Dagens Demoskop ingen rolig läsning för de rödgröna

Dagens opinonsmätning från Demoskop utgör sannerligen ingen rolig läsning för de rödgröna. Den borgerliga alliansregeringen har ett försprång på 6.6 procentenheter, vilket är deras överlägset största ledning under mandatperioden. Moderaterna blir största parti på 34.5 procent. Socialdemokraterna stannar på 29.9 procent, vilket är partiets lägsta stöd någonsin i en Demoskopmätning.

En mätning gör ingen sommar. Men det är otvetydigt så att Socialdemokraterna och de rödgröna befinner sig i en nedåtgående trend. Hur stark den är får vi en mer bestämd uppfattning om på fredag i nästa vecka då Statistiska Centralbyrån (SCB) redovisar sin stora mätning med ungefär 9 000 personer i urvalet. SCB:s mätning är den som är mest auktoritativ och det block som ett valår leder i SCB:s junimätning brukar också ta hem valet.

Visst går det att spekulera i att finanskrisen och presentationen av de rödgrönas valplattform fortfarande ligger oppositionen i fatet. Men finanskrisen har åtminstone tillfälligt hamnat i medieskugga och de förslag som de rödgröna presenterade för några veckor sedan kan knappast förklara Socialdemokraternas tillbakagång. För det är Socialdemokraterna som minskar, såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet visar små uppgångar (givet att Demoskopmätningen avspeglar verkligheten).

Sannolikt är det så att de rödgröna sympatisörerna och potentiella väljarna just nu är kraftigt nedmobiliserade och att flera av dessa säger sig välja soffan i stället för att rösta rödgrönt. Ju närmare valdagen vi kommer desto fler rödgröna sympatisörer kommer också att uppge att de avser att rösta rödgrönt. Här finns viss tröst för rödgröna tigerhjärtan.

Mona Sahlins svaga opinionsiffror är ett vanligt diskussionsämne. Resultaten av dessa mätningar tenderar att bli självuppfyllande. De väljare som dagligdags matas med uppgifter i media om det svaga förtroendet för Mona Sahlin skall sedan själva i olika mätningar ta ställning till vilket förtroende de har för Mona Sahlin. Det blir en ond cirkel, svår för Mona Sahlin och Socialdemokraterna att ta sig ur.

Jag tror inte att Mona Sahlins svaga siffror i opinionen kan förklara särskilt mycket av Socialdemokraternas tillbakagång. Svenska väljare röstar i huvudsak på parti, inte på person. Men de små partiledareffekter som ändå finns handlar oftast om väljarförflyttningar inom blocken. Så en del av Socialdemokraternas tillbakagång och Miljöpartiets framgång kan säkert bottna i en Wetterstrand-effekt (eller Sahlin-effekt). Däremot har de svenska väljarnas uppfattning om Mona Sahlin knappast mer än en marginell betydlese för skillnaden mellan de båda blocken.

SCB:s mätning som redovisas på fredag blir viktig. Inte så mycket för dess innehåll i sig, utan för att den kommer att inrama de politiska förutsättningarna inför sommaren och inte minst det kokande Almedalen.

Jag kommenterar Demoskop-mätningen för Expressen här.

Ulf Carmesund hemma igen - och snart styr M/s Rachel Corrie mot Gaza

I dag kom Ulf Carmesund åter till Sverige, efter några dygn i israelisk fångenskap. Ulf Carmesund är internationell sekreterare för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen och var en av de elva svenskar som fanns ombord på Ship to Gaza. Lite medtagen men stark och samlad mötte han i dag svenska medier vid välbesökta presskonferenser i Stockholm och i Göteborg.

Carmesund berättade bl a hur fartyget stormades av israeliska soldater beväpnade med automatvapen, gummikulor och tårgas och hur fartygets kapten blev slagen med en gevärskolv i huvudet. Han berättade också uttrycksfullt om den förödmjukande behandling han utsattes för under sin tid i fångenskap. (Hela presskonferensen i Stockholm kan ses här.)

Jag är oerhört lättad över att Ulf Carmesund nu är hemma hos sin hustru och sina tre barn i Alingsås. Tragedin med Ship to Gaza har också fört en del goda saker med sig. Den internationella opinionen tycks nu mer enig än någonsin om att den grymma och politiskt kontraproduktiva blockaden av Gaza måste brytas. Egypten har redan öppnat sin del av gränsen och bidrar därmed till att urholka blockaden ytterligare.

Nu vänds blickarna mot det irländska fraktfartyget M/s Rachel Corrie som är på väg med förnödenheter i lasten till Gaza. M/S Rachel Corrie är döpt efter den amerikanska aktivisten Rachel Corrie som år 2003 dödades av en bulldozer när hon som mänsklig sköld försökte hindra israeliska soldater från att riva ett hus i Gaza. M/s Rachel Corrie befinner sig runt 400 sjömil från Israel ute i Medelhavet. Ombord på fartyget finns bl a mottagaren av Nobels fredspris irländskan Mairead Maguire och förre koordinatorn för FN:s biståndsprogram i Irak Denis Halliday. Irlands premiärminister Brian Cowen har offentligt krävt att fartyget släpps igenom den ”omoraliska och kontraproduktiva” militärblockaden. "Om våra medborgare skadas får det mycket allvarliga konsekvenser", hotade premiärministern.

Israel har genom sitt övervåld och sina folkrättsbrott i samband med attacken mot Ship to Gaza ytterligare stärkt sin internationella isolering. Det är trist, för att uttrycka det milt. Någonstans kommer det politiska priset att få betalas. Jag tvivlar på att den israeliska regeringen lyckas hålla ihop året ut.

Ship to Gaza - hur påverkas fredsprocessen?

Under rubriken Ship to Gaza – kan tragedin vändas till något positivt? skriver jag i dag en artikel i Göteborgs-Postens kulturdel (ännu ej på nätet). Här kommer ett par utdrag ur texten.

Den politiska och humanitära manifestationen Ship to Gaza slutade i blodigt kaos. Trots lång förberedelsetid och trots att media och världsopinion noga följde Ship to Gaza lyckades inte Israel med fredliga medel hejda fartygen. Finns det då några möjligheter att denna ohyggliga händelse ändå skulle kunna vändas till något gott?

Ansvaret för den våldsamma upplösningen på Ship to Gaza vilar tungt på den israeliska regeringen. Visst kan det vara sant att några aktivister ställde sig till våldsamt motvärn när de israeliska soldaterna stormade fartygen. Visst kan det vara sant att det uppstod handgemäng och att några aktivister kom över israeliska vapen. Men faktum kvarstår. Tungt beväpnad israelisk militär stormar nattetid på internationellt vatten fartyg bemannat med civila aktivister och lastade med förnödenheter till ett utsatt folk. Folkrätten är glasklar. Ove Bring, landets kanske mest ansedde folkrättsexpert, säger att Israel inte har ”rätt att utanför sitt eget territorialhav på internationellt vatten etablera säkerhetszoner och agera militärt inom dessa säkerhetszoner.” Det är Israel som inleder våldshandlingarna och därför också Israel som har huvudansvaret för våldets konsekvenser.

Paradoxalt nog råder det stor enighet om hur en lösning på den israelisk-palestinska konflikten bör se ut. Israel har rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Palestinierna har rätt till en stat vid sidan av Israel, belägen på Västbanken och Gazaremsan. Huvuddelen av de olagliga israeliska bosättningarna på Västbanken skall avvecklas och muren rivas. Staden Jerusalem skall bli huvudstad för både Israel och för Palestina. De palestinska flyktingarna har visserligen rätt att återvända även till Israel. Men ett återvändande i stor skala är inte genomförbart, och palestinierna kommer i stället att få ekonomisk kompensation.

Men Djävulen sitter som bekant i detaljerna. Även om parterna är överens om stora delar av slutmålet är de inte överens om vägen dit. Därför måste de ha hjälp av omvärlden för att nå fram. USA:s president Barack Obama har gått längre än någon tidigare amerikansk president genom att definiera upprättandet av en palestinsk stat som en del av USA:s nationella intresse. Därmed finns det ingen återvändo. Den palestinska staten kommer att upprättas – frågan är inte om utan när och hur.

Den blodiga upplösningen på Ship to Gaza stärker pressen på Obama att skärpa kraven på Israel. Det är möjligt att dessa krav kommer att öka pressen på den israeliska regeringen så mycket att den inte längre förmår hantera sina interna spänningar utan tvingas avgå. En ny israelisk regering tycks vara ett nödvändigt villkor för att fredsprocessen skall kunna påbörjas.

”Sörj inte – organisera” skrev Joe Hill i ett brev till en vän strax före sin avrättning. Bästa sättet att hedra de människor som dödades i aktionen mot Ship to Gaza är att hålla fast vid principen om icke-våld och lägga all kraft på att organisera ett fredsarbete där folkrätten och inte våldet sätts i centrum.

Massiv kritik mot Israel efter attacken mot Ship to Gaza

Kvällens manifestation för Ship to Gaza på Gustav Adolfs Torg i Göteborg - där jag medverkade som talare - blev ett starkt uttryck för den massiva kritik som mött Israel efter morgonens blodiga attack. Representanter för samtliga riksdagspartier utom Kristdemokraterna medverkade med anföranden eller appeller.

Jag har medverkat i en och annan Palestinamanifestation under årens gång, men kan inte minnas någon som haft lika många deltagare. Mötet samlade betydligt fler deltagare än t ex 1 maj-mötena här i Göteborg. Bilder från Sergels Torg i Stockholm visar också prov på den heliga vrede som så många människor känner inför Israels folkrättsvidriga aktion. Genom att olagligt angripa en humanitär hjälpinsats har arrogansen nått en punkt där den ytterst och inifrån hotar Israel som demokrati och civilisation.

Kritiken mot Israels agerande visar en mycket stor bredd. EU:s utrikesminister Catherine Ashton kräver att blockaden av Gaza omedelbart hävs och ett ovillkorligt öppnande av gränsövergångar för att släppa in humanitär hjälp, kommersiella varor och personer till Gaza. Utrikesminister Carl Bildt talar om ett oacceptabelt israeliskt övervåld och folkrättsprofessor Ove Bring slår fast att Israels aktion utgör ett folkrättsbrott.

Men ord är en sak - handling en annan. Nu måste en internationell och oberoende utredning få ta ställning till vad som hänt och kunna ställa de ansvariga inför rätta. Sedan får vi hoppas att det som inträffade kan vändas till något gott - jag har en artikel på det temat på Göteborgs-Postens kultursidor i morgon.

Jag nås också av beskedet att Broderskapsrörelsens internationelle sekreterare Ulf Carmesund som var ombord på ett av fartygen är oskadd, men har förts till Elafängelset i Beersheba i Israel.

