I skuggan av Decemberöverenskommelsen. KU-anmälningar i stället för oppositionspolitik?

Uppdaterat 8 april kl 07.55: I dag kom allianspartiernas förväntade besked att de i vår och höst (och sannolikt under resten av mandatperioden) avstår från att lägga ett gemensam budgetförslag i riksdagen. I stället kommer varje enskilt alliansparti att lägga fram sitt egen budgetförslag. 

Det är ett klokt beslut. Nu slipper allianspartierna den förödmjukelse som det skulle innebära att i riksdagen tvingas avstå från att stödja sitt eget förslag, av risk för att det skulle vinna. Nu kan varje enskilt alliansparti i stället prioritera att utveckla sin egen politik för att sedan sikta på att mötas på nytt i en starkare Allians inför valet 2018. Så var det ju egentligen tänkt hela tiden. Det var allianspartiernas i efterhand olyckliga beslut att efter valförlusten 2014 lägga ett sista gemensamt budgetförslag som utlöste en regeringskris. Utan allianspartiernas sista gemensamma budgetförslag hade Decemberöverenskommelsen aldrig kommit till.

I debattartikeln flaggar också allianspartierna för att utnyttja möjlighetenatt väcka misstroendevotum, ungefär enligt de linjer jag skisserat nedan. Det är förstås deras rätt och inte så mycket att säga om. Låt oss bara hoppas att den politiska debatten under mandatperioden kommer att handla om skillnader i politiska sakfrågor, inte form- eller personfrågor.

*

Inför den stundande vårbudgeten gryr missnöjet inom Moderaterna mot Decemberöverenskommelsen. I Skåne och i Östergötland har framträdande moderater lämnat in motioner till distriktsstämmorna om att Decemberöverenskommelsen skall avbrytas. Om upproret sprider sig hotas partiledaren Anna Kinberg Batras auktoritet inför den centrala partistämman i oktober.

Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen har det parlamentariska livet de senaste månaderna varit relativt lugn och stabilt. När vårbudgeten nu läggs tvingas allianspartierna bita i det sura äpplet och släppa igenom förslag som de i grunden motsäger sig och som de genom högermajoriteten i riksdagen hade kunnat försöka stoppa.

Skälen till att allianspartierna accepterade Decemberöverenskommelsen är åtminstone tre. För det första ville de absolut undvika det extraval som Stefan Löfven hade lovat att utlysa i slutet av december. För det andra varken vill eller kan allianspartierna regera i minoritet om de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning. För det tredje hoppas de själva kunna utnyttja Decemberöverenskommelsens stabiliserande effekter om de lyckas återta regeringsmakten i valet 2018.

Hur kan då allianspartierna utnyttja högermajoriteten i riksdagen under mandatperioden när de avsagt sig budgetvapnet? De kan förstås fortfarande fälla regeringen i viktiga frågor som inte är knutna till budgeten. De kan också - vilket Ekots Tomas Ramberg var inne på i morse - ställa till problem för regeringen genom att attackera enskilda ministrar för deras sätt att sköta sitt uppdrag. I första hand genom anmälningar till Konstitutionsutskottet (KU) och i förlängningen genom hot om eller verkställande av misstroendevotum.

Allianspartierna har redan hunnit lämna in ett 25-tal KU-anmälningar mot regeringen, och några av dem är av det mer spektakulära slaget. Så har till exempel kristdemokraten Aron Modig anmält Stefan Löfven för att denne i olika intervjuer i höstas sagt att han och regeringen skulle avgå om alliansparternas budget gick igenom i riksdagen. Därigenom, menar Modig, har Stefan Löfven "brutit mot regeringsformens krav på saklighet". Kristdemokraten Tuve Skånberg har anmält vice statsminister Åsa Romson till KU för att hon i kammaren använt uttrycket "det utlysta nyval som regeringen har tagit" trots att regeringen inte tagit beslut om extraval utan endast aviserat ett beslut om extraval.

I den här takten lär KU få mycket att göra. Jag vet inte om det finns några aktuella studier kring anmälningsbenägenheten till KU över tid, eller om partiernas försök att "politisera" KU-ärenden över tid. Men ämnet har genom den nyuppkomna parlamentariska situationen blivit högintressant. Fortsättning följer.

Den svenska Saudi-kritiken i historiens ljus

I fredags medverkade jag i Studio Ett i P1, för att diskutera Margot Wallströms kritiska uttalanden mot Saudiarabien och dess diplomatiska konsekvenser. I slutet av inslaget påminde programledaren om Olof Palmes "mustiga och många gånger kritiska uttalanden" och tillade att dessa uttalanden var "många stolta över i dag".

Så är det. I dag är det många som är stolta över Olof Palmes uttalanden om den spanska Francodiktaturen som "satans mördare", om den tjeckiska kommunistiska regimen som "diktaturens kreatur" eller om USA:s julbombningar av Hanoi julen 1972 som jämförbara med olika historiska illdåd.

Men när dessa uttalanden framfördes var de djupt kontroversiella. Särskilt debatten om Olof Palmes kritik av USA för bombningarna av Vietnam är närmast en blåkopia av debatten om Margot Wallströms kritik av Saudiarabien i dag. De flesta borgerliga företrädare instämde i att USA:s bombningar av Vietnam förtjänade kritik. Men många av dem menade att kritiken framfördes vid fel tillfälle och i felaktiga former. Sättet som kritiken framfördes på skadade Sveriges möjligheter att påverka och isolerade Sverige i världspolitiken. Förresten var det ingen som brydde sig om vad lilla Sverige tyckte. Utom de amerikanska konsumenterna förstås, som nu skulle sluta köpa svenska Volvo-bilar. Svensk exportmarknad låg i ruiner, var det intryck som gavs. Känns det igen?

När Saudiarabien kallade hem sin ambassadör på ett par veckor använde svenska tidningar rubriknivåer som antydde att kriget stod för dörren. Den saudiske ambassadörens frånvaro var då ändå knappt en flugprick jämfört med den diplomatiska krisen mellan Sverige och USA i samband med Vietnamkriget. I februari 1968 kallade USA hem sin Stockholmsambassadör efter att Olof Palme, då ecklesiastikminister, deltagit i en demonstration i Stockholm mot kriget. Först två år senare sände USA tillbaka sin ambassadör. Och under ”frostens år” 1972–1974, efter Olof Palmes jultal, förbjöd USA Sverige att sända en svensk ambassadör till Washington. Det kallar jag diplomatisk kris.

*

När det gäller sakfrågan om huruvida Margot Wallström och Stefan Löfven bör kalla Saudiarabien och Kina för "diktaturer" eller inte är min inställning väldigt pragmatisk. Jag kan förstå att Utrikesdepartmentet rekommenderar det politiska ledarskapet att inrikta sin kritik på staters handlingar (brott mot mänskliga rättigheter, användande av dödsstraff etc) och inte på staters styrelseskick (diktatur). Det är lättare att få gehör om man kritiserar en aktör för vad den gör och inte för vad den är.

Men ställd mot väggen vid en konkret fråga är det utsiktslöst att försöka ducka för frågan om en stat som Kina eller som Saudiarabien är en diktatur eller ej. Enklast är då att säga: "Ja, vi anser att Saudiarabien är en diktatur och vi kritiserar dess brott mot de mänskliga rättigheterna." Over and done. Det tuvhoppande vi nu upplever bidrar bara till att bibehålla medieintresset för terminologin och drar på ett kontraproduktivt sätt ut på förödmjukelsen för den stat som diskussionen gäller.

Jimmie Åkesson hos Skavlan

I kväll medverkar Sverigedemokraternas fortfarande sjukskrivne partiledare Jimmie Åkesson i underhållningsprogrammet Skavlan i SVT. Jimmie Åkessons medverkan har väckt debatt, då hans medverkan först spelades upp som en del i en stor nyhetshändelse. Sverigedemokraterna har abonnerat riksdagens presslokal den udda tiden kl 22.00 en fredagskväll (just när Skavlan-programmet slutar) för att berätta en stor nyhet.

Sverigedemokraternas mediestrateger är mycket skickliga. Det är bara några månader sedan partiet lyckades få total uppmärksamhet inför sitt beslut om huruvida man skulle stödja allianspartiernas gemensamma budgetförslag. Samtliga medier fick på bästa nyhetstid stå med mössan i handen och tysta lyssna på Mattias Karlssons evighetslånga utläggning om Sverigedemokraternas politik innan beskedet kom att partiet tänkte stödja allianspartiernas budget.

Jimmie Åkessons medverkan i Skavlan hade kunnat utvecklas till ett motsvarande propagandajippo. Vad var det för nyhet som Sverigedemokraterna skulle berätta och skulle Jimmie Åkesson komma tillbaka som partiledare eller inte? Men nu sänds Skavlan inte live, utan är inspelat sedan några dagar tillbaka. Vi vet därför redan att Jimmie Åkesson är på väg tillbaka på deltid som partiledare och nyhetsintresset för Sverigedemokraternas presskonferens i kväll har falnat.

Är det då rätt eller fel av Sveriges Television att ge Jimmie Åkesson utrymme i Skavlan för att där berätta att han successivt är tillbaka in i politiken? Jag har inget emot att svenska politiker ges utrymme i nöjesprogram, och flera framstående svenska politiker har vid ett flertal tillfällen medverkat i Skavlan. (Nu kan man visserligen påminna om att Jimmie Åkesson inte är vilken politiker som helst, utan att han företräder ett parti som av många uppfattas som främlingsfientligt eller rasistiskt - men det är en annan diskussion).

Problemet som aktualiseras här är att Jimmie Åkesson medverkar i programmet för att där kunna ge besked om sin återkomst till politiken. Ingen annan svensk partiledare hade valt att göra på det sättet. Om till exempel Annie Lööf eller Jonas Sjöstedt varit sjukskrivna, så hade deras återkomst meddelats genom en traditionell pressträff eller ett pressmeddelande och inte genom medverkan i ett underhållningprogram.

Public Service bör inte medverka till att nöjesprogram görs till plattform för politiska utspel. I det här fallet har jag förstått det som att Skavlan-redaktionen under lång tid sökt Jimmie Åkesson för att få honom att medverka och berätta om sin sjukdom. Men Jimmie Åkesson tackar ja först när det står klart att han tänker återkomma som partiledare och Jimmie Åkesson väljer att använda Skavlan-programmet som plattform för att berätta om sin återkomst. Här tycker jag att Sveriges Televison borde insett att man tappat momentum, och inte ställt ställt Skavlan-scenen till Jimmie Åkessons förfogande. Fredrik Skavlan i all ära, men det är politiska journalister som skall formulera frågorna till Jimmie Åkesson när hans återkomst till politiken tillkännages.

Av förhandsinformationen om programmet får jag intrycket av att Sveriges Television nu försöker göra det bästa möjliga av den uppkomna situationen. Vackert så. Men det hade varit än bättre om man från början insett att medverkan i programmet i alltför stor utsträckning riskerade att bli på Jimmie Åkessons villkor.

Ebba Busch Thor och falangstriderna i KD

Ebba Busch Thor har fått en tuff start som partiledare för Kristdemokraterna innan hon ens har blivit vald. En av de invändningar som riktades mot Ebba Busch Thor i samband med nomineringarna till partiledare var att hon skulle ha svårare att hålla samman partiet än vad hennes huvudkonkurrent Jakob Forssmed skulle ha. Men Kristdemokraternas medlemmar var tydliga i sitt budskap. De ville ha en förändring och förespråkade därför Ebba Busch Thor framför Jakob Forssmed.

