Palme. Älskad och hatad

I kväll hade jag förmånen att få vara med på en förhandsvisning av Kristina LIndströms och Maud Nycanders uppmärksammande film "Palme. Älskad och hatad". Filmen kommer att visas på minst 109 biografer i Sverige, vilket är svenskt rekord för en dokumentärfilm. Uppmärksamheten visar med eftertryck att de som vill beskriva socialdemokratin som ett parti bland andra är fel ute. Socialdemokraterna har präglat svensk modern politisk historia på ett sätt som närapå mejslat in partiet i den svenska folksjälen – älskat och hatat, på samma sätt som Olof Palme.

Jag skriver om filmen på SVT Debatt. Ett utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.

*

Eftersom vi är dömda att leva här på jorden, så ska vi försöka leva så anständigt som möjligt. Det är utgångspunkten för min ideologi. Ungefär så säger Olof Palme i en intervju i filmen ”Palme. Älskad och hatad” som i måndags förhandsvisades för press och speciellt inbjudna. Leva så anständigt som möjligt? Vad innebär det uttrycket för socialdemokratin och dess politiska visioner i dag

Filmen vilar tryggt i ett unikt bildmaterial, känsligt och skickligt hanterat av regissörerna Kristina Lindström och Maud Nycander. Tillsammans med Benny Anderssons musik skapas en stark, suggestiv stämning som stundom får luften att stå still i salongen. Nostalgin hålls på behörigt avstånd, autenticiteten segrar. Men som film betraktat finns ändå frågetecken. Vilken är regissörernas riktning, deras position? Mitt i alla dessa bilder kommer vi ändå aldrig riktigt Palme nära. Just det konststycket har å andra sidan heller ingen av Palmes många biografer lyckats med. Kanske är det så det måste vara. I samma ögonblick vi kommer Palme nära riskerar glansen att försvinna och hans osaliga ande upphöra att inspirera vår längtan efter mening och sökande efter identitet. Vad innebär det egentligen att vara svensk?

Socialdemokratins utmaning i dag är att kombinera en pragmatisk politik med en bärande vision för framtiden. I tider av ideologisk vilsenhet är det kanske dags att blicka tillbaka till Olof Palmes uttalande om att ”försöka leva så anständigt som möjligt”. Uttalandet påminner på ytan om Alliansens och Fredrik Reinfeldts mantra om människor som sitter böjda över köksborden och försöker hantera sina livspussel. Men likheten stannar på ytan. Palmes fråga är i grunden existentiell, livspusslet blir i borgerlighetens tappning en teknisk fråga. I en tid när politiken teknifieras, partierna tävlar i triangulering och det mesta tycks handla om vem som är bäst på att förvalta och sköta ekonomin finns ett skriande behov av politiker som förmår synliggöra skiljelinjer och på ett övertygande sätt visa varför politik faktiskt spelar roll. Olof Palme bidrog genom att kombinera lidelse, internationalism, empati och pragmatism.

Den kombinationen är en bristvara i svensk politik i dag. Närmast av partiledarna kommer – håll i hatten – kanske trots allt Stefan Löfven. Visst – när det gäller retorik och klassbakgrund är Olof Palme och Stefan Löfven som natt och dag. Men Löfven delar Palmes faiblesse för det moderna, för framsteg och internationalism, och kombinerar det med en empati på ett sätt som gör att borgerligheten riskerar att stå stum.

Borde media genomskådat kungamyntsbluffen?

Copywritern Karl Fredrik Mattsson avslöjar att det var han som låg bakom det smädande falskmyntet Vår horkarl till kung. Projektet var ett konstverk i form av en bluff eller möjligen ett practical joke. Samtliga personer som valt att framträda inför media och berättat att de fått ett av de falska mynten var släkt eller vänner till Karl Fredrik Mattsson själv. Falskmynten har aldrig spridits utanför denna krets.

Rapporteringen i svenska media var under projektets gång i huvudsak helt okritisk. Vittnesuppgifterna ifrågasattes aldrig. Det togs för självklart att mynten spridits i stor omfattning.

Med risk för att vara skrytsam - jag var själv vid flera tillfällen skeptisk till vittnesuppgifterna. Jag tänkte på mediehaveriet i samband med ubåts-rapporteringen under 1980-talet, då var och varannan svensk skådade ubåtar vid sina badplatser.

