Bekämpa antisemitismen!

Protestera gärna mot Israels olagliga ockupationspolitik. Men hat eller hot mot judar är aldrig, aldrig acceptabelt. Alla uttryck för den vidriga antisemitismen ska bekämpas.

USA:s erkännande av Jerusalem som staten Israels huvudstad har mött stark kritik från en överväldigande del av omvärlden, inklusive FN, EU och Sverige. Det är en väntad reaktion, eftersom erkännandet allvarligt försvårar den tvåstatslösning som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott. De senaste dygnen i Israel och i Palestina har också präglats av protester och våldsanvändning.

Men en välbefogad vrede över USA:s och Donald Trumps agerande och över Israels ockupationspolitik får aldrig legitimera antisemitiska uttalanden eller våld och hot mot judar. Sveriges Radio har rapporterat att det i samband med demonstrationer i Malmö i protest mot USA:s och Israels politik ropats ramsor som "Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna." Om rapporteringen stämmer - och jag har inga skäl att ifrågasätta den - är händelsen avskyvärd och de som ropat måste efterspanas och lagföras om de kan identifieras. 

Antisemitism är en vidrig företeelse, oavsett om det kommer till uttryck i nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsens propaganda eller i samband med demonstrationer mot staten Israels agerande eller i andra sammanhang. 

Det pågår många goda insatser för att skapa samarbete och förståelse mellan judar och muslimer i Malmö. – Det är oacceptabelt att hota döda judar. Vår konflikt handlar inte om religion utan om politik och mark, säger Muhammed Abdul Karim till Sydsvenskan vid en palestinsk demonstration i Landskrona. Dessa insatser är värt allt stöd.

I dag har jag väldigt lätt att instämma med Margot Wallström och Morgan Johansson. Bekämpa antisemitismen - bekämpa den nu!

 

Därför skadar Trumps agerande i Jerusalemfrågan freden

Igår deklarerade president Donald Trump att USA formellt erkänner Jerusalem som Israels huvudstad och att USA ska flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Det är ett djupt olyckligt beslut som allvarligt försvårar den tvåstatslösning som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier.

En oundgänglig komponent i tvåstatslösningen är att stadens Jerusalems framtid inte avgörs i förväg, utan att östra Jerusalem också kan vara huvudstad i den palestinska staten. Inget palestinskt ledarskap kan få legitimitet hos sitt eget folk för en lösning där hela Jerusalem tilldelas Israel.

Internationellt råder mycket stor enighet om att östra Jerusalem är ockuperat av Israel, och att de israeliska bosättningarna utgör ett brott mot internationell rätt. Folkrätten förbjuder en ockupationsmakt att föra över delar av sin egen befolkning till ett ockuperat område, eftersom en sådan överföring försvårar ett återlämnande av området och därigenom föregriper utfallet av ett fredsavtal. Israels bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken är därför olagliga och fördöms i starka ordalag av världssamfundet.

Donald Trumps och USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad försvårar därför upprättandet av staten Palestina. Erkännandet gynnar också extremism på båda sidor i konflikten och ökar risken för våldsutbrott.

Omvärlden frågar sig nu hur i fridens dar USA och Donald Trump tänker sig fortsättningen. Vilka incitament finns det för ett palestinskt ledarskap att påbörja fredsförhandlingar med Israel under dessa nya strategiska förutsättningar? Vilken roll tänker sig USA kunna spela i en fredsprocess, när USA nu isolerat sig så starkt från alla sina vänner (utom Israel) i Mellanöstern och i Europa? Jag skrev nyligen en text om hur USA:s diplomatiska agerande urholkar dess ställning som politisk stormakt. Jag noterar att Michael Winiarski i DN i dag kallar USA:s agerande under Donald Trump för ett "självskadebeteende" och han tillägger: Världens enda militära supermakt förlorar i rask takt i politisk relevans.

Om man läser hela Donald Trumps tal går det att identifiera vissa glipor i fasaden. Ingenstans talar Donald Trump om "hela Jerusalem" eller "det odelade Jerusalem". Han betonar också att USA genom erkännandet inte tar ställning till "any final status issues", inkluderande "the specific boundaries of the Israeli sovereignty in Jerusalem". Här finns således ett visst utrymme för att argumentera för att USA inte tagit ställning emot att östra Jerusalem skulle kunna utgöra huvudstad i staten Palestina, Det är en lite glipa, men likväl en glipa.


Nu gäller det för Sverige och EU att ta steget fram för att försöka fylla det diplomatiska tomrum som uppstått efter Donald Trumps utspel. Självklart måste EU stå fast i sak, i sin syn på den israeliska ockupationen och staden Jerusalems framtid. Det kommer EU med mycket stor sannolikhet också att göra (även om enskilda EU-stater, som till exempel Tjeckien, kan utnyttja tillfället till att gå i Trumps fotspår). Men att hålla fast är inte tillräckligt. Fler EU-stater borde erkänna Palestina. Därutöver krävs intensifierade ekonomiska och politiska insatser för att stärka det palestinska statsbygget (inklusive en demokratisering av olika palestinska institutioner) för att på marken bygga en verklighet som innebär att tvåstatslösningen inte bara är en vision eller ett tankeprojekt utan också i högsta grad en existerande realitet.

SCB:s mätning indikerar spännande valår 2018!

I dag presenterade Statistiska Centralbyrån (SCB) sin stora partisympatiundersökning.

Socialdemokraterna får 32.6 procent. Det är en ökning med 1.5 procentenheter, partiets bästa resultat i SCB under hela mandatperioden och till och med något över valresultatet 2014. Därigenom stärks självförtroendet inom Socialdemokraterna och Stefan Löfven får lite medvind när han ska mobilisera partimedlemmar och sympatisörer till stordåd i valrörelsen 2018.

Miljöpartiet har tuffa dagar och får bara 3.8 procent, partiets sämsta resultat i SCB sedan 1994. Det kostar på för ett litet parti att regera med ett stort parti, och dessutom har Miljöpartiet problem med samarbetet i den egna riksdagsgruppen. Hur många rödgröna väljare är beredda att stödrösta på ett Miljöparti i kris? Kanske kan frågan om utvisningsstopp för unga ensamkommande och ett fokus på gröna frågor under våren 2018 skapa välbehövlig väljarstabilitet kring partiet.

Vänsterpartiet får 7.0 procent, mot 6.3 procent i föregående mätning och ett valresultat på 5,7 procent 2014. Partiet har pendlat mellan 5.5 och 8 procent i de flesta mätningar under mandatperioden och det är svårt att se någon potential till kraftig ökning under den närmaste framtiden. Partiet får nöja sig med att få genomslag för sin politik, då de borgerliga partierna (obegripligt nog) accepterat och till och med krävt att Vänsterpartiet ska ha inflytande över den rödgröna regeringsbudgeten.

Moderaterna får 22.1 procent, vilket är en ökning med hela 4.1 procentenheter sedan junimätningen. Men 22.1 procent är likväl under valresultatet 2014 och partiets sämsta resultat i SCB sedan maj 2005. Ulf Kristersson har lyckats föra upp Moderaterna från sitt absoluta bottenläge, men har en bra bit kvar till siffrorna från Fredrik Reinfeldts storhetstid.

Centerpartiet får 9.5 procent, en minskning med 1.8 procentenheter från föregående mätning. Centern har tappat väljare till både Moderaterna och Socialdemokraterna, men ligger fortfarande på en bra bit över de 6.1 procent partiet fick i valet 2014.

Liberalerna får bara 4.2 procent, och det är vad jag kan förstå partiets sämsta resultat någonsin i SCB (även 1999 fick partiet 4.2 procent) och en bra bit under partiets usla valresultat på 5.4 procent i valet 2018. Det är lite av ett mysterium att Jan Björklunds position är så ohotad, mot bakgrund av partiets opinionsutveckling de senaste åren. Fyraprocentsspärren utgör en kuslig kontur inför nästa års valrörelse.

Kristdemokraterna får 3.1 procent, och det finns just nu absolut inget ljus i opinionstunneln för partiet och Ebba Busch Thor.

Sverigedemokraterna får 14.9 procent, och tappar 3.6 procentenheter från föregående mätning. Resultatet bekräftar den nedåtgående tendens partiet visat i flera mätningar på senare tid. Är Jimmie Åkessons storhetsdagar över, undrar en del förhoppningsfullt. To early to tell, förstås. Även om partiet fortsätter att minska är sannolikheten stor att Sverigedemokraterna ändå sitter i vågmästarställning efter valet 2018. Kanske blir de inre motsättningarna i partiet svårare att hantera i ett läge av sjunkande väljarstöd.

Sammantaget får de rödgröna 43.4 procent av väljarstödet, mot 39.0 för allianspartierna. Givet det besvärliga parlamentariska läget och all politisk turbulens under mandatperioden är det ett ganska så hyggligt opinionsläge för regeringspartierna med bara drygt nio månader kvar till valet.

Nu börjar striden mot vinstjakt i välfärden!

Frågan om stopp för vinstjakt i välfärden kommer att få stort utrymme i den politiska debatten under 2018. Det tycker jag är väldigt bra. För det första eftersom det är en fråga som berör två centrala problematiker i det svenska samhället i dag: marknadiseringen av den offentliga sektorn och individualiseringens konsekvens i en ständigt ökad valfrihet. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har vid flera tillfällen lyft fram forskning som visar att välfärdssektorn lämpar sig sällsynt illa för vinstdriven konkurrens. Jämlikhetsvärdet hotas.Och är valfrihet ett uttryck för frihet eller för ett tvång? Det är inte en slump att det under de senaste åren kommit ut två böcker som båda bär titeln "Valfrihetens tyranni" (här och här).

För det andra eftersom det partipolitiska systemet i Sverige haft sin grund i vänster-högerkonflikten, med fokus på fördelningsfrågor och jämlikhetsfrågor. Under de senaste årens politiska debatt har frågor om migration, rasism och lag och ordning haft en ovanligt dominerande ställning på den politiska agendan. Det är viktiga frågor, självklart. Men det svenska partisytemet är strukturerat efter andra frågor, och de traditionella partierna har haft svårt att hantera uppsvinget för dessa frågor.

Nu får vi se hur partierna lyckas hantera vinst i välfärdsfrågan. Socialdemokraterna står inför två utmaningar. Dels vet vi att väljarna i huvudsak har en negativ inställning till vinst i välfärden. Men vi vet inte riktigt hur viktig denna fråga är för väljarna. Vänsterpartiet profilerade sig starkt i valrörelsen 2014 som motståndare till vinst i välfärden, men belönades inte stärskilt mycket av väljarna för det. Dels kommer en socialdemokratisk offensiv i vinst i välfärdsfrågan att underlätta för en splittrad allians att ena sig inför höstens val 2018. Och en hård konflikt mellan S och Alliansen i denna fråga kan försvåra för Stefan Löfven att bilda en blocköverskridande regering efter valet.

