran rapporterar emellertid idag att det finns goda chanser att den överlevande mannen kommer att få behålla livet. Hans advokat Farideh Gheirats säger att det då och då hänt i Irans historia att hängningar misslyckats och att den dödsdömde alltid då, i enlighet med Sharia, skonats.
Dödsstraff är alltid ett grymt och oacceptabelt straff. Iran är ett av världens absolut värsta länder när det gäller tillämpningen av dödsstraff. Världsopinionen måste pressa det nya ledarskapet i Iran till att ändra riktning i denna fråga. Det finns också alla skäl till att inte sänka garden i fråga om vad Iran tänker göra med den man som nu överlevde sin hängning.
Här i USA har fallet fått extra uppmärksamhet. USA har nämligen i sin långa, dystra historia av avrättningar ett parallellfall på området.
Den 3 maj 1946 spändes den då blott 17-årige Willie Francis fast i elektriska stolen i ett fängelse i Louisiana, USA. Willie Francis var dömd till döden för mord. Men avrättningen misslyckades, eftersom den fängelsevakt som skulle iordningsställa den elektriska stolen var berusad. Vittnen hörde Willie Francis plågade skrik under den läderhuva som trätts över hans huvud: Take it off! Take it off! Let me breathe!
Den 9 maj 1947 fördes Willie Francis tillbaka till samma elektriska stol som misslyckats med att ta död på honom ett år tidigare. USA:s Högsta Domstol hade i ett utslag med rösterna 5-4 kommit fram till att det inte fanns några juridiska hinder mot att försöka genomföra en ny avrättning. Willie Francis var 18 år när han för andra gången surrades fast vid den elektriska stolen. Denna gång lyckades avrättningen.
I samband med att Willie Francis skulle avrättas på nytt formulerade Stig Dagerman, i en av sina starkaste så kallade Dagsedlar, en isande kritik av USA:s agerande:
Två gånger död
Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.
Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om nu stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.
Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.
"Två gånger död" har sjungits in av Fred Åkerström, och återfinns på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen (Metronome, 1967).
Uppdaterat 19 oktober kl 12.35 (New York-tid): Alexander Bringsoniou påminner mig om att det finns ytterligare ett makabert fall i USA i ämnet. Det gäller Romell Broom, vars avrättning genom giftinjektion den 15 september 2009 i Ohio misslyckades. Trots mer än två timmars karvande i den dödsdömde, fastspände Romell Brooms arm lyckades bödeln inte hitta en användbar åder att injicera giftet i. Det amerikanska rättsväsendet har ännu inte - mer än fyra år efter det misslyckade avrättningsförsöket - slutglitigt tagit ställning till om man skall försöka igen.
Uppdaterat 23 oktober kl 08.45 (New York-tid): Glädjande besked kommer nu från Iran. Landets justitieminister meddelar att den dödsdömde fångens liv nu skonas. Någon ny avärttning kommer inte att genomföras. Finns det kanske äntligen hopp för Iran mitt i allt mörker som präglat landet de senaste decennierna?
Från Iran rapporterades för ett par dagar sedan en ohygglig nyhet om att en dödsdömd fånge överlevt sin egen hängning, men nu skulle hängas igen. Om historien vore sann - och mycket tydde på det - så bevittnade vi ett barbari av ofattbara mått.
Den New York-baserade gruppen The International Campaign for Human Rights in Iran rapporterar emellertid idag att det finns goda chanser att den överlevande mannen kommer att få behålla livet. Hans advokat Farideh Gheirats säger att det då och då hänt i Irans historia att hängningar misslyckats och att den dödsdömde alltid då, i enlighet med Sharia, skonats.
Dödsstraff är alltid ett grymt och oacceptabelt straff. Iran är ett av världens absolut värsta länder när det gäller tillämpningen av dödsstraff. Världsopinionen måste pressa det nya ledarskapet i Iran till att ändra riktning i denna fråga. Det finns också alla skäl till att inte sänka garden i fråga om vad Iran tänker göra med den man som nu överlevde sin hängning.
Här i USA har fallet fått extra uppmärksamhet. USA har nämligen i sin långa, dystra historia av avrättningar ett parallellfall på området.
Den 3 maj 1946 spändes den då blott 17-årige Willie Francis fast i elektriska stolen i ett fängelse i Louisiana, USA. Willie Francis var dömd till döden för mord. Men avrättningen misslyckades, eftersom den fängelsevakt som skulle iordningsställa den elektriska stolen var berusad. Vittnen hörde Willie Francis plågade skrik under den läderhuva som trätts över hans huvud: Take it off! Take it off! Let me breathe!
Den 9 maj 1947 fördes Willie Francis tillbaka till samma elektriska stol som misslyckats med att ta död på honom ett år tidigare. USA:s Högsta Domstol hade i ett utslag med rösterna 5-4 kommit fram till att det inte fanns några juridiska hinder mot att försöka genomföra en ny avrättning. Willie Francis var 18 år när han för andra gången surrades fast vid den elektriska stolen. Denna gång lyckades avrättningen.
I samband med att Willie Francis skulle avrättas på nytt formulerade Stig Dagerman, i en av sina starkaste så kallade Dagsedlar, en isande kritik av USA:s agerande:
Två gånger död
Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.
Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om nu stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.
Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.
"Två gånger död" har sjungits in av Fred Åkerström, och återfinns på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen (Metronome, 1967).
Uppdaterat 19 oktober kl 12.35 (New York-tid): Alexander Bringsoniou påminner mig om att det finns ytterligare ett makabert fall i USA i ämnet. Det gäller Romell Broom, vars avrättning genom giftinjektion den 15 september 2009 i Ohio misslyckades. Trots mer än två timmars karvande i den dödsdömde, fastspände Romell Brooms arm lyckades bödeln inte hitta en användbar åder att injicera giftet i. Det amerikanska rättsväsendet har ännu inte - mer än fyra år efter det misslyckade avrättningsförsöket - slutglitigt tagit ställning till om man skall försöka igen.
Uppdaterat 23 oktober kl 08.45 (New York-tid): Glädjande besked kommer nu från Iran. Landets justitieminister meddelar att den dödsdömde fångens liv nu skonas. Någon ny avärttning kommer inte att genomföras. Finns det kanske äntligen hopp för Iran mitt i allt mörker som präglat landet de senaste decennierna?
2013-10-17
Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna?
Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna? Missnöjet bland Tea Party-rörelsens gräsrötter är stort mot vad man uppfattar som det republikanska partiets svek mot idealen i samband med att USA:s kongress igår öppnade budgeten och höjde lånetaket. Republikanerna lyckades med konststycket att under denna 16 dygn långa strid egentligen inte uppnå någonting alls. Nederlaget blev totalt och partiet - liksom Tea Party-rörelsen - får sina sämsta opinionssiffror i modern tid.
Men det är inte Tea Party-rörelsens varmaste anhängare som sviktar. Tvärtom höjs där på flera håll röster för att rörelsen skall lämna det republikanska partiet och starta eget. Den politiskt konservative kommentatorn Erick Erickson ser frön till "a real third party movement that will fully divide the Republican Party.”
Nu tror jag inte det kommer att gå så långt, åtminstone inte under överskådlig tid. Tea Party-rörelsen behöver Republikanerna och Republikanerna behöver Tea Party-rörelsen. En splittring av den amerikanska högern i två partier skulle ge Demokraterna en enorm fördel i kommande av av president och till senaten.
Det republikanska ledarskapet står inför en enorm utmaning. Hur skall man kunna hålla ihop det djupt splittrade partiet och göra det på ett sätt så att partiet blir en trovärdig och konstruktiv förhandlingspart till president Obama och till Demokraterna i kongressen? Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift, vill jag lova. President Obama gjorde i sitt tal i dag sitt bästa för att fördjupa sprickan inom Republikanerna, genom att tala om behovet av att undvika ideologiska låsningar (läs Tea-Party-rörelsen) och markera att han nu tänker gå vidare genom att "look for wiling partners" (läs pragmatiska krafter inom Republikanerna).
Ni har väl förresten inte missat att en av mina favoriter i amerikansk politik - supertwittraren Cory Booker och som jag skrivit om tidigare - vann en lätt seger i senatorsvalet i New Jersey igår. Till min stora glädje nämns han redan som en tänkbar kandidat till vicepresidentposten i valet 2016.
Tidigare i dag diskuterade jag budgetkrisens politiska konsekvenser för amerikansk politik, i Studio Ett i P1 tillsammans med Inger Arenander och Mathias Sundin. Lyssna gärna på inslaget här.
Men det är inte Tea Party-rörelsens varmaste anhängare som sviktar. Tvärtom höjs där på flera håll röster för att rörelsen skall lämna det republikanska partiet och starta eget. Den politiskt konservative kommentatorn Erick Erickson ser frön till "a real third party movement that will fully divide the Republican Party.”
Nu tror jag inte det kommer att gå så långt, åtminstone inte under överskådlig tid. Tea Party-rörelsen behöver Republikanerna och Republikanerna behöver Tea Party-rörelsen. En splittring av den amerikanska högern i två partier skulle ge Demokraterna en enorm fördel i kommande av av president och till senaten.
Det republikanska ledarskapet står inför en enorm utmaning. Hur skall man kunna hålla ihop det djupt splittrade partiet och göra det på ett sätt så att partiet blir en trovärdig och konstruktiv förhandlingspart till president Obama och till Demokraterna i kongressen? Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift, vill jag lova. President Obama gjorde i sitt tal i dag sitt bästa för att fördjupa sprickan inom Republikanerna, genom att tala om behovet av att undvika ideologiska låsningar (läs Tea-Party-rörelsen) och markera att han nu tänker gå vidare genom att "look for wiling partners" (läs pragmatiska krafter inom Republikanerna).
Ni har väl förresten inte missat att en av mina favoriter i amerikansk politik - supertwittraren Cory Booker och som jag skrivit om tidigare - vann en lätt seger i senatorsvalet i New Jersey igår. Till min stora glädje nämns han redan som en tänkbar kandidat till vicepresidentposten i valet 2016.
Tidigare i dag diskuterade jag budgetkrisens politiska konsekvenser för amerikansk politik, i Studio Ett i P1 tillsammans med Inger Arenander och Mathias Sundin. Lyssna gärna på inslaget här.
2013-10-15
Tiden rinner ut för #shutdown och skuldtak. Kommer det en lösning i tid?
Uppdaterat kl 15.20 New York-tid: Det bidde inte ens en tumme. Precis som jag förutspått i mina tidigare bloggposter var det bara en tidsfråga innan Republikanerna skulle tvingas vika ned sig. Det tog kanske några dagar mer än vad jag inledningsvis trodde. Å andra sidan blev Republikanernas kapitulation total. Ur de stolta proklamationerna om att att sätta stopp för - eller åtminstone urholka eller försena - vårdförsäkringsreformen Obamacare blev det ingenting. Det enda Republikanerna lyckades uppnå i sakfrågan var att kontrollen av försäkringstagarnas uppgifter skulle skärpas något.
Republikanerna har under hela den tid som #shutdown och skuldtakshotet pågått varit svårt splittrade mellan mer mittenorienterade realpolitiker och ideologiskt profilerade ledamöter med förankring i Tea Party-rörelsen. Vad detta förödmjukande nederlag kommer att nnebära för Republikanerna hoppas jag kunna återkomma till i ett senare inlägg.
Ännu har inte representanthuset röstat om förslaget. I skrivande stund talar allt för att en sådan omröstning kommer att äga rum senare i kväll och att demokrater tillsammans med moderata republikaner kommer att rösta igenom det med god majoritet.
Parallellt med dramatiken i VM-kvalen i fotboll följer jag från New York dramatiken kring #shutdown och skuldtaket i USA. I ett allt mer splittrat republikanskt parti växer nu vanmakten och frustrationen. Det är väldigt, väldigt allvarligt, säger den republikanske senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain och tillägger: Republikanerna måste förstå att vi har förlorat det här slaget, precis som jag förutsåg för flera veckor sedan. Vi kunde inte vinna eftersom vi krävde något som inte var möjligt att uppnå.
Just nu har president Barack Obama en informell tvärpolitisk överenskommelse med Demokraterna och Republikanerna i senaten som innebär att attkongressen godkänner budgeten fram till och med den 15 januari och att skuldtaket får respit till den 7 februari. Till detta läggs ett par mindre, men symboliskt betydelsefulla, förslag kring beskattning av vissa sjukvårdsartiklar samt kring sjukvårdsreglerna för presidenten och kongressen. Fram till den 15 januari och 7 februari skall samtal föras för att hitta kompromisser i sakfrågorna.
Det förslaget innebär att Republikanerna fått ge upp på i princip alla viktiga frågor. Framför allt står Obamacare - sjukvårdsreformen som var republikanernas viktigaste måltavla - helt orubbad.
Kongressen har två kammare. I senaten har Demokraterna majoritet. I representanthuset har Republikanerna majoritet. Republikanerna i representanthuset, varav flera kommer ur den så starkt konservativa Tea Party-rörelsen, vägrar acceptera det förslag som president Obama och de båda partierna i senaten kommit överens om. Flera av dessa ledamöter har investerat så mycket status och prestige i sitt motstånd att de inte kan vika sig nu utan att tappa ansiktet. Därför lanserar de nu ett eget förslag, som bland annat innebär att budgeten bara skulle godkännas till den 15 december och som också skulle skjuta upp delar av finansierngen av den amerikknska sjukförsäkringssystemet.
Så republikanerna i senaten och i representanthuset är oense. Även inom republikanerna i representanthuset finns det starkt skilda uppfattningar.
Däremot kan president Obama och Demokraterna trots allt sitta lugnt i båten. De vet att de har tiden på sin sida, även om det inte skulle gå att nå en lösning till på torsdag (då deadline för skuldtaket beräknas gå ut). USA har kontanter nog att klara skuldbetalningarna ytterligare någon vecka, och Republikanernas opinionssiffror sjunker som en sten.
Jag tror det blir en överenskommelse inom kort. Den spännande frågan är vad som händer inom Republikanerna när den här stormen tillfälligt har blåst över. Går Tea Party-rörelsen stärkt ur det som har hänt? Tillåt mig tvivla.
Jag försöker uppdatera denna bloggtext efterhand som händelseutvecklingen tar ny fart. Jag kommenterar skeendet för TV4 Nyheterna, bland annat här.
Republikanerna har under hela den tid som #shutdown och skuldtakshotet pågått varit svårt splittrade mellan mer mittenorienterade realpolitiker och ideologiskt profilerade ledamöter med förankring i Tea Party-rörelsen. Vad detta förödmjukande nederlag kommer att nnebära för Republikanerna hoppas jag kunna återkomma till i ett senare inlägg.
Ännu har inte representanthuset röstat om förslaget. I skrivande stund talar allt för att en sådan omröstning kommer att äga rum senare i kväll och att demokrater tillsammans med moderata republikaner kommer att rösta igenom det med god majoritet.
*
Parallellt med dramatiken i VM-kvalen i fotboll följer jag från New York dramatiken kring #shutdown och skuldtaket i USA. I ett allt mer splittrat republikanskt parti växer nu vanmakten och frustrationen. Det är väldigt, väldigt allvarligt, säger den republikanske senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain och tillägger: Republikanerna måste förstå att vi har förlorat det här slaget, precis som jag förutsåg för flera veckor sedan. Vi kunde inte vinna eftersom vi krävde något som inte var möjligt att uppnå.
Just nu har president Barack Obama en informell tvärpolitisk överenskommelse med Demokraterna och Republikanerna i senaten som innebär att attkongressen godkänner budgeten fram till och med den 15 januari och att skuldtaket får respit till den 7 februari. Till detta läggs ett par mindre, men symboliskt betydelsefulla, förslag kring beskattning av vissa sjukvårdsartiklar samt kring sjukvårdsreglerna för presidenten och kongressen. Fram till den 15 januari och 7 februari skall samtal föras för att hitta kompromisser i sakfrågorna.
Det förslaget innebär att Republikanerna fått ge upp på i princip alla viktiga frågor. Framför allt står Obamacare - sjukvårdsreformen som var republikanernas viktigaste måltavla - helt orubbad.
Kongressen har två kammare. I senaten har Demokraterna majoritet. I representanthuset har Republikanerna majoritet. Republikanerna i representanthuset, varav flera kommer ur den så starkt konservativa Tea Party-rörelsen, vägrar acceptera det förslag som president Obama och de båda partierna i senaten kommit överens om. Flera av dessa ledamöter har investerat så mycket status och prestige i sitt motstånd att de inte kan vika sig nu utan att tappa ansiktet. Därför lanserar de nu ett eget förslag, som bland annat innebär att budgeten bara skulle godkännas till den 15 december och som också skulle skjuta upp delar av finansierngen av den amerikknska sjukförsäkringssystemet.
Så republikanerna i senaten och i representanthuset är oense. Även inom republikanerna i representanthuset finns det starkt skilda uppfattningar.
Däremot kan president Obama och Demokraterna trots allt sitta lugnt i båten. De vet att de har tiden på sin sida, även om det inte skulle gå att nå en lösning till på torsdag (då deadline för skuldtaket beräknas gå ut). USA har kontanter nog att klara skuldbetalningarna ytterligare någon vecka, och Republikanernas opinionssiffror sjunker som en sten.
Jag tror det blir en överenskommelse inom kort. Den spännande frågan är vad som händer inom Republikanerna när den här stormen tillfälligt har blåst över. Går Tea Party-rörelsen stärkt ur det som har hänt? Tillåt mig tvivla.
Jag försöker uppdatera denna bloggtext efterhand som händelseutvecklingen tar ny fart. Jag kommenterar skeendet för TV4 Nyheterna, bland annat här.
2013-10-14
Senatorsval i USA. Om Twittermissbruk och veganska strippklubbar
Uppdatering finns längst ned i posten.
Jag får då och då frågan om vilken som är den största skillnaden mellan svensk och amerikansk politik. Jag brukar lyfta fram att den amerikanska spelplanen ligger avsevärt mer till höger än den svenska, att maktdelningsprinciperna är annorlunda och att amerikansk politik är mer juridifierad än vad svensk politik är.
