Fredrik Reinfeldt som Den osynlige mannen?

Uppdaterat söndag 31 augusti (skall förstås vara juli - tack A-K Roth) kl 10.40: Aftonbladet uppger i dag att Fredrik Reinfeldts osynlighet efter attentaten i Norge har sin grund i att han redan på söndagsmorgonen reste på semester till Turkiet. Om dessa uppgifter stämmer blir jag än mer stärkt i min uppfattning att statsministern gjort en grov felbedömning av situationen. Att åka på semester mindre än 36 timmar efter det största terrordådet i Nordens moderna historia - när vårt broderland sörjer och behöver allt tänkbart stöd och solidaritet och svenska folket visar ett väldigt starkt engagemang - är snudd på stötande.

Jag kommenterar också Reinfeldts frånvaro i Svenska Dagbladet.

*

Statsminister Fredrik Reinfeldt har kritiserats för att ha varit osynlig i samband med attentaten i Oslo. Så skriver t ex Dagens Nyheters politiska chefredaktör Peter Wolodarski att statsministern på ett olyckligt sätt dragit sig undan, vägrat medverka i Sveriges Televisions extrasändningar och att när Reinfeldt efter 16 timmar äntligen valde att framträda var hans uttalande "kort och påtagligt svalt". I dag - först en vecka efter attentaten - formulerar sig Fredrik Reinfeldt mer utförligt, på Brännpunkt i Svenska Dagbladet.

Fredrik Reinfeldt riskerade som statsminister att i den mycket svåra situationen begå två olika typer av fel. Om han syntes och pratade för mycket, om han tog för mycket plats, kunde det uppfattas som att han inte gav utrymme åt andra och att han försökte plocka inrikespolitiska poäng på tragedin i vårt grannland Norge. Om han syntes och pratade för lite, om han tog för lite plats, kunde det i stället uppfattas som ett uttryck för svagt ledarskap och bristande empati.

Med facit i hand är det inte särskilt svårt att konstatera att Fredrik Reinfeldt varit alltför defensiv och tillbakadragen i sitt sätt att hantera situationen. Han borde ha visat situationens allvar genom att t ex deltagit i minnesgudstjänsten i norska kyrkan i Stockholm. Han borde t ex ha medverkat i åtminstone några av de extrasändningar i Sveriges Television som han var inbjuden till.

Artikeln på Brännpunkt är uppenbart en halvmesyr, ett uttryck för "härtill är jag nödd och tvungen". Innehållsligt är artikeln teknokratisk och avpolitiserar terrorattacken. Attentatet var ett uttryck för det blinda hatet. På något annat sätt kan det inte beskrivas. Vi behöver höja vår beredskap, se över lagstiftningen kring vapeninnehav och ämnen som kan användas för framställning av sprängmedel samt fortsätta det internationella samarbetet mot extremism och terrorism. Men ingenstans i texten kommenteras den politiska innebörden av terrordådet och inte heller betydelsen av att förstärka kampen mot främlingsfientligheten.

Hade Reinfeldts artikel publicerats i direkt anslutning till dådet hade det kanske varit OK. Nu kommer den först efter en vecka och tillför i sak ingenting nytt, varken till sorgearbetet eller till debatten kring hur det kunde ske och hur vi bäst agerar för att det inte skall hända igen. I det perspektivet är texten otillräcklig.

Fredrik Reinfeldt har även i andra sammanhang kritiserats för att ha svårt att gestalta empati och medkänsla offentligt. Nu har den bristande förmågan lett till att Fredrik Reinfeldts politiska ledarskap för första gången på allvar ifrågasätts även i de egna leden. Tiden får visa om debatten om Reinfeldts osynlighet i denna kris är något tillfälligt som blåser över eller om det är början till ett urholkande av de extremt höga förtroendesiffror som Reinfeldt kunnat luta sig mot under mycket lång tid.

Hur påverkas Sverigedemokraterna av det högerextremistiska terrordådet i Norge?

Många frågar hur Sverigedemokraterna (SD) kommer att påverkas av Anders Behring Breiviks högerextremistiska terrordåd i Norge. Låt mig först påpeka att SD som politiskt parti inte har särskilt mycket - eller ens något - gemensamt med den högerextremism som Breivik formulerar i sitt manifest (vilket jag påpekade i Dagens Nyheter igår och som några har reagerat kritiskt på). SD har visserligen sitt ursprung i nazi-influerade högerextremistiska miljöer snarlika dem där Breivik rört sig. Men Jimmie Åkesson och hans kamrater i partiledningen har målmedvetet och skickligt utvecklat SD till ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti utan inslag av nazism eller högerextremism. Det är bara att läsa partiprogrammet eller studera partiets agerande i riksdagen så framstår skillnaden klart.

På kort sikt sikt har det högerextremistiska terrordådet i Norge skadat SD. Dels eftersom Anders Behring Breivik i sitt manifest lyfter fram SD som ljuset i det svenska politiska mörkret och att han själv under flera år varit medlem av SD:s norska "systerparti" Fremskrittspartiet. Dels eftersom enskilda företrädare för SD (som t ex riksdagsledamoten Kent Ekeroth, Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund och kommunpolitiken i Varberg Erik Hellsborn) inte lyckats hålla tand för tunga utan uttalat sig på sätt som skapat tvivel om hur allvarligt partiet egentligen ser på Breiviks attentat. Även om SD i dag inte står för en nazi-influerad högerextremism så finns det i partiets entourage (ungefär: följe) människor som delar världsbild med Anders Behring Breivik och som inte tvekar att uttrycka denna mening på bloggar eller i kommentatorsfält på nätet.

Jimmie Åkesson ställdes genom terrordådet inför ett dilemma. Å ena sidan måste han fördöma attentatet på ett trovärdigt sätt. Å andra sidan måste fördömandet formuleras så att SD:s kärnväljare och kretsen kring SD inte uppfattar det som att partiledaren tvekar i partiets kärnfrågor kring invandring och kampen mot det mångkulturella samhället. Synen på det mångkulturella samhällets negativa sidor är ju något som faktiskt förenar gärningsmannen med SD.

Jimmie Åkessons uttalande kort efter terrorattacken var återhållsamt och kan uppfattas som ett försök att backa sig och partiet ur krisen. När den svåraste delen av sorgearbetet är över kommer blickarna på nytt att riktas mot SD och de kretsar som rör sig kring partiet. Finns där några personband mellan gärningsmannen och enskilda SD-politiker? Hur mycket texter finns det på SD-sidor som uttrycker samma verklighetsbild som gärningsmannen? Vilket ansvar har SD för debattnivån och den våldsfixerade, rasistiska retorik som finns på SD-bloggar av olika slag?

Jag tror att SD skulle vinna på att Jimmie Åkesson vågade formulera sig mera kraftfullt mot dådet och även ta itu med de SD-medlemmar som inte riktigt förstått att partiet gjorts om sedan de högerextremistiska åren. I dag riskerar partiet att tappa marginalväljare som röstat på SD för att peka finger mot makten och etablissemanget, men som aldrig i livet vill förknippas med eller bli en del av den miljö där Anders Behring Breivik kände sig som hemma.

