I Ekots lördagsintervju i dag föreslog Stefan Löfven att skolor skall kunna omhänderta elevernas mobiltelefoner i förebyggande syfte. Folkpartiledaren Jan Björklund klappar händerna och säger glatt att det är hans eget förslag som nu genomförs. Själv blir jag bara trött. Är det någon som på allvar tror att de ordningsproblem som finns i svensk skola bäst hanteras genom att i förväg beslagta elevernas mobiltelefoner? Varför inte passa på att beslagta papper och pennor också, så att eleverna inte frestas att skicka lappar till varandra?
Den relevanta frågan är inte om huruvida elever får ha sina mobiler med i klassrummet. Den relevanta frågan är i stället hur mobiltelefoner och digital teknologi bäst används i klassrumssituationer. Samt hur skolan bäst hanterar de ojämlikheter som finns i elevernas innehav av avancerade mobiltelefoner.
Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skräder inte orden i sin kritik av Löfvens utspel. Till TT säger hon: Det
skapar en enorm frustration hos lärarkåren när våra ledande politiker
väljer att gå in i den här typen av ickefrågor. Hon betonar att den
lagstiftning som redan finns är tillräcklig, och att hon ser hellre att statsministern
engagerar sig i frågor om mindre elevgrupper och mer resurser till extra
stöd. Johanna Jaara Åstrand tillägger: Dessutom
möter jag väldigt många lärare och elever som har en enorm nytta av
mobiltelefoner och använder dem som pedagogiskt verktyg.
Tidigare i veckan har Stefan Löfven hävdar att svenska elever måste anstränga sig hårdare och att skolan ska gå "före Netflix", "utan ursäkter, från lågstadiet till gymnasiet". Tar man dessa uttalanden tillsammans är det nära till slutsatsen att Stefan Löfven flirtar med auktoritära stämningar i samhället. Det är inte fel att betona medborgerliga värden som plikt och ansvar. Men om man vill vara ett modernt och öppet
framtidsparti är det fel att se företeelser som mobiltelefoner och Netflix som en del av problembilden.
Utmaningen består i att hitta vägar att bäst utnyttja den moderna teknologin till elevers växande och mognad. Inte att måla upp den moderna teknologin som ett hinder som skapar ordningsproblem.
Jag kommenterar Stefan Löfvens uttalande, för TT.
2015-06-03
SCB:s mätning ger arbetsro åt Löfven och Kinberg Batra
Dagens stora partisympatiundersökning från SCB visar en påfallande stabilitet i opinionen. Socialdemokraterna får 30.3 procent, en minskning med 1.9 enheter sedan motsvarande mätning i november. Resultatet är något högre än vad Socialdemokraterna får i de flesta övriga opinionsmätningar på senare tid. De rödgröna partierna är större än allianspartierna tillsammans, vilket ger Stefan Löfven viss arbetsro framåt. Sannolikheten att allianspartierna skulle frestas att försöka åstadkomma ett extra val är mindre om de rödgröna partierna har ett ett försteg i opinionen.
Moderaterna får 25.2 procent, en ökning med en enhet. Den svaga ökningen bidrar till att ge även Anna Kinberg Batra viss arbetsro och stärker hennes ställning i förhållande till Decemberöverenskommelsens kritiker i partiet. Folkpartiet får 4.9 procent, en minskning med 0.4 enheter. Folkpartiets opinionsstöd är partiets lägsta i SCB:s mätningar i modern tid, kanske någonsin. Sverigedemokraterna ökar med 2.1 enheter till 14.5 procent, vilket är rekord för partiet i SCB.
SCB:s mätning lär inte påverka det politiska landskapet i någon nämnvärd utsträckning. Nu väntar den avslutande partiledardebatten i riksdagen i nästa vecka. Inför den partiledardebatten drar också Statsvetarpodden äntligen igång sina sändningar!
Jag kommenterar SCB:s undersökning för bl a Aftonbladet och Dagens Arena.
Moderaterna får 25.2 procent, en ökning med en enhet. Den svaga ökningen bidrar till att ge även Anna Kinberg Batra viss arbetsro och stärker hennes ställning i förhållande till Decemberöverenskommelsens kritiker i partiet. Folkpartiet får 4.9 procent, en minskning med 0.4 enheter. Folkpartiets opinionsstöd är partiets lägsta i SCB:s mätningar i modern tid, kanske någonsin. Sverigedemokraterna ökar med 2.1 enheter till 14.5 procent, vilket är rekord för partiet i SCB.
SCB:s mätning lär inte påverka det politiska landskapet i någon nämnvärd utsträckning. Nu väntar den avslutande partiledardebatten i riksdagen i nästa vecka. Inför den partiledardebatten drar också Statsvetarpodden äntligen igång sina sändningar!
Jag kommenterar SCB:s undersökning för bl a Aftonbladet och Dagens Arena.
2015-06-02
Välkommen enighet i KU:s kritik av regeringen!
I dag erhöll regeringen kritik av Konstitutionsutskottet (KU) i hela tio ärenden. Kritiken avser bl a regeringens beslut att utse en samordnare för att undersöka möjligheterna att flytta flyget från Bromma flygplats, kommunikationen i samband med erkännandet av Palestina, pausandet av motorvägsbygget Förbifart Stockholm samt att lagrådet inte fick granska förslaget om vårdvalssystem i primärvården.
Det uppseendeväckande är inte att regeringen kritiseras i tio ärenden. Den rödgröna regeringen har en svag parlamentarisk ställning. Som jag tidigare anfört är KU en av de arenor där oppositionen, trots Decemberöverenskommelsen, har möjlighet att komma åt regeringen.
Nej, det uppseendeväckande är i stället att kritiken är enhällig. Socialdemokraternas och Miljöpartiets ledamöter i KU ställer sig bakom kritiken mot den rödgröna regeringen. Jag tror inte det hänt i Sveriges moderna politiska historia att en sittande regeringen får kritik av ett enhälligt KU på så många punkter.
Varför väljer de socialdemokratiska och miljöpartistiska ledamöterna att göra gemensam sak med oppositionspartierna i KU? Traditionellt är ju KU politiserat på så sätt att oppositionspartierna försöker få gehör för en kritik av regeringen samtidigt som regeringspartierna försöker avfärda kritiken. Genom att enas med oppositionspartierna i kritiken riskerar väl de rödgröna ledamöterna att bidra till en bild av en sviktande regeringsduglighet?
Genom partipolitiseringen har KU under lång tid marginaliserats och endast undantagsvis kunna fylla sin funktion som sakligt granskningsorgan av regeringen. Eftersom KU inte fullgjort sin uppgift har ropen på en författningsdomstol vunnit ökad legitimitet. Genom att stärka Lagrådets (en av kritikpunkterna gick ju bl a ut på att regeringen nonchalerat Lagrådet) och Konstitutionsutskottets ställning minskar behovet av en författningsdomstol. Det är bra tycker jag, som vill att makten skall ligga hos de folkvalda och inte hos juristerna. Genom att komma överens över partigränserna minskar också förutsättningarna för okynnesanmälningar eller att oppositionen (oavsett politisk färg) använder KU som ett politiskt medel för att komma åt regeringen.
Så dagens besked från KU var glädjande. Låt oss hoppas att det inte var en tillfällighet, utan något som fortsätter prägla KU:s arbete oavsett vem som sitter i regeringsställning.
Det uppseendeväckande är inte att regeringen kritiseras i tio ärenden. Den rödgröna regeringen har en svag parlamentarisk ställning. Som jag tidigare anfört är KU en av de arenor där oppositionen, trots Decemberöverenskommelsen, har möjlighet att komma åt regeringen.
Nej, det uppseendeväckande är i stället att kritiken är enhällig. Socialdemokraternas och Miljöpartiets ledamöter i KU ställer sig bakom kritiken mot den rödgröna regeringen. Jag tror inte det hänt i Sveriges moderna politiska historia att en sittande regeringen får kritik av ett enhälligt KU på så många punkter.
Varför väljer de socialdemokratiska och miljöpartistiska ledamöterna att göra gemensam sak med oppositionspartierna i KU? Traditionellt är ju KU politiserat på så sätt att oppositionspartierna försöker få gehör för en kritik av regeringen samtidigt som regeringspartierna försöker avfärda kritiken. Genom att enas med oppositionspartierna i kritiken riskerar väl de rödgröna ledamöterna att bidra till en bild av en sviktande regeringsduglighet?
Genom partipolitiseringen har KU under lång tid marginaliserats och endast undantagsvis kunna fylla sin funktion som sakligt granskningsorgan av regeringen. Eftersom KU inte fullgjort sin uppgift har ropen på en författningsdomstol vunnit ökad legitimitet. Genom att stärka Lagrådets (en av kritikpunkterna gick ju bl a ut på att regeringen nonchalerat Lagrådet) och Konstitutionsutskottets ställning minskar behovet av en författningsdomstol. Det är bra tycker jag, som vill att makten skall ligga hos de folkvalda och inte hos juristerna. Genom att komma överens över partigränserna minskar också förutsättningarna för okynnesanmälningar eller att oppositionen (oavsett politisk färg) använder KU som ett politiskt medel för att komma åt regeringen.
Så dagens besked från KU var glädjande. Låt oss hoppas att det inte var en tillfällighet, utan något som fortsätter prägla KU:s arbete oavsett vem som sitter i regeringsställning.
2015-05-30
Intryck från en partikongress
I dag medverkade jag i två arrangemang på Socialdemokraternas partikongress i Västerås. Först ledde jag ett samtal kring temat Politik utanför politiken - hur kan framtidspartiet blir relevant för fler?, med frilansskribenten och krönikören på Aftonbladets ledarsida Somar al Naher och ordföranden för HBT-s Sören Juvas. Utgångspunkten för samtalet var att de politiska partiernas medlemsantal halverats på bara 20 år, samtidigt som medborgarnas politiska engagemang inte visar tecken på att minska. Men i vår individualiserade tid kommer medborgarnas politiska engagemang allt oftare till uttryck på annat sätt än genom de politiska partierna. Varför är det så? Hur mycket handlar om partiernas organisationsform och om deras sätt att bedriva politiskt arbete?
En fråga som diskuterades var om Socialdemokraterna bör befrämja en mer nätverksliknande organisationsform, eller bli bättre på att samarbete med nätverksorganisationer i enskilda sakfrågor. Syntesen blev att partiet borde bejaka fler nätverksbaserade sakfrågerörelser inom ramen för sin partiorganisation - partiets organisationsform i dag är fortfarande alltför stor utsträckning territoriellt betingad. Migrationspolitiska s-föreningen nämndes som ett positivt exempel.
Därefter förde jag ett samtal med Sarah Delshad, initiativtagare till nätverket Muslimska feminister. Sarah Delshad har nominerats till Raoul Wallenbergpriset, för sin verksamhet som samhällsdebattör inom ämnen som mänskliga rättigheter, feminism och antirasism. Sarah Delshad lyfte bland annat fram bilden av muslimska kvinnor som ständigt förtryckta, en objektifiering ofta utförd av sekulära och/eller islamkritiska personer. Sarah Delshad gav också uttryck för en trötthet över att debatten om islam och kvinnor ständigt fixerade sig vid kvinnans kropp och kläder - bärandet av hijab, badkläder, badhusens öppettider samt hälsning med hand eller inte.
Båda seminarierna arrangerades av Socialdemokrater för tro och solidaritet.
Kongressförhandlingarna präglades av lugn. I första hand diskuterades organisationsfrågor och journalisterna syntes närmast sysslolöst vanka omkring i korridorerna. Expressens Niklas Svensson rasade på Twitter över att statsminister Stefan Löfven vid sidan av sin presskonferens sade sig inte ha tid att ge enskilda intervjuer.
Lite hettade det till i nyhetsflödet när det blev klart att partiledningen ställer sig bakom målet om en helt individualiserad föräldraförsäkring. Det tycker jag är bra beslut. Nästa steg är en mer konkret tidsplan. Annars är det risk att det blir ett krav i stil med att monarkin skall avskaffas, men vi säger inte när.
Nu sitter jag på tåget hem till Göteborg. I morgon söndag deltar jag i Domkyrkans jubileumshögmässa (Göteborgs Domkyrka firar 200 år) och på måndag kväll ser jag IFK Göteborg på Gamla Ullevi försvara sin allsvenska serieledning när anrika Djurgårdens IF kommer på besök. Det går bra nu.
En fråga som diskuterades var om Socialdemokraterna bör befrämja en mer nätverksliknande organisationsform, eller bli bättre på att samarbete med nätverksorganisationer i enskilda sakfrågor. Syntesen blev att partiet borde bejaka fler nätverksbaserade sakfrågerörelser inom ramen för sin partiorganisation - partiets organisationsform i dag är fortfarande alltför stor utsträckning territoriellt betingad. Migrationspolitiska s-föreningen nämndes som ett positivt exempel.
Därefter förde jag ett samtal med Sarah Delshad, initiativtagare till nätverket Muslimska feminister. Sarah Delshad har nominerats till Raoul Wallenbergpriset, för sin verksamhet som samhällsdebattör inom ämnen som mänskliga rättigheter, feminism och antirasism. Sarah Delshad lyfte bland annat fram bilden av muslimska kvinnor som ständigt förtryckta, en objektifiering ofta utförd av sekulära och/eller islamkritiska personer. Sarah Delshad gav också uttryck för en trötthet över att debatten om islam och kvinnor ständigt fixerade sig vid kvinnans kropp och kläder - bärandet av hijab, badkläder, badhusens öppettider samt hälsning med hand eller inte.
Båda seminarierna arrangerades av Socialdemokrater för tro och solidaritet.
Kongressförhandlingarna präglades av lugn. I första hand diskuterades organisationsfrågor och journalisterna syntes närmast sysslolöst vanka omkring i korridorerna. Expressens Niklas Svensson rasade på Twitter över att statsminister Stefan Löfven vid sidan av sin presskonferens sade sig inte ha tid att ge enskilda intervjuer.
Nu sitter jag på tåget hem till Göteborg. I morgon söndag deltar jag i Domkyrkans jubileumshögmässa (Göteborgs Domkyrka firar 200 år) och på måndag kväll ser jag IFK Göteborg på Gamla Ullevi försvara sin allsvenska serieledning när anrika Djurgårdens IF kommer på besök. Det går bra nu.
2015-05-27
Ohederlig journalistik på Svenska Dagbladets ledarsida
Statsvetares förekomst i media är ett ständigt återkommande ämne i debatten. En del menar att statsvetarna är för många, en del att fel statsvetare är med, en del att statsvetarna kommenterar fel saker och på fel sätt. Det är bra att ämnet diskuteras. Statsvetarnas starka ställning i det offentliga samtalet
innebär en maktposition från vilken det inte är helt lätt att utkräva
ansvar. Jag har själv deltagit i debatten, till exempel här.
Det senaste tillskottet i debatten kom i dag på Svenska Dagbladets ledarsida, där ledarskribenten Ivar Arpi menade att statsvetare gissade för mycket och att deras gissningar dessutom alltför ofta var fel. Ivar Arpi fick under dagen svar av statsvetaren Stefan Olsson, som hävdade att statsvetare inte alls försökte "spå framtiden" utan i stället givet sina fackkunskaper försöker ge en kvalificerad bild av den aktuella situationen.
Jag tycker att Stefan Olssons svar var bra. För min egen del försöker jag alltid besvara journalisternas frågor med utgångspunkt i vetenskap och beprövad erfarenhet, det vill säga att utöva min profession. Därmed hade saken kunnat vara avslutad för mitt vidkommande.
Men Ivar Arpi använder två uttalanden av mig som exempel. I ena fallet är hans exempel grovt vilseledande. I andra fallet är det en direkt lögn. Jag väljer därför att redovisa och kommentera dessa två exempel nedan.
1.) Ivar Arpi skriver att jag "inför valet" 2014 tippade att SD skulle få 7,3 procent, medan partiet ju i stället fick 12.9 procent av rösterna. Inför valet? Ivar Arpi låter bli att berätta att mitt tips avgavs ett år före valet, och att det var en del av ett lättsamt valtips arrangerat av hans egen tidning (!) Svenska Dagbladet. I en text den 15 september 2013 berättar jag om valtipset och betonar det självklara - att vi ett år före valet naturligtvis inte kan uttala oss med någon större säkerhet om enskilda partiers valresultat. Men genom att i sin text dölja att tipset gavs ett år före valet och omgavs med självklara reservationer vilseleder Arpi läsaren grovt och försöker vinna en poäng på att statsvetare inte kan förutspå framtiden.
2.) I en uppföljande text under dagen påstår Ivar Arpi att jag försökt förklara en nedgång för Socialdemokraterna med 0.4 procentenheter i en enskild opinionsundersökning med att "det är tungt att regera jämfört med att sitta i opposition". Arpis påstående är en ren lögn. Mitt uttalande är hämtat ur Aftonbladet 3/11 2014. Av artikeln framgår tydligt att jag inte kommenterar en nedgång på 0.4 procentenheter i en enskild mätning, utan opinionsläget som helhet sju veckor efter valet. Jag beskriver till och med opinionsläget som "iögonfallande stabilt" givet den politiska turbulens som varit. Arpi länkar till artikeln i Aftonbladet, men genom att felaktigt redovisa mitt uttalande ger han läsaren en osann bild av vad jag sa. (Även Jonas Hinnfors uttalar sig i artikeln om opinionsläget som helhet, men tillskrivs på samma felaktiga grund att ha uttalat sig om en nedgång på 0.4 enheter.)
Ivar Arpis texter i dag var hans första som ny ledarskribent i Svenska Dagbladet. Det vore trist om journalistisk ohederlighet blev ledarsidans signum framöver.