I dag presenterade Kristdemokraternas valberedning sitt förslag till ny partistyrelse. I förslaget återfinns Jakob Forssmed som förste vice ordförande och Emma Henriksson som andre vice ordförande. Däremot får Lars Adaktusson ingen plats i presidiet. Det är ingen hemlighet att Jakob Forssmed och Emma Henriksson står varandra nära politiskt, medan Lars Adaktusson och Ebba Busch Thor anses tillhöra en mer högerorienterad falang.

På sin blogg vädrar nu Lars Adaktusson sitt missnöje över att inte ha nominerats till presidiet. Adaktusson hävdar att "några inflytelserika partiföreträdare aktivt agerat" för att han inte skulle föreslås. Vidare menar Adaktusson att dessa inflytelserika partiföreträdare agerat otillbörligt genom att använda "metoder som i de flesta partier skulle anses dubiösa".

Den kristna, värdekonservativa tidningen Världen idag skriver att det var Jakob Forssmed som ställde krav på att Lars Adaktusson inte skulle finnas med i presidiet, och att valberedningen därför rev upp ett tidigare beslut om att nominera Adaktusson och i stället nominerade Emma Henriksson. KDU:s ordförande Sara Skyttedal säger att det är "sorgligt" att det blivit som det blivit och antyder att det kan komma att bli öppen strid på partiets extra riksting den 25 april om att ge Adaktusson en plats i presidiet.

Den kristdemokratiska falangstrid som nu utspelar sig inför öppen ridå är förstås extra svår att hantera för Ebba Busch Thor så länge hon inte är vald och har ett formellt mandat i ryggen. Ebba Busch Thors anhängare vann striden om partiledarposten. Frågan är nu hur stark motvikt till Ebba Busch Thor de är villiga att acceptera i presidiet och i partiledningen i övrigt.

Rikstinget blir oerhört viktigt. Inte bara för de val som där skall genomföras, utan kanske främst om partiet skall lyckas hålla samman eller om falangstriderna förstärks. Ebba Busch Thor har ett riktigt eldprov framför sig.

Hur skulle extravalet ha gått? Här finns svaret!

Om drygt fyra timmar skulle vallokalerna stängts och de första prognoserna om valutgången ha presenterats. Men Decemberöverenskommelsen kom emellan, och det extraval som skulle ha genomförts i dag den 22 mars ställdes in.

Vad hade hänt om Decemberöverenskommelsen inte blivit av utan om extravalet i stället hade genomförts? Här är min analys.

Alliansen var avsevärt försvagad efter valförlusten i september 2014. Fredrik Reinfeldt förkunnade sin avgång redan på valnatten. Allianspartierna var bundna av sitt löfte att lägga en sista gemensam budget, men de hade inte räknat med att Sverigedemokraterna skulle rösta för deras förslag och därigenom utlösa en regeringskris. Inte heller hade de räknat med att Stefan Löfven i den situation som uppstod skulle utlysa extraval.

Moderaterna skulle i detta extraval tvingas möta väljarna utan Fredrik Reinfeldt. Partiet hade gjort ett förlustval och tappat nära sju procentenheter av sitt väljarstöd. Anna Kinberg Batra valdes inte till partiledare förrän i januari. Svenska väljare röstar i huvudsak på parti och inte på person. Men Anna Kinberg Batra hade fått en tuff uppgift att på bara några veckor hinna växa in i partiledarrollen och leda och hålla samman sitt parti i valrörelsen. Moderaterna hade i extravalet gått ytterligare något bakåt och fått omkring 22 procent av rösterna.

Folkpartiet gjorde i september 2014 sitt näst sämsta val genom tiderna. Inget tyder på att Jan Björklund och Folkpartiet skulle lyckas växla om plötsligt attrahera nya väljare. Folkpartiet skulle i stort sett upprepa sitt valresultat och få ungefär 5.5 procent av rösterna.

Kristdemokraterna lyckades med knapp nöd klara fyraprocentsspärren. En Göran Hägglund som bestämt sig för att avgå skulle bli tvungen att skjuta upp sina planer, bita ihop och gå in i ännu en valrörelse med fyraprocentsspöket i bakhasorna. Det är svårt att bedöma om taktikröstarna skulle vara fler eller färre i extravalet, men Kristdemokraterna skulle trots allt klara sig kvar i riksdagen. Men marginalen blev knapp, partiet fick 4 procent av rösterna.

Centerpartiet hade i god tid före valet i september 2014 avlägsnat sig från fyraprocentsnivån och Annie Lööf på allvar etablerat sig i rollen som partiledare. Centerpartiet har god kassa och är det alliansparti som haft bäst förutsättningar att hävda sig i extravalet. Jag tror att Centerpartiet hade kunna tjäna en del på de övriga allianspartiernas svaghet och öka något, till 8 procent av rösterna.

Socialdemokraterna visade politisk handlingskraft genom Stefan Löfvens besked om att utlysa extraval. Men under valkampanjen skulle Stefan Löfven varje dag och varje stund ha fått konfronteras med allianspartiernas argument att Socialdemokraterna saknade regeringsduglighet. Efter åtta år i opposition hade Stefan Löfven tvingats utlysa extraval efter bara några månader som regeringschef. Det är ovisst hur starkt intryck väljarna hade tagit av det argumentet, men det är svårt att se hur Socialdemokraterna under dessa förutsättningar signifikant skulle ha stärkt sin ställning i väljaropinionen. Partiet hade tappat något och fått omkring 30 procent av rösterna.

Miljöpartiet gjorde i valet 2014 ett sämre resultat än vad man hade hoppats. Möjligen hade partiet genom en förändrad strategi något kunnat förbättra sitt resultat, men jag tror ändå att resultatet hade blivit ungefär detsamma som i september. Miljöpartiet skulle således ha fått omkring 7 procent av rösterna.

Vänsterpartiet sidsteppades direkt efter valet av Stefan Löfven och fick aldrig vara med i några regeringsförhandlingar. I stället kunde partiet koncentrera sig på att utveckla en oppositionspolitik från vänster. I ett extraval kunde Vänsterpartiet ha gynnats av denna oppositionsroll och kanske förbättra sitt resultat till 7.5 procent av rösterna.

Sverigedemokraterna skulle genom Jimmie Åkessons sjukskrivning tvingas gå till val utan sin partiledare. Jag tror inte Åkessons frånvaro under dessa omständigheter hade fått någon avgörande betydelse för valutgången. Den avgörande frågan blir i stället hur väljarna ställt sig till partiets agerande i samband med budgetomröstningen. Det var ju så att partiet genom att bryta praxis och rösta för Alliansens förslag utöste den regeringskris som ledde fram till det extraval som nu inte blev. Skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna visat att partiet var handlingskraftigt och ta strid för sina värderingar på ett sätt som innebar att de övriga partierna inte kunde fortsätta nonchalera dem? Eller skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna nu skapade oreda och orsakat ett dyrt och onödigt extraval som ingen egentligen ville ha? Jag tror att dessa båda tendenser skulle jämna ut varandra och partiet skulle därmed tangera sitt valresultat på cirka 13 procent av rösterna.

Feministiskt initiativ och Piratpartiet skulle inte i ett extraval lyckas flytta fram sina positioner.

Extravalet skulle således givit de rödgröna partierna  omkring 44.5 procent av rösterna, mot 39.5 procent för allianspartierna. Extravalet ledde således inte till någon egentlig förändring i styrkeförhållandet mellan regering och opposition. Stefan Löfven skulle få förnyat förtroende att bilda regering. Allianspartierna skulle sannolikt inte lägga något ytterligare gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Stefan Löfven kunde därigenom hanka sig fram under mandatperioden, och någon motsvarighet till Decemberöverenskommen hade kanske inte arbetats fram.

Min analys av valutgången för det inställda extravalet hamnar väldigt nära de opinionsmätningar som redovisar opinionsläget i dag, som till exempel DN/Ipsos från i morse.

Jag diskuterade det inställda extravalet i dagens P4 Extra med Emanuel Karlsten (ännu ej på nätet).

Valet i Israel - blir det regeringsskifte?

Uppdatering efter exit polls återfinns längst ned i texten. Om drygt två timmar stänger vallokalerna i Israel och vi får genom vallokalundersökningar en första indikation på om det blir regeringsskifte eller ej. När premiärminister Benjamin Netanyahu tidigare i år utlyste "early elections" trodde de flesta att han utan större problem skulle få regera vidare och kanske också med ett stärkt politiskt mandat.

Men valrörelsen har blivit betydligt mer dramatisk än vad de flesta bedömare då antog. I de senaste opinionsmätningarna får Benjamin Netanyahus Likud-parti bara 21 mandat av det israeliska parlamentet Knessets 120, medan utmanaren Zionist Union får 26 mandat. Zionist Union är en allians mellan Socialdemokraterna under ledning av Isaac Herzog och det liberala partiet Hatnua under ledning av Tzipi Livni.

Nu är det inte säkert att det räcker att Zionist Union blir större än Likud för att åstadkomma ett regeringsskifte. Likud och Benjamin Netanyahu har några högerorienterade partier att välja mellan för att åstadkomma en någorlunda regeringsduglig koalition. Det går inte heller att utesluta en bred regering där både Likud och Zionist Union ingår, kanske med ett roterande innehav av premiärministerposten. En utbrytning ur Likud, det nya partiet Kulanu under ledning av Moshe Kahlon, kan bli tungan på vågen och det är inte självklart vilken regeringskoalition det partiet i så fall kommer att stödja.

I vilket fall uppfattar många redan nu Benjamin Netanyahu som valets stora förlorare, oavsett om han lyckas hålla sig kvar vid makten. De senaste dagarna har hans valkampanj visat tecken på desperation. Benjamin Netanyahu har plötsligt bytt position i frågan om upprättandet av en palestinsk stat och säger nu att han inte tänker acceptera en sådan under sin tid som premiärminister. Netanyahu har också framfört antydningar om en internationell konspiration mot honom och hans Likud-parti och att USA finansierar hans konkurrenters valkampanjer.

Skulle ett regeringsskifte i Israel påverka förutsättningarna för fredsprocessen mellan israeler och palestinier? Fredsprocessen har varit obefintlig sedan Israel vägrat avbryta utbyggnaden av sina illegala bosättningar. Förväntningarna bör nog inte heller vara särskilt höga. Valrörelsen i Israel har i huvudsak kretsat kring inrikespolitiska frågor, främst den allt mer bekymmersamma bostadsfrågan. United Zionism har visserligen sagt att man vill försöka få igång fredssamtalen med palestinierna igen, men det är osäkert vilket mandat en ny israelisk center-vänsterregering skulle få för att på allvar kunna driva frågan framåt. Ibland kan det också vara så att det är hökar som Benjamin Netanyahu som lättare kan göra eftergifter, då de uppfattas ha större trovärdighet i att de inte säljer ut staten Israels säkerhetsintressen.

I vilket fall tror jag ändå att ett nytt politiskt ledarskap i Israel är nödvändigt för att få fart på fredsprocessen igen. Jag hoppas därför på ett regeringsskifte och att de vallokalundersökningar som publiceras strax efter kl 21.00 i kväll pekar i sådan riktning.

Jag återkommer med en kort uppdatering senare i kväll, när vallokalundersökningarna är publicerade. Valrörelsens sista timmar och efterhandskommentarerna följer jag främst på vänsterliberala och alltid läsvärda Haaretz.