Attentat med politiskt mål

I dag presenterar jag en mer fördjupad analys av Anders Behring Breiviks manifest "2083" på Göteborgs-Postens kultursida. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Dokumentet är i mångt och mycket en klipp- och klistra-produkt, där författaren hämtat eller lånat avsnitt från andra texter på nätet. Delar av det har självbiografiska drag, till exempel genom att han intervjuar sig själv samt en makaber personlig dagbok. Han refererar också nätsignaturen Fjordman, vilket ökar mystiken då många tror att det är Behring Breivik själv som tidigare använt sig av just den signaturen.

Det vore givet manifestet frestande att avfärda det ohyggliga som inträffade i Oslo och på Utöya som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Till skillnad från mannen som skrev en ny grundlag för Sverige har Anders Behring Breiviks projekt en politisk riktning. Breiviks dåd kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där han själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare, i det här fallet den norska socialdemokratin.

De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt.

2083. En högerextremists kusligt detaljrika, våldsromantiska projektmakeri

Jag har nu tagit del av den misstänkte gärningsmannens 1 516 sidor långa dokument med namnet 2083 (det år då Western European Civil War beräknas vara avslutat, alla förrädare avrättats och alla muslimer deporterats). Självklart har jag inte läst hela texten, men bekantgjort mig med den tillräckligt mycket för att kunna formulera några uppfattningar.

Några menar att vi bör nonchalera texten och framför allt inte sprida den. Så tycker inte jag. Vi bör känna våra fiender. Skall vi förstå ondskans logik måste vi också ta del av de texter som den tar sig uttryck i. Alla försök att göra texten svårtillgänglig bidrar bara till mytologisering. Bättre att lyfta fram texten i ljuset. Då spricker den, som trollen.

Till formen präglas dokumentet av en utstuderad noggrannhet, för att inte säga pedanteri. Innehållsförteckningen upptar i sig flera sidor och är mönstergill i sin struktur och överskådlighet. Uppgifterna i boken kännetecknas av exakthet, i stort och smått och över en enorm spännvidd av frågor. Vi får veta exakt hur många romer det bor i Makedonien, exakt hur tempelriddarnas uniformer är utformade, exakt hur många sexpartners en schweizisk tonårsflicka enligt statistiken kommer att ha i sitt liv, exakt hur man går till väga för att omvandla ett word-dokument till en PDF-fil och exakt hur man gör när man bygger bomber.

Ideologiskt erbjuder texten inget nytt. Vi finner en högerextremism med traditionella inslag av nationalism, längtan efter renhet, kristendom, muslimhat, våldsromantik och anti-feminism. Ideologin förkroppsligas i ett detaljreglerat projektmakeri. Afrika skall delas in i två zoner - en muslimsk och en icke-muslimsk. Utländskt ägarskap av nyhetsmedia skall förbjudas. Dödsstraffet skall återinföras, skoluniformer likaså.

Dokumentet skrämmer, genom sin kombination av ideologisk, fundamentalistisk våldsromantik och ett detaljerat projektmakeri.

*

Det pågår också en diskussion om hur vi bör benämna den misstänkte gärningsmannen. Är han en ensam "galning" eller en "terrorist"? Det ena behöver förstås inte utesluta det andra. I någon mening är en terrorist som dödar ett stort antal oskyldiga människor per definition en "galning". Men världen är full av galningar, endast en bråkdel av dessa galningar blir terrorister. Därför kan en galnings dåd aldrig ses isolerat, utan bör i stället betraktas i ljuset av den miljö och de sammanhang där galningen verkar. I det här fallet de högerextrema och muslimfientliga miljöer som finns i Norge och på nätet.

Terrorism är ett komplicerat begrepp. Men i det här fallet är det inte särskilt svårt att tillämpa det. Med terrrorism menas ungefär en handling som genomförs i syfte att uppnå vissa politiska, religiösa eller ideologiska mål och där förövaren använder sig av våld mot oskyldiga för att skapa skräck och uppmärksamhet. Attentaten i Oslo och på Utøya uppfyller dessa kriterier och bör därför heller inte kallas för något annat än just terrorism.

I skuggan av Utøya. Om spekulationer och islamistiska hotbilder

Sorgen är fortfarande outsägligt svår efter de fruktansvärda attentaten i Norge. Delar av bilden kring det ohyggliga börjar sakta klarna. Finns det redan nu några insikter och erfarenheter att ta med sig i det fortsatta arbetet för ett öppet, humanitärt samhälle?

När ett oväntat våldsdåd inträffar vill vi alla förstå vad det är som har hänt. Människan är en meningsskapande varelse, det är en av de egenskaper som skiljer oss från djuren. För att förstå det inträffade och kunna skapa mening vill vi veta vem som har utfört dådet och vilka motiv som legat till grund för handlingen. Mordet på Olof Palme är fortfarande ett oläkt sår i det svenska samhällslivet, bland annat därför att vi inte med säkerhet vet vem som utförde det och varför.

Behovet av att veta vem som utfört attentatet och varför sätter press på experter och politiska kommentatorer att tidigt uttala sig och formulera hypoteser. Medierna ligger på, eftersom folk vill veta. I en sådan situation är återhållsamhet en dygd. De spekulationer som oundvikligen måste göras skall präglas av försiktighet och ödmjukhet.

Spekulationerna kring attackerna i Oslo och på Utøya präglades inte alltid av en sådan försiktighet och ödmjukhet. Det är sannolikt al-Qaida som står bakom terrorangreppet i Oslo, sa t ex den av media flitigt anlitade terrorexperten Magnus Ranstorp till den norska tidningen Aftenposten kort efter att bomben exploderat i de norska regeringskvarteren. (Däremot var hans kollega Magnus Norell föredömligt återhållsam i sina kommentarer i SVT Aktuellt senare på kvällen.) Flera medier spred också okritiskt den felaktiga uppgiften att en islamistisk grupp med namnet "Helpers of the Global Jihad" tagit på sig ansvaret för attacken.

Även framträdande Sverigedemokrater var ivriga att bidra till spekulationerna kring gärningsmannen. Partiets riksdagsledamot Kent Ekeroth frågade på twitter: Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge? Kort därefter raljerade han: Nej, jag kommer inte kalla er islamofober. Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund fyllde på med: Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer att avföljas! Partikamraternas skriverier fick Jimmie Åkesson att gå ut och indirekt ta avstånd från deras twittrande: Låt oss inte spekulera i eventuella gärningsmän innan vi har alla fakta. (Till Expressen säger Linus Bylund att hans twittrande missuppfattats och att han egentligen ville bidra till att undvika spekulationer. Jag har svårt att se rimligheten i en sådan tolkning.)

Den misstänkte gärningsmannen är en man med högerextrema åsikter och en fientlig inställning till ett mångkulturellt samhälle och till islam. I debatten i Sverige är det hot från islamistiska rörelser som dominerat hotbilden. Erfarenheterna från attackerna i Norge inbjuder till ödmjukhet och en nedtonad retorik i utpekandet av hotbilder av olika slag - för att uttrycka det milt.

Det sjuka skall vi slåss mot, det friska skall vi värna, sjöng Dan Berglund en gång i tiden. Det bästa sättet att hedra de dödas minne är att lägga än större kraft i arbetet för att värna ett öppet samhälle, ett samhälle där människovärdet aldrig betingas av hudfärg eller av religiös tillhörighet. Som jag, inspirerad av Anna Ardin, skrev i en bloggpost i förmiddags: Det är i dag du skall gå med i ett demokratiskt parti. Ensam är svag, men tillsammans är vi starka.