Dessutom kan det bli svårt för Socialdemokraterna att mobilisera internt i en fråga där man redan på förhand vet att förslaget inte kommer att gå igenom i riksdagen. Och minnena från 1980-talets strid om löntagarfonderna plågar fortfarande en del ärrade S-veteraner.

Men nu är vi där. Och frågan om vinst i välfärden väcker starka känslor både till vänster och höger i politiken. Det blir en spännande politisk vår.

Time to Talk Impeachment? Om USA och Donald Trumps framtid.

Donald Trumps första år som president kännetecknas av ökad instabilitet och osäkerhet i omvärlden. Trump har nedrustat USA:s diplomatiska armé, vilket skapar ett tomrum som olika aktörer utnyttjar till att flytta fram sina egna positioner. 

Vi ser det i Mellanöstern där Saudiarabien genom sin unge kronprins Mohammed bin Salman kombinerar en del positiva inrikespolitiska reformer (till exempel kvinnors rätt att köra bil) med drastiska åtgärder som gripandet av elva prinsar, fyra nuvarande ministrar och tio tidigare ministrar under föregivande att han vill bekämpa korruptionen. Att bekämpa korruption är naturligtvis bra, men gripandena har genomförts på ett sätt  långt bortom rättsstatens principer. 

Saudiarabien mer eller mindre kidnappade Libanons premiärminister Saad Hariri, bedriver ett blodigt krig som drabbar civilbefolkningen i Jemen mycket hårt, har genomfört en ursinnig diplomatisk och ekonomisk attack mot grannlandet Qatar och förklarat att man i princip ligger i krig med Iran. I Iran har Saudiarabiens agerande mötts av ett starkt nationalistiskt uppsving i den annars relativt avpolitiserade medelklassen. Oron i området stiger för att situationen ska utvecklas till ett fullskaligt krig mellan Saudiarabien och Iran. USA:s diplomatiska insatser är ytterst begränsade, i stället hejar Donald Trump på Saudiarabiens agerande.

När det gäller Nordkorea skriker omvärlden efter diplomatiska initiativ, eftersom få bedömare tror på en militär lösning på konflikten. Visst kan USA militärt besegra Nordkorea, men sannolikt till priset av ett ohyggligt stort antal dödsoffer både i Nordkorea och i Sydkorea och med spridningsrisker över hela regionen. Men Donald Trump närmast hånar offentligt sin utrikesminister när denne försöker utforma diplomatiska vägar framåt.

Donald Trump hånar på twitter premiärministern för USA:s främste allierade i Europa, Storbritanniens Theresa May. I Syrien har Ryssland, Iran och Hizbollah tillåtits flytta fram sina positioner

En sådan här osäkerhet ligger förstås varken i USA:s långsiktiga eller kortsiktiga intresse. Därför har också Donald Trump kommit på kant med sitt eget utrikespolitiska ledarskap, nu senast genom osäkerheten kring utrikesminister Rex W Tillersons framtid. I dag berättas också att president Trump överväger att avskeda sin CIA-chef och ersätta denna med den kontroversielle högernationalisten Tom Cotton. Ett sådant skifte riskerar att leda till att allt färre stater blir intresserade av att dela sin underrättelseinformation med USA.

I USA höjs allt fler röster för att försöka ställa Donald Trump inför riksrätt, eller impeachment som det heter i den amerikanska konstitutionens artikel två sektion fyra, för hans ständiga lögner och brott mot rättsstatens principer. Men dit är steget fortsatt långt. Demokraterna måste också bestämma sig om de vill lägga kraft och resurser på att försöka få Donald Trump avsatt, eller i stället samla ihop sitt parti för att stå starka inför mellanårsvalen 2018 och presidentvalet 2020. Risken finns att aversionerna mot Trump är så starka att de ställer sig i vägen för Demokraterna att ta tag i sina egna problem.

Därför borde tvångsutvisningarna stoppas redan nu!

Ja, jag är verkligen glad över överenskommelsen om de unga ensamkommande mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Vi är många som arbetat hårt för ett beslut i denna riktning, och uppgörelsen är ett uttryck för att politisk mobilisering verkligen kan ge resultat. Visst, jag hade gärna sett att ännu fler hade omfattats av beslutet, och givet säkerhetsläget tycker jag att ingen skulle behöva utvisas till Afghanistan. Men givet de politiska förutsättningarna inför förhandlingarna är jag oerhört glad för de många ungdomar som nu får en ny möjlighet att stanna och bygga sig en framtid i vårt underbara land.

Däremot är jag besviken på att tvångsutvisningarna förväntas fortsätta som om ingenting hade hänt fram till att den nya lagen förväntas träda i kraft om ett okänt antal månader. Här är mina två argument för att utvisningarna borde stoppas redan nu.

1.) Humanitära skäl. Uppgörelsen kom till stånd för att lösa ett humanitärt problem. Unga asylsökande drabbades utan egen förskyllan av orimligt långa väntetider på att få sina ansökningar prövade. När ansökningarna väl prövades hade många av de sökande hunnit fylla 18 år och behandlades därför som vuxna, trots att de var barn när de lämnade in sina ansökningar. Ur ett humanitärt perspektiv blir det orimligt att under de närmaste månaderna tvångsutvisa ett antal ungdomar som om de var kvar i Sverige skulle komma att omfattas av den nya lagstiftningen.

2. ) Ett utvisningsstopp är bra för integrationen. De som nu hotas av utvisning tvingas leva i skräck och förtvivlan, i stället för att fokusera på studier och på att komma in i arbetslivet. Många ungdomar kommer att välja att gå under jorden för att slippa tvångsutvisas, i väntan på den nya lagstiftningen. De som hotas av utvisning kommer att göra allt som står i deras makt för att få nya beslut till stånd, vilket innebär merarbete för redan ansträngda myndigheter som Migrationsverket och domstolar. Ett stopp för utvisningarna vore ett utmärkt sätt att skapa ordning och reda i denna del av migrationspolitiken.

Dessutom har varken Miljöpartiet eller Socialdemokraterna något att vinna på att låta frågan om de ensamkommande dras i långbänk. Varje ung ensamkommande som tvångsutvisas till Kabul innan lagen träder i kraft är ett enskilt människoöde som kommer att uppmärksammas i media, och där vänner och familjer kommer att mobilisera motstånd mot tvångsutvisningen. Därför vore det bättre för Miljöpartiet och Socialdemokraterna att sätta sätt stopp för tvångsutvisningarna och stänga frågan nu.

Jag har i skrivande stund ingen exakt lösning på hur ett utvisningsstopp rent tekniskt skulle utformas. Hittills i år har ett 60-tal ungdomar tvångsutvisats till Afghanistan. När det gäller LSS införde regeringen nyligen ett tillfälligt stopp i indragningarna av den personliga assistansen, i väntan på ett nytt regelverk. Det är klart att det går att hitta en praktiskt lösning även för de ensamkommande som skulle komma att beröras av den nya lagstiftningen, om bara viljan finns.

Jag kommenterar frågan för Ekot här.

Om Moderaterna och SD:s människosyn och rasism

Ju mer jag följer SD:s landsdagar, desto mer hisnande är tanken att Moderaterna  - som gör anspråk på att vara ett anständigt och "vuxet" parti" - vill regera även till priset av att man gör sig beroende av SD:s aktiva stöd i riksdagen. (Ja, Kristdemokraterna driver samma linje.)

Inte nog med att Jimmie Åkesson markerat att han försöker fälla vilken regeringsbudget som helst om SD inte får vara med och bestämma (också ett sätt att ta ansvar för landet, av ett litet parti som idag ligger kring 15 procent i opinionsmätningarna...). SD är också ett parti impregnerat av rasism och beröringspunkterna mellan Sverigedemokrater och nazistiska Nationella Motståndsrörelsen (NMR) är väl kända.

Att Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism visade sig inte minst vid landsdagarna i Norrköping där partiets delegat Martin Strid i talarstolen delade in jordens befolkning i grupperna "människor" och "muhammedaner", eller rättare sagt skapade en skala "från 0 till 100 och i den ena änden i den skalan är man 100 procent fullt ut människa och human, och allt man lägger in i det begreppet. I den andra änden är man 100 procent muhammedan."

Denna öppna rasism ledde förstås både till polisanmälan och till uteslutningshot. Men hur har en person med dessa värderingar överhuvudtaget kunnat väljas till representant vid landsdagarna? De SD-medlemmar som utsett honom måste rimligen ha känt till hans värderingar och sett honom som sin bäste företrädare att sända till landsdagarna.

Partiets senaste kampanjfilm är oerhört obehaglig, men också snudd på parodisk i sin dystopiska häxbrygd över ett land i kaos. Politiken påstås präglas av "vansinniga beslut" och "lögner". I SD:s konspiratoriska värld utgör socialdemokrater, moderater och press, radio och tv tillsammans ena polen i motsättningen mellan "er och oss", där SD självbelåtet och verklighetsfrånvänt gör anspråk på att representera "oss".



Det är på detta partis nåder Moderaterna (och Kristdemokraterna, om de finns kvar i riskdagen då) kan tänka sig att regera. Lycka till med en sådan regering, säger jag. Och arma Sverige, i så fall.

Sören Holmberg, Magnus Gabriel De la Gardie och psalm 621

På senare år har statsvetarprofessorn Sören Holmberg inte bara publicerat knivskarpa analyser om svenska väljare, utan också mer personligt hållna betraktelser om historiska personer. Det senaste exemplet är en text om fältherren och rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686), i boken ""Mål i mun" (red Karl-Erik Tysk, Skaraborgs Akademi, 2017).

De la Gardie spelade tidigt en roll i Sören Holmbergs vuxna liv. När Sören försynt frågade sin blivande hustru Britt-Marie Mattsson om hon i samband med äktenskapets ingående kunde tänka sig att ta namnet Holmberg som efternamn skrattade hon och sa: "Om du hetat De la Gardie hade jag bytt efternamn". Sören fick skylla sig själv. Under studieåren hade han inte så sällan försökt påskynda taxibeställningar genom att presentera sig med namnet De la Gardie. Sören Holmberg konstaterar lakoniskt: Då som nu slår ett patriciernamn ett vanligt plebejnamn. Och inte bara när man beställer taxi. Klassamhället lever.