Det senaste tillskottet i debatten kom i dag på Svenska Dagbladets ledarsida, där ledarskribenten Ivar Arpi menade att statsvetare gissade för mycket och att deras gissningar dessutom alltför ofta var fel. Ivar Arpi fick under dagen svar av statsvetaren Stefan Olsson, som hävdade att statsvetare inte alls försökte "spå framtiden" utan i stället givet sina fackkunskaper försöker ge en kvalificerad bild av den aktuella situationen.
Jag tycker att Stefan Olssons svar var bra. För min egen del försöker jag alltid besvara journalisternas frågor med utgångspunkt i vetenskap och beprövad erfarenhet, det vill säga att utöva min profession. Därmed hade saken kunnat vara avslutad för mitt vidkommande.
Men Ivar Arpi använder två uttalanden av mig som exempel. I ena fallet är hans exempel grovt vilseledande. I andra fallet är det en direkt lögn. Jag väljer därför att redovisa och kommentera dessa två exempel nedan.
1.) Ivar Arpi skriver att jag "inför valet" 2014 tippade att SD skulle få 7,3 procent, medan partiet ju i stället fick 12.9 procent av rösterna. Inför valet? Ivar Arpi låter bli att berätta att mitt tips avgavs ett år före valet, och att det var en del av ett lättsamt valtips arrangerat av hans egen tidning (!) Svenska Dagbladet. I en text den 15 september 2013 berättar jag om valtipset och betonar det självklara - att vi ett år före valet naturligtvis inte kan uttala oss med någon större säkerhet om enskilda partiers valresultat. Men genom att i sin text dölja att tipset gavs ett år före valet och omgavs med självklara reservationer vilseleder Arpi läsaren grovt och försöker vinna en poäng på att statsvetare inte kan förutspå framtiden.
2.) I en uppföljande text under dagen påstår Ivar Arpi att jag försökt förklara en nedgång för Socialdemokraterna med 0.4 procentenheter i en enskild opinionsundersökning med att "det är tungt att regera jämfört med att sitta i opposition". Arpis påstående är en ren lögn. Mitt uttalande är hämtat ur Aftonbladet 3/11 2014. Av artikeln framgår tydligt att jag inte kommenterar en nedgång på 0.4 procentenheter i en enskild mätning, utan opinionsläget som helhet sju veckor efter valet. Jag beskriver till och med opinionsläget som "iögonfallande stabilt" givet den politiska turbulens som varit. Arpi länkar till artikeln i Aftonbladet, men genom att felaktigt redovisa mitt uttalande ger han läsaren en osann bild av vad jag sa. (Även Jonas Hinnfors uttalar sig i artikeln om opinionsläget som helhet, men tillskrivs på samma felaktiga grund att ha uttalat sig om en nedgång på 0.4 enheter.)
Ivar Arpis texter i dag var hans första som ny ledarskribent i Svenska Dagbladet. Det vore trist om journalistisk ohederlighet blev ledarsidans signum framöver.
2015-05-25
Finns det någon åsiktskorridor?
Den 10 december 2013 lanserade statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson uttrycket "åsiktskorridoren" på sin blogg och på den kollektiva statsvetarbloggen Politologerna. Han definierade fenomenet som "den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd".
Jag tror inte uttrycket "åsiktskorridoren" hade använts tidigare, och det fick ett omedelbart genomslag i debatten. I dag har ordet nära 100 000 träffar på Google. Ofta används det i samband med en argumentation om att vissa åsikter i Sverige är "förbjudna" och att man inte får säga "hur det egentligen är" (särskilt då med avseende på invandrings- och flyktingpolitiken).
Uttrycket är kontroversiellt och ständigt omtvistat. Igår skrev t ex folkpartisten Per Altenberg en läsvärd artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt, där han kritiserade hur uttrycket används i den svenska debatten.
Tvisten om uttrycket "åsiktskorridor" handlar egentligen om tre saker: 1.) Finns det en åsiktskorridor i Sverige? Det vill säga, fyller uttrycket "åsiktskorridor" en meningsfull funktion för att benämna ett relevant fenomen i svensk samhällsdebatt? 2.) Om det finns en åsiktskorridor, är det i så fall bra eller dåligt? 3.) Är den svenska åsiktskorridoren i så fall smal eller bred? Nedan följer mina svar på dessa frågor.
Finns det då en åsiktskorridor i Sverige? Om ja, är det i så fall bra eller dåligt? Ordet "åsiktskorridor" är visserligen nytt, men det fenomen som ordet syftar på är inte nytt. Den franske filosofen och idéhistorikern Michel Focault använde ordet "diskurs" för att namnge ungefär samma fenomen som ordet "åsiktskorridor" syftar på. I det här fallet kan en diskurs beskrivas som de värdeimpregnerade påståenden, försanthållanden och teorier som strukturerar och sätter ramarna för samhällsdebatten. Sådana dominerande diskurser är i sig varken bra eller dåliga. De har funnits i alla samhällen i alla tider. De är ett uttryck för maktförhållandena i samhället och kanske också nödvändiga för att hålla samhällena samman. I alla tider har det också funnit individer eller kollektiva politiska aktörer som utmanat diskursen och försökt förändra den. Att ställa sig utanför diskursens ramar kan innebära en exkludering eller en marginalisering. Men det kan också vara en nödvändig strategi för att förändra diskursen.
Varje samhälle har sina konstituerande normer. I dagens Sverige vore det till exempel diskursivt omöjligt (eller utanför åsiktskorridoren, om man så vill) att på allvar argumentera för en lagstiftning som gjorde det lagligt att döda och äta barn. Nästan lika omöjligt vore det att på allvar argumentera för slaveriets införande. Eller att kvinnor skulle ha hälften så hög lön som män. De som på allvar argumenterar för sådana förslag stigmatiseras och placeras utanför diskursen/korridoren. Det är ingen som tycker att det är något konstigt med det.
Är då den svenska åsiktskorridoren smal eller bred? Jag har inte sett några empiriska studier som försöker besvara den frågan eller jämföra debattklimatet i Sverige med andra länder. Men vi vet från olika studier att Sverige är ett land där individens rättigheter har en mycket stark ställning jämfört med andra länder. Toleransen är hög och auktoritetsnedrivningen långt framskriden. Jag har mycket svårt att se att debattklimatet skulle vara snävare i Sverige än i andra länder. Däremot är den antirasistiska normen i Sverige mycket stark, vilket innebär att åsikter som uppfattas utmana denna norm oftast möter hård kritik.
Det är också, som Vänstra Stranden skriver, ingen rättighet att få stå oemotsagd. Kritik av åsikter som ligger utanför diskursens ordning är helt naturlig i alla samhällen. I en demokrati har alla rätt att säga sin åsikt, oavsett om åsikten ligger innanför eller utanför diskursens gränser. Men alla har också rätt att kritisera varandras åsikter - det är det som kallas debatt.
Jag tror inte uttrycket "åsiktskorridoren" hade använts tidigare, och det fick ett omedelbart genomslag i debatten. I dag har ordet nära 100 000 träffar på Google. Ofta används det i samband med en argumentation om att vissa åsikter i Sverige är "förbjudna" och att man inte får säga "hur det egentligen är" (särskilt då med avseende på invandrings- och flyktingpolitiken).
Uttrycket är kontroversiellt och ständigt omtvistat. Igår skrev t ex folkpartisten Per Altenberg en läsvärd artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt, där han kritiserade hur uttrycket används i den svenska debatten.
Tvisten om uttrycket "åsiktskorridor" handlar egentligen om tre saker: 1.) Finns det en åsiktskorridor i Sverige? Det vill säga, fyller uttrycket "åsiktskorridor" en meningsfull funktion för att benämna ett relevant fenomen i svensk samhällsdebatt? 2.) Om det finns en åsiktskorridor, är det i så fall bra eller dåligt? 3.) Är den svenska åsiktskorridoren i så fall smal eller bred? Nedan följer mina svar på dessa frågor.
Finns det då en åsiktskorridor i Sverige? Om ja, är det i så fall bra eller dåligt? Ordet "åsiktskorridor" är visserligen nytt, men det fenomen som ordet syftar på är inte nytt. Den franske filosofen och idéhistorikern Michel Focault använde ordet "diskurs" för att namnge ungefär samma fenomen som ordet "åsiktskorridor" syftar på. I det här fallet kan en diskurs beskrivas som de värdeimpregnerade påståenden, försanthållanden och teorier som strukturerar och sätter ramarna för samhällsdebatten. Sådana dominerande diskurser är i sig varken bra eller dåliga. De har funnits i alla samhällen i alla tider. De är ett uttryck för maktförhållandena i samhället och kanske också nödvändiga för att hålla samhällena samman. I alla tider har det också funnit individer eller kollektiva politiska aktörer som utmanat diskursen och försökt förändra den. Att ställa sig utanför diskursens ramar kan innebära en exkludering eller en marginalisering. Men det kan också vara en nödvändig strategi för att förändra diskursen.
Varje samhälle har sina konstituerande normer. I dagens Sverige vore det till exempel diskursivt omöjligt (eller utanför åsiktskorridoren, om man så vill) att på allvar argumentera för en lagstiftning som gjorde det lagligt att döda och äta barn. Nästan lika omöjligt vore det att på allvar argumentera för slaveriets införande. Eller att kvinnor skulle ha hälften så hög lön som män. De som på allvar argumenterar för sådana förslag stigmatiseras och placeras utanför diskursen/korridoren. Det är ingen som tycker att det är något konstigt med det.
Är då den svenska åsiktskorridoren smal eller bred? Jag har inte sett några empiriska studier som försöker besvara den frågan eller jämföra debattklimatet i Sverige med andra länder. Men vi vet från olika studier att Sverige är ett land där individens rättigheter har en mycket stark ställning jämfört med andra länder. Toleransen är hög och auktoritetsnedrivningen långt framskriden. Jag har mycket svårt att se att debattklimatet skulle vara snävare i Sverige än i andra länder. Däremot är den antirasistiska normen i Sverige mycket stark, vilket innebär att åsikter som uppfattas utmana denna norm oftast möter hård kritik.
Det är också, som Vänstra Stranden skriver, ingen rättighet att få stå oemotsagd. Kritik av åsikter som ligger utanför diskursens ordning är helt naturlig i alla samhällen. I en demokrati har alla rätt att säga sin åsikt, oavsett om åsikten ligger innanför eller utanför diskursens gränser. Men alla har också rätt att kritisera varandras åsikter - det är det som kallas debatt.
*
Jag noterar till sist att Stålmannen i frågor om etnisk och kulturell mångfald inte drar sig för att agera som den förkättrade åsiktskorridorens främste dörrvakt. Det ni, alla s k PK-hatare. Ni kan gå hem nu.
2015-05-22
Kommer FIFA att suspendera Israel?
Israel riskerar att suspenderas från den internationella fotbollsorganisationen FIFA. I slutet av maj kommer FIFA att ta ställning till ett förslag om att suspendera Israel, och om förslaget röstas igenom kommer israeliska lag inte att kunna delta i Champions League eller EM för landslag 2016.
Det är det palestinska fotbollsförbundet som har fört fram förslaget, och motiveringen är bl a att Israel genom att begränsa palestinska fotbollsspelares rörelsefrihet förhindrar dem att spela matcher, att Israel tillåter lag från de illegala bosättningarna på ockuperade områden att spela i det israeliska seriesystemet, samt att Israel ser mellan fingrarna med rasistiska slagord riktade mot araber från läktarna.
Förslaget om att suspendera Israel från FIFA har framförts vid tidigare tillfällen, men då har FIFA hanterat frågan genom kompromisser. Denna gång tycks det vara ett skarpare läge, och det kan inte uteslutas att FIFA verkligen beslutar att suspendera Israel.
Kritiken mot Israels agerande är ofta starkare inom Israel än i omvärlden. Så skriver till exempel den liberala tidningen Haaretz inflytelserike medarbetare Gideon Levy att han hoppas att FIFA gör slag i saken och verkligen suspenderar Israel. Under rubriken Dags för FIFA att ge Israel rött kort ("Time for FIFA to show Israel the red card") argumenterar Levy för att en suspendering av Israel kan innebära en spelvändare i konflikten mellan israeler och palestinier. Han tror att en suspendering från FIFA kan följas av ytterligare bojkottaktioner mot Israel, vilket i sin tur kan leda till att Israels medborgare vaknar upp och inser att Israel måste förändra sin politik för att inte riskera att isoleras av världssamfundet.
Jag är - som läsaren av denna blogg vet - försiktigt skeptisk till bojkotter. De är sällan verkningsfulla och riskerar att skärpa motsättningar i stället för att lösa upp dem. Naturligtvis finns det undantag. Sanktionerna mot Sydafrika är ett sådant exempel. Jag tror att Gideon Levy önsketänker en del när han tror att internationella sanktioner mot Israel skulle påverka den israeliska opinionen i den riktning han önskar. Men kanske har han rätt. Historien skriver vi alltid i efterhand, aldrig i förväg.
Palestinas förstärkta diplomatiska status har ökat palestiniernas möjligheter att sätta internationell press på Israel. Gideon Levys artikel visar att en sådan internationell press bland många israeler inte heller klingar ohörd. Det, om något, borde oroa den högerdominerade israeliska regeringen.
Det är det palestinska fotbollsförbundet som har fört fram förslaget, och motiveringen är bl a att Israel genom att begränsa palestinska fotbollsspelares rörelsefrihet förhindrar dem att spela matcher, att Israel tillåter lag från de illegala bosättningarna på ockuperade områden att spela i det israeliska seriesystemet, samt att Israel ser mellan fingrarna med rasistiska slagord riktade mot araber från läktarna.
Förslaget om att suspendera Israel från FIFA har framförts vid tidigare tillfällen, men då har FIFA hanterat frågan genom kompromisser. Denna gång tycks det vara ett skarpare läge, och det kan inte uteslutas att FIFA verkligen beslutar att suspendera Israel.
Kritiken mot Israels agerande är ofta starkare inom Israel än i omvärlden. Så skriver till exempel den liberala tidningen Haaretz inflytelserike medarbetare Gideon Levy att han hoppas att FIFA gör slag i saken och verkligen suspenderar Israel. Under rubriken Dags för FIFA att ge Israel rött kort ("Time for FIFA to show Israel the red card") argumenterar Levy för att en suspendering av Israel kan innebära en spelvändare i konflikten mellan israeler och palestinier. Han tror att en suspendering från FIFA kan följas av ytterligare bojkottaktioner mot Israel, vilket i sin tur kan leda till att Israels medborgare vaknar upp och inser att Israel måste förändra sin politik för att inte riskera att isoleras av världssamfundet.
Jag är - som läsaren av denna blogg vet - försiktigt skeptisk till bojkotter. De är sällan verkningsfulla och riskerar att skärpa motsättningar i stället för att lösa upp dem. Naturligtvis finns det undantag. Sanktionerna mot Sydafrika är ett sådant exempel. Jag tror att Gideon Levy önsketänker en del när han tror att internationella sanktioner mot Israel skulle påverka den israeliska opinionen i den riktning han önskar. Men kanske har han rätt. Historien skriver vi alltid i efterhand, aldrig i förväg.
Palestinas förstärkta diplomatiska status har ökat palestiniernas möjligheter att sätta internationell press på Israel. Gideon Levys artikel visar att en sådan internationell press bland många israeler inte heller klingar ohörd. Det, om något, borde oroa den högerdominerade israeliska regeringen.
2015-05-20
Skärpt debatt om svenskt Nato-medlemskap?
I dag presenterade jag min och Karl Ydéns studie om svenska folkets inställning till Nato-medlemskap, för Ekot. Resultaten baserar sig på den senaste SOM-undersökningen och visar att Nato-motståndet inte förändrats nämnvärt sedan 2013. Andelen som anser att Sverige bör söka medlemskap i Nato har ökat till 31 procent, mot 29 procent 2013. Samtidigt har andelen som anser att Sverige inte bör öka medlemskap i Nato ökat till 37 procent, mot 34 procent 2013. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 32 procent, mot 37 procent 2013.
Den stora förändringen i Nato-opinionen ägde rum mellan 2012 och 2013. Då ökade andelen Nato-anhängare från 17 till 29 procent, samtidigt som andelen Nato-motståndare minskade från 45 till 34 procent. Årets undersökning visar att den stora förändringen vid föregående års mätning inte var någon tillfällighet eller att det var några konstigheter i den mätningen. Debattlandskapet i Nato-frågan har förändrats. Nato-motståndarna är fortfarande något fler än Nato-anhängarna, men avståndet har minskat avsevärt.
Varför har då Nato-motståndet minskat och Nato-anhängarna fått vind i ryggen? Tidigare var Nato-anhängarna oförmögna att beskriva det problem på vilket ett svenskt Nato-medlemskap skulle vara lösningen. Men den ökade oron för situationen i Ryssland och den långvariga debatten om försvarets oförmåga att försvara Sverige har konstruerat ett sådant problem åt Nato-anhängarna. Mycket tyder på att kombinationen av skärpt hotbild från Ryssland och bilden av ett urholkat svenskt militärt försvar har möjliggjort för Nato-vännerna att flytta fram sina positioner. Årets SOM-undersökning visar också att oron för situationen i Ryssland och oviljan att minska försvarskostnaderna inte vid något annat mättillfälle varit så stark som nu.
I opposition har Folkpartiet och Moderaterna (och kanske även Kristdemokraterna) betydligt bättre möjligheter att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap än vad de hade i regeringsställning. Samtidigt finns det inga tecken på att Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Socialdemokraterna skulle vara i rörelse i Nato-frågan. Vi har därför att vänta oss en skärpt, polariserad debatt mellan blocken om Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval.
Motståndarna till svenskt Nato-medlemskap bör försöka flytta fram sina positioner. Det räcker inte att påtala nackdelarna med ett Nato-medlemskap, det gäller att också synliggöra fördelarna med den militära alliansfriheten.
