Verklighetens folk sviker KD och Göran Hägglund

I dag presenterar Expressen den första större opinionsundersökningen sedan Göran Hägglund drog igång sin höstkampanj om kulturelitens förtryck av "verklighetens folk". Göran Hägglund har sällan eller aldrig synts i medierna så ofta som i samband med denna kampanj. Nyfikenheten har därför varit stor på hur väljaropinionen skulle reagera på kampanjen och på Hägglunds medieexponering. Skulle kampanjen slå an en ton i väljarkåren som innebar ökat stöd för Kristdemokraterna? Skulle mediexponeringen av Hägglund i sig bidra till att höja opinionsstödet för Kristdemokraterna?

En mätning är visserligen ingen mätning. Men resultatet måste ändå vara en besvikelse för Göran Hägglund och i stället sporra landets alla förskolelärare till att utveckla nya genusneutrala lekar. I Demoskops och Expressens mätning backar Kristdemokraterna med 0.4 procentenheter och hamnar under fyraprocentsspärren till riksdagen. Även Sverigedemokraterna backar och hamnar även de åter under fyraprocentsspärren. Sammantaget växer den rödgröna oppositionens övertag i opinionen till 6.7 procentenheter.

Sannolikheten tycks stor att teaterregissörernas samlade performance-vrål kommer att hålla Göran Hägglund vaken många, långa nätter fram till valet 2010.

Om Obama och fredspriset

Jag noterar den massiva kritiken på Twitter, Facebook och i bloggosfären mot Obamas fredspris. Själv säger jag: Obama bidrar till USA:s uttåg ur Irak, normaliserar relationerna till Ryssland och hävdar att upprättandet av en palestinsk stat ligger i USA:s nationella intresse. Han stänger Guantanamo och förbjuder tortyr. Han har förändrat tonen i det internationella samtalet. Ingen dålig meritlista på nio månader...

En Ängel har flugit hem

På bloggen BaraBen där jag regelbundet medverkar som skribent skrev jag tidigare i dag följande text om Bertil Gärtner:

Det finns många djur i Vår Herres Blåvita hage. En av de mer egensinniga Änglarna har nu lämnat oss. Förre biskopen i Göteborgs stift och hängivne Blåvitt-supportern Bertil Gärtner avled den 20 september 84 år gammal. Begravningen äger rum i morgon fredag den 9 oktober kl 10.00 i Göteborgs domkyrka.

Bertil Gärtner kommer av många främst att kommas ihåg för sitt enträgna och ihärdiga arbete mot att kvinnor skulle få vigas till präster. In i det sista slogs han för sin sak, och det var typiskt att han i sin sista kväll i livet, i ett inlägg på sin blogg, med kraft och frenesi manade sina läsare att i kyrkovalet dagen därpå lägga sin röst på den högst konservativa kyrkopolitiska gruppen Frimodig kyrka.

Men trots sin kyrkosyn var Bertil Gärtner ingen bakåtsträvare. Han slogs för fred och rättvisa, och han var en av dem som aktivt bidrog till att lansera den så kallade befrielseteologin i Sverige. Bertil Gärtners personliga engagemang i kampen mot diktaturerna i Latinamerika under 1970- och 1980-talet väckte stor uppmärksamhet.

I fråga om kyrkosyn är det inte mycket jag har gemensamt med Bertil Gärtner. Men för mig personifierar Bertil Gärtner ändå mycket av det som den Blåvita kulturen står för: en tilltro till den egna förmågan, kraften att även i motvind stå upp och enträget slåss för den sak man tror på, förmågan att gå vidare utan att gnälla eller klaga samt ett samhällsengagemang bortom den egna verksamhetssfären.

Visst har IFK Göteborg blivit en idrottsprofil och en kamrat fattigare. Men låt oss finna tröst i att arvet går vidare. När tidningen GT efter Bertil Gärtners dödsbud ringde upp nuvarande biskop i Göteborgs stift Carl Axel Aurelius för att få en kommentar om Bertil Gärtners bortgång hade biskop Aurelius inte tid till någon längre kommentar: Jag är precis på väg till IFK:s hemmamatch. Det hade Bertil gillat. Men jag kan säga att det inte var svårt att tycka om Bertil.

De jordiska Änglarna sörjer. Men deras himmelska kollegor gläds över att ha blivit en kamrat rikare.

Skuggbudgetarna och det rödgröna samarbetet

I dag presenterade de rödgröna oppositionspartierna sina alternativa budgetförslag. De borgerliga allianspartierna gör förstås allt för att lyfta fram de saker som de rödgröna inte är eniga om, för att därigenom framställa sig själva som betydligt mer regeringsdugliga. På motsvarande sätt lyfter de rödgröna gärna fram de saker de hittills har hunnit enas om, samtidigt som de poängterar att det kommer att finnas ett gemensamt valmanifest eller motsvarande när vi väl går in i 2010 års valrörelse.

Jag tillhörde ju dem som var skeptiska till idén om ett rödgrönt samarbete. Jag såg en risk i att mittenväljarna skulle välja bort Lars Ohly och i stället rösta borgerligt, samtidigt som en del vänsterpartister skulle känna sig obekväma i miljöpartiets sällskap och kanske välja soffan i stället. Framför allt hade jag svårt att se vilka nya väljargrupper som skulle kunna vinnas.

Men det gamla är historia och nu gillar jag läget. Insläppandet av Ohly i den politiska värmen gör det allt svårare för borgerligheten att skrämmas med kommunistspöket och miljöpartiets val- och opinionsframgångar sätter så här långt en vinnarstämpel på den rödgröna koalitionen.

Samarbetet mellan de rödgröna går hittills också över all förväntan. Ta till exempel utrikespolitiken - ett av de sakområden där jag trodde att det skulle bli svårast för partierna att komma överens. Men Lars Ohly har redan nu närmat sig S och MP genom att betona att det är ofruktbart att i dag driva utträdeskravet ur EU. MP har i sin tur närmat sig V genom att kräva att Sverige skall lämna Afghanistan. Urban Ahlin har uttalat sig i Mellanösternfrågorna på ett sätt som gör att det är svårt att skilja det han säger från det som företrädare för MP och V säger (med undantag för att åtminstone V ännu så länge förespråkar en bojkottlinje mot Israel).

När journalister nu frågar mig vilket område det blir svårast för de rödgröna att komma överens om får jag faktiskt tänka efter ganska länge. De största skillnaderna finns för tillfället nu nog i skattepolitiken - men jag har mycket svårt att se att det inte skulle gå att hitta rimliga kompromisser kring just skattefrågorna.

Jag har tidigare argumenterat för att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna och de rödgröna inte blir att vinna valet 2010, utan att lyckas behålla makten 2014. Det tipset står kvar.

Jag kommenterar de rödgrönas alternativa budgetförslag i Expressen i dag.

Palestina - The Much Too Promised Land?

I går hade jag nöjet att i samband med förbundsstyrelsemöte med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen samtala med Aaron David Miller, Mellanösternrådgivare åt sex amerikanska utrikesministrar under åren 1988-2003. I dag är Miller verksam vid Woodrow Wilson International Center for Scholars, Washington DC samt aktuell med boken The Much Too Promised Land: America's Elusive Search for Arab-Israeli Peace (Random House).

Miller är en utpräglad realpolitiker. Folkrätten är nog bra, tycktes han mena, så länge den inte står i vägen för vad som är politiskt lämpligt. Han uppskattade därför att den s k Goldstone-rapporten om främst Israels men även Hamas folkrättsbrott under kriget i Gaza i vintras inte sänds vidare till Säkerhetsrådet, utan åtminstone tillfälligt läggs i malpåse. Om en granskning av brott mot folkrätten står i vägen för ansträngningarna att blåsa liv i fredsprocessen så är det bättre att prioritera fredsprocessen, menade Miller. Jag har respekt för resonemanget, men ser också farorna i att påstådda folkrättsbrott inte prövas av domstol. En urholkad folkrätt öppnar dörren för barbariet. Dit vill jag inte.

I sin bok har Miller lagt stor kraft på att studera den judisk-israeliska lobbyns inflytande över amerikansk Mellanösternpolitik. Miller delar inte de amerikanska statsvetarna John Mearsheimers och Stephen Walts uppfattning - vilken de bl a formulerat i boken The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy (Farrar, Straus & Giroux) - att lobbyn hindrar USA från att föra en politik som bättre ligger i linje med den amerikanska nationen intresse. Lobbyn har inflytande i kongressen, menar Miller, men presidenten rår de inte på. Det är "bara" en fråga om att presidenten har kraft och förmåga att utöva ledarskap.

Miller är däremot mycket tydlig i sin kritik áv hur tidigare amerikanska administrationer ständigt i förväg förankrat sina förhandlingsutspel med Israel, men inte med palestinierna.

Angående Hamas menar Miller att de tre kriterier som den s k Kvartetten (USA, FN, EU, Ryssland) menar att organisationen måste uppfylla för att släppas in i den diplomatiska värmen (erkänna Israel, avsäga sig våldsanvändning, respektera tidigare ingångna överenskommelser) medvetet formulerats på ett sätt som gjorde det politiskt omöjligt för Hamas att acceptera dem. Miller menar i stället att Hamas borde integreras i PLO för att därefter politiskt (och kanske militärt?) "oskadliggöras". En befrielserörelse som PLO har inte råd med splittring - FNL i Vietnam eller FLN i Algeriet skulle aldrig accepterar något sådant, menade Miller.