Ship to Gaza - ett tungt ansvar vilar på Israels regering

I efterhand inser man att det var naivt att tro att Israel passivt skulle invänta att den humanitära konvojen Ship to Gaza i fullt dagsljus närmade sig Gaza. I stället slog Israel till nattetid, av allt att döma på internationellt vatten. Antalet döda är ännu okänt.

Enough is enough. Tungt beväpnad israelisk militär stormar nattetid på internationellt vatten ett humanitärt hjälpfartyg med obeväpnade aktivister. Ansvaret vilar tungt på den israeliska regeringen. Om det skall gå att se något positivt som kan komma ur detta ohyggliga, så vore det att omvärlden och USA nu skärper kraven på ytterligare på Israel, Eller att den israeliska regeringen inte längre förmår hantera sina inre spänningar utan tvingas avgå. En ny israelisk regering tycks vara ett nödvändigt villkor för att fredsprocessen skall kunna påbörjas igen.

Jag har inga uppgifter ännu om Broderskapsrörelsens representant Ulf Carmesund som fanns med på en av båtarna. Det tycks emellertid som att de mesta våldshandlingarna utspelade sig på fartyget från Turkiet.

Ship to Gaza - avgörandets stund närmar sig

Ship to Gaza har riktat världsopinionens blick på den israelisk-palestinska konflikten och på de svåra levnadsvillkor som plågar den palestinska befolkningen i det isolerade Gaza. I sin enkelhet visar Ship to Gaza på det absurda i situationen. Åtta fartyg fyllda med förnödenheter styr mot människor i nöd. Men fartygen kommer inte att släppas igenom, utan i stället stoppas på vägen av israeliska militärfartyg och patrullbåtar.

I skrivande stund har de åtta fartygen nu styrt färden mot hamnen i Gaza med beräknad ankomst i morgon måndag. Ingen vet vad som kommer att hända när de åtta båtarna möts av israeliska militärfartyg. Sannolikt kommer Israel att uppmana båtarna att styra norrut mot ett uppsamlingsläger i Ashdod i Israel där lasten skall överlämnas och varifrån de aktivister som finns på fartygen skall sändas hem. Om aktivisterna inte frivilligt följer dessa instruktioner kommer de sannolikt att bordas av de israeliska fartygen och konfrontation uppstå. Läget är spänt, och det är viktigt att båda parter gör sitt yttersta för att undvika alla våldshandlingar.

Stödet för Ship to Gaza är stort. I Sverige skriver liberala Expressens ledarsida under rubriken Släpp in dem att Israel måste häva blockaden och sluta en uppgörelse med Hamas. Den israeliska tidningen Haaretz beskriver den israeliska blockaden som ett gigantiskt misslyckande och att Israel måste påbörja indirekta förhandlingar med Hamas.

Västmakternas försök att isolera Hamas – som kom till regeringsmakten genom fria val på de palestinska områdena – har varit olyckligt i tre avseenden. För det första har isoleringen stärkt de fundamentalistiska och hökaktiga krafterna inom Hamas, vilket lagt grunden för den politiska repression och rättsövergrepp som i dag präglar delar av Hamas styre på Gaza. För det andra har isoleringen av Hamas försvårat arbetet med att få till stånd en reell försoningsprocess mellan Hamas och Fatah, en försoningsprocess som är nödvändig för att nå framsteg i fredsprocessen mellan israeler och palestinier. För det tredje har isoleringen av Hamas bidragit till att urholka det palestinska folkets tilltro till demokratin – Hamas vann ju de kanske mest demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden.

Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen finns representerade i Ship to Gaza genom vår internationelle sekreterare Ulf Carmesund som befinner sig på båten Sofia. Ulf Carmesund fick hoppa in på kort varsel, då förbundet ursprungligen skulle ha representerats av den ärrade veteranen Evert Svensson. Men Evert fick avstå då arrangörerna beslöt att dra en åldersgräns för deltagande vid 65 år. Evert fyller 85 år om ett par veckor... Jag var själv erbjuden att delta, men personliga omständigheter gjorde det svårt att genomföra (och ja, jag tillstår att jag inte är särskilt förtjust i båtar överhuvudtaget...).

Jag återkommer med kommentarer kring Ship to Gaza under händelsernas gång.

Rödgrön utrikespolitik och amerikanska militärbaser

I dag skriver jag i Expressen om rödgrön utrikespolitik och amerikanska militärbaser.

Samarbetet mellan de rödgröna partierna har inneburit en radikalisering av den socialdemokratiska utrikespolitiken. Plattformen "En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder" utgör en välbehövlig vitamininjektion i socialdemokratisk utrikespolitik. I plattformen betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid.

USA-kritiken är iögonfallande. En rödgrön regering skall verka för att USA:s blockad mot Kuba hävs samt att USA ansluter sig till den internationella brottmålsdomstolen ICC. De rödgröna kräver att USA stänger fängelset på Guantanamo under 2010 och att fångarna får sina fall behandlade i enlighet med de mänskliga rättigheterna. USA ska avveckla sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal.

När det gäller den enskilda uppmärksammade formuleringen om alla amerikanska militärbaser utanför USA ska avvecklas så är den ur socialdemokratisk synvinkel ett olycksfall i arbetet. Miljöpartiet och främst Vänsterpartiet tycker formuleringen är bra som den är, medan Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin får göra sitt bästa för att förklara att den egentligen betyder något annat än vad det står.

Det är viktigt att en ny rödgrön utrikespolitik inte blir ett nostalgiskt tillbakablickande till Palme-eran. En rödgrön utrikespolitik måste ta utgångspunkt i grundläggande värden om frihet, jämlikhet och solidaritet och utifrån dessa forma en konkret politik för en värld som är betydligt mer individualiserad och betonar mänskliga rättigheter mycket starkare än vad som var fallet under det kalla krigets dagar. Den gemensamma rödgröna plattformen är en bra början.

Hela artikeln kan läsas här.

Svenska folket mer positiva till invandrare och till invandring

På DN Debatt presenterar i dag Marie Demker resultaten från den senaste SOM-undersökningen om svenska folkets inställning till invandrare och flyktingar. Resultaten är uppmuntrande. Aldrig tidigare har svenskarnas attityder till invandrare varit så accepterande som nu. Även inställningen till flyktingmottagandet är mer positiv i dag än när mätningarna började 1993.

Hela artikeln kan läsas här. Se också Vänstra Strandens blogg här.

Parallellt publiceras den senaste opinionsmätningen från SKOP som visar på bibehållet övertag för det rödgröna blocket (5.1 procentenheter), samtidigt som Sverigedemokraterna rasar till 2.9 procent.

Det är klart att dessa båda nyheter innebär en politisk och psykologisk uppförsbacke för Sverigedemokraterna inför den stundande valrörelsen. Jag tillhör ju dem som konsekvent hävdat att Sverigedemokraterna får svårt att ta sig över fyraprocentsgränsen, samt att den stora svårigheten för de rödgröna inte består i att vinna valet 2010 utan att behålla makten 2014. Hittills håller min bedömning streck.

Kanske att dessa båda undersökningar också förmår bidra till att skapa lite lugn och sans i den stundtals inflammerade debatten om flyktingfientlighet och Sverigedemokraterna. Tonläget i den debatten utgår ibland från att främlingsfientligheten i Sverige ökar och att det är mer eller mindre givet att Sverigedemokraterna tar en plats i riksdagen. Sverige är faktiskt ett av de länder i världen där främlingsfientligheten är lägst och inställningen till invandrare och invandring mest positiv. Det är ett privilegium att få leva i ett sådant land - vilket förstås inte innebär att de problem som finns inom integrationspolitiken (liksom inom alla politikområden) skall sopas under mattan.

Men alla val skall vinnas och mycket talar för att valrörelsen 2010 blir hård och jämn. Dagens redovisade mätningar ger visserligen råg i ryggen åt de rödgröna - men innebär inte att de lugnt kan luta sig tillbaka och reflektera över ministerposternas fördelning. Hårt arbete och ödmjukhet inför uppgiften är nödvändigt för att det rödgröna överläget i opinionen skall räcka hela vägen in i Rosenbad.

Vad väntar Kristdemokraterna efter valet 2010 - himmel eller helvete?

Uppdatering finns längst ned i posten!

Kristdemokraterna (KD) under Göran Hägglunds ledning är ett parti med problem. Partiet guppar som ett flöte kring fyraprocentsgränsen, och inte mycket pekar idag på att partiet skall kunna göra några signifikanta framsteg i väljaropinionen före valet. KD:s problem behandlas i SVT Agenda i kväll, med Göran Hägglund på plats i studion.

En av de svåra frågorna för Göran Hägglund att brottas med är varför en allmänborgerlig väljare skulle rösta på just KD i stället för på Moderaterna, Centern eller Folkpartiet. Visst - partiet har en liten kärntrúpp kristna väljare. Men den kärntruppen är inte tillräckligt stor för att garantera en fortsatt riksdagsplats eller att partiet skall förmå bryta sin nedågtående trend i valen. Valet 1998 fick KD 11.8 procent av rösterna. I valet 2002 sjönk röstandelen till 9.2 procent och i valet 2006 sjönk den ytterligare till 6.6 procent.

För att attrahera den allmänborgerlige väljaren måste KD utmejsla några profilfrågor som skiljer ut partiet från de övriga borgerliga partierna. Hittills har man inte lyckats något vidare. En av profilfrågorna från valrörelsen 2006 (sänkt bensinskatt) vill partiet nu helst kasta i glömskans sjö. Två av de övriga profilfrågorna kompromissade sönder i regeringsmaskineriet (fastighetsskatten, vårdnadsbidraget). Partiets motstånd mot samkönade äktenskap slutade i ett nederlag.

Jag har tidigare argumenterat för att det finns ett politiskt utrymme för kristdemokratin att ta strid för en mer generös flykting- och asylopolitik samt ett stopp för urvattningen av enprocentsmålet för svenskt bistånd. Inte för att dessa frågor i sig är valvinnande. Men KD skulle inmuta ett frågeområde där partiet har en ideologisk trovärdighet. En profilering i dessa frågor skulle bli en ideologisk markör riktad till de allmänborgerliga väljare som brinner för humanitära värden, nu när Folkpartiet (med enskilda undantag) abdikerat i dessa frågor.

Men KD och Göran Hägglund har inte visat några som helst tecken att gå i den riktningen. I stället försöker partiet övertriumfa Moderaterna och Folkpartiet i frågor om lag och ordning och rop om strängare straff. Från högerpopulisterna i Ny Demokrati har KD övertagit uttrycket "verklighetens folk" och spelar upp en motsättning mellan kulturelit och folk. Retoriken har hittills - dessbättre - visat sig föga framgångsrik.

Jag tror att Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen. Den kristna kärntruppen tillsammans med allmänborgerliga stödröster ger sannolikt partiet ett röststöd motsvarande det man erhöll i 1994 års val, d v s 4.1 procent. Men marginalerna är små. Det känns som att 2010 års val blir ett ödesval för partiet. Om KD trillar ur riksdagen, kommer partiet då verkligen att lyckas ta sig tillbaka? Jag tvivlar på det.