Jag avslutar med ett par strofer ur Nordahl Griegs dikt Till ungdommen, den dikt som på plakat prydde de norska ungdomarna läger på Utøya:

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Det är i dag du skall gå med i ett demokratiskt parti

Av sorg vill inte solen lysa mer, skrev Shakespeare. I skrivande stund uppgår antalet bekräftade döda efter attackerna i Norge till 84 på Utöya och till 7 i Oslo. Smärtan är sanslös och mörkret kompakt.

Den misstänkte gärningsmannen påstås ha kopplingar till högerextrema nätverk och främlingsfientliga kretsar. Jag återkommer senare i dag med en text om värdet av att värna det öppna samhället.

Tills dess citerar jag min vän Anna Ardin som just skrev på Twitter: Det är i dag du skall gå med i ett demokratiskt parti.

Vår tids paradoxer III: Tolerans vs. främlingsfientlighet

Här följer del tre av min sommarserie om paradoxer som präglar vår tid. Den första delen handlade om Nakenfobi vs. sexualisering, den andra delen handlade om Öppenhet vs. integritet. Denna del handlar om Tolerans vs. främlingsfientlighet.

Aldrig tidigare har svenskarnas attityder till invandrare varit så accepterande som nu. Trenden är entydig. Svenska folket har i dag en mer generös inställning till flyktingmottagning än vid något tidigare tillfälle sedan SOM-institutet började med sina mätningar för snart 20 år sedan. Allt färre instämmer i påståendet "det finns för många utlänningar i Sverige" och allt färre har något emot att "få en invandrare från en annan del av världen" ingift i familjen.

Parallellt med den ökade acceptansen till invandrare och invandring har det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna haft stora framgångar och tagit sig in i riksdagen. I valet 2010 fick partiet 5.7 procent av rösterna och i opinionsmätningarna under våren 2011 har partiet snarast gått framåt sedan valet.

Å ena sidan minskar främlingsfientligheten i den svenska opinionen. Å andra sidan skördar ett främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna framgångar och lyckas t o m ta sig in i riksdagen. Hur skall vi förstå denna paradox?

Sverigedemokraternas framgång förklaras inte av att svenska folket accepterat partiets syn på invandring och på flyktingar. Endast en mycket liten del av svenska folket tycker att frågor kring invandring- och flyktingar har påverkat deras val av parti. Sveriges Televisions valundersökning 2010 (VALU) visade att det bara var i den lilla väljargrupp som röstat på Sverigedemokraterna som invandrings- och flyktingfrågorna ansetts så viktiga att de påverkat partivalet. För övriga partiers väljargrupper kom dessa frågor mycket långt ned när väljarna själva fick rangordna de frågor som legat till grund för deras partival. (Undantaget var Miljöpartiet, vars väljare hade invandrings- och flyktingfrågorna på femte plats. Men Miljöpartiets väljare efterlyste ju en än mer generös invandrings- och flyktingpolitik - d v s motsatsen till Sverigedemokraterna.)

Sverigedemokraternas framgång ligger i stället - vilket Vänstra Stranden har visat - i att partiet varit mycket skickligt i att mobilisera just den lilla väljargrupp för vilken invandrings- och flyktingproblematiken är en av de absolut viktigaste frågorna. Sverigedemokraterna har lyckats med mobiliseringen genom att ha en välfungerande partiapparat, en lokal förankring och genom att ha ömsat skinn från ett högerextremistiskt, nazi-anstruket sektparti till ett reformerat nationalistiskt, socialkonservativt parti med populistiska inslag.

Sverigedemokraterna står nu inför ett strategiskt dilemma. Ingenting tyder på att den svenska opinionen blir mer kritisk mot invandring eller mot flyktingar. Den lilla väljargrupp som ser dessa frågor som de allra mest viktiga har Sverigedemokraterna redan mobiliserat. För att kunna växa ytterligare måste partiet i så fall bredda sitt register. Men i samma ögonblick som Sverigedemokraterna tonar ned invandringspolitiken riskerar partiet att tappa stöd hos sina kärnväljare utan att det är säkert att de vinner några nya i stället. Damned if you do, and damned if you don't?

(Jag har i ett tidigare sammanhang formulerat fyra enkla regler för den som vill motverka Sverigedemokraterna. Dessa fyra regler kan läsas här.)

Varför stoppades Ship to Gaza?

Den franska jakten Dignité, som var på väg att bryta Israels olagliga sjöblockad av Gaza, bordades igår av israeliska militärfartyg . Bordningen genomfördes på internationellt vatten och båt och passagerare fördes till den israeliska hamnstaden Ashdorod. Den internationella solidaritetsmanifestationen Ship to Gaza är därmed över för denna gång.

När Ship to Gaza genomfördes förra året dödade israeliska soldater nio av deltagarna. Israel fick ta emot massiv internationell kritik och tvingades lätta på landblockaden. Många hade nog väntat sig att årets ännu större Ship to Gaza skulle bli en stor politisk framgång i kampen mot Israels blockad av Gaza. Men så blev inte fallet. Varken aktivister eller utomstående bedömare hade räknat med att Grekland skulle vägra låta de fartyg som ingick i Ship to Gaza lämna sina grekiska hamnar. Det franska fartyget Dignité släpptes enligt uppgift i väg eftersom fartygskaptenen uppgav Egypten och inte Gaza som sin destination.

Givet förväntningarna blev årets Ship to Gaza-manifestation ett politiskt misslyckande. Turkiet hoppade tidigt av, Cypern och Grekland lät inga båtar segla och den s k Kvartetten (FN, USA, Ryssland och EU) gav sitt stöd åt Greklands agerande. I Israel framstår premiärminister Benjamin Netanyahu som den store segerherren, som genom skickligt diplomatiskt agerande lyckats få stora delar av omvärlden att acceptera den israeliska sjöblockaden av Gaza.

Ur ett humanitärt och ur ett folkrättsligt perspektiv är händelseutvecklingen djupt oroväckande. Gazas 1.6 miljoner människor lever under helt oacceptabla levnadsomständigheter i något som svårligen kan beskrivas som något annat än världens största utomhusfängelse. Blockaden bryter mot folkrätten, och det gör också Israels bordning av civila fartyg på internationellt vatten. Även de grekiska myndigheternas beslut att vägra låta civila fartyg lämna hamnen framstår som ett flagrant brott mot internationell rätt.

Inför dessa senaste brotten mot folkrätten tiger EU och Carl Bildt. Tigandet urholkar folkrätten. Varför skall andra stater respektera folkrätten om EU - och Sverige - tittar åt annat håll inför de folkrättsbrott som nu äger rum?

Hur skall vi då förstå väststaternas agerande och tystnad? Och hur kan Ryssland ge carte blanche åt Grekland och Israel att upprätthålla sjöblockaden av Gaza? Jo, som så så ofta i vår tids konflikter förklaras skeendena av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår, i det här fallet den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta sin maktställning i en värld där nationalstatens traditionella maktbas - kontroll över territorium - tappar i betydelse. Samtidigt mobiliserar transnationella nätverk - som Ship to Gaza - för att påverka händelseutvecklingen i olika politiska konflikter.