Uppdatering tisdag kl 21.30: De första exit polls tyder på en framgång för Likud och Benjamin Netanyahu. Likud och Zionist Union får ungefär lika många mandat, vilket avsevärt försvårar för Zionist Union att bilda regering. Det blir inte helt enkelt för Netanyahu heller, som fortfarande kan komma att behöva stöd från Kulanu (se ovan). Mycket talar för att presidenten kommer att sondera förutsättningarna för en bred koalitionsregering, där både Likud och Zionist Union ingår. En sådan koalition kommer sannolikt också att åtminstone på kort sikt innebära ett fortsatt dödläge i fredsprocessen.

Uppdatering onsdag kl 08.10: När det slutgiltiga valresultatet nu börjar växa fram visar det sig att Likuds valresultat t o m tycks överträffa resultatet i vallokalundersökningarna. "Bibi är en trollkarl" skanderar Benjamin Netnyahus anhängare, meddelar Cecilia Uddén från Tel Aviv. Från att ha betraktats som valets förlorare redan före valet framstår han nu som en vinnare. Det är svårt att identifiera ljuspunkter i israelisk politik just nu.

Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna som ett högerparti?

Det är klart att vi står mer till höger i svensk politik än vad de övriga partierna gör, sa Kristdemokraternas blivande partiledare Ebba Busch Thor i en intervju till Dagens Nyheter i torsdags. Men redan dagen därpå, när Ebba Busch Thor i en intervju i SVT Aktuellt ombads utveckla sitt påstående om att Kristdemokraterna står mer till höger i svensk politik än vad de andra partierna gör, ändrade hon sig. Jag skall rätta mig något där och vara tydlig med att Krisdemokraterna står mer till höger i svensk politik än vad vi står till vänster. Programledaren Cecilia Gralde frågade då vad som egentligen gällde: Står ni längst till höger, eller vad menar du? Ebba Busch Thor svarade: Nej, det anser jag inte att vi gör (...) vi står mer till höger än till vänster.

Det är utomordentligt ovanligt att enskilda politiker ber att få "rätta sig själva", såvida det inte rör sig om en felaktig faktauppgift som framförts av misstag. I stället är det vanligt att politikerna menar att ett uttalande missuppfattats eller att det presenterats lösryckt ur sitt sammanhang. Jag tycker det hedrar Ebba Busch Thor att hon inte använde någon av de smitvägarna, utan faktiskt valde att öppet rätta sig själv.

Programledaren Cecilia Gralde blev nog rätt så häpen av det inträffade, för hon missade att ställa den naturliga följdfrågan om varför Ebba Busch Thor rättade sig själv. Hade Ebba Busch Thor vid det första tillfället snubblat på orden och redan då menat något annat än det hon faktiskt sa? Eller hade Ebba Busch Thor nu tänkt efter och kommit fram till att det trots allt nog inte var så att Kristdemokraterna var det parti som står mer till höger än vad de andra partierna gör? 
Nu anar man i stället en eftertankens kranka blekhet där Ebba Busch Thor eller någon av hennes medarbetare efter hennes första uttalande gjorde bedömningen att det kanske inte var så strategiskt klokt att i detta läge beskriva Kristdemokraterna som det parti som står mest till höger i svensk politik.

Flera bedömare tror att Kristdemokraterna faktiskt kommer att förflytta sig till höger med Ebba Busch Thor som partiledare. Vänstra stranden skriver insiktsfullt om detta och i sak har jag inte något att tillägga. I stället vill jag betona att partiledarens kanske viktigaste uppgift är hålla samman partiet. Om Ebba Busch Thor har ambitionen att föra Kristdemokraterna högerut är det sannolikt bättre att göra det genom praktisk handling än att i ord betona att Kristdemokraterna är ett högerparti. Risken finns att ordet "högerparti" inte bara skrämmer bort mittenväljare utan framförallt skapar alienation bland mer vänsterorienterade aktiva kristdemokrater.

Om en dryg timma medverka Ebba Busch Thor i SVT Agenda. Det skall bli spännande att se hur hon där formulerar sig om Kristdemokraterna som ett högerparti.

Saudiaffären i svenska och utländska medier

Turbulensen kring Sveriges relationer med Saudiarabien har fått stor internationell uppmärksamhet. Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skriver till exempel ansedda Washington Post i en text där Margot Wallström hyllas som en politiker som vågar ta moralisk ställning.

Själv har jag de senaste dagarna talat om saken med ett stort antal internationella och svenska medier, från BBC World och The Guardian till Svenska Dagbladet och Aftonbladet TV. En intressant iakttagelse är att utländska och svenska journalister ställer olika frågor. Utländska journalister intresserar sig för sakpolitiken: Vad betyder krisen för de svenska exportinkomsterna? Hur påverkas Sveriges möjligheter att spela en roll på den världspolitiska scenen, till exempel när det gäller att bidra till konfliktlösning eller att främja mänskliga rättigheter? Svenska journalister intresserar sig för det strategiska spelet: Är det korrekt att beskriva Miljöpartiet som en vinnare? Har Stefan Löfvens ställning försvagats genom händelseutvecklingen? Hur påverkas regeringens relation till det svenska näringslivet?

Jag säger inte att några av dessa frågor är bättre eller sämre än de andra. Men de är olika. Jag ser åtminstone två tänkbara förklaringar till att de utländska och de svenska journalisternas frågor skiljer sig åt på det sätt som jag här har redovisat, och dessa förklaringar är inte ömsesidigt uteslutande.

För det första kan det finnas en "naturlig" förklaring i det att utländska journalister inte är intresserade av svensk inrikespolitik, medan svenska journalister är det desto mer. Så kan det mycket väl vara. För det andra - och mer principiellt intressant - kan det vara så att svensk politisk debatt blivit så avpolitiserad att bara det strategiska spelet finns kvar. Om väljarna uppfattar det som att de stora partierna tränger ihop sig i mitten och därför har svårt att urskilja distinkta sakpolitiska alternativ så riktas intresset mot det strategiska spelet i stället för mot de sakpolitiska motsättningarna. Journalister, politiker och för all del statsvetare binds ihop i en ond cirkel där politiken bara blir ett spel och sakpolitiken sätts på undantag.

Självklart har jag spetsat till skillnaden mellan de frågor som svenska och utländska journalister ställer. Det rör sig mer om tendenser än om absoluta skillnader. Men tendensen är intressant.

*

Passar också på och puffar för projektet Statsvetarpodden, där jag, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors i början av sommaren kör igång poddradio. Syftet är att i en seriös men ändå lättsam form ge statsvetenskapliga perspektiv på politiska skeenden. Därigenom vill vi bidra till en fördjupad förståelse av politikens villkor samt öka intresset för politik och för statsvetenskap som ämne. Vi statsvetare efterfrågas ständigt av journalister för att besvara frågor. Vad händer med det politiska samtalet om det i stället är statsvetarna som ställer frågorna och därmed sätter ramarna för diskussionen?

I Almedalen gör vi program varje dag, i samarbete med Dagens industri. Mer om Statsvetarpodden kan du läsa här. Vi finns också på twitter - följ oss gärna på @statsvetarpodd.

Wallströms inställda tal och vapensamarbetet med Saudiarabien

I dag meddelades att utrikesminister Margot Wallströms tal inför Arabförbundet i Kairo ställts in med kort varsel. Orsaken uppges vara Sveriges kritik av brott mot mänskliga rättigheter i Saudiarabien. – Jag beklagar det här. Det är tråkigt att ett land blockerat min medverkan, säger Margot Wallström till TT.

Fortfarande är det mycket som är oklart kring omständigheterna för det inställda talet. Visst är Saudiarabien en mäktig aktör inom Arabförbundet, men knappast så mäktig att man självsvåldigt kan bestämma vilka som skall få respektive inte skall få tala. Wallströms anförande, i den mån det blivit känt i förväg, kan knappast heller sägas ha varit särskilt förgripligt.

Visst kan det från Saudiarabiens och andra arabstaters håll ha funnits ett missnöje med Margot Wallströms skarpa kritik mot länder - inklusive Saudiarabien - som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna. Men den kritiken är ju välkänd och om den varit avgörande så skulle ju Wallström inte ha bjudits in som hedersgäst i första skedet.

En annan tolkning är att Saudiarabien uppfattat signaler om att Sverige tänker säga upp det militära samarbetsavtalet. En sådan ensidig uppsägning skulle uppfattas som förödmjukande av Saudiarabien. Genom att nu agera mot Sverige föregriper Saudiarabien en sådan utveckling och ger bilden av att det är Saudiarabien som tar initiativet till en nedtrappning av de diplomatiska och politiska relationerna.

I vilket fall innebär Saudiarabiens agerande att sannolikheten för att det militära samarbetsavtalet blir kvar drastiskt minskar. En redan hårt pressad svensk regering får bekymmer med att förklara varför man väljer att hålla fast vid ett militärt samarbetsavtal med en stat som under förödmjukande former stoppar Sveriges utrikesminister från att hålla ett tal som försvarar de mänskliga rättigheterna.

Jag kommenterar händelseutvecklingen för bl a SvD och DN.

Angående gårdagens demonstration i Göteborg mot trängselskatt och Västlänken

Igår genomförde motståndarna mot trängselskatten och mot Västlänken en demonstration i Göteborg. Demonstrationen samlade omkring 4 000 deltagare och visade att motståndet inte visar några tecken på att vika sig. Känslorna var laddade och engagemanget starkt.

Jag träffade vid Gustav Adolfs torg en bekant som gick med i demonstrationen. Han och jag har gemensamma värderingar i många och avgörande frågor. Men här uttryckte han en sorg över att politikerna - och särskilt Socialdemokraterna - genomfört en trängselskattereform som han menade ekonomiskt särskilt drabbar ekonomiskt svaga grupper och att ingen lyssnade på protesterna. Hans frustration var uppriktig och genuin.

Gårdagens manifestation bidrar till fortsatt mobilisering i frågan. Däremot har jag svårt att se hur motståndet skall kunna vrida tillbaka processen i sakfrågan. Trängselskatten är redan införd och planeringen av Västlänken har kommit så långt att det inte är sannolikt att projektets huvudinriktning förändras. Även om Moderaterna i Göteborg är splittrade och till den lokala partistämman i maj finns redan motioner om att utreda alternativ till Västlänken.

Nu står medborgarnas förtroende för sina valda företrädare och risken för ett ökat politikerförakt på spel. Det är viktigt att det politiska ledarskapet förmår utveckla processer som synliggör argument och tänkesätt och som bidrar till att återskapa ett förlorat förtroende.

Från arrangörernas håll angavs deltagarantalet till mer än dubbelt så många som gick i tåget. Det är lite trist. Min erfarenhet av 20 års räknande av demonstrationsdeltagare (ja, man har sina udda sidosysselsättningar...) visar att arrangörer oavsett politisk färg och sammanhang tenderar att grovt överskatta antalet personer som deltog i demonstrationen. I huvudsak handlar det förstås om önsketänkande, och det är mänskligt. Jag minns själv när jag gick i en 1 maj-demonstration i Helsingborg 1975. Vi var 200 i tåget, men uppställda i led och med flaggor och banderoller ägde vi gatubilden. Jag hade kunnat ta gift på att vi var närmare 1000 personer i tåget.

Polisen tenderar också att överskatta antalet deltagare i sina redovisningar. Det är inte så konstigt. Polisen finns inte på plats för att räkna demonstranter - de har andra och viktigare uppgifter. Därför gör de - vad jag kan förstå - en uppskatting, men räknar inte. Vid en demonstration mot Nato för några år sedan såg polisen att jag stod och räknade. De kom då fram och frågade vänligt om de fick använda mina siffror i sin rapportering - vilket de naturligtvis fick. I går fanns det två olika uppgifter från polisen, en på omkring 5 000 deltagare och en på omkring 8 000 deltagare.