Särskilt misstänksam var jag mot den person som påstod sig ha fått tre stycken falska mynt tillbaka som växel i en affär. Sannolikheten att en enskild person skulle få tre sådana mynt tillbaka är osannolikt liten, såvida inte mynten spridits i mycket stor upplaga. Men då borde betydligt fler personer än vad som nu var fallet ha trätt fram och visat upp sina mynt. Självkritiskt kan jag dock konstatera att min misstänksamhet riktades mot personen som påstått sig ha fått dessa mynt. Jag tänkte inte tanken att han var i maskopi med initiativtagaren. Och ja, jag har också kolla igenom mina enkronor för att se om någon av dem var ett av falskmynten...

Men media borde ha kunnat bättre. Här lät flera media sig dras med av en bra story, i stället för att tillämpa det som är en av grundpelarna i såväl journalistik som forskning. Källkritik.

Tillägg kl 11.20: Äras den som äras bör. Självklart vill jag passa på och lyfta på hatten för Tobias Olsson i Svenska Dagbladet, som förtjänstfullt spårade upp upphovsmannen.

Går det trögt för GT:s trängselskattekampanj?

I dag skriver jag på Ajour om Göteborgs-Tidningens (GT) kampanj för en kommunal folkomröstning om införandet av trängselskatt i trafiken i Göteborg. Kommer kampanjen att lyckas? Det krävs 45 000 namnunderskrifter på fysiskt papper. I vår digitala tid är det kanske, oavsett ändamålet, en oöverkomlig uppgift. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas på här.

Hur går då kampanjen? Sådär, skulle jag vilja säga. Efter nära tre veckors intensivt kampanjande har lite drygt 8 000 göteborgare skrivit på om kravet på en folkomröstning. Det innebär att GT måste samla in 37 000 ytterligare namn före den 16 februari om målet skall nås. Osvuret är bäst, men jag tvivlar på att GT löser den uppgiften.

Skälen till mina tvivel är två. För det första är det min bedömning att det är lättast att få in namnunderskrifter under de första veckorna av kampanjen. De som är mest negativa till trängselskatt och som starkast förespråkar en folkomröstning är sannolikt också de som är mest motiverade att snabbt underteckna uppropet. De 37 000 som återstår är – tror jag – svårare att övertala än de 8 000 som redan har skrivit på.

För det andra lever vi i en tid som blir allt mer digitaliserad. Om medborgarna i Göteborg hade kunnat kräva en folkomröstning genom ett par klick på nätet är jag övertygad om att GT hade haft goda möjligheter att samla in 45 000 namn. Men så är det nu inte. I stället måste medborgaren antingen leta upp en lista på stan eller i någon butik och där skriva på. Eller så måste medborgaren själv printa ut listan, skriva på, leta upp ett kuvert, frankera, skriva adress och via en brevlåda sända in brevet till GT. Här finns även en integritetsaspekt. Medborgaren måste ange namn med namnförtydligande, fullständigt personnummer samt bostadsadress.

Jag förstår att det inte kan vara annorlunda. I vår alltmer digitala värld finns det ännu inga tillräckligt enkla och säkra tekniker när det gäller den här typen av folkliga manifestationer. Vi har ju heller ännu inte kommit tillräckligt långt för att kunna genomföra digital röstning på valdagen. Men vi har kommit tillräckligt långt i våra digitala vanor och beteenden för att den typ av namninsamlingar som GT nu genomför skall ha en ordentlig uppförsbacke att ta sig an. Även om GT gör sitt bästa att puffa för kampanjen på t ex Facebook och Twitter.

Jimmie Åkesson i Forserum

Under senare tid har lilla Forserum utanför Nässjö uppmärksammats i medierapporteringen, med anledning av att ungdomsgäng trakasserat svensk-somalier boende på orten. Framträdande politiker som t ex Jonas Sjöstedt (V), Maria Larsson (KD) och Gustav Fridolin (MP) har besökt samhället. Valet att åka till Forserum är inte enkelt. En politiker som besöker orten riskerar anklagelser för att utnyttja situationen och att bidra till att göra händelserna större än vad de egentligen är. En politiker som stannar hemma riskerar anklagelser för att stå likgiltig och passiv inför rasism och främlingsfientlighet.