Den stora förändringen i Nato-opinionen ägde rum mellan 2012 och 2013. Då ökade andelen Nato-anhängare från 17 till 29 procent, samtidigt som andelen Nato-motståndare minskade från 45 till 34 procent. Årets undersökning visar att den stora förändringen vid föregående års mätning inte var någon tillfällighet eller att det var några konstigheter i den mätningen. Debattlandskapet i Nato-frågan har förändrats. Nato-motståndarna är fortfarande något fler än Nato-anhängarna, men avståndet har minskat avsevärt.
Varför har då Nato-motståndet minskat och Nato-anhängarna fått vind i ryggen? Tidigare var Nato-anhängarna oförmögna att beskriva det problem på vilket ett svenskt Nato-medlemskap skulle vara lösningen. Men den ökade oron för situationen i Ryssland och den långvariga debatten om försvarets oförmåga att försvara Sverige har konstruerat ett sådant problem åt Nato-anhängarna. Mycket tyder på att kombinationen av skärpt hotbild från Ryssland och bilden av ett urholkat svenskt militärt försvar har möjliggjort för Nato-vännerna att flytta fram sina positioner. Årets SOM-undersökning visar också att oron för situationen i Ryssland och oviljan att minska försvarskostnaderna inte vid något annat mättillfälle varit så stark som nu.
I opposition har Folkpartiet och Moderaterna (och kanske även Kristdemokraterna) betydligt bättre möjligheter att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap än vad de hade i regeringsställning. Samtidigt finns det inga tecken på att Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Socialdemokraterna skulle vara i rörelse i Nato-frågan. Vi har därför att vänta oss en skärpt, polariserad debatt mellan blocken om Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval.
Motståndarna till svenskt Nato-medlemskap bör försöka flytta fram sina positioner. Det räcker inte att påtala nackdelarna med ett Nato-medlemskap, det gäller att också synliggöra fördelarna med den militära alliansfriheten.
2015-05-17
Dagens Sifo och Socialdemokratins behov av förnyelse
I dagens Sifo-undersökning får Socialdemokraterna 25.9 procent, vilket är partiets tredje sämsta resultat sedan Sifo började mäta väljaropinionen för snart 50 år sedan. Endast resultaten från Håkan Juholts sista tid som partiledare har varit sämre, 25.4 procent i december 2011 och bottennoteringen 24.6 procent i januari 2012.
Socialdemokraternas sjunkande valresultat är inte förvånande. Stefan Löfven befinner sig i den unika situationen att han leder en rödgrön minoritetsregering i ett parlament där högerpartier har majoritet. Ännu en tid tvingas han också regera på en budget som hans politiska motståndare har bestämt.
Det finns ett par ljus i Stefan Löfvens tunnel. Det första ljuset är att han från och med i höst får regera på sin egen regeringsbudget, och inte på Alliansens. Budgetmakten ger honom ökad handlingsfrihet och möjlighet att profilera regeringen och dess politik på ett helt annat sätt an vad som nu är fallet.
Det andra ljuset är att Socialdemokraternas svaghet följs av Alliansens svaghet. Trots att Socialdemokraterna uppvisar sitt tredje sämsta resultat i en Sifo-mätning någonsin är de rödgröna partierna större än vad allianspartierna är. När Fredrik Reinfeldt och Alliansen tog över regeringsmakten 2006 rasade allianspartierna snabbt i opinionen. En bit in på mandatperioden hade de rödgröna partierna ett försprång över Alliansen i opinionsmätningarna på upp till 20 procentenheter. Ändå lyckades Allianspartierna hämta in försprånget och vinna valet 2010. Ur det perspektivet är de rödgröna partiernas opinionsläge just nu relativt gynnsamt. (Läs för övrigt gärna Henrik Ekengren Oscarssons förtjänstfulla analys av hur opinionsstödet för sittande regeringar i Sverige brukar utvecklas under mandatperioderna.)
Det politiska läget kännetecknas således just nu av en svag regering och en svag borgerlig opposition. Sverigedemokraterna profiterar på Socialdemokraternas och allianspartiernas svaghet och får med 14.7 procent sitt bästa resultat i en Sifo-mätning någonsin.
Socialdemokraternas svaga opinionsresultat möts inte av någon nämnvärd intern kritik mot Stefan Löfven. De allra flesta inser att problemen sitter djupare än partiledarfrågan. De gånger jag argumenterar för att partiet måste förnyas (och det gör jag ofta...) möts jag heller aldrig av några invändningar - alla håller med. I stället möts jag med nyfikenhet och uppfordrande maningar om att också tala om hur man skall gå tillväga för att förnya partiet.
Problemet ligger således inte i en bristande probleminsikt. Problemet ligger snarare i en otillräcklighet att tänka kreativt och ändå realistiskt om form och innehåll för partiets förändring.
Jag tror inte Katrine Marçal har rätt i att Stefan Löfven i sig är ointresserad av att försöka förnya partiet. Jag tror han har fullt upp med vardagspolitiken och med att försöka få majoritet för minoritetsregeringens förslag i riksdagen. Andra krafter får prioritera förnyelsen. Jag lovar att i alla fall försöka göra på vad mig ankommer i den uppgiften.
Socialdemokraternas sjunkande valresultat är inte förvånande. Stefan Löfven befinner sig i den unika situationen att han leder en rödgrön minoritetsregering i ett parlament där högerpartier har majoritet. Ännu en tid tvingas han också regera på en budget som hans politiska motståndare har bestämt.
Det finns ett par ljus i Stefan Löfvens tunnel. Det första ljuset är att han från och med i höst får regera på sin egen regeringsbudget, och inte på Alliansens. Budgetmakten ger honom ökad handlingsfrihet och möjlighet att profilera regeringen och dess politik på ett helt annat sätt an vad som nu är fallet.
Det andra ljuset är att Socialdemokraternas svaghet följs av Alliansens svaghet. Trots att Socialdemokraterna uppvisar sitt tredje sämsta resultat i en Sifo-mätning någonsin är de rödgröna partierna större än vad allianspartierna är. När Fredrik Reinfeldt och Alliansen tog över regeringsmakten 2006 rasade allianspartierna snabbt i opinionen. En bit in på mandatperioden hade de rödgröna partierna ett försprång över Alliansen i opinionsmätningarna på upp till 20 procentenheter. Ändå lyckades Allianspartierna hämta in försprånget och vinna valet 2010. Ur det perspektivet är de rödgröna partiernas opinionsläge just nu relativt gynnsamt. (Läs för övrigt gärna Henrik Ekengren Oscarssons förtjänstfulla analys av hur opinionsstödet för sittande regeringar i Sverige brukar utvecklas under mandatperioderna.)
Det politiska läget kännetecknas således just nu av en svag regering och en svag borgerlig opposition. Sverigedemokraterna profiterar på Socialdemokraternas och allianspartiernas svaghet och får med 14.7 procent sitt bästa resultat i en Sifo-mätning någonsin.
I Aftonbladet skriver Katrine Marçal insiktsfullt att Stefan Löfven hade tre viktiga uppgifter
framför sig när han tillträdde som partiledare: hålla ihop partiet, vinna valet och genomföra den förnyelse som socialdemokraterna har skjutit upp i
över 15 år. Han har lyckats med det första, han har i någon mån lyckats med det andra men han verkar helt ointresserad av det tredje.
Problemet ligger således inte i en bristande probleminsikt. Problemet ligger snarare i en otillräcklighet att tänka kreativt och ändå realistiskt om form och innehåll för partiets förändring.
Jag tror inte Katrine Marçal har rätt i att Stefan Löfven i sig är ointresserad av att försöka förnya partiet. Jag tror han har fullt upp med vardagspolitiken och med att försöka få majoritet för minoritetsregeringens förslag i riksdagen. Andra krafter får prioritera förnyelsen. Jag lovar att i alla fall försöka göra på vad mig ankommer i den uppgiften.
2015-05-15
Göran Lambertz och hans olycksaliga tvärsäkerhet
"Utan tvivel är man inte klok", skaldade Tage Danielsson i en ofta citerad passage. Jag vet inte hur många gånger Göran Lambertz påstod att han var "övertygad" om att han hade rätt i Bo-Göran Bodins intervju med honom idag, men många gånger var det. Desto mer förödande blev det naturligtvis för Göran Lambertz när Bo-Göran Bodin kunde visa att Lambertz hade fel just på den punkt där han med en dåres ihärdighet påstått sig vara just "övertygad".
Göran Lambertz påstod att Thomas Quick pekat ut en sten i vattnet där han hanterat en död kropp. En likhund skulle ha bekräftat Thomas Quicks berättelse genom att markera träff just där. Lambertz var "övertygad" om att Quick när han pekade ut stenen inte visste var likhunden markerat. Men Ekot avslöjar - efter att ha gått igenom de relevanta handlingarna - att Thomas Quick faktiskt hade fått sådan information i förväg av polisen. Därmed faller också det så kallade beviset samman. Göran Lambertz tvingas medge att han hade fel.
Vi kan alla göra fel. Jag tror inte det finns en enda bok i världen på 500 sidor som inte innehåller åtminstone något sakfel. Men vi måste skilja mellan sakfel som gäller småsaker, något som inte har betydelse för den poäng man vill få fram och sakfel som är betydelsebärande, det vill säga som ger stöd åt huvudpoängen i det man vill säga. Sakfel när det gäller småsaker väcker sällan några strider, däremot kan de undergräva författarens trovärdighet om denna framstår som en slarver. Betydelsebärande sakfel får däremot ofta stor uppmärksamhet. Betydelsebärande sakfel kan tolkas som att författaren har en agenda som innebär att hen slarvar med källkritiken. Så har vi tidigare till exempel sett Hanne Kjöller och Herman Lindqvist hamna i djupa problem just eftersom de i sina böcker haft fel på betydelsebärande punkter, felaktiga uppgifter användes för att stärka deras argumentation.
Ett ödmjukt sinne stärker en författares trovärdighet. Fallet blir desto större för en författare som är tvärsäker och som en papegoja upprepar att hen är "övertygad" om att ha rätt.
Själv lyssnar jag sällan på personer som är tvärsäkra. Jag finner dem ointressanta och litar inte på dem. There is a crack in everything. That's how the light gets in, som Leonard Cohen sjunger i "Anthem".
Lyssna däremot gärna på Bo-Göran Bodins intervju med Göran Lambertz. Det är mönstergill journalistik, snuddandes vid konstutövning.
Göran Lambertz påstod att Thomas Quick pekat ut en sten i vattnet där han hanterat en död kropp. En likhund skulle ha bekräftat Thomas Quicks berättelse genom att markera träff just där. Lambertz var "övertygad" om att Quick när han pekade ut stenen inte visste var likhunden markerat. Men Ekot avslöjar - efter att ha gått igenom de relevanta handlingarna - att Thomas Quick faktiskt hade fått sådan information i förväg av polisen. Därmed faller också det så kallade beviset samman. Göran Lambertz tvingas medge att han hade fel.
Vi kan alla göra fel. Jag tror inte det finns en enda bok i världen på 500 sidor som inte innehåller åtminstone något sakfel. Men vi måste skilja mellan sakfel som gäller småsaker, något som inte har betydelse för den poäng man vill få fram och sakfel som är betydelsebärande, det vill säga som ger stöd åt huvudpoängen i det man vill säga. Sakfel när det gäller småsaker väcker sällan några strider, däremot kan de undergräva författarens trovärdighet om denna framstår som en slarver. Betydelsebärande sakfel får däremot ofta stor uppmärksamhet. Betydelsebärande sakfel kan tolkas som att författaren har en agenda som innebär att hen slarvar med källkritiken. Så har vi tidigare till exempel sett Hanne Kjöller och Herman Lindqvist hamna i djupa problem just eftersom de i sina böcker haft fel på betydelsebärande punkter, felaktiga uppgifter användes för att stärka deras argumentation.
Ett ödmjukt sinne stärker en författares trovärdighet. Fallet blir desto större för en författare som är tvärsäker och som en papegoja upprepar att hen är "övertygad" om att ha rätt.
Själv lyssnar jag sällan på personer som är tvärsäkra. Jag finner dem ointressanta och litar inte på dem. There is a crack in everything. That's how the light gets in, som Leonard Cohen sjunger i "Anthem".
Lyssna däremot gärna på Bo-Göran Bodins intervju med Göran Lambertz. Det är mönstergill journalistik, snuddandes vid konstutövning.
2015-05-12
Därför är det rätt att stödja Ship to Gaza
För den som aldrig besökt Gaza är det säkert svårt att föreställa sig den stämning som råder i detta område - litet som en fjärdedel av Öland - där 1.6 miljoner människor sitter inspärrade utan möjlighet att komma ut. Jag tänker särskilt på alla unga pojkar och flickor som växt upp där utan att någonsin kunnat lämna området och som under överskådlig framtid inte heller kommer att kunna göra det. Hur tror ni dessa unga pojkar och flickor påverkas som människor, när de fostras och tvingas växa upp och under dessa omständigheter?
Humanitära organisationer och människorättsorganisationer som Amnesty International och Röda Korset har gång efter gång fördömt blockaden av Gaza. De har kallat den för en kollektiv bestraffning – ett brott mot internationell lag – som särskilt drabbar barn och sjuka.
Själv deltog jag i dag i en manifestation till stöd för folket i det blockerade Gaza genom att resa en kort etapp med Ship to Gazas trålare Marianne mellan Helsingborg och Malmö. För mig är det självklart att stödja Ship to Gaza, som denna gång skall försöka ta sig till Gaza för att överlämna fiskebåten som en solidaritetsgåva.
Bland dem som kritiserar Ship to Gaza är det tre argument som ständigt återkommer.
1. Varför lämnar ni inte över gåvorna till Israel, så kan Israel se till att de kommer fram till Gaza? Mitt svar: Ship to Gaza är inte enbart en humanitär organisation, utan också - och främst - en politisk organisation. Det humanitära stödet har ett värde i sig. Men om blockaden inte bryts kommer lidandet och den humanitära nöden att fortsätta. Röda Korset menar att humanitärt bistånd aldrig kan kompensera blockadens skadeverkningar. Genom att själva styra färden mot Gaza bidrar man till att stärka opinionen mot blockaden av Gaza och därigenom också till att blockaden skall kunna brytas.
2. Varför sänder ni inte ett fartyg någon annanstans, där nöden kanske är ännu större? Till exempel till Syrien eller till Libyen? Mitt svar: Detta argument är kanske det jag tycker allra sämst om. De som anför argumentet är ofta personer som själva inte gör någonting alls. Jag skulle gärna stödja andra Ship to X-rörelser också. Men få av dem som klagar på Ship to Gaza är själva beredda att ta ansvar och gå från ord till handling.
3. Stöd åt Ship to Gaza innebär ett indirekt stöd till Hamas. Mitt svar: Det är alltid ett bekymmer med humanitär hjälp åt ett folk som lever under en förtryckande regim. Blockaden som pågår drabbar människorna som bor i Gaza på ett plågsamt och ett otillbörligt sätt. Blockaden och isoleringen bidrar också till att skärpa Hamas grepp över Gazas befolkning. Jag tycker oerhört illa om Hamas som organisation, men accepterar inte för den skull den blockad som så svårt plågar Gazas folk, särskilt sjuka och barn.
Därför är det rätt att stödja Ship to Gaza. Blockade måste brytas nu.
Humanitära organisationer och människorättsorganisationer som Amnesty International och Röda Korset har gång efter gång fördömt blockaden av Gaza. De har kallat den för en kollektiv bestraffning – ett brott mot internationell lag – som särskilt drabbar barn och sjuka.
Själv deltog jag i dag i en manifestation till stöd för folket i det blockerade Gaza genom att resa en kort etapp med Ship to Gazas trålare Marianne mellan Helsingborg och Malmö. För mig är det självklart att stödja Ship to Gaza, som denna gång skall försöka ta sig till Gaza för att överlämna fiskebåten som en solidaritetsgåva.
Bland dem som kritiserar Ship to Gaza är det tre argument som ständigt återkommer.
1. Varför lämnar ni inte över gåvorna till Israel, så kan Israel se till att de kommer fram till Gaza? Mitt svar: Ship to Gaza är inte enbart en humanitär organisation, utan också - och främst - en politisk organisation. Det humanitära stödet har ett värde i sig. Men om blockaden inte bryts kommer lidandet och den humanitära nöden att fortsätta. Röda Korset menar att humanitärt bistånd aldrig kan kompensera blockadens skadeverkningar. Genom att själva styra färden mot Gaza bidrar man till att stärka opinionen mot blockaden av Gaza och därigenom också till att blockaden skall kunna brytas.
2. Varför sänder ni inte ett fartyg någon annanstans, där nöden kanske är ännu större? Till exempel till Syrien eller till Libyen? Mitt svar: Detta argument är kanske det jag tycker allra sämst om. De som anför argumentet är ofta personer som själva inte gör någonting alls. Jag skulle gärna stödja andra Ship to X-rörelser också. Men få av dem som klagar på Ship to Gaza är själva beredda att ta ansvar och gå från ord till handling.
3. Stöd åt Ship to Gaza innebär ett indirekt stöd till Hamas. Mitt svar: Det är alltid ett bekymmer med humanitär hjälp åt ett folk som lever under en förtryckande regim. Blockaden som pågår drabbar människorna som bor i Gaza på ett plågsamt och ett otillbörligt sätt. Blockaden och isoleringen bidrar också till att skärpa Hamas grepp över Gazas befolkning. Jag tycker oerhört illa om Hamas som organisation, men accepterar inte för den skull den blockad som så svårt plågar Gazas folk, särskilt sjuka och barn.
Därför är det rätt att stödja Ship to Gaza. Blockade måste brytas nu.
2015-05-11
Föreslagen till ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet
I dag är jag glad och stolt över att en enig valberedning har föreslagit mig till ny ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Jag är också rörd och tacksam över det stöd och förtroende som så många medlemmar, grupper och distrikt har uttryckt under processen.