Demonstrationen igår marscherade förbi på 17 minuter. Under en genomsnittlig minut hann drygt 200 personer passera. 200 gånger 17 blir 3 400. En vanlig 1 maj tar Vänsterpartiets tåg en dryg halvtimma på sig att passera, men de går då inte riktigt lika tätt som vid gårdagens demonstration. Vänsterpartiet brukar också vara omkring 4 000 i demonstrationståget. Socialdemokraterna brukar vara knappt 2 000 på 1 maj. Så 4 000 deltagare är en bra siffra. Men den blir inte bättre för att man önsketänker att den var betydligt större.

Jag kommenterar gårdagen manifestation för Göteborgs-Posten.

Angående näringslivstopparnas försvar av Saudiavtalet

I dag publicerade 31 svenska näringslivstoppar en artikel på DN Debatt, där de med emfas argumenterade för att Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien skall vara kvar. Deras viktigaste argument är att handel främjar utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati, att Saudiarabien är Sveriges viktigaste handelspartner i Mellanöstern samt att ett upprivande av avtalet urholkar Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner.

Det är bra att de som vill att avtalet skall vara kvar äntligen kommit ut på banan. Hittills har debatten varit ensidig på så sätt att kritikerna till avtalet varit oerhört aktiva, medan de som försvarat avtalet - med några få undantag - duckat i debatten.

Däremot tycker jag att näringslivstopparnas argumentation är ohederlig i ett avgörande avseende. I artikeln beskrivs avtalet konsekvent som ett handelsavtal, och motståndarna beskrivs som att de är motståndare till frihandel och att de vill isolera Saudiarabien. Men så är ju inte fallet. Avtalet är inte ett handelsavtal utan ett militärt samarbetsavtal. Det är faktiskt en helt annan sak och det hade hedrat artikelförfattarna om de inte försökt ge sken av något annat.

Artikeln höjer konfliktnivån i frågan. Om Socialdemokraterna bestämmer sig för att inte riva upp avtalet blir det allt svårare för Miljöpartiet att stanna kvar i regeringen. Om Miljöpartiet lämnar regeringen går vi mot en ytterst osäker politisk framtid, särskilt med tanke på budgetprocessen och tillämpningen av decemberöverenskommelsen.

Jag tycker Socialdemokraterna skall rycka bort plåstret direkt och riva upp avtalet. Det kan svida en del. Men ett sådant beslut är moraliskt trovärdigt och det räcker långt.

Jag kommenterar näringslivstopparnas artikel för TT. Läs också gärna Olof Johansson-Stenmans (professor i nationalekonomi) kritik av artikeln här.

Finns det hopp om GP:s ledarredaktion?

För första gången på mycket, mycket länge omnämns Göteborgs-Postens ledarsida i den allmänna debatten. Orsaken är inte att ledarsidans artiklar plötsligt börjat sätta avtryck i det offentliga samtalet, utan en intern strid om tillsättandet av den politiska ledarredaktören Alice Teodorescu och ledarsidans framtida politiska inriktning.

Tidigare politiske ledarredaktören Fredrik Tenfält går i pension och de tre övriga ledarskribenterna oroar sig över att tillsättandet av Alice Teodorescu innebär att ledarsidans politiska position förskjuts från en liberal till en mer högerorienterad, konservativ hållning. Turbulensen har inneburit att två medarbetare har sagt upp sig och en medarbetare har blivit långtidssjukskriven. Alice Teodorescu är ensam kvar, tre dagar efter sitt tillträde. Tuff start på jobbet, om man säger så.

Tvisten äger rum inför öppen ridå, och avslöjar märkliga interiörer. Så påstår till exempel GP:s chefredaktör Cecilia Krönlein att den utlösande faktorn till att ledarskribenten Gert Gelotte valt att sluta är att nytillträdda ledarredaktören Alice Teodorescu velat läsa artiklarna på ledarsidan innan de publiceras. Om Krönleins utsaga stämmer så innebär det att tidigare ledarredaktören Fredrik Tenfält inte läste den egna sidans artiklar förrän de redan var publicerade. I så fall ett mycket märkligt sätt att utöva redaktionellt ledarskap.

Det går inte att komma runt att GP:s ledarsidas mångåriga osynlighet i den allmänna debatten är ett redaktionellt misslyckande. Jämför gärna med Sydsvenskan, där Heidi Avellan och Per T Ohlsson är flitigt medverkande i TV:s morgonprogram och i radions samhällsprogram som Studio Ett, P1 Morgon eller Godmorgon, världen. GP:s ledarsida är sällan eller aldrig med i dessa sammanhang och sätter heller inga avtryck i debatten. Ansvaret för detta redaktionella misslyckande är svårt att placera någon annanstans än hos den nu avgående ledarredaktören Fredrik Tenfält.

Jag hoppas att Alice Teodorescu kommer att vara mer framgångrik med att göra GP:s ledarredaktion till en relevant röst i samhällsdebatten. Ett sätt att bidra till ökad seriositet och relevans vore att övertala tidningens ägare Peter Hjörne att avstå från att skriva sina egna personliga reflektioner på ledarsidan.

Kommer Göteborgs-Posten ledarsida då under Alice Teodorescus ledning att gå åt höger och bli mer konservativ? Det är förstås en öppen fråga. Om jag förstått det rätt tillträdde Alice Teodorescu formellt den 1 mars. Igår noterade jag att Göteborgs-Posten i en osignerad ledarnotis tyckte det var rätt att Benjamin Netanyahu mitt under brinnande valrörelse åkte till Washington för att i kongressen kritisera president Barack Obamas försök att få till stånd en kärnenergiöverenskommelse med Iran (ej på nätet). Netanyahus agerande har annars mött stark kritik, inte minst i Israel. Idag skriver vikarierande ledarskribenten Csaba Bene Perlenberg om IS illdåd - inte i termer av ideologi, eller fundamentalism utan i termer av ondska. Csaba Bene Perlenberg lyfter fram Kristdemokraterna Sara Skyttedal och Ebba Busch Thor som föredömen i att ha krävt ett svenskt militärt engagemang mot IS, och förklarar deras klarsynthet med att de möjligen "har en gammaltestamentlig förståelse för vad ondska defacto är".

Det blir intressant att följa fortsättningen.

Kaosartat årsmöte i Stockholm förstärker motsättningarna inom SD

I Jimmie Åkessons frånvaro fortsätter de interna partistriderna inom Sverigedemokraterna. För bara några veckor sedan vann Richard Jomshof en öppen maktstrid med Björn Söder om posten som partisekreterare. Vid ett i högsta grad turbulent årsmöte igår kväll valdes utmanaren William Hahne - mot partiledningens vilja - till ny ordförande för Sverigedemokraterna i Stockholm stad.

Valet av William Hahne till ny ordförande för Sverigedemokraterna i Stockholm blev ett bakslag för Sverigedemokraternas partiledning. William Hahne representerar tillsammans med ungdomsförbundet SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand en mer etnonationalistisk falang inom Sverigedemokraterna, och som betraktar partiledningens linje som populistisk och muslimfixerad. På senare tid har den etnonationalistiska falangen stärkt sin ställning, och det ryktas att Gustav Kasselstrand i höst tar strid om partiledarposten ifall inte Jimmie Åkesson då kommit tillbaka.

Gårdagens årsmöte var sannerligen inte värdigt ett parti i landets huvudstad, ett parti som gör anspråk på att vilja och kunna ta politiskt ansvar. Årsmötet blev kraftigt försenat på grund av öppet bråk om röstlängden och på Twitter utslungades ömsesidiga bittra anklagelser mellan meningsmotståndare.

Krisen för Sverigedemokraterna i Stockholm började redan i höstas, när distriktets dåvarande ordförande Christoffer Dulny avslöjades med att ha skrivit anonyma kommentarer på hatsajter som Avpixlat och med kommentarer som att araber har våldsammare gener eller invandrare är absolut värst på att ljuga, manipulera, köra fulsälj, hetsa etc. Christoffer Dulny tvingades lämna sina uppdrag strax före valet i september och ersattes av Maria Danielsson, som uppfattades stå partiledningen mera nära. Maria Danielsson förlorade klart omröstningen på gårdagens årsmöte om ordförandeskapet i Stockholm till William Hahne.

Nu finns möjligheten att Sverigedemokraternas partistyrelse väljer att ogiltigförklara årsmötet i Stockholm och därmed också valet av William Hahne till ny ordförande i Stockholm. Det kaosartade mötet kan ha brustit i viktiga formaliasaker, som t ex röstlängden samt tid för mötets avslutande (många mötesdeltagare valde att lämna förhandlingarna långt innan mötet var avslutat). Uppdaterat 2 mars kl 11.05. Sverigedemokraternas pressekreterare Henrik Vinge säger till TT att

Sverigedemokraternas partiledning  inte kommer att försöka ogiltigförklara söndagens möte. Däremot, betonar Vinge, kan enskilda partimedlemmar som närvarat vid mötet lämna in klagomål, och partistyrelsen ska ta ställning till en reservation som lämnats in om att mötet slutade för sent.

Läget blir än mer intrikat genom att William Hahne själv riskerar att uteslutas ur Sverigedemokraterna. Uteslutningsärendet är väckt mot bakgrund av att Hahne misstänks för att på ett otillbörligt sätt ha använt sig av ett register över medlemmar i Sverigedemokraterna för att gynna sina egna möjligheter att ta över ordförandeskapet i Stockholm. Om årsmötet ogiltigförklaras kan partistyrelsen hinna utesluta William Hahne innan ett nytt årsmöte genomförs.

Ni märker själva. Något motsvarande skulle knappast kunna hända i ett vanligt politiskt parti i landets huvudstad. För Sverigedemokraterna och framför allt dess partiledning är gårdagens årsmöte en förödmjukande händelse Än värre för partiledningen är att striden i Stockholm skapar intern oro och förstärker de inre konflikter som sedan länge hemsökt partiet.

Logga ut från nätet? Lika meningsfullt som att dra en linje i vatten

Det där gitter jag inte sitta med, tänkte Hasse "Kvinnaböske" Andersson länge om Facebook och andra sociala medier. Han fick snart anledning att ompröva sin inställning: Jag begrep inte vilken grej det var (...) En söndag la vi ut en filmsnutt av en ny låt som vi hade gjort i studion. Några dagar senare hade nästan 10 000 sett klippet. Det är ju inte klokt.

Många är det som likt Hasse Andersson till sist förstått att sociala medier inte är en fluga eller något som man enkelt kan välja bort från sitt liv. Sociala medier håller på att bli en del av de allra flesta människors vardagsliv, och det finns ingen väg tillbaka. Det fanns människor som vägrade radio. Det fanns människor som vägrade TV. Jan Guillou brukade kokettera med att han i kylskåpet hamstrade färgband till sin gamla Adler, för att intill sin död kunna skriva sina texter på en mekanisk skrivmaskin. När mobilen kom var det många människor som fnyste och "minsann" inte skulle skaffa en sådan. I dag är mobilen en del av de allra flesta människors vardagsliv.

Jag skriver inte detta för att raljera med människors ovilja att ta till sig teknologiska nydaningar. Själv uppskattar jag verkligen digitaliseringen och är - som många av er säkert känner till - relativt aktiv på sociala medier. Men jag läser fortfarande morgontidningarna på papper i sängen. Jag saknar CD-skivorna (med texthäften) och DVD-uthyrarna.