I dag var det SD-ledaren Jimmie Åkessons tur att besöka Forserum. Besöket hade föregåtts av att kommunalrådet i Nässjö Anders Karlsson (C) i ett pressmeddelande uppmanat Åkesson att stanna hemma: Med den profil Sverigedemokraterna har i integrationsfrågor skulle ett besök nu bara förvärra situationen.

Självklart struntade Jimmie Åkesson i att efterleva Anders Karlssons uppmaning. Händelserna i Forserum tangerar SD:s profilområden - invandringspolitik och kriminalpolitik. Ur SD:s perspektiv var det helt rätt av Åkesson att resa.

I en artikel på SvD Brännpunkt i dag motiverar Åkesson sitt beslut. Texten i SvD är en av de mest återhållsamma jag läst från Åkessons penna. Visserligen menar Åkesson att medierapporteringen från Forserum varit överdriven och svartvit och han antyder att det är "massinvandringens" fel att invandrare trakasseras. Men sammantaget saknar texten den aggressivitet som Åkesson brukar prestera. I stället vill Åkesson anslå en statsmannamässig ton: Mycket allvarliga uppgifter om trakasserier riktade mot människor med somalisk bakgrund har med all rätt väckt uppståndelse. Låt mig vara tydlig på den punkten. Ingen enskild människa förtjänar att bli utsatt för trakasserier, hot eller våld. Ingen grupp människor förtjänar att bli utsatta för trakasserier, hot eller våld på grund av deras ursprung. Missnöje med politiska beslut är aldrig en ursäkt att behandla andra människor illa.

Jag tolkar Åkessons text som ytterligare ett led i hans strävan att tvätta av Sverigedemokraterna extremiststämpeln och försöka göra partiet tillräckligt rumsrent för samarbete med andra partier. Sverigedemokraterna befinner sig efter två år i riksdagen fortfarande i den politiska kylan. Partiet har misslyckats med att påverka de politiska besluten. Den svenska flykting- och invandraropinionen blir allt mer positiv. Opinionsmässigt står Sverigedemokraterna still. I dagens sammanvägda mätning som Novus gjort för Ekot får Sverigedemokraterna 5.7 procent, d v s exakt samma som valresultatet 2010.

Åkesson löper, som jag tidigare påpekat, risken att brinnande själar i partiet söker sig till mer radikala och ideologiskt renläriga krafter på högerkanten. Och det är svårt att se att allmänborgerliga väljare skulle rösta på just SD, även om partiet tonar ned främlingsfientligheten till förmån för lag och ordning och kanske allmän högerpopulism.

Händelserna i Forserum är allvarliga och samhället måste med stor kraft ta itu med problemen och utkräva ansvar av berörda individer. I bästa fall bidrar händelserna i Forserum till ökad vaksamhet så att det som hände där inte kommer att hända på andra orter i landet.

Gustav Kasselstrand omvald ordförande för SDU - ideologisk maktkamp inom Sverigedemokraterna

I dag omvaldes Gustav Kasselstrand till ordförande för Sverigedemokraternas ungdomsförbund Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Ordförandevalet föregicks av en intensiv maktstrid, där Paula Bieler utmanade Kasselstrand. Bieler uppfattades ha starkt stöd av SD:s partiledning. I omröstningen på kongressen var emellertid Kasselstrand överlägsen - han vann med 39 röster mot 10.

Stämningen mellan SDU och moderpartiet SD har sedan en tid varit spänd. Till exempel har SDU i en debattartikel i Aftonbladet kritiserat moderpartiet för en alltför Israel-positiv linje samt förespråkat ett svenskt erkännande av staten Palestina. Beskrivningar av maktstriden inom SDU och mellan SDU och SD finns bl a i Expressen, Nyheter24 samt Expo. Ett starkt stöd för Kasselstrand och skarp kritik av SD:s nuvarande ledning uttrycks också i en text på den högernationella sajten Fria Tider.

Min bedömning är att striderna inom SDU och mellan SDU och moderpartiet SD inte främst är ett uttryck för personmotsättningar. I grund och botten handlar det om de motsättningar som flankpartier alltid ställs inför. För att komma in i parlamentet, bli "rumsrent" och få sakpolitiskt inflytande krävs pragmatism och kompromisser. Men pragmatism och kompromisser riskerar dels att urholka partiets ideologiska grundvalar, dels att orsaka splittring mellan de som förespråkar pragmatism och de som förespråkar ideologisk renlärighet.