I det här fallet oroades USA, Ryssland och EU:s medlemsstater av att Ship to Gaza inte gick att kontrollera. Ship to Gaza blev en osäkerhetsfaktor i det strategiska och maktpolitiska spel som pågår i området och kring den israelisk-palestinska konflikten. Den diplomatiska process som pågår inför utropandet av den palestinska staten senare i höst riskerade att störas genom Ship to Gazas båtar. Ryssland - med sina många nationella minoriteter och potentiella eller faktiska gränskonflikter - ser ett oundgängligt värde i att värna nationalstatens ställning och aktivt bekämpa de transnationella nätverk som utmanar nationalstaternas makt.

Årets Ship to Gaza blev en påminnelse om att nationalstaten fortfarande har tänder och att kontroll över territorium även i vår digitaliserade tid är av betydelse. Men i det maktspel som kringgärdar den israelisk-palestinska konflikten kommer nya allianser att knytas mellan enskilda eller grupper av nationalstater och olika transnationella nätverk. Nya fartyg kommer att avsegla från nya hamnar. Ur ett längre tidsperspektiv blir Israels olagliga sjöblockad politiskt omöjlig att upprätthålla.

Vår tids paradoxer II: Öppenhet vs. integritet

Här följer del två av min sommarserie om paradoxer som präglar vår tid. Den första delen publicerades för några dagar sedan och behandlade barnens levnadsvillkor: Nakenfobi vs. sexualisering. Denna del handlar om öppenhet vs. integritet.

På senare tid har integritetsfrågorna vuxit sig allt starkare på den politiska dagordningen. Kampen mot FRA-lagen präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. EU:s Datalagringsdirektiv, vilket medför en skyldighet för telefoni- och internetleverantörer att lagra information om abonnenterna i minst sex månader, har mött starka protester som hittills förhindrat att det implementerats i Sverige. Piratpartiet - med krav på skärpt integritetsskydd för medborgarna som ett av sina profilområden - lyckades ta sig in i Europaparlamentet. Från flera håll uttrycks oro över hur Google och Facebook hanterar de enorma informationsmängder som de har om sina användare.

Parallellt med diskussionen om skärpt integritetsskydd hyllas Wikileaks frisläppande av hundratusentals hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller mängder med personuppgifter om enskilda, namngivna individer. Facebook-användare lägger ut information om sig själva och om vänner och bekanta, i stort som i smått. Under mantrat "nätets frihet" drivs kravet att alla former av nätpubliceringar skall vara tillåtna. Medierna publicerar namn på enskilda brottslingar eller brottsmisstänkta i en omfattning som för bara några år sedan uppfattades som fullständigt osannolik och omoralisk.

Å ena sidan en kamp för den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet. Å andra sidan ett hyllande av Wikileaks masspubliceringar, privatlivets offentliggörande via Facebook eller andra sociala medier samt en förändrad och sällan ifrågasatt namngivningspolicy i traditionella medier. Behovet av ökad integritet och behovet av ökad öppenhet lyfts fram samtidigt, inte sällan av samma personer eller politiska aktörer.

Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Den ökande öppenheten är en oåterkallelig process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.

Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är - som jag tidigare påpekat - ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.

Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.

Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår nya bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).

Mäns mord på kvinnor ska inte förminskas till "familjetragedier"

När en man mördar sin hustru brukar medier beskriva det inträffade som en "familjetragedi". Det är märkligt att dessa medier inte inser vilken patriarkal ordning som speglas i användandet av begreppet "familjetragedi".

I dagarna har en 33-årig göteborgare erkänt att han mördat sin mor. I Göteborg-Posten beskrivs dådet i en artikel med rubriken "Familjetragedi bakom mord?".

För några dagar sedan anhölls en 43-årig kvinna i Filipstad, misstänkt för att ha skjutit ihjäl sin man. Inte i något media har jag sett beteckningen "familjetragedi" användas för att beskriva det inträffade. Kön spelar roll.

Synen på ett kvinnomord som en "familjetragedi" förminskar brottet och reducerar våldshandlingen till något som inte berör samhället eller det gemensamma, utan i stället något för det civila, det familjära, det individuella. Kvinnomordet blir en privat uppgörelse, eller till och med en olyckshändelse.

Skulle vara intressant att höra någon medierepresentant försvara sin användning av begreppet.

Vår tids paradoxer I: Nakenfobi vs. sexualisering

I sommar tänkte jag lyfta fram och belysa några av de paradoxer som präglar vår tid. Den första texten behandlar två parallella tendenser som präglar barnens levnadsvillkor: Nakenfobi vs. sexualisering.

Allt färre barn badar nakna på stränderna i Sverige i dag. Den iakttagelsen gör Anders Westgårdh i en kolumn i Aftonbladet: Spinkiga småpojkar har stora badshorts hårt åtsnörda i midjan, medan deras systrar bär baddräkt. Några av flickorna har till och med bikini, med en tygremsa över de bröst där ingenting kommer att hända under det närmaste decenniet. Barn i bikini. Vi är antagligen så avtrubbade att vi inte längre inser hur galet det är.

Jag tror att Anders Westgårdhs iakttagelse är korrekt. Nakna barn på stränderna börjar bli ett tabu. För någon vecka sedan såg jag ett avsnitt av Hans Villius TV-serie "Hundra svenska år", som bl a visade inte alltför gamla arkivfilmer där nakna pojkar och flickor i tioårsåldern glatt och sorglöst badade tillsammans. I dag är frågan om dessa filmer överhuvudtaget är lagliga eller om de betraktas som barnpornografi.

Mot denna nakenfobi för barn kan vi ställa den sexualisering som impregnerar hela samhället och därmed även barnen. Senaste avsnittet av Allsång på Skansen väckte uppmärksamhet genom att artisten Eric Amarillo sjöng sin hit "Om sanningen skall fram", där versraden "Vill du ligga med mig då" upprepas igen och igen och igen. Småflickorna i publiken kunde texten utantill och de bar skyltar med texter som Eric! Veronica är på väg” eller Eric, vi vill inte ligga med dig, vi vill ligga med Måns.

Eric Amarillo själv försvarade låtvalet med argumentet Barn ska väl lära sig hur barn blir till? Han jämförde med sången "Drömmen om Elin", vilken också framfördes, och menade att dess text var lika sexualiserad. Men jämförelsen haltar betänkligt. Sången "Om sanningen skall fram" kännetecknas av att den sexuella handlingen "ligga med mig" uttrycks explicit, medan den sexuella handlingen i"Drömmen om Elin" bara antyds ("barbent i tunn sommarblus" respektive "du far i min famn och vinden drar en sång"). Den konstnärliga förmågan till sofistikering och gestaltande skiljer agnarna från vetet.

Å ena sidan nakenfobi i form av baddräkts- och badbyxetvång på småbarn och tabu för nakna pojkar och flickor att bada tillsammans. Å andra sidan sexualisering i form av småflickor som på bästa tittartid i Sveriges Television allsångsskrålar och bär plakat om att de vill ligga med Eric Amarillo eller Måns Zelmerlöw.

Är det pedofilskräcken som tvingar vår tids treåriga flickor att bära bikini? Eller är det modeindustrin som ser nya marknader (det finns ju t ex redan en marknad för stringtrosor till flickor som inte uppnått tonårsåldern)? Prydheten och pedofilskräcken möter marknaden och Måns Zelmerlöws Allsång i en av vår tids stora paradoxer.

Nästa avsnitt i denna serie om vår tids paradoxer kommer att handla om integritet vs. öppenhet.