Magnus Gabriel De la Gardie innehade flera tunga maktpositioner i svenskt samhällsliv under drottning Kristinas och Karl X Gustavs tid. Han var också en stor mecenat och tillskyndare av konst och vetenskap. Under 32 år (1654-1686) var han kansler för Uppsala universitet och hans boksamling med 6 000 volymer var störst i landet. Han grundade Antikvitetskollegium och renoverade Varnhems klosterkyrka (i vilken han sedermera begravdes tillsammans med sin hustru Maria Eufrosyne).

Magnus Gabriel De la Gardie var också psalmförfattare, och en psalm som han skrev under sitt sista levnadsår finns fortfarande med i den svenska psalmboken: O Jesus, när mitt livs släcks ut (nr 621). Vers tre inleds med "Jag kommer af ett brusand' haaf, och den meningen lånade Evert Taube som titel på sina memoarer "Jag kommer av ett brusand' hav" (1952). Sören Holmberg synes särskilt tagen av psalmens barockpräglade femte vers, som inte finns med i vår nuvarande psalmbok, och beskriver den som "den mest märgfulla i sin poetiska och samtidigt realistiska dödslängtan".

"Thy thetta liif är idel dödh

Man må thet liif eij nämna

Behäfftat med stoor ångest och nödh

Och taar i grafwen ända

Ju längre jagh här lefwa får

Ju närmare jagh grafwen går

Min dödzstund ändtligt nalkas."

Psalm 621 är inte vilken psalm som helst. När August Strindberg begravdes i maj 1912 kantade tiotusentals människor stadens gator och röda fanor var flitigt förekommande i tåget. Blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom ledde begravningsakten, och han inledde med en psalm som August Strindberg själv hade markerat i sin psalmbok. Där hade Strindberg, vilket förre Stockholmsbiskopen Caroline Krook återberättat i en artikel Under strecket i SvD (2012), strukit under ord som "dödlig", "lif i döden" och "förgänglighet". Sören Holmberg avslutar:

En cirkel slutes över århundradena. En konstig men rätt underbar cirkel. Magnus Gabriel De la Gardie är med vid August Strindbergs begravning, tillsammans med Hjalmar Branting och Nathan Söderblom. Och några år senare slår Evert Taube följe med Magnus Gabriel ute vid Vinga fyr. Sverige är litet, men ändå rörande stort.

Göteborgs-moderaternas förslag om tiggeriförbud är symbolpolitik av sämsta slag

Moderaterna i Göteborg vill införa ett förbud mot tiggeri i stora delar av centrala stan. Förslaget i sig kommer inte helt oväntat, eftersom Moderaterna på nationell nivå tagit ställning för ett tiggeriförbud. Jag noterar dock att moderaternas gruppledare i kommunfullmäktige i Göteborg Jonas Ransgård den gången var skeptisk till beslutet.

Min negativa inställning till tiggeriförbud - nationellt eller lokalt - är väl känd. För det första är det orimligt att förbjuda en människa i nöd att be en annan människa om hjälp. För det andra innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna.

Jonas Ransgårds motivering till varför han vill införa ett tiggeriförbud är anmärkningsvärt. "Det är inte rimligt att vi ska permanenta utanförskap", säger han. Nej, vem i fridens dar har påstått det? Som journalisten och tidigare ledarskribenten på Göteborgs-Posten Gert Gelotte skriver på sin Facebook-sida: Tror Jonas Ransgård på allvar att ett tiggeriförbud skulle minska tiggarnas utanförskap? Självklart inte. Men det är förstås lättare att göra andra illa om man kan inbilla sig själv att det sker av omtanke. 

Eller som Ulrika Falk, verksamhetsansvarig för Räddningsmissionens arbete för utsatta EU-medborgare uttrycker det: Att kriminalisera utsatta människor är bara ett sätt att gömma undan fattigdomen så folk slipper se den. Ett förbud leder inte till en bättre situation för de mest utsatta. 

Nu blir det inget lokalt tiggeriförbud i Göteborg. Övriga borgerliga partier är emot (vilket hedrar dem). Tidigare har Länsstyrelsen upphävt beslut av Vellinge kommun och Sala kommun om lokala tiggeriförbud, med hänvisning till att besluten inte varit förenliga med ordningslagen. Det är bra.

Jonas Ransgård tillägger att ett förbud skulle bidra till att upprätthålla "ordning och trygghet" för göteborgarna. Well, well. Mycket må man säga om tiggeriet och Göteborg, men kanske finns här mer allvarliga problem mot ordningen och tryggheten än de tiggare som sitter utanför butikerna i centrum. Moderaternas förslag är ett uttryck för symbolpolitik, en symbolpolitik av sämsta slag.

Djupt imponerad av #metoo-kampanjens kraft och mod. Men vad händer sedan?

Uppropet #metoo är en kraftfull, befriande manifestation mot patriarkat och manligt förtryck och för kvinnors rätt till sina egna kroppar. Det är fantastiskt att se det mod som så många kvinnor visar genom att berätta om sina upplevelser, och den mobilisering av så många människor kring en paroll som kanske enklast sammanfattas i "Nu är det nog!". Till syvende og sist handlar kampen om makt, närmare bestämt om maktrelationerna mellan män och kvinnor (och transpersoner, förstås) i dagens samhälle.

I den stormflod av skakande berättelser som nu väller fram förekommer det kanske en del felaktiga utpekanden av enskilda personer. Så är det. Jag vet inte riktigt vad man skulle kunna göra åt det. I en domstol används inte någon omvänd bevisföring, ingen ska tvingas bevisa sin oskuld. Men i förtroendefrågor gäller i allmänhet inte den regeln.

Hur ska vi då göra för att de värderingar som kringgärdar #metoo-vågen ska bli beständiga och prägla den framtida samhällsordningen? Finns det inte en risk att om några månader är det mesta glömt, och männens tafsande och sexuella övergrepp blir någon slags normalitet igen? Just i dag kanske män reflekterar lite extra kring vad som är rätt och orätt i relationen mellan kvinnor och män. Just i dag kanske män är lite oroliga för att hängas ut i olika #metoo-sammanhang. Men i morgon - hur blir det då?

Jag är optimistisk. För mig är #metoo inte en början utan kulmen på något som pågått länge - ett uttryck för en normförändring och maktförskjutning som redan har ägt rum. Det är därför kampanjen blir så mäktig och kraftfull. Kvinnor accepterar inte längre mäns tafsande och trakasserier och samhället ser allt strängare på olika former av sexuella övergrepp.

Visst finns könsmaktsordningen och dess patriarkala grundstruktur kvar. Men normerna är förändrade, och det är ett viktig steg på vägen för sann jämställdhet och jämlikhet.

Jösses flickor - befrielsen är kanske faktiskt nära!

Stortinget sa ja till Arbeiderpartiets förslag om utvisningsstopp till Afghanistan. Vad gör S i Sverige nu?

I dag röstade Stortinget i Norge för ett socialdemokratiskt förslag som i praktiken innebär ett tillfälligt stopp av utvisningar av unga människor till Afghanistan! Röstsiffrorna blev 66 mot 44, alla partier utom Höyre och Fremskrittspartiet stödde förslaget.

I Sverige skulle Socialdemokraterna lika lätt som i Norge kunna samla en riksdagsmajoritet med Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i frågan. Bara Moderaterna och Sverigedemokraterna skulle rösta emot. (Jag är osäker på Kristdemokraterna.)

Det norska exemplet visar att det går att stoppa utvisningarna, bara den politiska viljan finns. Socialdemokraterna i Sverige får nu ställa sig frågan om man vill gå samma väg som partivännerna i Norge, mot högern och det flyktingfientliga Fremskrittspartiet. Eller om man ska hålla fast vid sitt krav på fortsatta utvisningar, egentligen med stöd bara av Moderaterna och Sverigedemokraterna. Jag vet vad jag tycker i den frågan.

Javisst, en lösning i Sverige fick se annorlunda ut eftersom sättet att hantera asylpolitiken skiljer sig mellan länderna. Den norska lösningen innebär - om jag förstått det rätt - att de asylsökande afghaner som hunnit fylla 18 år och dömts till utvisning ska få sin sak prövad på nytt. I samband med den nya prövningen ska  kriterierna ändras på ett sätt som innebär att större vikt läggs vid humanitära överväganden och den enskildes sårbarhet. Det är möjligt att förslaget innebär att Norge lägger sig närmare ett system som redan tillämpas av Sverige. Men konsekvensen är tydlig - ett stopp för utvisningar av unga till Afghanistan i väntan på en förnyad prövning baserad på ett mer humant system.

Ett utvisningsstopp skulle först och främst innebära en stor glädje och lättnad för alla de unga afghaner i Sverige som nu lever under stark press, och även för deras nya familjer och vänner. Men det vore också en glädje och lättnad för ett socialdemokratiskt parti som annars riskerar att få denna fråga med sig in i valrörelsen, och med växande delar av partiet som motsätter sig partilinjen. Lyssna gärna på Ekots inslag idag om motståndet inom Socialdemokraterna mot utvisningarna.

Migrationsverket har meddelat att man inte kommer att nå sitt mål att behandla alla pågående asylärenden från 2015 före årsskiftet 2018. Misslyckandet innebär en än starkare press på de ungdomar från Afghanistan som nu under ett par års tid rotat sig i det svenska samhället. Det finns starka humanitära skäl till att åstadkomma en lösning även i Sverige. Det går, om den politiska viljan finns.

Vad Socialdemokraterna borde lära av amerikansk politik. Om stolthet och optimism.

Det finns mycket att säga om amerikansk politik. En sak tar jag med mig när jag i morgon åker hem från New York: Stoltheten över vad man åstadkommit och optimismen inför framtiden.

När demokraten Bill de Blasios i veckan omvaldes till borgmästare i New York hade kampen mot brottsligheten varit ett viktigt tema i valrörelsen. Bill de Blasio försummade inte ett tillfälle att betona att New York blivit en säkrare stad och att brottsligheten minskat under hans tid som borgmästare. De politiska motståndarna tvingades på defensiven, och fick gräva djupt i statistiken för att hitta något enskilt område där brottsligheten faktiskt inte hade minskat utan kanske till och med ökat. Bill de Blasio satte agendan för debatten på ett sätt som gynnade honom och hans sak.