En sak som blir tydligare när man befinner sig på plats är vilket utrymme som politikernas personlighet och privata liv ges i valkampanj och mediebevakning. Jag skall gestalta denna skillnad mot svensk politik med ett exempel från det senatorsval som genomförs nu på onsdag 16 oktober i New Jersey.
I juni 2013 avled den demokratiska senatorn från New Jersey Frank Lautenberg, vid en ålder av 89 år (bara det - när hade vi en svensk riksdagsledamot som var 89 år senast...). Därför genomförs det nu ett extraval till den vakanta platsen. Republikanernas kandidat heter Steve Lonegan och Demokraternas kandidat heter Cory Booker.
Samtliga New Jerseys senatorer har sedan mer än 30 år tillbaka kommit från Demokraterna. Cory Booker är också storfavorit att vinna valet på onsdag, även om hans försprång i opinionsmätningarna minskat. I dagens mätning från Monmouth Universtiy leder han med tio procentenheter, 52 mot 42.
Cory Booker är i dag borgmästare i Newark, och en hejare på Twitter. Han har just nu 1 424 903 följare (@CoryBooker), vilka han med en närmast vild frenesi ständigt interagerar med. Jag får faktiskt intrycket att han personligen svarar på varje fråga och reagerar på varje inbjudan till interaktion. Hans ihärdighet har nu fått hans politiska motståndare att kritisera honom för att ägna för mycket tid åt Twitter. Så påstås han missköta uppdraget som borgmästare i Newark eftersom han "spent every waking hour on Twitter", där han "unabashedly exchanges messages with strangers day and night". I december 2010 fick han stor uppmärksamhet när staden Newark var insnöad och han utrustad med snöskovel gav sig ut och personligen grävde ut twitterföljare som satt fast och på Twitter bett honom om hjälp.
Cory Booker hamnade genom sitt flitiga twittrande i blåsväder när han tidigare i år hade en twitterkonversation med Lynsie Lee, en dansös på den veganska strippklubben Casa Diablo i Portland, Oregon. (Jag har förstått "vegansk strippklubb" som att där serveras vegansk mat.) I konversationen skrev Lynsie Lee bland annat att "the West Coast loves you and by the West Coast I mean me." Cory Booker svarade: "the East Coast loves you and by the East Coast I mean me."“Well now I’m blushing :), svarade Lee varpå Cooper skrev "Its only fair.” Lynsie Lee bifogade ett kort på Booker med en signerad autograf från honom där det står "Thank you!". Cory Booker och Lynsie Lee hade ursprungligen kommit i kontakt med varandra eftersom båda medverkade i en film om twitter - även Lynsie Lee är en hängiven twittrare (@LynsieLee).
Efter viss medieturbulens lade sig uppmärksamheten. Men händelsen fick ett efterspel. En medarbetare till Cory Bookers konkurrent i senatorsvalet, republikanen Steve Lonegan, utnyttjade intermezzot till att i en intervju komma med antydningar om Cory Booker sexuella läggning. Steve Lonegans medarbetare heter Rick Shaftan och han hävdade att Cory Booker - som är singel - genom sitt sätt att svara Lynsie Lee visade att han sannolikt var homosexuell! Booker svar var, menade Shaftan, "just weird", eftersom formuleringarna var vänskapligt hjärtliga i stället för sexuella: "I mean, to me, you know, hey, if he said, ‘Hey, you got really hot breasts man, I’d love to suck on them.’ Then like, yeah, cool. But like, he didn’t say that, It was like kind of like, I don’t know, it was like what a gay guy would say to a stripper."
Det hör till saken att Rick Shaftan avskedades kort efter intervjun.
Cory Booker är en färgstark politiker och jag är övertygad om att han väljs till senator för New Jersey på onsdag. Jag saknar hans färgstarkhet i svensk politisk kultur. Jag saknar däremot inte det intresse för kandidaternas privatliv som så starkt färgar amerikanska valkampanjer.
Uppdaterat 15 oktober kl 10.30, New York-tid: Cory Booker har även vid flera tidigare tillfällen agerat som mänsklighetens (eller i det här fallet djurlivets) tjänare genom personliga ingripanden generade från Twitter. Här finns länk till historien om hur Cory Booker släppte vad han hade för händer för att i ösregn ge sig ut och rädda en hund som for illa. Samt historien om hur han räddade en granne ur ett brinannde hus. Vem har potentialen att bli svensk politiks Cory Booker? Kanske något för Göran Hägglund? (Tipstack till Linn Sandberg för denna länk.)
Jag får då och då frågan om vilken som är den största skillnaden mellan svensk och amerikansk politik. Jag brukar lyfta fram att den amerikanska spelplanen ligger avsevärt mer till höger än den svenska, att maktdelningsprinciperna är annorlunda och att amerikansk politik är mer juridifierad än vad svensk politik är.
En sak som blir tydligare när man befinner sig på plats är vilket utrymme som politikernas personlighet och privata liv ges i valkampanj och mediebevakning. Jag skall gestalta denna skillnad mot svensk politik med ett exempel från det senatorsval som genomförs nu på onsdag 16 oktober i New Jersey.
I juni 2013 avled den demokratiska senatorn från New Jersey Frank Lautenberg, vid en ålder av 89 år (bara det - när hade vi en svensk riksdagsledamot som var 89 år senast...). Därför genomförs det nu ett extraval till den vakanta platsen. Republikanernas kandidat heter Steve Lonegan och Demokraternas kandidat heter Cory Booker.
Samtliga New Jerseys senatorer har sedan mer än 30 år tillbaka kommit från Demokraterna. Cory Booker är också storfavorit att vinna valet på onsdag, även om hans försprång i opinionsmätningarna minskat. I dagens mätning från Monmouth Universtiy leder han med tio procentenheter, 52 mot 42.
Cory Booker är i dag borgmästare i Newark, och en hejare på Twitter. Han har just nu 1 424 903 följare (@CoryBooker), vilka han med en närmast vild frenesi ständigt interagerar med. Jag får faktiskt intrycket att han personligen svarar på varje fråga och reagerar på varje inbjudan till interaktion. Hans ihärdighet har nu fått hans politiska motståndare att kritisera honom för att ägna för mycket tid åt Twitter. Så påstås han missköta uppdraget som borgmästare i Newark eftersom han "spent every waking hour on Twitter", där han "unabashedly exchanges messages with strangers day and night". I december 2010 fick han stor uppmärksamhet när staden Newark var insnöad och han utrustad med snöskovel gav sig ut och personligen grävde ut twitterföljare som satt fast och på Twitter bett honom om hjälp.
Cory Booker hamnade genom sitt flitiga twittrande i blåsväder när han tidigare i år hade en twitterkonversation med Lynsie Lee, en dansös på den veganska strippklubben Casa Diablo i Portland, Oregon. (Jag har förstått "vegansk strippklubb" som att där serveras vegansk mat.) I konversationen skrev Lynsie Lee bland annat att "the West Coast loves you and by the West Coast I mean me." Cory Booker svarade: "the East Coast loves you and by the East Coast I mean me."“Well now I’m blushing :), svarade Lee varpå Cooper skrev "Its only fair.” Lynsie Lee bifogade ett kort på Booker med en signerad autograf från honom där det står "Thank you!". Cory Booker och Lynsie Lee hade ursprungligen kommit i kontakt med varandra eftersom båda medverkade i en film om twitter - även Lynsie Lee är en hängiven twittrare (@LynsieLee).
Efter viss medieturbulens lade sig uppmärksamheten. Men händelsen fick ett efterspel. En medarbetare till Cory Bookers konkurrent i senatorsvalet, republikanen Steve Lonegan, utnyttjade intermezzot till att i en intervju komma med antydningar om Cory Booker sexuella läggning. Steve Lonegans medarbetare heter Rick Shaftan och han hävdade att Cory Booker - som är singel - genom sitt sätt att svara Lynsie Lee visade att han sannolikt var homosexuell! Booker svar var, menade Shaftan, "just weird", eftersom formuleringarna var vänskapligt hjärtliga i stället för sexuella: "I mean, to me, you know, hey, if he said, ‘Hey, you got really hot breasts man, I’d love to suck on them.’ Then like, yeah, cool. But like, he didn’t say that, It was like kind of like, I don’t know, it was like what a gay guy would say to a stripper."
Det hör till saken att Rick Shaftan avskedades kort efter intervjun.
Cory Booker är en färgstark politiker och jag är övertygad om att han väljs till senator för New Jersey på onsdag. Jag saknar hans färgstarkhet i svensk politisk kultur. Jag saknar däremot inte det intresse för kandidaternas privatliv som så starkt färgar amerikanska valkampanjer.
Uppdaterat 15 oktober kl 10.30, New York-tid: Cory Booker har även vid flera tidigare tillfällen agerat som mänsklighetens (eller i det här fallet djurlivets) tjänare genom personliga ingripanden generade från Twitter. Här finns länk till historien om hur Cory Booker släppte vad han hade för händer för att i ösregn ge sig ut och rädda en hund som for illa. Samt historien om hur han räddade en granne ur ett brinannde hus. Vem har potentialen att bli svensk politiks Cory Booker? Kanske något för Göran Hägglund? (Tipstack till Linn Sandberg för denna länk.)
2013-10-11
Rasismdebatt i USA. Bör fotbollslaget Washington Redskins byta namn?
Uppdatering söndag 21 juni 2014 återfinns längst ned i texten.
Under de senaste åren har vi i Sverige haft en återkommande metadebatt om rasism, särskilt kring svarthet. Debatten inleddes med den s k tårtaffären, där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar upp en tårta, tillverkad av konstnären Makode Linde. Tårtan föreställde en svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper. Därefter kom Tintinaffären, där Behrang Miri, ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, ville plocka bort Tintinalbum ur samlingarna, då albumen innehöll rasistiska stereotyper. Karaktären Lilla Hjärtat i Stina Wirséns barnböcker anklagades också för att bygga på rasistiska stereotyper, och författarinnan meddelade att hon efter debatten bett sitt förlag att inte längre sälja dessa böcker. Debatten kulminerade i juletid, när det visade sig att Disneybolaget klippt bort några figurer ut det klassiska avsnittet "I jultomtens verkstad" som visas i SVT varje julafton, bl a en svart docka och en docka som kunde uppfattas som en nidbild av en jude.
I USA har vi idag en motsvarande debatt, men inte om "svarthet" utan om "rödhet". Frågan har aktualiserats genom en pågående kampanj om att fotbollslaget Washington Redskins borde byta namn. Drivande i kampanjen är Suzan Shown Harjo, som under flera decennier kämpat för att få idrottslag att ta bort sina "indiannamn". I flera fall har hennes kamp varit framgångsrik.
De som vill att namnet skall ändras menar att uttrycket redskin/rödskinn är nedsättande, ungefär på samma sätt som svarting, neger eller guling. Ordet "redskin" påstås också syfta på en skalp som vita män tog av indianer. Andra indian-baserade tillnamn som t ex "Indians" kan också uppfattas som nedsättande, om de antas associera till stereotyper som vildsinthet, krigarvilja eller mod.
Något för hockeylaget Frölunda Indians eller speedwayklubben Indianerna att fundera över kanske?
Daniel M Snyder, Washington Redskins och styrelseordförande, skriver i ett öppet brev att klubbens grundläggande värden är styrka, mod, stolthet och respekt ("strength, courage, pride and respect"). Han menar att dessa värden självklart inkluderar "Native Americans" och har präglat dessas stolta historia.
I USA har frågan fått extra uppmärksamhet i dagarna eftersom president Barack Obama i en intervju med AP på en direkt fråga sa att om han var klubbens ägare skulle han överväga att ändra "think about changing" klubbens namn.
Beteckningar måste alltid tolkas utifrån sin kontext. Uttryck som "viting" eller "blekansikte" eller "svenne" kan förstås också vara nedsättande. Men det handlar om makt. Om den som är i underläge - eller förtryckt, som vi så sällan säger nu för tiden - använder ett nedsättande uttryck om den som är i överläge (förtryckaren) så får användandet en annan betydelse än om riktningen är den omvända. Att uttala sig om ett uttryck är nedsättande eller ej innebär därför att man också uttalar sig om maktförhållanden. Det är därför diskussionen i dessa frågor ofta blir så hetlevrad. Ytterst handlar det om makt.
Uppdatering söndag 21 juni 2014: Det amerikanska Patentverket (US Patent and trademark office) slår i ett utlåtande fast att uttrycket "redskins" inte längre kan omfattas av patentskydd eftersom det "nedvärderar native americans". Patentverkets beslut innebär inget förbud mot att använda namnet, men innebär att klubbnamnet och klubbens olika varuprodukter inte längre varumärkesskyddas. Washngton Redskins ägare har förklarat att han tänker överklaga Patentverkets beslut. Tidningen US Today har redan utlyst en tävling kring vad klubben skulle kunna heta i stället.
Hela beslutet kan läsas här.
Under de senaste åren har vi i Sverige haft en återkommande metadebatt om rasism, särskilt kring svarthet. Debatten inleddes med den s k tårtaffären, där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar upp en tårta, tillverkad av konstnären Makode Linde. Tårtan föreställde en svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper. Därefter kom Tintinaffären, där Behrang Miri, ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, ville plocka bort Tintinalbum ur samlingarna, då albumen innehöll rasistiska stereotyper. Karaktären Lilla Hjärtat i Stina Wirséns barnböcker anklagades också för att bygga på rasistiska stereotyper, och författarinnan meddelade att hon efter debatten bett sitt förlag att inte längre sälja dessa böcker. Debatten kulminerade i juletid, när det visade sig att Disneybolaget klippt bort några figurer ut det klassiska avsnittet "I jultomtens verkstad" som visas i SVT varje julafton, bl a en svart docka och en docka som kunde uppfattas som en nidbild av en jude.
I USA har vi idag en motsvarande debatt, men inte om "svarthet" utan om "rödhet". Frågan har aktualiserats genom en pågående kampanj om att fotbollslaget Washington Redskins borde byta namn. Drivande i kampanjen är Suzan Shown Harjo, som under flera decennier kämpat för att få idrottslag att ta bort sina "indiannamn". I flera fall har hennes kamp varit framgångsrik.
De som vill att namnet skall ändras menar att uttrycket redskin/rödskinn är nedsättande, ungefär på samma sätt som svarting, neger eller guling. Ordet "redskin" påstås också syfta på en skalp som vita män tog av indianer. Andra indian-baserade tillnamn som t ex "Indians" kan också uppfattas som nedsättande, om de antas associera till stereotyper som vildsinthet, krigarvilja eller mod.
Något för hockeylaget Frölunda Indians eller speedwayklubben Indianerna att fundera över kanske?
Daniel M Snyder, Washington Redskins och styrelseordförande, skriver i ett öppet brev att klubbens grundläggande värden är styrka, mod, stolthet och respekt ("strength, courage, pride and respect"). Han menar att dessa värden självklart inkluderar "Native Americans" och har präglat dessas stolta historia.
I USA har frågan fått extra uppmärksamhet i dagarna eftersom president Barack Obama i en intervju med AP på en direkt fråga sa att om han var klubbens ägare skulle han överväga att ändra "think about changing" klubbens namn.
Beteckningar måste alltid tolkas utifrån sin kontext. Uttryck som "viting" eller "blekansikte" eller "svenne" kan förstås också vara nedsättande. Men det handlar om makt. Om den som är i underläge - eller förtryckt, som vi så sällan säger nu för tiden - använder ett nedsättande uttryck om den som är i överläge (förtryckaren) så får användandet en annan betydelse än om riktningen är den omvända. Att uttala sig om ett uttryck är nedsättande eller ej innebär därför att man också uttalar sig om maktförhållanden. Det är därför diskussionen i dessa frågor ofta blir så hetlevrad. Ytterst handlar det om makt.
Uppdatering söndag 21 juni 2014: Det amerikanska Patentverket (US Patent and trademark office) slår i ett utlåtande fast att uttrycket "redskins" inte längre kan omfattas av patentskydd eftersom det "nedvärderar native americans". Patentverkets beslut innebär inget förbud mot att använda namnet, men innebär att klubbnamnet och klubbens olika varuprodukter inte längre varumärkesskyddas. Washngton Redskins ägare har förklarat att han tänker överklaga Patentverkets beslut. Tidningen US Today har redan utlyst en tävling kring vad klubben skulle kunna heta i stället.
Hela beslutet kan läsas här.
2013-10-09
De bråkar om #shutdown, men det handlar om Obamacare
Än syns inga öppningar i den amerikanska politiken kring regeringens #shutdown och skuldtaket. Kongressen kan inte enas om att godkänna en budget och det finns än så länge heller ingen majoritet för att godkänna ytterligare lån för att finansiera statens utgifter. President Obamas uttalanden vid en pressträff igår utstrålade allt annat än försonlighet och kompromissvilja.
Hur skall vi då förstå denna konflikt som nu förlamar USA:s politiska liv. På ytan handlar konflikten om synen på ekonomiskt ansvar, USA:s låneutrymme och statens utgifter. Men på djupet är krisen ett uttryck för skarpa ideologiska skiljelinjer i det amerikanska samhället. Komkret kokar frågan ner till Obamacare, eller Patient Protection and Affordable Care Act (PPACA) som vårdreformen formellt heter. Obamacare består av flera olika åtgärder och syftar bland annat till att förbättra kvaliteten i amerikansk sjukvård och ge alla amerikaner ett försäkringsskydd för sjukdom.
Det är framför allt den delen av Obamacare som gör ett försäkringsskydd mer eller mindre obligatoriskt som är politiskt kontroversiellt. Tolkat i vänster och höger så ser vänstern reformen som en strävan efter ökad jämlikhet - alla skall ha ett gott försäkringsskydd. Högern ser reformen som ett ingrepp på individens frihet. Den som inte vill ha ett försäkringsskydd skall inte påtvingas ett sådant av staten, menar man. Högern har egentligen redan förlorat striden, eftersom lagen är införd och godkänd av Högsta Domstolen. Nu försöker man bromsa genomförandet genom att använda finansieringen av reformen som ett spelkort i kampen om budgete och skuldtak.