Sammantaget var Miller pessimist om förutsättningarna för snabba framsteg i fredsprocessen. Så länge palestinierna är splittrade kan inga substantiella framsteg göras. Alla krafter måste därför sättas in på att återskapa den palestinska enigheten. Många aktörer i arabvärlden har redan försökt, utan att lyckas.

Men förtvivlan är förtryckets bästa vän. Hämta gärna mod ur boken 22 sömnlösa nätter. En bok om kriget i Gaza, vilken syftar till att synliggöra krigets vidrighet och samtidigt formulera konstruktiva lösningar på konflikten.

Svenska folket mer negativa till statlig övervakning

Frihetliga vindar blåser över Sverige. Förra året skakades regeringen Reinfeldt av FRA-upproret, där motståndet mot FRA-lagen och dess övervakningsmöjligheter överskred de politiska blockgränserna. Piratpartiets framgångar har sin grund i en politisk mobilisering i frågor kring integritet och frihet på nätet. Som nyvald partiordförande lyfte Mona Sahlin i sitt installationstal fram frihetsfrågorna, och vädjade till rörelsen om hjälp att formulera en röd frihetsvision.

Friihetsvindarna kommer också till uttryck i svenska folkets uppfattning om statens rätt att använda tvångsmedel gentemot sina medborgare. Med tvångsmedel avses åtgärder för att övervaka och kontrollera medborgarna, som t ex telefonavlyssning, post- och paketkontroll, åsiktsregistrering eller förbud mot demonstrationer och möten. Av tidigare ej publicerade resultat från den senaste SOM-undersökningen - som jag och Henrik Oscarsson i dag publicerar på DN Debatt - framgår att svenska folket under de senaste åren blivit mer negativt inställda till statens rätt att använda sådana tvångsmedel.

I 2008 års undersökning finns ett samband mellan partisympati och synen på tvångsmedel. Mest negativa till tvångsmedel är Vänsterpartister, Miljöpartister och Socialdemokrater, medan Centerpartister, Folkpartister, Moderater och Kristdemokrater är mer positiva.

Det är noterbart att Sverigedemokraterna – det parti som mest av alla misstror stat och etablissemang – också är det parti vars sympatisörer är klart mest positiva till att staten skall kunna använda tvångsmedel mot sina medborgare.

Just nu ser vi en politisk dragkamp om var frihetsfrågorna skall höra hemma i det ideologiska rummet. Frågor om medborgarrätt och motstånd mot statlig övervakning av medborgare har historiskt seglat under liberal flagg. Vänstern i Sverige har länge haft en hög trovärdighet i jämlikhetsfrågorna. Men i frihetsfrågorna har vänstern tvingats till defensiven. Det var ingen slump att Mona Sahlin i sitt installationstal vädjade om rörelsens stöd för att vinna tillbaka frihetsbegreppet från högern. I dag är det kanske inte främst de borgerliga allianspartierna utan främst uppstickaren Piratpartiet som varit framgångsrika i att mobilisera i frihetsfrågor.

Ur det perspektivet visar våra resultat på en intressant förändring. I 2002 års undersökning fanns det inget samband mellan vänster-högerideologi och inställning till tvångsmedel. Men i 2008 års undersökning uppträder ett svagt samband mellan vänsterideologi och en restriktiv inställning till tvångsmedel. I 2009 års Europaparlamentsval rekryterade Piratpartiet mycket riktigt fler väljare från vänster än från höger. Frågan är om vänstern håller på att rycka åt sig initiativet i frihetsfrågorna?

Fortfarande dominerar de traditionella vänster-högerfrågorna svensk politik, och det kommer de med all sannolikhet att göra även i valrörelsen 2010. Men frihetsfrågor går också att formulera i termer av vänster och höger. Vänster-högerdimensionen har historiskt haft en imponerande förmåga att absorbera nya politiska konfliktlinjer. Piratpartiet lär inte kunna räkna med samma walk over från de traditionella partiernas sida som Piraterna möttes av i Europavalet.

Tabellunderlag till undersökningen finns på Henrik Oscarssons blogg.

22 sömnlösa nätter

Försöken att få i gång fredsprocessen i den israelisk-palestinska konflikten går utomordentligt trögt. Bygget av olagliga israeliska bosättningar på ockuperat palestinskt område fortsätter, liksom isoleringen av Gaza. Även försoningssamtalen mellan Fatah och Hamas har gått i stå. Förhoppningen att president Barack Obama skulle kunna pressa parterna till de nödvändiga eftergifterna har hittills kommit på skam.

Men förtvivlan är förtryckets bäste vän. För att mobilisera mod och motstånd publiceras nu boken 22 sömnlösa nätter. En bok om kriget i Gaza (Nixon, 2009), där jag bidrar med ett kapitel tillsammans med bl a Per Gahrton, Mattias Gardell, Naomi Klein, Hans Linde och Catrin Ormestad. Syftet är att synliggöra krigets helvete och samtidigt diskutera olika vägar för att äntligen kunna skapa en fredlig och varaktig lösning på konflikten.

Boken presenteras i ABF:s monter B 09:19 på Bokmässan i Göteborg nu på söndag 27 september kl 13.00, av mig och bokens redaktör Thaher Pelaseyed. Där kan man också köpa boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan, om socialdemokratins hållning i den israelisk-palestinska konflikten över tid (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg, 2008).

Hjärtligt välkomna!

Svensk EU-journalistik - tråkig och för mycket hejaklack?

I kväll medverkade jag vid Publicistklubbens debatt inför bokmässan om svensk EU-journalistik, tillsammans med Carl Schlyter (MP, ledamot Europaparlamentet) , Johan Ehrenberg (chefredaktör ETC), Eva Landahl (chef SVT:s Aktuellt) och Cecilia Krönlein (redaktionschef Göteborgs-Posten). Annika Ström Melin var utomordentlig samtalsledare.

Carl Schlyter är en lysande estradör, en sång-och-dansman som råkat hamna i politiken. Jag gillar honom skarpt, och sannolikt bidrog han till Miljöpartiets fina resultat i Europaparlamentsvalet.

I debatten drev jag den möjligen något provokativa tesen att svensk EU-journalistik är tråkig och alltför ofta fungerar som hejaklack till EU-projektet. En mediestudie från TNS SIFO beskriver den svenska pressen inte bara som hejaklack utan t o m som hejaklacksledare, när det gäller Fredrik Reinfeldt och det svenska EU-ordförandeskapet, vilket framställs mer som ett gemensamt nationellt svenskt projekt än som ett politiskt projekt. Finns det någon som kan visa upp en artikel ur någon ledande svensk tidning som kritiskt granskar det svenska EU-ordförandeskapet, som ju nu kommit halvvägs? Hedersomnämnande utlovas.

Professor Kent Asp har också visat att svenska journalister är mycket mer EU-positiva än svensken i gemen. Opinionsglappet i EU-frågan mellan journalister och allmänhet har dessutom ökat över tid. Lite oväntat, med tanke på att Vänsterpartister och Miljöpartister också är kraftigt överrepresenterade i den svenska journalistkåren.

Kanske är svenska politiska journalister lite bortskämda med att nästan all svensk politik går att tolka längs vänster-högerdimensionen? EU är ju mer komplicerat, där vid sidan av vänster-höger även frågor om överstatlighet, stad-land, centrum-periferi och kanske t o m kyrka-stat spelar roll. Svenska journalister borde bli bättre på att lyfta fram dessa skiljelinjer, för att på så sätt synliggöra vilka intressen som står emot varandra i enskilda konflikter. Politik handlar om att hantera konflikter, och EU är faktiskt politik.

Rödgrön framgång i kyrkovalet

Bloggrubriken "Rödgrön framgång i kyrkovalet" är en aning vilseledande, eftersom hela den rödgröna valframgången får tillskrivas Miljöpartiet som fördubblade sina mandat från fyra till åtta. Vänstern i Svenska Kyrkan (VISK) behöll sina tre mandat och Socialdemokraterna behöll sina 71.

Jag tycker att Socialdemokraterna skall vara nöjda med valresultatet. Sedan förra valet har partiet åkt berg-och-dalbana i väljaropinionen och de 28.34 procent partiet nu erövrade innebär en liten ökning jämfört med valet 2005. Socialdemokraterna förstärker sin ställning som Kyrkomötets överlägset största grupp.

Värre gick det för de borgerliga allianspartierna. Kristdemokraterna ökade visserligen med ett mandat från 17 till 18, men Moderaterna, Folkpartiet och Centern tappade tillsammans 13 mandat.

Som väntat ökade motståndarna till samkönade äktenskap sina röstetal. Vid sidan av Kristdemokraterna ökade Frimodig kyrka från sju till 13 mandat, och Sverigedemokraterna från fyra till sju mandat. Sammantaget innebar kyrkovalet en polarisering, där såväl de rödgröna som den yttersta högern stärkte sin ställning.

Slutspurten av valkampanjen dominerades medialt av Mona Sahlin och "kyrkominister" Lena Adelsohn-Liljeroths - i mitt tycke illa tajmade - Mallorca-semester. Mallorca-resan fick tidningsrubriker som påminde om forna tiders "Mosa Mona"-kampanjer. Men till skillnad från tidigare fick mediedrevet denna gång inget fäste i opinionen. Tvärtom slöt kvällstidningsläsarna i huvudssk upp på Mona Sahlins sida, och utryckte stöd för att Mona Sahlins rätt att fira semester på det sätt hon själv vill. Jag tror att Mona Sahlin sammantaget stärkte sin ställning, och att den tid är förbi då hennes livsstil väcker upprörda känslor.