I Sverige känns det nästan tvärtom. Socialdemokraterna lyfter fram hur brottsligheten, till exempel i form av stölder, ökat under den tid partiet och den rödgröna regeringen ansvarat för säkerheten i landet. I stället för att betona det som blivit bättre (stölderna har faktiskt minskat) tillåts ängslan att "vanligt folk" ska tro att partiet inte ser existerande problem ta överhanden. Här finns en risk att partiet i stället för att sätta agendan bidrar till att befästa och stärka en agenda som missgynnar inte bara partiet utan också de värderingar som partiet står för och vill förverkliga.


Bill de Blasio var sannerligen inte nöjd. Han talade med kraft och engagemang om behovet av att öka jämlikheten, av att beskatta de rika hårdare, bygga ut de kollektiva transportmedlen, bygga ut förskolorna, slåss för en gemensam sjukvård och inte minst att värna de människor som andra kallade för "illegala" invandrare. Inte en gång tror jag att jag hörde honom tala om "folks oro". Inte verkade han särskilt orolig själv heller.

Själv är jag till exempel väldigt stolt och glad att Sverige 2015 tog emot över 160 000 asylsökande människor på flykt, fler per capita än vad något annat land i Europa gjorde. Jag tror det vore välgörande om Stefan Löfven och andra ledande socialdemokratiska politiker påminde om att de fortfarande är stolta och glada över denna insats.  

Ja, jag är medveten om de stora skillnader som inramar svensk och amerikansk politik. Men den dysterhetens och självplågeriets diskurs som just nu präglar svensk politik tror jag blir ett hinder i kampen för att verkligen komma åt de samhällsproblem som naturligtvis finns i Sverige också - trots att vi i princip toppar alla listor som går att toppa när det gäller ranking av vilka länder i världen som är bäst att leva i.

Gladast vinner, sägs det. Bill de Blasio var i alla fall gladast och vann valet med närmare 40 procentenheter över sin närmaste konkurrent, den inte särskilt glada republikanen Nicole Malliotakis. Lika stora segersiffror ska kanske inte Stefan Löfven hoppas på. Men han kan komma en bit på vägen om han inte anammar en strategi som gör valet 2018 till ett svenskt mästerskap i dysterhet och oro.

Ja, så ska en ursäkt se ut!

I dag skriver Svensk Näringslivs ordförande Leif Östling på DN Debatt om sin skatteplanering och ber om ursäkt för sitt uppmärksammade uttalande Vad fan får jag? om den svenska skattepolitiken. Leif Östling har efter Uppdrags Gransknings avslöjande om Paradise Papers  fått ta emot mycket hård kritik, både för sin skatteplaneringen och för sitt uttalande. (Jag skrev så här.)

I dag tänkte jag lämna Leif Östlings skatteplanering därhän, och i stället fokusera på hans ursäkt för sitt uttalande. Jag tycker nämligen att hans ursäkt för det uttalandet är föredömligt för hur en ursäkt ska formuleras.

Läsaren av denna blogg vet att jag då och då återkommer till makthavares ovana att be om ursäkt utan att egentligen be om ursäkt (se t ex här och här och här). Makthavares "ursäkter" kringgärdas alltför ofta av reservationer kring att det hen sagt "uppfattats som", "misstolkats som" eller att "någon tagit illa vid sig". På så sätt skuldbeläggs de som "misstolkar" eller "tar illa vid sig".

Men Leif Östlings ursäkt är hel och ren. Han tillstår att han själv skapade den uppkomna situationen, att han uttryckt sig klumpigt, att hans kommentar var slarvig och onödig. För detta ber han om ursäkt och förklarar att ansvaret är hans och ingen annans.

Visst går det att diskutera om hans ursäkt är trovärdig (det vill säga om han är uppriktig i det han säger) eller om han främst vill försöka återvinna förtroende. Men det är en helt annan diskussion. Min poäng här är att han faktiskt ber om ursäkt, utan att skylla på någon annan och allra minst på de som har reagerat negativt på hans uttalande. Hoppas fler politiker (och andra människor också, för den delen) tar till sig och gör Östlings ursäkt till ett stilbildande exempel. Det skulle samtal och diskussioner må bra av. Kan man inte be om ursäkt på riktigt är det bättre att inte be om ursäkt alls.

Stora valframgångar för Demokraterna i natt. En anti-Trumpvåg?

Det blev en mycket bra kväll för Demokraterna. Partiets kandidater Phil Murphy och Ralph Northam vann guvernörsvalen i New Jersey och Virginia med goda marginaler. Särskilt Ralph Northams seger blev överraskande stor - ungefär nio procentenheter före republikanen Ed Gillespie.

I valen till delstatskongressen i Virginia blev demokraternas framgångar sensationellt stora. I skrivande stund har de goda möjligheter att ta över majoriteten i House of Delegates (ungefär motsvarande representanthuset i den nationella kongressen), vilket nästan ingen hade räknat med i förhandsdiskussionerna. Före kvällens val hade republikanerna 66 av House of Delegates 100 mandat.

Det var också roligt att demokraten Danica Roem valdes in i Virginias House of Delegates. Hon är den första öppna transgender-personen som tar plats i en delstatskongress. (Om jag förstått det rätt valdes transgender-personen Stacie Laughton in i New Hampshire 2012, men tillträdde inte uppdraget.) Hennes republikanske motståndare Robert Marshall vägrade adressera Danica Roem med "hon" under valkampanjen, och han informerade i sitt kampanjmaterial om att Danica Roem inte var född som kvinna.

I Virginia visade exit poll på en ökad polarisering mellan väljarna efter kön, ålder och hudfärg - men inte efter inkomst. Även stad/land-faktorn tycks ha ökat i betydelse

I borgmästarvalet i New York blev Bill de Blasios seger lite större än väntat. När 97 procent av rösterna var räknade ledde han med 38 procentenheter - 66.1 mot 28.1 - över sin republikanska motkandidat Nicole Malliotakis. Valdeltagandet tycks ha varit ungefär lika lågt som förra gången, 2013.

Hur kommer demokraternas oväntat stora framgångar att påverka förutsättningarna att ena det splittrade partiet? Och hur påverkas förutsättningarna inför kongressvalet nästa år? Valresultaten var ett uttryck för en "anti-Trumpvåg", säger CNN. Många spännande frågor, vilka vi lär få anledning att återkomma till.

Election Day i USA. Spännande guvernörsval i Virginia, och borgmästarval med Bill de Blasio i New York.

I dag är det Election Day i USA. Det är ju inga mellanårsval till kongressen i år, så höjdpunkterna begränsar sig till guvernörsvalen i New Jersey och Virginia, samt borgmästarvalen i bland annat New York City.

Guvernörsvalet i New Jersey väcker föga intresse. Demokraten och USA:s tidigare Tysklands-ambassadör Phil Murphy är stor favorit att besegra republikanernas kandidat Kim Guadagno. Tidigare guvernören Chris Christie - vars rykte solkats genom skandaler och aktivt stöd till Donald Trump - har suttit i åtta år och kan därför inte kandidera igen.

Mer intressant är guvernörsvalet i Virginia, där demokraten Ralph Northam har en knapp ledning i opinionsmätningarna före republikanen Ed Gillespie. Guvernörsvalen är visserligen ingen bra indikator på hur de kommer att gå i mellanårsvalen till kongressen. Men guvernörsvalet i Virginia anses blir en värdemätare på vilka argument från demokrater och republikaner som biter på väljarna. Ed Gillespie satsar hårt på skattesänkningar och lag och ordning. Om han lyckas besegra Ralph Northam är det sannolikt att republikanska kongresskandidater nästa år kommer att profilera sig i dessa frågor. Om däremot Ralph Northam vinner kan republikanerna få anledning att ompröva sin strategi.

Själv är jag förstås mest nyfiken på borgmästarvalet i New York, där min favorit den progressive demokraten Bill de Blasio går mot en klar valseger. I de senaste opinionsmätningarna leder han med 33 procentenheter framför sin främste medtävlare republikanen Nicole Malliotakis. Bill de Blasio gör stor sak av han vill höja skatterna för de rika, och använda pengarna till förskolor, hälsovård och kollektivtrafik.

Jag brukar säga att Bill de Blasio låter som en svensk socialdemokrat. Men i dagens politiska stämningsläge får jag nog säga att han mer låter som en svensk vänsterpartist. Då väger jag in hans många positiva uttalanden om värdet av invandring och hans stöd till så kallade illegala invandrare.

Valdeltagandet i borgmästarvalet blir viktigt för Bill de Blasios legitimitet som omvald borgmästare. När han valdes 2013 var valdeltagandet rekordlågt - 24 procent. En av de viktigaste förklaringarna till det låga valdeltagandet var att det redan på förhand stod klart att Bill de Blasio skulle vinna. Den gången var avståndet till hans främste konkurrent republikanen Joe Lhota 49 procentenheter. Lika stort blir det kanske inte i kväll, men ändå.

Jag förutsätter att ni alla sitter uppe och valvakar med mig i kväll. :-) Jag lägger fortlöpande ut kommentarer på twitter (följ mig gärna på @ulfbjereld om ni inte redan gör det) samt en bloggtext frampå småtimmarna.

Avslutar med en bild jag tog på Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray förra gången det begav sig, i november 2013. Läs gärna mer om Chirlane McCray här. (Med på podiet fanns också den då 83-årige Charles B. Rangel som i 46 år, 1971-2017, representerade staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.)

Grotesco och omsvängningen av flyktingpolitiken

Grotescos minimusikal Flyktingkrisen har rosats från alla håll. Sådant samfällt beröm gör mig alltid orolig. Vilken udd har egentligen en satir om alla älskar den?

Jag tänker osökt på Howard Barkers pjäs "Slaget vid Lepanto" som 1989 sattes upp på Göteborgs Stadsteater i regi av Wiveka Warenfalk. I pjäsen brottas Dogen i Venedig med stora problem - vad ska han göra med den radikala kvinnliga konstnären Anna Galactia som genom sina detaljerade och känslostarka målningar av krigets fasor underblåser pacifistiska stämningar i ett Venedig som precis bekrigat muslimerna i Turkiet? Anna Galactia hade gärna gått i fängelse för sitt verk och kanske blivit en martyr. I stället väljer fursten att ställa ut ett av hennes mest kända verk - Slaget vid Lepanto - på Venedigs ansedda konstmuseum och hela den politiska eliten hyllar konstverket. Genom maktens erkännande tystas konstnären. Utställningen leder också till att stödet för Dogen växer, eftersom folket nu kan se vilket mod och ledarskap han innehar som valt en så svår och plågsam väg som krigets väg.