Vem har makten över den politiska dagordningen?

Följande text publicerade jag i Göteborgs-Posten under Almedalsveckan

Almedalsveckan fortsätter att slå rekord. I år innehåller programmet otroliga 1 488 arrangemang, trots att det är tre år till nästa val och den politiska temperaturen borde vara relativt låg.

Almedalens häxkittel blir en extremvariant av kampen om den politiska dagordningen. Hur skall man göra för att nå ut med sitt budskap? Måste man som Gudrun Schyman förra året bokstavligt elda upp pengar för att nå ut i bruset?

Vid seminariet Tankesmedjorna sätter agendan? ställde arrangörerna Fores och Timbro just frågan om vem som i dag har makten över opinionsbildningen. Intresset för seminariet var enormt. Alldeles för många personer trängdes i en alldeles för liten lokal. Utanför de öppna fönstren samlades folk i klungor för att lyssna.

Almedalen må vara extremt, men illustrerar också ett nytt politiskt landskap där den digitala revolutionen i grunden förändrat förutsättningarna för politisk opinionsbildning. I dag finns det inga debattens grindvakter med absolut makt att bestämma vad som skall publiceras. Bloggosfären, facebook och twitter öppnar dörrar för alla och envar att ta del i det offentliga samtalet.

Samtidigt blir det osäkert vem det är som opinionsbildare och lobbyister skall försöka påverka. Var och av vem fattas de centrala besluten i en globaliserad, gränsöverskridande värld? Medborgarna vänder de politiska partierna ryggen när beslutsmakten flyttas till Bryssel och andra överstatliga organ varifrån det är svårare att utkräva politiskt ansvar. Gamla maktstrukturer luckras för att kanske återuppstå i nya former.

Någon trodde att tankesmedjor genom att vara oberoende skulle vinna trovärdighet och stärka sin sak. Alexander Bard formulerade då dagens mest intressanta tes genom att kritisera tankesmedjornas beröringsskräck för beroenden. Oberoende marginaliserar, menade han. Ingen tar dig på allvar om du inte representerar någonting utöver dig själv.

Så våga vara beroende är kanske parollen för dagen. I så fall en välbehövlig kontrast till det individualismens credo som impregnerar dagens samhällsklimat.

Yttrandefriheten i Israel hotas - vad säger de svenska liberalerna?

Uppdatering längst ned i posten!

I dag förväntas det israeliska parlamentet Knesset rösta om införandet av en särskild lag - The Boycott Prohibition Law - som förbjuder israeliska medborgare och organisationer att uppmana till eller delta i bojkottaktioner mot Israel. Lagförslaget inkluderar även israeliska bosättningar på ockuperade områden.

Lagförslaget har väckt stor vrede i Israel. Knessets rättslige rådgivare ("legal advisor") Eyal Inon förväntas också i dag framföra skarp kritik mot förslaget. Den israeliska liberala dagstidningen Haaretz beskriver förslaget som en anti-democratic act, the latest in a series of outrageously discriminatory and exclusionary laws enacted over the past year, and it accelerates the process of transforming Israel's legal code into a disturbingly dictatorial document. (Ungefär: "En antidemokratisk lag, den senaste i en serie av skandalösa diskriminerande och utestängande lagar som stiftats det senaste året, och det påskyndar processen att förändra den israeliska lagsamlingen till ett diktatoriskt dokument.)

Den israeliska högerdominerade regeringen vägrar dra tillbaka förslaget. Lagen - om den går igenom - är ett allvarligt slag mot yttrandefriheten i Israel. Israeliska medborgare som uppmanar andra israeliska medborgare att inte köpa bosättarprodukter blir brottslingar. Israeliska artister som inte vill uppträda på ockuperad mark blir brottslingar. Israeliska byggföretag som inte vill använda byggnadsmaterialmaterial från bosättningar blir brottslingar. Israeliska fredsaktivister som uppmanar till sanktioner mot Israel blir brottslingar. En ledarskribent i en israelisk dagstidning som uppmanar till någon form av bojkott blir en brottsling.

Israelisk liberal press protesterar med kraft mot denna oroande utveckling. Vad säger den svenska liberala pressen?

*

Uppdatering kl 19.20: Knesset har i dag diskuterat frågan, och omröstning väntas ske inom kort. Knessets rättslige rådgivare Eyal Inon (se ovan) är som väntat kritisk och varnar för att lagen damages the core of freedom of expression in Israel.

Uppdatering kl 21.55: Nu är omröstningen avslutad. Lagen gick dessvärre igenom, 47 röster mot 36. Läs om omröstningen här.

Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas svåra vägval

Inför några få hundra åhörare, varav flera var från fastlandet inbussade Sverigedemokrater, höll Jimmie Åkesson sitt jungfrutal i Almedalen. De glesa åhörarleden berodde inte främst på att publiken bojkottade honom (även om många säkert kände olust för att närvara på ett SD-möte), utan på att söndagen är den sämsta Almedalsdagen då nästan alla har hunnit åka hem. Valåret 2014 infaller Sverigedemokraternas dag i stället på tisdagen, en av de dagar då allra flest är på plats i Almedalen.

Jimmie Åkesson höll sitt tal i opinionsmässig motvind. Just i dag publicerades två opinionsmätningar, vilka båda pekade på att SD balanserar på fyraprocentsgränsen. I Synovates undersökning minskar partiet från 6.3 till 4.6 procent. I Skops undersökning minskar partiet från 6.6 till 4.2 procent. Nedgången kan förstås vara en tillfällighet. Men om vi antar att den uttrycker en substantiell förändring så väcks frågan vad nedgången beror på. Jag tror inte nedgången är en reaktion på att SD fått stor uppmärksamhet för att de hotat att rösta med de rödgröna partierna i frågan om ett femte jobbskatteavdrag. En rimligare tolkning är att partiet under senare tid försökt bredda sitt politiska register och lagt mycket mindre betoning på de invandringspolitiska frågorna.

Varken i sitt tal i dag eller i sitt tal i riksdagens partiledardebatt för ett par veckor sedan berörde Jimmie Åkesson på allvar invandringspolitiken. Dagens Nyheter har gjort en egen undersökning som visar att SD tonat ned invandringspolitiken även i sitt riksdagsarbete. Eftersom dessa frågor uppfattas som de absolut viktigaste av en central del av SD:s väljargrupp är det möjligt att breddningen av politiken leder till en demobilisering av den delen av partiets sympatisörer.

Sverigedemokraterna står inför ett strategiskt dilemma. Antingen försöker partiet bibehålla sin ställning som outsider och som en spik i foten på det politiska etablissemanget. I så fall är invandringspolitiken en utmärkt fråga att hålla fast vid, tillsammans med den "lag och ordning"-linje som Åkesson i dag också lyfte fram. Men eftersom andelen svenska väljare som tycker att invandringspolitiken och "lag och ordning"-frågorna är tillräckligt viktiga för att de skall påverka deras val av parti är mycket liten, så frånhänder sig partiet därigenom möjligheten att på allvar växa och skaffa sig varaktigt politiskt inflytande över hela det politiska fältet.