När jag fick de första förfrågningarna om jag kunde tänka mig att låta mig nomineras förhöll jag mig avvaktande. Jag var väldigt nöjd med min position i förbundet och i samhällsdebatten och jag bävade för det ansvar och det arbete som följer med ett ordförandeskap. Men samtal och möten med medlemmar, sympatisörer, vänner och familj fick mig att ändra uppfattning. Jag bär särskilt med mig orden från en vän med en högt uppsatt position i ett annat politiskt parti, som uppmanade mig att komma ihåg att "det är ett privilegium att få leda en politisk organisation" - de orden gjorde avtryck i mig. Det är faktiskt ett privilegium att få leda en politisk organisation. Nu är jag entusiastisk och villig att med full kraft ta mig an det uppdrag jag är föreslagen att få.
Om jag väljs till ordförande vill jag vidareutveckla den pågående moderniseringen av förbundet, för att välkomna och politiskt mobilisera människor även med annan tro än kristen. Jag vill verka för att förbundet sätter skarpare avtryck i samhällsdebatten och i den politiska opinionsbildningen. Förbundet - och vårt parti - måste bli mer relevant, inte minst bland alla dem som är unga, har hjärtat till vänster och som brinner för frågor kring antirasism, internationell solidaritet, miljö, jämlikhet och feminism. Om jag blir vald kommer jag att göra mitt allra bästa för att påverka förbundet och dess verksamhet i en sådan riktning.
Tidningen Dagen har en personlig intervju med mig angående valberedningens förslag. Intervjun kan läsas här.
Förbundsårsmötet då ny ordförande väljs genomförs i Stockholm den 13-14 juni. Det är samma helg som prins Carl Philip och Sofia Hellqvist gifter sig, så det blir viss konkurrens om medieutrymmet. :)
När jag fick de första förfrågningarna om jag kunde tänka mig att låta mig nomineras förhöll jag mig avvaktande. Jag var väldigt nöjd med min position i förbundet och i samhällsdebatten och jag bävade för det ansvar och det arbete som följer med ett ordförandeskap. Men samtal och möten med medlemmar, sympatisörer, vänner och familj fick mig att ändra uppfattning. Jag bär särskilt med mig orden från en vän med en högt uppsatt position i ett annat politiskt parti, som uppmanade mig att komma ihåg att "det är ett privilegium att få leda en politisk organisation" - de orden gjorde avtryck i mig. Det är faktiskt ett privilegium att få leda en politisk organisation. Nu är jag entusiastisk och villig att med full kraft ta mig an det uppdrag jag är föreslagen att få.
Om jag väljs till ordförande vill jag vidareutveckla den pågående moderniseringen av förbundet, för att välkomna och politiskt mobilisera människor även med annan tro än kristen. Jag vill verka för att förbundet sätter skarpare avtryck i samhällsdebatten och i den politiska opinionsbildningen. Förbundet - och vårt parti - måste bli mer relevant, inte minst bland alla dem som är unga, har hjärtat till vänster och som brinner för frågor kring antirasism, internationell solidaritet, miljö, jämlikhet och feminism. Om jag blir vald kommer jag att göra mitt allra bästa för att påverka förbundet och dess verksamhet i en sådan riktning.
Tidningen Dagen har en personlig intervju med mig angående valberedningens förslag. Intervjun kan läsas här.
Förbundsårsmötet då ny ordförande väljs genomförs i Stockholm den 13-14 juni. Det är samma helg som prins Carl Philip och Sofia Hellqvist gifter sig, så det blir viss konkurrens om medieutrymmet. :)
2015-05-10
Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda
Uppdaterat söndag 10 maj kl 22.10: Några korta intryck från kvällens partiledardebatt i SVT Agenda.
1.) Det är uppfriskande att se politisk träta inte bara mellan blocken utan också inom blocken. Jonas Sjöstedts kritik av Åsa Romsons linje i vapenexportfrågan var sylvass. Det är alltid lättare att vara i opposition.
2.) Också skönt att se fokus på de politiska sakfrågorna, inte på regeringsfrågan, Decemberöverenskommelsen eller det politiska spelet.
3.) Bäst debattörer i kväll var Jonas Sjöstedt, Annie Lööf, och Jakob Forssmed. Stefan Löfven och Jan Björklund var stabila. Anna Kinberg Batra och Åsa Romson hade svårt. Jimmie Åkesson deltar som vanligt utom tävlan, eftersom han kommer bort i alla frågor som inte handlar om invandring.
Sammantaget var det en pigg och underhållande debatt som vittnade om ett lite mer öppet politiskt landskap än det vi vant oss vid under blockpolitikens primat.
I kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda. Det hade varit roligt att se Ebba Busch Thor debutera i dessa sammanhang, men hon har i hast fått annat för sig.
I stället blir det intressant att se hur en ansatt Anna Kinberg Batra och återkommande Jimmie Åkesson lyckas hävda sig.
I sak riskerar debatten i kväll att bli en aning tunn. Den rödgröna regeringen sitter fortfarande fast med Alliansens budget. Och Dagens Nyheter skriver i dag på ledarplats att "Alliansen går på tomgång". I en ytterst kritisk artikel menar tidningen att nyhetshalten i allianspartiernas vårbudgetar visade sig vara "häpnadsväckande låg". Folkpartiets och Centerpartiets budgetförslag ger "vilsna intryck" och Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag kännetecknas av "bristen på besked".
Dagens Nyheters beskrivning av allianspartiernas idéfattigdom är lätt att instämma i. Däremot sprudlar inte direkt Dagens Nyheter själv av goda idéer för en borgerlig politik. Tidningen nöjer sig med att i allmänna ordalag diskutera behovet av "genomgripande reformer för ökad integration och större social rörlighet" eller kanske "en modernare arbetsrätt". I övrigt är det tomt.
Det är inte särskilt konstigt att svensk politik just nu går på lågvarv. Efter supervalår, regeringsskifte, hot om extra val och Decemberöverenskommelsen har flera partier behov av stabilitet.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har fullt upp med att som minoritetsregering försöka få igenom sina förslag i riksdagen. Inom Moderaterna utmanas Anna Kinberg Batras ledarskap. Partiets väg efter Fredrik Reinfeldt är ännu oklar. Kristdemokraterna har just genomgått ett partiledarbyte, präglat av en strid mellan olika falanger inom partiet. Folkpartiet gjorde ett katastrofval och debatten om partiet kretsar nu mest kring ansvaret för krisen i den svenska skolan och varför Jan Björklund inte avgår. Inom Sverigedemokraterna har skandalerna och de inre partistriderna i vanlig ordning avlöst varandra. Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har inte lyckats förhindra att dessa partistrider utspelat sig inför offentligheten.
Endast inom Centerpartiet och Vänsterpartiet tycks hälsan tiga still. Annie Lööf har genom de övriga allianspartiernas svaghet en möjlighet att stärka Centerpartiets ställning inom Alliansen. Jonas Sjöstedt kan sitta bekvämt på två stolar samtidigt. Som ledare för ett oppositionsparti slipper han ta ansvar för regeringen politik, samtidigt som han genom Decemberöverenskommelsen ges inflytande över just regeringspolitiken. Makt utan ansvar, och det utan att han ens bett om det och i en riksdag där högerpartier har majoritet. Jonas Sjöstedt nyper sig nog i armen då och då, för att kolla att han inte drömmer.
Jag ser fram mot en spännande och intressant debatt. Men jag tror inte den ger några klara indikationer på hur svensk politik kommer att utveckla sig den närmaste tiden.
1.) Det är uppfriskande att se politisk träta inte bara mellan blocken utan också inom blocken. Jonas Sjöstedts kritik av Åsa Romsons linje i vapenexportfrågan var sylvass. Det är alltid lättare att vara i opposition.
2.) Också skönt att se fokus på de politiska sakfrågorna, inte på regeringsfrågan, Decemberöverenskommelsen eller det politiska spelet.
3.) Bäst debattörer i kväll var Jonas Sjöstedt, Annie Lööf, och Jakob Forssmed. Stefan Löfven och Jan Björklund var stabila. Anna Kinberg Batra och Åsa Romson hade svårt. Jimmie Åkesson deltar som vanligt utom tävlan, eftersom han kommer bort i alla frågor som inte handlar om invandring.
Sammantaget var det en pigg och underhållande debatt som vittnade om ett lite mer öppet politiskt landskap än det vi vant oss vid under blockpolitikens primat.
*
I kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda. Det hade varit roligt att se Ebba Busch Thor debutera i dessa sammanhang, men hon har i hast fått annat för sig.
I sak riskerar debatten i kväll att bli en aning tunn. Den rödgröna regeringen sitter fortfarande fast med Alliansens budget. Och Dagens Nyheter skriver i dag på ledarplats att "Alliansen går på tomgång". I en ytterst kritisk artikel menar tidningen att nyhetshalten i allianspartiernas vårbudgetar visade sig vara "häpnadsväckande låg". Folkpartiets och Centerpartiets budgetförslag ger "vilsna intryck" och Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag kännetecknas av "bristen på besked".
Dagens Nyheters beskrivning av allianspartiernas idéfattigdom är lätt att instämma i. Däremot sprudlar inte direkt Dagens Nyheter själv av goda idéer för en borgerlig politik. Tidningen nöjer sig med att i allmänna ordalag diskutera behovet av "genomgripande reformer för ökad integration och större social rörlighet" eller kanske "en modernare arbetsrätt". I övrigt är det tomt.
Det är inte särskilt konstigt att svensk politik just nu går på lågvarv. Efter supervalår, regeringsskifte, hot om extra val och Decemberöverenskommelsen har flera partier behov av stabilitet.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har fullt upp med att som minoritetsregering försöka få igenom sina förslag i riksdagen. Inom Moderaterna utmanas Anna Kinberg Batras ledarskap. Partiets väg efter Fredrik Reinfeldt är ännu oklar. Kristdemokraterna har just genomgått ett partiledarbyte, präglat av en strid mellan olika falanger inom partiet. Folkpartiet gjorde ett katastrofval och debatten om partiet kretsar nu mest kring ansvaret för krisen i den svenska skolan och varför Jan Björklund inte avgår. Inom Sverigedemokraterna har skandalerna och de inre partistriderna i vanlig ordning avlöst varandra. Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har inte lyckats förhindra att dessa partistrider utspelat sig inför offentligheten.
Endast inom Centerpartiet och Vänsterpartiet tycks hälsan tiga still. Annie Lööf har genom de övriga allianspartiernas svaghet en möjlighet att stärka Centerpartiets ställning inom Alliansen. Jonas Sjöstedt kan sitta bekvämt på två stolar samtidigt. Som ledare för ett oppositionsparti slipper han ta ansvar för regeringen politik, samtidigt som han genom Decemberöverenskommelsen ges inflytande över just regeringspolitiken. Makt utan ansvar, och det utan att han ens bett om det och i en riksdag där högerpartier har majoritet. Jonas Sjöstedt nyper sig nog i armen då och då, för att kolla att han inte drömmer.
Jag ser fram mot en spännande och intressant debatt. Men jag tror inte den ger några klara indikationer på hur svensk politik kommer att utveckla sig den närmaste tiden.
2015-05-07
Parti som vill annektera Västbanken tar plats i Israels regering
I dag blev det klart att Benjamin Netanyahus Likud-ledda högerdominerade koalitionsregering i Israel även kommer att inbegripa det bosättarvänliga partiet Habayit Hayehudi (Judiskt hem). Beskedet kom inte oväntat, men innebär ändå dåliga nyheter för alla dem som innerst inne hoppats på ett återupptagande av fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina.
Partiledaren för Judiskt hem Naftali Bennet förespråkar en annektering av större delen av Västbanken och därmed i praktiken också ett omöjliggörande av upprättandet av en palestinsk statsbildning. Eftersom Israels fortsatta byggande av illegala bosättningar på Västbanken är den avgörande orsaken till att det inte pågår några fredsförhandlingar är det mycket svårt att se några möjligheter att återuppta fredsprocessen under den närmaste tiden.
Benjamin Netanyahus regering är mycket svag - den kontrollerar 61 av det israeliska parlamentet Knessets 120 mandat. Det är möjligt att Netanyahu försöker övertala de israeliska Socialdemokraterna att ansluta sig, för att på så sätt upprätta en bredare samlingsregering. Socialdemokraternas partiledare Isaac Herzog har emellertid hittills entydigt avvisat tanken på regeringsmedverkan.
Mot bakgrund av Israels fragmentiserade partisystem är det möjligt att den regering som nu konstitueras inte blir särskilt långlivad. Den tanken är nog dessvärre det enda ljuset i tunneln just nu.
Partiledaren för Judiskt hem Naftali Bennet förespråkar en annektering av större delen av Västbanken och därmed i praktiken också ett omöjliggörande av upprättandet av en palestinsk statsbildning. Eftersom Israels fortsatta byggande av illegala bosättningar på Västbanken är den avgörande orsaken till att det inte pågår några fredsförhandlingar är det mycket svårt att se några möjligheter att återuppta fredsprocessen under den närmaste tiden.
Benjamin Netanyahus regering är mycket svag - den kontrollerar 61 av det israeliska parlamentet Knessets 120 mandat. Det är möjligt att Netanyahu försöker övertala de israeliska Socialdemokraterna att ansluta sig, för att på så sätt upprätta en bredare samlingsregering. Socialdemokraternas partiledare Isaac Herzog har emellertid hittills entydigt avvisat tanken på regeringsmedverkan.
Mot bakgrund av Israels fragmentiserade partisystem är det möjligt att den regering som nu konstitueras inte blir särskilt långlivad. Den tanken är nog dessvärre det enda ljuset i tunneln just nu.
2015-05-05
Minskar verkligen stödet för att isolera Sverigedemokraterna?
Nyheten att väljarstödet för att isolera Sverigedemokraterna luckras upp har i dag fått stort genomslag. Läser man Dagens Nyheter och Ipsos undersökning noga är bilden inte fullt så enkel.
I september 2014 ansåg 48 procent av väljarna att de övriga partierna ska samarbeta med Sverigedemokraterna i frågor där man har liknande uppfattning. I dagens undersökning har andelen som vill samarbeta med Sverigedemokraterna minskat till 46 procent. I september 2014 ansåg 43 procent att partierna borde göra allt för att minska Sverigedemokraternas inflytande. I dagens undersökning har den andelen minskat till 41 procent. Sammantaget finns det således inget fog för påståendet att väljarstödet för att isolera Sverigedemokraterna luckras upp. Detta framgår också tydligt av artikeln i Dagens Nyheter, det är rubriken som blivit vilseledande.
Däremot ser vi en polarisering i väljaropinionen. Motståndet mot att isolera Sverigedemokraterna minskar inom Alliansen (utom hos Folkpartiet), men ökar bland de rödgröna partierna. Förändringen bland allianspartierna är särskilt stor bland Kristdemokrater och Centerpartister, men Ipsos opinionschef David Ahlin betonar i artikeln att väljarbasen i dessa partier är för liten för att det skall gå att dra några säkra slutsatser.
Klarar Anna Kinberg Batra att stå emot det inre partitrycket om att riva upp Decemberöverenskommelsen och även fortsättningsvis avstå från varje form av samverkan med Sverigedemokraterna? Frågan är svår, men ja - jag tror faktiskt det. Moderaterna skulle under överskådlig tid inte få med Folkpartiet och knappast heller Centerpartiet på en sådan samverkan, och därför skulle en kursändring från Moderaterna i denna fråga riskera att bli Alliansens död. Och utan Allians minskar möjligheterna till en borgerlig valseger 2018.
I september 2014 ansåg 48 procent av väljarna att de övriga partierna ska samarbeta med Sverigedemokraterna i frågor där man har liknande uppfattning. I dagens undersökning har andelen som vill samarbeta med Sverigedemokraterna minskat till 46 procent. I september 2014 ansåg 43 procent att partierna borde göra allt för att minska Sverigedemokraternas inflytande. I dagens undersökning har den andelen minskat till 41 procent. Sammantaget finns det således inget fog för påståendet att väljarstödet för att isolera Sverigedemokraterna luckras upp. Detta framgår också tydligt av artikeln i Dagens Nyheter, det är rubriken som blivit vilseledande.
Däremot ser vi en polarisering i väljaropinionen. Motståndet mot att isolera Sverigedemokraterna minskar inom Alliansen (utom hos Folkpartiet), men ökar bland de rödgröna partierna. Förändringen bland allianspartierna är särskilt stor bland Kristdemokrater och Centerpartister, men Ipsos opinionschef David Ahlin betonar i artikeln att väljarbasen i dessa partier är för liten för att det skall gå att dra några säkra slutsatser.
Klarar Anna Kinberg Batra att stå emot det inre partitrycket om att riva upp Decemberöverenskommelsen och även fortsättningsvis avstå från varje form av samverkan med Sverigedemokraterna? Frågan är svår, men ja - jag tror faktiskt det. Moderaterna skulle under överskådlig tid inte få med Folkpartiet och knappast heller Centerpartiet på en sådan samverkan, och därför skulle en kursändring från Moderaterna i denna fråga riskera att bli Alliansens död. Och utan Allians minskar möjligheterna till en borgerlig valseger 2018.
2015-05-03
Motståndet mot Decemberöverenskommelsen
Stormen mot Decemberöverenskommelsen rasar vidare. Särskilt inom Moderaterna har kritiken mot Decemberöverenskommelsen varit hård, och länsförbund har till höstens partistämma motionerat om att partiet skall bryta överenskommelsen. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl har med frenesi argumenterat för att Decemberöverenskommelsen bör rivas upp.
Frustrationen inom borgerligheten är begriplig. Sverige befinner sig i den unika situationen att en svag rödgrön minoritetsregering tillåts styra landet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Decemberöverenskommelsen stärker regeringens makt på oppositionens bekostnad, och det är just det som är meningen med uppgörelsen.
Svagheten hos kritikerna är att de inte lyckas formulera något politiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.