Grotescos musikal är en svidande kritik av omsvängningen av den svenska flyktingpolitiken - en omsvängning där parollen om ett Europa där det inte byggs några murar snabbt förbyttes till en politik där Sverige lade sig på EU:s lägstanivåer i flyktingpolitiken. Kritiken är riktad mot dem som har det politiska ansvaret för denna omsvängning och för alla dem som vände kappan efter vinden och ny hyllar en politik de tidigare förkastat.

Den avslutande inzoomningen på den undanstoppade flytvästen bränner sig fast på näthinnan. För oss som fortfarande vill att Sverige ska ge permanenta uppehållstillstånd som huvudprincip, underlätta anhöriginvandring och stoppa utvisningarna till Afghanistan är musikalen inget att bara skratta åt. Den är rolig för att den är på riktigt.

Så gå inte på furstens trick från Slaget vid Lepanto. Grotesco är för bra och för viktiga för att de ska få omfamnas till ofarlighet.

"Vad fan får jag?"

Av de sju dödssynderna är girigheten den jag kanske har allra svårast för. Människor som trots sin rikedom inte förmår känna förnöjsamhet, utan i stället under devisen "Vad fan får jag?" lägger sin tid och möda på att bli rikare och rikare. Jag har respekt för att människor utnyttjar de möjligheter som lagen ger för att minska sin skatt. Men jag har inte respekt för giriga motiveringar.

Dante skapade i "Den gudomliga komedin" en särskild sfär i Helvetet, där de giriga tvingades rulla runt gigantiska stenblock (vilka skulle gestalta tyngden av deras jordiska förmögenheter) och även kasta dessa stenblock mot varandra. Just sayin'.

Bild: Gustave Doré

Själv avslutar jag kvällen med Cornelis. Gör det du också.

Men en sak har mig livet lärt
Att guldet det är föga värt
Så du som trår till guld och makt
Ska minnas vad jag sagt.

Hur hanterar Trump-anhängare presidentens lögner?

Nej, inte heller de senaste turerna kring korruption och rysk inblandning i valkampanjen lär urholka stödet för Donald Trump hos hans kärnväljare. Hur ska vi förstå det faktum att Trumps många väljare, som säkert vill uppfattas som anständiga medborgare och vill göra rätt och kunna vara stolta över sin president, ständigt överser med hans lögner och vulgära retorik?

Jag läser en sedelärande historia i New York Times, där den konservative författaren och skribenten David French förtjänstfullt gestaltar temat. Davit French berättar om ett samtal i sin kyrka med en äldre dam som han känner väl och som var övertygad Trump-anhängare. I samtalet beklagade David French att presidenten for med osanningar.

"Menar du verkligen att Donald Trump ljuger", undrade den gamla damen.

"Javisst", svarade David. "Han ljuger oavbrutet".

Damen ifrågasatte inte David French påstående. Hon kände David väl och litade på sin konservative väns kunskaper och omdöme. För ett ögonblick verkade hon bekymrad. David kände att han kanske borde säga någonting, att han verkligen uppskattade många inslag i Trumps politik och ställningstaganden - men att det inte innebar att man kunde ursäkta Trumps tillkortakommanden och lögner.

Men just då glimmade det till i damens ögon. Hon tog en smutt kaffe, såg David French rakt i ögonen - och han visste omedelbart vad som skulle komma:

"Well, the Democrats are worse."

*

Just övergången från att avfärda något som "Fake News" (det är inte sant att Donald Trump ljuger) när den positionen inte längre är hållbar, till "den andra sidan är värre" (well, the Democrats are worse) är en viktig pusselbit i förståelsen av tankefigurerna hos de många väljare som söker sig till politiker med populistisk retorik. Det inte är tillräckligt att påvisa uppenbara osanningar i populisters retorik - då kommer i stället "ja, men titta på dom då"-argumentet fram.

Exemplet kanske inte bara gäller populistisk politik, utan politik och debatt överhuvudtaget. Men jag tror att problematiken kommer särskilt till uttryck i den populistiska diskursen. Det skulle vara intressant att se en systematisk, jämförande studie från svensk politik, med Sverigedemokraterna och dess mest hängivna anhängare som en utgångspunkt.

Ulf Kristersson och regeringsfrågan

Läget i regeringsfrågan har sedan länge varit låst. Om valresultatet 2018 hamnar nära valresultatet 2014 kan regeringsfrågan egentligen endast lösas på tre sätt.

1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Då blir det möjligt att bilda en regering som kan styra med majoritetsstöd i riksdagen. Men inget tyder idag på att Alliansen skulle kunna enas om en sådan lösning.

 2.) Bilda en blocköverskridande regering. Det skulle Stefan Löfven och Socialdemokraterna gärna göra. Men hittills har allianspartierna varit motvilliga till en sådan lösning.

3.) Låt största block regera. Ett sådant utfall skulle innebära en fortsättning på dagens situation, det vill säga att partierna efterlever Decemberöverenskommelsens (DÖ) anda även om den formellt är uppsagd. En sådan lösning skulle innebära svåra påfrestningar på de enskilda allianspartierna, och även skakiga förutsättningar för en ny rödgrön regering.

I en intressant intervju med Karin Eriksson i Dagens Nyheter (och även i andra sammanhang) öppnar moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson måhända för andra lösningar. Inför valet 2014 erbjöd moderaternas dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt Socialdemokraterna att göra upp i form - största block efter valet skulle släppas fram och tillåtas regera. Ulf Kristersson indikerar i stället en vilja att göra upp i sak.

I intervjun säger han: "I ett antal långsiktiga frågeställningar finns det skäl för Alliansen att göra överenskommelser med Socialdemokraterna för att få stabilitet i svensk politik." En tänkbar praktik  vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering) budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken (trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet utestängs från politiskt inflytande.

En sådan lösning skulle kunna uppfattas som en Decemberöverenskommelsen light - det största blocket tillåts regera mot att oppositionen får en del inflytande över budgeten. Men det är nog mer adekvat att se en sådan lösning som ett sätt att bryta upp den logik som var en viktig del av Decemberöverenskommelsen, att de tre rödgröna partierna betraktas och behandlas som ett block.

Vi får väl se hur Socialdemokraterna skulle förhålla sig till en sådan lösning. Den skulle ju bland annat innebära att blockpolitiken fortlever på den borgerliga sidan, samtidigt som det rödgröna blocket rivs upp. Och vad händer om förhandlingarna mellan Alliansen och den rödgröna regeringen strandar - hur ska budgeten då hanteras och regeringsfrågan lösas?

För en fördjupad analys om regeringsfrågan och Decemberöverenskommelsen rekommenderar jag (inte oväntat) boken Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016, Ulf Bjereld, Karin Eriksson, Jonas Hinnfors). Boken är sannerligen fortsatt aktuell, och kan beställas här.

*

New York präglas av gårdagens fruktansvärda våldsdåd. På plats imponeras jag av hur amerikanska medier hanterade den akuta krisen - rapporteringen var snabb, saklig och informativ. Polisen tycks ha skött en svår situation mycket bra. Och det politiska ledarskapet i form av borgmästare Bill de Blasio och guvernör Andrew Cuomo framträdde snabbt tillsammans och uppmanade New York-borna att leva som vanligt och verkligen genomföra den stora Halloween-paraden samma kväll.

I kväll följer jag Bill de Blasio i den avslutande debatten i borgmästarvalkampanjen. Men det får bli framför tv:n. Måndagens intensiva kampanjmöte med Bernie Sanders, Bill de Blasio och Chirlane McCray tog musten ut mig. :)

På valmöte med Bernie Sanders och Bill de Blasio

I kväll var jag på valmöte i New York City, där Bernie Sanders eldade massorna till stöd för Bill de Blasio i det stundande borgmästarvalet i nästa vecka. Och ja, New York Citys First Lady Chirlane McCray var förstås också där. Bill de Blasio och Chirlane McCray kysser/pussar varandra på munnen i samband med alla sina gemensamma offentliga framträdanden, och alla mötesdeltagare jublar.

Säga vad man vill om amerikanska politiska kampanjmöten, men de är lite piggare än sina svenska motsvarigheter. Det var första gången jag såg Bernie Sanders live, och jag fick en klart större känsla för den glöd han inympat i den progressiva rörelsen i USA. Så mycket energi och kraft i hans 74-åriga kropp och själ - och alla ungdomarna i publiken var hänförda. Bernie 2020, ekade det i Terminal 5 där mötet hölls.

Formellt var det ju ett valmöte i den pågående kampen i borgmästarvalet. Men det valet är inte särskilt spännande, eftersom Bill de Blasio leder överlägset i opinionsundersökningarna. Han får närmare 60 procent i mätningarna, medan hans huvudmotståndare republikanen Nicole Malliotakis ligger kring 15 procent. Huvudfrågan blir i stället hur stort valdeltagande de Blasio förmår mobilisera, med tanke på att valutgången uppfattas som given. Det var typiskt att Nicole Malliotakis namn överhuvudtaget inte nämndes av Sanders eller de Blasio. I stället talade de ideologi - höj skatterna rejält för den rikaste procenten av befolkningen, sikta på nolltaxa i en sjukvård som omfattar alla och fria förskolor/daghem till alla barn. Skallet gick mot Donald Trump för hans hets mot olika etniska grupper, och särskilt hans hets mot enskilda människor som befinner sig utan giltiga papper i landet.

I ett par inledande tal framträdde ungdomar som kommit till USA utan giltiga papper, och som nu skaffat sig utbildning och arbete. En spansktalande yngling berättade att han jobbade som städare för att få råd att gå på college och läsa statsvetenskap. Han avslutade sitt anförande: No human being is illegal. Det är lika sant i USA som i Sverige.

Jag hade ju förmånen att få vara med på ett valmöte med Bill de Blasio och Chirlane McCray redan 2013, när Bill de Blasio valdes första gången. Då var det lite lugnare. Nästa steg i Bill de Blasios politiska karriär bör bli att utveckla en nationell plattform - till exempel genom en ministerpost i en demokratisk presidents regering efter presidentvalet 2020. Då kan de Blasio vara en lämplig vice-president efter presidentvalet 2024, och själv slåss om presidentposten i valet 2028. Då är han 67 år, det vill säga sju år yngre än vad Bernie Sanders är i dag. Rena barnet, således...

M växer, SD sjunker. Vad betyder det?

I DN/Ipsos oktobermätning gör Moderaterna med sin nyvalde partiledare Ulf Kristersson ett ryck och ökar från 16 till 22 procent. En mätning är ingen mätning brukar man säga (ja, jag vet att Yougov nyligen publicerat en mätning som går i samma riktning), och det gäller förstås även denna.