Mest spännande tycker jag det är hur de digitala och de icke-digitala processerna snart inte längre går att hålla i sär utan hur de flyter ihop. Jag kan bli provocerad om en person säger att hen skall "logga ut" från nätet ett tag. Jaha, tänker jag. Tänker du sluta läsa tidningar också? Eller sluta köra bil? Eller sluta tala i telefon? Tänker du plötsligt bara äta saker vars namn börjar med en bokstav från första halvan av alfabetet? Eller bara köpa saker vars pris är satt i udda och inte jämna tal?

Självklart behöver inte alla människor vara aktiva i sociala medier. Min poäng är att jag tycker det blir allt mindre meningsfullt att skilja mellan digitala och icke-digitala verksamheter. Uppdelningen mellan digitala och icke-digitala medier är redan passé.

Digitaliseringen genomsyrar våra samhällen i allt större grad, i stort och smått. Facebook och Twitter kanske försvinner. Men den kommunikationsteknologiska revolutionens landvinningar när det gäller hastighet, spridningsförmåga, transparens och möjlighet till interaktivitet kan inte göras ogjorda. Därför har den digitala revolutionen i grunden förändrat förutsättningarna för kommunikation och i förlängningen för våra sätt att leva tillsammans

Visst kan man fortfarande försöka "logga ut" från den digitala världen. Men det är ungefär lika meningsfullt som att försöka bosätta sig i en koja i skogen. Eller som att dra en linje i vatten.

Fortsatt rödgrönt överläge, trots parlamentariskt svag regering

Trots en parlamentariskt svag minoritetsregering och ett osäkert politiskt läge är väljaropinionen påfallande stabil. Dagens opinionsmätning från Novus förändrar inte den bilden. De rödgröna partiernas försprång växer ytterligare något, och försprånget uppgår nu till 6.1 procentenheter.

Det politiska läget i Sverige är unikt i Europa. Jag känner inte till något annat land som styrs av vänsterpartier samtidigt som högerpartier har en majoritet i parlamentet. Än så länge har de svenska väljarna inte reagerat på detta förhållande genom att straffa den sittande rödgröna regeringen.

Ett av de viktigaste skälen till de rödgröna partiernas överläge i opinionen är att de borgerliga allianspartierna är politiskt försvagade. Efter valförlusten och turbulensen kring Decemberöverenskommelsen prioriterar de nu internt partiarbete i stället för oppositionspolitik. Kristdemokraterna byter partiledare och olika ideologiska strömningar inom partiet söker flytta fram sina positioner. Moderaterna har just valt en ny partiledare, och Anna Kinberg Batra har varit mer eller mindre osynlig i den politiska debatten de senaste veckorna. Folkpartiet klarar med nöd och näppe fyraprocentsgränsen i dagens Novus-mätning (partiet får exakt 4.0 procent) och Jan Björklund har fått utstå stark intern kritik. Endast i Centerpartiet tycks läget vara stabilt.

Sverigedemokraterna backar i dagens Novus-mätning med 1.5 procentenheter och får 15.0 procent. Nedgången är inte statistiskt säkerställd. Resultatet är särskilt intressant mot bakgrund av den debatt som förs om huruvida Sverigedemokraterna gynnas av att andra partier diskuterar integrationspolitik. Å ena sidan finns det forskning som stöder tesen att partier gynnas av att deras profilfrågor dominerar dagordningen och av att andra partier också diskuterar dessa frågor. Å andra sidan kan Sverigedemokraterna ha gynnats av att övriga partier tidigare inte velat diskutera flykting- och invandringspolitik och därigenom ha skapat en bild av att Sverigedemokraterna är det enda parti som intresserat sig för dessa frågor överhuvudtaget.

En mätning är ingen mätning. Dagens mätning ger inte stöd åt tesen att Sverigedemokraterna skulle ha gynnats av de övriga partiernas integrationspolitiska utspel under de senaste veckorna. Samtidigt framstår det i alla fall för mig som en myt att flykting- och invandringsfrågorna "inte har diskuterats" tidigare. Jag tycker inte vi har talat om något annat det senaste året (skall bli spännande att ta del av valundersökningarnas resultat om den politiska dagordningen i samband med valet 2014). Därför kan det mycket väl vara så att Sverigedemokraterna redan intecknat de väljargrupper som nu annars skulle ha mobiliserats genom de övriga partiernas integrationspolitiska utspel - partiet har inte så många fler väljare att vinna på denna fråga.

Opinionsläget så här tidigt i mandatperioden betyder inte särskilt mycket. Men överläget i opinionen ger de rödgröna partierna arbetsro inför vårbudgeten. Det kan behövas, med tanke på att det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien allt mer framstår som en tickande bomb i regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Ökar verkligen invandringskritiken inom Kristdemokraterna?

Det hörs allt fler invandringskritiska röster inom Kristdemokraterna. Så påannonserades ett inslag i Ekot i morse, där reportern hade intervjuat tre lokalpolitiker från Kristdemokraterna som medverkat på partiets kommun- och landstingsdagar i Örebro i helgen.

Påannonsen var sakligt ogrundad. Ingenting i inslaget gav några belägg för att det nu hörs fler invandringskritiska röster i Kristdemokraterna är tidigare. Överhuvudtaget redovisades inget underlag för slutsatsen att invandringskritiken i Kristdemokraterna skulle ha ökat. Det enda som redovisades var intervjuer med tre av de över 800 personer som deltog i Örebro.

Inslaget i sig var det inget fel på. Det finns ett nyhetsvärde i att synliggöra att det inom Kristdemokraterna finns enskilda lokalpolitiker som tycker att invandrare måste "lära sig att umgås" och som hyser ett motstånd mot en generös anhöriginvandring: "De får ta hit de närmsta, sedan får det räcka". Sedan är det en annan sak att motsvarande åsiktsströmningar sannolikt återfinns på lokal nivå även i flera andra riksdagspartier.

Om Ekots reporter besökt Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar föregående år och ställt ungefär samma frågor så hade det nog inte varit så svårt att hitta enskilda lokala politiker som uttryckte sig på ungefär samma sätt som de som intervjuades i inslaget i morse. Så varför i fridens dag känner sig redaktionen föranledd att utan belägg eller argument beskriva det inträffade som en förändring?

Kan det vara så att redaktionsledningen är så ansatt av en aggressiv diskurs om ökad invandringsfientlighet att man omedvetet blir en del av den? I stället är det ju redaktionsledningens journalistiska ansvar att uppvisa en kritisk medvetenhet kring de objekt man bevakar. Okej, det finns invandringskritik inom Kristdemokraterna. Visa då gärna upp den och analysera den. Men påstå inte att det hörs alltfler invandringskritiska röster inom Kristdemokraterna när det inte finns några belägg för att så skulle vara fallet.

*

Uppdaterat 26 februari kl 10.00. Reportern Ivan Garcia svarar på twitter på kritiken, och förklarar varför det blev som det blev. Bra!

Kristdemokraterna efter Göran Hägglund

Uppdaterat 26/2 kl 11.30. Acko Ankarbergs avhopp kom överraskande. Visserligen indikerade förhandsnomineringarna att Ebba Busch Thor hade stärkt sin ställning och att partiet görna såg en förändring. Acko Ankarberg representerade kontinuiteten, Ebba Busch Thor förändring och - sannolikt - en starkare högerprofilering. Acko Ankarberg hade goda förutsättningar att hålla samman partiet - givet att det hade funnits ett något starkare stöd för hennes person och hennes mittenposition i partiet.

Jakob Forssmed och Acko Ankarberg representerar delvis samma medlemsgrupper inom Kristdemokraterna. Att någon av de båda därför skulle hoppa av för att inte splittra rösterna sinsemellan inför Kristdemokraternas riksting senare i vår är naturligt. Ett skäl till att avhoppet komredan nu kan vara att Ankarberg uppfattar läget som att Forssmed har bättre förutsättningar att utmana Ebba Busch Thor, och att det därför är klokt att redan nu ge honom plats på scenen. Jakob Forssmed har ju varit doldisen av de tre huvudkandidaterna.

Genom avhoppet har Ebba Busch Thor ytterligare stärkt sin ställning. Men det är ännu för tidigt för henne att ta ut någon seger.

*

 I dag höll Göran Hägglund ett slags avskedstal till Kristdemokraternas partimedlemmar, på partiets kommun- och landstingspolitiska dagar i Örebro. Talet var impregnerat av socialkonservativa värderingar. Redan i sitt installationstal 2004 formulerade Göran Hägglund sin vision om ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter. Formuleringen inramade även hans avskedstal.

Göran Hägglund lyfte fram två utmaningar där han bedömde den kristdemokratiska rösten som särskilt viktig: uppväxtvillkoren för våra barn och unga och integrationsfrågan. När det gäller integrationsfrågan fanns i talet inga markeringar om behovet av att minska invandringen. I stället betonade Hägglund: Asylrätten är helig. Det har den alltid varit för oss kristdemokrater och det ska den alltid vara. Människor som söker skydd undan förtryck och förföljelse ska erbjudas en fristad i vårt land.


Frågan är vad som kommer att hända med Kristdemokraterna efter Göran Hägglund. I sitt tal betonade den avgående partiledaren behovet av att förnya partiets politik. En allmän bedömning är att partiet håller på att förflytta sig högerut på den politiska skalan, och att den processen kommer att fortsätta (eller åtminstone befästas) oavsett vem som blir Göran Hägglunds efterträdare. Men självklart är det inte. Mycket beror på vad som händer i de övriga allianspartierna. Kommer Anna Kinberg Batra att lyckas hålla kvar de nya Moderaterna vid den politiska mitten, eller kommer hon efter valnederlaget och interna påtryckningar att tvingas manövrera partiet högerut? I så fall minskar incitamenten för Kristdemokraterna att röra sig högerut. Men om Moderaterna håller sin position finns det gott om plats på högersidan av den politiska skalan för Kristdemokraterna att etablera sig på.

Det finns två partier i Sveriges riksdag som definierar sig själva som socialkonservativa: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kan då Kristdemokraterna röra sig vidare högerut utan att bli ett slags Sverigedemokraterna light? Jag tror det. Om förflyttningen högerut sker på rätt sätt. Jag skulle vilja lyfta fram åtminstone två saker som skiljer Kristdemokraterna från Sverigedemokraterna (det finns naturligtvis fler). För det första är Kristdemokraterna inte ett nationellt parti, medan nationalismen kanske är Sverigedemokraternas enskilt viktigaste värde. För det andra är Kristdemokraterna ett parti där den mellanmänskliga gemenskapen och solidariteteten väger tungt: ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter, för att citera Göran Hägglund. Men det gäller för Kristdemokraterna att vara medvetna om att de är det enda svenska riksdagsparti som befinner sig på samma sida som Sverigedemokraterna på såväl vänster-högerdimensionen som på den frihetlig-auktoritära dimensionen. Rågången måste därför hållas klar. Göran Hägglunds olyckliga flirt med populismen genom att för ett par år sedan börja prata om "verklighetens folk" var olycksbådande i det avseendet. Dessbättre har han på senare tid avhållit sig från den typen av retorik.

*

Vem blir det då som efterträder Göran Hägglund som partiledare för Kristdemokraterna? Fältet har tunnats ut. Lars Adaktusson, Emma Henriksson och Stefan Attefall har meddelat att de inte står till förfogande. Av de namn som kvarstår återfinns tre huvudkandidater i form av Acko Ankarberg, Ebba Busch Thor och Jakob Forssmed. Jag har hittills anfört att partiet kommer att välja det namn som har bäst förutsättningar att hålla samman partiet, och att Acko Ankarberg väger tungt i det avseendet. Men det är ännu för tidigt att ge en definitiv bedömning. Acko Ankarberg står för kontinuitet, och många kristdemokrater vill ha förnyelse och förändring. Unibet, som brukar ha ordning på oddsen, ger 1.60 på Acko Ankarberg och 2.30 på Ebba Busch Thor. Jakob Forssmed ger hela 8.50.