Uppdaterat kl 22.00, efter Agenda-inslaget: Göran Hägglund gjorde som vanligt en gedigen insats i Agenda-inslaget. Han tappade knappast några väljare, men vann nog inte några nya heller. När han ombads ange KD:s profilfrågor toppade han med "äldreomsorg". Jodå, de äldre åldersgrupperna är säkert en i någon mening rätt tänkt målgrupp för KD. Men en profil kräver skärpa och vasshet. Jag ser inte riktigt på vilket sätt KD:s politik i frågor om äldreomsorg har den skärpan.

Sifo: väljarna om de båda blockens förmåga till ekonomisk krishantering

Sifo har frågat svenska folket om de båda politiska blockens förmåga till ekonomisk krishantering. På frågan "vilka tror du är bäst på att hantera svåra ekonomiska kriser?", svarar 54 procent en borgerlig regering och endast 29 procent en rödgrön regering. 16 procent svarar vet inte.

Jag gav följande kommentar till TT:

Sifo-mätningen förstärker bilden att de svenska väljarna har en starkare tilltro till alliansregeringens förmåga att hantera ekonomiska kriser än vad de har till de rödgrönas förmåga. Jag tror det finns två skäl till resultaten. För det första har väljarna i tidigare undersökningar givit ett gott betyg åt den borgerliga alliansregeringens sätt att hantera den förra finanskrisen. För det andra har den borgerliga alliansregeringen lyckats hålla ihop och därigenom visa regeringsduglighet under den gångna mandatperioden. De rödgröna är helt oprövade som regeringsalternativ.

Kommer väljarnas tilltro till alliansregeringens ekonomiska krishanteringsförmåga att påverka valutgången? Det är naturligtvis oerhört många faktorer som påverkar valet. Men i dagsläget förefaller det som att en ny finans- eller valutakris under valrörelsen skulle gynna de borgerliga allianspartierna och missgynna de rödgröna.

Expressens namn- och bildpublicering av de misstänkta för brandattentatet mot Lars Vilks

I en artikel fylld av visserligen behärskad men ändå helig vrede kritiserar Martin Aagård Expressens beslut att publicera namn och bild på de båda bröder som häktats misstänkta för brandattentatet mot Lars Vilks. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson försvarar beslutet att publicera bilderna - trots att ingen av de båda pojkarna dömts - med att attacken mot Vilks riktat sig mot "yttrandefriheten och tryckfriheten" och att pojkarnas namn och utseende därför är av "uppenbart allmänintresse". Uppenbart var ordet, sa Bull.

Den yngste brodern är 19 år och var så svårt brännskadad att han inte kunde närvara vid domstolsförhandlingen. Aagård skriver: Men Mattsson är alltså inte bara säker på att bröderna är skyldiga utan även att bägge agerat frivilligt, att de varit vid sina sinnens bruk, och till och med på varför de gjort som de gjort. "Bröderna NN drevs av hat mot Lars Vilks" står det rubriken. En sak är i alla fall säker, efter Thomas Mattssons beslut är deras möjligheter i det svenska samhället exakt lika med noll.

Jag delar Aagårds vrede angående namn- och bildpubliceringen. I frågan om Vilks ovillkorliga yttrandefrihet är vi alla eniga. Men i min mage känns det som att Expressens namnpublicering har mindre med allmänintresse och betydligt mer med lösnummerförsäljning att göra.

Jag förstår att namnutpekande i bloggar och olika forum på nätet nu blivit så vanligt att det är svårt för den tryckta pressen och etermedia att hålla emot. Men civilkurage är inte att följa strömmen, utan att ha kraften att utgöra en ö i strömmen. I denna pressetiska fråga smeker Expressen populismen medhårs, i stället för att göra motstånd.

P.S. I skrivande stund säger Lars Vilks i Studio Ett i P 1: Vi har för många muslimer i Sverige i relation till de resurser vi sätter in för att integrera dem. Hoppsan.

Piratpartiet, The Pirate Bay och transhumanismen

I dag blev det känt att Piratpartiet ger den kontroversiella fildelarsajten Pirate Bay ett hem genom att upplåta bandbredd åt Pirate Bays hemsida och sökmotor. Pirate Bay låg nere under måndagen då en tysk domstol beordrat internetleverantören Cyberbunker att koppla bort Pirate Bay från nätet. Domstolen påstås i sin tur ha agerat efter påtryckningar från de internationella filmbolagen.

Åtgärden är ett politiskt snilledrag av Piratpartiet och dess ordförande Rick Falkvinge (eller vem som kom på idén). Piratpartiet har seglat i medieskugga ett tag, och behöver en skjuts framåt för att på allvar kunna göra sig gällande i den stundande valrörelsen. Pirate Bay fälldes i tingsrätten förra året och hovrätten kommer att pröva målet först efter höstens val. Nu får Piratpartiet stora rubriker och genom att knyta ihop sig med Pirate Bay så underlättar Piraterna sin mobilisering i valrörelsen.
Rick Falkvinge förnekar att det rör sig om en provokation: Tvärtom är det en markering att vi står för vad vi säger. Om det är någon som provocerar så är det snarare upphovsrättslobbyn som försöker angripa samhällskritisk infrastruktur med alla till buds stående medel. I min värld är det ett sabotage i klass med att spränga en kraftstation eller något motsvarande.

Piratpartiets utspel blev en ovälkommen överraskning för såväl alliansregeringen som för de rödgröna. Det har funnits förhoppningar om att Piraterna seglat färdigt och att övriga partier - kanske främst de rödgröna - genom en nu något mer insiktsfull politik i frågor kring integritet och kunskap skulle kunna attrahera de främst unga väljare som röstade Pirat i Europavalet. Men ju mer Piratpartiet syns och hörs i media i dessa sammanhang, desto större möjlighet att ungdomsväljarna (och även andra väljargrupper, förstås) ser Piraterna som ett tänkbart alternativ även i riksdagsvalet.

Angående Piraterna vill jag också puffa för Torbjörn Westers intressanta artikel i senaste numret av Filosofisk tidskrift (2/2010, ej på nätet): Piratpartiet och transhumanismen. Med transhumanism menas ungefär tanken att vetenskapen bör användas för att förbättra människokroppen utöver den "normala" potentialen, t ex genom att byta ut ett normalseende öga mot ett konstgjort öga som ger ännu bättre syn.

Kan ett parti, frågar Wester, som bygger sin politik på uppfattningen att "de förstår sig på" och välkomnar "den nya tekniken" förhålla sig neutralt till transhumanismen? Wester tvivlar på att så skulle vara fallet, och illustrerar sin tes med citat av Pirater eller Piratpartiet närstående personer som Isobel Hadley-Kamptz, Christopher Kullenberg, Karl Palmås och Oscar Swartz. Just Oscar Swartz får illustrera transhumanismens teknikoptimism med följande citat ur en krönika i Computer Sweden: Hur kan vi ta människan bortom sina - till synes givna - biologiska begränsningar genom att använda förnuftet? Hur kan vi få bukt med åldrandet och leva i 500 år eller mer? Kan vi bli riktigt smarta genom att injicera en miljard nanodatorer i hjärnan eller få elefantminnen av att knapra piller?

Artikeln ger förstås inga definitiva svar på frågan om det finns ett släktskap mellan Piratpartiets teknikoptimism och transhumanismen. Men den sätter fingret på flera relevanta frågor kring vad det innebär att vara människa. Det är vackert så. Och det blir en spännande valrörelse - även om de transhumanistiska frågeställningarna lär lysa med sin frånvaro.

Lars Vilks och Åke Green - lika som bär?

Försöket till mordbrand mot konstnären Lars Vilks hus utanför Nyhamnsläge är ett illdåd och måste beivras med alla lagen till buds stående medel. Det samma gäller för överfallet på Vilks i samband med hans föreläsning i Uppsala för några dagar sedan.

Men det gäller att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. På samma gång som vi starkt tar avstånd från och bekämpar hoten och attentaten mot Lars Vilks är det viktigt att komma ihåg att han inte är någon hjälte. Lars Vilks väljer i sina konstnärliga projekt att konsekvent kränka och förödmjuka många människor. Det är hans konstnärliga frihet att göra så - och den konstnärliga friheten och yttrandefriheten måste vi värna. Först om Vilks använder sin konstnärliga frihet till att begå hets mot folkgrupp skall han lagföras och dömas i domstol.

Debatten kring Lars Vilks har klara beröringspunkter med debatten om pingstpastorn Åke Green, som i en predikan den 20 juli 2003 uttalade sig om homosexuella på ett sätt som många uppfattade som djupt kränkande och förödmjukande. Åke Green dömdes av tingsrätten för hets mot folkgrupp, men friades därefter av hovrätten och högsta domstolen.

På samma sätt som Lars Vilks söker sig till offentligheten för att visa upp sin konst så inbjöd Åke Green medierna till sin predikan för att få uppmärksamhet för sin syn på de homosexuella. På samma sätt som yttrandefriheten ger Lars Vilks rätt att genomföra sina provokationer så ger religionsfriheten Åke Green rätt att genomföra sina provokationer. Yttrandefriheten och religionsfriheten är fundamentala i en demokrati och i en rättstat och skall värnas med full kraft.

Men Åke Green kränker och förödmjukar människor genom sina predikningar och han är ingen hjälte. Lars Vilks kränker och förödmjukar människor genom sina konstverk och han är heller ingen hjälte.

Likheterna mellan Lars Vilks och Åke Greens agerande har också diskuterats här.

De politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier

I dag skriver jag i på Expressens debattsida om de politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier. Artikeln avslutar en artikelserie i ämnet, med tidigare inlägg av Socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson (som målar upp en ljus bild och betonar att partierna måste ”våga släppa loss kraften hos sina anhängare på nätet” och ”låta internets principer styra”), Brit Stakston, specialist på sociala medier (som målar upp en mörk bild och hävdar att de sociala mediernas möjligheter ”missas totalt av samtliga partier i dag”) samt S-bloggaren Erik Laakso (som beskriver det Socialdemokratiska bloggnätverket Netroots som en välregisserad hejaklack till partiet).

I flera avseenden är Stakstons och Laaksos dystra bild befogad. Det finns fortfarande alltför många politiker och kampanjstrateger som inte förstår de sociala mediernas logik eller hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar villkoren för det politiska livet. Visst finns det undantag. Göran Hägglund och Gudrun Schyman briljerar på Twitter och Thomas Bodström visar självdistans genom att döpa sin ambitiösa blogg till Bodströmsamhället. Men vi ser också motsatsen: Urban Ahlin gav stenåldern ett ansikte när han för en tid sedan (DN 26/10 -08) kritiserade Pär Nuder för att i sina memoarer vara alltför frispråkig. Ahlin förespråkade 20 år av strängaste sekretess kring partistyrelsens möten, annars ”kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det”.