Vill de att Alliansen skall ta över regeringsmakten, och styra med hjälp av Sverigedemokraternas aktiva stöd i omröstningarna? Folkpartiet och Centerpartiet skulle inte acceptera en sådan lösning, och det finns inga garantier för att Sverigedemokraterna inte skulle vara beredda att fälla även en alliansbudget.
Vill de att Socialdemokraterna skall regera vidare (med eller utan Miljöpartiet), men tvingas förankra sin budget med allianspartierna? Redan i december avfärdade Stefan Löfven det alternativet och förklarade i stället att han skulle utlysa extra val, vilket gav allianspartierna kalla fötter och i stället acceptera Decemberöverenskommelsen. Om Stefan Löfven denna gång skulle avstå från att hota med extra val och i stället förankra sin budget över blockgränsen riskerar allianspartierna att i praktiken bli, eller åtminstone uppfattas som, stödpartier för en socialdemokratisk regering.
Vill de att Alliansen skall hålla allt öppet och inte berätta i förväg om huruvida de tänker lägga en gemensam budget och fälla regeringen? Det är så jag uppfattar Tove Lifvendahls argumentation, när hon hävdar att allianspartierna bör klargöra att de "vid sidan av att opponera mot regeringens politik också i alla lägen kommer att söka möjlighet för Sverige att hålla en kurs av borgerligt och frihetligt inriktad politik" och därigenom "försätter Stefan Löfven åter i det prekära läge" där han "måste söka stöd för sin politik genom att hitta en riksdagsmajoritet för sina förslag, eller säkerställa att han inte har en majoritet emot sig." Problemen med den linjen är två. För det första kvarstår hoten om extra val eller att tvingas regera med aktivt SD-stöd. För det andra hamnar allianspartierna själva i limbo. De enskilda allianspartierna kan inte utnyttja tiden i opposition till att utveckla sin politik och profilera sig själva inför väljarna eftersom de varje vår och varje höst måste vara beredda att på några veckor enas om ett gemensamt budgetförslag. Det är viktigt att minnas att det inte bara är regeringen som är svag, även allianspartierna är svaga.
Allianspartierna måste bestämma sig för om de i opposition vill vara en Allians eller ej. Alliansen var ett starkt framgångskoncept för att vinna val och för att regera. Hittills tyder inte mycket på att Allianskonceptet är lika framgångsrikt när partierna är i opposition. Den enklaste - och sannolikt bästa - utvägen för allianspartierna är att rulla tillbaka processen och återgå till den linje som fördes fram strax före valet 2014. Då betonade ledande alliansföreträdare att Alliansen vid en valförlust visserligen skulle lägga ett gemensamt budgetförslag i oktober 2014. Men därefter skulle allianspartierna gå in i en fas av lösare samarbete och varje enskilt alliansparti skulle under resten av mandatperioden lägga sitt eget budgetförslag. Inför valet 2018 skulle samarbetet fördjupas och en starkare, nytänd Allians stå väl rustad inför uppgiften att försöka ta tillbaka regeringsmakten.
Jag tror fortfarande det är så det kommer att bli - bristen på realpolitiskt genomförbara alternativ talar för att Decemberöverenskommelsen håller åtminstone mandatperioden ut. Det som skulle kunna förändra läget är om allianspartierna hastigt börjar växa i opinionen och inte behöver frukta ett extra val lika mycket som partierna gjorde i december. Hittills finns det få tecken på en sådan utveckling, men det kan svänga snabbt.
Frustrationen inom borgerligheten är begriplig. Sverige befinner sig i den unika situationen att en svag rödgrön minoritetsregering tillåts styra landet trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Decemberöverenskommelsen stärker regeringens makt på oppositionens bekostnad, och det är just det som är meningen med uppgörelsen.
Svagheten hos kritikerna är att de inte lyckas formulera något politiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.
Vill de att Alliansen skall ta över regeringsmakten, och styra med hjälp av Sverigedemokraternas aktiva stöd i omröstningarna? Folkpartiet och Centerpartiet skulle inte acceptera en sådan lösning, och det finns inga garantier för att Sverigedemokraterna inte skulle vara beredda att fälla även en alliansbudget.
Vill de att Socialdemokraterna skall regera vidare (med eller utan Miljöpartiet), men tvingas förankra sin budget med allianspartierna? Redan i december avfärdade Stefan Löfven det alternativet och förklarade i stället att han skulle utlysa extra val, vilket gav allianspartierna kalla fötter och i stället acceptera Decemberöverenskommelsen. Om Stefan Löfven denna gång skulle avstå från att hota med extra val och i stället förankra sin budget över blockgränsen riskerar allianspartierna att i praktiken bli, eller åtminstone uppfattas som, stödpartier för en socialdemokratisk regering.
Vill de att Alliansen skall hålla allt öppet och inte berätta i förväg om huruvida de tänker lägga en gemensam budget och fälla regeringen? Det är så jag uppfattar Tove Lifvendahls argumentation, när hon hävdar att allianspartierna bör klargöra att de "vid sidan av att opponera mot regeringens politik också i alla lägen kommer att söka möjlighet för Sverige att hålla en kurs av borgerligt och frihetligt inriktad politik" och därigenom "försätter Stefan Löfven åter i det prekära läge" där han "måste söka stöd för sin politik genom att hitta en riksdagsmajoritet för sina förslag, eller säkerställa att han inte har en majoritet emot sig." Problemen med den linjen är två. För det första kvarstår hoten om extra val eller att tvingas regera med aktivt SD-stöd. För det andra hamnar allianspartierna själva i limbo. De enskilda allianspartierna kan inte utnyttja tiden i opposition till att utveckla sin politik och profilera sig själva inför väljarna eftersom de varje vår och varje höst måste vara beredda att på några veckor enas om ett gemensamt budgetförslag. Det är viktigt att minnas att det inte bara är regeringen som är svag, även allianspartierna är svaga.
Allianspartierna måste bestämma sig för om de i opposition vill vara en Allians eller ej. Alliansen var ett starkt framgångskoncept för att vinna val och för att regera. Hittills tyder inte mycket på att Allianskonceptet är lika framgångsrikt när partierna är i opposition. Den enklaste - och sannolikt bästa - utvägen för allianspartierna är att rulla tillbaka processen och återgå till den linje som fördes fram strax före valet 2014. Då betonade ledande alliansföreträdare att Alliansen vid en valförlust visserligen skulle lägga ett gemensamt budgetförslag i oktober 2014. Men därefter skulle allianspartierna gå in i en fas av lösare samarbete och varje enskilt alliansparti skulle under resten av mandatperioden lägga sitt eget budgetförslag. Inför valet 2018 skulle samarbetet fördjupas och en starkare, nytänd Allians stå väl rustad inför uppgiften att försöka ta tillbaka regeringsmakten.
Jag tror fortfarande det är så det kommer att bli - bristen på realpolitiskt genomförbara alternativ talar för att Decemberöverenskommelsen håller åtminstone mandatperioden ut. Det som skulle kunna förändra läget är om allianspartierna hastigt börjar växa i opinionen och inte behöver frukta ett extra val lika mycket som partierna gjorde i december. Hittills finns det få tecken på en sådan utveckling, men det kan svänga snabbt.
2015-05-01
Första maj, Göteborg, 2015
Första maj-manifestationerna i Göteborg i dag präglades av en viss återhållsamhet, särskilt om vi jämför med motsvarande manifestationer förra året. Första maj 2014 genomfördes i början av ett supervalår och den politiska temperaturen var hög. I dag är den politiska temperaturen något lägre, och i Decemberöverenskommelsens Sverige släpper en svag opposition frivilligt fram en svag regerings budget.
I fjol gjorde Feministiskt initiativ sensation med 3 600 deltagare i sin demonstration. Gudrun-feber rådde, och många valde att först gå i Feministiskt initiativs tåg för att sedan rusa tillbaka till Järntorget och gå med även i Vänsterpartiets tåg. Så var det inte i år. Feministiskt initiativ fick nöja sig med 1 100 deltagare, vilket i och för sig är en respektabel siffra.
Syndikalisterna och Kommunistiska partiet höll ställningarna från förra året, med 1 400 respektive 700 deltagare. Vänsterpartiet hade ifjol en väldigt stor demonstration med 4 500 deltagare, i år fick de nöja sig med 3 700 deltagare.
På Götaplatsen talade Margot Wallström. Överlägset kraftigast applåder fick hon när hon påminde om Sveriges erkännande av Palestina. I Socialdemokraternas tåg gick i år 1 500 personer, mot 2 000 förra året.
Sammantaget demonstrerade nära 10 000 människor i Göteborg i dag och ännu fler deltog på de avslutande mötena. Fortfarande fyller första maj-manifestationerna en viktig funktion för arbetarrörelsen. Medlemmar och sympatisörer mobiliseras och den mediala uppmärksamheten är stor. Formerna kan förstås utvecklas, särskilt vid de möten som avslutar manifestationerna.
Skulle också vara intressant om det gick att samla de olika parti- och rörelsetågen i en gemensam manifestation, med några få gemensamma paroller. Risken är förstås att en sådan samlingsmanifestation skulle bli demobiliserande i stället för att mobilisera. Projektet är orealistiskt, men tanken lockar.
I fjol gjorde Feministiskt initiativ sensation med 3 600 deltagare i sin demonstration. Gudrun-feber rådde, och många valde att först gå i Feministiskt initiativs tåg för att sedan rusa tillbaka till Järntorget och gå med även i Vänsterpartiets tåg. Så var det inte i år. Feministiskt initiativ fick nöja sig med 1 100 deltagare, vilket i och för sig är en respektabel siffra.
Syndikalisterna och Kommunistiska partiet höll ställningarna från förra året, med 1 400 respektive 700 deltagare. Vänsterpartiet hade ifjol en väldigt stor demonstration med 4 500 deltagare, i år fick de nöja sig med 3 700 deltagare.
På Götaplatsen talade Margot Wallström. Överlägset kraftigast applåder fick hon när hon påminde om Sveriges erkännande av Palestina. I Socialdemokraternas tåg gick i år 1 500 personer, mot 2 000 förra året.
Sammantaget demonstrerade nära 10 000 människor i Göteborg i dag och ännu fler deltog på de avslutande mötena. Fortfarande fyller första maj-manifestationerna en viktig funktion för arbetarrörelsen. Medlemmar och sympatisörer mobiliseras och den mediala uppmärksamheten är stor. Formerna kan förstås utvecklas, särskilt vid de möten som avslutar manifestationerna.
Skulle också vara intressant om det gick att samla de olika parti- och rörelsetågen i en gemensam manifestation, med några få gemensamma paroller. Risken är förstås att en sådan samlingsmanifestation skulle bli demobiliserande i stället för att mobilisera. Projektet är orealistiskt, men tanken lockar.
2015-04-30
Så minns jag Lennart Bodström
Nås av nyheten att tidigare TCO-ordföranden, utrikesministern, utbildningsministern och ambassadören Lennart Bodström lämnat oss, 87 år gammal. Jag träffade honom några få gånger, och minns honom med värme.
En gång bjöd jag och hustrun honom på lunch efter ett gemensamt seminarium på Bokmässan i Göteborg. Lätt exalterad av stundens allvar frågade jag honom av någon anledning om han hade några barn. "Ja", svarade han lite dröjande, "jag har tre barn. En son heter Thomas och han är justitieminister." Ridå.
I sina läsvärda memoarer "Mitt i stormen" (Hjalmarson & Högberg, 2001) berättar Lennart Bodström hur det gick till när han 1949 började läsa statskunskap vid den tidens Göteborgs Högskola. Han skulle egentligen ha läst en utbildning avsedd för blivande journalister. När han skulle skriva in sig visade det sig emellertid att den utbildningen var nedlagd, vilket inte framgick av den studentkalender som listade de aktuella utbildningarna. Jag blev mycket besviken, men hjälp stod att få. Av högskolans ende med mycket välorienterade vaktmästare fick jag besked om att den särskilda journalistkursen var nedlagd, men han upplyste samtidigt om att jag i lärosal 1, omedelbart till höger om stora ingångsdörren, kunde läsa statskunskap. "Det går mycket i år", tillade han med en formulering som lät nästan kommersiell. Lennart Bodström följde vaktmästarens råd, vilket ledde fram till en pol.mag-examen och en licentiat-examen i ämnet statskunskap.
Mest omstridd blev Lennart Bodström som utrikesminister och genom sin kända skepsis mot de påstådda sovjetiska ubåtskränkningarna. År 1985 åt Lennart Bodström middag med några journalister och några av dem berättade efteråt att Bodström då klargjort att han inte trodde på de många rapporterna om sovjetiska kränkningar av svenska vatten. Dessa uppgifter ledde så småningom till att de borgerliga partierna väckte en misstroendeförklaring mot honom i riksdagen. Misstroendeförklaringen hade inga förutsättningar att gå igenom, men blev en skarp politisk markering.
Överhuvudtaget fick Lennart Bodström mycket hugg från de borgerliga partierna under sin tid som utrikesminister. Lennart Bodström var lättare att komma åt än den egentlige måltavlan, det vill säga statsminister Olof Palme. Bodström och Palme stod varandra nära, och Bodström var obrottsligt lojal mot Palme och dennes många utrikes- och säkerhetspolitiska utspel i mitten av 1980-talet. Om de inrikespolitiska striderna om svensk utrikes- och säkerhetspolitik under dessa år skriver jag och Marie Demker i boken "Utrikespolitiken som slagfält" (Nerenius & Santérus, 1995).
Frid över Lennart Bodströms minne.
En gång bjöd jag och hustrun honom på lunch efter ett gemensamt seminarium på Bokmässan i Göteborg. Lätt exalterad av stundens allvar frågade jag honom av någon anledning om han hade några barn. "Ja", svarade han lite dröjande, "jag har tre barn. En son heter Thomas och han är justitieminister." Ridå.
I sina läsvärda memoarer "Mitt i stormen" (Hjalmarson & Högberg, 2001) berättar Lennart Bodström hur det gick till när han 1949 började läsa statskunskap vid den tidens Göteborgs Högskola. Han skulle egentligen ha läst en utbildning avsedd för blivande journalister. När han skulle skriva in sig visade det sig emellertid att den utbildningen var nedlagd, vilket inte framgick av den studentkalender som listade de aktuella utbildningarna. Jag blev mycket besviken, men hjälp stod att få. Av högskolans ende med mycket välorienterade vaktmästare fick jag besked om att den särskilda journalistkursen var nedlagd, men han upplyste samtidigt om att jag i lärosal 1, omedelbart till höger om stora ingångsdörren, kunde läsa statskunskap. "Det går mycket i år", tillade han med en formulering som lät nästan kommersiell. Lennart Bodström följde vaktmästarens råd, vilket ledde fram till en pol.mag-examen och en licentiat-examen i ämnet statskunskap.
Mest omstridd blev Lennart Bodström som utrikesminister och genom sin kända skepsis mot de påstådda sovjetiska ubåtskränkningarna. År 1985 åt Lennart Bodström middag med några journalister och några av dem berättade efteråt att Bodström då klargjort att han inte trodde på de många rapporterna om sovjetiska kränkningar av svenska vatten. Dessa uppgifter ledde så småningom till att de borgerliga partierna väckte en misstroendeförklaring mot honom i riksdagen. Misstroendeförklaringen hade inga förutsättningar att gå igenom, men blev en skarp politisk markering.
Överhuvudtaget fick Lennart Bodström mycket hugg från de borgerliga partierna under sin tid som utrikesminister. Lennart Bodström var lättare att komma åt än den egentlige måltavlan, det vill säga statsminister Olof Palme. Bodström och Palme stod varandra nära, och Bodström var obrottsligt lojal mot Palme och dennes många utrikes- och säkerhetspolitiska utspel i mitten av 1980-talet. Om de inrikespolitiska striderna om svensk utrikes- och säkerhetspolitik under dessa år skriver jag och Marie Demker i boken "Utrikespolitiken som slagfält" (Nerenius & Santérus, 1995).
Frid över Lennart Bodströms minne.
2015-04-27
Sverigedemokraterna efter uteslutningarna av Kasselstrand och Hahne
I dag beslöt Sverigedemokraternas partistyrelse som väntat att utesluta ungdomsförbundet SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne ur partiet. De anses bland annat ha skadat partiets anseende och samarbetat med extrema krafter. Vid presskonferensen antydde partisekreterare Richard Jomshof också att Kasselstrand och Hahne haft samröre med antisemitiska krafter med kopplingar till Fria Tider. Sammantaget uteslöts sju personer i dag och ytterligare 6-7 personer har valt att självmant lämna partiet i samband med den pågående processen.
Nu får vi ett prov på hur starkt grepp Sverigedemokraternas partiledning har om partiet och hur stark den etnonationalistiska falang som Kasselstrand och Hahne tillhör är. Kasselstrand och Hahne kan visserligen överväga att försöka bilda ett nytt parti, men sannolikheten för att ett sådant parti skulle bli framgångsrikt är utomordentligt liten. I stället kommer den falang som Kasselstrand och Hahne leder att kämpa för att behålla kontrollen över SDU och även över partidistriktet i Stockholm där Hahne nyligen under tumultartade former valdes till ordförande. Hahne sitter i kommunfullmäktige i Stockholm och kan förstås sitta kvar på det mandatet som politisk vilde ända fram till 2018. SDU:s förbundssekreterare Jessica Ohlson, som anses stå Kasselstrand och Hahne nära, har redan meddelat att hon kandiderar som ny ordförande för SDU i höst.
Det finns en möjlighet att många Sverigedemokrater som hittills ställt upp bakom Kasselstrand och Hahne genom uteslutningarna får kalla fötter och av rädsla för att hamna i den politiska kylan nu i stället rätar in sig i ledet. Till höger om Sverigedemokraterna väntar bara en politisk öken.
Sverigedemokraternas ledning hoppas förstås på att uteslutningarna skall bidra till en slags "normalisering" av partier, där tröskeln sänks för andra partier att inleda ett samarbete. Dessa förhoppningar kommer sannolikt på skam. Sverigedemokraternas val i höstas att utlösa en regeringskris ledde fram till Decemberöverenskommelsen, vilken bidrar till att förstärka partiets parlamentariska marginalisering och isolering.