I kväll möts Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor i SVT Agenda. Det blir intressant.

Uppdaterat kl  22.10 Inslaget i SVT Agenda med Acko Ankarberg och Ebba Busch gav inte någon vägledning om vilka politiska skiljelinjer som repektive kandidat representerar. Det var synd. När Vänsterpartiets partiledarkandidater (Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt) turnerade var det svårt identifiera politiska skillnader mellan de olika kandidaterna. Det finns en risk att Kristdemokraternas process kommer att drabbas av samma syndrom. 

Mannen som slutade röka

Folkhälsominister Gabriel Wikström (S) vill införa rökförbud på uteserveringar, busshållplatser och lekplatser samt att cigarettförpackningar måste ha en neutral utformning. Förslagen har, inte oväntat, utlöst debatt om individens frihet och statens inflytande samt om restaurangnäringens väl och ve. Särskilt det sistnämnda temat väcker reminiscenser från debatten i början av 2000-talet, då rökning inne på restauranger förbjöds. Då hördes apokalyptiska röster som hävdade att samtliga restauranger i landet skulle tvingas slå igen och att Sverige höll på att bli ett nytt Albanien.

Rökning väcker starka känslor. Själv minns jag min tid som brådmogen tonåring på Strandängskolan i Båstad under tidigt 1970-tal. Då såg jag rökruta på skolan som i det närmaste en mänsklig rättighet. Skolledningen ville inte gå våra önskemål till mötes och i stället rökte vi varje rast på toaletterna. Gärna i grupp.

Jag lärde mig röka på riktigt på Ängelholms sjukhus som 13-åring, där jag låg två veckor med brutet ben och hade tråkigt. Året var 1971. Jag hade blivit påkörd av en bil, bara några minuter efter att jag i en automat på torget i Båstad inhandlat mitt livs andra paket cigaretter. En liten Prince för 2 kronor och 85 öre. Jag låg i en sal för sex personer och tillbringade stora delar av dagen i avdelningens rökrum. Tjänstvillig sjukvårdspersonal rullade in min säng i rökrummet och lika tjänstvilliga medpatienter bjöd mig på cigaretter. Those were the days.

Jag tyckte verkligen mycket om att röka. Det var väldigt gott och jag kände mig väldigt tuff. Rökandet var vid sidan av den sinnliga njutningen också en symbol för vuxenhet, frihet och farlighet. Jag brukade se mig omkring när jag rökte för att insupa omgivningens reaktioner. Jag är glad att inte Youtube fanns på den tiden. Det är inte säkert att jag såg lika tuff ut som jag kände mig.

Jag slutade röka innan jag fyllt 16 år. Men innan dess rökte jag under två och ett halvt års tid i genomsnitt 20 cigaretter om dagen. Jag slutade på grund av risken att dö i lungcancer. Det var svårt att sluta röka, men min viljestyrka är vida känd. I kritiska ögonblick stoppade jag hushållspapper i en tom pipa och sög, för att stimulera sugreflexen och åtminstone känna pipans ingrodda doft av tobak och nikotin.
 
Den som vill kan roa sig kan läsa denna sammanslagna tråd från Flashback om hur tongångarna gick i början av 2000-talet i samband med införandet av förbud mot att röka på krogen (tipstack till Helen Eriksson). Passa också på och njut av Paradiso och Låt oss dansa i de saligas ängder med Grynet Mollvig och Gösta Ekman ur den underbara filmen Mannen som slutade röka. Där ingen har gått över till Prince.

Antisemitism och Studio Ett:s ursäkt

Radioprogrammet Studio Ett i P1 ber om ursäkt för en fråga som i onsdags ställdes till Israels ambassadör Isaac Bachman. Inslaget behandlade antisemitismen och journalisten överraskade såväl ambassadören som lyssnarna genom att fråga huruvida judarna själva hade något ansvar för en växande antisemitism: Do the jews themselves have any responsibility in the growing antisemitism that we see now? Ambassadören vägrade acceptera frågan och jämförde med att fråga huruvida kvinnor själva hade något ansvar för begångna våldtäkter.

Ambassadörens vägran att acceptera frågan och Sveriges radios ursäkt är befogade. Lika lite som "muslimer" har ett ansvar för islamofobi har "judar" ett ansvar för antisemitism. "Muslimer" skall inte behöva offentligt ta avstånd från det våld som jihadister begår i islams namn. "Judar" skall inte behöva offentligt ta avstånd från våldshandlingar som staten Israel begår. Om dessa saker råder det i huvudsak stor enighet i den svenska debatten.

Desto märkligare blir det då att frågan om "judarnas" ansvar för antisemitismen överhuvudtaget ställdes i Studio Ett. Frågeställaren var en av Sveriges radios mest erfarna och välrenommerade journalister. Vilken tankelogik var det som ledde fram till att frågan ställdes? Jag ser tre alternativa tolkningar, men är inte riktigt nöjd med någon av dem.

För det första kan det ha rört sig om ett enkelt misstag, en felsägning, en tankevurpa i stundens hetta. Hjärnsläpp kan vi alla drabbas av (fråga mig...) och alla är vi ofullkomliga. Men det som talar mot den tolkningen är att journalisten ihärdade i sin fråga och flera gånger frågade ambassadören varför han avfärdade frågan. Hade frågan fötts genom en olycklig impuls borde journalisten genast ha insett sitt misstag och dragit tillbaka den.

För det andra skulle frågan kunna uppfattas som retorisk. Journalisten insåg själv dess absurditet, men ville ge ambassadören en möjlighet att synliggöra absurditeten inför de lyssnare som kanske trodde att det fanns en rimlighet i frågan. Men även då blir journalistens reaktion när ambassadören avfärdar frågan svår att förstå.

För det tredje är det möjligt att journalisten blandade ihop "judar" med "Israel" och inte upptäckte sitt misstag förrän det var försent. Ambassadören representerar ju inte "judarna" utan staten Israel. Jag tror nog mest på denna tolkning, även om svårigheterna att förklara journalisten ihärdande med frågan kvarstår.

Visst kan det finnas ett samband mellan händelseutvecklingen i konflikten mellan israeler och palestinier och en växande antisemitism. Antisemitismen har historiska rötter som visar att den existerar fristående från Israels agerande. Men Israel agerande kan bidra till att mobilisera och/eller förstärka antisemitismen. I så fall är det självklart ingen ursäkt för antisemitiska attityder och handlingar, men det kan vara en bidragande förklaring till dem.

Det är utmärkt att Studio Ett bett om ursäkt. Jag tror det skulle vara ännu bättre om man också förmådde ge en trovärdig förklaring till hur det kunde hända - så att vi kan känna oss något tryggare i att det inte kommer att hända igen.

Fortsatt turbulens inom Sverigedemokraterna

Turbulensen kring Sverigedemokraterna fortsätter. I helgen avslöjade Dagens Nyheter att sparkade toppolitikern Erik Almqvist i hemlighet styrt den publicistiska verksamheten i partiets nyhetssajt Samtiden. Erik Almqvist avpolleterades från sina politiska uppdrag efter sin inblandning i den så kallade järnrörsskandalen 2012, då Expressen avslöjade att Almqvist efter en utekväll verbalt attackerat komikern Soran Ismail och flera andra personer med rasistiska och sexistiska tillmälen samt beväpnat sig med metallrör från en byggnadsställning.

Efter järnrörsskandalen petade Sverigedemokraterna Erik Almqvist från hans uppdrag som partiets ekonomisk-politiska talesperson och han lämnade också sitt uppdrag som riksdagsledamot. Almqvist skulle i stället anlitas som konsult för partiets mediesatsningar, men utan redaktionella uppgifter som chefredaktör eller ansvarig utgivare. Till Dagens Nyheter berättar nu Samtidens formelle chefredaktör och ansvarige utgivare Jan Sjunnesson att Erik Almqvist de facto styrt den publicistiska verksamheten och att Sjunnesson själv enbart varit en maskot, utan inflytande över vad som publicerats. Till saken hör att flera personer med koppling till partiets mediebolag Samtid & Framtid, bland annat riksdagsledamoten Martin Kinnunen, sedan en tid misstänks för grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott för sitt sätt att sköta bolaget.

Det är förstås svårt för en utomstående att bedöma sanningshalten i Jan Sjunnessons påståenden. Men Samtiden-affären är ännu ett uttryck för att Sverigedemokraterna på senare tid fått allt svårare att hålla sina interna konflikter utanför offentlighetens ljus. För bara ett par veckor sedan synliggjordes sprickan mellan Björn Söder och Richard Jomshof i striden om posten som partisekreterare. Till den allmänna turbulensen kring Sverigedemokraterna hör också Björn Söders tvetydiga uttalanden  huruvida det går att vara jude och samtidigt svensk, ett uttalande som placerade honom på Simon Wiesenthal-centrats tio i topp-lista över antisemitiska intermezzon 2014.

I fallet med Samtiden är det klarlagt att partiledningen kände till Jan Sjunnesson kritik av Erik Almqvists maktposition. Ändå lät man bli att ingripa. Passiviteten rimmar illa med tidigare offentligt deklarerade utfästelser om att Erik Almqvist inte skulle ha en position som innebar något politiskt inflytande.

Ännu finns inga tecken på att Sverigedemokraterna skulle tappa väljarstöd. Men partiet är trots sitt röstetal politiskt marginaliserat och helt utan inflytande i den enda fråga man egentligen tycker är viktig, det vill säga flykting- och invandringspolitiken. Utanförskapets frustration kan ta sig uttryck i interna stridigheter, och då krävs ett starkt ledarskap för att hålla ihop partiet. Det återstå att se om det nuvarande ledarskapet är moget den uppgiften.

Terror i Europa - då och nu

Helgens terrordåd i Köpenhamn har obehagliga likheter med terrordådet i Paris i början av januari. Först attackeras mål som har anknytning till kultur och yttrandefrihet, därefter attackeras judiska institutioner. I skrivande stund är gärningsmannens identitet i Köpenhamnsattacken inte känd. Kanske var det en copycat, inspirerad av attackerna i Paris. I vilket fall var det ett vidrigt och vämjeligt dåd.

Hur skall vi då förklara och förstå dessa terroraktioner? I slutet av 1960- och början av 1970-talet genomfördes en lång rad palestinska terroraktioner, i form av t ex flygplanskapningar, sprängdåd och gisslantagandet av israeliska idrottsutövare vid OS i München 1972. De palestinska organisationer som genomförde terrordåden var sekulära och aktionerna hade politiska mål. Terroraktionerna skulle synliggöra palestiniernas nationella strävanden och på så sätt bidra till att omvärlden erkände palestiniernas krav på en egen statsbildning.

Parallellt med de palestinska terroraktionerna genomförde den tyska Röda armé-fraktionen (RAF, eller Baader-Meinhof-ligan som den också kallades) ett stort antal terroraktioner i form av kidnappningar, dödsskjutningar och flygplanskapningar. Även RAF var en sekulär organisation och hade politiska mål med sina aktioner. En bärande idé var att terroraktionerna skulle tvinga staten att vidta så repressiva åtgärder att statsmaktens sanna natur skulle synliggöras. Synliggörandet av statsmaktens repressiva natur skulle medvetandegöra arbetarklassen och därigenom skapa en revolutionär situation där kapitalismen till sist skulle gå under.