Eller så breddar partiet sitt politiska register och tonar ned de invandringspolitiska frågorna och blir ett högerpopulistiskt, socialkonservativt inspirerat, parti överhuvudtaget. På så sätt kan partiet avdemoniseras och tröskeln sänks för de övriga partierna att i någon mån samverka med SD. Men risken är då i stället att partiet tappar i intresse hos sina nuvarande kärnväljare och att inga nya väljargrupper kommer i deras ställe. Sverige har knappast plats för ytterligare ett borgerligt parti.

Nu försöker Jimmie Åkesson kombinera båda dessa linjer. Han jobbar långsiktigt och påverkas knappast av tillfälliga opinionsmätningar.

(Jag noterade också att Jimmie Åkesson i sitt anförande lyckades med konststycket att påstå att SD är ett socialkonservativt parti och samtidigt förneka att partiet står till höger i politiken.)

I frågan om regeringens femte jobbskatteavdrag kommer Jimmie Åkesson att sälja sig dyrt. Jag har svårt att se hur Fredrik Reinfeldt skulle kunna formulera om sitt förslag på ett sätt som gör att SD byter sida utan att det politiska priset för regeringen skulle bli väldigt högt.

Nyval är inte det troligaste alternativet i höst, men kan inte uteslutas. Jimmie Åkesson är nog kluven till en sådan utveckling. Jag har svårt att se att SD skulle trilla ur riksdagen redan nu. Däremot riskerar partiet att tappa sin vågmästarställning, och därigenom marginaliseras än mer i den svenska politiken.

Göran Hägglund och förslaget om att föräldrar skall tvångshämtas av polis

I sitt tal i Almedalen gjorde Göran Hägglund sitt bästa för att framställa Kristdemokraterna som barnens parti. Det gick väl så där. Visst går det att göra bra och spännande politik av barnfrågor, men dit har Kristdemokraterna ännu en bra bit kvar. Noterade att ordet "barnfattigdom" inte nämndes under hela talet, trots att det problemet dominerar debatten om barnens ställning i samhället. Även ordet "vårdnadsbidrag" - Kristdemokraternas tidigare paradfråga - lyste med sin frånvaro... Uppdaterat kl 23.30: När jag läser igenom Hägglunds tal en gång till noterar jag att han faktiskt använde ordet barnfattigdom. Rätt skall vara rätt. Mea culpa.

Göran Hägglund försöker ofta framställa de rödgröna som tvångspartier, t ex i frågan om huruvida föräldraförsäkringen skall delas mer lika mellan mamman och pappan. I kväll använde han uttrycket förmyndarnas föräldrafabrik, den gemensamma rödgröna tvångsångan och att föräldraförsäkringen skall tvångsdelas rakt av. Själv vill han framstå som frihetens apostel som låter föräldrarna själva bestämma. Här är det alltså inte aktuellt att väga in att ett barn behöver sin pappa lika mycket som sin mamma, vilket står i kontrast till Hägglunds tidigare argumentation i frågan om samkönade pars möjlighet att adoptera barn.

När de rödgröna partierna diskuterar en individualiserad föräldraförsäkring beskriver Hägglund det således som en tvångsåtgärd. Men när han själv, som i kvällen tal, berättar att han vill lagstifta att föräldrar skall kunna hämtas av polis för att närvara vid rättegång mot barn under 18 år, då beskrivs det inte som en tvångsåtgärd utan som en nödvändig åtgärd att värna barnets bästa.

Genom att konsekvent framställa de rödgrönas förslag om föräldraförsäkringen som tvångsåtgärder och sina egna lagförslag om polishämntning av föräldrar till rättegångar mot barn som en åtgärd syftande till att värna de svaga tappar Hägglund trovärdighet i frihetsfrågorna. Kristdemokraterna är ett tvångsparti i minst lika stor utsträckning som något annat parti i riksdagen, kanske t o m ännu mer.

Jag erinrar mig just att Jan Björklund tidigare föreslagit att föräldrar till "stökiga barn" av kommunen skulle tvingas sitta med under lektionerna. Den svenska borgerligheten är verkligen frihetlig. Inte.

Ett tal i Almedalen förändrar inte opinionen. Kristdemokraterna befinner sig i en djup kris och är otvivelaktigt det parti som har mest att frukta om det nu verkligen skulle bli nyval i höst.

Almedalen: Demokratisk spelplats eller skenplats

Diskuterade i dag Almedalen som demokratisk spelplats eller skenplats med Lena Sundström i Expressens valstuga i Almedalen. Samtalet hade sin grund i en artikel om Almedalen som fenomen som jag i dag publicerade i Expressens nätupplaga.

I artikeln argumenterar jag under parollen Låt tusen Almedalar blomstra för att varje svensk kommun borde arrangera ett Almedalen i miniatyr, för att den vägen släppa in medborgarna i arrangemanget och bidra till att bryta partiernas isolering från väljarna.

Nedan återfinns slutet på artikeln. Hela artikeln kan läsas här.

Men för att kunna fylla en sådan funktion är naturligtvis Almedalen i Visby alldeles otillräcklig. Mitt fältrop till alla landets politiker, journalister och samhällsengagerade medborgare blir i stället: Låt tusen Almedalar blomstra! Se till att varje kommun en gång om året arrangerar ett Almedalen i miniatyr. Låt de politiska partierna konfronteras med alternativa politiska rörelser, miljöorganisationer, djurrättsaktivister, kyrkor och samfund, idrottsföreningar och kulturfolk i seminarier och debatter (och ja, gärna jippon också) där lokala och regionala frågor varvas med nationella och globala. På så sätt skulle de politiska partierna kunna öppna upp sina slutna strukturer, bryta sin isolering från väljarna och bidra till att gjuta nytt liv i en representativ demokrati som nu riskerar att stelna i sina former.

Makt och mystik i politiken

Alla vet att Sverigedemokraterna brinner för svensk nationalism. De behöver därför inte förstärka bilden av sig själva genom att bära folkdräkt. En Sverigedemokrat i folkdräkt kan i stället leda tanken till en uppkomling, särskilt om folkdräkten är tillfälligt inhyrd från Skansen i stället för nedärvd i tre generationer.

Ungefär så formulerade sig statsvetaren Katarina Barrling Hermansson vid det intressanta Almedalsseminariet Makt och mystik i politiken (arrangerat av Greatness PR). Temat diskuterades utifrån två studier som genomförts av Novus och tns sifo.

Väljarna anser att Moderaterna är det parti där partiledaren ofta fattar de avgörande politiska besluten. (Ulrika Schenström, tidigare statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt, kommenterade resultatet med att Moderaterna faktiskt är ett toppstyrt parti - så länge det går bra.) Miljöpartiet anses vara det parti där vanliga medlemmar har störst inflytande. Socialdemokraterna anses vara det parti som har mest av stridande viljor i viktiga frågor. Sverigedemokraterna anses vara det parti där en liten grupp bestämmer det mesta. Resultaten känns åtminstone för mig intuitivt korrekta. :)

Seminariet diskuterade också den mystik som medielogiken ibland klär in de politiska institutionerna i. Så beskrivs t ex Socialdemokraternas verkställande utskott ständigt som partiets "mäktiga VU". Eller som Svenska Dagbladets politiske reporter Göran Eriksson uttryckte det: Läsarna har inte en susning vad ett VU är. Därför måste vi använda klyschan "det mäktiga VU".

Angående klädval som symbolpolitiskt medel väckte det viss munterhet när Socialdemokraternas tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist fick frågan om han kunde tänka sig att framträda i folkdräkt. Lars Stjernkvist berättade då att han en enda gång hade kommit till ett VU-möte i mörk kostym, varpå Thomas Bodström kommit fram till honom med allvarlig min och bett att få beklaga sorgen...