Men allt annat lika innebär Ipsos-mätningen en välbehövlig vitamininjektion för Alliansen. I mitt twitterflöde syntes tillsynes upprymda centerpartister, trots att det egna partiet backat med tre procentenheter. Äntligen kunde ett riktigt ledarskap för alliansprojektet skönjas vid horisonten.

Moderaternas framgång - om det nu är en rejäl sådan - handlar i grunden om att partiets marsch högerut nu på ett trovärdigt sätt synliggjorts inför väljarna. Förlorarna är Sverigedemokraterna, som i olika mätningar gör sina sämsta resultat på flera år. Vinnare är den svenska demokratin och den politiska debatten. Svensk politik behöver ett rejält högerparti i stället för ett rasism-impregnerat, populistiskt paria-parti som Sverigedemokraterna.

Vem vet. Kanske kan vi nu få en valrörelse som handlar om välfärden, resursfördelning och jämlikhetsfrågor i stället för en jakt mot botten där partierna försöker överträffa varandra med förslag om vem som vill ha strängast straff och stänga gränserna mest. Kanske är det att hoppas på för mycket.

Bra att länsstyrelsen upphävde Vellinges tiggeriförbud!

I dag upphävde länsstyrelsen Vellinge kommuns beslut om att införa lokalt tiggeriförbud. Länsstyrelsen menar att beslutet inte var förenligt med ordningslagen, eftersom Vellinge inte kunnat visa att passivt insamlande av pengar stört den allmänna ordningen.

Jag är väldigt glad över länsstyrelsens beslut. Ett "tiggeriförbud" är symbolpolitik av sämsta slag, och hjälper inte de enskilda individer som sitter utanför butikerna och ber om pengar att förbättra sin situation. Dessutom skulle ett tiggeriförbud dra resurser från en hårt ansträngd polis, vara svårt att definiera och bidra till ytterligare stigmatisering av redan hårt utsatta människor..

Jag har tidigare anfört att det är principiellt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp, samt att ett förbud mot tiggeri innebär att man fokuserar symptomen och inte orsakerna.

Nu är det viktigt att via kontakter med de utsatta EU-medborgarnas hemländer och genom aktiva initiativ inom EU bekämpa antiziganismen och effektivisera EU:s program med sociala fonder mot fattigdom. Problemen kring brister i socialförsäkring och sjukvård måste lösas genom kontakter med hemländernas myndigheter. Att trappa upp vräkningarna är ingen lösning; i stället bör förebyggande åtgärder vidtas för att skapa möjligheter till tillåten, godtagbar övernattning. Erfarenheter visar att om boendet och övriga livsomständigheter är trygga ökar möjligheten att både söka och få jobb.

För övrigt rekommenderar jag varmt Adam Svanells reportage om rädslan bland "papperslösa" människor i Sverige.

I speglarnas sal

Vi lever i en individualiserad tid - på gott och på ont. Individualisering som ett uttryck för frigörelse från förtryckande auktoriteter och möjlighet till växande och ett förverkligande av sin potential är förstås positivt och ska bejakas. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ och ska bekämpas. Vi ser dagligen exempel på båda uttrycksformerna. Kanske är det så att den ena inte kan tänkas utan den andra. Individuum, från latinets "något odelbart".

Med individualiseringen riktas också ett starkt fokus på individens rättigheter. Jag tror det är i det ljuset vi ska tolka rörelsen #metoo. Kvinnans rätt till sin egen kropp, där mängder av enskilda kvinnor synliggör och protesterar mot övergrepp. Men även en annan diskussion, kring enskilda mäns rätt att dömas av en domstol och inte av en offentlighet.

Jag kom att tänka på individualiseringens problematiker när jag igår på ett seminarium diskuterade vägar till fred, med estradören Olof Buchard (84 år och sannerligen still going strong). Bryt egots makt, förkunnade han, och deklamerade ur Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg från 1942. Jag är svag för Lindegren och fastnade för svitens inledningsdikt (och nej, jag förstår heller inte alla passager - men det gör läsningen mer spännande).

I

(i speglarnas sal där ej endast Narkissos

tronar på sin förtvivlans pelare utan svindel

diade evigheten med en grimas

de obegränsade möjligheternas land

i speglarnas sal där en enda besmittad snyftning

undkom likgiltighetens korsade värjor

och förvandlade luften till löfte och mull

som rann utefter stadens alla fönster

i speglarnas sal där fulländningen stansas i plåt

och bärs som en fånge i standardbröstet

där ordet begår harakiri i krevadernas sken

och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod

i speglarnas sal där en blir de mycket för många

och dock ville falla som dagg i tidens grav)

Tv-licensen försvinner? Då måste grundlagsskyddet för public service stärkas

Avskaffa tv-licensen, föreslår en enig public service-kommitté. I stället vill kommittén införa en individuell skatt på som högst 1 308 kronor per vuxen person och år. Studerande och arbetslösa slipper betala.

Jag har alltid försvarat tv-licensen, eftersom jag sett den som ett bra sätt att värna public sevice-verksamhetens oberoende. Men jag har förståelse för att teknikutvecklingen - där alltfler tittar på tv genom datorer, plattor och mobiltelefoner - gör systemet svårt att upprätthålla.

Hur ska då oberoendet kunna upprätthållas i ett skattefinansierat system? Hur ska vi undvika att inte public service-finansieringen undermineras genom de skattesänkar-rallyn som då och då präglar svensk politik? En oberoende public service-verksamhet är inte så sällan en nagel i ögat på högerpopulister och högerextrema rörelser. Händelseutvecklingen i till exempel Polen väcker stor oro.

Utredningen inser faran och föreslår en del åtgärder. Så ska till exempel sändningstillstånden för programföretagen Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion förlängas till åtta år. Kommittén föreslår också att den som är verksam som riksdagsledamot inte får vara styrelseledamot i Förvaltningsstiftelsen för programföretagen, och inte heller i de enskilda programföretagens styrelser. Det är bra, men inte tillräckligt.

Jag brukar argumentera för att stärka grundlagsskyddet för public service. Kommittén är inne på samma linje, men har genom sina direktiv inte haft möjlighet att formulera sådana förslag. I stället diskuterar kommittén i principiella termer tänkbara skyddsåtgärder. Bland annat nämns möjligheten att införa en grundlagsbestämmelse som reglerar verksamhetens existens, oberoende och finansiering. Samt att införa ett krav på att riksdagens beslut om finansiering och reglering av public service-verksamheten ska fattas med kvalificerad majoritet.

Jag noterar att Sverigedemokraternas representant i kommittén riksdagsledamoten Angelica Bengtsson i ett särskilt yttrande protesterar mot planerna på ett förstärkt grundlagsskydd för public service. Desto viktigare att arbetet med att åstadkomma ett sådant förstärkt skydd snabbt initieras.

Hela utredningen kan läsas här.

Hur klarar SD av att hantera opinionsmotgångar?

I helgens Sifo rasar Sverigedemokraterna från 17.8 till 15.0 procent. Det är Sverigedemokraternas sämsta resultat i en Sifo-mätning på ett par års tid. En mätning är ingen mätning, lyder en gammal sanning. Men redan i Demoskops mätning i förra veckan rasade Sverigedemokraterna ner till 15.2 procent, vilket även där var partiets sämsta resultat på flera år. Så någonting är i rörelse.

Det finns åtminstone tre tänkbara förklaringar till Sverigedemokraternas tillbakagång. För det första har det skandaltäta partiet under de senaste veckorna drabbats av skandaler även på elitnivå.  Gruppledaren Mattias Karlsson är polisanmäld för förtal, efter att ha publicerat en bild på två ungdomar och helt felaktigt påstått att de vistades illegalt i landet och borde utvisas. Riksdagsledamoten Hanna Wigh lämnar partiet eftersom hon anser att hennes anklagelser om sextrakasserier inte tagits på allvar av partiledningen. Den person som påstås ligga bakom sextrakasserierna har en toppost i partiet.

Jag tror inte att det är skandalerna som orsakat partiets opinionsras, mer än möjligen på marginalen. Men skandalerna är ett tecken på ett parti i obalans.

För det andra är frågor om flykting- och invandringspolitik inte längre lika framträdande på den politiska agendan. Eftersom Sverigedemokraterna fortfarande på många sätt framstår som enfrågeparti försvåras partiets läge när dess enda fråga inte längre dominerar det politiska samtalet. Den förändrade politiska agendan innebär en uppförsbacke för partiet.

För det tredje - och viktigast - handlar det om Moderaternas förflyttning från "nya M" till "classic M". När Fredrik Reinfeldt förde Moderaterna mot mitten för att möjliggöra bildandet av Alliansen kunde Sverigedemokraterna ohotat ta högerflanken i svensk politik i besittning. Nu återtar Moderaterna sin traditionella roll som ett högerflygelparti, och skärper sin politik i frågor om flyktingmottagning, lag och ordning samt det militära försvaret.

Härigenom förändras det politiska landskapet, på ett sätt som till exempel Vänstra Stranden diskuterade igår. Utrymmet för Sverigedemokraterna att växa minskar, i stället väcks frågan om hur mycket partiet kommer att tappa. Den mest intressanta frågan blir hur Sverigedemokraterna internt kommer att förmå hantera motgångar i opinionsutvecklingen.

Sverigedemokraterna är bortskämt med att fördubbla sitt röstetal i val efter val. Någonstans finns det ett tak, och mycket talar för att partiet nu har slagit i det taket. Det finns också ett golv, och på vilken nivå det golvet ligger vet vi inte. Men erfarenheterna säger att högerpopulistiska partier har en tendens till inre person- och fraktionsstrider. Sverigedemokraternas val- och opinionsframgångar har fungerat som en skyddsvall mot sådana strider. På samma sätt som Moderaternas medlemskader accepterade Fredrik Reinfeldts mittensväng så länge den var framgångsrik, har Sverigedemokraterna tack vare sina framgångar kunnat enas kring en samlad partiledning.

Vi ska inte ropa hej. En mätning är ingen mätning. Två mätningar gör ingen trend. Men nu får Sverigedemokraterna bekänna färg och för första gången jobba i politisk motvind. Det ska bli spännande att se hur de förmår klara av den uppgiften.

Om gårdagens tvångsutvisningar till Afghanistan

Fruktansvärda scener utspelade sig vid förvaret i Kållered igår när ett 15-tal personer, de flesta unga, skulle tvångsutvisas till Afghanistan. Sörjande och förtvivlade anhöriga skildes från sina barn. Människor som tagit sig an och levt med dessa unga människor under flera års tid tvingades nu ta farväl av dem under tumultartade former, och ungdomarna sändes ensamma iväg till en oviss och osäker framtid i krigets och osäkerhetens Afghanistan. Ett land där de flesta av dem inte har några kontakter eller nätverk.