Högerns retorik är hätsk och i flera avseenden osmaklig. Den som vill kan se ett smakprov på debattnivån i denna korta propagandafilm mot Obamacare om en kvinna som besöker en gynekolog.
Hittills har republikanerna tappat opinionsstöd på #shutdown och frågan om skuldtaket. Opinionsutvecklingen påverkar även andra politiska frågor. Til exempel så skall New York i början av november välja en ny Comptroller (ungefär chefsekonom/revisor). Ja, sådana uppdrag tillsätts genom val i USA. I en direktsänd TV-debatt igår fick de båda kandidaterna frågan om man kunde vara Comptroller på ett demokratiskt vs ett republikanskt sätt. Den demokratiske kandidaten Scott Stringer svarade obetvingat ja på den frågan, medan den republikanske kandidaten John Burnett lika tydligt svarade nej. Svaren avspeglade dels förhållandet att vänstern (i det här fallet Demokraterna) betonar att politik spelar roll, medan högern (i det här fallet Republikanerna) vill tona ned politikens betydelse i förhållande till "sunt förnuft". Dels att det inte är en fördel att vara republikan i amerikansk politik i dag, särskilt inte i New York.
Spelet kring #shutdown och skuldtaket innebär också att många andra viktiga politiska frågor kommer i skymundan, till exempel händelseutvecklingen i Syrien. I kväll skall jag försöka gå på seminariet Syria from the Ground Up, på School of International and Public Affairs, Columbia Universtiy, och förhoppningsvis återkomma med några insikter och reflektioner därifrån.
Hur skall vi då förstå denna konflikt som nu förlamar USA:s politiska liv. På ytan handlar konflikten om synen på ekonomiskt ansvar, USA:s låneutrymme och statens utgifter. Men på djupet är krisen ett uttryck för skarpa ideologiska skiljelinjer i det amerikanska samhället. Komkret kokar frågan ner till Obamacare, eller Patient Protection and Affordable Care Act (PPACA) som vårdreformen formellt heter. Obamacare består av flera olika åtgärder och syftar bland annat till att förbättra kvaliteten i amerikansk sjukvård och ge alla amerikaner ett försäkringsskydd för sjukdom.
Det är framför allt den delen av Obamacare som gör ett försäkringsskydd mer eller mindre obligatoriskt som är politiskt kontroversiellt. Tolkat i vänster och höger så ser vänstern reformen som en strävan efter ökad jämlikhet - alla skall ha ett gott försäkringsskydd. Högern ser reformen som ett ingrepp på individens frihet. Den som inte vill ha ett försäkringsskydd skall inte påtvingas ett sådant av staten, menar man. Högern har egentligen redan förlorat striden, eftersom lagen är införd och godkänd av Högsta Domstolen. Nu försöker man bromsa genomförandet genom att använda finansieringen av reformen som ett spelkort i kampen om budgete och skuldtak.
Högerns retorik är hätsk och i flera avseenden osmaklig. Den som vill kan se ett smakprov på debattnivån i denna korta propagandafilm mot Obamacare om en kvinna som besöker en gynekolog.
Hittills har republikanerna tappat opinionsstöd på #shutdown och frågan om skuldtaket. Opinionsutvecklingen påverkar även andra politiska frågor. Til exempel så skall New York i början av november välja en ny Comptroller (ungefär chefsekonom/revisor). Ja, sådana uppdrag tillsätts genom val i USA. I en direktsänd TV-debatt igår fick de båda kandidaterna frågan om man kunde vara Comptroller på ett demokratiskt vs ett republikanskt sätt. Den demokratiske kandidaten Scott Stringer svarade obetvingat ja på den frågan, medan den republikanske kandidaten John Burnett lika tydligt svarade nej. Svaren avspeglade dels förhållandet att vänstern (i det här fallet Demokraterna) betonar att politik spelar roll, medan högern (i det här fallet Republikanerna) vill tona ned politikens betydelse i förhållande till "sunt förnuft". Dels att det inte är en fördel att vara republikan i amerikansk politik i dag, särskilt inte i New York.
Spelet kring #shutdown och skuldtaket innebär också att många andra viktiga politiska frågor kommer i skymundan, till exempel händelseutvecklingen i Syrien. I kväll skall jag försöka gå på seminariet Syria from the Ground Up, på School of International and Public Affairs, Columbia Universtiy, och förhoppningsvis återkomma med några insikter och reflektioner därifrån.
2013-10-06
Ovanlig partiledardebatt - skarpare tonläge från Alliansen än på mycket länge
Det blev trots allt en ganska ovanlig partiledardebatt i kvällens SVT Agenda. Jag kan inte minnas när jag senast såg en debatt där regeringen varit så aggressiv i sina attacker på oppositionen. Jag undrar lite om det var ett medvetet val från Alliansens sida, eller om debattsituationen fick sin egen dynamik.
Alliansregeringen är svårt pressad. De dåliga opinionssiffrorna visar inga tecken på att ge med sig. Socialdemokraterna tar över det så kallade sakägarskapet (det vill säga att väljarna har störst förtroende för deras politik) i allt fler för väljarna viktiga politiska sakfrågor. Den offentliga debatten tycks drivas i en riktning mot bristerna i välfärdsstaten, samtidigt som Alliansregeringen vill sänka skatterna ytterligare. Den uppgradering till Alliansen 2.0 som Annie Lööf länge efterlyst låter vänta på sig.
Så det finns goda skäl för Alliansregeringen att försöka ändra läget genom en offensiv. Frågan är bara hur offensiven uppfattades av tittarna/väljarna. Stefan Löfven verkade särskilt under debattens första del stundtals lite tagen av Alliansens och särskilt Fredrik Reinfeldts våldsamma angrepp. Gränsen mellan att vara offensiv och arrogant är fin. Så förminskade till exempel Fredrik Reinfeldt Stefan Löfven genom att påsta att Löfvens repliker inte var hans egna, utan skrivna av hans medarbetare: "När Stefan Löfven är pressad, då säger de till honom: "Kör den där."
Noterade också att Jan Björklund i ett enda inlägg lyckades använda ordet "chockbeskatta" ungefär tio gånger. Utan att andas.
I debatten om flyktingpolitik använde Jimmie Åkesson, som så ofta, ett osmakligt språkbruk:
Alliansregeringen är svårt pressad. De dåliga opinionssiffrorna visar inga tecken på att ge med sig. Socialdemokraterna tar över det så kallade sakägarskapet (det vill säga att väljarna har störst förtroende för deras politik) i allt fler för väljarna viktiga politiska sakfrågor. Den offentliga debatten tycks drivas i en riktning mot bristerna i välfärdsstaten, samtidigt som Alliansregeringen vill sänka skatterna ytterligare. Den uppgradering till Alliansen 2.0 som Annie Lööf länge efterlyst låter vänta på sig.
Så det finns goda skäl för Alliansregeringen att försöka ändra läget genom en offensiv. Frågan är bara hur offensiven uppfattades av tittarna/väljarna. Stefan Löfven verkade särskilt under debattens första del stundtals lite tagen av Alliansens och särskilt Fredrik Reinfeldts våldsamma angrepp. Gränsen mellan att vara offensiv och arrogant är fin. Så förminskade till exempel Fredrik Reinfeldt Stefan Löfven genom att påsta att Löfvens repliker inte var hans egna, utan skrivna av hans medarbetare: "När Stefan Löfven är pressad, då säger de till honom: "Kör den där."
Noterade också att Jan Björklund i ett enda inlägg lyckades använda ordet "chockbeskatta" ungefär tio gånger. Utan att andas.
I debatten om flyktingpolitik använde Jimmie Åkesson, som så ofta, ett osmakligt språkbruk:
"Vi kan inte svälja fler människor", sa han. Svälja? Märklig människosyn.
Bäst tyckte jag att Jonas Sjöstedt var. Lugnare och sakligare än de flesta, och ingen kan ifrågasätta hans skicklighet. Detta var Jonas Sjöstedts bästa debatt sedan han blev partiledare.
Nu är det mindre än ett år kvar till valet. Tonläget i debatten lär inte bli lgre. Vi får väl se om de rödgröna väljer att möta Alliansens offensiv med att själva också skruva upp tonläget. Eller om de väljer att vila tryggt i opinionsläget och i alliansregeringens bekymmer att utveckla en politik som skulle kunna förändra situationen.
2013-10-04
Rapport från New York: Fortsatt #shutdown och allt mer splittrade republikaner
I USA rullar #shutdown vidare, det vill säga kongressens republikanstyrda representanthus "stänger" regeringen genom att vägra finansiera dess verksamheter. Om jag i min tidigare post liknade läget vid ett chicken race skulle jag idag vilja kalla det för ett skyttegravskrig, men med ytterst ojämlika styrkeförhållanden. Allt talar för att Republikanerna kommer att tvingas ge med sig. För att kunna göra det behöver de emellertid en utväg för att inte framstå som konfliktens enda och stora förlorare. Hittills har inte Demokraterna precis överansträngt sig för att hjälpa Republikanerna med att skapa en sådan utväg. Det finns hos Demokraterna en mycket stark vrede över hur Republikanerna har hanterat situationenoch tycker att det inte är mer än rätt att partiet nu skördar vad de sått.
Inom Republikanerna växer frustrationen. Många kritiska republikaner menar att de inte ser vad som är "the end game" med sitt eget partis agerande i frågan, det vill säga vad man faktiskt tror sig kunna uppnå med sitt agerande. Så säger till exempel den republikanske senatorn Roy Blunt irriterat: Fighting with the president is one thing. Fighting with the president and losing is another thing.
Det absurda i situationen är att det i representanthuset sannolikt finns en majoritet för att med omedelbar verkan häva #shutdown. Demokraterna skulle tillsammans med ett antal kritiska republikaner vinna en sådan omröstning. Men representanthusets talman John A. Boehner har hittills varit lojal med den praxis som säger att han inte skall släppa fram ett förslag till omröstning om inte förslaget stöds av en majoritet av Republikanerna.
Det är fascinerande att följa hur Republikanerna i kongressen vädjar till Demokraterna att "lägga politiken åt sidan" och i stället låta genomföra Republikanernas förslag. Även i Sverige finns det på sina håll i borgerligheten en uppfattning om att den egna ståndpunkten inte är politisk, utan bara står för förnuft och rationalitet. Det är nog Göran Hägglund och Kristdemokraterna som oftast- medvetet eller omedvetet - intar den rollen.
Inom Republikanerna växer frustrationen. Många kritiska republikaner menar att de inte ser vad som är "the end game" med sitt eget partis agerande i frågan, det vill säga vad man faktiskt tror sig kunna uppnå med sitt agerande. Så säger till exempel den republikanske senatorn Roy Blunt irriterat: Fighting with the president is one thing. Fighting with the president and losing is another thing.
Det absurda i situationen är att det i representanthuset sannolikt finns en majoritet för att med omedelbar verkan häva #shutdown. Demokraterna skulle tillsammans med ett antal kritiska republikaner vinna en sådan omröstning. Men representanthusets talman John A. Boehner har hittills varit lojal med den praxis som säger att han inte skall släppa fram ett förslag till omröstning om inte förslaget stöds av en majoritet av Republikanerna.
Det är fascinerande att följa hur Republikanerna i kongressen vädjar till Demokraterna att "lägga politiken åt sidan" och i stället låta genomföra Republikanernas förslag. Även i Sverige finns det på sina håll i borgerligheten en uppfattning om att den egna ståndpunkten inte är politisk, utan bara står för förnuft och rationalitet. Det är nog Göran Hägglund och Kristdemokraterna som oftast- medvetet eller omedvetet - intar den rollen.
Bland Demokraterna finns en förkärlek för att överdriva konsekvenserna av #shutdown. Alldeleles nyss hörde jag en kongressledamot oroa sig över utvecklingen av USA:s relationer med Iran. Ledamoten menade att det var de amerikanska sanktionerna som pressat fram ett mer försonligt anslag från Irans sida. Men eftersom några av de personer som arbetar med att övervaka sanktionernas efterlevnad genom #shutdown utestängts från sina arbeten så uppstår ett nationellt säkerhetshot med ett mer aggressivt Iran i vardande.
I övrigt är allt fortsatt väl här i New York. I dag nära 30 grader och sol. Jag har suttit inne nästan hela dagen och arbetat hårt. I morgon tänkte jag unna mig ett besök på Coney Island - jag har alltid varit svag för nöjesfält. Saknar förstås Vänstra Stranden. Apropå Coney Island tillägnar jag henne därför denna vackra sång med Tom Waits.
2013-10-02
Rapport från New York: Government shutdown och striden om Obamacare
Då har jag installerat mig i min lilla etta på Upper West, Manhattan, New York. Här tänker jag tillbringa månaderna oktober och november, i min egenskap av Visiting Scholar vid Department of Politics, New York University.
Resan gick bra, även om gränskontrollen in till USA är lätt absurd. Jag kunde inte avstå från civil olydnad då jag inte helt sanningsenligt påstod att jag inte hade några papper på mig som kunde styrka att jag verkligen skulle vara verksan som Visiting Scholar vid New York Universtiy. Passkontrollanten höll en lång och stram föreläsning för mig om hur naiv jag var som trodde att man kunde komma in i USA hur som helst och han undrade retoriskt vad jag själv hade tyckt om personer utan sina papper i ordning försökte ta sig in i Sverige. Jag valde diplomatiskt att inte ta upp den handsken... (Självklart hade jag ordnat sedvanligt tremånaders turistvisum långt i förväg, så jag visste att han skulle släppa igenom mig till sist ändå. Det är lätt att vara modig och principfast då.)
Annars trivs jag i USA. Här finns det bästa och det sämsta som mänskligheten har att uppvisa. Jag har alltid haft svårt att värja mig mot ytterligheter.
Här är 27 grader varmt och strålande sol. Det politiska läget är om möjligt ännu hetare, med all den turbulens som följer på #shutdown. Jag noterar har jag omedelbart sviker mina stamprogram som Studio Ett och SVT Aktuellt för att i stället - lätt maniskt - zappa mellan C-Spans live-sändningar från debatterna i senaten och representanthuset.
Läget har utvecklats till ett chicken race mellan president Obama och republikanerna. I valkampanjen ifjol var sjukförsäkringsreformen Obamacare en av de största stridsfrågorna, och Obama vann en klar seger. Men konservativa krafter inom republikanerna kan inte acceptera väljarnas utslag utan försöker nu genom sin majoritetsställning i representanthuset sjuta Obamacare i sank. De har all formell rätt i världen att göra så. Men många uppfattar det som ett brott mot spelets idé, ett uttryck för att inte förstå när spelet är förlorat.
Inom republikanerna höjs nu också allt fler kritiska röster mot att den konservativa falangen inom partiet drar partiets anseende i smutsen. Till exempel tvingas statligt finansierad forskning kring cancer att avstanna, genom "stängningen" av regeringen. Jag tror inte det behövs särskilt mycket för att republikanerna nu skall vika ner sig. Om inte av omsorg för landet så åtminstone av omsorg för sina egna mandat och plattformar.
Resan gick bra, även om gränskontrollen in till USA är lätt absurd. Jag kunde inte avstå från civil olydnad då jag inte helt sanningsenligt påstod att jag inte hade några papper på mig som kunde styrka att jag verkligen skulle vara verksan som Visiting Scholar vid New York Universtiy. Passkontrollanten höll en lång och stram föreläsning för mig om hur naiv jag var som trodde att man kunde komma in i USA hur som helst och han undrade retoriskt vad jag själv hade tyckt om personer utan sina papper i ordning försökte ta sig in i Sverige. Jag valde diplomatiskt att inte ta upp den handsken... (Självklart hade jag ordnat sedvanligt tremånaders turistvisum långt i förväg, så jag visste att han skulle släppa igenom mig till sist ändå. Det är lätt att vara modig och principfast då.)
Annars trivs jag i USA. Här finns det bästa och det sämsta som mänskligheten har att uppvisa. Jag har alltid haft svårt att värja mig mot ytterligheter.
Här är 27 grader varmt och strålande sol. Det politiska läget är om möjligt ännu hetare, med all den turbulens som följer på #shutdown. Jag noterar har jag omedelbart sviker mina stamprogram som Studio Ett och SVT Aktuellt för att i stället - lätt maniskt - zappa mellan C-Spans live-sändningar från debatterna i senaten och representanthuset.
Läget har utvecklats till ett chicken race mellan president Obama och republikanerna. I valkampanjen ifjol var sjukförsäkringsreformen Obamacare en av de största stridsfrågorna, och Obama vann en klar seger. Men konservativa krafter inom republikanerna kan inte acceptera väljarnas utslag utan försöker nu genom sin majoritetsställning i representanthuset sjuta Obamacare i sank. De har all formell rätt i världen att göra så. Men många uppfattar det som ett brott mot spelets idé, ett uttryck för att inte förstå när spelet är förlorat.
Inom republikanerna höjs nu också allt fler kritiska röster mot att den konservativa falangen inom partiet drar partiets anseende i smutsen. Till exempel tvingas statligt finansierad forskning kring cancer att avstanna, genom "stängningen" av regeringen. Jag tror inte det behövs särskilt mycket för att republikanerna nu skall vika ner sig. Om inte av omsorg för landet så åtminstone av omsorg för sina egna mandat och plattformar.
2013-09-29
Vad är sanning? Om faktafel och Hanne Kjöllers problem
Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri. Det är svårt att undvika att tänka på ordspråket i samband med debatten kring Hanne Kjöller och faktafelen i hennes texter. I sin bok "En halv sanning är också en lögn" ville hon gå till storms mot vad hon beskrev som "halvsanningar och hellögner" i svensk journalistik. I stället hamnade hon i ett rävgryt av anklagelser för att själv fuska med sanningen i sina texter. Anklagelserna gällde allt från att hon felaktigt hävdat att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner till att hon genom genanta misstag räknat fel på antalet artiklar om Stockholmsstadsdelen Husby i pressen. Sveriges Radios samhällsredaktion och Ekot samt Sveriges Televisions Uppdrag granskning hör till dem som också hävdat förekomst av felaktigheter i Hanne Kjöllers texter. Hanne Kjöller har den senaste veckan ofrivilligt fått ge ett ansikte åt just det problem hon ville gå till storms mot.
Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det varit så lätt för en journalist att hitta fakta om sakförhållanden. Jag märker själv av det på så sätt att journalister som söker mig alltmer sällan ställer frågor om fakta, i stället vill de ha förklaringar och tolkningar av skeenden. Men aldrig heller har det varit så lätt för en medborgare att identifiera faktafel i journalistiska produkter. Genom digitaliseringen ligger kunskap om sakförhållanden endast några klick bort på nätet.
Hur allvarligt är det då med faktafel i journalistiska texter? Ett problem med att svara på den frågan är att formuleringen "faktafel" är alldeles för bred och skymmer mer än vad den klargör. För att frågan skall bli meningsfull måste vi åtminstone skilja mellan faktafel som gäller småsaker, något som inte har betydelse för den poäng man vill få fram och faktafel som är betydelsebärande, det vill säga som ger stöd åt huvudpoängen i det man vill säga. Faktafel när det gäller småsaker väcker sällan några strider, däremot kan de undergräva författarens trovärdighet om denna framstår som en slarver. Betydelsebärande faktafel får däremot ofta stor uppmärksamhet. Betydelsebärande faktafel kan tolkas som att författaren har en agenda som innebär att hen slarvar med källkritiken.
Ett vanligt förfaringssätt när en författare ertappas med betydelsebärande faktafel är att denne försöker reducera dem till faktafel om småsaker, eller som i Hanne Kjöllers fall att man beskriver det som ett enda fel i en hel bok Vi hade en liknande diskussion för några år sedan, då journalisten och författaren Herman Lindqvist felaktigt utpekade ekonomiprofessorn och poeten Karl-Gustaf Hildebrand som antisemit. Lindqvists felaktiga utpekanden skedde dessutom vid två tillfällen med några års mellanrum, vilket innebar att både Norstedts förlag och Bonniers drog in böckerna. Brombergs förlag, som publicerade Hanne Kjöllers bok, har ännu inte beslutat om att dra in boken.
Hanne Kjöllers bekymmer är inte att hon anklagas för att genom slarv ha ett antal faktafel i sina texter. Hennes bekymmer är i stället att hon anklagas för att ha betydelsebärande faktafel, att hon i sin iver att kamma hem sina poänger medvetet eller omedvetet systematiskt slarvat med grundläggande källkritik. Det är allvarliga anklagelser som om hon inte lyckas bemöta kritiken varaktigt rubbar hennes trovärdighet som publicist.
Glöm aldrig grundregeln: Ju viktigare och ju mer kontroversiell en faktauppgift är, desto noggrannare bör faktauppgiften granskas.
Ibland funderar jag över varför jag ofta uppskattat Hanne Kjöllers texter. En del av svaret gav hon nog själv, i en intervju i Aftonbladet i dag. Jag är politisk i varje cell i min kropp, sa hon. Det är en egenskap som sannerligen behövs i vår apolitiska tid.
Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det varit så lätt för en journalist att hitta fakta om sakförhållanden. Jag märker själv av det på så sätt att journalister som söker mig alltmer sällan ställer frågor om fakta, i stället vill de ha förklaringar och tolkningar av skeenden. Men aldrig heller har det varit så lätt för en medborgare att identifiera faktafel i journalistiska produkter. Genom digitaliseringen ligger kunskap om sakförhållanden endast några klick bort på nätet.
Hur allvarligt är det då med faktafel i journalistiska texter? Ett problem med att svara på den frågan är att formuleringen "faktafel" är alldeles för bred och skymmer mer än vad den klargör. För att frågan skall bli meningsfull måste vi åtminstone skilja mellan faktafel som gäller småsaker, något som inte har betydelse för den poäng man vill få fram och faktafel som är betydelsebärande, det vill säga som ger stöd åt huvudpoängen i det man vill säga. Faktafel när det gäller småsaker väcker sällan några strider, däremot kan de undergräva författarens trovärdighet om denna framstår som en slarver. Betydelsebärande faktafel får däremot ofta stor uppmärksamhet. Betydelsebärande faktafel kan tolkas som att författaren har en agenda som innebär att hen slarvar med källkritiken.
Ett vanligt förfaringssätt när en författare ertappas med betydelsebärande faktafel är att denne försöker reducera dem till faktafel om småsaker, eller som i Hanne Kjöllers fall att man beskriver det som ett enda fel i en hel bok Vi hade en liknande diskussion för några år sedan, då journalisten och författaren Herman Lindqvist felaktigt utpekade ekonomiprofessorn och poeten Karl-Gustaf Hildebrand som antisemit. Lindqvists felaktiga utpekanden skedde dessutom vid två tillfällen med några års mellanrum, vilket innebar att både Norstedts förlag och Bonniers drog in böckerna. Brombergs förlag, som publicerade Hanne Kjöllers bok, har ännu inte beslutat om att dra in boken.
Hanne Kjöllers bekymmer är inte att hon anklagas för att genom slarv ha ett antal faktafel i sina texter. Hennes bekymmer är i stället att hon anklagas för att ha betydelsebärande faktafel, att hon i sin iver att kamma hem sina poänger medvetet eller omedvetet systematiskt slarvat med grundläggande källkritik. Det är allvarliga anklagelser som om hon inte lyckas bemöta kritiken varaktigt rubbar hennes trovärdighet som publicist.
Glöm aldrig grundregeln: Ju viktigare och ju mer kontroversiell en faktauppgift är, desto noggrannare bör faktauppgiften granskas.
*
2013-09-25
Vad kan vi lära av Hanne Kjöller?
Jag har ofta uppskattat Hanne Kjöllers texter. Utifrån liberala grundvärderingar för hon en självständig argumentation, präglad av patos och ett ursinne som lämnar få oberörda. De gånger hon och jag haft samma uppfattning i någon kontroversiell sakfråga har jag uppskattat hennes debattstil extra mycket.
Hennes texter innehåller ofta också ett drag av moralism (vilket ej skall förväxlas med moral). Ett av problemen med moralism är att man ibland tappar kontakten med verkligheten och missar att ställa de grundläggande frågorna.
Gellert Tamas artikel i Aftonbladet idag är förödande för Hanne Kjöllers trovärdighet. Hanne Kjöller har de senaste dagarna haft tillräckligt med bekymmer. Hennes mediekritiska bok "En halv sanning är också en lögn" (Brombergs, 2013), där hon skriver att hon har "svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner" som sprids av journalister, har själv visat sig innehålla ett allvarligt fel. Kjöller hävdade att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Men krögaren var hyresgäst och ägde ingen bostadsrätt alls. SVT:s Uppdrag granskning har också påtalat hur Hanne Kjöller i sin bok förvanskat citat av Janne Josefsson.
Gellert Tamas visar hur Hanne Kjöller på ledarplats hävdat att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hade genom en egen sökning i arkivet Presstext hittat 1 176 artikelträffar på Husby för de senaste tre åren, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen. Husby var således inte bortglömt av medierna, snarare tvärtom!
Problemet är bara att Kjöller inte tänkt på att de allra flesta artiklarna om Husby inte handlade om stadsdelen Husby i Stockholm, utan om helt andra Husby. Så handlade till exempel 241 artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Varför ringde ingen varningsklocka hos Hanne Kjöller när hon hittat tre gånger fler artiklar om Husby än om Bagarmossen? Varför i alla fridens dar skulle proportionerna ha varit sådana? Jag kan inte finna annat än att Kjöller styrts av en så vild iver att ha rätt att de källkritiska impulserna trängts undan. Men likt Gellert Tamas undrar jag också varför i så fall ingen varningsklocka ringde hos hennes chef på ledarredaktionen, Peter Wolodarski. Uppdaterat onsdag kl 22.25: Chefen för DN:s ledarredaktion hette vid det aktuella tillfället Johannes Åman, och ingenting annat. Mea culpa.
När jag en gång i tiden skrev min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlsson bokförlag, 1989) gick jag innan boken sändes till trycket igenom samtliga faktauppgifter i manuskriptet. Det var väldigt bra att jag gjorde det, om man säger så. Av den genomgången lärde jag mig att antalet faktafel i en text oftast är mycket större än vad man kan tro. Sedan dess har jag författat eller varit redaktör för ytterligare ett 15-tal böcker. Det finns säkert faktafel i dem allihop. Men inte fullt så många som det hade varit om jag inte genom omläsningen av mitt avhandlingsmanus lärt mig hur lätt det är att göra misstag.
Därför: Utmana alltid dig själv och dina teser när du skriver. Ta inget för givet. Följ Bertold Brechts uppmaning: Sätt ditt finger på varje siffra – fråga hur kom den dit?!
Nu går skallet mot Hanne Kjöller och alla pekar finger och rusar åt samma håll. I sådan lägen brukar jag lyssna på Stefan Sundströms underbara Om jag kommer upp till Jesus på något sätt... Gör det du också.
Hennes texter innehåller ofta också ett drag av moralism (vilket ej skall förväxlas med moral). Ett av problemen med moralism är att man ibland tappar kontakten med verkligheten och missar att ställa de grundläggande frågorna.
Gellert Tamas artikel i Aftonbladet idag är förödande för Hanne Kjöllers trovärdighet. Hanne Kjöller har de senaste dagarna haft tillräckligt med bekymmer. Hennes mediekritiska bok "En halv sanning är också en lögn" (Brombergs, 2013), där hon skriver att hon har "svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner" som sprids av journalister, har själv visat sig innehålla ett allvarligt fel. Kjöller hävdade att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Men krögaren var hyresgäst och ägde ingen bostadsrätt alls. SVT:s Uppdrag granskning har också påtalat hur Hanne Kjöller i sin bok förvanskat citat av Janne Josefsson.
Gellert Tamas visar hur Hanne Kjöller på ledarplats hävdat att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hade genom en egen sökning i arkivet Presstext hittat 1 176 artikelträffar på Husby för de senaste tre åren, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen. Husby var således inte bortglömt av medierna, snarare tvärtom!
Problemet är bara att Kjöller inte tänkt på att de allra flesta artiklarna om Husby inte handlade om stadsdelen Husby i Stockholm, utan om helt andra Husby. Så handlade till exempel 241 artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Varför ringde ingen varningsklocka hos Hanne Kjöller när hon hittat tre gånger fler artiklar om Husby än om Bagarmossen? Varför i alla fridens dar skulle proportionerna ha varit sådana? Jag kan inte finna annat än att Kjöller styrts av en så vild iver att ha rätt att de källkritiska impulserna trängts undan. Men likt Gellert Tamas undrar jag också varför i så fall ingen varningsklocka ringde hos hennes chef på ledarredaktionen, Peter Wolodarski. Uppdaterat onsdag kl 22.25: Chefen för DN:s ledarredaktion hette vid det aktuella tillfället Johannes Åman, och ingenting annat. Mea culpa.
När jag en gång i tiden skrev min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlsson bokförlag, 1989) gick jag innan boken sändes till trycket igenom samtliga faktauppgifter i manuskriptet. Det var väldigt bra att jag gjorde det, om man säger så. Av den genomgången lärde jag mig att antalet faktafel i en text oftast är mycket större än vad man kan tro. Sedan dess har jag författat eller varit redaktör för ytterligare ett 15-tal böcker. Det finns säkert faktafel i dem allihop. Men inte fullt så många som det hade varit om jag inte genom omläsningen av mitt avhandlingsmanus lärt mig hur lätt det är att göra misstag.
Därför: Utmana alltid dig själv och dina teser när du skriver. Ta inget för givet. Följ Bertold Brechts uppmaning: Sätt ditt finger på varje siffra – fråga hur kom den dit?!
Nu går skallet mot Hanne Kjöller och alla pekar finger och rusar åt samma håll. I sådan lägen brukar jag lyssna på Stefan Sundströms underbara Om jag kommer upp till Jesus på något sätt... Gör det du också.
2013-09-24
Skall pengar till skolan betala Jan Björklunds lön?
I dag avslöjade Ekot att den just avgångna biståndsministern Gunilla Carlssons lön och hennes statssekreterares lön, under fyra års tid,
betalades med biståndspengar. Sammantaget beräknas det handla om över 20 miljoner kronor som annars skulle ha använts till att bekämpa fattigdomen i världen. Enligt Ekot har det aldrig tidigare hänt att en ministerlön bekostas av biståndsbudgeten.
Det är utomordentligt märkligt att låta biståndspengar betala biståndsministerns lön. Det vore ju som att låta utbildningsminister Jan Björklunds lön betalas av pengar avsedda för utbildning och forskning. Eller att låta försvarsanslaget finansiera försvarsminister Karin Engströms lön.
Det finns heller inga andra ministrar, meddelar Ekot, vars löner betalas ur deras budgetanslag. I stället finansieras ministerlönerna genom regeringskansliets medel.
Men biståndsbudgeten särbehandlas. Varför nedgraderas just biståndet - pengar som skall gå till de allra mest fattiga och förtryckta - på detta sätt? Det är ett trixande med solidariteten på ett sätt som är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige.
Trixandet med biståndspengarna bryter också mot det allmänna rättsmedvetandet. Jag har med glädje tagit del av alla de protester som från olika håll förts fram under dagen mot förfarandet. Jag kan inte tänka mig att de biståndspolitiska talespersonerna inom till exempel Kristdemokraterna eller Folkpartiet är särskilt glada över det som skett.
Det politiska ansvaret för att biståndspengar använts till att betala Gunilla Carlsson lön är departementschefen vid utrikesdepartementet, utrikesminister Carl Bildt. Hittills har han viftat bort kritiken med att andra länder också låter olika former av kostnader finansieras av biståndsmedel. Ja, och vilken slutsats bör vi i så fall dra av det? Sverige har alltid varit ett föregångsland i biståndspolitiken. Att använda andra länders eventuella tillkortakommanden som ett skäl för att själva urholka biståndet kan aldrig vara en rättfärdig politik.
Det är utomordentligt märkligt att låta biståndspengar betala biståndsministerns lön. Det vore ju som att låta utbildningsminister Jan Björklunds lön betalas av pengar avsedda för utbildning och forskning. Eller att låta försvarsanslaget finansiera försvarsminister Karin Engströms lön.
Det finns heller inga andra ministrar, meddelar Ekot, vars löner betalas ur deras budgetanslag. I stället finansieras ministerlönerna genom regeringskansliets medel.
Men biståndsbudgeten särbehandlas. Varför nedgraderas just biståndet - pengar som skall gå till de allra mest fattiga och förtryckta - på detta sätt? Det är ett trixande med solidariteten på ett sätt som är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige.
Trixandet med biståndspengarna bryter också mot det allmänna rättsmedvetandet. Jag har med glädje tagit del av alla de protester som från olika håll förts fram under dagen mot förfarandet. Jag kan inte tänka mig att de biståndspolitiska talespersonerna inom till exempel Kristdemokraterna eller Folkpartiet är särskilt glada över det som skett.
Det politiska ansvaret för att biståndspengar använts till att betala Gunilla Carlsson lön är departementschefen vid utrikesdepartementet, utrikesminister Carl Bildt. Hittills har han viftat bort kritiken med att andra länder också låter olika former av kostnader finansieras av biståndsmedel. Ja, och vilken slutsats bör vi i så fall dra av det? Sverige har alltid varit ett föregångsland i biståndspolitiken. Att använda andra länders eventuella tillkortakommanden som ett skäl för att själva urholka biståndet kan aldrig vara en rättfärdig politik.
2013-09-22
Reinfeldts skattesänkningar och Sverigedemokraterna
Alliansregeringen tycks få bakläxa av riksdagen på sitt förslag om höjd brytpunkt för statlig skatt. Förslaget går ut på att ungefär 110 000 av de löntagare som tjänar över 36 000 kronor i månaden slipper betala statlig skatt. Reformen beräknas kosta ungefär tre miljarder kronor.
Nu visar det sig att regeringen saknar tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna driva igenom förslaget. Insikten har följts av anklagelser från en del håll om att Socialdemokraterna börjat samarbeta med Sverigedemokraterna och att det är därför regeringens förslag inte går igenom.
Vadan dessa våldsamma anklagelser? Bakgrunden är att de tre rödgröna partierna tagit ett så kallat utskottsinitiativ med innebörden att riksdagen skall säga nej till regeringens förslag om höjd brytpunkt. Sverigedemokraterna har förklarat att de kommer att stöda utskottsinitiativet. Den här typen av utskottsinitiativ är kontroversiella, eftersom man plockar ut en enskild del av regeringens budgetförslag i stället för att se budgeten som en helhet. Därigenom försvårar man för regeringen att styra riket.
Experterna är oeniga om de rödgrönas agerande bryter mot gällande regelverk eller ej. Så menar till exempel juristen och tidigare domaren i Högsta Domstolen Fredrik Sterzel att de rödgrönas agerande bryter mot riksdagsordningen. Å andra sidan menar Per Molander, arkitekten bakom det finanspolitiska ramverket, att de rödgrönas agerande är helt OK eftersom regelverket syftar till att skydda budgeten från ökade utgifter och inte från besparingar. (De rödgrönas förslag innebär ju en besparing på de tre miljarder kronor som reformen skulle kosta.)
Visst är det besvärligt för alliansregeringen och för de rödgröna partierna att Sverigedemokraterna har fått en vågmästarställning i riksdagen. Hur skall man kunna slåss för sin egen politik och sina egna förslag utan att ge inflytande åt Sverigedemokraterna? Den enda rimliga linje jag kan identifiera är att både alliansregeringen och de rödgröna agerar utan att beakta hur Sverigedemokraterna kommer att ställa sig. För den rödgröna oppositionen innebär det att de skall lägga sina förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna.
Fredrik Reinfeldt tenderar att då och då agera som om han glömt att han leder en minoritetsregering. Det ingår i spelets idé att en minoritetsregering ständigt riskerar att förlora omröstningar i parlamentet. Vid de tillfällen man förlorar är det ingen god politik att skylla på oppositionen. Det är alltid regeringen som har ansvaret för att skapa majoritet i parlamentet för sin politik.