Katarina Barrling Hermansson efterlyste lite mer trolleri i politiken. Frågan är vem av partiledarna som i så fall är vilken trollkarl/kvinna:
Fredrik Reinfeldt som Joe Labero?
Gustaf Fridolin som Merlin?
Lars Ohly som Houdini?
Åsa Romson som Magica de Hex?
Göran Hägglund som Tommy Cooper?
Håkan Juholt som Gandalf - eller som Carl-Einar Häckner?
Jimmie Åkesson som Sauron...

Almedalen - politikens svar på fotbollens Silly season?

Inom idrotten används uttrycket Silly season som en benämning på den period som ligger mellan säsongerna och då det är öppet för spelare att byta klubbar. "Silly" anspelar på de många udda rykten som under denna tid sprids i media om vilka spelare som är aktuella för vilken klubb.

Almedalsveckan har i detta mellanvalsår utvecklats till en politikens Silly season. Svenska Dagbladet skriver i dag att ledande centerpartister vill att partiet går till val utan Alliansen 2014. Lars Ohly meddelar att han inte har några som helst tankar på att avgå som partiledare för Vänsterpartiet, samtidigt som Jonas Sjöstedt och i dag även Ulla Andersson meddelar att de kandiderar för att ta över uppdraget. Finansminister Anders Borg öppnar upp för budgetsamarbete med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Fredrik Reinfeldt antyder att Miljöpartiet skulle kunna få ministerposter. Vem skall efterträda Maud Olofsson - Annie Johansson, Anna-Karin Hatt eller Eskil Erlandsson? Eller varför inte Lena Ek? Och hur säkert sitter egentligen Göran Hägglund om opinionssiffrorna för Kristdemokraterna fortsätter att sjunka? Mats Odell är nog ute ur leken. Men hur sugen är t ex Stefan Attefall om några distrikt för fram hans namn inför partiets extra riksting i januari 2012?

Många är bjudna, men få är utvalda, som Matteus säger (22:14). Själv skulle jag gärna se Jesse Jackson som ny partiledare för Folkpartiet efter Jan Björklund. Och Lionel Messi på topp bredvid Tobias Hysén i IFK Göteborg.

Att avgå eller inte avgå - det är frågan. (L. Ohly?)

Uppdatering kl 13.30: Som av en händelse meddelar Jonas Sjöstedt i dag att han kandiderar till upppraget som ny partiledare för Vänsterpartiet. Tidigare var Sjöstedts linje att han endast kandiderade om Lars Ohly inte längre stod till förfogande. Genom Jonas Sjöstedts utspel stärks jag i min uppfattning nedan att Lars Ohly inte leder Vänsterpartiet i valet 2014.

*

I dag är det Vänsterpartiets dag i Almedalen. I denna demokratins fest - som Almedalen ibland och inte utan fog kallas - är det säkert en åtminstone på ytan glad och stolt Lars Ohly som äntrar talarstolen i kväll. Men egentligen borde Lars Ohly borde känna stor oro för både sin egen och Vänsterpartiets politiska framtid.

Under Lars Ohlys tid som partiledare har Vänsterpartiet tappat väljare i varje val. I valet 2o10 fick Vänsterpartiet endast 5.6 procent av rösterna, mot hela 12 procent rekordåret 1998. I dagens opinionsmätningar ligger partiet obehagligt nära fyraprocentsspärren.

Det syns inga tecken i skyn på att Vänsterpartiet under Ohly skulle vara på väg att vända den negativa opinionstrenden. Med tanke på att Socialdemokraterna uppfattas ha glidit mot mitten och Sverige sedan snart fem år styrs av en borgerlig Alliansregering är det märkligt att Vänsterpartiet inte lyckats utnyttja det fria fältet på den politiska skalans vänsterkant. Det är ju faktiskt inte så att svenska folket i sina åsikter i klassiska vänster-högerfrågor blivit mer borgerligt över tid.

I det rödgröna samarbetet inför valet 2010 blev Lars Ohly ett sänke som skrämde bort tveksamma mittenväljare. Traditionellt har vi väldigt små partiledareffekter i svensk politik. Svenska väljare tenderar att rösta på parti, och inte på person. Men det finns undantag. Och i en tid präglad av individualisering och personalisering av politiken är det inte omöjligt att partiledareffekterna kommer att öka. Partiledareffekter är oftast större inom respektive block - det är i så fall hugade Miljöpartister och Socialdemokrater som ett nytt ledarskap för Vänsterpartiet skulle kunna locka till sig.

Internt diskuteras nu partiledarfrågan. I en undersökning som Dagens Nyheter genomfört vill mer än varannan distriktsordförande för Vänsterpartiet byta ut Ohly före valet 2014. Jag tror - givet det ovan sagda - att det vore en bra idé. Jag har tidigare antytt att Jonas Sjöstedt och Josefin Brink vore en spännande duo att ta över ledarskapet. Jag står fast vid den uppfattningen.

Men Lars Ohly har konsekvent markerat att han vill leda partiet även i valet 2014. Jag kan inte riktigt förstå vad som driver honom i denna fråga. Vänsterpartiet har heller ingen tradition av att avsätta partiledare som själva inte vill avgå. Så helt uteslutet är det inte att Ohly sitter kvar. Men mitt grundtips är ändå: Ohly leder inte Vänsterpartiet i valet 2014.

Jag diskuterar Vänsterpartiet och Lars Ohly i P4 Extra strax efter kl 14.15 i dag.

Kan Framtidskommissionen hjälpa regeringen att hitta en väg bortom jobbskatteavdragen?

Den borgerliga Alliansregeringen har på senare tid fått allt starkare kritik för att sakna framtidsvisioner och för att nya jobbskatteavdrag framställs som lösningen på i stort sett alla samhällsproblem. I dag - på Moderaternas egen dag i Almedalen - möter regeringen kritiken genom att på DN Debatt meddela att den avser att tillsätta en Framtidskommission bestående av de fyra partiledarna samt ett antal oberoende experter. Kommissionen skall beskriva de utmaningar Sverige står inför och staka ut den väg den vill att Sverige skall ta på sikt.

Det blir säkert bra. Men samtidigt bekräftar tillsättandet av kommissionen bilden av en regering som tappat orienteringen och som nu behöver hjälp både med att ta reda på vart den vill och hur den skall ta sig dit.

Carl Bildt och Urban Ahlin - bryt tystnaden om aktionen mot Ship to Gaza!

I Almedalen arrangeras dagligen torgmöten och seminarier till stöd för Ship to Gaza. Situationen tog en ny vändning när den grekiska regeringen för någon dag sedan beslöt att inte låta de fartyg som ingår i Ship to Gaza lämna sina hamnar i Grekland.

Till en början var det osäkert huruvida Grekland agerade på eget bevåg eller om beslutet att hålla kvar båtarna var förankrat inom EU. I natt kom svaret. Ett uttalande från den s k kvartetten (USA, FN, EU, Ryssland) calls on all Governments concerned to use their influence to discourage additional flotillas, which risk the safety of their participant and carry the potential for escalation. Det vill säga, alla stater uppmanas att motarbeta Ship to Gaza, i syfte att värna deltagarnas egen säkerhet samt undvika en eskalering av konflikten.