I stället bidrog affären till att vi fick ett aldrig tidigare skådat fokus på kyrkovalet. Vi fick en principiell debatt om partiledarens roll och plats i valkampanjen, och partiernas vara eller inte vara i kyrkopolitiken. Det är också bra. I debatten upprepas som ett mantra att valdeltagandet är så fruktansvärt lågt. Jodå. Men 11.8 procent innebär trots allt att nära 700 000 medlemmar går och röstar, och det tycker jag inte är så illa för en organisation uppbyggd på det sätt som Svenska kyrkan är.

Jag tror däremot att om de politiska partierna drog sig ur processen - vilket ju en del förordar - så skulle valdeltagandet sjunka ännu mer. Partiernas närvaro är också en garant för att inte bara de trognaste gudstjänstbesökarna får styra en kyrka som trots allt har bäring för nära sju miljoner medlemmar.

Jag kommenterar resultatet av årets kyrkoval i Göteborgs-Posten.

Mona Sahlin, Mallorca och kyrkovalet

Det har väckt stor uppståndelse att Mona Sahlin i en chartrad privatjet åkt till semesterbyn Deia på Mallorcas västkust, för att tillsammans med stora delar av den svenska kändiseliten fira festfixaren Micael Bindefelds 50-årsdag.

Själva resan har jag inga invändningar emot. Tvärtom. Det är bra att Socialdemokraternas främsta företrädare har ett öppet sinne och verkar i så många sammanhang som möjligt. Inget mänskligt är mig främmande, som Karl Marx uttryckte det.

Däremot har jag uttalat kritik mot tidpunkten för Mona Sahlins frånvaro. Socialdemokraterna har prioriterat kyrkovalet starkare än kanske någon gång tidigare, och Mona Sahlin har själv sagt att kyrkovalet är lika viktigt som något annat val. Då rimmar det illa att resa bort på en privat tillställning just i valkampanjens slutskede. Mona Sahlins närvaro och synlighet i kampanjens slutskede hade behövts för att mobilisera ytterligare S-väljare att gå och rösta. Mona Sahlins frånvaro blir extra olycklig i ljuset av att hon som partiledare tidigare faktiskt varit väldigt aktiv i arbetet med att lyfta fram religionens roll som en samhällsfråga och inte som en privat fråga. (Se t ex den framsynta rapporten Politik och religion som Socialdemokraternas partistyrelse nyligen enhälligt ställde sig bakom.)

Lika illa är det förstås att kyrkominister Lena Adelsohn Liljeroth (M) också väljer att delta i en kändisfest på Mallorca i stället för att vara hemma och genom sin närvaro markera vikten av kyrkovalet. Det är sällan man sett en svensk minister så nedvärdera sitt eget politikområde som Lena Adelsohn Liljeroth här de facto gör.

Partiernas deltagande i kyrkovalet väcker också starka känslor. Själv tycker jag det är ett mycket bra system. Svenska kyrkan är en angelägenhet för alla dess nära sex miljoner medlemmar, och inte bara för de trognaste gudstjänstbesökarna. Partiernas närvaro stärker därigenom förutsättningarna för en öppen folkyrka och riktar även uppmärksamhet och synlighet mot de meningsmotsättningar och skiljelinjer som existerar inom kyrkan.

Så se nu till att gå och rösta på söndag. Mot valurnorna, kamrater!

(Jag kommenterar Mona Sahlins och Lena Adelsohn Liljeroths resa till TT och i flera medier, bl a här, samt i TV4 Nyheterna i kväll.)

Två gånger död. Om dödsstraffet, USA och Stig Dagerman

Efter två och en halv timmas fåfängt karvande i den dödsdömde Romell Brooms arm tvingades bödeln i Ohio ge upp. Romell Broom sägs då ha gråtit av smärta och ångest, och själv försökt hjälpa bödeln att få in nålen i en blodåder. Myndigheterna i Ohio har beslutat att göra ett nytt försök att avrätta Romell Broom inom en vecka.

USA:s användande av dödsstraffet är en av nutidshistoriens skamfläckar. Den misslyckade avrättningen av Romell Broom är heller inte unik. Redan 1947 formulerade Stig Dagerman en isande kritik av USA:s agerande:

"Den till döden dömde negern Francis som nyligen undkom med livet från elektriska stolen, därför att bödlarna var berusade, skall nu åter sättas i stolen."

Två gånger död

Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.

Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om nu stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.

Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.


"Två gånger död" har sjungits in av Fred Åkerström, och återfinns på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen (Metronome, 1967 )

En opartisk skildring av Palestinakonflikten?

I dag recenserar jag i Göteborgs-Posten Sören Wibecks bok Ett land, två folk. Israel-Palestinakonfliktens historia (Historiska Media, 2009). Sören Wibeck är författare och journalist vid Sveriges Radio, och han vill ge vad han själv kallar en "opartisk" skildring av konflikten på svenska. I recensionen beskriver jag hans försök som modigt och hedervärt, men konstaterar också att boken väcker frågor om opartiskhetens möjligheter och villkor.

Går det verkligen att ge en "opartisk" skildring av konfliktens historia? Framställningen är i stor utsträckning kronologisk, och även en kronologi bygger ju på urval. Vad som är viktigt respektive inte viktigt finns det knappast några opartiska svar på. Även ordvalen är viktiga. Författaren använder ordet "mur" i stället för t ex staket eller skyddsstängsel för att beskriva den blandning av taggtråd, staket och mur som Israel byggt på ockuperat palestinskt område. Är "mur" då en opartisk benämning?

Som en introduktion till konfliktens historia fungerar boken sammantaget mycket bra. Men Sören Wibeck har dessutom anspråk på att förklara konflikten, och förklaringen utmynnar i en nästan uppgiven formulering: En konflikt som har pågått i hundra år är komplicerad. Många makter, krafter, personer och intressen har påverkat den. Jodå. Men det hade varit spännande om Wibeck vågat rensa lite bland alla dessa makter, krafter, personer och intressen för att ge oss inte bara en opartisk skildring, utan också ett perspektiv. Opartiskhet riskerar ibland att fördunkla mer än att klarna av.

Hela recensionen kan läsas här.

Opinionsläget ett år före valet

Ett år och en vecka kvar till valet 2010, och nästan alla opinionsundersökningar pekar på ett rödgrönt överläge. För att gjuta mod i tidigare lite stukade rödgröna tigerhjärtan citerar jag vad Sören Holmberg säger i Svenska Dagbladet i dag: De senaste fem åren har det borgerliga blocket tappat från mätningarna ett år före valet och fram till valdagen. Sören Holmberg tillägger att vid de tretton svenska riksdagsval som genomförts sedan Sifo påbörjade sina mätningar i mitten av 1960-talet så har det block som lett i september ett år före ett val också varit större än det andra blocket i tio fall. Så statistiken är på de rödgrönas sida. :-)

Jag tillhör ju dem som hävdat att Socialdemokraterna har utomordentligt goda chanser att vinna valet och återfå regeringsmakten 2010, och att den stora utmaningen i stället kommer 2014. Det är i valet 2014 som det avgörs om huruvida Socialdemokraterna kommer att ha kraften att sätta lika skarpa politiska avtryck i 2000-talets svenska samhälle som partiet gjorde under 1900-talet.

I dagens mätningar från Sifo och Skop noterar jag att Sverigedemokraterna åter ligger under fyraprocentsspärren - partiet får 3.9 procent i Sifo och 2.4 procent i Skop. Det påstås ibland att stödet för Sverigedemokraterna konsekvent undervärderas av de svenska opinionsinstituten. Det är riktigt att så tidigare varit fallet (kanske beroende på att svarspersonerna "skäms" för att ange Sverigedemokraterna). Men opinionsinstituten är naturligtvis medvetna om problemet och anstränger sig för att hitta viktningar som tar bort underrepresentationen. Därför vet vi inte om Sverigedemokraterna fortfarande är underrepresenterat i opinionsmätningarna. Bara för att partiet varit underrepresenterat tidigare så behöver partiet inte vara det i dag.

Kan tilläggas att Kristdemokraterna i Sifos mätning får 3.7 procent och skulle trilla ur riksdagen om det också blev valresultatet. Samt att Piratpartiet - och kanske FI - lurar i vassen. Vi har ett spännande politiskt år framför oss.

Glöm nu heller inte rösta i kyrkovalet på söndag! Jag återkommer med en bloggpost i det ämnet senare under veckan.

Jag kommenterar Socialdemokraternas ställning i storstadsområdena för Dagens Eko här.

11 september, Mehdi Ghezali och Anna Lindh

I dag är det åtta år sedan terrorattackerna mot USA den 11 september 2001. Då ställdes genast frågan hur attackerna skulle förändra världen. Mitt svar är att enskilda händelser sällan förändrar världen - i stället är de ett tecken på att världen redan har förändrats.

Terrorattackerna blev möjliga genom att nationalstaternas territoriella suveränitet urholkats och att transnationella nätverk som Al-Qaida vuxit i styrka. Bara något decennium tidigare hade motsvarande attacker varit omöjliga att genomföra. Den 11 september 2001 var ett uttryck för att maktbalansen i världen förändrats, där den moderna tidens stormakter nu utmanas av aktörer som inte har nationalstaten som maktbas.