Tumultet och osäkerheten blev än större genom att fem av de 15 som skulle utvisas i sista stund erhöll inhibition efter att det framkommit verkställningshinder - vilket betyder att deras ärenden ska få en ny prövning. Jag är väldigt, väldigt glad för dessa fem unga människors skull. Men hur trovärdig är rättsprocessen när avvisningar ställs in med bara några timmars varsel? Det är svårt att frigöra sig från tanken att tillfälligheter spelar stor roll i alltför många enskilda avvisningsärenden.

Tvångsavvisningarna igår var ingen stor dag för Sverige. Som förre socialdemokratiske riksdagsledamoten Evert Svensson, 92 år gammal, skrev igår på sin Facebook-sida: Utlämningen av ensamkommande flyktingar till Afghanistan. En gång får vi skämmas för vår inhumanitet. Om vi inte gör det redan nu,

Men vi får inte förfalla till förtvivlan. I stället ska vi finna hopp i att en tredjedel av de som skulle utvisas igår nu får en ny chans. Kamp lönar sig. Låt oss hålla ihop och gå framåt med kravet: Det är nog nu! Stoppa utvisningarna till Afghanistan.

Uppdaterat onsdag 11 oktober: Enligt Dagens Nyheter var det sju ungdomar som i sista stund slapp gå på planet till Afghanistan. En åttonde person släpptes inte in i Afghanistan, utan fick vända i Kabul. Trovärdigheten i rättssäkerheten blir ju inte precis större av detta.

Sorg och vrede inför morgondagens utvisningar till Afghanistan

De senaste dagarna har flera unga afghaner förts till förvaret i Kållered och i morgon tisdag planeras ett plan från Landvetter att flyga dem till Kabul i Afghanistan. Utvisningen genomförs trots att säkerhetsläget i Afghanistan blir allt sämre. Amnesty International publicerade nyligen en rapport med ohyggliga vittnesmål från unga människor som tvångsutvisats till Afghanistan. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Nils Muiznieks är kritisk till de svenska utvisningarna av unga ensamkommande till Afghanistan: Om de inte har bott där på 15 år, vad skickar du tillbaka dem till? De här människorna har ofta varit med om traumatiska upplevelser och bör behandlas som utsatta barn - inte som illegala människor som kan slussas fram och tillbaka.

Bland de som ska utvisas återfinns Yasin Mohammadi som kom till Sverige för två år sedan. Yasin är hazar och har växt upp som flykting i Iran. Han har ingen släkt i  eller band till Afghanistan. Migrationsverket skrev upp hans ålder från 16 till 18 år, och nu slits han upp från sin nya familj i Kramfors. Hans fyra nya småsyskon är förtvivlade och förstår inte varför detta måste ske.

En annan pojke som ska utvisas heter Mohammad Hoseini. Han har bott med en familj i Habo utanför Jönköping, har fyllt 18 år och är heltidsarbetande. Nu ska han utvisas till ett land han flydde från när han var 4 år. När hans föräldrar dödades togs han om hand av släktingar i Iran. För att slippa tvångsrekrytering till kriget i Syrien flydde han till Europa och Sverige. I morgon ska han skickas tillbaka till Afghanistan.

En tredje person heter Mostafa Gholami. Han är 19 år och har bott i Sverige sedan 2013. För två år sedan konverterade han från islam till kristendomen, en konvertering han varit öppen med och som finns återberättad på flera håll. Hans situation i Afghanistan kommer att bli ytterst osäker. Han har blivit mordhotad och fruktar för sitt liv.

Listan kunde göras mycket längre. Saken blir inte bättre av att Migrationsverket tycks använda de medicinska åldersbedömningarna på ett sätt som lämnar mycket i övrigt att önska. I dag skriver till exempel Svenska Dagbladet om ett fall där Migrationsverket först kräver en åldersbedömning, men när resultatet visar att den asylsökande är minderårig väljer man att utvisa ändå. Rättsexperten och tidigare överåklagaren Sven-Erik Alhem anser att fallet äventyrar Migrationsverkets trovärdighet.

Är detta ett land vi vill vara, undrar advokaten Viktor Banke på Twitter. Mitt svar på den frågan är nej. Det är nog nu. Stoppa utvisningarna till Afghanistan.

Hur ska det gå i partiledardebatten i kväll?

Uppdaterat söndag kl 22.25. Några intryck från kvällens debatt.

1. Jag tyckte den inledande duellen mellan Ulf Kristersson och Stefan Löfven var bäst. Sakpolitik, inget slängande eller tjafsande, två tydliga alternativ. Båda tycktes respektera varandra. Lovar gott inför valrörelsen.

2. Regeringsfrågans frånvaro. Det var faktiskt skönt att följa en debatt utan att regeringsfrågan lyftes (mer än mot slutet, när Jimmie Åkesson uppvaktade Ebba Busch Thor i samband med sjukvårdsdebatten). Vi lär få mer än nog av regeringsfrågan i de kommande debatterna.

3. Ulf Kristersson tenderade att försvinna i debatten, efter den starka inledningen. Han kom in lite då och då, men utan att det han sa fick fäste.

4. Kvällens bästa replik kom från Annie Lööf: ”Jimmie Åkesson. du säger att brottsligheten är importerad, men ta en titt i din egen riksdagsgrupp.”

5. Kvällens starkaste ögonblick: När Jonas Sjöstedt uppmanade Jimmie Åkesson att se 17-åriga Fatemeh Khavari (som satt i publiken) i ögonen och be om ursäkt för att hans gruppledare i riksdagen beljugit henne offentligt och framställt henne som ett terroristhot. Jimmie Åkesson avstod.

*

 
Kl 20.00 är det dags för höstens första partiledardebatt.i SVT Agenda. Nedan följer några korta noteringar kring ingångsvärdena för varje enskilt parti.

Vänsterpartiet fick bra utdelning för sina förslag i regeringens budget. I väljaropinionen har partiet stabiliserat sig på en bit över valresultatet 2014. Problemet för Vänsterpartiet är hur man nu ska gå vidare. Få bedömare tror att Vänsterpartiet kommer att ingå i en regering efter valet 2018, även om partiet skulle göra ett riktigt bra val. Är Vänsterpartiet tillfreds med sin ständiga roll som stödparti från vänster till en socialdemokratiskt ledd regering? Om inte, hur ska partiet kunna ändra spelplanen så att en plats i regeringen blir möjlig?

Miljöpartiet har visserligen lyckats få stopp på raset i opinionen, men det finns än så länge inga starka tecken på en återhämtning. Partiet får inrikta sig på sina kärnfrågor, och arbeta för att dessa frågor ska ha en hyggligt bra plats på den politiska dagordningen inför valet 2018. Och hur tänker Miljöpartiet hantera flyktingfrågan? Miljöpartiet har tappat mängder av förtroende hos sina egna väljare i den frågan, och nu är man oense med sin regeringspartner Socialdemokraterna om huruvida de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan ska få stanna i Sverige. Hur långt vågar och kan Miljöpartiet driva det kravet?

Socialdemokraterna är inne i en bra period. Sveriges ekonomi går jättebra, och den rödgröna regeringen har just levererat en rekordbudget. Väljarnas förtroende för Stefan Löfven har vuxit, inte minst för hans sätt att hantera it-skandalen på Transportstyrelsen. Spelbolagen har nu Stefan Löfven som favorit till att bli statsminister efter valet 2018. Socialdemokraternas problem är att de politiska framgångarna hittills inte följts av ett genombrott i väljaropinionen. Visst, de rödgröna har ett litet övertag på allianspartierna. Men väldigt få väljare tar just nu steget över blockgränsen. Socialdemokraterna måste öka sitt opinionsstöd ytterligare något för att med någorlunda trygghet kunna gå in i valrörelsen 2018.

Liberalerna har sedan länge fastnat i ett opinionsläge i närheten av partiets urusla valresultat 2014 på 5.4 procent Partiets mest färgstarka representant, Birgitta Ohlsson, förlorade partiledarstriden till Jan Björklund och lämnar nu politiken.  Frågan är hur den frihetliga delen av Liberalerna hanterar hennes nederlag. Knyter de näven i fickan och fortsätter kämpa, eller demobiliseras de politiskt och kanske till och med börjar snegla på Centerpartiet?

Centerpartiet befinner sig i ett läge där framgångsvågen i opinionen från i våras visar tecken på att mattas av. Partiet har smitt en solid ideologisk grund och profilerar sig framgångsrikt i frågor kring landsbygd, (små)företagsamhet och hållbar utveckling. Annie Lööfs ställning är ohotad och partiet kan parasitera på avhoppade liberaler från Moderaterna, och kanske även från Kristdemokraterna och Liberalerna. Men hur långt till höger kan partiet gå utan att riskera att tappa mittenväljare över blockgränsen, och/eller försvåra ett eventuellt regeringssamarbete med Socialdemokraterna efter valet 2018?

Kristdemokraterna har sedan länge parkerat sig under fyraprocentsgränsen. Ebba Busch Thor genomförde som nytillträdd partiledare en hastig högersväng. När Moderaterna nu gör samma sak är det svårt att se vilken plats det ska finnas kvar för Kristdemokraterna. Partiet har sedan länge haft svårt att utmejsla profilfrågor. Nu satsar man på äldre och på sjukvård. Vi får väl se hur det går.

Moderaterna befinner sig fortfarande i en djup kris, och de första opinionsmätningarna efter Ulf Kristerssons tillträde tyder inte på någon snabb partiledareffekt. Partiet är splittrat och dess opinionsläge katastrofalt. Ulf Kristerssons viktigaste uppgift blir att samla ihop sitt parti och undvika ett fortsatt fritt fall i opinionsmätningarna. Jag tror han har hyggliga förutsättningar att nå båda dessa mål. Hur långt det sedan räcker är en öppen fråga. Relationen till Sverigedemokraterna och regeringsfrågan kommer att hemsöka honom och Moderaterna hela vägen fram till valet 2018, och kanske en bra bit därefter också.

Sverigedemokraterna står sedan två år tillbaka still i opinionen. De senaste mätningarna har pekat mera nedåt än uppåt. Invandringsfrågan är inte längre lika het (den är till exempel inte ett eget ämne i Agenda-debatten i kväll) och partiet har utomordentligt svårt att skrubba sig rent från nazism och rasism. Partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson är polisanmäld för förtal, och riksdagsledamoten Hanna Wigh lämnar partiet, i protest mot att partiledningen tystar ner anklagelser om sexuella trakasserier. Nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) blir mer en påminnelse om Sverigedemokraternas nazistiska förflutna än en möjlighet för Sverigedemokraterna att normaliseras.