De som främst tjänar på att alliansregeringen och de rödgröna grälar om Sverigedemokraterna är just Sverigedemokraterna. Hittills tycker jag att både alliansregeringen och de rödgröna partierna varit föredömliga i att inte gå i den fällan. Ju närmare valdagen 2014 vi kommer, desto svårare kan det bli för partierna att stå frestelsen emot. Låt oss, särskilt i dessa tider, hoppas att regering och opposition kan inspireras av den kraft och styrka som präglade förmågan att just stå emot frestelser, vid ett viktigt tillfälle för ungefär 2000 år sedan.
Nu visar det sig att regeringen saknar tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna driva igenom förslaget. Insikten har följts av anklagelser från en del håll om att Socialdemokraterna börjat samarbeta med Sverigedemokraterna och att det är därför regeringens förslag inte går igenom.
Vadan dessa våldsamma anklagelser? Bakgrunden är att de tre rödgröna partierna tagit ett så kallat utskottsinitiativ med innebörden att riksdagen skall säga nej till regeringens förslag om höjd brytpunkt. Sverigedemokraterna har förklarat att de kommer att stöda utskottsinitiativet. Den här typen av utskottsinitiativ är kontroversiella, eftersom man plockar ut en enskild del av regeringens budgetförslag i stället för att se budgeten som en helhet. Därigenom försvårar man för regeringen att styra riket.
Experterna är oeniga om de rödgrönas agerande bryter mot gällande regelverk eller ej. Så menar till exempel juristen och tidigare domaren i Högsta Domstolen Fredrik Sterzel att de rödgrönas agerande bryter mot riksdagsordningen. Å andra sidan menar Per Molander, arkitekten bakom det finanspolitiska ramverket, att de rödgrönas agerande är helt OK eftersom regelverket syftar till att skydda budgeten från ökade utgifter och inte från besparingar. (De rödgrönas förslag innebär ju en besparing på de tre miljarder kronor som reformen skulle kosta.)
Visst är det besvärligt för alliansregeringen och för de rödgröna partierna att Sverigedemokraterna har fått en vågmästarställning i riksdagen. Hur skall man kunna slåss för sin egen politik och sina egna förslag utan att ge inflytande åt Sverigedemokraterna? Den enda rimliga linje jag kan identifiera är att både alliansregeringen och de rödgröna agerar utan att beakta hur Sverigedemokraterna kommer att ställa sig. För den rödgröna oppositionen innebär det att de skall lägga sina förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna.
Fredrik Reinfeldt tenderar att då och då agera som om han glömt att han leder en minoritetsregering. Det ingår i spelets idé att en minoritetsregering ständigt riskerar att förlora omröstningar i parlamentet. Vid de tillfällen man förlorar är det ingen god politik att skylla på oppositionen. Det är alltid regeringen som har ansvaret för att skapa majoritet i parlamentet för sin politik.
De som främst tjänar på att alliansregeringen och de rödgröna grälar om Sverigedemokraterna är just Sverigedemokraterna. Hittills tycker jag att både alliansregeringen och de rödgröna partierna varit föredömliga i att inte gå i den fällan. Ju närmare valdagen 2014 vi kommer, desto svårare kan det bli för partierna att stå frestelsen emot. Låt oss, särskilt i dessa tider, hoppas att regering och opposition kan inspireras av den kraft och styrka som präglade förmågan att just stå emot frestelser, vid ett viktigt tillfälle för ungefär 2000 år sedan.
2013-09-19
Vad hade hänt om Elisabeth Svantesson varit muslim?
Fredrik Reinfeldts val att utse Elisabeth Svantesson till ny arbetsmarknadsminister har väckt starka känslor. Är det lämpligt att en person med religiös tillhörighet i Livets Ord och med bakgrund i Ja till livet sitter i regeringen? När jag följer debatten får jag en märklig känsla att det ofta är samma personer som påstår att religion och politik skall hållas isär och att religion skall vara en privatsak som nu med emfas påstår att Elisabeth Svantessons religiösa övertygelse diskvalificerar henne från en ministerpost.
Själv menar jag ju att religion och politik inte kan hållas isär. Staten skall vara sekulär, men samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro är något jag alltid bär med mig och som präglar hur jag beter mig mot alla de människor jag möter. Så är det för de allra flesta troende människor. Därför finns tron alltid närvarande i samhället, i mänskliga möten och i mänsklig verksamhet. På samma sätt är det fullständigt naturligt att människor med en ateistisk livssyn låter sin övertygelse sätta spår i hur du ser på många viktiga frågor och hur de väljer att leva sina liv.
Jag har därför inga problem med Elisabeth Svantessons hemvist i kretsarna kring Livets Ord. Om hon däremot agerar politiskt mot till exempel fri abort eller samkönade äktenskap så är det en annan sak. Men då är det en strid som skall utkämpas med politiska medel, inom de ramar demokratin erbjuder.
Debatten kring utnämningen av Elisabeth Svantesson har en del likheter med den debatt som följde efter Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse i våras. (Jodå, det finns ett par skillnader också. Omar Mustafa fick kritik för att han vid några tillfällen inbjudit personer med en antisemitisk agenda och det anfördes att hans ordförandeskap i Islamiska Förbundet var svårt att förena med en plats i partistyrelsen. Men Omar Mustafa begick självkritik för sina olämpliga inbjudningar och erbjöd sig också att lämna sitt uppdrag som ordförande i Islamiska Förbundet.)
Däremot hade han ingen möjlighet att värja sig mot det mediedrev och den källkritiska kollaps som kännetecknade viktiga delar av mediebevakningen. TT spred felaktiga uppgifter om att Islamiska Förbundet hade en kvinnoförtryckande "familjestadga", Omar Mustafa beskylldes felaktigt för att ha uttalat sig antisemitiskt och han påstods i en stort uppslagen Expressen-artikel felaktigt ha hemliga miljoninkomster. Omar Mustafa pressades också hårt på sin åsikt om samkönade äktenskap. Till sist vek partiet ner sig för mediestormen och Omar Mustafa fick gå.
Om ingen ny information tillstöter tror jag att Elisabeth Svantesson rider ut stormen och sitter kvar. Det tycker jag i så fall är bra. Däremot är jag inte lika säker på att hon hade kunnat sitta kvar om hon haft samma åsikter men varit muslim. Mäter vi människor med olika måttstockar beroende på om de är muslimer eller kristna? Min osäkerhet i den frågan lämnar en fadd eftersmak.
Läs gärna Anna Ardin i samma ämne.
Själv menar jag ju att religion och politik inte kan hållas isär. Staten skall vara sekulär, men samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro är något jag alltid bär med mig och som präglar hur jag beter mig mot alla de människor jag möter. Så är det för de allra flesta troende människor. Därför finns tron alltid närvarande i samhället, i mänskliga möten och i mänsklig verksamhet. På samma sätt är det fullständigt naturligt att människor med en ateistisk livssyn låter sin övertygelse sätta spår i hur du ser på många viktiga frågor och hur de väljer att leva sina liv.
Jag har därför inga problem med Elisabeth Svantessons hemvist i kretsarna kring Livets Ord. Om hon däremot agerar politiskt mot till exempel fri abort eller samkönade äktenskap så är det en annan sak. Men då är det en strid som skall utkämpas med politiska medel, inom de ramar demokratin erbjuder.
Debatten kring utnämningen av Elisabeth Svantesson har en del likheter med den debatt som följde efter Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse i våras. (Jodå, det finns ett par skillnader också. Omar Mustafa fick kritik för att han vid några tillfällen inbjudit personer med en antisemitisk agenda och det anfördes att hans ordförandeskap i Islamiska Förbundet var svårt att förena med en plats i partistyrelsen. Men Omar Mustafa begick självkritik för sina olämpliga inbjudningar och erbjöd sig också att lämna sitt uppdrag som ordförande i Islamiska Förbundet.)
Däremot hade han ingen möjlighet att värja sig mot det mediedrev och den källkritiska kollaps som kännetecknade viktiga delar av mediebevakningen. TT spred felaktiga uppgifter om att Islamiska Förbundet hade en kvinnoförtryckande "familjestadga", Omar Mustafa beskylldes felaktigt för att ha uttalat sig antisemitiskt och han påstods i en stort uppslagen Expressen-artikel felaktigt ha hemliga miljoninkomster. Omar Mustafa pressades också hårt på sin åsikt om samkönade äktenskap. Till sist vek partiet ner sig för mediestormen och Omar Mustafa fick gå.
Om ingen ny information tillstöter tror jag att Elisabeth Svantesson rider ut stormen och sitter kvar. Det tycker jag i så fall är bra. Däremot är jag inte lika säker på att hon hade kunnat sitta kvar om hon haft samma åsikter men varit muslim. Mäter vi människor med olika måttstockar beroende på om de är muslimer eller kristna? Min osäkerhet i den frågan lämnar en fadd eftersmak.
Läs gärna Anna Ardin i samma ämne.
2013-09-17
Två överraskningar i Reinfeldts regeringsförklaring
Statsministerns uppläsande av sin regeringsförklaring är oftast en bedövande sömning tillställning. Här finns nästan inget utrymme för ideologisk glöd eller för politikens blod och eld. I stället blir det oftast en katalogaria där statsministern läser upp alla åtgärder regeringen vidtagit under det gångna året och pekar ut de åtgärder som skall vidtas under det kommande året (varav i princip alla är kända sedan tidigare). Riksdagsledamöterna har fullt sjå att inför TV-kamerorna kväva sina gäspningar i plenisalen.
Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i dag var inget undantag. Men han bjöd i alla fall på två överraskningar.
För det första innehöll regeringsförklaringen något så ovanligt som en uppsträckning av oppositionen, om än i förtäckta ordalag. Reinfeldt är missnöjd med att de rödgröna partierna utnyttjar sin lagstiftade rätt till utskottsinitiativ på ett sätt som han menar bryter mot praxis och mot spelets idé. I det här fallet genom att oppositionen kan utnyttja utskottsinitiativ till att blockera enskilda förslag i regeringens budget. Regeringen har annars av hävd kunnat få igenom sin budget som en helhet, om inte oppositionen kunnat enas om ett gemensamt budgetförslag och få gehör för det i kammaren.
Reinfeldt förnekar inte oppositionens rätt att utnyttja den lagstiftade möjligheten till utskottsinitiativ. Men han tycker det är ett olämpligt trixande om de gör det. I regeringsdeklarationen sägs: Här i riksdagen har vi en tradition av förhandling, ärligt spel och samarbete. (...) Riksdagsarbetet och budgethanteringen bygger på lagar som stiftas i brett samförstånd men också på traditioner och praxis. Det är viktigt. Tillit och respekt betyder ofta lika mycket som stiftad lag. I grunden menar Reinfeldt att en vald regering måste få genomföra den politik som den valdes på - allt annat är ett svek mot väljarna. Oppositionens sätt att hantera utskottsinitiativen är enligt Reinfeldt ett trixande som riskerar att urholka det ömsesidiga förtroendet och tilliten, vilket i sin tur kan minska valdeltagandet och främja missnöjespartier.
Piken är fin. Det är nog inte alla som ser den. Men glöm aldrig: Djävulen gömmer sig i detaljerna. Jag tycker det hade varit snyggare om Reinfeldt framfört sin kritik klart och tydligt. Nu framförs kritiken i förstucken form, och många undrar nog vad det egentligen var han syftade på. Så får man inte igång en bra diskussion om sakförhållandet.
Den andra överraskningen var regeringsombildningen. Jag är imponerad av att Fredrik Reinfeldt i vår transparenta och öppna tid lyckats hålla ombildningen hemlig hela vägen fram.
Biståndsminister Gunilla Carlsson avgår. Hennes ministertid har präglats av interna konflikter, dels med myndigheten Sida och dels med anställda på hennes eget departement. Avgången kommer därför inte oväntat.
Gunilla Carlsson ersätts av tidigare arbetsmarknadsministern Hillevi Engström. Det är ingen överdrift att påstå att alliansregeringen inte haft någon succé med just sina arbetsmarknadsministrar: Sven Otto Littorin - Tobias Billström - Hillevi Engström.
Ny arbetsmarknadsminister blir Elisabeth Svantesson. Nationalekonom (tror jag är bra) och en allmänt hög profil. Jag känner inte hennes politiska kompetens, men noterar att det inte tog många minuter innan hennes religiösa tillhörighet och förflutna dominerade twitterflödet. (Hon har en bakgrund i Livets Ord och i Ja till livet.) Och så finns det dem som säger att religion och politik inte skall blandas ihop. :)
Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i dag var inget undantag. Men han bjöd i alla fall på två överraskningar.
För det första innehöll regeringsförklaringen något så ovanligt som en uppsträckning av oppositionen, om än i förtäckta ordalag. Reinfeldt är missnöjd med att de rödgröna partierna utnyttjar sin lagstiftade rätt till utskottsinitiativ på ett sätt som han menar bryter mot praxis och mot spelets idé. I det här fallet genom att oppositionen kan utnyttja utskottsinitiativ till att blockera enskilda förslag i regeringens budget. Regeringen har annars av hävd kunnat få igenom sin budget som en helhet, om inte oppositionen kunnat enas om ett gemensamt budgetförslag och få gehör för det i kammaren.
Reinfeldt förnekar inte oppositionens rätt att utnyttja den lagstiftade möjligheten till utskottsinitiativ. Men han tycker det är ett olämpligt trixande om de gör det. I regeringsdeklarationen sägs: Här i riksdagen har vi en tradition av förhandling, ärligt spel och samarbete. (...) Riksdagsarbetet och budgethanteringen bygger på lagar som stiftas i brett samförstånd men också på traditioner och praxis. Det är viktigt. Tillit och respekt betyder ofta lika mycket som stiftad lag. I grunden menar Reinfeldt att en vald regering måste få genomföra den politik som den valdes på - allt annat är ett svek mot väljarna. Oppositionens sätt att hantera utskottsinitiativen är enligt Reinfeldt ett trixande som riskerar att urholka det ömsesidiga förtroendet och tilliten, vilket i sin tur kan minska valdeltagandet och främja missnöjespartier.
Piken är fin. Det är nog inte alla som ser den. Men glöm aldrig: Djävulen gömmer sig i detaljerna. Jag tycker det hade varit snyggare om Reinfeldt framfört sin kritik klart och tydligt. Nu framförs kritiken i förstucken form, och många undrar nog vad det egentligen var han syftade på. Så får man inte igång en bra diskussion om sakförhållandet.
Den andra överraskningen var regeringsombildningen. Jag är imponerad av att Fredrik Reinfeldt i vår transparenta och öppna tid lyckats hålla ombildningen hemlig hela vägen fram.
Biståndsminister Gunilla Carlsson avgår. Hennes ministertid har präglats av interna konflikter, dels med myndigheten Sida och dels med anställda på hennes eget departement. Avgången kommer därför inte oväntat.
Gunilla Carlsson ersätts av tidigare arbetsmarknadsministern Hillevi Engström. Det är ingen överdrift att påstå att alliansregeringen inte haft någon succé med just sina arbetsmarknadsministrar: Sven Otto Littorin - Tobias Billström - Hillevi Engström.
Ny arbetsmarknadsminister blir Elisabeth Svantesson. Nationalekonom (tror jag är bra) och en allmänt hög profil. Jag känner inte hennes politiska kompetens, men noterar att det inte tog många minuter innan hennes religiösa tillhörighet och förflutna dominerade twitterflödet. (Hon har en bakgrund i Livets Ord och i Ja till livet.) Och så finns det dem som säger att religion och politik inte skall blandas ihop. :)
2013-09-16
De viktigaste slutsatserna av kyrkovalet
Nu föreligger det ett preliminärt resultat av kyrkovalet. Här följer vad som enligt min mening är de viktigaste slutsatserna av utfallet.
1. De radikala krafterna i kyrkan stärker sin ställning. Samtliga rödgröna nomineringsgrupper gick framåt. Socialdemokraterna ökade från 28.3 till 29.4 procent. Miljöpartister i Svenska kyrkan ökade från 3.2 till 4.7 procent. Vänstern i Svenska kyrkan ökade från 1.2 till 2.4 procent. Sammantaget ökade de rödgröna nomineringsgrupperna med nio mandat.
2. Sverigedemokraterna ökade från 2.9 till strax under 6.0 procent. Det är ett bra resultat för Sverigedemokraterna. Men som statsvetaren Andreas Johansson Heinö har påpekat, så tenderar Sverigedemokraternas resultat i kyrkovalen att följa partiets resultat i föregående riksdagsval. Sannolikheten att partiet kommer att få något inflytande i kyrkopolitiken är mycket liten.
3. Allianspartierna får fundera över sitt engagemang i kyrkovalet. De nomineringsgrupper som är näraliggande Alliansen (Centerpartiet, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Fria liberaler i Svenska kyrkan, Borgerligt alternativ) går samtliga tillbaka och tappar sammantaget 26 mandat. De så kallade "opolitiska" nomineringsgrupperna (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan - Posk - samt Öppen kyrka - Öka - gick båda framåt).
4. Valdeltagandet ökade från 11.9 till 12.7 procent. Det är bra att valdeltagandet ökar. Men givet den intensiva mobiliseringen i sociala medier är ökningen blygsam.
5. Omkring 700 000 medborgare deltog aktivt i en gemensam demokratisk process. Det är inte ofta det händer i Sverige i dag.
1. De radikala krafterna i kyrkan stärker sin ställning. Samtliga rödgröna nomineringsgrupper gick framåt. Socialdemokraterna ökade från 28.3 till 29.4 procent. Miljöpartister i Svenska kyrkan ökade från 3.2 till 4.7 procent. Vänstern i Svenska kyrkan ökade från 1.2 till 2.4 procent. Sammantaget ökade de rödgröna nomineringsgrupperna med nio mandat.
2. Sverigedemokraterna ökade från 2.9 till strax under 6.0 procent. Det är ett bra resultat för Sverigedemokraterna. Men som statsvetaren Andreas Johansson Heinö har påpekat, så tenderar Sverigedemokraternas resultat i kyrkovalen att följa partiets resultat i föregående riksdagsval. Sannolikheten att partiet kommer att få något inflytande i kyrkopolitiken är mycket liten.