Men visst fick händelserna den 11 september också konsekvenser för den fortsatta utvecklingen i världspolitiken. Professor Wilhelm Agrell skriver i dag mycket klokt i Sydsvenskan om hur USA bara några dagar efter attackerna utlyste det "globala kriget mot terrorismen". Första målet för detta krig blev Afghanistan: I och med 11 september-attackerna och USA:s ingripande i Afghanistan fick Nato i den transatlantiska solidaritetens namn ta på sig en övervakande uppgift för att sedan successivt glida in i ett mer eller mindre permanent lokalt inbördeskrig som mycket mer handlade om interna maktstrider än något globalt terrorhot.

Nästa måltavla blev Irak, och inte gick det bättre där: Irak hade ingenting med terrorattackerna i USA att göra. Kriget urartade till uppror och inbördeskrig med ofantliga politiska mänskliga och materiella kostnader som följd. Och i det ockuperade Irak erbjöds paradoxalt nog de globala terrorister som skulle bekämpas den krigsskådeplats de annars inte skulle haft. Parallellt med tragedierna i Afghanistan och Irak har klockan vridits tillbaka för tortyrförbud, respekt för fångars rättigheter och skydd av civila i väpnade konflikter på ett sätt som vi inte trodde vara möjligt.

I media ställs nu också absurda frågor om huruvida den svenske medborgaren Mehdi Ghezali verkligen borde ha släppts från det folkrättsvidriga Guantanamolägret, eftersom han nu på oklara grunder har gripits säkerhetsstyrkor i Pakistan. Rättssäkerhet, någon?

Det är i dag också sex år sedan Anna Lindhs död. Jag vill inte bidra till någon ikonisering av Anna Lindh - en sådan skulle hon ha tyckt förfärligt illa om. Men i denna tunga tid saknar jag hennes röst till försvar för folkrätt och mänskliga rättigheter. I Irak, i Afghanistan och i den israelisk-palestinska konflikten.

Piratpartiet och kunskapsskolan

Piratpartiet står inför riksdagsvalet 2010 vid ett strategiskt vägval. I vilken utsträckning skall partiet formulera en konkret politik för de traditionella politiska sakområden som sannolikt kommer att dominera valrörelsen 2010? Formulerar partiet en politik som spänner över flera sakområden riskerar man inre splittring och att tappa de väljare som röstade Pirat i Europavalet som en protesthandling. Breddar man inte sin politik riskerar partiet att komma bort i valrörelsen.

Här gäller det för Piratpartiet att se möjligheterna. Skola och utbildning är ett område där Piratpartiets ideologiska utgångspunkter om integritet och ett digitalt informationssamhälle skulle kunna ta politisk kropp. Viss vägledning kan ges i Martin Aagårds artikel i Aftonbladet (8/9) om hur digitaliseringen ställer invanda tankar om kunskap och om fusk helt på huvudet.

Aagard ifrågasätter den allt mer sofistikerade jakt på "fuskare" som vuxit fram inom den akademiska utbildningen på senare år. Antal studenter som stängs av för fusk ökar kraftigt, och i de allra flesta fall rör det sig om studenter som har kopierat texter från nätet och presenterat utan att ange källa. Programvaror som Urkund möjliggör för lärosätena att granska varje enskild students inlämnade arbete för att se om delar av det hämtats från nätet utan att så angivits.

Nej, jag menar förstås inte att plagiat skall accepteras. Men digitaliseringen av formerna för lagring av kunskap innebär helt nya utmaningar för universitets- och högskolorna. Aagård citerar professor Marc Bauerlein som menar att individen inte längre är ett käril att fylla med kunskap, utan snarare en komponent i kunskapen. I den digitala åldern är intelligens en kollektiv sak, menar Bauerlein. Och om vi ändrar definitionen av kunskap måste vi också ändra definitionen av fusk. Den disciplinstyrda kunskapsskolan är omodern, menar Aagard, och hävdar retoriskt (?) att bloggskolan är här.

Denna problematik är politiskt oplöjd mark, där Piratpartiet skulle kunna göra en insats. Hur skall svensk utbildningspolitik förhålla sig till digitaliseringen, såväl när det gäller synen på kunskap som på kunskapsprov? Är individuella kunskapsprov överhuvudtaget rimliga i ett samhälle där nätverksarbete blir allt mer centralt och där den betydelsefulla kunskapen är kollektiv?

Jan Björklunds disciplinskola vore en självklar måltavla. Piratpartiet skulle sannolikt få eldunderstöd av Miljöpartiet och kanske av delar av Vänsterpartiet. Vågar man hoppas på Socialdemokraterna?

Vänstern och informationssamhället

Jag får härmed rekommendera den progressiva men partipolitiskt obundna tankesmedjan Federa. Rekommendationen avser tankesmedjan i sig, men föranleds också av att jag och Marie Demker i dag där publicerar en text om vänstern och informationssamhället.

I texten driver vi tesen att marxismens tillbakaträngda ställning i dagens samhällsdebatt har sin grund i oförmågan att formulera en klassanalys som är giltig för informationssamhället. Texten - som kan läsas här - bygger på vår trilogi ”I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag” (Hjalmarson & Högberg, 2005), ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarson & Högberg, 2008) samt ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” (Hjalmarson & Högberg, kommande). Därutöver har texten inspirerats av Klas Gustavssons ”Socialismens liv efter döden” (Atlas, 2004) samt Michael Hardt & Antonio Negris ”Imperiet” (Glänta/Vertigo, 2003 ) och ”Multituden” (Tankekraft, 2007).

Sverige och ISAF:s bombattack i Afghanistan

Urban Ahlin - Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson - kräver i dag att EU:s utrikesministermöte i Stockholm reagerar mot ISAF-styrkans bombattack i Kunduz i Afghanistan där cirka 90 personer dödades, varav hälften civila. Ahlin vill att utrikesministermötet skall agera så att liknande händelser inte upprepas i framtiden.

Det är bra att Urban Ahlin reagerar på det ohyggliga som hände. Men hans slutsats - att de internationella styrkorna måste ändra strategi - är otillräcklig. Det finns ingen militär lösning på konflikten i Afghanistan. Den internationella militära närvaron blir en del av problemet i stället för en del av lösningen. Det är en skam att Sverige medverkar i en operation som urskillningslöst bombar civila - vilket ju faktiskt hände i Kunduz. Sverige bör dra sig ur ISAF, såvida inte FN tar över ansvaret för hela den militära närvaron i det plågade och sargade Afghanistan.

Om Afghanistan som vår tids Apocalypse Now - läs här.

Rebellas heliga vrede

I dag torsdag 3 september presenterade nätverket Unga S-kvinnor Rebella sin rapport Socialdemokratin - från EP-valet in i framtiden. Rapporten är impregnerad av författarnas heliga vrede över ett parti som de älskar, men som beter sig på ett sätt som blir destruktivt i förhållande till de värden man vill värna.

Det är inte precis någon statshemlighet att socialdemokratin har problem. Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och rörelsen har burits fram av motsättningen mellan arbete och kapital, den s k vänster-högerdimensionen. Därför har socialdemokratin också fått allt svårare att hävda sig i en värld där industrisamhället börjar fasas ut och där navet i ekonomin alltmer handlar om kunskap och kreativitet. Socialdemokratin saknar en vision för framtiden och problemen tar sig uttryck i politisk osäkerhet och sviktande väljarstöd.

Men problemen behöver inte utgöra grund för uppgivenhet eller förtvivlan. Socialdemokratins värden om frihet, jämlikhet och solidaritet är eviga. Nu gäller det för rörelsen att lyssna in och förstå de pågående samhällsförändringarna och på värdegrund mobilisera politiskt efter de nya sociala skiljelinjer och konfliktfrågor som växer fram.

Rebella och deras rapport är ett friskhetstecken i rörelsen, en spricka i den grå betongen där något nytt och friskt har möjlighet att växa fram. Rapportens förtjänster består kanske inte främst i de politiska förslag som lanseras - förslagen är en ganska så traditionell vänsterpolitik. Förtjänsterna ligger i stället i sättet att se på politik och på det socialdemokratiska partiet överhuvudtaget.

Jag skall ge några exempel.

Om slagordspolitiken: Retoriken kan aldrig få lov att styra innehållet, det måste alltid vara tvärtom. I EP-valrörelsen kändes det som att slagorden på partiets valaffischer kom från ingenstans, utan förankring i de egna leden. (s 9)

Om Miljöpartiet: Maktanalys är vårt partis styrka och vårt sätt att profilera oss gentemot borgarna men också gentemot Miljöpartiet, som i stora delas saknar den maktanalys vi efterlyser och den övertygelse om viken av att arbeta mot klyftorna som vi tror är nödvändig. (s 11)

Om sociala medier: Man kan inte toppstyra de sociala medierna, eftersom de inte är medier utan 'sociala' medier. Sociala medier bygger på att människor vill sortera i informationsflödet, få budskap filtrerade av människor de litar på, ha kontakt med avsändaren och få personliga tolkningar av information, politik, vad man ska rösta på och så vidare. Det är inte samma mekanismer som gör att folk tar till sig budskap som i de gamla, asociala medierna. Det måste partiet ta in, acceptera och anpassa sig till. (s 18)

Om Piratpartiet: Personer som delar Piratpartiets åsikter kring integritet och nedladdning har haft väldigt svårt att hävda detta inom vårt parti, liksom inom alliansen. När radion kom hittade vi en teknisk lösning och kollektiv finansiering genom public service för att ge musikerna betalt. Hade radion kommit i dag hade vi - enligt den logik vi jobbat efter i fildelningsfrågan - troligtvis försökt förbjuda den.