Kvartettens uttalande innebär i praktiken - oavsett vilka argument man anför - ett stöd för den israeliska, folkrättsstridiga blockaden av Gaza. Israel stärks i sin hårdnackade uppfattning om blockadens rättfärdighet. Benjamin Netanyahu och hans högerregering får en fjäder i hatten inför hemmaopinionen. Netanyahus hårdföra, kompromisslösa politik blev framgångsrik.

Genom kvartettens uttalande vinner den grekiska regeringen legitimitet i sitt beslut att inte låta båtarna gå. Ansvaret flyttas därför från Grekland upp till en högre internationell nivå. Därigenom blir det också svårare att utkräva politiskt ansvar för beslutet.

Kvartetten uttalande och det grekiska beslutet är inte bara en motgång för Ship to Gaza. Det är också en motgång för alla transnationella nätverk som i vår globaliserade tid trott att nationalstaternas makt var på tillbakagång och att spelreglerna i internationella relationer i grunden förändrats.

Jag kan förstå kvartettens omsorg om de aktivister som deltar i Ship to Gaza. Jag kan förstå kvartettens strävan efter stabilitet i en situation då blockaden genom händelseutvecklingen i Egypten lättats och där vi nu går in i en känslig politisk process där palestinierna förväntas utropa en självständig stat. Men jag kan inte förstå - och än mindre acceptera - kvartettens undfallenhet mot den israeliska högerregeringens arrogans och folkrättsstridiga blockad av Gaza.

Carl Bildt har - vad jag har uppfattat - hittills varit helt tyst i frågan. Jag har heller inte hört några uttalanden från Urban Ahlin. Stöder Sverige genom kvartetten den grekiska regeringens beslut att hålla kvar de internationella fartyg som var på väg att avsegla mot Gaza? Tystnaden måste brytas - nu.

P.S. Genom Röda Berget får jag veta att Peter Hultqvist - socialdemokratisk talesperson i försvarsfrågor - just ställt en fråga till Carl Bildt om Sveriges syn på det grekiska beslutet. Mycket bra!

Får en arbetsmarknadsminister lov att sexchatta?

Aftonbladet väljer i dag att publicera ytterligare material om förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin. Av materialet framgår att Littorin under sin tid som arbetsmarknadsminister aktivt och anonymt sökte sexkontakter på nätet.

Är det rätt av Aftonbladet att publicera materialet? Är det rätt att en minister anonymt sexchattar och söker sexkontakter via nätet?

Littorin-affären i Aftonbladets tappning påminner en hel del om Geijer-affären från mitten av 1970-talet. Dåvarande rikspolischefen Carl Persson informerade då statsminister Olof Palme om att det fanns trovärdiga uppgifter om att landets justitieminister - socialdemokraten Lennart Geijer - gick på bordell. Att besöka bordeller var då inte olagligt, på samma sätt som det i dag inte är olagligt att sexchatta eller att anonymt söka sexkontakter på nätet. I båda fallen är det säkerhetsfrågorna - risken att ansvarig minister försätter sig i en situation där han kan bli offer för utpressning - som är avgörande.

Jag framför här inga moraliska synpunkter på Lennart Geijers eller Sven Otto Littorins agerande. Men min uppfattning i de två sakfrågor jag formulerade ovan är följande.

Att tacka ja till förtroendeuppdraget att vara minister innebär också att man med nödvändighet tackar ja till att begränsa sin frihet. Att vara minister innebär att man måste avstå från många saker som man annars inte hade behövt avstå ifrån. Om en minister anonymt söker sexkontakter på nätet och låtsas att han/hon är någon annan blir han/hon delaktig i en icke-transparant struktur där man riskerar att förlora kontrollen över händelseutvecklingen.

Raggar Sven Otto Littorin som minister på krogen har han goda möjligheter att bedöma om de kvinnor han uppvaktar är vuxna eller om de är barn. Raggar han på nätet han han betydligt sämre möjligheter att bedöma den saken. Anonymiteten öppnar för sårbarhet och för felbedömningar.

Många av problemen med anonymiteten kan man hantera med försiktighet och gott omdöme. Sexchatta, men med förnuft - så skulle jag formulera min ståndpunkt. Har då Littorin använt sitt förnuft i sitt sexchattande? Aftonbladets rapportering sätter en hel del frågetecken i kanten när det gäller den saken. Hans agerande hade kunnat bli en säkerhetsrisk för regeringen och därför tycker jag det är rätt att Aftonbladet att publicera artiklarna.

Några politiska konsekvenser lär de nya avslöjandena inte få. Såvida inte det framkommer att Fredrik Reinfeldt var informerad om Littorins agerande, eller att Reinfeldt for med osanning i samband med att Littorin avgick. I dag tyder dock inget på att Littorin-affären skall ta en sådan riktning.

Tungt slut på veckan för den borgerliga Alliansregeringen

Nej det blev inget bra slut på veckan för den borgerliga Alliansregeringen.

1.) Konsumentverket publicerade en rapport som visade att svenska folket blivit signifikant mer negativt inställt till apoteken och dess service efter privatiseringen. Vad var det vi sa, är vi några som tänker...

2.) Svenskt Näringsliv föreslog en sänkning av studiebidragen till dem som läser humaniora eller konst, så att studenterna ska inse att de valt en utbildning som kanske inte leder till jobb. Förslaget avfärdades från vänster till höger och hela Sverige skrattade. Eller grät. Svenskt Näringslivs varumärke tog skada. Svenskt Näringsliv sitter visserligen inte i regeringen. Men regnar det på prästen, så stänker det som bekant på klockaren.

3.) En hemlig PM från socialdepartementet visade att regeringens officiella linje, att den nya, hårdare sjukförsäkringsreglerna fått "oväntade konsekvenser” som ingen kunnat förutse inte stämmer. De negativa konsekvenserna var väl kända, men regeringen valde att ändå driva igenom lagen. Göteborgs-Postens avslöjande innebar ytterligare ammunition till oppositionen i en fråga där regeringen redan var skadeskjuten.

4.) Regeringen fick utstå ytterligare ett nederlag när den extrainkallade riksdagen - med en rösts övervikt - beslöt enligt de rödgrönas förslag att förändra reglerna för sjukskrivna. Bara det faktum att riksdagen behövde extrainkallas under sommaruppehållet - vilket i modern tid bara inträffat en gång tidigare - var en smälek för regeringen. Nederlaget i omröstningen gjorde förstås inte saken bättre.

Så det är en i högsta grad tilltufsad Allians som nu reser till Almedalen och därefter blickar framåt mot en i högsta grad osäker politisk höst. De rödgröna har tagit ledningen i opinionsmätningarna och Fredriks Reinfeldts regeringsduglighet ifrågasätts i takt med nederlagen i riksdagen.

*

I Almedalen kommande vecka deltar jag bl a i Ohlininstitutets seminarium Vem vinner valet 2014? Om jag var tvungen att gissa eller slå vad i dag råder det ingen tvekan om i vilken riktning mitt tips skulle gå. Men tre år är en oändlighet i sammanhanget och mycket kan hända. Svensk politik tycks gå in i en period där konfliktlinjerna skärps. Jag välkomnar en sådan skärpning, eftersom konflikter är politikens livsnerv och synliggör de olika politiska alternativen inför väljarkåren.