Nu får vi ett prov på hur starkt grepp Sverigedemokraternas partiledning har om partiet och hur stark den etnonationalistiska falang som Kasselstrand och Hahne tillhör är. Kasselstrand och Hahne kan visserligen överväga att försöka bilda ett nytt parti, men sannolikheten för att ett sådant parti skulle bli framgångsrikt är utomordentligt liten. I stället kommer den falang som Kasselstrand och Hahne leder att kämpa för att behålla kontrollen över SDU och även över partidistriktet i Stockholm där Hahne nyligen under tumultartade former valdes till ordförande. Hahne sitter i kommunfullmäktige i Stockholm och kan förstås sitta kvar på det mandatet som politisk vilde ända fram till 2018. SDU:s förbundssekreterare Jessica Ohlson, som anses stå Kasselstrand och Hahne nära, har redan meddelat att hon kandiderar som ny ordförande för SDU i höst.
Det finns en möjlighet att många Sverigedemokrater som hittills ställt upp bakom Kasselstrand och Hahne genom uteslutningarna får kalla fötter och av rädsla för att hamna i den politiska kylan nu i stället rätar in sig i ledet. Till höger om Sverigedemokraterna väntar bara en politisk öken.
Sverigedemokraternas ledning hoppas förstås på att uteslutningarna skall bidra till en slags "normalisering" av partier, där tröskeln sänks för andra partier att inleda ett samarbete. Dessa förhoppningar kommer sannolikt på skam. Sverigedemokraternas val i höstas att utlösa en regeringskris ledde fram till Decemberöverenskommelsen, vilken bidrar till att förstärka partiets parlamentariska marginalisering och isolering.
2015-04-25
Vart går Kristdemokraterna? En jämförelse mellan Ebba Busch Thors och Göran Hägglunds installationstal
I dag valdes Ebba Busch Thor till ny partiledare för Kristdemokraterna. Kommer hon att profilera sig högerut, i syfte att dra den politiska debatten åt höger och vinna över besvikna moderatväljare och kanske till och med Sverigedemokrater? Eller kommer hon att orientera sig mot mitten, för att hålla samman sitt i många viktiga frågor splittrade parti?
Första indikationen på hur Ebba Busch Thor vill profilera Kristdemokraterna kanske kom i hennes installationstal på rikstinget i dag. En spännande fråga är till exempel vilken roll Ebba Busch Thor tillskriver de kristna värdena i Kristdemokraternas ideologi och politikutveckling.
Vi måste göra klart att Kristdemokraterna är ett politiskt parti, inget annat. Politik är inte religion. Religion är heller inte politik. Alla som delar våra värderingar och gillar vår politik hör självklart hemma hos Kristdemokraterna. Det är så vi blir ett växande parti. Nej, så formulerade sig inte Ebba Busch Thor i sitt installationstal i dag. Citatet är i stället hämtat från hennes företrädare Göran Hägglunds installationstal när han valts till partiledare 2004. Göran Hägglund var som partiledare angelägen om att hålla rågången klar mellan religion och politik. Huruvida det var en framgångsrik strategi går att diskutera. Något "växande parti" blev aldrig Kristdemokraterna under Göran Hägglunds tid som partiledare.
Första indikationen på hur Ebba Busch Thor vill profilera Kristdemokraterna kanske kom i hennes installationstal på rikstinget i dag. En spännande fråga är till exempel vilken roll Ebba Busch Thor tillskriver de kristna värdena i Kristdemokraternas ideologi och politikutveckling.
Vi måste göra klart att Kristdemokraterna är ett politiskt parti, inget annat. Politik är inte religion. Religion är heller inte politik. Alla som delar våra värderingar och gillar vår politik hör självklart hemma hos Kristdemokraterna. Det är så vi blir ett växande parti. Nej, så formulerade sig inte Ebba Busch Thor i sitt installationstal i dag. Citatet är i stället hämtat från hennes företrädare Göran Hägglunds installationstal när han valts till partiledare 2004. Göran Hägglund var som partiledare angelägen om att hålla rågången klar mellan religion och politik. Huruvida det var en framgångsrik strategi går att diskutera. Något "växande parti" blev aldrig Kristdemokraterna under Göran Hägglunds tid som partiledare.
Det är intressant att jämföra Göran Hägglunds installationstal med Ebba Busch Thors installationstal. Göran Hägglund nämnde kristendomen en enda gång och i en enda mening, medan kristna värden hade en framträdande plats i Ebba Busch Thors tal. De båda skiljer sig också åt i synen på kristna värden i dagens samhälle. Göran Hägglund sa: Vi kristdemokrater anser att den etik som förvaltas av kristendomen och
den västerländska humanismen ska vara fortsatt vägledande. Ebba Busch Thor sa: Det var ur de kristna värdena som
Europas demokratiska och humanistiska principer formades. Öppenheten, toleransen,
religionsfriheten, barmhärtigheten, jämlikheten. Där ser vi vikten av att vi håller
fast vid våra kristna värderingar.
Göran Hägglund talade således om den etik som "förvaltas av kristendomen och den västerländska humanismen". Ebba Busch Thor säger i stället att Europas demokratiska och humanistiska principer formades ur de kristna värdena. Det är ingen liten skillnad, det. Djävulen gömmer sig i detaljerna, om uttrycket ursäktas i detta sammanhang.
Överhuvudtaget var Ebba Busch Thors tal ett ovanligt tal. Anförandet handlade mycket om etik och moral och vårt sätt att leva tillsammans, gestaltat av personliga upplevelser och erfarenheter. Ordet "ondska" återkom sju gånger.
De inom Kristdemokraterna som längtar till höger var nog gladast efter talet. De sakfrågor som Ebba Busch Thor lyfte fram först handlade om strängare straff och starkare försvar. Hon betonade också explicit att partiet verkligen var ett högerparti. (Ordet "höger" förekom överhuvudtaget inte i Göran Hägglunds installationstal.) De som är obekväma med tanken på en högervridning av Kristdemokraterna fick söka tröst i uppmaningar som Stå alltid på de svagas sida och Vi ska ta strid för en politik som
ersätter egoism med gemenskap.
Jag fick intrycket att Ebba Busch Thor verkligen avser att försöka föra Kristdemokraterna högerut, på socialkonservativ och inte på nyliberal grund.
Bäst i talet var att Ebba Busch Thor på ett övertygande sätt bottnade i sina värderingar och sin människosyn. Här fanns heller inga fiktiva "Tommy" eller andra låtsasfigurer, utan de människor som förekom var på riktigt. Sämst var det sätt på vilket hon kritiserade den rödgröna regeringen. Här blev formuleringarna mer svepande och slängiga. De talepunkter som i övrigt på ett befriande sätt lyst med sin frånvaro staplades plötsligt på varandra och Tea Party-rörelsen kändes inte långt borta.
2015-04-23
Stockholm Marathons bristande omdöme
Igår blev det känt att arrangörerna av Stockholm Marathon beslutat sig för att endast dela ut prispengar till nordiska löpare. Jag trodde först det var ett skämt. Eller som TT:s Owe Nilsson raljerade på Twitter: "Nytt förslag om Stockholm Marathon: Bara enbenta får prispengar."
Beslutet syftar till att stimulera nordisk långdistanslöpning genom att utforma Stockholm Marathon som en nordisk landskamp. Well. Det är vällovligt att arrangörerna vill stötta nordisk långdistanslöpning. Men det här beslutet var idiotiskt i åtminstone två avseenden.
1.) Beslutet sänker tävlingens standard eftersom färre framstående internationella löpare kommer att delta. Dels eftersom de inte har möjlighet att vinna några prispengar, dels eftersom beslutet inte direkt bidrar till att de känner sig välkomna. Jag har svårt att se hur nordisk långdistanslöpning främjas av att det kanske mest framstående långdistanstävlingen i Norden får försämrad standard.
2.) Arrangörerna tycks sorglöst omedvetna om vilka signaler beslutet sänder ut. Om tävlingen vinns av en afrikansk topplöpare och en svensk kommer på andra plats så får svensken prispengarna men den afrikanske segraren får ingenting.
Nu har arrangörerna efter hård kritik modifierat beslutet. Men så sent som i morse satt David Fridell, styrelseledamot av Stockholm Marathon, i radions P1 Morgon och bekräftade att även om även afrikanska löpare skulle kunna få prispengar om de vann loppet så var det inte säkert att dessa prispengar var lika höga som de slagna nordiska löparna skulle få. Beslutet har därefter modifierats ytterligare. Nu sägs att den som vinner Stockholm Marathon kommer att få lika mycket prispengar som den som vinner den nordiska landskampen som genomförs inom ramen för Stockholm Marathon.
Den minnesgode läsaren vet att jag samlar på enfaldiga uttalanden av idrottsledare om relationen mellan idrott och politik. Jag tycker, dessbättre, att det över tid har blivit svårare att hitta nya bidrag till samlingen. Stockholm Marathons agerande i denna prispenningfråga platsar dock i samlingen.
1.) Beslutet sänker tävlingens standard eftersom färre framstående internationella löpare kommer att delta. Dels eftersom de inte har möjlighet att vinna några prispengar, dels eftersom beslutet inte direkt bidrar till att de känner sig välkomna. Jag har svårt att se hur nordisk långdistanslöpning främjas av att det kanske mest framstående långdistanstävlingen i Norden får försämrad standard.
2.) Arrangörerna tycks sorglöst omedvetna om vilka signaler beslutet sänder ut. Om tävlingen vinns av en afrikansk topplöpare och en svensk kommer på andra plats så får svensken prispengarna men den afrikanske segraren får ingenting.
Nu har arrangörerna efter hård kritik modifierat beslutet. Men så sent som i morse satt David Fridell, styrelseledamot av Stockholm Marathon, i radions P1 Morgon och bekräftade att även om även afrikanska löpare skulle kunna få prispengar om de vann loppet så var det inte säkert att dessa prispengar var lika höga som de slagna nordiska löparna skulle få. Beslutet har därefter modifierats ytterligare. Nu sägs att den som vinner Stockholm Marathon kommer att få lika mycket prispengar som den som vinner den nordiska landskampen som genomförs inom ramen för Stockholm Marathon.
Den minnesgode läsaren vet att jag samlar på enfaldiga uttalanden av idrottsledare om relationen mellan idrott och politik. Jag tycker, dessbättre, att det över tid har blivit svårare att hitta nya bidrag till samlingen. Stockholm Marathons agerande i denna prispenningfråga platsar dock i samlingen.
2015-04-21
Striden i SD. Högt vatten när olika partigrupperingar börjar polisanmäla varandra
Uppdaterat 21 april kl 20.45. I kväll avslöjade Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson att medlemsutskottet förordat att ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne skall uteslutas ur partiet. På måndag förväntas partistyrelsen fatta det formella beslutet. Därmed är tappen ur tunnan. Den maktkamp inom Sverigedemokraterna som jag analyserar nedan kommer att ta sig allt mer turbulenta former, och hur det kommer att sluta är ytterst svårt att bedöma.
Vi vet att politiska skandaler sällan gör några avtryck i väljaropinionen. Tidigare skandaler kring Sverigedemokraterna har heller inte försvagat partiet, snarare tvärtom. Vid tidigare skandaltillfällen har partiet också kunnat skylla ifrån sig - på media, på andra politiska partier, på sina politiska motståndare. Järnrörsmännen beväpnade sig med järnrör i självförsvar. Media granskar Sverigedemokraterna hårdare än andra partier. Sverigedemokraternas politiska fiender beljuger och smutskastar partier. Uppfinningsrikedomen har varit stor.
Men denna gång är det annorlunda. I den strid vi nu ser mellan Sverigedemokraternas partiledning och ungdomsförbundets Gustav Kasselstrand och William Hahne finns det nämligen ingen annan att skylla på. Det kan knappast vara mediernas, övriga politiska partiers eller Sverigedemokraternas politiska fienders fel att ungdomsförbundets frontalgestalter står inför uteslutningshot eller att tidigare ordföranden i Stockholm polisanmäls utifrån påstådda ekonomiska oegentligheter.
När olika politiska grupperingar i ett parti börjar polisanmäla varandra är det högt vatten. Oavsett vad som ligger bakom denna anmälan tror jag den nu pågående striden - åtminstone på kort sikt - skadar partier med än vad tidigare skandaler har gjort. Inte på så sätt att denna skandal gör några omedelbara avtryck i väljaropinionen. Men den försvårar för partiet att spela martyrrollen och den splittrar partiet.
Partiledningen ser denna striden som en nödvändig besk medicin. I förlängningen skall den leda till att de oönskade elementen i partiet utesluts eller pacificeras och att det som nu sker på sikt därför stärker partiet och bilden av ett parti som det är möjligt att samarbeta med. Det är svårbedömt vilket fog partiledningen har för sin optimism i denna fråga.
*
De interna partistriderna i Sverigedemokraterna eskalerar. Inom kort förväntas besked om huruvida ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne skall uteslutas ur partiet. Igår avslöjades att William Hahne i sin tur har polisanmält förra ordföranden för Sverigedemokraterna i Stockholms stad Maria Danielsson. Anmälan avser att Maria Danielsson skulle ha använt partidistriktets pengar till "privat konsumtion och andra orättfärdiga utgifter", till exempel betalning av personliga parkeringsböter, flera inköp på Systembolaget, matinköp och kontantuttag. Maria Danielsson bestrider anklagelserna och uppger att samtliga utgifter gjorts för partiändamål.Vi vet att politiska skandaler sällan gör några avtryck i väljaropinionen. Tidigare skandaler kring Sverigedemokraterna har heller inte försvagat partiet, snarare tvärtom. Vid tidigare skandaltillfällen har partiet också kunnat skylla ifrån sig - på media, på andra politiska partier, på sina politiska motståndare. Järnrörsmännen beväpnade sig med järnrör i självförsvar. Media granskar Sverigedemokraterna hårdare än andra partier. Sverigedemokraternas politiska fiender beljuger och smutskastar partier. Uppfinningsrikedomen har varit stor.
Men denna gång är det annorlunda. I den strid vi nu ser mellan Sverigedemokraternas partiledning och ungdomsförbundets Gustav Kasselstrand och William Hahne finns det nämligen ingen annan att skylla på. Det kan knappast vara mediernas, övriga politiska partiers eller Sverigedemokraternas politiska fienders fel att ungdomsförbundets frontalgestalter står inför uteslutningshot eller att tidigare ordföranden i Stockholm polisanmäls utifrån påstådda ekonomiska oegentligheter.
När olika politiska grupperingar i ett parti börjar polisanmäla varandra är det högt vatten. Oavsett vad som ligger bakom denna anmälan tror jag den nu pågående striden - åtminstone på kort sikt - skadar partier med än vad tidigare skandaler har gjort. Inte på så sätt att denna skandal gör några omedelbara avtryck i väljaropinionen. Men den försvårar för partiet att spela martyrrollen och den splittrar partiet.
Partiledningen ser denna striden som en nödvändig besk medicin. I förlängningen skall den leda till att de oönskade elementen i partiet utesluts eller pacificeras och att det som nu sker på sikt därför stärker partiet och bilden av ett parti som det är möjligt att samarbeta med. Det är svårbedömt vilket fog partiledningen har för sin optimism i denna fråga.
2015-04-18
Försvaret, Nato-medlemskap och Decemberöverenskommelsen
Uppdaterat söndag 19 april kl 21.45. I kvällens SVT Agenda debatterade försvarsministern Peter Hultqvist och folkpartiledaren Jan Björklund försvarsuppgörelsen mellan regeringen och samtliga allianspartier utom Folkpartiet. Peter Hultqvist har utvecklats till en väldigt säker och trygg debattör, samtidigt som Jan Björklund har en psykologisk uppförsbacke eftersom han i regeringsställning ansvarat för nedskärningar av försvaret under åtta års tid.
Efter debatten var det Anna Kinberg Batras tur att utfrågas. Hon försvarade förstås uppgörelsen med regeringen. Där Jan Björklund klassificerade uppgörelsen som "fortsatt misskötsel" lyfte Anna Kinberg Batra fram att den innebar en fördubbling av den ökning som Magdalena Andersson föreslog.
Visserligen skall regeringen enligt uppgörelsen "uppdra åt en expert" att ta fram en rapport som "analyserar och redogör för innebörden av olika former av samarbeten respektive medlemskap med länder och i organisationer, samt dessas för- och nackdelar inom det försvars- och säkerhetspolitiska området, idag och i framtiden." Av de områden som på detta sätt skall analyseras anges "relationen till de nordiska, nordisk-baltiska och bilaterala svensk-finska samarbetena, samt till den transatlantiska länken, FN, EU, OSSE och Nato."
Visst finns det i formuleringarna ovan en öppning för att vid sidan av allt annat också studera för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap i Nato. Men genom att formulera uppdraget så brett blir rapporten något helt annat än den "Nato-utredning" som allianspartierna tidigare efterlyst. Dessutom - och viktigast i sammanhanget - anges explicit: Analysen ska inte utvärdera den militära alliansfriheten. Självklart blir det omöjligt att ta ställning till värdet av ett svenskt Nato-medlemskap om man inte samtidigt utvärderar den militära alliansfriheten. Folkpartiets vikarierande utrikespolitiske talesperson Maria Weimer har därför alldeles rätt när hon på Twitter skriver att utredningen inte ens i den bästa av världar kan kallas för en Nato-utredning.