Rebella är med sin tid - på samma sätt som Sex and the city-sossarna i nätverket sq2540sthlm. De tar politik på allvar och vill använda den nya tidens möjligheter för att skapa ett samhälle präglat av ökad jämlikhet och rättvisa.

Socialdemokratin måste för att kunna sätta lika starka avtryck i 2000-talets samhälle som partiet lyckades med under 1900-talet värna sina traditionella väljargrupper samtidigt som man möter den nya tiden med öppet sinne. Politik är det möjligas konst. Rebellas rapport blir en påminnelse om att (s)trutsmentalitet sällan är en väg till framgång.

Domen mot Anna Odell och konstens frihet

I dag dömdes Konstfackseleven Anna Odell till dagsböter om totalt 2 500 kronor, för oredligt förfarande och våldsamt motstånd. Det var den 21 januari tidigare i år som Anna Odell som ett led i sitt examensarbete simulerade ett självmordsförsök vid Liljeholmsbron i Stockholm och därefter under tumultartade former lät sig "tvångsintas" på psykakuten vid S:t Görans sjukhus.

Jag har tidigare uttalat att jag hade svårt att bli på allvar upprörd över Anna Odells agerande. God konst skapar sprickor i diskursens ordning och låter oss i sprickorna skymta nya, okända universa. Min invändning riktade sig mot att Anna Odell i sitt projekt gjorde andra människor till ett medel för sitt eget (konst)projekt. Poliser, läkare och - framför allt - potentiella medpatienter blev ofrivilliga deltagare i ett spel de själva inte valt att vara med i.

Men lika lite som jag har svårt att på allvar bli upprörd över Anna Odells projekt har jag svårt att på allvar bli upprörd över domen. Konst är en sak - juridik en annan. Konstnärer har - oavsett projektets goda intentioner (i detta fall att uppmärksamma brister i psykvården) - lika liten rätt att bryta mot lagen som andra yrkesgrupper som kan tänkas vilja förbättra världen (t ex journalister, författare, präster, politiker). Lagen gäller lika för alla. Det kallas rättssäkerhet och rättsstat.

Problematiken sätts på sin spets vid politiska aktioner som tar formen av civil olydnad. Jag kan känna moralisk respekt över ungdomar som bryter sig in i vapenfabriker och slår sönder vapen. Eller ockuperar outhyrda bostäder. Eller nedläggningshotade vårdcentraler. Eller som på 1980-talet kedjade fast sig vid järnvägsrälsen för att stoppa hormoslyrbesprutningen. Men att känna moralisk respekt betyder inte att man menar att de skall undantas från lagen.

Nöd bryter lag. Att våga följa sitt hjärtas väg och därefter utan att gnälla möta domstolen - det är civilkurage. Jag tycker att Anna Odells sätt att hantera den uppkomna situationen förtjänar just det omdömet.

Sverigedemokraterna som vågmästare?

Med anledning av att Sverigedemokraterna några mätningar i rad hamnat över fyraprocentsspärren har diskussionen om vad som händer om partiet blir vågmästare i riksdagen efter 2010 års val tagit fart igen. Diskussionen är förstås i högsta grad hypotetisk. I dag fick t ex Sverigedemokraterna bara 3.2 procent i DN/Synovates augustimätning.

Jag har gett följande kommentar till TT: Det är viktigt att skilja opinionsundersökningar från valresultat. Även om Sverigedemokraterna ligger över fyra procent några mätningar i rad är marginalerna oftast så små så att resultaten inte är signifikanta. Det samma gäller påståendet att de skulle få en vågmästarroll.

Om opinionsresultatet ändå skulle bli valresultat tror jag inte att något block skulle välja att stödja sig på Sverigedemokraterna. Det politiska priset skulle riskera att bli för högt. Dessutom skulle ett stöd från Sverigedemokraterna utgöra en bräcklig grund för regeringen – risken är stor att politiken skulle präglas av skakighet och osäkerhet.

Jag ser i stället två andra huvudalternativ som mer sannolika. Antingen att det block som befinner sig i opposition väljer att låta regeringsblocket få genom sina huvudförslag, på samma sätt som t ex Socialdemokraterna i Karlskrona nu lägger ner sina röster kring den borgerliga majoritetens budgetförslag. Eller så skapas samförståndslösningar mellan de borgerliga allianspartierna och de rödgröna i de centrala frågorna. Annars lutar det åt nyval under mandatperioden.

Moderaterna - ett statsbärande parti?

När statsminister Fredrik Reinfeldt i dag inledningstalade på moderaternas partistämma i Västerås formulerade han en vision om Moderaterna som statsbärande parti i Sverige. Det är bra - jag tycker om att partier vågar ha ambitioner. (Fast i min värld är Moderaterna som statsbärande parti förstås mer en mardröm än en vision...)

Hur stora är då moderaternas förutsättningar att verkligen bli ett statsbärande parti? Inte särskilt stora. Jag ser åtminstone tre hinder i vägen.

För det första: När socialdemokratin under stora delar av 1900-talet fyllde rollen som statsbärande parti knöt partiet sitt långvariga regeringsinnehav till en vision om vilket samhälle man ville bygga. Det var i många avseenden en konkret vision, som tydligt urskiljde Socialdemokraterna från de borgerliga partierna och från kommunisterna.

Men vilket samhälle vill Moderaterna bygga? I centrala delar av sitt tal var Fredrik Reinfeldt så allmän att det är svårt att hitta någon som skulle säga emot. Vi måste lägga grund för ett samhälle som är uthålligt och klimatneutralt. Någon som säger emot? Vi måste förstärka kvaliteten i våra viktigaste skattefinansierade välfärdssystem. Hallå där ute - finns det någon som vill ha en sämre kvalitet i våra välfärdssystem? Sverige har en självklar roll i Europa och världen. Det är möjligt - men kanske skulle det vara intressant att veta vilken den rollen är?

Det är bara att blunda och peka i Fredrik Reinfeldts tal för att hitta klyschor och floskler som kännetecknas av att de är omöjliga att säga emot. Därför blir de också politiskt ointressanta. Och när de blir politiskt ointressanta blir de också oanvändbara i bygget av det statsbärande partiet. Varför rösta just på Moderaterna och inte på något annat parti?

För det andra: Hur påverkar moderaternas öppna strävan att bli det statsbärande partiet i Sverige samarbetsklimatet inom den borgerliga alliansen? Tycker Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund att det är OK, eller blir de möjligen lite oroliga för vad en sådan utveckling skulle innebära för deras egna partier? Den borgerliga kannibalismen som vi sett så lite av de senaste åren riskerar att återuppstå.

För det tredje: De svenska väljarna är i dag mycket mer rörliga än vad de var under de år som Socialdemokraterna var statsbärande parti. Valforskningsprogrammet vid Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har t ex visat att andelen väljare som byter parti mellan valen har ökat från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Klassröstningen minskar - det vill säga sambandet mellan klasstillhörighet och val av parti sjunker. En sådan väljarrörlighet gör det allt svårare för vilket parti som helst att uppnå status av att vara statsbärande.

Men jag välkomnar ambitionen och förutsätter att Socialdemokraterna inte sätter sin ribba lägre.

Aftonbladet och kampen mot antisemitismen

Uppdatering måndag den 24 augusti: Bloggposten ledde till att jag i dag debatterade ämnet i Studio Ett i P 1, tillsammans med Isak Nachman (ortodox rabbin i Stockholms judiska församling) samt Cecilia Uddén (Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent). Inslaget finner ni här.

Debatten om frilansjournalisten Donald Boströms artikel i Aftonbladet om påstådda israeliska organstölder kretsar kring två teman: tryckfrihet och antisemitism.

I debatten om tryckfrihet har jag inte så mycket att tillföra. Det råder ju stor enighet om att Sveriges ambassadör i Israel Elisabet Borsiin Bonnier agerade felaktigt när hon i ett pressmeddelande tog avstånd från artikeln. Den borgerliga alliansregeringen har agerat enligt skolboken, genom att tydligt markera avstånd till ambassadörens agerande samt vägrat kommentera innehållet i artikeln. Den enda oklarhet som råder är huruvida ambassadören fått sitt pressmeddelande godkänt av UD innan det publicerades. Det är utmärkt att riksdagens konstitutionsutskott nu får möjlighet att granska ärendet.

Mer principiellt intressant är i stället diskussionen om hur Donald Boströms artikel förhåller sig till antisemitism, samt hur ordet antisemitism används i den politiska debatten. Med antisemitism avses enligt Nationalencyklopedin fientlighet mot judar eller mot judendom. Ur det perspektivet finns det inget antisemitiskt i Donald Boströms artikel i sig. Den fråga Boström ställer är huruvida det finns något fog för de anklagelser som anhöriga till ihjälskjutna palestinier för fram, att soldater ur Israels armé tömmer döda kroppar på organ för att kunna användas till transplantationer. Boström skriver också att det borde bringas klarhet i om det verkligen förhåller sig på det sättet. Det är berättigade frågor och berättigade krav. Ingen hade reagerat om artikeln hade handlat om något annat land än Israel.