Men jag tycker också att Stakston och Laakso gör det lite lätt för sig när de hävdar att partierna skall släppa kontrollen eller "våga släppa varumärket". De svenska partierna dominerar det politiska livet på ett helt annat sätt än i USA och de amerikanska partiernas varumärken är vagare i sina konturer. De politiska riskerna för partierna att släppa sina varumärken är därför större i Sverige än i USA.

Särskilt för Socialdemokraterna - ett gammalt klassparti med stark partiapparat – finns det skäl för oro. Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vem tar ansvar för den politiska helheten och gemenskapen om engagerade väljare rusar från sakfråga till sakfråga?

Men det finns ingen väg udenom, för att citera Ibsen. I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt. Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Socialdemokraternas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.

Artikeln i sin helhet kan läsas här.

Queer-kommunister mot HBT-liberaler?

Den 12-16 maj pågår HBT-festivalen i Göteborg. HBT-Festivalen grundades 2007 av Göteborgs Stadsteater, Kulturhuset Blå Stället, Röhsska museet, Pustervik, och Världskulturmuseet. HBT står för - vilket ju nästa alla känner till i dag - homosexuella, bisexuella och transpersoner.

HBT-rörelsen är inte och har aldrig varit någon homogen rörelse. Inför årets HBT-festival känns det som att skiljelinjerna börjar utkristallera sig ännu lite tydligare. En av skiljelinjerna formuleras skarpt av de s k Regnbågsrabulisterna, vilka i samband med Regnbågspromenaden mellan GöteorgsOperan och Götaplatsen på söndag tågar i en egen avdelning under svarta fanor.

Regnbågsrabulisterna vilar på stabil queer-grund och knyter samman sin kamp med en global befrielsekamp bortom sexuell läggning och könsidentiteter:

Vi förenas av att vi påtalar det som de vill avföra från dagordningen; att heterosexismen är förenad med rasism, sexism och kapitalism; att kampen mot nationalstat, köttindustri och löneslaveri är viktigare för våra queera liv, än ett sponsoravtal med något PR-hungrigt företag.

Den strategiska fienden i denna kamp blir den s k regnbågsliberalismen, vilken regnbågsrabulisterna menar blivit en del av etablissemanget och av maktordningen: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Alla som röstar på alliansen är straighta. Och: Vägra kallas HBT!

HBT-rörelsen är och har varit en mycket framgångsrik frihetsrörelse. Men som de flesta andra frihetsrörelser riskerar den att låta sig pacificeras av sina framgångar. I den svarta medborgarrättsrörelsen i USA eller i befrielsekampen mot kolonialismen ser vi samma mönster. Ledarskapet kritiseras av grupperingar inom rörelsen som menar att ledarskapet gått för långt i sina kompromisser och säljer ut rörelsens ideal för att få vara nära - eller till och med en del av - makten.

HBT-rörelsen är inte och kan inte vara en homogen rörelse. Därför är det bra att skiljelinjerna synliggörs så att var en en kan förhålla sig till dem. Jag har svårt för det militanta språkbruket som Regnbågsrabulisterna använder sig av. Men jag uppskattar att de lyfter blicken bortom den egna kampfrågan. Deras perspektiv bidrar till att påminna om att olika sorters förtryck sällan kan analyseras separat och om att framgången alltid har ett pris.

Jag vill också passa på att puffa för filmen "Sedelärande instruktionsmusikal i revolutionärt uppförande" med underrubriken "Som ett homoerotiskt möte mellan Jane Fonda och Ulrike Meinhof" vars urpremiär jag idag såg på fina biografen Roy i Göteborg. En mycket begåvad film, av Lasse Långström och Leo Palmestål om queeriga kampstrategier i en heteronormativ värld. Jag fastnade särskilt för den s k Bengt Alsterlind-metoden mot dumma frågor. Blodigt värre, men inte på det sätt man kanske kunde tro.

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i "duell"

Uppdaterad efter Agenda-debatten mellan Sahlin och Reinfeldt:

Det blev - som så ofta - en mycket jämn debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Reinfeldt fick särskilt i början möjligheter att utöva sin bästa gren - sprida förtroende och ge en bild av ordning och reda. Reinfeldt talar skattesänkningar - man får lätt bilden av att Reinfeldt tror att det inte finns något problem i världen som inte kan lösas med hjälp av skattesänkningar. Kanske att t o m vädret blir bättre med sänkt skatt.

Mona Sahlins bästa gren är ideologi. Bara ett jämlikt samhälle kan vara pluralistiskt, var en bra oneliner.

Debatterna mellan Sahlin och Reinfeldt kommer inte att avgöra valet. Men de höjer den politiska temperaturen och bidrar till att mobilisera de egna anhängarna.

*

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i duell. Så marknadsför SVT Agenda kvällens direktsända debatt mellan oppositionsledaren och statsministern. Jag är kanske överkänslig, men jag funderar lite över varför Agenda-redaktionen väljer att använda ordet "duell" i stället för "debatt". Ordet duell leder tankarna till tävlingsmoment, och en politisk debatt är faktiskt ingen tävling (även om de olika partierna konkurrerar om väljarnas röster och gunst). Ordet "duell" är också en metafor som har sin grund i en våldshandling, ibland med dödlig utgång.

Ordvalet är ingen stor sak. Jag förstår ju att Agenda vill locka tittare genom att använda ett ord som andas dramatik och kamp, i stället för saklig debatt. Men - som jag brukar säga - Djävulen sitter i detaljerna. I det här fallet tror jag inte det hade varit något problem för Agenda-redaktionen att locka tittare med en lansering som utlovar dramatik och relevans även om man använt ordet "debatt". Det är ju faktiskt en debatt som skall genomföras.

Jag syndar själv på nåden ibland och analyserar det politiska livet i termer som t ex "slagfält", "attacker" eller "gå på offensiven". Därför väljer jag här att inte kasta någon sten - det skulle klirra för mycket när glashuset gick sönder. Men det skadar inte att då och då tänka efter och reflektera över sina ordval. Den politiska vänstern har ibland en olycklig förkärlek för en våldsromantisk terminologi. (Extremhögern skall vi bara inte tala om.)

Vem kommer då att vinna debatten? (Se - nu använde jag ordet "vinna" som om det vore en tävling.) Med debattvinsten är det som med skönheten - den sitter i betraktarens öga. Det är ofta underhållande att iaktta hur vänster- respektive högermänniskor självklart utpekar den egna sidan till segrare i debatten. Ett exempel är mediernas nätomröstningar om vem som "vann debatten", där den borgerliga sidan i princip alltid får mer än 2/3 av rösterna. Förklaringen till att borgerligheten i nätomröstningar alltid vinner alla debatter är ju förstås att de borgerliga sympatisörerna är kraftigt överrepresenterade i den grupp som väljer att delta i nätomröstningar om politiska debatter. Det är faktiskt svagt av medierna att inte synliggöra den skevheten tydligare.

Jag återkommer i kväll på bloggen med en kort analys av debatten. Kanske berättar jag också vem som vann. :-)

Dagens Demoskopmätning - leder verkligen den borgerliga alliansen?

Angående dagens mätning från Demoskop - som redovisar ett borgerligt överläge i opinionen - gav jag följande kommentar till TT:

De rödgrönas skuggbudget förändrar den politiska spelplanen och skapar nya förutsättningar för den politiska debatten. Men Demoskops undersökning är delvis genomförd innan skuggbudgeten lades fram, och det är inte rimligt att tro att debatten kring de rödgröna förslagen redan hunnit göra avtryck i opinionen.

Det går aldrig att dra några slutsatser ur en enskild mätning. Demoskop-mätningen har främst en psykologisk betydelse, i det att den är en av de ytterst få mätningar under mandatperioden som redovisar en övervikt för den borgerliga alliansregeringen. Därigenom gjuter den hopp i regeringen och skapar osäkerhet i den rödgröna alliansen. De närmast följande mätningarna blir viktiga för att visa om Demoskop-mätningen var en tillfällighet eller början på en ny trend.

Alliansen vs de rödgröna: Vem vann slaget om budgeten?

De rödgröna har presenterat sin skuggbudget och äntligen ligger korten på bordet när det gäller de ekonomiska och politiska alternativen inför höstens val. Vilket block kan då så här dagen efter känna sig mest nöjd med hur debatten blev kring de rödgrönas skuggbudet?

Jag tror de rödgröna är mest nöjda. På DN:s ledarsida beskriver Hanne Kjöller (en av dessa socialliberaler med integritet som jag så starkt respekterar) t ex Fredriks Reinfeldts och Anders Borgs kommentarer till de rödgrönas skuggbudget i mycket ampra ordalag: Fredrik Reinfeldt verkade mer sur och arg än laddad. Anders Borg hade - precis som i söndagens Agenda - en mimikfattig och defensiv framtoning. Det är som om den politiska glöden runnit ur Borg och ångat ur Reinfeldt. Som om valet redan vore förlorat. Anders Borgs tidigare besked att han inte kandiderar till riksdagen för att han inte är intresserad av att bli oppositionspolitiker stärker inte precis bilden av en allians som tror på en ny valseger.

I Svenska Dagbladet strör professor Peter Esaiasson salt i de borgerliga såren: - Det faktum att oppositionen inte ville höja skatterna mer verkade förvåna Fredrik Reinfeldt. Det verkar som regeringen hade byggt sin plan på att det skulle vara större skillnader mellan alternativen och när de rödgröna inte kom med mer ammunition verkade Reinfeldt frustrerad. Att Fredrik Reinfeldt i debatten ifrågasatte hur S och MP fått V att gå med på flera inslag i budgeten tyder på brist på argument. – Det var mycket avklätt. Reinfeldt verkade inte veta vad han skulle säga.

I dag försökte de borgerliga allianspartierna återta initiativet genom en tågturné - allianståget! Jag lyssnade på Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund på Kungsportsplatsen i Göteborg tidigare i kväll. Många hundra alliansanhängare fanns på plats. När mötet pågått några få minuter och det var Göran Hägglunds tur att tala öppnade sig himmelens portar och ett kraftigt slagregn föll över staden. Regnet varade lika länge som mötet - ingen tur med vädrets makter. Men jag känner som inför de besvikna och lite gnälliga kommentarerna efter Blåvitts felaktigt bortdömda mål mot Mjällby igår: Tur har man inte, tur förtjänar man. Blåvitt spelar inte bra, och den borgerliga alliansregeringens sätt att bemöta de rödgröna partiernas skuggbudget har lämnat en del i övrigt att önska.

Allianspartierna har hittills hållit ihop under mandatperioden och visade regeringsduglighet under finanskrisen. Det imponerar. Men opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk, och inte kändes det som fyra fräscha valvinnare som stod på podiet och applåderade varandras inlägg i ett regnigt Göteborg i kväll. Vänsterkartellen, jobb vs bidrag, Ohly-spöket. Seen that, done that.