De jihadistiska terroraktioner vi på senare tid upplevt (och då vill jag poängtera att vi ännu inte med säkerhet vet vad som låg bakom helgens dåd i Köpenhamn) skiljer sig i väsentliga avseenden från de palestinska och de tyska gruppernas terroraktioner. Visserligen har de jihadistiska gruppernas terroraktioner även en del politiska mål (t ex förhindra att USA och andra västmakter politiskt och/eller militärt intervenerar i enskilda stater i Mellanöstern och därigenom underlätta upprättandet av islamistiska stater eller som i IS:s fall ett kalifat). Men jihadisternas terroraktioner riktar sig också - och där skiljer de sig från de palestinska och de tyska grupperna - mot de värden och den livsstil som dominerar i det vi ibland kallar västerlandet (i det här fallet Europa).

Politisk terror kan bekämpas och bemötas med politiska medel, eftersom terrorister och de statsmakter som en sådan terrorism riktas emot kan inrangeras i en gemensam rationalitet. Västmakterna kunde förstå de palestinska organisationernas politiska mål och även samtala och så småningom förhandla med de palestinska organisationernas ledare. Al Fatah och PLO avsade sig terrorn som politiskt medel. Även när det gällde RAF gick det att inom ramen för gällande diskurs förstå organisationens mål och medel. Men eftersom RAF:s målsättning var revolutionär gick det inte att förhandla med ledarskapet.

När det gäller jihadisternas terror är målen, som ovan påpekats, inte enbart politiska. Terroraktionerna är inte enbart ett medel som syftar till att nå ett bestämt mål, utan också ett mål i sig. Det gör dem mycket mer svåra att förstå och också mycket svårare att bekämpa. Därav den frustration som den jihadistiska terrorn föder, och de starka känslor och antipatier som följer i dess spår.

Därför är det svårare att bekämpa jihadistisk terror med politiska medel än vad det var att bekämpa palestinsk och tyska RAF:s terror med politiska medel. Däremot kan vi ge stöd åt de politiska krafter i jihadisternas närområde som bekämpar jihadismen och som gör det utifrån en värdegrund vi kan dela. Vi kan också bekämpa den genom att inte med en tum ge vika i värdefrågorom alla människors lika värde och de mänskliga rättigheter som efter så många års kamp vunnit en slags diskursiv hegemoni i vårt samhälle.

Regeringen och avtalet med Saudiarabien

Trycket på den rödgröna regeringen att avsluta Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien ökar. Avskyn mot den saudiska regeringens politik och mot landets barbariska straffsystem är så stark att allt fler nu påtalar det moraliskt oacceptabla i att låta avtalet fortsätta.

Igår krävde den socialdemokratiska sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet (i vilken jag själv sitter i förbundsstyrelsen) att avtalet måste rivas upp. S-kvinnor meddelar genom sin ordförande Carina Ohlsson att hennes förbund förespråkar ett generellt förbud om vapenexport till diktaturer och att det förbudet självklart också gäller Saudiarabien. SSU och Grön Ungdom har i en debattartikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet gjort gemensam sak i kravet på att samarbetet skall avbrytas. Framträdande miljöpartister som ordföranden i riksdagens EU-nämnd Carl Schlyter, riksdagsledamoten Valter Mutt och EU-parlamentarikern Bodil Ceballos kräver också att det militära samarbetsavtalet rivs upp. Däremot är det väldigt svårt att hitta någon enskild socialdemokrat eller miljöpartist som har en position inom partiet och som öppet säger att samarbetsavtalet bör finnas kvar.

Det är viktigt att komma ihåg att debatten nu inte handlar om huruvida avtalet skall vara kvar eller om det skall omförhandlas/avslutas. I stället handlar debatten om huruvida avtalet skall omförhandlas eller om det skall avslutas.

Hur kommer det då att gå? Kommer avtalet att omförhandlas eller avslutas? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Utgången beror bland annat på vilket tryck som kritikerna lyckas sätta på sina partiledningar. Miljöpartiets medlemmar har hittills utan alltför mycket knot accepterat de ibland svåra kompromisser som partiets företrädare i regeringen förhandlat fram. Men att fortsätta ett militärt samarbetsavtal med Saudiarabien? Om partiets ledning accepterar en omförhandling om avtalet kan det bli en intressant partikongress för Miljöpartiet i juni 2015.

I vår presenteras också slutbetänkandet från Krigsmaterielexportöversynskommittén (Kex) som haft i uppdrag att ta fram förslag till en ny krigsmateriellagstiftning, främst för att utreda hur Sverige kan skärpa exportkontrollen till icke-demokratiska regimer. Det är mycket möjligt att regeringen kommer att använda denna utredning som ett argument för att inte riva upp samarbetsavtalet, utan i stället låta utredningens förslag ligga till grund för en omförhandling om avtalet mellan Sverige och Saudiarabien.

Jag har sagt det förut. För mig är saken enkel. Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer och regimen bryter konsekvent och flagrant mot de mänskliga rättigheterna. En regim som offentligt låter prygla och hugga huvudet av sina egna invånare skall Sverige inte ha något militärt samarbete med. Så säg upp avtalet. Gör det nu.

Saudiavtal i centrum för årets utrikesdebatt

Dagens utrikesdebatt i riksdagen blev en oväntat lugn tillställning. Faktum är att jag inte kan minnas någon tidigare utrikesdebatt i riksdagen där tonläget varit så nedskruvat och polemiken så frånvarande. Utrikesminister Margot Wallström lät till och med bli att ta replik på oppositionsledaren Karin Enströms (M) huvudanförande. Nu tycktes det som att Margot Wallström kanske inte var helt införstådd med de gällande debattreglerna. Men kontrasten mellan tidigare års buller och bång-tillställningar med utrikesminister Carl Bildt (M) och Urban Ahlin (S) i huvudrollerna var ändå slående.

Det lugna tonläget har både fördelar och nackdelar. I grunden är det ett uttryck för att det saknas avgörande skiljelinjer i synen på den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Det finns också ett värde i att debattörerna lyssnar på varandras argument och för ett samtal, i stället för att kasta slagord i huvudet på varandra. Men det är inte bra om debatten blir så stillsam att medborgarna tappar intresset eller får svårt att uppfatta de skiljelinjer som faktiskt finns.

Mest uppmärksamhet fick frågan om Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien. Debatten kretsar inte längre kring huruvida avtalet skall vara kvar vs omförhandlas/sägas upp. I stället kretsar den nu kring huruvida avtalet skall omförhandlas vs sägas upp. Företrädare för Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (vars representant i debatten ju inte sitter i regeringen) förordade samtliga att avtalet skall sägas upp. Vänsterpartisten Hans Linde formulerade debattens gifitigaste inlägg när han frågade Margot Wallström om på vilket sätt Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien bidrog till regeringens feministiska utrikespolitik. Wallström blev svaret skyldig.

Överhuvudtaget vill Socialdemokraterna nu utveckla en svensk utrikespolitik som är betydligt mer självständig än den som gällt sedan Sverige blev medlem av EU. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att samordna sin utrikespolitik med de övriga medlemsstaterna. Nackdelen med en sådan samordning är att när alla EU-stater enats om en kompromiss blir resultatet alltför ofta en urvattnad utrikespolitik. Jag tycker därför det är bra om EU:s enskilda medlemsstater, utöver de kompromisser som samarbetet möjliggör, också synliggör sina egna intressen och värderingar i olika internationella frågor.

Ett område där den nya, självständiga svenska utrikespolitiken tar form är i synen på FN. Den rödgröna regeringen vill prioritera svenskt deltagande i internationella FN-insatser mer än vad alliansregeringen ville. Den rödgröna regeringen vill också prioritera arbetet med att Sverige skall få en plats i FN:s säkerhetsråd hårdare än vad alliansregeringen ville. Vi ser även ett starkare fokus på nedrustningsfrågorna och i synen på folkrätten.

I regeringens utrikesdeklaration kommenteras Sveriges militära alliansfrihet endast med meningen Sverige är inte med i någon militär allians. Det är en svagare formulering än den som återfanns i regeringsförklaringen i höstas: Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte säka medlemskap i Nato. Redan i Ekot i morse ställdes frågan om huruvida den nya, svagare formuleringen är ett tecken på en positionsförskjutning från regeringens sida. Jag tror inte så är fallet. I stället tror jag deklarationsmakarna glömt en av grundreglerna när det gäller hur man formulerar sig i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor: Om du inte menar något annat än vad du tidigare sagt, använd då inte heller någon annan formulering än den du tidigare använt.

Jag kommenterade utrikesdebatten för Sveriges Television, inslaget kan ses 13.08 in i inslaget.

Svensk Mellanösternpolitik och president Abbas besök

I kväll ankommer den palestinske presidenten Mahmoud Abbas till Sverige på formellt statsbesök. I morgon tisdag träffar han bland andra utrikesminister Margot Wallström på UD, statsminister Stefan Löfven på Rosenbad och kung Carl XVI Gustaf på slottet.

President Abbas besök i Sverige är inte på något sätt kontroversiellt. Visserligen finns det dem som riktar kritik mot president Abbas politik, men det är få eller ingen som ifrågasätter besöket i sig.

Annat var det första gången en palestinsk ledare besökte Sverige. I april 1983 gästade PLO:s ordförande Yassir Arafat Sverige. Protesterna var många, trots att Sverige officiellt betraktade PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa eller representativa talesman. I Storkyrkan i Stockholm arrangerade Judiska församlingen och samfundet Sverige-Israel ett opinionsmöte, och Olof Palme beslöt sig hastigt för att delta. Palmes tal, som fortfarande är skrämmande aktuellt - avbröts vid flera tillfällen av burop från de församlade. (Talet i sin helhet kan läsas här.)

När Arafat 1988 på nytt gästade Stockholm var protesterna inte lika starka. Vid den tidpunkten arbetade Sverige aktivt i fredsprocessen mellan Israel och palestinierna, under ledning av dåvarande utrikesminister Sten Andersson. Besöket blev en stor framgång för svensk diplomati, då Yassir Arafat övertalades att uttala "de magiska orden", vilka innebar att PLO för första gången officiellt ställde sig bakom Israels rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Genom Arafats uttalande i Stockholm öppnades dörren för direkta samtal mellan USA och PLO.

Sverige har en lång tradition av deltagande i den diplomatiska processen kring att skapa fred mellan israeler och palestinier. Redan 1947 var justitierådet Emil Sandström ordförande för den FN-kommitté (UNSCOP) som lade fram förslaget om att dela Palestina i en judisk och en arabisk statsbildning. Året därpå mördades den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte av israeliska extremister. I svallvågorna av junikriget 1967 agerade den svenske Moskva-ambassadören Gunnar Jarring under många år som FN:s generalsekreterares representant i regionen.

Under 1950-talet och första hälften av 1960-talet blomstrade förbindelserna mellan Sverige och Israel. En av orsakerna till de goda förbindelserna var att Socialdemokraterna under många år var statsbärande parti i såväl Sverige som i Israel. Det är värt att notera att dåtidens SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) var det parti i Sverige som med störst glädje hälsade utropandet av staten Israel våren 1948. Kommunisterna såg sionismen och kibbutzerna som progressiva element i en närmast feodal arabisk omvärld. Men när Israel politiskt och ekonomiskt orienterade sig mot väst upphörde stödet från såväl Sovjetunionen som från svenska kommunister. Radikaliseringen av arabstaterna under 1950-talet och den palestinska mobiliseringen under 1960- och 1970-talet skapade ett nytt politiskt landskap i området.