Bekymret är således inte Boströms text i sig, utan vad som inte står i den. Inom antisemitismen ryms föreställningar om judiska ritualmord och om juden som rövar bort barn, slaktar dem och stjäl deras blod. Boström hade kunnat undvika de anklagelser som nu framförs om han i sin text valt att visa upp dessa föreställningar för att därigenom markera att hans text inte är en del av dessa. De palestinska mödrarnas frågor om sina söners uppsprättade och ihopsydda lik är legitima. Men att ge dessa mödrar en röst innebär också ett ansvar att formulera sig på ett sätt så att mödrarnas frågor inte kan avfärdas som ett utfall av judehat.

Sverige är ett land där antisemitismen haft svårare att få fäste jämfört med i de flesta övriga länder i Europa. Det är bra. Kanske skapar det också hos oss en blindhet för de antisemitiska föreställningar som har eller har haft fäste på andra håll i världen? För de allra flesta svenskar är antisemitism något så främmande att vi har svårt att känna igen den när vi vid enstaka tillfällen springer på den.

Historien om Boströms artikel i Aftonbladet för oss till den vidare frågan om hur vi i debatten och i mediebevakningen skall förhålla oss till Israel som stat. Israel-debatten är oerhört polariserad, där en åsiktsriktning menar att ingen annan stat behandlas så orättvist och granskas så kritiskt som Israel. Andra menar att Israel kommer undan med folkrättsbrott och övervåld på ett sätt som ingen annan stat skulle göra.

Israel är på många sätt en unik stat, inte minst genom den förintelse som föregick statens uppkomst. Men Israel kan inte särbehandlas - varken positivt eller negativt. Vi måste ställa samma krav på Israel som på andra stater när det gäller att följa folkrätten. Anklagelser om att israeliska soldater stjäl organ från döda kroppar måste uppmärksammas i lika stor utsträckning som om anklagelserna riktats mot soldater från andra länder. På samma sätt har Israel en självklar rätt till fred och säkerhet på samma sätt som andra stater har.

Men Israel har en smärtsam historia, och det judiska folkets historia är mer smärtsam än de flesta andra folks. Så även om Israel inte i sak skall bemötas annorlunda än någon annan stat, så måste bemötandet i sin form undvika att riva upp det judiska folkets sår eller ge näring åt antisemitiska föreställningar.

Så min ståndpunkt i sak är följande. Donald Boströms artikel är i sig inte på något sätt antisemitisk. Däremot hade han kunnat undvika den debatt som nu uppstod om han synliggjort de antisemitiska föreställningar om judiska ritualmord som har förekommit eller förekommer.

Antisemitism är en vidrig och vedervärdig företeelse. Man kampen mot antisemitismen försvåras när debattörer och självutnämnda Israelvänner använder antisemitism som ett slagträ för att avfärda seriös kritisk mot staten Israels agerande. Jag blir därför dyster när jag ser personer som t ex Gunnar Hökmark på Newsmill jämföra Aftonbladets artikel med nazisternas och Tsarrysslands antisemitism, eller när Jesper Svartvik ur Svenska kommittén mot antisemitism ryggradsmässigt stämplar texten som antisemitisk. Kampen mot antisemitism är faktiskt alldeles för viktig för att överlämnas till personer som som i dessa frågor väljer agitatorns roll i stället för att använda sitt öppna sinne.

Säker seger för Sex and the city-sossarna!

För ett par dagar sedan raljerade Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson över att ett socialdemokratisk nätverk för unga kvinnor i Stockholm (sq2540sthlm) inför EU-valet anordnade "ett hållbart mode-event", där unga moderna designers som Anna Bonnevier och Matilda Wendelboe visade kläder och smycken, och där EU-parlamentarikern Åsa Westlund talade om hållbarhet inom EU. Nätverket består av "kvinnor i åldrarna 25-40 år och arbetar på universitet, med media, i offentlig sektor, näringsliv och med mode" och anordnar även "politiska dinnerpartyn". Gudmundson avfärdade nätverket som ett desperat socialdemokratiskt försök att vinna storstadens trendsättande unga kvinnor och gav nätverket namnet "Sex and the city-sossarna".

Men Gudmundson bet sig i tummen. Namnet Sex and the city-sossarna blev en succé, och i ett utmärkt och bitskt svar inbjöd nätverket Per Gudmundson till deras nästa träff, som gruppens egen Stanford. Bloggosfären jublade (se exempel och länkar hos Anna Ardin här), och nätverket fick mer positiv uppmärksamhet för sin verksamhet än om de hade sprungit på Benny Andersson.

Till saken hör att modevisningen i sig blev en framgång, där bara en mycket liten del av dem som deltog var partimedlemmar. Modevisningen fick egenfinansieras, eftersom ingen officiell del av partiapparaten ville eller vågade skjuta till pengar.

Historien om Sex and the city-sossarna är något mycket mer än en rolig anekdot. Vi lever i en tid då väljarna blivit allt rörligare (andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats från 11 procent 1960 till 37 procent 2006) och allt färre svenskar väljer att vara medlem av ett politiskt parti (Piratpartiet undantaget...). Socialdemokraternas och Vänsterpartiets första maj-demonstrationer samlar mycket få deltagare, jämfört med för några decennier sedan. Samtidigt vet vi att medborgarnas politiska intresse inta har minskat. Men det politiska engagemanget tar sig andra uttrycksformer än det partipolitiska. Det tycks som att dagens väljare inte vill binda sig för att köpa ett helt paket med ståndpunkter, men däremot gärna vill engagera sig i enskilda sakfrågor och i former bortom sammanträden och demonstrationer.

Partierna måste möta den nya verkligheten genom att skapa möjligheter för dessa väljare att bedriva politik utan att de behöver binda sig för medlemskap eller ta ansvar för partiets helhetspolitik. Ibland kan det gå fel - och då riskerar förstås en skugga att falla över det parti som initierat aktiviteten. Men vågar man inget så vinner man inget - i det här fallet handlar det om att våga släppa varumärket. Så allt stöd åt sq2540sthlm - eller Sex and the city-sossarna, om nu nätverket väljer att ta det namnet.

Om Sveriges militära närvaro i Afghanistan

Uppdatering med anledning av kvällens Afghanistan-debatt i SVT Debatt återfinns längst ned i posten!

Länge har jag känt en ambivalens i frågan om Sveriges militära närvaro i Afghanistan. Å ena sidan går kriget inte att vinna militärt. Gränslinjerna mellan folkvalda politiker i Kabul, alla krigsherrar i landet samt talibaner av olika schatteringar är mer grå än svartvita, och här krävs en politisk process. Å andra sidan skulle ett hastigt återkallande av ISAF och den USA-ledda OEF riskera att leda till ett inbördeskrig än våldsammare än det krig som nu pågår.

Nu har jag emellertid satt ner foten. Jag tycker inte att de rådande omständigheterna kring krigföringen i Afghanistan legitimerar ett fortsatt svenskt deltagande. Motiven är följande:

1. ISAF:s uppdrag och verksamhet har utökats över tid och skiljer sig i praktiken avsevärt från det ursprungliga uppdraget som i huvudsak handlade om att skydda biståndsinsatser. I dag är ISAF:s verksamhet mer att betraka som krigförande.

2. ISAF:s och OEF:s operationer blir allt svårare att separera. ISAF-styrkans folkrättsliga mandat är betydligt starkare än vad som gäller för OEF. Det skulle därför behöva finnas täta skott mellan de båda operationerna, men så är i dag inte fallet. Dessutom leds ISAF av Nato och dess högste chef är amerikan.

3. Kriget eskalerar, på bekostnad av biståndsinsatser och en politisk process, och sprider sig till grannländerna. Den militära strategin har uppenbarligen inte fungerat. Det är bättre att bejaka de signaler om samtal med talibanerna som såväl Nato-företrädare som den brittiske utrikesministern David Miliband som hans franske kollega Bernard Kouchner flaggat för. (Väst har ju samarbetat med talibanerna tidigare - när det gällde att bekämpa Sovjetunionen.)

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin sammanfattar i dag den svenska Afghanistan-debatten enlig följande:

Alliansfrihet är Nato.
Nato är FN.
FN är krig.
Krig är fred.

Orwell kunde dessvärre knappast uttryckt det bättre.

Uppdatering 20 augusti

Kvällens debatt om Afghanistan i SVT Debatt led av två svagheter. (Och då räknar jag inte att det som alltid är för mycket folk i studion, vilket leder till plottrighet och spretighet.)

1. De som förespråkar att Sverige skall avbryta sitt militära deltagande i ISAF (d v s den åsiktsgrupp jag själv tillhör) har svårt att formulera bra svar på frågan om huruvida inte den militära närvaron behövs för att skydda de biståndsinsatser som alla talar sig så varma för. Medvetet eller naivt - man undervärderar risken för att ett militärt tillbakadragande av ISAF skulle leda till ökat våld i Afghanistan, och i praktiken omöjliggöra ett seriöst biståndsarbete.

2. De som förespråkar att Sverige skall stanna kvar duckar för frågan om huruvida den militära närvaron egentligen utgör ett hinder för att få igång den politiska dialog och försoningsprocess som är nödvändig för att få ett slut på konflikten. Någon militär lösning finns ju knappast.

Sedan förstår jag inte heller varför man i ämnet om landshövdingar och företagsklimat bjuder in en clown och en posör som Johan Staël von Holstein, och dessutom ger honom mer utrymme än de flesta övriga debattörer. Den dittills relativt nyanserade debatten i ämnet tog där bara slut, och ingen orkade försöka dra igång den igen.