Har de rödgröna partierna toppat formen för tidigt? Kanske det. Men hellre toppa den för tidigt än att inte toppa den alls.

Samhällsutopi på tusen tecken

Tidningen ETC Göteborg bad mig att på tusen tecken formulera min samhällsutopi. Så här blev det:

Min samhällsutopi har sin värdemässiga grund i mötet mellan Jesu uppmaning att ”Du skall älska din nästa såsom dig själv” och den kommunistiska utopin ”Av envar efter förmåga – åt envar efter behov”. Min kristna syn på människans ofullkomlighet och på människan som gemenskapsvarelse leder mig till en socialistisk syn på hur samhället bör organiseras.

Jag vill inte leva i ett samhälle där svaga grupper är utlämnade åt välgörenhet från välbärgade eller åt omsorger från familj och vänner. Välgörenhet är alltid godhet på givarens villkor. Jag vill leva i ett samhälle med en statsmakt som fördelar välståndet, som skyddar de svaga och som i bästa Robin Hood-anda tar från de rika och ger till de fattiga. Borgerlighetens falskt skorrande livspussels- och köksbordsretorik döljer ojämlikheter och skeva maktförhållanden i samhället. Därför behöver vi politiken, som ett nödvändigt medel för att skapa frihet, jämlikhet och rättvisa.

Mina tankar här utvecklas ytterligare i boken Politik och kristen tro (Santérus, 2007), samförfattad med Douglas Brommesson.

Rapport från 1 maj i Göteborg

Det blåser medvind för de rödgröna, en medvind som märktes även denna 1 maj. Självförtroendet är tillbaka, samarbetet mellan partierna går bra och opinionsläget är mycket bra. I Synovates senaste mätning som publicerades igår hade det rödgröna försprånget vuxit till 8.1 procentenheter. Det har aldrig tidigare hänt att ett block som haft en så stor ledning i april förlorat valet några månader senare. Men visst - någon gång kanske skall vara den första och osvuret är naturligtvis bäst.

Självförtroendet lyste också fram i Mona Sahlins tal i Stockholm i dag. Ideologiskt, självsäkert och med betoning på rättvisa.

I Göteborg tittade t o m solen fram, och här följer resultaten för respektive tåg. Jag räknar själv - vem annars skulle man kunna lita på? :)

Vänsterpartiet: 1900 (ungefär samma som förra året)

Socialdemokraterna: 1920 (150 fler än förra året)

Syndikalisterna: 1480 (ca 200 färre än förra året)

Kommunistiska Partiet (f d Kpmlr): 800 (90 färre än förra året)

Piratpartiet: ca 100 personer

Överlag har demonstrationsdeltagandet i Göteborg varit relativt stabilt för respektive parti över tid de senaste åren. Deltagarsiffrorna varierar med några hundra, oavsett väder och vind och vilka talare som framträder.

Förra året avslutade jag min 1 maj-post med lite framåtblickande, positiva tongångar. De har till största delen infriats, varför jag låter den avsluta även årets bloggpost:

Kanske blev årets 1 maj en vändpunkt för socialdemokratins och den rödgröna koalitionens långa politiska och opinionsmässiga ökenvandring? De senaste månaderna har varit svåra för oppositionen. Jag har en känsla av att botten nu är nådd. Vi går in i en valrörelse, där mobiliseringen blir början på en mer intensiv politisk period fram till valet 2010. 1 maj 2009 blir kanske bara den första av flera bra dagar. Som Totta sjunger, till Peter LeMarcs text: Bra dagar är snart här. Bra dagar som bara är. Då vingar växer och benen bär. Bra, bra dagar är snart här.

IFK Göteborg: Vi lever ännu!

Jag medverkar då och då med texter på den prisbelönta fotbollsbloggen Bara Ben på Glenn Hysén. Följande post är just publicerad där.

I dessa svåra dagar behöver alla Blåvita tigerhjärtan den tröst som står att få. Igår hämtade jag själv tillit och styrka i en sammankomst med föreningen Gamla Ullevi Veteraner, där ärrade idrottskämpar från Göteborgstrakten varje torsdagsförmiddag träffas i Ullevi tennishall för några timmars umgänge. Föreningen leds av odödlige Bengt "Fölet" Berndtsson, Blåvitts legendariske mångårige lagledare från 1960- och 1970-talen Peo Johansson samt arenachefen på Gamla Ullevi Leif Canebring.

I torsdags var det 117 medlemmar som hade slutit upp. Endast män. Vid mina 52 år var det också en ovanlig upplevelse att vara överlägset yngst i lokalen... Lokalerna öppnar redan kl 07.00 på morgonen och träffen pågår fram till lunch. Varje gång inbjuds en föredragshållare och nu var det jag som stolt och hedrad hade fått den äran. Jag var talare nummer 608 i ordningen - bland tidigare gäster återfinns t ex Lennart "Fat Cat" Johansson, Lars-Åke Lagrell och professorn i statsvetenskap Sören Holmberg. När jag presenterade mig som blåvit i själen hördes spridda burop i den annars blåvitt välfyllda lokalen, och jag tyckte mig uppfatta att Bo Falk buade lite extra mycket. :)

Jag talade i ca 40 minuter om Palestinakonflikten, och därefter följde en frågestund. Palestinafrågan och idrottsrörelsen kommer inte så sällan i kontakt med varandra, allt från det blodiga gisslandramat i München-OS 1972 till förra årets Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Israel inför tomma läktare i Malmö eller demonstrationerna i samband IFK Göteborgs match i tredje omgången av Europe League mot mot Hapoel Tel Aviv sommaren 2009. Jag var imponerad av nivån på de frågor som ställdes och den koncentration och fokusering som veteranerna fortfarande förmådde uppamma.

Hela 608 föredrag sedan 1993. Det är nio fler än de matcher Fölet själv spelade för IFK Göteborg under sin långa och vackra karriär. Varje torsdag i veckan bortsett från ett sommaruppehåll, och över 100 deltagare nästan varje gång. Fotbollsspelare, handbollsspelare, idrottsjournalister, pressfotografer. Det är rörande och imponerande, och väldigt få föreningar i landet överhuvudtaget förmår uppvisa en sådan kraft.

Skall jag falla vill jag göra det i strid, sjöng en gång Björn Afzelius. De ärrade kämparna jag hade förmånen att få träffa hade långt ifrån gett upp - varken i livet eller i sin tilltro till idrottens gemenskap och helande kraft. Låt oss nu tillsammans hjälpa vår klubb att bibehålla stridsviljan och inte bryta ihop bara för att tabellen ser ut som den gör och spelet för tillfället är obefintligt.Stöd kan hämtas ur låten Vi lever ännu, varur versraden ovan är hämtad. Låten säger - trots att den förstås är skriven om något helt annat - egentligen allt som behöver sägas om tillståndet och vägen framåt för klubben i dag:

Vi har gått med öppna ögon i förväntningarnas tid; Vi har blundat i besvikelse när allting var förbi; Men vi lever ännu. Vi har klättrat uppför berget till triumfens högsta topp; Vi har handlöst störtat utför när vi äntligen kommit opp; Men vi lever ännu.

Vi har vandrat i gemenskapen med dom vi håller av; Vi har lidit oss igenom alla ensamhetens kval; Men vi lever ännu. Man har hälsat oss med värme och med kärleksfulla ord; Man har visat oss en avsky som har isat vårat blod; Men vi lever ännu.

Så det tycks som själva livet är en motsättning i sig; Varje kärlek bär ett minne av ett hat; Varje ögonblick av lycka bär en skugga av en sorg; Varje trygghet vilar på en vilsenhet; Men vi lever ännu. Ja, vi lever ännu.

Mats Odell och hans olyckliga längtan efter Toblerone. Slutord.

Debatten om kommun- och finansmarknadsminister Mats Odells (KD) användande av uttrycket "Tobleronepolitik" om de rödgrönas förslag om att tillföra tolv miljarder kronor till skola, vård och omsorg går mot sitt slut. Jag vill med denna post kommentera och syntetisera några av konfliktfrågorna i debatten.

1. I debatten har det hävdats att det endast varit företrädare för de rödgröna partierna eller socialdemokratiska experter som kritiserat Odells argumentation. Men det är inte sant. Under rubriken Lågvattenmärke (ej på nätet) skriver t ex Dagens Nyheters ledarsida (28/4) att Mats Odell gör sig löjlig och att liknelsen visar att Odell inte förmår kritisera politiken i sak. Bättre argument och retorik hade man väntat av en regeringsföreträdare. I webb-tv-programmet "Korseld" markerar FP-ledaren Jan Björklund att han aldrig skulle ha uttryckt sig så. Statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson skriver att Mats Odells uttalande saknade enligt min mening den elegans, kvickhet och det nyhetsvärde man kan förvänta sig av ett motståndarkritiskt angrepp från en erfaren och ansvarstagande politiker. Uttalandet kunde i själva verket ha varit frambrölat av vilken döbloggare som helst. Det hedrar landets liberala ledarsidor att de faktiskt i stor utsträckning vägrat att acceptera Odells försök att vulgarisera debatten.

2. Det har också hävdats att Odell endast lite skämtsamt anspelade på Mona Sahlins tidigare slarvighet. Men det är inte heller sant. Odell definierade Tobleronepolitik som att Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket. Innebörden är otvetydig - man går och handlar och låter någon annan betala. Ett sådant agerande är oärligt och ohederligt. Men Mats Odell vet att Mona Sahlin aldrig gjorde något sådant. Mona Sahlin hade tydligt markerat med ordet "privat" vilka inköp som var hennes privata och vilka som inte var det. Felet hon gjorde bestod i att hon använde fel kort. Slarv - ja. Ohederlighet - nej. Ändå väljer Mats Odell att antyda att hon varit ohederlig En sådan antydan är ovärdigt en erfaren och rutinerad minister, dessutom representant för ett parti som gör anspråk på att företräda etik och moral i politiken.

3. Det är ett sundhetstecken för svensk politisk debatt att kritiken mot Odell varit så hård och kommit från så många olika håll. Det är mänskligt att de borgerliga partiernas kampanjgeneraler funderar över hur de skulle kunna använda Toblerone-affären i valrörelsen. Men de negativa reaktionerna, eller spinnet som man säger, blir sannolikt en varningsklocka. Toblerone-argumentet riskerar att av väljarna uppfattas som ett billigt påhopp, som kan slå tillbaka på den som använder det. I en undersökning av Demoskop som presenteras i Expressen (ej på nätet) svarade nästan hälften (47 procent) av de tillfrågade att de blivit mer negativt inställda till alliansen efter Mats Odells utspel. Endast tio procent sade sig ha fått en bättre bild av alliansen.