I dag är de svensk-israeliska förbindelserna frostiga. Det har de egentligen varit ända sedan den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken tog sin början efter junikriget 1967 och Sverige några år därefter erkände PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman. Sveriges erkännande av Palestina har strött salt i såren på Israel. Det är dock viktigt att komma ihåg att Sverige inte erkände Palestina för att stärka sin egen medlarroll i konflikten. Erkännandet syftade i stället till att stärka den palestinska statsbygget och därigenom bidra till att något utjämna de ojämlika styrkeförhållandena i konflikten.

Den intresserade kan läsa mer om Sverige och den israelisk-palestinska konflikten i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989). Eller varför inte komma på min öppna lunchföreläsning vid Göteborgs universitet i morgon tisdag 10 februari, kl 12.15 - 13.00 (Sprängkullsgatan 19, Entrén). Välkomna!

En öppen process? Om Kristdemokraternas val av ny partiledare

Hur skulle Kristdemokraterna gå till väga för att utse ny partiledare efter Göran Hägglund? Alla är för en "öppen process", men en öppen process kan betyda väldigt många olika saker.

I grunden handlar debatten om vilket inflytande partieliten i förhållande till de enskilda medlemmarna skall ha i valprocessen. Form spelar roll. Det är ingen slump att KDU och dess ordförande Sara Skyttedal kräver en "nationell, elektronisk medlemsomröstning" om partiledarvalet. En sådan medlemsomröstning skulle sannolikt gynna yngre, färgstarka kandidater som Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal själv, samt kandidater som är mer fristående från partietablissemanget och som är kända av många, främst Lars Adaktusson. I den nu pågående maktstriden kan nog samtliga dessa tre kandidater inplaceras på partiet värdekonservativa högerflygel.

En traditionell valberedning som stämmer av med distriktledningarna innan de formulerar sitt förslag skulle i stället gynna personer som är närstående till eller utgör en del av partietablissemanget. En sådan valberedning skulle fokusera mindre på enskilda väljarmagneter och mera på förmåga att leda och hålla samman partiet. Namn som i så fall stärker sin ställning är partisekreteraren Acko Ankarberg, gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson samt tidigare bostadsministern Stefan Attefall. Samtliga dessa tre ligger också något mer till vänster i partiet.

Nu blev det en kompromiss. Distrikt och lokalavdelningar får nominera kandidater. Efter nomineringarna utser valberedningen en huvudgrupp kandidater som frågas ut valberedning och distriktsrepresentanter. Ungefär en vecka efter utfrågningen skall distrikten inkomma med slutgiltig nominering av sin partiledarkandidat. Senast i början av april meddelar valberedningen vem de förslår till ny partiledare för Kristdemokraterna.

Jag tycker Kristdemokraterna lyckats ganska bra med att utforma en demokratisk och öppen process inför partiledarvalet. Med ett undantag: jag tycker det är lite fegt att hålla den viktiga utfrågningen av kandidaterna bakom lyckta dörrar. Nu riskerar det att bli en omfattande ryktesspridning kring de enskilda kandidaternas svar och insatser - det hade varit mer frimodigt att genomföra utfrågningen offentligt. Skall mobiltelefonerna samlas in utanför dörrarna så att ingen distriktsledamot spelar in delar av utfrågningen? Lite omodern inställning, tycker jag.

Vem blir det då? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Klämd mot väggen säger jag att det står mellan Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor, där Ankarberg står för kontinuitet och Busch Thor för förändring. Emma Henriksson är en av de få huvudkandidaterna som har en riksdagsplats, vilket inte skall glömmas bort i sammanhanget.

Noterar att Unibet inte längre (vad jag kan se) erbjuder spel på frågan om vem som blir ny partiledare för Kristdemokraterna. Fruktar de måhända en spelkupp? :)

Därför bör Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien sägas upp

Sveriges hårt kritiserade militära samarbetsavtal med Saudiarabien löper snart ut. Om inte Sverige senast den 15 maj säger upp avtalet förlängs det automatiskt. Just nu pågår en intensiv debatt om avtalets framtid. En del menar att avtalet måste sägas upp, andra att det räcker om avtalet omförhandlas så att det inte blir lika långtgående som idag.

För mig är saken inte särskilt komplicerad - avtalet skall sägas upp. Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer och regimen bryter konsekvent och flagrant mot de mänskliga rättigheterna. Den saudiske bloggaren Raif Badawi skall vid 20 tillfällen pryglas offentligt (förutom att han dömts till tio års fängelse) för att ha smädat islam. För ett par veckor sedan halshöggs en burmesisk kvinna offentligt på en parkeringsplats i Mekka, under ohyggliga tortyrartade former. Avrättningen smygfilmades, och jag valde att se filmen. Det var inte det bästa val jag gjort i mitt liv. Vidrigheterna kan och bör inte beskrivas - det var som att ha blivit förflyttad till medeltiden. Ett land som begår sådana handlingar mot sina egna invånare skall Sverige inte ha något militärt samarbete med.

Både tidigare försvarsminister Karin Enström (M) och nuvarande statminister Stefan Löfven (S) har haft förbluffande svårt att tillstå att Saudiarabien är en diktatur. Min enkla fråga och med all respekt för begreppens komplexitet lyder: Om inte Saudiarabien är en diktatur, vilken stat är då en diktatur?

För Socialdemokraterna borde saken också vara enkel. Det finns tydliga kongressbeslut på att Sverige skall sluta exportera vapen till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Stefan Löfven har själv varit tydlig i frågan: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer. Givet kongressbeslutet och Stefan Löfvens personliga uttalanden finns det bara ett rimligt alternativ - det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien måste sägas upp.

En del menar kanske att Sverige måste måna om saudiska marknadsandelar? Well, för mig går här moralen före pengarna. Andra kanske menar att Saudiarabien trots allt spelar en stabiliserande roll i regionen. Landet må vara en blodsbesudlad diktatur, men det är i alla fall vår blodsbesudlade diktatur? Well, glöm inte att Al Qaida har sina rötter i Saudiarabien och att Saudiarabiens våld mot sina egna invånare påminner allt för mycket om ISIS våld mot människor som befinner sig på av den organisationen kontrollerat territorium. Stabiliserande kraft? Jo tack.

Det var en socialdemokratisk regering som slöt det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Beslutet var en skamfläck i svensk och socialdemokratisk politik. Nu har en socialdemokratiskt ledd regering en möjlighet att reparera skadan. Missa inte det tillfället. Jag tänker i alla fall göra vad på mig ankommer för att vrida utvecklingen i riktning mot att avtalet sägs upp. Alla humana krafter - oavsett parti- eller blocktillhörighet - är välkomna i arbetet.

Några har redan börjat. Läs gärna artikeln av SSU:s förbundsordförande Ellinor Eriksson och Grön Ungdoms språkrör Magda Rasmusson på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, där de kraftfullt argumenterar för att avtalet måste sägas upp. SSU var redan 2005 en av de socialdemokratiska organisationer som tillsammans med dåvarande Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen (nuvarande Socialdemokrater för tro och solidaritet) protesterade mot avtalet. Och skriv gärna ett brev i Svenska Freds kampanj om att avsluta Saudiavtalet!

Alliansen spricker upp?

Den senaste veckan har varit politiskt uppfriskande. Gång efter gång har vi kunnat se alliansföreträdare som tycker olika och som debatterar med varandra, i stället för de traditionella och ofta rutinmässiga debatterna över blockgränsen. Ibland har det varit bra debatter, som igår i SVT Aktuellt där Jan Björklund och Acko Ankarberg diskuterade vårdnadsbidraget. Ibland har det varit mindre bra, som i den integrationsdebatt i SVT Aktuellt där Jan Björklund vägrade debattera med eller ens stå vid samma bord som sin partikamrat Frida Johansson Metso.

Den rödgröna regeringen gnuggar förstås händerna. Äntligen visar Alliansen tecken på att luckras upp, vilket underlättar blocköverskridande uppgörelser i riksdagen. Hittills har utvecklingen efter valet troget följt den väg jag skisserade i en bloggpost redan i mitten av augusti, det vill säga en månad före valet. Den enda avvikelsen från min prognos är att Sverigedemokraterna valde att aktivt stödja allianspartiernas budgetförslag, vilket innebar att det behövdes ett hot om extra val för att allianssamarbetet skulle luckras upp. Men nu har det politiska läget stabiliserats på det sätt jag trodde och det finns förutsättningar för en normalisering av den svenska inrikespolitiken.

Situationen är därför inte särskilt dramatisk. Regeringen kommer - som väntat - att få igenom sina kommande budgetförslag. Allianssamarbetet luckras upp och vi kommer att få se blocköverskridande uppgörelser i många viktiga politiska sakfrågor. Inte särskilt mycket talar i dag för att allianspartierna kommer att lägga några fler gemensamma budgetförslag före 2018. Regeringen kommer att förlora en och annan omröstning i riksdagen, men budgetmakten skapar en stabilitet som innebär att risken för extra val under mandatperioden är mycket liten. Inför valet 2018 kommer allianspartierna att närma sig varandra igen, för att försöka återupprepa valframgångarna från 2006 och 2010.

Visst kan man tycka att allianspartierna borde försöka hålla ihop hårdare under mandatperioden, för att på så sätt skarpare utmana regeringen och stå än mer enad inför valet 2018. Men politiska partier vill framför allt kunna genomföra sin politik. Därför blir det orimligt att under fyra år i opposition inte utnyttja de möjligheter som ges. Folkpartiet gör till exempel, tycker jag, alldeles rätt som nu tar tillfället i akt och medverkar i ett avskaffande av vårdnadsbidraget.

Vi vet heller ingenting om valutgången 2018 eller 2022. Partier som inte vill samverka när de befinner sig i opposition riskerar att aldrig få möjlighet att genomföra sin politik.

Ingen lyssnar på mig-syndromet

Formuleringen "Ingen lyssnar på mig" får nära 10 000 sökträffar på svenska Google. Uttrycket används såväl om vardagslivet ("mina vänner och arbetskamrater lyssnar inte på mig") som om politiken ("politikerna lyssnar inte på mig").

Jag har väldigt svårt för uttrycket. Orsaken är att ordet "lyssnar" i formuleringen används på ett sätt så att meningen ofta blir vilseledande. Problemet för de som använder uttrycket är i allmänhet inte att omgivningen verkligen inte lyssnar på dem. Problemet är att de inte får som de vill.

Låt oss utgå från politiken. Uttrycket "Ingen lyssnar på mig" kan ju faktiskt betyda att politikerna är så ointresserade av vad personen i fråga har att säga att de inte ens bryr sig om att lyssna på vad som sägs. I så fall är det naturligtvis ett olämpligt beteende av politikern i fråga. Men min erfarenhet är i stället att politikerna faktiskt oftast lyssnar. Men de låter sig inte övertygas av den argumentation de hör och drar därför en annan slutsats i frågan. Den som använder uttrycket "Ingen lyssnar på mig" är själv så övertygad om riktigheten i sin argumentation att hen inte kan ta till sig att någon annan kan tycka annorlunda i frågan. Uttrycket bottnar ur det perspektivet i högmod och/eller alienation, inte i att omgivningen inte har lyssnat.

Missnöjet kan också gå på andra hållet. Världen är full av politiker som tror att om "folk" bara "lyssnade" och "förstod" en fråga, så skulle de också inta politikerns egen ståndpunkt i frågan. Som om politik handlade om kunskap och förnuft, inte om känslor, värderingar och intressekonflikter. Där hänger problematiken också ihop med "tydlighets"-syndromet, det vill säga myten om att om en politiker bara blir "tydligare" så kommer väljarna att strömma till.

Vänstra Stranden har tidigare varit inne på samma tema.

Hoppas att ni har orkat lyssna.