3. Allianspartierna får fundera över sitt engagemang i kyrkovalet. De nomineringsgrupper som är näraliggande Alliansen (Centerpartiet, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Fria liberaler i Svenska kyrkan, Borgerligt alternativ) går samtliga tillbaka och tappar sammantaget 26 mandat. De så kallade "opolitiska" nomineringsgrupperna (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan - Posk - samt Öppen kyrka - Öka - gick båda framåt).
4. Valdeltagandet ökade från 11.9 till 12.7 procent. Det är bra att valdeltagandet ökar. Men givet den intensiva mobiliseringen i sociala medier är ökningen blygsam.
5. Omkring 700 000 medborgare deltog aktivt i en gemensam demokratisk process. Det är inte ofta det händer i Sverige i dag.
2013-09-15
Så går det i valet 2014. Eller?
Igår var det bara ett år kvar till nästa riksdagsval. På anmodan av Svenska Dagbladet tippade jag valresultatet enligt följande:
S 33.0, V 6.8, MP 7.6, M 27.2, FP 7.1, C 5.1, KD 4.1, SD 7.3, Övr 1.8 procent.
Ett sådant resultat skulle ge 47.4 procent till de rödgröna mot 43.5 procent för Alliansen. Vi skulle således få ett regeringsskifte och Stefan Löfven bli statsminister. Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare med sina 7.3 procent. Både Centerpartiet och Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen. Nedan redovisar jag de tankegångar som ledde fram till mitt tips, både i regeringsfrågan och för de enskilda partierna.
Jag är ganska säker på att vi går mot ett regeringsskifte 2014. Jag baserar min bedömning inte främst på opinionsläget i dag. Visserligen har samstämmiga opinionsmätningar under mycket lång tid visat på ett stabilt överläge för de rödgröna partierna på strax under eller strax över tio procentenheter. Men opinionsläget ett år före valet har ett ytterst begränsat prognosvärde. Inte minst erfarenheterna från förra mandatperioden, då Alliansen hämtade in ett rekordstort underläge, manar till försiktighet.
Jag resonerar så här. Vi lever i en individualiserad tid där partiernas band till sina väljare försvagats avsevärt. Med individualiseringen och de försvagade banden till partierna ökar väljarrörligheten. I början av 1960-talet var det bara var tionde väljare i Sverige som bytte parti, 90 procent av väljarna röstade på samma parti som vid tidigare val. I dag är det i stället ungefär en tredjedel av väljarna som byter parti mellan valen. Den ökade väljarrörligheten leder till kortare regeringsperioder. Det är i dag ytterst ovanligt att väljarna röstar fram samma regering tre val i rad. Det har i princip inte hänt i Europa under 2000-talet. Ur det perspektivet har Fredrik Reinfeldt och Alliansregeringen en enorm uppförsbacke att ta sig an.
Nu är det ju inte bara väljarnas beteende som är intressant att studera om man vill spekulera kring en valutgång. Samhällsutvecklingen och de politiska partiernas agerande är naturligtvis minst lika viktigt. När det gäller samhällsutvecklingen har jag en känsla av att debatten alltmer börjat kretsa kring sprickorna i välfärdsstaten. OECD-statistik har visat att ojämlikheten i Sverige växer. Ungdomsarbetslösheten är rekordhög och visar inga tecken på att vika. Skolan beskrivs i termer av kris och med försämrade studieresultat för eleverna. Sjukvården skakas av Läkaruppropet, i protest mot bristande kvalitet inom svensk sjukvård.
Jag ser just nu inte potentialen hos Alliansregeringen att formulera en gemensam politik som på ett inför väljarna trovärdigt sätt tar sig an dessa samhällsproblem. Jag ser inte de politiska förutsättningarna för en nystart för Alliansen, den uppgadering till Allians 2.0 som Annie Lööf i sitt Almedalstal 2012 beskrev som en nödvändig förutsättning för Alliansens fortlevnad. I stället ser jag en Alliansregering med idétorka, där ett 6:e, ett 7:e och ett 8:e jobbskatteavdrag bara skulle pränta in bilden av Alliansregeringen som en "one trick pony", en cirkusartist som bara har ett enda trick i sin repertoar.
Kanske har jag fel. I så fall börjar det bli hög tid för Alliansregeringen att visa det.
När det gäller de enskilda partierna har jag resonerat så här:
Socialdemokraterna: Under Stefan Löfvens ledning har partiet skaffat sig en stabilitet som ger arbetsro. Men partiarbetet präglas också av en kvarvarande ängslan att tappa opinionsöverläget på samma sätt som partiet gjorde inför valet 2010. Socialdemokraterna kommer att gå in i valrörelsen 2014 med en kombination av offensiv och försiktighet. Oron att tappa marginalväljare ur medelklassen drar partiet mot mitten. Det räcker till 33 procent, men knappast så mycket mer.
Vänsterpartiet: Det blir trångt i mitten i valrörelsen 2014. Det kan gynna Vänsterpartiet som täcker upp vänsterflanken i väljarkåren. Ett valresultat upp mot sju procent är inte omöjligt.
Miljöpartiet: Trängseln i mitten kan missgynna Miljöpartiet. Miljöfrågorna blir knappast någon stor stridsfråga i valrörelsen och skolfrågorna är det många som vill lägga beslag på. Miljöpartiet kan mycket väl bli tredje största parti, men med ett ändå modest resultat på 7.6 procent.
Moderaterna: Det är tung att regera. Fredrik Reinfeldt och Nya Moderaterna har varit enormt framgångsrika. Men nu är det slut, åtminstone för den här gången. Moderaterna backar, ner till strax över 27 procent.
Folkpartiet: Partiet har tappat sin paradfråga skolan till de rödgröna partierna och får svårt att ta tillbaka den igen. Har Jan Björklund någon annan kanin att dra fram ur hatten? Jag tvivlar. Men partiet är stabilt och gör ett OK val på omkring 7 procent.
Centerpartiet: Efter en ideologisk vilsenhet som fått Socialdemokraterna att framstå som kompassnålen personifierad tycks Annie Lööf och Centerpartiet till sist ha landat i att det är landsbygdsfrågorna partiet kan göra avtryck. Jag tror det är en klok bedömning. Tillsammans med en välfylld kampanjkassa kan Centerpartiet i hyggligt god tid före valrörelsen 2014 skapa ett litet säkerhetsavstånd till fyraprocentsspärren. I valet räcker det till 5.1 procent.
Kristdemokraterna: Hur mycket Göran Hägglund än tar i så det knakar lyfter inte Kristdemokraterna en millimeter i opinionen. Men om Centerpartiet i god tid före valrörelsen etablerat sig på en nivå högre än fyra procent finns det bara ett parti kvar för moderata taktikröstare att rösta på. Den kan rädda Kristdemokraterna kvar i riksdagen en gång till. Jag säger 4.1 procent.
Sverigedemokraterna. Partiet har under mandatperioden konsoliderat sig och stärkt sin ställning i väljaropinionen. Jag tror inte att valrörelsen 2014 kommer att ge särskilt mycket utrymme åt partiets hittills enda profilfråga, det vill säga invandringspolitiken. Men partiet kommer ändå att göra ett relativt bra val och stannar på 7.3 procent.
Som sagt - detta är ett tips och inget annat. Mycket som vi inte kan förutse kommer att hända under valåret och vrida den politiska spelplanen åt håll som vi i dag inte kan se. Osäkerheten blir extra stor eftersom vi har ett Eurpaval några månader före riksdagsvalet, och inte vet hur valresultatet från Europavalet påverkar valrörelsen inför riksdagsvalet. Men försiktighet har aldrig varit min favoritdygd och därför tycker jag det är intressant och roligt med valtips även om det är ett helt år kvar till valet.
S 33.0, V 6.8, MP 7.6, M 27.2, FP 7.1, C 5.1, KD 4.1, SD 7.3, Övr 1.8 procent.
Ett sådant resultat skulle ge 47.4 procent till de rödgröna mot 43.5 procent för Alliansen. Vi skulle således få ett regeringsskifte och Stefan Löfven bli statsminister. Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare med sina 7.3 procent. Både Centerpartiet och Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen. Nedan redovisar jag de tankegångar som ledde fram till mitt tips, både i regeringsfrågan och för de enskilda partierna.
Jag är ganska säker på att vi går mot ett regeringsskifte 2014. Jag baserar min bedömning inte främst på opinionsläget i dag. Visserligen har samstämmiga opinionsmätningar under mycket lång tid visat på ett stabilt överläge för de rödgröna partierna på strax under eller strax över tio procentenheter. Men opinionsläget ett år före valet har ett ytterst begränsat prognosvärde. Inte minst erfarenheterna från förra mandatperioden, då Alliansen hämtade in ett rekordstort underläge, manar till försiktighet.
Jag resonerar så här. Vi lever i en individualiserad tid där partiernas band till sina väljare försvagats avsevärt. Med individualiseringen och de försvagade banden till partierna ökar väljarrörligheten. I början av 1960-talet var det bara var tionde väljare i Sverige som bytte parti, 90 procent av väljarna röstade på samma parti som vid tidigare val. I dag är det i stället ungefär en tredjedel av väljarna som byter parti mellan valen. Den ökade väljarrörligheten leder till kortare regeringsperioder. Det är i dag ytterst ovanligt att väljarna röstar fram samma regering tre val i rad. Det har i princip inte hänt i Europa under 2000-talet. Ur det perspektivet har Fredrik Reinfeldt och Alliansregeringen en enorm uppförsbacke att ta sig an.
Nu är det ju inte bara väljarnas beteende som är intressant att studera om man vill spekulera kring en valutgång. Samhällsutvecklingen och de politiska partiernas agerande är naturligtvis minst lika viktigt. När det gäller samhällsutvecklingen har jag en känsla av att debatten alltmer börjat kretsa kring sprickorna i välfärdsstaten. OECD-statistik har visat att ojämlikheten i Sverige växer. Ungdomsarbetslösheten är rekordhög och visar inga tecken på att vika. Skolan beskrivs i termer av kris och med försämrade studieresultat för eleverna. Sjukvården skakas av Läkaruppropet, i protest mot bristande kvalitet inom svensk sjukvård.
Jag ser just nu inte potentialen hos Alliansregeringen att formulera en gemensam politik som på ett inför väljarna trovärdigt sätt tar sig an dessa samhällsproblem. Jag ser inte de politiska förutsättningarna för en nystart för Alliansen, den uppgadering till Allians 2.0 som Annie Lööf i sitt Almedalstal 2012 beskrev som en nödvändig förutsättning för Alliansens fortlevnad. I stället ser jag en Alliansregering med idétorka, där ett 6:e, ett 7:e och ett 8:e jobbskatteavdrag bara skulle pränta in bilden av Alliansregeringen som en "one trick pony", en cirkusartist som bara har ett enda trick i sin repertoar.
Kanske har jag fel. I så fall börjar det bli hög tid för Alliansregeringen att visa det.
När det gäller de enskilda partierna har jag resonerat så här:
Socialdemokraterna: Under Stefan Löfvens ledning har partiet skaffat sig en stabilitet som ger arbetsro. Men partiarbetet präglas också av en kvarvarande ängslan att tappa opinionsöverläget på samma sätt som partiet gjorde inför valet 2010. Socialdemokraterna kommer att gå in i valrörelsen 2014 med en kombination av offensiv och försiktighet. Oron att tappa marginalväljare ur medelklassen drar partiet mot mitten. Det räcker till 33 procent, men knappast så mycket mer.
Vänsterpartiet: Det blir trångt i mitten i valrörelsen 2014. Det kan gynna Vänsterpartiet som täcker upp vänsterflanken i väljarkåren. Ett valresultat upp mot sju procent är inte omöjligt.
Miljöpartiet: Trängseln i mitten kan missgynna Miljöpartiet. Miljöfrågorna blir knappast någon stor stridsfråga i valrörelsen och skolfrågorna är det många som vill lägga beslag på. Miljöpartiet kan mycket väl bli tredje största parti, men med ett ändå modest resultat på 7.6 procent.
Moderaterna: Det är tung att regera. Fredrik Reinfeldt och Nya Moderaterna har varit enormt framgångsrika. Men nu är det slut, åtminstone för den här gången. Moderaterna backar, ner till strax över 27 procent.
Folkpartiet: Partiet har tappat sin paradfråga skolan till de rödgröna partierna och får svårt att ta tillbaka den igen. Har Jan Björklund någon annan kanin att dra fram ur hatten? Jag tvivlar. Men partiet är stabilt och gör ett OK val på omkring 7 procent.
Centerpartiet: Efter en ideologisk vilsenhet som fått Socialdemokraterna att framstå som kompassnålen personifierad tycks Annie Lööf och Centerpartiet till sist ha landat i att det är landsbygdsfrågorna partiet kan göra avtryck. Jag tror det är en klok bedömning. Tillsammans med en välfylld kampanjkassa kan Centerpartiet i hyggligt god tid före valrörelsen 2014 skapa ett litet säkerhetsavstånd till fyraprocentsspärren. I valet räcker det till 5.1 procent.
Kristdemokraterna: Hur mycket Göran Hägglund än tar i så det knakar lyfter inte Kristdemokraterna en millimeter i opinionen. Men om Centerpartiet i god tid före valrörelsen etablerat sig på en nivå högre än fyra procent finns det bara ett parti kvar för moderata taktikröstare att rösta på. Den kan rädda Kristdemokraterna kvar i riksdagen en gång till. Jag säger 4.1 procent.
Sverigedemokraterna. Partiet har under mandatperioden konsoliderat sig och stärkt sin ställning i väljaropinionen. Jag tror inte att valrörelsen 2014 kommer att ge särskilt mycket utrymme åt partiets hittills enda profilfråga, det vill säga invandringspolitiken. Men partiet kommer ändå att göra ett relativt bra val och stannar på 7.3 procent.
Som sagt - detta är ett tips och inget annat. Mycket som vi inte kan förutse kommer att hända under valåret och vrida den politiska spelplanen åt håll som vi i dag inte kan se. Osäkerheten blir extra stor eftersom vi har ett Eurpaval några månader före riksdagsvalet, och inte vet hur valresultatet från Europavalet påverkar valrörelsen inför riksdagsvalet. Men försiktighet har aldrig varit min favoritdygd och därför tycker jag det är intressant och roligt med valtips även om det är ett helt år kvar till valet.
2013-09-12
Idrott och politik. Varför svenska idrottsledare borde läsa Henrik Ibsen.
I efterdyningarna av debatten om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar har jag skaffat mig en ny hobby. Jag har börjat samla på sällsynt enfaldiga uttalanden av idrottsledare om relationen mellan idrott och politik.
Jag har tidigare uppmärksammat ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquists kommentar om frånvaron av svarta spelare i apartheidlandet Rhodesias lag inför Davis Cup-matchen mot Sverige i Båstad 1968: Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet 26/3 1968)
Eller Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englunds förnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i diktaturens Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3 2012)
Eller Stefan Lindeberg, ordförande för Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) som med anledning av att norska idrottsstjärnor inför OS i Peking deltog i en kampanj till stöd för politiska fångar i Kina fick frågan om det var okej för en olympisk idrottsman eller idrottskvinna att uttala sig politiskt: Det skulle jag anse är att utnyttja den olympiska rörelsen. Det ingår inte i normal yttrandefrihet. (Sydsvenskan 22/6 2008)
Jag är inte ute efter att peka finger. Jag vill verkligen uppriktigt förstå vad det är för logik som ligger till grund för att svenska idrottsledare genom sina uttalanden alltför ofta skämmer ut både sig själv och idrottsrörelsen.
I dag fick jag två nya exemplar till min samling. Expressen har kommit över det avtal som alla aktiva och ledare som skall delta i Sotji-OS i Rysslan 2014 måste skriva under. I avtalet finns bland annat ett förbud mot att "sprida propaganda eller publicitet". Gunilla Lindberg är ledamot av Internationella Olympiska Kommitténs (IOK) styrelse samt generalsekreterare för SOK. Till Expressen försvarar hon avtalet: Idrottsarenor är inga platser för propaganda av något slag. Det vore ohållbart. Expressen frågar henne då varför en idrottsutövare inte får förespråka mänskliga rättigheter. Lindberg svarar: Vi jobbar med idrott, som är den största mänskliga rättighetsorganisationen i hela världen. Svaret är en variant på Goddag yxskaft. Expressens fråga gäller varför individen inte skall ha rätt att uttala sitt stöd för de mänskliga rättigheterna. Men Lindberg väljer att inte alls svara på frågan, utan uttalar sig i stället om idrottsrörelsens status överhuvudtaget.
I samma artikel får SOK:s ordförande Stefan Lindeberg (ja, samme Stefan Lindeberg som redan fanns i min samling) frågan vad som är propaganda och vad som inte är det. Enligt avtalet är det den nationella olympiska kommittén, i det här fallet SOK, som först tar ställning till vilka åtgärder som skall vidtas om någon bryter mot avtalet. Lindebergs svar är inte förtroendeingivande. Enligt Lindeberg klassificeras en handling som propaganda eller ej beroende bland annat på hur stort ni i medierna gör det samt om någon annan tar illa upp. Så om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar får medial uppmärksamhet så är de propaganda, annars inte. Och om "någon" tar illa upp av hennes naglar så är de propaganda, annars inte. Man tar sig för pannan.
Jag kan inte komma till någon annan slutsats att de idrottsledare som citerats ovan försöker använda sig av den berömda struts-taktiken. I stället för att möta problemet och ta det på allvar försöker de undvika problemet genom att sticka huvudet i sanden. Allt enligt devisen: Om man låtsas att problemet inte finns så finns det inte.
Det finns ingen principiell enkel lösning på problematiken kring politiska manifestationer i samband med idrottsarrangemang. Alla försök till lösningar måste vara pragmatiska. Men varje steg framåt i frågan förutsätter att man erkänner att här finns en problematik, och inte försöker smita runt den. Det finns ingen väg udenom, lärde vi oss av Peer Gynt. Svenska idrottsledare borde läsa sin Ibsen.