Det är nästan ett år kvar till valet. Kvällens partiledardebatt kommer knappast att påverka valutgången. Men det blir spännande att se hur Ulf Kristersson lyckas positionera sig, om Sverigedemokraternas utanförskap manifesteras ytterligare och om Stefan Löfven lyckas växla in sin rekordbudget även i framgångar i debatten.

Klokt val av fredsprismottagare. Sverige bör underteckna avtalet om kärnvapenförbud

I dag meddelade norska Nobelkommittén att Den internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) ICAN tilldelas Nobels fredspris 2017. Motiveringen är organisationens arbete med att "väcka uppmärksamhet till de katastrofala humanitära konsekvenser varje bruk av atomvapen innebär och för sin banbrytande insats för att uppnå ett avtalsbaserat förbud mot sådana vapen."

Det är ett roligt och välförtjänt besked. ICAN har varit en internationell ledande kraft i arbetet med att få fram det FN-avtal om globalt förbud mot kärnvapen som antogs i somras. Jag ser att Carl Bildt tycker att priset i stället borde uppmärksammat kärnenergiavtalet med Iran från 2015. Ja, det hade också varit ett bra val. Men jag ser inga skäl att ställa det ena mot det andra.

FN:s avtal om kärnvapenförbud är viktigt eftersom det bidrar till normbildningen mot kärnvapen. Genom förbudet stigmatiseras kärnvapeninnehav, vilket i sin tur höjer den politiska tröskeln för stater att försöka utveckla egna kärnvapen. Förbudet sätter också press på kärnvapenstaterna att aktivt delta i förhandlingar om avveckling av kärnvapen.

Sverige har ännu inte tagit ställning till huruvida man ska underteckna FN:s kärnvapenavtal. Skälet är att avtalsförhandlingarna slutfördes i hast, och det kvarstår frågetecken om hur avtalet förhåller sig till andra viktiga internationella avtal som Sverige undertecknat. Jag har därför inget emot att frågan nu utreds. Men jag hoppas och tror att ett svenskt undertecknade inte är alltför avlägset. Till syvende og sist kommer det att handla om politiska bedömningar.

Låt oss tillsammans hjälpas åt i arbetet för ett svenskt undertecknande. Kärnvapen är ett hot mot mänsklighetens överlevnad, och att stödja ett förbud mot kärnvapen borde vara en självklarhet.

Mattias Karlssons (SD) uthängning av och osanningar om afghanska ungdomar

Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson har på Facebook publicerat en bild på två ungdomar vilka han beskriver som "invandrare som vistats här illegalt och som borde utvisas". Mattias Karlsson rasar över att en polis låtit sig fotograferas tillsammans med ungdomarna, vilka han jämför med Rakhmat Akilov som är misstänkt för terrordådet på Drottninggatan tidigare i år.

Men Mattias Karlsson far med osanning. De båda ungdomarna, 17-åriga Fatemeh Khavari och 18-årige Amir Nabizadeh, har uppehållstillstånd och vistas inte alls illegalt i landet. Fatemeh Khavari har permanent uppehållstillstånd och Amir Nabizadeh har uppehållstillstånd med flyktingstatus. Fatemeh bor i Stockholm och är talesperson för protesten mot utvisningarna till Afghanistan. Amir bor i Dingle och är också aktiv i protestaktionen.

Jag antar att det är en reptilhjärnan som slår till när Mattias Karlsson ser två afghanska ungdomar på en bild. Genast antar han att de vistas illegalt i landet, särskilt med tanke på att de protesterar mot utvisningarna.

Mattias Karlsson är nu polisanmäld för förtal, och har plockat bort texten från sin Facebook-sida. I en förklaring till varför han felaktigt pekade ut Fatemeh och Amir som illegalt vistandes i Sverige staplar han bortförklaringar på varandra. I stället för att säga "Jag gjorde fel. Ansvaret är mitt. Jag ber om ursäkt" så vecklar han in sig i resonemang om att han "fått uppgiften från en källa som jag bedömde som trovärdig", att han "beklagar" om någon person med uppehållstillstånd "känt sig illa till mods" och att han var så "frustrerad" när han skrev. Ack ja. Att be om ursäkt är uppenbart inte lätt.

Jag noterar också att riksdagsledamoten för Sverigedemokraterna Kent Ekeroth på sin Facebook-sida använder nazisternas språkbruk och talar om "förrädarna" i det europeiska etablissemanget som bidragit till en ökad invandring till Europa. Tankarna går osökt till Niklas Orrenius utmärkta artikel i Dagens Nyheter om beröringspunkter mellan Sverigedemokrater och Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Läs den, om ni inte redan har gjort det.

Det är med detta parti - impregnerat av rasism och främlingsfientlighet - som Moderaterna och Ulf Kristersson vill samarbeta och göra sig beroende av i regeringsställning. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå det.

Kan Ulf Kristersson rädda Moderaterna?

I dag presenterade Moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson en ommöblering av partitoppen. Elisabeth Svantesson blir ny ekonomisk-politisk talesperson. Tidigare integrationsministern och nu förste vice talman Tobias Billström blir Moderaternas gruppledare i riksdagen. Gunnar Strömmer blir ny partisekreterare.

Jag är nyfiken på Gunnar Strömmer i denna roll. År 2008 anmälde han FRA-lagen till Europadomstolen för att pröva om den klarade Europakonventionens krav på skydd för den personliga integriteten och för enskilda som blivit övervakade att få sina fall rättsligt prövade. En sådan sund skepsis till övervakningsmaskineriet ligger en bra bit från dagens auktoritära moderata lag och ordning-politik. För att uttrycka det milt.

Kommer då Ulf Kristersson och hans nya team att kunna föra Moderaterna ur krisen och få partiet att börja stiga i opinionen igen? Ja, oddsen borde i alla fall vara någorlunda goda. Sverige och svensk politik behöver ett riktigt, traditionellt högerparti som fångar upp de väljare som hyser sådana värderingar. Det senaste decenniet har Sverigedemokraterna kunnat ta över delar av den funktion som blev över när Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt tog steg mot mitten i det politiska rummet.

Moderaternas eventuella framgångar kan gå ut över Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna ligger cementerat under fyraprocentsspärren och om Moderaterna går till höger igen är det svårt att se vart Kristdemokraterna ska ta vägen. Och om Moderaterna går till höger och flyktingfrågan blivit mindre akut kan vi undra vad väljarna alls ska ha Sverigedemokraterna till?

Moderaternas återtåg högerut skulle också öka den politiska splittringen inom det vi ibland fortfarande kallar för Alliansen. Det var framväxten av Nya Moderaterna som möjliggjorde Alliansen och dess framgångar. Nu hackar allianspartierna betänkligt. I den dagsfärska opinionsmätningen från Demoskop får Socialdemokraterna sitt bästa resultat på flera år med 32.1 procent. Sverigedemokraterna får sitt sämsta resultat på flera år med 15.2 procent. Sammantaget leder de rödgröna partierna nu med 6.4 enheter.

*

En sak gör mig glad med Ulf Kristersson. I sitt installationstal betonade han hopp och tillit, och kritiserade gnälligheten i den politiska debatten: Det politiska samtalsklimatet plågas av gnällighet, ängslighet och stingslighet. Jag kommer inte tveka att säga till när Stefan Löfven har fel. Men jag kommer inte ifrågasätta hans heder och hans uppsåt. Jag kommer inte söka min motståndares sämsta argument, utan hans bästa. Politiken måste ta kloka människors frågor på allvar. Den måste inte vara tråkig, men den måste vara seriös. Nu behövs det helt enkelt några vuxna i rummet.

Jag har länge varit orolig över tonläget i den politiska debatten, där arrogans och förlöjliganden göder populism. Så låt oss ta Ulf Kristerssons maning på allvar. Det finns en del att göra. I alla partier.

Vad kan vi lära av nazisternas besök i Göteborg?

Igår skrev jag om det engagemang och den värme som kännetecknade de många anti-nazistiska manifestationerna i Göteborg. Jag skrev också om nazisternas fiasko - att de inte ens lyckades ta sig till utgångspunkten för sin egen demonstration eftersom de kom i bråk med polisen och att de var väldigt få i förhållande till sina egna förväntningar. Eller som journalisten Niklas Orrenius formulerade det i Dagens Nyheter: Det som skulle bli en mäktig nationalsocialistisk styrkedemonstration mitt i Göteborg blev i själva verket en lätt förnedrande promenad mellan två Ica-butiker.

Hur ska vi då gå vidare i arbetet för att bekämpa nazismen? En sak är i alla fall säker. De som tidigare ansåg att en nazistisk demonstration i centrala Göteborg inte utgjorde något hot mot ordning och säkerhet har fått anledning att ompröva sina ståndpunkter. Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) har klargjort att de medvetet trotsade polisens instruktioner, eftersom de ansåg att polisen tänkte lura dem i en fälla. NMR har också sagt att de inte tänker söka tillstånd för sina demonstrationer framöver. Deltagare i NMR-demonstrationen attackerade journalister fysiskt, och använde stängerna till sina fanor som spjut i slagsmål med polisen. Det nazistiska våldet och vägran att följa polisens instruktioner är väldokumenterat genom alla de privattagna videofilmer som cirkulerar på nätet. Inget hot mot ordning och säkerhet? Jo tack.

(Ja, jag vet att en liten grupp motdemonstranter kastade sten och knallskott. Som jag skrev redan igår är det agerandet oacceptabelt.)

Det är bra att justitieminister Morgan Johansson bjudit in partiledarna för de demokratiska partierna till överläggningar och det vore värdefullt om det gick att nå en samsyn över partigränserna om hur nazistdemonstrationer bör hanteras. De senaste veckornas debatt har synliggjort en rad oklarheter kring hur gällande lagar och regelverk ska tolkas.

Behöver lagarna och regelverken ändras? Eller ska polis och åklagare givet gällande lagar och regelverk gå fram mer offensivt för att ge domstolarna möjlighet att utveckla en tydlig praxis?

Själv tycker jag att det borde tillsättas en parlamentarisk utredning med uppgift att ta ett helhetsgrepp på problematiken. Hur ska vi bäst värna den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten utan att andra människors rättigheter åsidosätts? Ja, se det är en nätt liten fråga att ta tag i.