För egen del har jag tillsammans med kollegan Jonas Hinnfors och journalisten Karin Eriksson (just nu politisk reporter på Dagens Nyheter) precis påbörjat arbetet med en bok om Decemberöverenskommelsen - dess tillkomst, dess konsekvenser och vad överenskommelsen säger oss om svensk politik. Boken kommer ut 2016. Mer information följer. Keep posted. :-)
Efter debatten var det Anna Kinberg Batras tur att utfrågas. Hon försvarade förstås uppgörelsen med regeringen. Där Jan Björklund klassificerade uppgörelsen som "fortsatt misskötsel" lyfte Anna Kinberg Batra fram att den innebar en fördubbling av den ökning som Magdalena Andersson föreslog.
*
Det är svårt att tolka den blocköverskridande uppgörelsen om försvarspolitiken på annat sätt än som en seger för Stefan Löfven och regeringen. Genom uppgörelsen och Folkpartiets avhopp splittras Alliansen i en av de frågor där nationell och partipolitisk enighet anses vara särskilt värdefullt. Genom uppgörelsen stärks Decemberöverenskommelsen, vilket underlättar för Stefan Löfven att regera vidare under mandatperioden fram till valet 2018. Genom uppgörelsen ifrågasätts inte Sveriges militära alliansfrihet, vilket ger Stefan Löfven och hans regering arbetsro i de säkerhetspolitiska frågorna.Visserligen skall regeringen enligt uppgörelsen "uppdra åt en expert" att ta fram en rapport som "analyserar och redogör för innebörden av olika former av samarbeten respektive medlemskap med länder och i organisationer, samt dessas för- och nackdelar inom det försvars- och säkerhetspolitiska området, idag och i framtiden." Av de områden som på detta sätt skall analyseras anges "relationen till de nordiska, nordisk-baltiska och bilaterala svensk-finska samarbetena, samt till den transatlantiska länken, FN, EU, OSSE och Nato."
Visst finns det i formuleringarna ovan en öppning för att vid sidan av allt annat också studera för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap i Nato. Men genom att formulera uppdraget så brett blir rapporten något helt annat än den "Nato-utredning" som allianspartierna tidigare efterlyst. Dessutom - och viktigast i sammanhanget - anges explicit: Analysen ska inte utvärdera den militära alliansfriheten. Självklart blir det omöjligt att ta ställning till värdet av ett svenskt Nato-medlemskap om man inte samtidigt utvärderar den militära alliansfriheten. Folkpartiets vikarierande utrikespolitiske talesperson Maria Weimer har därför alldeles rätt när hon på Twitter skriver att utredningen inte ens i den bästa av världar kan kallas för en Nato-utredning.
*
I den politiska debatten går skallet går mot Decemberöverenskommelsen. Skallet kommer nästan uteslutande från höger, och kritiken går ut på att överenskommelsen gynnar regeringen. Ja, det gör den. Det är det som är meningen med den. Minoritetsregeringen skall gynnas så att den kan regera, oavsett politisk färg. På kort sikt fyller överenskommelsen en stabiliserande roll i svensk politik. De långsiktiga konsekvenserna är mer svårbedömbara. För egen del har jag tillsammans med kollegan Jonas Hinnfors och journalisten Karin Eriksson (just nu politisk reporter på Dagens Nyheter) precis påbörjat arbetet med en bok om Decemberöverenskommelsen - dess tillkomst, dess konsekvenser och vad överenskommelsen säger oss om svensk politik. Boken kommer ut 2016. Mer information följer. Keep posted. :-)
2015-04-16
Muslimer i Sverige eller svenska muslimer? Om hur språket leder tanken
Igår hade jag nöjet att leda ett samtal med professorn i religionsvetenskap Göran Larsson om religionens betydelse i konflikterna i Mellanöstern. Göran Larsson imponerade med sin stora sakkunskap och sin förmåga att analysera och dekonstruera konflikterna utifrån olika sociala gruppers skilda intressen och synliggöra hur de stridande parterna mobiliserar genom att klä konflikterna i religiösa attribut. Arrangör var göteborgsdistriktet av Socialdemokrater för tro och solidaritet.
Jag kan inte göra Göran Larssons analys rättvisa i denna text. Men han tog upp två saker som jag inte kände till eller hade tänkt på tidigare, och som gjorde intryck på mig. Han jämförde hur vi i Sverige och USA talar om muslimer. I Sverige talar vi om "muslimer i Sverige", vi säger sällan "svenska muslimer". I USA är det tvärtom. Där säger man oftast "amerikanska muslimer", och endast sällan "muslimer i USA". Uttrycket "svenska muslimer" är naturligtvis mycket mer inkluderande än "muslimer i Sverige". Jag vet inte om Göran Larsson har belägg för sitt påstående, men jag noterar att uttrycket "muslimer i Sverige" får fyra gånger fler träffar på Google än vad formuleringen "svenska muslimer" får.
Språket leder tanken, och själv kommer jag fortsättningsvis att säga "svenska muslimer" i stället för "muslimer i Sverige".
Den andra saken som gjorde intryck på mig var när Göran Larsson berättade att för många unga svenska muslimer som lever i utanförskap (om vi nu skall använda det ordet) är Säpo den enda myndighet de har kontakt med. Påståendet var sannolikt medvetet överdrivet, men även anekdoter kan sätta fingret på något väsentligt. Säpo använder sig av en utvecklad dialog-strategi med personer man befarar kan utvecklas till terrorister eller förespråkare för våldsbejakande aktivism. I dessa sammanhang är Säpo oftast väldigt vänliga och öppna, men i alla fall. Säpo får i dessa grupper personifiera de svenska myndigheterna. Rashid Musa skrev till exempel nyligen på Twitter att Säpo var den enda svenska myndighet som ringde och gratulerade honom när han valts till ordförande för förbundet Sveriges Unga Muslimer.
Jag kan inte göra Göran Larssons analys rättvisa i denna text. Men han tog upp två saker som jag inte kände till eller hade tänkt på tidigare, och som gjorde intryck på mig. Han jämförde hur vi i Sverige och USA talar om muslimer. I Sverige talar vi om "muslimer i Sverige", vi säger sällan "svenska muslimer". I USA är det tvärtom. Där säger man oftast "amerikanska muslimer", och endast sällan "muslimer i USA". Uttrycket "svenska muslimer" är naturligtvis mycket mer inkluderande än "muslimer i Sverige". Jag vet inte om Göran Larsson har belägg för sitt påstående, men jag noterar att uttrycket "muslimer i Sverige" får fyra gånger fler träffar på Google än vad formuleringen "svenska muslimer" får.
Språket leder tanken, och själv kommer jag fortsättningsvis att säga "svenska muslimer" i stället för "muslimer i Sverige".
Den andra saken som gjorde intryck på mig var när Göran Larsson berättade att för många unga svenska muslimer som lever i utanförskap (om vi nu skall använda det ordet) är Säpo den enda myndighet de har kontakt med. Påståendet var sannolikt medvetet överdrivet, men även anekdoter kan sätta fingret på något väsentligt. Säpo använder sig av en utvecklad dialog-strategi med personer man befarar kan utvecklas till terrorister eller förespråkare för våldsbejakande aktivism. I dessa sammanhang är Säpo oftast väldigt vänliga och öppna, men i alla fall. Säpo får i dessa grupper personifiera de svenska myndigheterna. Rashid Musa skrev till exempel nyligen på Twitter att Säpo var den enda svenska myndighet som ringde och gratulerade honom när han valts till ordförande för förbundet Sveriges Unga Muslimer.
*
Integration är viktig. Jag är glad att de sju icke främlingsfientliga partierna i Sveriges riksdag börjat synliggöra vilka skillnader som återfinns dem emellan i synen på hur flyktingar och invandrare bäst tas emot i des svenska samhället, utan att öppna dörren för att diskutera volymer. Det finns skillnader mellan vänster och höger i integrationspolitiken, även om det finns en värdegemenskap kring att det är fel att tänka i termer av antal när det gäller mottagandet.
2015-04-14
Folkpartiet, Nato och det plötsliga avhoppet från försvarssamtalen
Under visst buller och bång hoppade Folkpartiet på måndagskvällen av de pågående försvarssamtalen mellan regeringen och allianspartierna. Avhoppet kom plötsligt, om än inte helt oväntat. Folkpartiet hade genom sitt realpolitiskt ogenomförbara krav på 18 extra miljarder till försvaret ställt sig en bra bit utanför det förhandlingsutrymme som trots allt förelåg mellan de övriga partierna.
Genom sitt förslag om 18 extra miljarder och genom sitt avhopp kan Folkpartiet möjligen framstå som ett tänkbart alternativ för alla de besvikna moderater som tycker att alliansregeringen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet sålde ut försvaret under regeringsåren 2006-2014. Å andra sidan riskerar Jan Björklund och Folkpartiet att framstå som hycklare eftersom partiet inte med eftertryck drivit försvarsfrågorna under tiden i alliansregeringen, när man ju faktiskt var en del av budgetmakten. Först nu - i opposition - tar Folkpartiet bladet från munnen och argumenterar för ett budgettillskott på 18 miljarder.
I P1 Morgon i morse lyfte Jan Björklund fram ett ytterligare argument för att Folkpartiet dragit sig ur de pågående försvarssamtalen. Vid sidan av att partiet ville satsa så mycket mer pengar på försvaret menade Björklund att regeringen vägrade gå med på en ordentlig utredning som syftade till ett svenskt Nato-medlemskap. För säkerhets skull upprepade Jan Björklund kravet - utredningen skulle genomföras i syfte att Sverige skulle bli Nato-medlem.
Jan Björklunds formuleringar om Nato-utredningen är intressanta i två avseenden. För det första innebär de en förändring i förhållande till allianspartiernas tidigare gemensamma krav om en Nato-utredning, vilken skulle genomföras förutsättningslöst i syfte att kartlägga fördelar och nackdelar med ett svenskt Nato-medlemskap. Resultatet av denna förutsättningslösa utredning skulle därefter ligga till grund för en fördjupad diskussion om huruvida Sverige borde söka medlemskap i Nato eller ej. Men i Jan Björklund nya roll som oppositionspolitiker behövs det inte längre någon sådan förutsättningslös utredning. Svaren är givna redan på förhand, och utredningen skulle således inte handla om om utan om hur Sverige skulle bli medlem i Nato.
För det andra är Jan Björklunds krav på en sådan utredning sakpolitiskt helt orealistisk. Björklund vet att de rödgröna partierna, och knappast heller Centerpartiet, skulle acceptera en utredning som explicit syftade till att föra in Sverige i Nato. Hans krav blir därför bara symbolpolitik - han vet redan när han framför kravet att det inte kan accepteras.
På Twitter skriver Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Maria Weimer att Folkpartiet "står bakom Alliansens krav på förutsättningslös utredning, men att det heller inte är någon hemlighet att FP sedan 1999 är för ett svenskt Natomedlemskap". Det är naturligtvis sant. Men Folkpartiets avhopp hade blivit mer trovärdigt om det motiverats med regeringen ovilja att tillsätta en förutsättningslös utredning än med regeringens ovilja att tillsätta en utredning i syfte att Sverige skall bli Nato-medlem.
Genom sitt förslag om 18 extra miljarder och genom sitt avhopp kan Folkpartiet möjligen framstå som ett tänkbart alternativ för alla de besvikna moderater som tycker att alliansregeringen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet sålde ut försvaret under regeringsåren 2006-2014. Å andra sidan riskerar Jan Björklund och Folkpartiet att framstå som hycklare eftersom partiet inte med eftertryck drivit försvarsfrågorna under tiden i alliansregeringen, när man ju faktiskt var en del av budgetmakten. Först nu - i opposition - tar Folkpartiet bladet från munnen och argumenterar för ett budgettillskott på 18 miljarder.
I P1 Morgon i morse lyfte Jan Björklund fram ett ytterligare argument för att Folkpartiet dragit sig ur de pågående försvarssamtalen. Vid sidan av att partiet ville satsa så mycket mer pengar på försvaret menade Björklund att regeringen vägrade gå med på en ordentlig utredning som syftade till ett svenskt Nato-medlemskap. För säkerhets skull upprepade Jan Björklund kravet - utredningen skulle genomföras i syfte att Sverige skulle bli Nato-medlem.
Jan Björklunds formuleringar om Nato-utredningen är intressanta i två avseenden. För det första innebär de en förändring i förhållande till allianspartiernas tidigare gemensamma krav om en Nato-utredning, vilken skulle genomföras förutsättningslöst i syfte att kartlägga fördelar och nackdelar med ett svenskt Nato-medlemskap. Resultatet av denna förutsättningslösa utredning skulle därefter ligga till grund för en fördjupad diskussion om huruvida Sverige borde söka medlemskap i Nato eller ej. Men i Jan Björklund nya roll som oppositionspolitiker behövs det inte längre någon sådan förutsättningslös utredning. Svaren är givna redan på förhand, och utredningen skulle således inte handla om om utan om hur Sverige skulle bli medlem i Nato.
För det andra är Jan Björklunds krav på en sådan utredning sakpolitiskt helt orealistisk. Björklund vet att de rödgröna partierna, och knappast heller Centerpartiet, skulle acceptera en utredning som explicit syftade till att föra in Sverige i Nato. Hans krav blir därför bara symbolpolitik - han vet redan när han framför kravet att det inte kan accepteras.
På Twitter skriver Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Maria Weimer att Folkpartiet "står bakom Alliansens krav på förutsättningslös utredning, men att det heller inte är någon hemlighet att FP sedan 1999 är för ett svenskt Natomedlemskap". Det är naturligtvis sant. Men Folkpartiets avhopp hade blivit mer trovärdigt om det motiverats med regeringen ovilja att tillsätta en förutsättningslös utredning än med regeringens ovilja att tillsätta en utredning i syfte att Sverige skall bli Nato-medlem.
*
Det är något speciellt med de borgerliga partierna och tilltron till att statliga utredningar skall visa att Sverige bör söka medlemskap i Nato. I en tidigare text har jag visat hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och tidigare försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda utredningsväsendet för att flytta fram partiets positioner i Nato-debatten, men fick bita i det sura äpplet. Den texten förtjänar att läsas igen.
2015-04-12
Stort missnöje med Decemberöverenskommelsen - men realpolitiskt möjliga alternativ saknas
Inom Allianspartierna går nu skallet mot Decemberöverenskommelsen. Enligt Sifo har andelen borgerliga väljare som tycker det var rätt att ingå överenskommelsen på några månader halverats, från 56 procent i januari till 29 procent i dag. I Göteborgs-Posten träder flera lokala företrädare för Moderaterna fram och vill skrota Decemberöverenskommelsen och i stället inleda samtal med Sverigedemokraterna. I Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att allianspartierna när regeringen på onsdag lägger fram sin vårproposition bör "låta Decemberöverenskommelsen gå i graven".
Uppmaningarna att skrota Decemberöverenskommelsen riskerar att urholka förtroendet för de borgerliga partiledarna och i förlängningen demobilisera borgerliga väljare och partiaktiva. Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen kommer vänsterminoriteten att få igenom förslag som Alliansen och högermajoriteten hade kunnat stoppa.
De borgerliga röster som nu vill riva upp Decemberöverenskommelsen har en sak gemensamt. De har inget realpolitiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.
Allianspartierna valde att backa hem när Stefan Löfven hotade med extra val och inte mycket tyder på att ett extra val i dag skulle förändra den parlamentariska situationen. Allianspartierna vill undvika blocköverskridande samarbete, eftersom Alliansens framgångar 2006-2014 hade sin grund i blockpolitik. Allianspartierna, särskilt Folkpartiet och Centerpartiet (skulle jag tro), kan heller inte tänka sig att regera i ett läge där de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning. En sådan regering skulle sannolikt inte heller bli särskilt långlivad.
Så Decemberöverenskommelsen ligger fast. Alternativet är snarast parlamentariskt kaos (vilket möjligen Sverigedemokraterna skulle tjäna på). Allianspartierna lägger inga fler gemensamma budgetförslag och regeringen kan hanka sig fram bäst det går. Alliansen får hoppas på att efter ett eventuellt segerval 2018 i egenskap av regering bli den politiska kraft som tjänar på Decemberöverenskommelsen. Men det är en vansklig strategi. Ett valresultat 2018 som påminner om valresultatet 2014 skulle ju enligt Decemberöverenskommelsen innebära att parlamentets högermajoritet låter en vänsterminoritet regera i åtta år. Underliga äro sannerligen Herrans vägar.
Uppmaningarna att skrota Decemberöverenskommelsen riskerar att urholka förtroendet för de borgerliga partiledarna och i förlängningen demobilisera borgerliga väljare och partiaktiva. Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen kommer vänsterminoriteten att få igenom förslag som Alliansen och högermajoriteten hade kunnat stoppa.
De borgerliga röster som nu vill riva upp Decemberöverenskommelsen har en sak gemensamt. De har inget realpolitiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.
Allianspartierna valde att backa hem när Stefan Löfven hotade med extra val och inte mycket tyder på att ett extra val i dag skulle förändra den parlamentariska situationen. Allianspartierna vill undvika blocköverskridande samarbete, eftersom Alliansens framgångar 2006-2014 hade sin grund i blockpolitik. Allianspartierna, särskilt Folkpartiet och Centerpartiet (skulle jag tro), kan heller inte tänka sig att regera i ett läge där de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning. En sådan regering skulle sannolikt inte heller bli särskilt långlivad.
Så Decemberöverenskommelsen ligger fast. Alternativet är snarast parlamentariskt kaos (vilket möjligen Sverigedemokraterna skulle tjäna på). Allianspartierna lägger inga fler gemensamma budgetförslag och regeringen kan hanka sig fram bäst det går. Alliansen får hoppas på att efter ett eventuellt segerval 2018 i egenskap av regering bli den politiska kraft som tjänar på Decemberöverenskommelsen. Men det är en vansklig strategi. Ett valresultat 2018 som påminner om valresultatet 2014 skulle ju enligt Decemberöverenskommelsen innebära att parlamentets högermajoritet låter en vänsterminoritet regera i åtta år. Underliga äro sannerligen Herrans vägar.
2015-04-10
Bryter regeringen sina vallöften?