Valrörelsen är i gång. De rödgrönas överläge är stabilt, och överläget hade i den senaste mätningen från Sentio Research vuxit ytterligare. Det är naturligt att sittande regering blir nervös och tenderar att tänja gränserna. Men det vore befriande om återhållsamhetens kraft ändå kunde få gå segrande i striden mot vulgaritet och smutskastning. Jag är också naiv nog att tro att stil och värdighet vinner i längden.

Mats Odells Toblerone-uttalande ovärdigt för svensk debatt

Detta är ett absolut bottennapp. Det är bland det lägsta jag har hört. Jag tycker att han borde skämmas. Så kommenterar medierådgivaren Paul Ronge kommun- och finansmarknadsminister Mats Odells (KD) formuleringar om de rödgröna partiernas förslag om att tillföra tolv miljarder kronor till skola, vård och omsorg. -Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket, sade Mats Odell.

Med sin vulgära formulering antyder Mats Odell att Toblerone-affären 1995 sedan skulle ha handlat om förskingring. Så var det ju som bekant inte. Det som inträffade var att Mona Sahlin använt sitt regeringskortet privat, bland annat för att köpa Toblerone, men också noterat på notorna att det rört som om privata inköp. Åklagarens förundersökning om brott lades ner.

Det är trist att en etablerad och rutinerad politiker som Mats väljer att sänka debattnivån på det här sättet. Om det inte bara rör sig om en illa vald formulering (det kan hända oss alla - och då klaras saken enkelt ut genom att Mats Odell ber om ursäkt) så har jag svårt att se annat än att det är början på en målmedveten strategi att nyttja Mona Sahlins svaga ställning i opinionen och gräva upp så mycket som möjligt om Toblerone-affären. Då finns också risken att ribban sänks och att andra politiker svarar med samma mynt. Thomas Östros reaktion att jämföra Odells uttalanden med den kristna högern (!) var väl heller inte av bästa märke.

Jag kommenterar Odell-affären till TT bl a här.

Civil olydnad - är det rätt att bryta sig in och förstöra vapen?

I dag hade jag privilegiet att i Göteborgs Domkyrka debattera civil olydnad med Annika Spalde, angående hennes aktuella bok Leva etiskt. Om att ta ansvar för världen och njuta av livet (Karneval förlag 2009, med Pelle Strindlund). Annika Spalde är diakon i Svenska kyrkan och har arbetat med ickevåld och civil olydnad sedan många år tillbaka. Hon har suttit i fängelse i både England och Sverige, dömd för olika olagliga aktioner i vapenfabriker. Arrangemanget var en del av den pågående Vetenskapsfestivalen.

Jag har stor respekt för Annika Spaldes verksamhet. Hon följer sitt hjärtas väg och möter domstolen utan att gnälla - det är civilkurage.

Sedan är det en annan sak att civil olydnad som principiell företeelse är problematisk. Det går väl an när den civila olydnaden används i syfte att främja värden som vi alla i någon mening tycker är goda och som inte drabbar någon enskild människa. Slå sönder vapen i en vapenfabrik är just en sådan verksamhet.

Men var går gränsen? Om en grupp människor går samman och namnger dömda pedofiler i ett bostadsområde i syfte att "skydda barnen"? Här känns svaret ändå ganska enkelt. Ett utpekande av dömda pedofiler som tjänat sitt straff drabbar de berörda individerna på ett otillbörligt sätt och en sådan aktion känns inte särskilt heroisk.

Vi kan också tänka oss en grupp föräldrar som ockuperar en nedläggningshotad skola. Det känns intuitivt som en "god" sak. Men risken finns att det är resursstarka föräldrar som är lättast att mobilisera för en ockupation, och att skolor med resurssvaga föräldrar läggs ner i stället.

Vem skall ha rätten att avgöra vilka olydnadaktioner som är legitima och vilka som inte är det? Var finns möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande för dessa aktioner? På dessa frågor finns inga bra svar. Vi är hänvisade till domstolens juridiska bedömningar.

Själv var jag med och ockuperade Kungstorget i Göteborg hösten 1976. Ockupationen blev framgångsrik, då det planerade garagebygget under torget ställdes in. Ögonblicksbilder från en av deltagarna finns här.

Presstödet och den faktiskt inte rasistiska tidningen Nationell Idag

I dag meddelade nyhetsmagasinets Fokus chefredaktör Martin Ahlquist att han avgår från från sin plats i Presstödsnämnden. Hans avgång är en protest mot det regelsystem som innebär att Presstödsnämnden beviljat det främlingsfientliga partiet Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag presstöd om två miljoner kronor.

Matin Ahlquists avgång är intuitivt förståelig. Vem vill sitta med och fördela två miljoner skattefinansierade kronor till en tidning som vilar på främlingsfientlig grund? Men den debatt som följt på Presstödsnämndens beslut är i flera fall enkelspårigt moraliserande och försvårar förståelsen kring det som skett.

I debatten framställer t ex Per Svensson, Fredrik Malm och Leif Pagrotsky tidningen Nationell Idag som självklart rasistisk. Men så enkelt är det inte. Med rasism menas att man tillskriver människor med olika hudfärg ("raser") olika värde eller olika egenskaper. Det gör inte tidningen Nationell Idag och därför är den heller inte en rasistisk tidning. Om tidningen Nationell Idag hetsar mot folkgrupper eller på annat sätt går utöver vad tryckfriheten tillåter är dess verksamhet brottslig, dess ansvarige utgivare skall då åtalas och fällas för hets mot folkgrupp. Och detta alldeles oavsett om tidningen får presstöd eller ej.

Däremot är tidningen Nationell Idag en främlingsfientlig tidning. Det är illa nog. Med främlingsfientlighet menas en fientlighet till eller ett avståndstagande från främlingar. I tidningens artiklar utpekas det främmande - oavsett om det handlar om människor eller kulturer - som ett hot. Ett hot som bara kan hanteras genom att de som är bärare av det främmande normaliseras, d v s blir som vi eller hålls utanför det som är "vi". Det är en motbjudande inställning - men den är inte olaglig. Argumentet att "skattepengar" inte skall ges till Nationell Idag är märkligt - den lagstiftning som reglerar vårt samhälle skall vara saklig, opartisk och principiell. Skulle tidningen Nationell Idag vara mindre stötande för att den inte fick "skattepengar" i presstöd när dess medarbetare, distribution och produktion rimligen får samma del av samhällets skattefinansierade resurser som alla andra?

Skall vi ha ett presstöd som vill värna mångfalden får vi leva med att en och annan katt slinker med bland hermelinerna. Klarar inte vår demokrati av att hantera det, så vore det skrutt. Fredrik Malm uttryckte det mycket klokt i Studio Ett i P 1 idag (se länk ovan), när han retoriskt frågade vilka tidningar som stod näst på tur att bli av med presstödet om Nationell Idag stängdes ute. Vänstertidningar som Proletären och Flamman? Eller kristna, evangelikala tidningar med band till t ex Livets Ord? Och därefter? Planet är sluttande.

Nationell Idag är en tidning vars människosyn är oss fjärran. Men så länge den håller sig inom lagens råmärken kan den inte behandlas annorlunda än andra tidningar. Alla dem som självklart och lyriskt sjöng tryckfrihetens lov inför Lars Vilks provokativa Muhammed-karikatyrer borde inte göra så mycket annat än att i denna fråga än att försvara den främlingsfientliga tidningen Nationell Idags rätt till presstöd.

Denna text är samförfattad av Ulf Bjereld och Vänstra Stranden och publiceras därför samtidigt på båda våra bloggar.

Kungamakt som patriarkat och underhållning

I en mycket läsvärd artikel på DN Debatt skriver i dag Annika Borg (teol dr, författare och präst i Svenska kyrkan) om det anmärkningsvärda i att kronprinsessan Victoria vid vigseln med Daniel Westling vill låta sig ledas in i Storkyrkan i Stockholm av sin pappa, kungen. En sådant arrangemang följer vare sig svensk tradition eller Svenska kyrkans ordning.

Borg skriver: Trenden att låta sig ledas in av sin pappa har letat sig in i svenska sammanhang genom filmer och tv-serier från i synnerhet den amerikanska kulturen. Den gamla svenska traditionen, då paret går in tillsammans, har en viktig innebörd: kvinnan är myndig att fatta sina egna beslut och står bredvid sin blivande man av egen fri vilja. Akten uttrycker samhörighet och gemenskap. Att gå upp för altargången tillsammans är den starka symbolen för detta i vigselritualet. Brudöverlämning har sina rötter i ett helt annat tänkande. Det handlar om att kvinnans myndighet lämnas över från fadern till mannen.

"För Sverige - i tiden", är kung Carl XVI Gustafs valspråk. "För Sverige - ur tiden", raljerade en gång Lars Hillersberg med kungen och hans valspråk. Ett bekymmer med kungafamiljen och med monarkin överhuvudtaget är att den är så osvensk, för att använda Sverigedemokrati-språk. Jämlikhet/jämställdhet och frihet är två av de värden som kanske allra mest konstituerar svensk politik och svensk kultur. Samtidigt är monarkin till sin essens oförenlig med jämlikheten, och de levnadsregler som kungafamiljen tvingas underordna sig är oförenliga med friheten.

Kungafamiljen - och särskilt kungen själv - gör inte saken bättre genom att i sin livsstil prioritera ytliga arrangemang, fester, snabba bilar och - som man sa förr i tiden - odla en playboy-stil. Visserligen med familjen i fokus, men på kvällskvisten snabbt på med klubbkavajen och iväg till manliga sällskapsklubbar. Inga nydanande kulturella engagemang eller t ex kvalificerade synpunkter på ombyggnaden av Stockholm. I dessa avseenden är kungen inte en man i tiden, utan i stället en kvarleva från det förgångna.

Ingen skugga över kungen själv i detta. Han är som han är och har all rätt i världen att leva sitt liv på det sätt han själv önskar. Problemet drabbar monarkin vars förmåga att anpassa sig till nutiden är en överlevnadsfråga.

Kronprinsessan - säger jag republikan som jag är - har mycket skickligt och med stor kraft strävat efter att leva med sin tid. Men önskemålet att ledas till altaret av pappa kungen är ett steg tillbaka i denna strävan. Altarledandet blir en blandning av patriarkalitet och amerikansk TV-underhållning. Smaken blir fadd.

Fler vill avskaffa monarkin!

Svenska folkets stöd för monarkin minskar. Vid ett seminarium i dag arrangerat av SOM-institutet vid Göteborgs universitet framkom att andelen svenskar som vill avskaffa monarkin har ökat från 15 till 22 procent på sex år. Under samma tid har andelen som vill behålla monarkin minskat från 68 till 56 procent. Samtidigt minskar svenska folkets förtroende för det svenska kungahuset, och förtroendet är nu lägre än vid någon tidigare mätning. Stödet för monarkin har minskat inom alla grupper, även bland de borgerliga väljarna, säger Lennart Nilsson som ansvarar för undersökningen.