Hur klarar sig Piratpartiet i de kommunala valen?

Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge meddelade i dag på DN Debatt att partiet förutom i riksdagsvalet även ställer upp i kommun- och landstingsvalen 2010.

Jag tror att det är ett klokt beslut. Om Piratpartiet skulle misslyckas med att ta sig in i riksdagen i nästa års val kommer partiet ändå med stor sannolikhet att ha vunnit några mandat i kommunala församlingar. Partiet kan då nyttja dessa mandat till att successivt pröva hur deras integritets- och informationspolitiska perspektiv kan ta politisk kropp i enskilda sakfrågor. Deltagandet i kommunal- och landstingsvalen ger också partiet en möjlighet att mobilisera sina medlemmar och sympatisörer i de regioner där de är som starkast.

Visst finns det även risker med att kandidera. Även om Rick Falkvinge i artikeln skriver att partiets styrelse "kommer att ställa mycket hårda krav på de lokala organisationer som vill ställa upp" så finns det inga garantier för att inte mycket udda personer som gör partiet mer skada än nytta kommer att väljas in. Den risken är alltid större hos nya partier än hos gamla och etablerade.

Ju mer Piratpartiet breddar sin sakpolitiska agenda, desto mer växer också risken för intern splittring. För Piratpartiet vore det t ex direkt förödande om deras varumärke och integritetsperspektiv tilläts bli en plattform för drogliberalism eller krav på avskaffande av sexköpslagen.

Piratpartiet är unikt genom att inte göra anspråk på regeringsmakten, utan i ställer säger sig vilja avveckla partiet när de fått gehör för sin politik. Det är spännande, men jag tror inte det är realistiskt. Jag har svårt att se en situation när Piratpartiet säger sig vara "nöjda" med den politik som förs. Piratpartiet mobiliserar ju längs en skiljelinje där det inte saknas eller kommer att saknas motkrafter. Om Piratpartiets försvinner öppnar man dörren för dessa motkrafter.

Ett mer sannolikt scenario är i stället att de skiljelinjer som finns i frågor kring integritet och informationspolitik på sikt vävs in i eller tas över av de etablerade partierna, vilket i så fall skulle göra Piratpartiets existens överflödig.

Men dit är det en lång väg. Hittills är åtminstone jag nöjd med att Piratpartiet är i takt med tiden och synliggör de nya skiljelinjer som följer i den kommunikationella revolutionens spår, och som de etablerade parterna inte varit förmögna att uppmärksamma.

Jag kommenterar Piratpartiets beslut i Aftonbladet och i Dagens Nyheter, samt Sverigedemokraternas resultat i den senaste opinionsmätningen från United Minds i Dagens Nyheter.

Dawit Isaak - dags att byta strategi

Jag är fullständigt övertygad om att svenska UD har lagt och fortfarande lägger ner ett mycket stort arbete på att få journalisten och den svenske medborgaren Dawit Isaak frisläppt från det fängelse i Eritrea, där han sitter instängd sedan snart åtta år tillbaka. Jag har också stor respekt för tyst diplomati, och risken av att ett starkt offentligt agerande kan förvärra situationen för Dawit Isaak.

Men när detta är sagt måste jag också säga att någonstans kommer man till en punkt där valda strategier måste omprövas. Visst - det är möjligt att UD just nu befinner sig i ett avgörande förhandlingsskede med den eritreanska regimen. Men om så inte är fallet - vilket det mesta dessvärre pekar på - bör det vara dags att pröva en annan strategi än den tysta diplomatin som i det här fallet uppenbart inte fungerat. Nu ryktas det i stället att Dawit Isaak skall flyttas till det ökända fängelset Eiraeiro, där tortyr är vanligt förekommande och fångarna hålls isolerade från varandra.

Att släppa Dawit Isaak fri skulle innebära en förbättrad goodwill för en pressad eritreansk regim som behöver alla vänner den kan få. Det borde därför också finnas goda realpolitiska förutsättningar för ett frigivande. Det är inte varje dag jag citerar Lars Ohly, men i dag gör jag det gärna: Sverige bör skicka en hög representant till Eritrea för att visa vilken stor vikt Sverige lägger vid att vår medborgare skall få sin frihet. Den tysta diplomatin tycks i detta skede ha gjort sitt - det är dags att i offentlighetens ljus försöka pressa den eritreanska regimen till eftergifter som egentligen ligger i dess eget intresse.

Om inte Carl Bildt känner för att åka så kan vi sända Jan Eliasson eller Pierre Schori, som Lars Ohly föreslår. Eller varför inte Hans Blix?

Allsång på Skansen och musik som politisk handling

När Sylvia Vrethammar äntrade scenen i säsongsavslutningen av årets Allsång på Skansen sköljde några politiska reminiscenser hastigt över mig. Mina känslor inför Sylvia Vrethammar och hennes succélåt från tidigt 1970-tal Eviva España återges uttrycksfullt av den alltid läsvärde Johan Croneman i DN i dag (ännu ej på nätet):

Hon hade en megahit 1973 (11 veckor på Svensktoppen) med den Francofjäskiga "Eviva España", det var en veritabel politisk provokation mot alla dem som slogs och kämpade för att störta Francodiktaturen, fascismen och förtrycket.

ETA sprängde Francos efterträdare i tusen bitar, Luis Carrero Blanco, ETA-män arresterades och hotades med garrottering, en garrotterades också 1974. Man binds vid en påle och stryps mycket långsamt. Samtidigt som en spik sakta skruvas in i nacken. På ett ungefär.

Då dansade Sylvia in och vrålade: Eviva España"!

Croneman noterar att programledaren Anders Lundin avstod att ställa någon historiskt politisk fråga och i stället "jizzade runt lite och gjorde skäl för traktamentet", i kontrast mot den skarpa samhällssatir som Lundin ger uttryck för i krogshowen "REA" (Roligt. Elakt. Aktuellt.) på Hamburger Börs. Lundins hållningslöshet ser Croneman som ett uttryck för tidsandan:

Vi lever i en tid när inte allt kan hända och tillåtas utan i en tid när allt skall hända och bör tillåtas. Och då kan man stå för en sak på måndagar, och en annan på lördagar. Däremellan är man öppen för diverse ståndpunkter. Vad kostar den i dag då?

Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag vid ett tillfälle lät mig bjudas upp av en kvinnlig moderat skolkamrat och mitt under brinnande Spanienfråga dansade till denna låt. Det var inte rakryggat av mig, och jag lovar - det kommer inte att hända igen.

*

För övrigt har TV-sommaren präglats av en debatt om hur Allsång på Skansen med Anders Lundin klarat utmaningen av det nya, rivaliserande allsångsprogrammet Lotta på Liseberg med Lotta Engberg i TV 4. Det är klart att Lotta på Liseberg i någon mening är kusinen från landet. Mera lågbudget, mindre trendiga artister och en samtalston riktad till verklighetens folk (som Göran Hägglund skulle uttrycka det). Men jag föredrar ändå det alternativet - inte minst genom Lotta Engbergs professionalitet och, vill jag säga, äkthet - jämfört med den pretto-känsla som jag tycker alltmer präglar allsången från Skansen.

Det är utmärkt att ha pretentioner - bara man inte blir pretentiös.

Nationalencyklopedin:
Pretention = (högt) anspråk
Pretentiös = anspråksfull (i en utsträckning som det inte finns täckning för)

Mona Sahlin i Mellanöstern

Mona Sahlin befinner sig just nu i Betlehem, för att tala vid palestinska Fatahs kongress. I Aftonbladet beklagar Helle Klein att Mona Sahlin sannolikt inte kommer att träffa någon Hamas-representant under resan, och att hon därmed försitter ”chansen att återupprätta och utveckla den socialdemokratiska Mellanöstern-politiken efter Persson-erans nedmontering av Palme/Lindh-linjen.”

Helle Klein har alldeles rätt i att socialdemokratin och Mona Sahlin borde gå före och våga ta steget att samtala med Hamas, på samma sätt som Socialdemokraterna och Olof Palme i början av 1970-talet gick före och vågade ta steget att samtala med PLO och Yassir Arafat. Olof Palme bidrog därigenom till att den då terrorstämplade organisationen PLO fick en plats i den politiska processen, vilket ledde till att PLO tog avstånd från terror och erkände Israel som stat.

Låt oss inte vara naiva. Det finns ingen som helst värdegemenskap eller ideologisk närhet mellan Hamas och socialdemokratin - tvärtom. Men isolering är sällan en framgångsrik politisk strategi, och få bestrider i dag att isoleringen av Hamas har medverkat till dödläget i fredsprocessen.

Samtal med Hamas skall naturligtvis inte heller förväxlas med samarbete med Hamas. Det finns i mina ögon en för stark ängslan inom socialdemokratin för att kontakter med Hamas skulle inverka negativt på socialdemokratins relationer till Fatah och israeliska Labour, båda systerpartier i Socialistinternationalen.

Kommer då Mona Sahlin att träffa någon Hamas-representant under sin resa i Mellanöstern? Det tror jag inte. Hon är i området främst för att tala vid sitt systerparti Fatahs första kongress på 20 år, och jag kan förstå att det skulle uppfattas som provocerande att just i det sammanhanget träffa representanter från Fatahs ärkefiende Hamas. Men det är viktigt att Mona Sahlin vågar ta steget - om det inte blir denna gång så bör det bli snart. Eller kommer arbetsfördelningen i den rödgröna koalitionen att bli sådan att det blir Vänsterpartiet och Miljöpartiet som får stå för Hamas-kontakterna, medan Socialdemokraterna hukar?