Sverigedemokraterna skiljer sig från sina systerpartier Dansk Folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge i ett väsentligt avseende. Dansk Folkeparti och Fremskittspartiet växte fram som skattesänkande högerpopulistiska partier på det borgerliga mittfältet. Sverigedemokraterna har i stället sina rötter i den högerextrema, nationalistiska rörelsen. Jimmie Åkesson och hans medarbetare har lagt ned stor kraft på att frigöra partiet från sina högerextrema rötter, för att därigenom kunna attrahera bredare väljargrupper. Risken är att att många i partiets entourage tycker att partiet blivit ideologiskt urvattnat, tappar motivationen och söker sig andra jaktmarker.

För Åkesson är Kasselstrands överlägsna seger en motgång. Kasselstrand stärker sin ställning, inte bara inom SDU utan inom den sverigedemokratiska rörelsen som helhet. Gustav Kasselstrand är mer nationalkonservativ än Jimmie Åkesson. Kasselstrand har starkt stöd hos det s k bunkergänget inom Sverigedemokraterna, d v s delar av det ledarskap som fanns före Jimmie Åkesson och som inte helt uppskattat den politikförskjutning som genomförts. Nu synliggörs än starkare de meningsmotsättningar som finns inom Sverigedemokraterna och Åkessons strategi att tona ned radikaliteten till förmån för en bredare politisk agenda försvåras.

Sverigedemokraterna har under sina två första år i riksdagen misslyckats med att sätta avtryck på den förda politiken. Trots Åkessons kompromissvilja har partiet inte släppts in i den politiska värmen. Opinionsmässigt står partiet och stampar. Den frustration som växer fram i misslyckandets spår kan mycket väl ta sig uttryck i växande interna strider i partiet inför valet 2014.

Uppdaterat söndag 2 september kl 09.45: Igår nåddes vi av beskedet att riksdagsledamoten och tidigare Sverigedemokraten William Petzäll hastigt avlidit vid en ålder av 24 år. Petzälls öde och tragiska slut griper alla, oavsett partipolitisk tillhörighet. Inför döden blir vi plötsligt väldigt lika. Tankarna går till hans allra närmste.

Lars Vilks, Jamtli-affären och självtillräckligheten inom svensk konst

Debatten kring Lars Vilks och länsmuseet Jamtli i Östersund pågår för fullt. Jamtli inbjöd Lars Vilks att delta i utställningen Udda och jämt, med planerat vernissage den 30 september. Inbjudan till Vilks drogs tillbaka då det blev känt att Vilks tackat ja till att medverka vid en högerextrem anti-muslimsk konferens i New York den 11 september. Övriga inbjudna konstnärer valde då att hoppa av utställningen och Jamtli tvingades ställa in.

På ett sätt är saken väldigt enkel. Lars Vilks yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter gör honom fri att medverka på vilka konferenser han vill. Jamtli har friheten att bjuda in och friheten att dra tillbaka inbjudningar till enskilda konstnärer. Inbjudna konstnärer har friheten att tacka ja och friheten att sedan ändra sig. No big deal.

Jag kan förstå att övriga inbjudna konstnärer valde att hoppa av, för att markera att de aldrig accepterar censur av enskilda konstnärer eller enskilda verk. Men jag blir oroad över den naivitet och självtillräcklighet som präglar delar av den argumentation enskilda konstnärer anför när de motiverar sina avhopp. Radions Kulturnytts konstkritiker Mårten Arndtzén refererar Anna Odell, som antydde att Vilks medverkan på den antimuslimska konferensen nog inte var så stötande för muslimer. Eller Anne-Marie Nordin, som kommenterade Vilks agerande så här: Jag har inga synpunkter på honom, jag bryr mig inte om honom, jag är inte intresserad av honom! Varken som konstnär eller som politisk agitator. Man ska inte hålla på och censurera. I dagens P1 Morgon säger Karin Mamma Andersson: Vad Lars Vilks ägnar sig åt, det är hans sak och och fortsatte med att undra varför hon satt i radion och diskuterade Vilks deltagande i högerextrema konferenser när det pågick "betydligt viktigare saker" i hennes närhet, t ex en skog som höll på att huggas ned.