I dag tar sig historien om förhållandet mellan prinsessan Madeleine och Jonas Bergström nya och sorgliga turer. Expressen har frågat mig om hur dessa nya turer påverkar svenska folkets syn på monarkin och på kungahuset. I sig tror jag inte affären påverkar synen på monarkin eller förtroendet för kungahuset alls. Men affären tangerar en större principiell fråga: påverkas monarkins ställning av att kungahusets medlemmar mer och mer skildras som vanliga människor, gifter sig med personer utan kunglig börd och lever liv där offentligheten tränger sig allt djupare in i det personliga? Kräver monarkin en upphöjdhet för att kunna fylla sin funktion som symbol för nationen?

På dessa frågor finns inga säkra svar. Men det finns ingen väg bakåt. 1960-talets auktoritetsnedrivning och Sverige som världens mest jämlika land gör det omöjligt för kungahuset att leva ett liv på samma upphöjda och oåtkomliga vis som tidigare svenska monarker. Det må bära eller brista. För Sverige - i tiden.

Som sann republikan rekommenderar jag gärna Stefan Demerts sedelärande visa om hur illa det kan gå när verkligheten tränger sig in i det annars så slutna hovet: Prinsessan som inte ville skratta.

Utrikesfrågorna i den svenska valrörelsen

I följande TT-artikel (publicerad bl a i DN) kommenterar jag utrikesfrågorna i den stundande valrörelsen.

Det återstår flera utrikespolitiska frågor för oppositionen att komma överens om. Den svåraste blir synen på den svenska truppen i Afghanistan. Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill utvärdera insatsen nästa år men Vänsterpartiet vill redan nu dra hem truppen.

Den förre statsministern Göran Perssons oftast upprepade argument mot att ta in Vänsterpartiet i en regering var dess bristande trovärdighet i utrikes- och säkerhetspolitiken. Misstron har varit djup inom Socialdemokratin mot det forna kommunistpartiet och dess internationella kontakter österut och mot uppriktigheten i omprövningen hos dess nuvarande partiledare, som blev ledsen när Berlinmuren föll.

Men nu råder nya tider och det på Mona Sahlin mer eller mindre påtvingade regeringssamarbetet kräver att misstron överbryggas och en gemensam syn på utrikes- och säkerhetspolitik skapas.

Enligt socialdemokraten och statsvetaren Ulf Bjereld har samarbetet, tillsammans med Socialdemokraternas senaste partikongress, inneburit en radikalisering av partiets utrikespolitik. Den rödgröna plattformen för relationerna till omvärlden från februari är ett uttryck för detta, anser han.

– Kanske inte främst för vad som sägs, utan sättet det sägs på. Borta är det mångåriga mantrat om att EU måste föra en gemensam utrikespolitik. I stället betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid, säger han.

– USA-kritiken är iögonfallande i dokumentet. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin i stället att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal, säger han.

Men det rödgröna dokumentet visar, trots den radikala retoriken, att det finns frågor som återstår att lösa. I plattformen nämns "oroligheterna" i Afghanistan. Om den svenska truppen sägs inget, eftersom Vänsterpartiet kräver att den tas hem, medan de två andra partierna är överens om att utvärdera insatsen nästa år.

– Jag har svårt att se hur partierna med bibehållen trovärdighet här ska kunna enas fram till valet, säger Ulf Bjereld.

Euron splittrar också. Vänsterpartiets fortsatta samarbete med vissa kommunistpartier kan också bli en delikat fråga.

Men det finns också en samsyn som går långt i vissa frågor. ”Sverige bör fortsätta det samarbete med Nato som sedan flera år utvecklats, i alla frågor utom bindande försvarsförpliktelser”, heter det till exempel i överenskommelsen om säkerhetspolitiken.

Även vapenexporten har man lyckats skriva sig samman om, med förslag på en ny utredning. Alla tre partier är kritiska till Israel, men här är V och MP beredda att gå längre med sanktions- och bojkottvapnet mot Israel.

Bryt blockaden - stöd Ship to Gaza!

Om bara några veckor styr åtta fartyg från olika hamnar i Europa mot Gazas kust i syfte att bryta den illegala blockaden. Fartygskonvojen organiseras av en koalition av internationella människorättsorganisationer och folkrörelser. Aktionen är en fredlig solidaritetshandling som vid sidan av att bryta den illegala blockaden också vill lindra den humanitära nöden och i praktisk handling visa folket i Gaza att omvärlden inte glömt bort dem. Fartygen medför byggnadsmaterial, förfabricerade hus och dieseldrivna elaggregat samt omkring 800 passagerare från hela Europa, inklusive israeler och palestinier: parlamentariker, kulturarbetare, aktivister och journalister. En av koalitionens medlemmar är Ship to Gaza-Sverige.

Jag har erbjudits att åka med men av praktiska skäl tackat nej. (Sedan är jag heller ingen båtmänniska. Båtar ger mig ångest. Jag hade föredragit att försöka bryta blockaden via buss, via bil eller till fots...) Läsaren av denna blogg vet att jag var i Gaza för bara några veckor sedan, och intrycken var mycket starka.

Ship to Gaza är ingen ofarlig operation. Ingen vet hur de israeliska militärfartyg som ständigt kretsar utanför Gazas kust kommer att agera. Men operationen är viktig för att sätta den illegala blockaden av Gaza på den politiska dagordningen och få omvärlden att intensifiera pressen på Israel att avbryta blockaden.

Blockaden drabbar palestinierna på så många olika sätt. Visst finns det genom den omfattande smugglingen via tunnlar från Egypten hyggligt med varor i butikerna. Men isoleringen tär och Hamas hårdföra styre på Gaza tar sig allt brutalare uttrycksformer. Nu har Hamas också börjat tillämpa dödsstraff på palestinier för påstått samarbete med Israel. Isolering föder barbari.

I Sverige har Konsum Väst förordat bojkott av israeliska varor i Konusms butiker. Jag har tidigare varit tveksam eller t o m negativ till ekonomiska sanktioner och bojkotter mot Israel. Men den nuvarande israeliska regeringens politik och ovilja att göra framsteg i fredsprocessen ger mig inget annat val än att ompröva min inställning. Jag tänker återkomma med en bloggpost i det ämnet inom en inte alltför avlägsen framtid.

Mer om den svenska delen av Ship to Gaza kan läsas här.

Ett missriktat utspel - Socialdemokraternas och Moderaternas uppgörelse om Sverigedemokraterna i Stockholmspolitiken

I dag meddelade Ekot att Socialdemokraterna och Moderaterna vill bilda en blocköverskridande majoritet i Stockholms kommunfullmäktige om Sverigedemokraterna efter höstens val skulle få en vågmästarställning. Poängen är att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande, säger Sten Nordin, moderat finansborgarråd i Stockholm. Det finns flera frågor som vi och Moderaterna inriktningsvis är överens om - delar av näringspolitiken och huvudparten av infrastrukturpolitiken och en del andra områden, säger Carin Jämtin, oppositionsborgarråd för Socialdemokraterna.

Utspelet förvånar, för att uttrycka det milt. Sverigedemokraterna fick i det senaste valet 2006 endast 1.63 procent av rösterna i kommunvalet i Stockholm. Sannolikheten för att partiet skulle få en vågmästarställnng i Stockholms kommunfullmäktige efter valet 2010 är utomordentligt liten. Ändå väljer Sten Nordin och Carin Jämtin att genom hypotetiska resonemang ge Sverigedemokraterna en gratisbiljett rakt in i Stockholmspolitikens strålkastarljus. I min tidigare post Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna argumenterar jag för att blocköverskridande samarbete i form av t ex samlingsregering är ett av de säkraste sätten att stärka stödet för ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna. Det är en ståndpunkt som har starkt stöd bland de forskare som studerat högerpopulistiska partier över tid.

Jag är i denna fråga enig med Fredrik Reinfeldt som menar att en blocköverskridande koalitionsregering skulle gynna Sverigedemokraterna, och att det därför vore bättre att låta det politiska block som är störst efter valet får regera. Reinfeldt har också varit irriterad på alla spekulationer i frågan, eftersom han menar att dessa spekulationer gynnar Sverigedemokraterna. Tanken att låta det politiska block som är störst efter valet regera förutsätter att oppositionen lägger ned sina röster i avgörande omröstningar i riksdagen. Fördelarna med ett sådant arrangemang är att den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige också blir vägledande för den förda politiken efter valet 2010.

Vad är det då som föranlett Sten Nordin (M) och Carin Jämtin (S) att rusa åstad i denna fråga? Det kan ju knappast vara för att de ligger sömnlösa om nätterna av oro över hur Stockholm skall kunna styras utifrån det högst osannolika scenariot att Sverigedemokraterna efter valet 2010 skulle sitta som vågmästare i Stockholms kommunfullmäktige. I stället tror jag det är ett missriktat nit att inför valet visa väljarna sin starka avsky för Sverigedemokraternas främlingsfientlighet och människosyn. Syftet är kanske gott. Men konsekvenserna blir att Sverigedemokraternas valkampanj i Stockholm plötsligt blir medialt intressant på ett helt annat sätt än tidigare, samt att Sverigedemokraterna får vatten på sin kvarn om hur de misshandlas av ett politiskt etablissemang som håller varandra om ryggen och bara värnar sina egna maktpositoner.

Min uppfattning om uppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i denna fråga kan sammanfattas i sex ord: Riv upp, gör om, gör rätt!

Uppdaterat kl 22.20 I TV 4-Nyheterna i kväll markerade såväl Mona Sahlin som Per Schlingmann avstånd från sina partikamraters agerande i Stockholm. Alltid något.

Se även Expressen.

Vad kan stoppa en rödgrön valseger?

Dagens opionionsmätning från Demoskop befäster bilden av att de rödgröna har ett stabilt övertag på den borgerliga alliansregeringen. Denna gång skiljer det 8.7 procentenheter mellan de båda blocken, en ökning med 3.1 procentenheter. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna hamnar båda under fyraprocentsspärren, med 3.7 respektive 3.2 procent.

Under hela mandatperioden har jag hävdat att de rödgröna med stor sannolikhet kommer att vinna valet 2010, och att den stora utmaningen i stället blir att även vinna valet 2014. Jag har också konsekvent hävdat att Sverigedemokraterna kommer att få mycket svårt att ta sig över fyraprocentsspärren. Så här långt håller mina bedömningar streck. Det har hittills heller aldrig hänt i Sverige att en sittande regering hämtat in ett så stort opinionsunderläge bara några månader innan ett val.

Men alla val skall vinnas och det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi ingenting vet. It ain't over 'til the fat lady sings, för att tala operaspråk.

Vad skulle då kunna leda till att mina bedömningar inte slår i? Vad skulle kunna förhindra en rödgrön valseger och vad skulle kunna öka Sverigedemokraternas möjligheter att ta sig in i riksdagen?