Jag skriver om Mona Sahlins Mellanösternresa på Newsmill.

En bild av debatten kring socialdemokraternas Mellanöstern-politik över tid ges i antologin ”Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan” (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg, 2008), där representanter från alla åsiktsriktningar inom Arbetarrörelsen ger sin syn den israelisk-palestinska konflikten och den socialdemokratiska politiken i frågan. Boken har fått stor uppmärksamhet och goda recensioner i pressen.

Göran Hägglund får en kompis

USA är hatobjektet nummer ett inom den intellektuella kulturvänstern, enligt min mening oftast varken särskilt intellektuell eller kulturell.

Folkpartiledaren Jan Björklund i sitt sommartal i Marstrand i dag söndag 2 augusti. Göran Hägglund tycks ha vunnit en allierad i sitt korståg mot kulturvänsterns förtryck av verklighetens folk. Björklund undvek dock att kommentera könsneutrala lekar och teaterregissörers ondskefullhet.

Roland Poirier Martinsson och de främlingsfientligas retorik

Chefen för Timbros Medieinstitut Roland Poirier Martinsson går i Svenska Dagbladet till våldsamt angrepp på alla dem som kritiserat Göran Hägglunds uppmärksammade tal i Almedalen i somras, samt på dem som uttryckt oro över det sätt varpå Roland Poirier Martinsson själv försökt påverka Kristdemokraterna i socialkonservativ riktning. Kritiken beskrivs i termer av "skymf", "äckliga angrepp", "låga påhopp", "insinuanta floskler" samt grunda sig på "dumhet, okunskap eller intellektuell oärlighet".

I stället för att stapla okvädingsord på varandra och vildsint slugga inte bara mot min ringa person utan också mot "Expressens, DN:s och Aftonbladets ledarsidor", så hade det varit förtjänstfullt om Poirier Martinsson ödmjukt förmått ta ett steg åt sidan och ställa frågan om varför så många liberaler och socialdemokrater uttryckt oro över vad man uppfattar som Poirier Martinssons och Göran Hägglunds flirt med Sverigedemokraternas väljare.

Roland Poirier Martinsson far dessutom med direkt osanning i sin artikel, när han påstår att jag skulle ha kallat honom för rasist. Den som vill läsa vad jag skrev i den aktuella bloggposten kan göra det här.

Den kritik som jag och flera andra riktat mot Poirier Martinsson går ut på att han använder samma politiska språk och tankefigurer som de främlingsfientliga krafterna gör. Han låter t ex Demoskop ställa frågan om huruvida "Företagsamma invandrare är bra för Sverige". Skall också svenskars värde för landet avgöras av huruvida de är företagsamma? Och hur skall vi se på invandrare som inte är företagsamma - är de inte bra för Sverige? Roland Poirier Martinsson talar i sin ursprungliga artikel om "invandrares osvenska egenskaper". I artikeln i Svenska Dagbladet vecklar han i stället in sig i ett resonemang om att han med "invandrares osvenska egenskaper" egentligen menar "invandrare som värnar sin kultur".

Genom att okritiskt använda de främlingsfientligas språk och tankefigurer bidrar Poirier Martinsson till att legitimera dessas sätt att se på världen och på det svenska samhället. Det hade varit intellektuellt rakryggat om han förmått medge att hans formuleringar var illa valda, i stället för att smutskasta och beljuga sina kritiker.

Jag svarar med en kortare replik i Svenska Dagbladet i dag. Läs också gärna Expressens ledarredaktions svar till Poirier Martinsson här.

Alliansregeringen vill utöka den svenska vapenexporten

I en debattartikel i Dagens Industri antyder försvarsminister Sten Tolgfors (M) att han vill tillsätta en ny myndighet i syfte att förstärka och effektivisera stödet till svensk vapenexport.

Nu tycks ju inte den svenska vapenexporten vara i så särskilt starkt behov av ytterligare stöd. År 2008 exporterade Sverige krigsmateriel för ca 12.7 miljarder kronor. Det innebar en ökning med 32 procent jämfört med föregående år, och stärker Sveriges ställning som en av världens största vapenexportörer alla kategorier.

I stället för att fortsätta öka bör den svenska vapenexporten kringgärdas av starkare restriktioner. Till exempel så borde ett särskilt demokratikriterium införas i regelverket. Att främja demokrati är en huvudlinje i svensk utrikespolitik och krigsmaterielexport till diktaturer legitimerar diktatur som styrelseskick.

Låt oss hoppas att det rödgröna samarbetet leder till att Socialdemokraterna inte frestas att luckra upp regelverket, t ex genom att låta näringspolitiska skäl utgöra motiv för svensk vapenexport. En rödgrön regering bör i stället våga göra den svenska vapenexporten mer restriktiv.

Hur länge håller den israeliska regeringen?

Det har nu gått snart fyra månader sedan den israeliska koalitionsregeringens tillträde, och som väntat har fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier stått stilla. Den israeliska regeringen har varken viljan eller förmågan att föra fredsprocessen framåt, och som den israeliska tidningen Haaretz tidigt uttryckte det är det en regering "destined to fail" (dömd att misslyckas).

I dagens DN ger Nathan Shachar en smått tragikomisk bild av turerna inom Benjamin Netanyahus regering. Israels utrikesminister, extremnationalisten Avigdor Lieberman tas inte emot av omvärlden, och försvarsminister Ehud Barak och president Shimon Peres har i praktiken fått ta på sig utrikesministerns uppgifter. Lieberman själv hotas av åtal för mutor och penningtvätt, och hans senaste omstridda åtgärd har varit att utnämna sin vän Shaul Kamisa till ambassadör i Israels viktigaste grannland Egypten. Kamisa har ingen diplomatisk erfarenhet alls och den israeliske statsvetarprofessorn Shlomo Avineri kallar beslutet en skymf mot Egypten och ett attentat mot våra intressen.

Samtidigt vägrar Netanyahu att hörsamma USA:s krav på att stoppa bosättningarna, och de skakande anonyma vittnesmålen från israeliska soldater om israeliska illdåd under kriget i Gaza - framtagen av organisationen "Bryt tystnaden" - viftas bort av det israeliska ledarskapet.

Vi andra väntar på Barack Obamas kommande utspel om vägen till fred i Mellanöstern. Vi hoppas vi inte behöver vänta så mycket längre.

Kommer Sverigedemokraterna verkligen att kunna ta sig in i riksdagen?

Dagens Nyheter och opinionsinstitutet Synovate meddelar i dag att Sverigedemokraterna bara behöver "8 000 röster till" för att ta sig in i riksdagen. Det är en sanning med mycket stor modifikation.

Dagens Nyheters och Synovates analys bygger på Sverigedemokraternas opinionssiffror i enskilda valkretsar. För att ta sig in i riksdagen måste ett parti som bekant komma över fyraprocentsnivån för hela riket. Men det är också tillräckligt om ett parti kommer över tolv procent i en enskild valkrets. I valkretsen Skåne läns södra uppvisar Sverigedemokraterna ett opinionsstöd på drygt åtta procent. Det betyder att Sverigedemokraterna i den valkretsen behöver vinna ytterligare fyra procent, vilket motsvarar ungefär 8 000 röster.

Så långt är allt korrekt. Men i mediebevakningen i dag är det några saker som inte uppmärksammats tillräckligt.

För det första: Visserligen har Synovate intervjuat 12 000 personer, vilket kan förefalla mycket. Men om vi fördelar dessa 12 000 personer på landets 29 valkretsar hamnar vi på drygt 400 personer per valkrets. Då hamnar vi på signifikansnivåer som gör det omöjligt att uttala sig med säkerhet om enskilda partiers opinionsstöd. I denna underökning bör det t ex innebära att Synovate funnit ungefär 32 personer från Skåne läns södra valkrets som angett att de sympatiserar med Sverigedemokraterna. Att utifrån ett så litet underlag uttala sig med exakthet om hur många röster till som Sverigedemokraterna måste vinna för att nå upp till tolv procent i valkretsen faller på sin egen orimlighet.

För det andra: Även om det skulle vara sant att åtta procent av väljarna i Skåne läns södra valkrets sympatiserar med Sverigedemokraterna så är det inte så lätt för partiet att vinna de sista fyra procentandelarna. I stället för att påstå att Sverigedemokraterna "bara behöver 8 000 röster till" så kan man hävda att Sverigedemokraterna för att komma in i riksdagen måste öka sitt röstetal med hela 50 procent (från åtta till tolv procentandelar) i den valkrets där man ändå redan har starkast stöd. Då skall vi också komma ihåg att Sverigedemokraterna i detta distrikt redan mobiliserat sina kärnväljare och således måste hitta helt nya.

Inget parti har hittills tagit sig in i riksdagen genom att passera tolvprocentsspärren i en enskild valkrets. Alf Svensson (KD) tog sig in 1985, men då var det med hjälp av ett valtekniskt samarbete med Centerpartiet.

Visst har Sverigedemokraterna en möjlighet att ta sig in i riksdagen i 2010 års val, även om jag bedömer dessa möjligheter som små. Jag tror dock att de har större möjlighet att komma in genom att passera fyraprocentsspärren i hela riket, än genom att nå tolv procent i en enskild valkrets.

Jag kommenterar undersökningen i Brunchrapporten i P3 och i P4 Extra.