I går hade jag nöjet att i samband med förbundsstyrelsemöte med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen samtala med Aaron David Miller, Mellanösternrådgivare åt sex amerikanska utrikesministrar under åren 1988-2003. I dag är Miller verksam vid Woodrow Wilson International Center for Scholars, Washington DC samt aktuell med boken The Much Too Promised Land: America's Elusive Search for Arab-Israeli Peace (Random House).Miller är en utpräglad realpolitiker. Folkrätten är nog bra, tycktes han mena, så länge den inte står i vägen för vad som är politiskt lämpligt. Han uppskattade därför att den s k Goldstone-rapporten om främst Israels men även Hamas folkrättsbrott under kriget i Gaza i vintras inte sänds vidare till Säkerhetsrådet, utan åtminstone tillfälligt läggs i malpåse. Om en granskning av brott mot folkrätten står i vägen för ansträngningarna att blåsa liv i fredsprocessen så är det bättre att prioritera fredsprocessen, menade Miller. Jag har respekt för resonemanget, men ser också farorna i att påstådda folkrättsbrott inte prövas av domstol. En urholkad folkrätt öppnar dörren för barbariet. Dit vill jag inte.
I sin bok har Miller lagt stor kraft på att studera den judisk-israeliska lobbyns inflytande över amerikansk Mellanösternpolitik. Miller delar inte de amerikanska statsvetarna John Mearsheimers och Stephen Walts uppfattning - vilken de bl a formulerat i boken The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy (Farrar, Straus & Giroux) - att lobbyn hindrar USA från att föra en politik som bättre ligger i linje med den amerikanska nationen intresse. Lobbyn har inflytande i kongressen, menar Miller, men presidenten rår de inte på. Det är "bara" en fråga om att presidenten har kraft och förmåga att utöva ledarskap.
Miller är däremot mycket tydlig i sin kritik áv hur tidigare amerikanska administrationer ständigt i förväg förankrat sina förhandlingsutspel med Israel, men inte med palestinierna.
Angående Hamas menar Miller att de tre kriterier som den s k Kvartetten (USA, FN, EU, Ryssland) menar att organisationen måste uppfylla för att släppas in i den diplomatiska värmen (erkänna Israel, avsäga sig våldsanvändning, respektera tidigare ingångna överenskommelser) medvetet formulerats på ett sätt som gjorde det politiskt omöjligt för Hamas att acceptera dem. Miller menar i stället att Hamas borde integreras i PLO för att därefter politiskt (och kanske militärt?) "oskadliggöras". En befrielserörelse som PLO har inte råd med splittring - FNL i Vietnam eller FLN i Algeriet skulle aldrig accepterar något sådant, menade Miller.
Sammantaget var Miller pessimist om förutsättningarna för snabba framsteg i fredsprocessen. Så länge palestinierna är splittrade kan inga substantiella framsteg göras. Alla krafter måste därför sättas in på att återskapa den palestinska enigheten. Många aktörer i arabvärlden har redan försökt, utan att lyckas.
Men förtvivlan är förtryckets bästa vän. Hämta gärna mod ur boken 22 sömnlösa nätter. En bok om kriget i Gaza, vilken syftar till att synliggöra krigets vidrighet och samtidigt formulera konstruktiva lösningar på konflikten.