Mona Sahlins svaga förtroendesiffror - särskilt i förhållande till statsminister Fredrik Reinfeldt - är förstås ett aber för den rödgröna oppositionen. Visserligen kännetecknas svenska väljare av att de röstar på parti och inte på person. Men det är en tung personlig uppförsbacke för Mona Sahlin som statsministerkandidat att ständigt behöva kommentera opinionssiffror kring väljarnas svaga förtroende för hennes person. Vi ser en ond cirkel: Väljarna matas varje vecka med medierapportering om det svaga förtroendet för Mona Sahlin. Sedan får samma väljare svara på frågan om hur starkt förtroende de har för henne. Jag tror inte det svaga förtroendet för Mona Sahlin i särskilt stor utsträckning kommer att påverka vilket block väljarna ger sitt stöd åt. Men det svaga stödet kan sätta sig på socialdemokratins självförtroende och ta tid och kraft från annat politiskt arbete.

En annan möjlighet är att mediespinnet kring de rödgröna förändras i takt med att de rödgrönas konkreta förslag presenteras inför valet. För många väljare står de rödgröna för något nytt och oförbrukat i förhållande till den sittande regeringen. Men när de konkreta förslagen kokas ner till vardagspolitik och kronor och ören finns en risk att glansen flagnar och nyfikenhetens behag lägger sig. Här gäller det för de rödgröna att betona de ideologiska skillnader som finns mellan blocken, även om de konkreta politiska förslagen ibland ligger ganska nära varandra.

De borgerliga partierna kommer säkert att försöka skjuta Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i sank, för att den vägen bryta den rödgröna framgångsvågen. Visst - inga träd växer upp till himlen och Miljöpartiets uppåtgående trend kommer förr eller senare att brytas. Men i dagsläget finns det inget som tyder på att Miljöpartiet inte kommer att göra sitt med marginal bästa val hittills.

Sedan finns ju alltid den hypotetiska möjligheten att det inträffar något dramatiskt och helt oförutsett - allt från en ny finanskris, öppet gräl mellan de rödgröna eller några skandaler som t o m skulle få Leijongate att blekna.

När det gäller Sverigedemokraternas möjligheter så upplever jag just nu det största hotet som att valet av många väljare genom ett stort rödgrönt överläge i början av september uppfattas som avgjort på förhand. I så fall kommer media att vara mer intresserat av frågor som inte kretsar kring regeringsmakten och fler väljare skulle kunna komma att proteströsta på Sverigedemokraterna.

Avslutningsvis vill jag påminna om att det fortfarande är alldeles för tidigt för att räkna bort Piratpartiet. Partiet syns knappast i opinionsmätningarna, men har otvivelaktigt en potential att överraska på samma sätt som i Europavalet 2009.

Medielogiken ökar sannolikheten för rödgrön valseger?

Vad vore roligast för svenska medier? Fyra år till med Fredrik Reinfeldt eller fyra år med en rödgrön regering?

Frågan är intuitivt lätt att besvara. Bortsett från de inledande månadernas turbulens då ministrar tvingades hoppa strömhopp från regeringen har Reinfeldts tid som statsminister präglats av ett regeringsarbete utan större dramatik och konflikter. Jämfört med de tidigare borgerliga havererade regeringsinnehaven 1976-1982 respektive 1991-1994 har åren 2006-2010 varit rent av tråkiga. Ett oprövat rödgrönt samarbete skulle däremot ur medial synvinkel kunna inrymma en hel del dramatik.

Dessa tankar dök upp i slutet av ett samtal med en begåvad journalist på trevliga Berns asiatiska i Stockholm i dag. Visst fanns det en medial trötthet på Göran Persson, där den borgerliga alliansen stod för något nytt och okänt. På samma sätt framstår det rödgröna samarbetet - med Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i spetsen - som något som kommer att kunna leverera fler storys, locka fler tittare/lyssnare och sälja fler lösnummer än fyra år till med Fredrik. (I den mediedramaturgiska grytan kan man förstås också tillföra en nypa Sverigedemokrati så blir anrättningen än mer spektakulär...)

Jag tror inte att media medvetet strävar i en sådan riktning. Professor Kent Asps regelbundna studier av mediebevakningen av svenska valrörelser visar också att det över tid inte finns några systematiska samband kring vilka partier som gynnas respektive missgynnas. Men visst vore det rimligt att tro att medielogiken också pekar i en riktning där det nya och okända blir mer angeläget än det gamla och inprövade. En viktig del i medielogiken är också just nyfikenhet.

Det är möjligt att det finns några studier kring den tematik jag här skisserar - tacksam för tips i så fall.

"Riv alla fängelser. Riv, åt helvete, riv!"

Riv alla fängelser. Riv, åt helvete, riv! Ungefär så sjöng kåkfararen Lennart "Konvaljen" Johansson på låten "Riv alla kåkar" från skivan Kåklåtar som MNW gav ut 1972. Jag minns hur jag som tonåring inte kunde avstå från att provocera min kära mormor genom att spela denna låt på särskilt hög volym när hon var på besök i mitt barndomshem i Båstad. Min mormor tillhörde det s k verklighetens folk och delade därför Göran Hägglunds uppfattning att straffet utgör en kriminalpolitikens grundbult. En uppfattning som jag då inte delade, för att uttrycka saken milt.

Frågor om brott och straff är just nu på den politiska dagordningen. Inte minst den tragiska dödsmisshandeln av en 78-årig kvinna i Landskrona väcker starka känslor. Statsvetarna Marie Demker och Göran Duus-Otterström har visat hur de svenska politiska partierna varit drivande i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande) som präglat svensk kriminalpolitik under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte samtliga politiska partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet som står för ett sådant perspektiv.

Vid sidan av Sverigedemokraterna är det i dag främst Kristdemokraterna och Göran Hägglund som inför valet mobiliserar i frågor om brott och straff. I en originell artikel i Svenska Dagbladet argumenterar Göran Hägglund för att straffet även är till för brottslingen skull. Utan straff frånerkänns brottslingen sin moraliska förmåga och utan straff förvägras brottslingen möjligheten att sona sitt brott och därigenom också möjligheten till återupprättelse: Frånvaron av straff blir i den meningen det grymmaste straffet av alla. Det blir en utstämpling ur den allas vår gemenskap som kulturellt och mellanmänskligt till stor del definieras av alla människors inre kamp att göra det rätta. I förhållande till sig själv, och i förhållande till sina medmänniskor. (Hägglunds artikel är för övrigt starkt inspirerad av Göran Duus-Otterströms doktorsavhandling Punishment and Personal Responsibility från 2008.)

Dagens Studio Ett i P1 innehåller en hörvärd debatt mellan just Göran Hägglund och professorn i kriminologi Jerzy Sarnecki. Hägglund och Sarnecki ger intryck av att tycka ganska så illa om varandra (för att återigen uttrycka saken milt...) och samtalet återspeglar ett viktigt drag i den kriminalpolitiska debatten. Sarnecki argumenterar övertygande för att strängare straff i allmänhet inte minskar brottsligheten och att om alla de pengar som satsas på fängelsestraff i stället satsades på förebyggande åtgärder och vårdinsatser så skulle den samlade brottsligheten minska. Göran Hägglund förnekar inte Sarneckis påstående, men lyfter i stället fram straffets moraliska betydelse. Här är alltså två olika aspekter av straffets funktion som ställs mot varandra: straff för att minska brottsligheten (Sarnecki, som ur det perspektivet är skeptisk till fängelsestraff) samt straff som moralisk princip (Hägglund, som ur det perspektivet är positiv till fängelsetstraff oavsett om sådana straff ökar eller minskar brottsligheten).

Själv har jag kvar min från tonåren djupt kända skepsis mot fängelsestraff, även om jag blivit mer pragmatisk med åren. Jag hoppas också att Göran Hägglund i den stundande valrörelsen vill och kan hålla rågången klar mot högerpopulistiska strömningar och mot de känslor om straff som hämnd som kan känneteckna mindre delar av den svenska opinionen.

Tragedin i Landskrona och Sverigedemokraterna

Påskens glädje grumlas av den brutala dödsmisshandeln av en 78-årig kvinna på en parkering i Landskrona. Tidningen Expressen påstår i dag att Sverigedemokraterna försöker göra partipolitik av traumat. Sverigedemokraternas internationelle sekreterare Kent Ekeroth publicerar på sin blogg namn, personnummer och etnisk bakgrund på den misstänkte 23-åringen, innan denne ens har förhörts av polisen.

I samma artikel i Expressen får jag frågan om huruvida tragedin i Landskrona påverkar Sverigedemokraternas möjligheter att ta sig in i riksdagen. På sin valkonferens i Stockholm förra helgen beslöt partiet att prioritera tre politiska sakområden i den stundande valrörelsen: Invandringspolitik, kriminalpolitik och äldrepolitik Alla dessa tre områden ryms i tragedin i Landskrona, där en invandrare nu sitter anhållen för dödsmisshandeln av en äldre kvinna.

Jag är inte alls säker på dödsmisshandeln kommer att gynna Sverigedemokraterna. Om partiet försöker göra partipolitik av tragedin - vilket Kent Ekeroth indirekt gör när han publicerar den misstänkte gärningsmannens etniska bakgrund och personnummer på sin blogg - kan väljarna lika gärna vända sig emot partiet. På samma sätt som det uppfattas som en politikens dödssynd att söka strid om utrikes- och säkerhetspolitiken i ett för nationen utsatt läge så kan det uppfattas som djupt osmakligt att försöka vinna väljarnas gunst på en mänsklig tragedi av det slag vi nu skådat i Landskrona.

Sverigedemokraterna arbetar för övrigt i politisk motvind just nu. Novus senaste väljarbarometer för mars månad 2010 (vilken är en sammanvägning av mars månads opinionsmätningar) placerar åter Sverigedemokraterna under fyraprocentsstrecket.

Den 78-åriga kvinnan är död och den onda gärningen kan inte göras ogjord. Låt oss inte göra ont värre genom att uppmuntra lynchmentalitet eller hat mot olika invandrargrupper. Det är i stället viktigt att alla goda krafter i Landskrona hjälps åt att hantera den tragedi som ägt rum och att lagen kan få ha sin gång under så lugna och ordnade former som möjligt.

Denna Påskdag med dess hopp om förlåtelse och evigt liv avslutar jag bloggposten med Nils Ferlins dikt "Löpsedel", publicerad i diktsamlingen "Goggles" från 1938. Lika tragiskt aktuell i dag som då.

Löpsedel

Se här är det en som förskingrat,

och här är det en som dränkt sej.

Och här är det en som slingrat

sej undan lagen och hängt sej.

Och här är det senaste mordet:

mördarens kniv är funnen.

Den var lite rostig i bladet

och hittades nere i brunnen.

Och kniven är fotograferad

och mördaren och fiskalen.

Fiskalen är djupt chockerad

och mördaren troligtvis galen.

Och mördarens mor hon gråter.

- Det kunde man nästan tänka:

en mördare är hennes ende son.

Och hon är änka.