De senaste dygnen har vi i riksdagen och i sociala medier kunna följa en målmedveten kampanj från alliansföreträdare kring temat att Stefan Löfven bryter sina vallöften. Statsministern leder en regering som bryter vallöften på löpande band, påstod till exempel Erik Ullenhag i en frågestund i riksdagen och angav minskat ROT-avdrag, höjd bensinskatt och en eventuell nedläggning av Bromma flygplats som exempel. I debatten kontrade Stefan Löfven med att alliansregeringen hade gått till val 2006 på att inte höja bensinskatten, men ändå höjde densamma redan 2008.
Kampanjen är väl tajmad inför presentationen av regeringens vårbudget i nästa vecka. Men hur är det då - bryter Stefan Löfven sina vallöften? Tenderar politiker överhuvudtaget att bryta sina vallöften?
Svaren på dessa frågor beror förstår på vad man menar både med ett "vallöfte" och att "bryta" ett vallöfte. Om ett parti i valrörelsen säger sig förespråka en viss åtgärd, men sedan bildar regering i koalition med andra partier och som ett led i regeringsförhandlingarna kompromissar och inte genomför den åtgärd man tidigare förespråkade - är det då ett löftesbrott? Är det bara utfästelser i formella valmanifest som bör räknas som ett vallöfte? Vad är egentligen skillnaden mellan ett löfte och en målsättning?
Statsvetaren Elin Naurin är en internationellt framstående forskare om just vallöften. Hennes forskning visar på en paradox: Svenska väljare tycker att partier oftast bryter sina vallöften, samtidigt som forskning visar att partier faktiskt tar sina vallöften på allvar.
Varför är det så? Elin Naurin ger följande förklaring: Vi talar om olika saker. Forskarnas strikta fokusering på vad som faktiskt sägs (...) är en snäv definition av vallöfte i väljarnas ögon. Väljare lägger även vikt vid vad enskilda politiker säger och de lyssnar på löften som ges mellan valen. De lyssnar också på andras uppfattningar om vallöften och, ännu viktigare, de skapar sig en uppfattning om av vad som lovas utifrån vad de tycker borde ha lovats. Resonemangen kan gå ungefär så här: ”Det borde inte finnas hemlösa. Därför borde partierna ha lovat att arbeta mot hemlöshet. Men varje dag ser jag hemlösa, alltså måste löften ha brutits.” Begreppet ”vallöfte” används i sådana resonemang inte främst som konkreta utfästelser nedskrivna i valmanifest, utan som allmänna förväntningar på vad det politiska systemet borde kunna ordna.
När det gäller det konkreta fallet ROT-avdraget menar Elin Naurin att det snarare är Miljöpartiet än Socialdemokraterna som brutit sitt vallöfte. Miljöpartiet säger i sitt valmanifest att man vill ”utvidga och miljöanpassa ROT-avdraget”, medan Socialdemokraterna i sitt valmanifest inte ger några löften alls om ROT-avdraget. Här ser vi ett typiskt exempel på hur frågan om det är ett vallöftesbrott eller ej betingas av om man utgår från ett konkret valmanifest eller från vad som sägs i ett vidare sammanhang.
Jag har tidigare betonat att allianspartierna genom Decemberöverenskommelsen avsagt sig sin budgetmakt. Så här i budgettider driver allianspartierna därför i stället oppositionspolitik genom att betona möjligheten av misstroendevotum och anklaga regeringen för löftesbrott. Inget märkvärdigt i det. Man tager vad man haver, som Cajsa Warg (inte) uttryckte det.
Kampanjen är väl tajmad inför presentationen av regeringens vårbudget i nästa vecka. Men hur är det då - bryter Stefan Löfven sina vallöften? Tenderar politiker överhuvudtaget att bryta sina vallöften?
Svaren på dessa frågor beror förstår på vad man menar både med ett "vallöfte" och att "bryta" ett vallöfte. Om ett parti i valrörelsen säger sig förespråka en viss åtgärd, men sedan bildar regering i koalition med andra partier och som ett led i regeringsförhandlingarna kompromissar och inte genomför den åtgärd man tidigare förespråkade - är det då ett löftesbrott? Är det bara utfästelser i formella valmanifest som bör räknas som ett vallöfte? Vad är egentligen skillnaden mellan ett löfte och en målsättning?
Statsvetaren Elin Naurin är en internationellt framstående forskare om just vallöften. Hennes forskning visar på en paradox: Svenska väljare tycker att partier oftast bryter sina vallöften, samtidigt som forskning visar att partier faktiskt tar sina vallöften på allvar.
Varför är det så? Elin Naurin ger följande förklaring: Vi talar om olika saker. Forskarnas strikta fokusering på vad som faktiskt sägs (...) är en snäv definition av vallöfte i väljarnas ögon. Väljare lägger även vikt vid vad enskilda politiker säger och de lyssnar på löften som ges mellan valen. De lyssnar också på andras uppfattningar om vallöften och, ännu viktigare, de skapar sig en uppfattning om av vad som lovas utifrån vad de tycker borde ha lovats. Resonemangen kan gå ungefär så här: ”Det borde inte finnas hemlösa. Därför borde partierna ha lovat att arbeta mot hemlöshet. Men varje dag ser jag hemlösa, alltså måste löften ha brutits.” Begreppet ”vallöfte” används i sådana resonemang inte främst som konkreta utfästelser nedskrivna i valmanifest, utan som allmänna förväntningar på vad det politiska systemet borde kunna ordna.
När det gäller det konkreta fallet ROT-avdraget menar Elin Naurin att det snarare är Miljöpartiet än Socialdemokraterna som brutit sitt vallöfte. Miljöpartiet säger i sitt valmanifest att man vill ”utvidga och miljöanpassa ROT-avdraget”, medan Socialdemokraterna i sitt valmanifest inte ger några löften alls om ROT-avdraget. Här ser vi ett typiskt exempel på hur frågan om det är ett vallöftesbrott eller ej betingas av om man utgår från ett konkret valmanifest eller från vad som sägs i ett vidare sammanhang.
Jag har tidigare betonat att allianspartierna genom Decemberöverenskommelsen avsagt sig sin budgetmakt. Så här i budgettider driver allianspartierna därför i stället oppositionspolitik genom att betona möjligheten av misstroendevotum och anklaga regeringen för löftesbrott. Inget märkvärdigt i det. Man tager vad man haver, som Cajsa Warg (inte) uttryckte det.
2015-04-08
Om Sverigedemokraternas splittring
Uppdaterat 9 april kl 10.40: På sin Facebook-sida beskriver Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson nu SDU-ledningen Gustav Kasselstrand och William Hahne (utan namns nämnande) och deras bundsförvanter som en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män (...) med Napoleon-komplex. Man må säga vad man vill om Mattias Karlsson, men han räds inte ett högtravande språk. I samma Facebook-uppdatering skriver Mattias Karlsson om sig själv att om han förlorar denna strid så kan han stiga åt sidan med förvissningen om att jag i alla fall gjorde vad jag kunde, stod upp för det jag trodde var rätt
och att jag åtminstone helt utan skam kommer att kunna se mina barnbarn
i ögonen.
Det påstås ibland att Sverigedemkraterna är ett parti som andra och därför också bör behandlas som ett sådan. Well. Jag har i alla fall svårt att identifiera något annat parti där partiledaren pekar ut ungdomsförbundets ledning som "halvfascistoida" unga män "med Napoleon-komplex". Sverigedemokraterna har fortfarande en bit kvar i sin normaliseringsprocess.
Om Gustav Kasselstrand och William Hahne utesluts innebär det att de sedan länge kända motsättningarna inom Sverigedemokraterna nu dras till sin spets. Gustav Kasselstrand och William Hahne försöker i sina offentliga uttalanden beskriva uteslutningarna som ett led i en maktkamp utan politiskt innehåll, där den nuvarande partiledningen försöker värna sina egna personliga maktpositioner.
Kasselstrand och Hahne har rätt i att Sverigedemokraterna är ett auktoritärt, toppstyrt part, som högerextrema partier ju ofta är. Men grunden till den konflikt som nu splittar Sverigedemokraterna är naturligtvis politisk, och inte enbart - eller ens främst - uttryck för en personlig maktkamp. Kasselstrand och Hahne representerar en än mer högerorienterad, nationalistisk linje och ser med illa dolt förakt på den mer populistiska retorik som Sverigedemokraternas nuvarande ledning ägnar sig åt.
Vilka blir då konsekvenserna för Sverigedemokraterna om Kasselstrand, Hahne och flera av deras närmaste anhängare utesluts? Ja, Kasselstrand och Hahne kommer knappast att sitta och rulla tummarna och beklaga sitt öde över att ha blivit utkastade. De kommer att mobilisera sina politiskt närstående krafter, och den mobiliseringen kommer att ta organisatorisk form i någon form av nätverk, medieplattform eller rent av ett nytt politiskt parti. Då det högerextrema Nationaldemokraterna för inte så länge sedan lade ned sin verksamhet lämnade det partiet ett politiskt tomrum till höger om Sverigedemokraterna efter sig.
Ett nytt parti till höger om Sverigedemokraterna skulle knappast bli särskilt stort. Men det skulle försvåra för Sverigedemokraterna att mobilisera väljare från det hållet och det skulle även försvåra rekryteringen av nya medlemmar. Kasselstrand och Hahne har haft sin politiska bas i SDU, och ungdomsförbundet är en normal rekryteringsgrund av nya medlemmar till moderpartiet. Nu vet vi inte ens om SDU efter uteslutningarna kommer att finnas kvar som ungdomsförbund till Sverigedemokraterna.
Inom Sverigedemokraternas ledning hoppas man att bildandet av ett nytt högerextremt parti skulle underlätta Sverigedemokraternas normaliseringsprocess. Om det bildas ett nytt högerextremt parti kan många väljare börja uppfatta Sverigedemokraterna som mindre extremt, vilket i så fall sänker tröskeln för till exempel krafter inom Moderaterna för att på allvar börja driva frågan om att i någon form börja samtala eller rent av samverka med Sverigedemokraterna.
Så om Sverigedemokraternas partiledning sköter sina kort väl kan uteslutningarna bli en framgång för partiet. Utan jämförelser i övrigt, men ungefär som när den sovjetvänliga delen av VPK tvingades öppna eget i APK. Men det kan också bli så att delar av Sverigedemokraterna demobiliseras genom splittringen, nya interna konfliktytor uppstår och att partiet successivt uppfattas som mindre intressant för väljarna. Händelseutvecklingen den närmaste månaderna får stor betydelse för partiets framtid.
Det påstås ibland att Sverigedemkraterna är ett parti som andra och därför också bör behandlas som ett sådan. Well. Jag har i alla fall svårt att identifiera något annat parti där partiledaren pekar ut ungdomsförbundets ledning som "halvfascistoida" unga män "med Napoleon-komplex". Sverigedemokraterna har fortfarande en bit kvar i sin normaliseringsprocess.
*
Igår publicerades uppgifter om att SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och den nye ordföranden för SD Stockholm William Hahne kommer att uteslutas ur Sverigedemokraterna. Vidare uppgavs det att ytterligare ett 20-tal uteslutningar av medlemmar som står Gustav Kasselstrand och William Hahne nära kommer att genomföras inom kort.Om Gustav Kasselstrand och William Hahne utesluts innebär det att de sedan länge kända motsättningarna inom Sverigedemokraterna nu dras till sin spets. Gustav Kasselstrand och William Hahne försöker i sina offentliga uttalanden beskriva uteslutningarna som ett led i en maktkamp utan politiskt innehåll, där den nuvarande partiledningen försöker värna sina egna personliga maktpositioner.
Kasselstrand och Hahne har rätt i att Sverigedemokraterna är ett auktoritärt, toppstyrt part, som högerextrema partier ju ofta är. Men grunden till den konflikt som nu splittar Sverigedemokraterna är naturligtvis politisk, och inte enbart - eller ens främst - uttryck för en personlig maktkamp. Kasselstrand och Hahne representerar en än mer högerorienterad, nationalistisk linje och ser med illa dolt förakt på den mer populistiska retorik som Sverigedemokraternas nuvarande ledning ägnar sig åt.
Vilka blir då konsekvenserna för Sverigedemokraterna om Kasselstrand, Hahne och flera av deras närmaste anhängare utesluts? Ja, Kasselstrand och Hahne kommer knappast att sitta och rulla tummarna och beklaga sitt öde över att ha blivit utkastade. De kommer att mobilisera sina politiskt närstående krafter, och den mobiliseringen kommer att ta organisatorisk form i någon form av nätverk, medieplattform eller rent av ett nytt politiskt parti. Då det högerextrema Nationaldemokraterna för inte så länge sedan lade ned sin verksamhet lämnade det partiet ett politiskt tomrum till höger om Sverigedemokraterna efter sig.
Ett nytt parti till höger om Sverigedemokraterna skulle knappast bli särskilt stort. Men det skulle försvåra för Sverigedemokraterna att mobilisera väljare från det hållet och det skulle även försvåra rekryteringen av nya medlemmar. Kasselstrand och Hahne har haft sin politiska bas i SDU, och ungdomsförbundet är en normal rekryteringsgrund av nya medlemmar till moderpartiet. Nu vet vi inte ens om SDU efter uteslutningarna kommer att finnas kvar som ungdomsförbund till Sverigedemokraterna.
Inom Sverigedemokraternas ledning hoppas man att bildandet av ett nytt högerextremt parti skulle underlätta Sverigedemokraternas normaliseringsprocess. Om det bildas ett nytt högerextremt parti kan många väljare börja uppfatta Sverigedemokraterna som mindre extremt, vilket i så fall sänker tröskeln för till exempel krafter inom Moderaterna för att på allvar börja driva frågan om att i någon form börja samtala eller rent av samverka med Sverigedemokraterna.
Så om Sverigedemokraternas partiledning sköter sina kort väl kan uteslutningarna bli en framgång för partiet. Utan jämförelser i övrigt, men ungefär som när den sovjetvänliga delen av VPK tvingades öppna eget i APK. Men det kan också bli så att delar av Sverigedemokraterna demobiliseras genom splittringen, nya interna konfliktytor uppstår och att partiet successivt uppfattas som mindre intressant för väljarna. Händelseutvecklingen den närmaste månaderna får stor betydelse för partiets framtid.
2015-04-06
Om att raljera över "Twitterkurser"
Fortfarande finns det många som inte förstår att sociala medier har blivit en allt viktigare kommunikationsplattform, inte bara mellan medborgare och medborgare utan också mellan medborgare och myndigheter. Därför behöver även myndigheter utbildning om vilka speciella förutsättningar som gäller för kommunikation på dessa digitala plattformar, som till exempel Facebook eller Twitter. Igår publicerade till exempel Aftonbladet en artikel med rubriken Betalade 6000 kronor i timmen för Twitterkurs. I artikeln raljerar de två journalisterna som skrivit texten över att en generaldirektör som för ett år sedan gått en kurs om Twitter som kommunikationsmedel själv bara har 286 följare på Twitter och att hon bland annat skrivit tweetar om vädret.
För mig är det en självklarhet att en statlig myndighet utbildar sina medarbetare på kommunikationsavdelningen (i det här fallet också generaldirektören) i användning av sociala medier, på samma sätt som de bör ges utbildning i andra relevanta delar av betydelse för kommunikation. Sedan kan man alltid diskutera kostnader och kursinnehåll för enskilda kurser, men det är en annan sak. Min poäng här är att just eftersom det gäller Twitter kan artikelförfattarna göra sig lustiga och spela an på populistiska strängar på ett helt annat sätt än om det gällt utbildning i kommunikation via till exempel TV eller radio.
Saken blir inte bättre av att den aktuella myndigheten slarvigt i artikeln konsekvent kallas "Forskningsrådet". Författarna är uppenbart okunniga om att det finns flera myndigheter som är forskningsråd. Den här aktuella myndigheten var forskningsrådet Formas, med det får läsaren själv googla sig fram till för att få veta. Artikelförfattarna tror uppenbarligen att myndigheten heter "Forskningsrådet".
Så javisst - granska gärna myndigheters sätt att bedriva internutbildningar. Men den som gör sig lustig över internutbildningar i användandet av sociala medier just för att utbildningen handlar om sociala medier visar bara att hen inte förstått så mycket av dagens mediesamhälle.
Ser just att kursgivaren Brit Stakston själv också skrivit om kursen och om Aftonbladets artikel. Hennes text kan läsas här. Läs även Ulrika Hedmans kloka text i ämnet.
För mig är det en självklarhet att en statlig myndighet utbildar sina medarbetare på kommunikationsavdelningen (i det här fallet också generaldirektören) i användning av sociala medier, på samma sätt som de bör ges utbildning i andra relevanta delar av betydelse för kommunikation. Sedan kan man alltid diskutera kostnader och kursinnehåll för enskilda kurser, men det är en annan sak. Min poäng här är att just eftersom det gäller Twitter kan artikelförfattarna göra sig lustiga och spela an på populistiska strängar på ett helt annat sätt än om det gällt utbildning i kommunikation via till exempel TV eller radio.
Saken blir inte bättre av att den aktuella myndigheten slarvigt i artikeln konsekvent kallas "Forskningsrådet". Författarna är uppenbart okunniga om att det finns flera myndigheter som är forskningsråd. Den här aktuella myndigheten var forskningsrådet Formas, med det får läsaren själv googla sig fram till för att få veta. Artikelförfattarna tror uppenbarligen att myndigheten heter "Forskningsrådet".
Så javisst - granska gärna myndigheters sätt att bedriva internutbildningar. Men den som gör sig lustig över internutbildningar i användandet av sociala medier just för att utbildningen handlar om sociala medier visar bara att hen inte förstått så mycket av dagens mediesamhälle.
Ser just att kursgivaren Brit Stakston själv också skrivit om kursen och om Aftonbladets artikel. Hennes text kan läsas här. Läs även Ulrika Hedmans kloka text i ämnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)