Jag har tidigare uppmärksammat ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquists kommentar om frånvaron av svarta spelare i apartheidlandet Rhodesias lag inför Davis Cup-matchen mot Sverige i Båstad 1968: Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet 26/3 1968)
Eller Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englunds förnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i diktaturens Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3 2012)
Eller Stefan Lindeberg, ordförande för Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) som med anledning av att norska idrottsstjärnor inför OS i Peking deltog i en kampanj till stöd för politiska fångar i Kina fick frågan om det var okej för en olympisk idrottsman eller idrottskvinna att uttala sig politiskt: Det skulle jag anse är att utnyttja den olympiska rörelsen. Det ingår inte i normal yttrandefrihet. (Sydsvenskan 22/6 2008)
Jag är inte ute efter att peka finger. Jag vill verkligen uppriktigt förstå vad det är för logik som ligger till grund för att svenska idrottsledare genom sina uttalanden alltför ofta skämmer ut både sig själv och idrottsrörelsen.
I dag fick jag två nya exemplar till min samling. Expressen har kommit över det avtal som alla aktiva och ledare som skall delta i Sotji-OS i Rysslan 2014 måste skriva under. I avtalet finns bland annat ett förbud mot att "sprida propaganda eller publicitet". Gunilla Lindberg är ledamot av Internationella Olympiska Kommitténs (IOK) styrelse samt generalsekreterare för SOK. Till Expressen försvarar hon avtalet: Idrottsarenor är inga platser för propaganda av något slag. Det vore ohållbart. Expressen frågar henne då varför en idrottsutövare inte får förespråka mänskliga rättigheter. Lindberg svarar: Vi jobbar med idrott, som är den största mänskliga rättighetsorganisationen i hela världen. Svaret är en variant på Goddag yxskaft. Expressens fråga gäller varför individen inte skall ha rätt att uttala sitt stöd för de mänskliga rättigheterna. Men Lindberg väljer att inte alls svara på frågan, utan uttalar sig i stället om idrottsrörelsens status överhuvudtaget.
I samma artikel får SOK:s ordförande Stefan Lindeberg (ja, samme Stefan Lindeberg som redan fanns i min samling) frågan vad som är propaganda och vad som inte är det. Enligt avtalet är det den nationella olympiska kommittén, i det här fallet SOK, som först tar ställning till vilka åtgärder som skall vidtas om någon bryter mot avtalet. Lindebergs svar är inte förtroendeingivande. Enligt Lindeberg klassificeras en handling som propaganda eller ej beroende bland annat på hur stort ni i medierna gör det samt om någon annan tar illa upp. Så om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar får medial uppmärksamhet så är de propaganda, annars inte. Och om "någon" tar illa upp av hennes naglar så är de propaganda, annars inte. Man tar sig för pannan.
Jag kan inte komma till någon annan slutsats att de idrottsledare som citerats ovan försöker använda sig av den berömda struts-taktiken. I stället för att möta problemet och ta det på allvar försöker de undvika problemet genom att sticka huvudet i sanden. Allt enligt devisen: Om man låtsas att problemet inte finns så finns det inte.
Det finns ingen principiell enkel lösning på problematiken kring politiska manifestationer i samband med idrottsarrangemang. Alla försök till lösningar måste vara pragmatiska. Men varje steg framåt i frågan förutsätter att man erkänner att här finns en problematik, och inte försöker smita runt den. Det finns ingen väg udenom, lärde vi oss av Peer Gynt. Svenska idrottsledare borde läsa sin Ibsen.
2013-09-10
Kyrkovalet berör centrala värdekonflikter - gå och rösta nu!
Just nu pågår förtidsröstningen till kyrkovalet som äger rum söndagen den 15 september. Valrörelsen kännetecknas av en blandning av likgiltighet och starka känslor. Drygt tio procent av Svenska kyrkans 5.5 miljoner medlemmar över 16 år brukar gå och rösta. De allra flesta av Svenska kyrkans röstberättigade medlemmar väljer således att inte utnyttja sin rösträtt. Det betyder likväl att nära 700 000 människor väljer att aktivt delta i denna demokratiska process. Kanske inte så illa i vår individualiserade tid.
Trots det låga valdeltagandet väcker kyrkovalet starka känslor. Många har synpunkter på hur valet genomförs och hur Svenska kyrkan skall bedriva sin verksamhet. Det är bra. Det vore orimligt om det inte fanns konflikter i en rörelse med 6.5 medlemmar. Konflikter kan rätt hanterade bidra till att föra utvecklingen framåt och på så sätt främja verksamheten.
För att konflikterna skall kunna hanteras på ett konstruktivt sätt är det viktigt att de skiljelinjer som finns redovisas öppet och tydligt. En viktig skiljelinje i kyrkovalet avser vem som skall bestämma vilken väg Svenska kyrkan skall gå. Är det de trognaste gudstjänstbesökarna - det så kallade kyrkfolket - eller är det alla kyrkans medlemmar? För mig är svaret självklart. Jag vill ha en öppen folkkyrka som vid sidan av gudstjänstfirande och församlingsliv också finns mitt i samhället, mitt i debatten. Kyrkans uppdrag är globalt, och sträcker sig långt utanför kyrkorummet. Då finns det också ett demokratiskt värde i att alla kyrkans medlemmar får vara med och påverka, inte bara de som väljer att regelbundet delta i gudstjänstfirandet.
En annan skiljelinje avser kyrkans plats i samhällsdebatten. Hur skall evangeliets kärleksbudskap tolkas och överföras till det samhälle vi lever i här och nu? Här finns tolkningar och åsikter från djup konservatism till radikal socialism, åsiktsskillnader som bland annat kommer till uttryck i frågor om sociala orättvisor, bistånd, flyktingmottagning och abort. De ideologiska skiftningar vi återfinner i samhällsdebatten återfinns också inom Svenska kyrkan.
En ytterligare skiljelinje rör förhållandena inom kyrkan, till exempel ett på sina håll kvardröjande kvinnoprästmotstånd, synen på samkönade äktenskap och dialog med andra religioner.
Dessa skiljelinjer är inte frikopplade, utan överlappar varandra en hel del. Jag tycker det är bra att skiljelinjerna kommer till uttryck i olika alternativ att rösta på i kyrkovalet, oavsett om det sker i form av nomineringsgrupper som företräder olika politiska grupperingar eller om det sker på annat sätt. Sämst är de så kallad samlingslistorna där en väljare som inte personligen känner till de enskilda namnen på listan har mycket svårt att veta vad hen egentligen röstar på.
Ibland hör man avfärdande argument om att religion och politik inte hör ihop. Påståendet är ungefär lika begåvat som det att idrott och politik inte hör ihop. Religion och politik påverkar varandra på samma sätt som idrott och politik påverkar varandra. Så är det och jag kan inte se hur det skulle kunna vara annorlunda.
Jag brukar säga att staten skall vara sekulär, samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro är något jag alltid bär med mig och som präglar hur jag beter mig mot alla de människor jag möter i vår vackra värld. Så är det för de allra flesta troende människor. Därför finns tron också alltid närvarande i samhället, i mänskliga möten och i mänsklig verksamhet. Så kommer det att vara så länge religion finns kvar och det finns troende människor.
Kyrkovalet rör värdefrågor och värdekonflikter av betydelse för alla som är medlemmar i Svenska kyrkan. Använd därför din rösträtt och gör det nu.
Själv kandiderar jag för Socialdemokraterna i valen till kyrkomötet, stiftsfullmäktige i Göteborgs stift samt kyrkofullmäktige i Vasa församling.
Angående kyrkovalet rekommenderar jag texter av Vänstra Stranden och av Andreas Johansson Heinö.
Trots det låga valdeltagandet väcker kyrkovalet starka känslor. Många har synpunkter på hur valet genomförs och hur Svenska kyrkan skall bedriva sin verksamhet. Det är bra. Det vore orimligt om det inte fanns konflikter i en rörelse med 6.5 medlemmar. Konflikter kan rätt hanterade bidra till att föra utvecklingen framåt och på så sätt främja verksamheten.
För att konflikterna skall kunna hanteras på ett konstruktivt sätt är det viktigt att de skiljelinjer som finns redovisas öppet och tydligt. En viktig skiljelinje i kyrkovalet avser vem som skall bestämma vilken väg Svenska kyrkan skall gå. Är det de trognaste gudstjänstbesökarna - det så kallade kyrkfolket - eller är det alla kyrkans medlemmar? För mig är svaret självklart. Jag vill ha en öppen folkkyrka som vid sidan av gudstjänstfirande och församlingsliv också finns mitt i samhället, mitt i debatten. Kyrkans uppdrag är globalt, och sträcker sig långt utanför kyrkorummet. Då finns det också ett demokratiskt värde i att alla kyrkans medlemmar får vara med och påverka, inte bara de som väljer att regelbundet delta i gudstjänstfirandet.
En annan skiljelinje avser kyrkans plats i samhällsdebatten. Hur skall evangeliets kärleksbudskap tolkas och överföras till det samhälle vi lever i här och nu? Här finns tolkningar och åsikter från djup konservatism till radikal socialism, åsiktsskillnader som bland annat kommer till uttryck i frågor om sociala orättvisor, bistånd, flyktingmottagning och abort. De ideologiska skiftningar vi återfinner i samhällsdebatten återfinns också inom Svenska kyrkan.
En ytterligare skiljelinje rör förhållandena inom kyrkan, till exempel ett på sina håll kvardröjande kvinnoprästmotstånd, synen på samkönade äktenskap och dialog med andra religioner.
Dessa skiljelinjer är inte frikopplade, utan överlappar varandra en hel del. Jag tycker det är bra att skiljelinjerna kommer till uttryck i olika alternativ att rösta på i kyrkovalet, oavsett om det sker i form av nomineringsgrupper som företräder olika politiska grupperingar eller om det sker på annat sätt. Sämst är de så kallad samlingslistorna där en väljare som inte personligen känner till de enskilda namnen på listan har mycket svårt att veta vad hen egentligen röstar på.
Ibland hör man avfärdande argument om att religion och politik inte hör ihop. Påståendet är ungefär lika begåvat som det att idrott och politik inte hör ihop. Religion och politik påverkar varandra på samma sätt som idrott och politik påverkar varandra. Så är det och jag kan inte se hur det skulle kunna vara annorlunda.
Jag brukar säga att staten skall vara sekulär, samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro är något jag alltid bär med mig och som präglar hur jag beter mig mot alla de människor jag möter i vår vackra värld. Så är det för de allra flesta troende människor. Därför finns tron också alltid närvarande i samhället, i mänskliga möten och i mänsklig verksamhet. Så kommer det att vara så länge religion finns kvar och det finns troende människor.
Kyrkovalet rör värdefrågor och värdekonflikter av betydelse för alla som är medlemmar i Svenska kyrkan. Använd därför din rösträtt och gör det nu.
Själv kandiderar jag för Socialdemokraterna i valen till kyrkomötet, stiftsfullmäktige i Göteborgs stift samt kyrkofullmäktige i Vasa församling.
Angående kyrkovalet rekommenderar jag texter av Vänstra Stranden och av Andreas Johansson Heinö.
2013-09-08
Norska valet: Høyre vill släppa in Fremskrittspartiet i den politiska värmen
I morgon är det val i Norge och det mesta talar för regeringsskifte. Under två mandatperioder - åtta år - har Norge styrts av Socialdemokraterna, Socialistisk Venstre och Senterpartiet, med Jens Stoltenberg som statsminister. Men samstämmiga opinionsmätningar visar att Høyre går starkt framåt och att dess partiledare Erna Solberg får bilda regering.
Maktskiftet i Norge kommer i så fall inte oväntat. Det har blivit extremt ovanligt i europeisk politik att en och samma regering sitter kvar över tre mandatperioder. Väljarna byter i dag parti betydligt oftare än tidigare och den så kallade klassröstningen - att arbetare röstar vänster och tjänstemän borgerligt - har försvagats. Den ökade väljarrörligheten är i sin tur ett uttryck för den individualisering av samhället som följer i den kommunikationsteknolgiska revolutionens spår.
Valrörelsen i Norge påminner en hel del om de senaste årens politiska utveckling i Sverige. Høyre utlovar till exempel kraftiga skattesänkningar och privatiseringar inom den offentliga sektorn.
En viktigt skillnad finns i dag mellan svensk och norsk politik. I Sverige har Moderaterna och Fredrik Reinfeldt varit föredömligt tydliga och konsekventa med att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. I Norge går mellertid Høyre och Erna Solberg till val på att bilda regering tillsammans med det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som bär en lång historia av främlingsfientlighet i sin ryggsäck. Även liberala Venstre och Kristelig Folkeparti är inbjudna till ett regeringssamarbete.
Det finns en viktig skillnad mellan Sverigedemokraterna och Fremskittspartiet. Medan Sverigedemokraterna har ett förflutet i en nazianstruken högerextremism har Fremskrittspartiet (på samma sätt som Dansk Folkeparti) sina rötter som ett borgerligt missnöjesparti med skattesänkningar och en närmast nyliberal syn på staten på programmet. Sverigedemokraterna är ett starkt nationalistiskt parti, medan Fremskrittspartiet har en starkt liberal syn på den ekonomiska politiken. I det avseendet påminner Fremskrittspartiet mer om Ny Demokrati än om Sverigedemokraterna.
Men Frenmskrittspartiet och Sverigedemokraterna förenas i sin kamp för en mer restriktiv flykting- och invandringspolitik och Fremskrittspartiet har en lång historia av främlingsfientlighet inom sitt parti. I årets val profilerar sig Fremskrittspartiet bland annat genom en Youtube-film där en burkaklädd kvinna genom integration skall "förvandlas" till en ung, snygg kvinna som stämmer överens med ett västerländskt skönhetsideal.
Genom att Høyre och Erna Solberg nu öppnar för regeringssamarbete med Fremskrittspartiet bidrar partiet till att legitimera främlingsfientlighet i nordisk politik. Høyre och Erna Solberg bidrar också till att sänka tröskeln till att släppa in även Dansk Folkeparti och i förlängningen även Sverigedemokraterna i den politiska värmen.
Det är en olycklig och obehaglig utveckling. Under sina år som statsminister 1991-1994 var Carl Bildt föredömligt tydlig med att stå emot krav från sina partikamrater om samverkan med Ny Demokrati. Bengt Westerberg var även han föredömligt tydlig med hur han såg på Ny Demokratis plats i svensk politik. Vore uppfriskande om Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund kunde vara lika tydliga med hur de ser på ett regeringssamarbete mellan Høyre/Venstre och Fremskrittspartiet i Norge.
Jag kommenterar läger i den norska valkampanjen för Aftonbladet här.
Maktskiftet i Norge kommer i så fall inte oväntat. Det har blivit extremt ovanligt i europeisk politik att en och samma regering sitter kvar över tre mandatperioder. Väljarna byter i dag parti betydligt oftare än tidigare och den så kallade klassröstningen - att arbetare röstar vänster och tjänstemän borgerligt - har försvagats. Den ökade väljarrörligheten är i sin tur ett uttryck för den individualisering av samhället som följer i den kommunikationsteknolgiska revolutionens spår.
Valrörelsen i Norge påminner en hel del om de senaste årens politiska utveckling i Sverige. Høyre utlovar till exempel kraftiga skattesänkningar och privatiseringar inom den offentliga sektorn.
En viktigt skillnad finns i dag mellan svensk och norsk politik. I Sverige har Moderaterna och Fredrik Reinfeldt varit föredömligt tydliga och konsekventa med att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. I Norge går mellertid Høyre och Erna Solberg till val på att bilda regering tillsammans med det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som bär en lång historia av främlingsfientlighet i sin ryggsäck. Även liberala Venstre och Kristelig Folkeparti är inbjudna till ett regeringssamarbete.
Det finns en viktig skillnad mellan Sverigedemokraterna och Fremskittspartiet. Medan Sverigedemokraterna har ett förflutet i en nazianstruken högerextremism har Fremskrittspartiet (på samma sätt som Dansk Folkeparti) sina rötter som ett borgerligt missnöjesparti med skattesänkningar och en närmast nyliberal syn på staten på programmet. Sverigedemokraterna är ett starkt nationalistiskt parti, medan Fremskrittspartiet har en starkt liberal syn på den ekonomiska politiken. I det avseendet påminner Fremskrittspartiet mer om Ny Demokrati än om Sverigedemokraterna.
Men Frenmskrittspartiet och Sverigedemokraterna förenas i sin kamp för en mer restriktiv flykting- och invandringspolitik och Fremskrittspartiet har en lång historia av främlingsfientlighet inom sitt parti. I årets val profilerar sig Fremskrittspartiet bland annat genom en Youtube-film där en burkaklädd kvinna genom integration skall "förvandlas" till en ung, snygg kvinna som stämmer överens med ett västerländskt skönhetsideal.
Genom att Høyre och Erna Solberg nu öppnar för regeringssamarbete med Fremskrittspartiet bidrar partiet till att legitimera främlingsfientlighet i nordisk politik. Høyre och Erna Solberg bidrar också till att sänka tröskeln till att släppa in även Dansk Folkeparti och i förlängningen även Sverigedemokraterna i den politiska värmen.
Det är en olycklig och obehaglig utveckling. Under sina år som statsminister 1991-1994 var Carl Bildt föredömligt tydlig med att stå emot krav från sina partikamrater om samverkan med Ny Demokrati. Bengt Westerberg var även han föredömligt tydlig med hur han såg på Ny Demokratis plats i svensk politik. Vore uppfriskande om Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund kunde vara lika tydliga med hur de ser på ett regeringssamarbete mellan Høyre/Venstre och Fremskrittspartiet i Norge.
Jag kommenterar läger i den norska valkampanjen för Aftonbladet här.
2013-09-06
Avlyssningens normalisering
Jag är övertygad, tyvärr, att både min telefon och mina mejl kontrolleras av annan makt, sa näringsministern och centerledaren Annie Lööf till Expressen i dag. Där fanns i alla fall ett litet "tyvärr" instucket i uttalandet. I övrigt verkar Annie Lööf inte särskilt upprörd, snarare lakonisk. Avlyssningen beskrivs som "bekymmersam" och bör hanteras genom att "EU
nu samordnar sig med USA och tar upp diskussionen med övervakning".
Alliansregeringen har hittills uppvisat en märklig flathet i förhållandena till avslöjanden om den amerikanska signalspaningsmyndigheten NSA:s avlyssning av internet och av enskilda politiska ledare. Sverige var det enda land som stödde Storbritanniens veto mot att EU skulle inleda diskussioner med USA om spionage och avlyssning. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt gjordet klart att de inte tänkte ta upp USA:s övervakning och avlyssning med president Barack Obama vid dennes besök i Sverige tidigare i veckan. Nu blev det i stället TT som på presskonferensen fick Obama att behandla ämnet. I dag avslöjades att NSA vid sidan av att avlyssna medborgares mejl, Facebook, twitter och allmänt nätsurfande också tar sig förbi de krypteringsnycklar som används vid bankärenden eller skydd av sjukhusjournaler.
Varför har då regeringen så konsekvent duckat i debatten om USA:s avlyssning av nätet
och tillsammans med Storbritannien stoppat EU från att konfrontera USA i frågan? En tänkbar förklaring finns i dagens avslöjande att Sverige är en av de stater i världen som samarbetar allra närmast med USA och Storbritannien när det gäller just avlyssning det globala nätet.
Kriget mot terrorismen har blivit ett normaltillstånd - ett krig utan möjligt slut och där krigstillståndet därför normaliseras. I spåren av detta eviga krig ser vi hur övervakningssamhället också normaliseras, massavlyssning av medborgare och enskilda politiker blir något vi möjligen kan "beklaga" och säga "tyvärr" om. Men som vi förväntas vänja oss vid och som blir en del av vår vardag. "Tyvärr." Avlyssning som normalitet.
Jag har en maggropskänsla av att nog nu börjar bli nog, enough is enough. FRA-debatten visade att det finns en potential för politisk mobilisering i övervaknings- och integritetsfrågorna. Medierna och åtminstone delar av den politiska oppositionen kommer nu att noga granska regeringens agerande i dessa frågor den senaste tiden. Mycket kommer inte att behövas för att riva upp en politisk storm. Det vore i så fall uppfriskande.
Alliansregeringen har hittills uppvisat en märklig flathet i förhållandena till avslöjanden om den amerikanska signalspaningsmyndigheten NSA:s avlyssning av internet och av enskilda politiska ledare. Sverige var det enda land som stödde Storbritanniens veto mot att EU skulle inleda diskussioner med USA om spionage och avlyssning. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt gjordet klart att de inte tänkte ta upp USA:s övervakning och avlyssning med president Barack Obama vid dennes besök i Sverige tidigare i veckan. Nu blev det i stället TT som på presskonferensen fick Obama att behandla ämnet. I dag avslöjades att NSA vid sidan av att avlyssna medborgares mejl, Facebook, twitter och allmänt nätsurfande också tar sig förbi de krypteringsnycklar som används vid bankärenden eller skydd av sjukhusjournaler.
Varför har då regeringen så konsekvent duckat i debatten om USA:s avlyssning av nätet
och tillsammans med Storbritannien stoppat EU från att konfrontera USA i frågan? En tänkbar förklaring finns i dagens avslöjande att Sverige är en av de stater i världen som samarbetar allra närmast med USA och Storbritannien när det gäller just avlyssning det globala nätet.
Kriget mot terrorismen har blivit ett normaltillstånd - ett krig utan möjligt slut och där krigstillståndet därför normaliseras. I spåren av detta eviga krig ser vi hur övervakningssamhället också normaliseras, massavlyssning av medborgare och enskilda politiker blir något vi möjligen kan "beklaga" och säga "tyvärr" om. Men som vi förväntas vänja oss vid och som blir en del av vår vardag. "Tyvärr." Avlyssning som normalitet.
Jag har en maggropskänsla av att nog nu börjar bli nog, enough is enough. FRA-debatten visade att det finns en potential för politisk mobilisering i övervaknings- och integritetsfrågorna. Medierna och åtminstone delar av den politiska oppositionen kommer nu att noga granska regeringens agerande i dessa frågor den senaste tiden. Mycket kommer inte att behövas för att riva upp en politisk storm. Det vore i så fall uppfriskande.
2013-09-05
Obamas besök - ryggdunkande för inga frågor framåt
Så har då president Barack Obama lämnat landet, efter mindre än ett dygns vistelse i landet. Utåt sett har besöket inte kretsat särskilt mycket kring de svensk-amerikanska relationerna. Så använde sig till exempel Barack Obama gårdagens presskonferens som en plattform för att rikta sig till hela världen för att tala om krisen i Syrien och för att bemöta kritiken mot USA:s nyligen avslöjade övervakning och avlyssning.
Låt mig vara uppriktig. Jag tycker det är utomordentligt svagt att den svenska regeringen inte utnyttjade Obamas besök till att diskutera de frågor där Sverige och USA är oense. Nu blev det till exempel TT som fick ta ansvar och fråga Obama om övervakningsaffären. Utrikesminister Carl Bildt har till och med gått så långt att han beskrivit besöket som ett "feelgood-möte". Feelgood-möte? En märklig prioritering när Sverige för en gångs skull har en av världens absolut mäktigaste politiker till hands.
Jag tror att Carl Bildts feelgood-strävan bottnar i en djupt felaktig värdering av besökets potential. De flesta bedömare är till exempel eniga om att Barack Obama egentligen vill stänga Guantanomolägret så snart som möjligt, men att han har problem på hemmaplan med att driva frågan framåt. Om USA:s och Obamas vänner - och dit hör Sverige - tiger av oro för att genera gästen eller för att Obama "egentligen" vet vad vi tycker i frågan, ja, då missar man möligheten att stärka Obamas position på hemmaplan. Om inte ens Obamas närmaste vänner tar upp Guantanamofrågan med honom blir budskapet att omvärlden inte tycker att frågan egentligen är särskilt viktig. Därigenom försvagas Obamas möjligheter att driva frågan framåt i USA.
Motsvarnde resonemang gäller frågor där det är mer oklart vad Obama innerst inne tänker, som de amerikanska drönarattackerna, övervakningen och Edward Snowden samt dödsstraffet. Ett underdånigt ryggdunkande för inga frågor framåt och är heller inget sunt uttryck för genuin vänskap.
Att tiga är att samtycka. Genom tigande tar man också på sig en del av ansvaret för ogärningar man egentligen tar avstånd från.
Låt mig vara uppriktig. Jag tycker det är utomordentligt svagt att den svenska regeringen inte utnyttjade Obamas besök till att diskutera de frågor där Sverige och USA är oense. Nu blev det till exempel TT som fick ta ansvar och fråga Obama om övervakningsaffären. Utrikesminister Carl Bildt har till och med gått så långt att han beskrivit besöket som ett "feelgood-möte". Feelgood-möte? En märklig prioritering när Sverige för en gångs skull har en av världens absolut mäktigaste politiker till hands.
Jag tror att Carl Bildts feelgood-strävan bottnar i en djupt felaktig värdering av besökets potential. De flesta bedömare är till exempel eniga om att Barack Obama egentligen vill stänga Guantanomolägret så snart som möjligt, men att han har problem på hemmaplan med att driva frågan framåt. Om USA:s och Obamas vänner - och dit hör Sverige - tiger av oro för att genera gästen eller för att Obama "egentligen" vet vad vi tycker i frågan, ja, då missar man möligheten att stärka Obamas position på hemmaplan. Om inte ens Obamas närmaste vänner tar upp Guantanamofrågan med honom blir budskapet att omvärlden inte tycker att frågan egentligen är särskilt viktig. Därigenom försvagas Obamas möjligheter att driva frågan framåt i USA.
Motsvarnde resonemang gäller frågor där det är mer oklart vad Obama innerst inne tänker, som de amerikanska drönarattackerna, övervakningen och Edward Snowden samt dödsstraffet. Ett underdånigt ryggdunkande för inga frågor framåt och är heller inget sunt uttryck för genuin vänskap.
Att tiga är att samtycka. Genom tigande tar man också på sig en del av ansvaret för ogärningar man egentligen tar avstånd från.
2013-09-03
Rasistiskt agerande i dansk fotboll
Nyligen avslöjades att storklubben FC Köpenhamn diskriminerar människor med andra namn än Jensen, Olsen eller Carlsen när det gäller biljettköp
till fotbollsmatcherna i Champions League. FC Köpenhamn oroade sig för att
supportrar till motståndarlagen Galatasaray, Juventus och Real Madrid
skulle köpa biljetter till platser utanför den avspärrade
bortafans-sektionen och att ordningsproblem då skulle kunna uppstå. För
att minska den risken valde klubben att annullera biljetter som sålts
till personer boende utanför Köpenhamn och som inte hade danskklingande
efternamn. Så hävde till exempel FC Köpenhamn biljettköp som gjorts av Kristianstadsbladets medarbetare Tanes Caliskan, för att han hade fel namn.
Om detta skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.
FC Köpenhamns tilltag är klandervärt. Bara tanken att låta en människas namn ligga till grund för särbehandling ger rysningar. Jag hoppas att Fifa och Uefa tar en titt på det inträffade, och utvärderar det i förhållande till deras policy om nej till rasism.
Motsvarande skulle aldrig kunna hända i IFK Göteborg. Jag skulle vilja hävda att det aldrig skulle kunna hända i en svensk storklubb överhuvudtaget. FC Köpenhamns agerande kan bara förstås utifrån den politiska och främlingsfientliga kultur som präglar alltför stora delar av det danska samhället i dag.
Överhuvudtaget har jag en känsla av att problem med rasism i svensk fotboll har minskat. I slutet av 1980- och början av 1990-talet var det inte ovanligt att svarta spelare i Allsvenskan fick höra apläten när de rörde bollen. I mitten av 2000-talet kastade supportrar från AIK och Hammarby bananer mot Djurgårdens målvakt från Gambia, Pa Dembo Turay, i samband med Stockholmsderbyn. Då försvarde supportrarna sig med att det var en tradition att kasta bananer mot Djurgården, oavsett spelarnas hudfärg, eftersom Skansen ligger på Djurgården. Traditionen bröt i samband med den debatt som då uppstod, men återupptogs vid något tillfälle. Kommentator-legenden Bosse Hanssons uttalanden om AIK:s "svartingar" var också reminiscenser från en gången tid.
Nu finns vissa tecken på att FC Köpenhamn tvingas krypa till korset och upphör med att sälja biljetter utifrån människors efternamn. Men skadan är redan skedd. Anhängare till Galatasaray är uppretade efter klubbens agerande. FC Köpenhamns agerande har snarast skärpt riskbilden inför Champions League-matcherna. Som profeten Hosea uttryckte det för några tusen år sedan: Vind sår de, storm skördar de (Hos 8:7).
Om detta skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.
FC Köpenhamns tilltag är klandervärt. Bara tanken att låta en människas namn ligga till grund för särbehandling ger rysningar. Jag hoppas att Fifa och Uefa tar en titt på det inträffade, och utvärderar det i förhållande till deras policy om nej till rasism.
Motsvarande skulle aldrig kunna hända i IFK Göteborg. Jag skulle vilja hävda att det aldrig skulle kunna hända i en svensk storklubb överhuvudtaget. FC Köpenhamns agerande kan bara förstås utifrån den politiska och främlingsfientliga kultur som präglar alltför stora delar av det danska samhället i dag.
Överhuvudtaget har jag en känsla av att problem med rasism i svensk fotboll har minskat. I slutet av 1980- och början av 1990-talet var det inte ovanligt att svarta spelare i Allsvenskan fick höra apläten när de rörde bollen. I mitten av 2000-talet kastade supportrar från AIK och Hammarby bananer mot Djurgårdens målvakt från Gambia, Pa Dembo Turay, i samband med Stockholmsderbyn. Då försvarde supportrarna sig med att det var en tradition att kasta bananer mot Djurgården, oavsett spelarnas hudfärg, eftersom Skansen ligger på Djurgården. Traditionen bröt i samband med den debatt som då uppstod, men återupptogs vid något tillfälle. Kommentator-legenden Bosse Hanssons uttalanden om AIK:s "svartingar" var också reminiscenser från en gången tid.
Nu finns vissa tecken på att FC Köpenhamn tvingas krypa till korset och upphör med att sälja biljetter utifrån människors efternamn. Men skadan är redan skedd. Anhängare till Galatasaray är uppretade efter klubbens agerande. FC Köpenhamns agerande har snarast skärpt riskbilden inför Champions League-matcherna. Som profeten Hosea uttryckte det för några tusen år sedan: Vind sår de, storm skördar de (Hos 8:7).
2013-09-01
Obamas besvär
Igår meddelade president Barack Obama att han nu är beredd att ge order om ett militärt anfall mot Syrien, även om ett sådant beslut inte har stöd i FN:s säkerhetsråd. Däremot vill han att den amerikanska kongressen först skall ta ställning i frågan.
Obamas utspel har väckt förvirring. Om det nu är så viktigt att genomföra ett militärt anfall mot Syrien, varför vill han då först låta den amerikanska kongressen ta ställning? I fallet Libyen valde ju till exempel Obama att inte först höra kongressen, utan fattade beslutet på egen hand. Genom sitt utspel skapar Obama förvirring kring hur viktigt han egentligen tycker att ett militärt anfall är. Är ett anfall så viktigt att han vill ha hela folket med sig i beslutet och därför vänder sig till kongressen? Eller tycker han att ett militärt anfall inte är tillräckligt viktigt, eftersom han lägger beslutet i kongressens knä och är beredd att avstå om kongressen säger nej?
Inför den fortsatta händelseutvecklingen tornar två knäckfrågor upp sig. 1.) Kommer kongressen att säga ja till Obamas anfallsplaner? 2.) Om kongressen säger nej, kommer då Obama att genomföra en militär attack i alla fall?
Det råder stor oklarhet om hur kongressen kommer att ställa sig. En del tror att Obama vänder sig till kongressen i hopp om att den skall säga nej och att USA därför inte skall behöva genomföra ett militärt anfall. Så tror inte jag. Min bedömning är att Obama är övertygad om att han kommer att få kongressen med sig. Ett nej från kongressen skulle nämligen sätta Obama i en mycket svår situation. Antingen väljer han att följa kongressens vilja och avstår från ett militärt anfall. Då tappar han prestige och framstår som en svag ledare, i det att han förespråkat ett anfall, betonat nödvändigheten av ett anfall, men ändå avstår eftersom han inte lyckats få de folkvalda med sig. Eller så väljer Obama att ändå genomföra ett militärt anfall. Då sätter han sig över folkviljan, vilket skapar ett svagt politiskt mandat för insatsen och riskerar att urholka Obamas inrikespolitiska ställning. Damned if he does, and damned if he doesn't.
Fördelen med Obamas agerande är att frågan nu vinner politisk tid. Ingen tror att en militär insats i Syrien skulle lösa konflikten eller på allvar påverka maktbalansen mellan Assad-regimen och den väpnade oppositionen. Bombningar av Syrien blir mer en symbolhandling, riktad minst lika mycket mot Iran som mot Assad. Under de kommande veckorna finns möjlighet att lägga grunden till nya förhandlingar med Ryssland och Kina - och med Iran - om hur en vapenvila i Syrien skulle kunna uppnås och ett militärt anfall bli onödigt.
Genom att explicit betona att ett militärt anfall inte brådskar visar Obama också att det nu inte finns några legitima skäll till att föregripa FN-inspektörernas rapport. Det är bra.
Hela Obamas anförande kan läsas här.
Obamas utspel har väckt förvirring. Om det nu är så viktigt att genomföra ett militärt anfall mot Syrien, varför vill han då först låta den amerikanska kongressen ta ställning? I fallet Libyen valde ju till exempel Obama att inte först höra kongressen, utan fattade beslutet på egen hand. Genom sitt utspel skapar Obama förvirring kring hur viktigt han egentligen tycker att ett militärt anfall är. Är ett anfall så viktigt att han vill ha hela folket med sig i beslutet och därför vänder sig till kongressen? Eller tycker han att ett militärt anfall inte är tillräckligt viktigt, eftersom han lägger beslutet i kongressens knä och är beredd att avstå om kongressen säger nej?
Inför den fortsatta händelseutvecklingen tornar två knäckfrågor upp sig. 1.) Kommer kongressen att säga ja till Obamas anfallsplaner? 2.) Om kongressen säger nej, kommer då Obama att genomföra en militär attack i alla fall?
Det råder stor oklarhet om hur kongressen kommer att ställa sig. En del tror att Obama vänder sig till kongressen i hopp om att den skall säga nej och att USA därför inte skall behöva genomföra ett militärt anfall. Så tror inte jag. Min bedömning är att Obama är övertygad om att han kommer att få kongressen med sig. Ett nej från kongressen skulle nämligen sätta Obama i en mycket svår situation. Antingen väljer han att följa kongressens vilja och avstår från ett militärt anfall. Då tappar han prestige och framstår som en svag ledare, i det att han förespråkat ett anfall, betonat nödvändigheten av ett anfall, men ändå avstår eftersom han inte lyckats få de folkvalda med sig. Eller så väljer Obama att ändå genomföra ett militärt anfall. Då sätter han sig över folkviljan, vilket skapar ett svagt politiskt mandat för insatsen och riskerar att urholka Obamas inrikespolitiska ställning. Damned if he does, and damned if he doesn't.
Fördelen med Obamas agerande är att frågan nu vinner politisk tid. Ingen tror att en militär insats i Syrien skulle lösa konflikten eller på allvar påverka maktbalansen mellan Assad-regimen och den väpnade oppositionen. Bombningar av Syrien blir mer en symbolhandling, riktad minst lika mycket mot Iran som mot Assad. Under de kommande veckorna finns möjlighet att lägga grunden till nya förhandlingar med Ryssland och Kina - och med Iran - om hur en vapenvila i Syrien skulle kunna uppnås och ett militärt anfall bli onödigt.
Genom att explicit betona att ett militärt anfall inte brådskar visar Obama också att det nu inte finns några legitima skäll till att föregripa FN-inspektörernas rapport. Det är bra.
Hela Obamas anförande kan läsas här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)