I dagens Aftonbladet publiceras en intervju som Martin Aagård gjort med Lars Vilks. I intervjun traskar Vilks sorglös omkring i det språkbruk och den tankevärld som präglar främlingsfientliga miljöer, på samma sätt som Herman Lindqvist gjorde när han lät sig intervjuas av den högerextrema sajten Nationell.nu.

Enligt Vilks "daltas" det för mycket med militanta muslimer, t ex genom att polisen inte ingriper när de militanta muslimerna står och skriker "Allahu akbar". Vilks drar inte alla muslimer över en kam, det finns t ex en "lokal muslim" som är "väldigt trevlig". Stödet från Sverigedemokraterna kommenterar Vilks med att "man får vara glad för det stöd man får". Vilks beklagar att "man får ju inte prata om raser längre". Invandringen är för stor "i förhållande till resurserna". Offentliga institutioner kan inte längre organisera midsommarfirande eftersom man då tvingas ha "olika grupper som ska framträda för att vi inte ska verka som rasister".

Lars Vilks konstnärliga frihet är självklar. Men konstnärlig frihet innebär inte ett friköp från politiskt, mänskligt och moraliskt ansvar. Vilks själv är möjligen för självupptagen och politiskt aningslös för att inse detta. Ett större problem är om flertalet av Sveriges konstnärer vandrar kring i samma aningslösa bubbla.

Noterar att Svenska Dagbladets konstredaktör Clemens Poellinger i en krönika är inne på samma linje som jag.

Grabbighet, "klappturkar" och Thomas Böhlmarks förbrukade förtroende

Uppdaterat tisdag 28 augusti kl 16.50. I debatten om att Moderaternas kommunikationsansvarige på sociala medier Thomas Böhlmark kallat Nalin Pekgul för "klappturk" har det framförts missnöje med att fokus lagts på Böhlmarks klantighet i stället för på det allvarliga i att han använt ett rasist-influerat språkbruk. Jag delar inte det missnöjet. Det måste vara fullt möjligt att inom ramarna för samma debatt behandla två teman: Böhlmarks omdömeslöshet och oskicklighet i att förstå sociala mediers funktionssätt och det allvarliga i att företrädare för Moderaterna använder ett språkbruk associerat till främlingsfientlighet och/eller rasism.

Det är ett sundhetstecken att avståndstagandet från Böhlmarks språkbruk varit så massivt. Jag har hittills bara sett stöd från Sverigedemokrater och på Avpixlat. Jag kan ha missat något, men i alla fall.

Thomas Böhlmark själv har valt att efter sin ursäkt undvika offentligheten och journalisters frågor. Om hans frånvaro bottnar i personliga skäl har jag respekt för det. Om frånvaron är en form av krishantering tror jag det är ett stort misstag om han haft ambitionen att komma tillbaka på sitt uppdrag. Men möjligheten att komma tillbaka kanske inte längre finns. Dagens Media citerar Moderaternas presschef Anna Charlotta Johansson som tydligt säger att Böhlmarks avstängning inte är tillfällig: Han kommer även i fortsättningen att ha sin tjänst som politisk sekreterare men avstängningen i de sociala medierna är permanent. Även partisekreterare Kent Perssons pressekreterare Anna Lööf betonar att avstängningen är beständig.

Frågan är vad det inträffade betyder för Moderaternas vilja och förmåga att profilera sig i sociala media framöver. Läs gärna Johan Westerholm på det temat.

*

Moderaterna har med omedelbar verkan stängt av den huvudansvarige för partiets kommunikation i sociala medier, Thomas Böhlmark, från sitt uppdrag. Orsaken är att Böhlmark på sitt privata twitterkonto i raljanta ordalag kallat förra ordföranden för socialdemokraternas kvinnoförbund Nalin Pekgul för ”klappturk". Nalin Pekgul är kurd, född i Turkiet. Uttrycket "klappturk" härstammar från ett youtube-klipp där Pekgul livligt klappade i händerna i samband med ett tal av Mona Sahlin.

Thomas Böhlmarks uttalande var uppseendeväckande på två sätt. För det första var formuleringen nedlåtande, för att inte säga hånfull. Uttalandet slog nedåt och blev, säkert omedvetet, en del av en främlingsfientlig, kanske till och med rasistisk, diskurs. Sättet att uttrycka sig på om en politisk meningsmotståndare var inte värdigt.

För det andra var det uppseendeväckande att regeringspartiets högste ansvarige för kommunikation i sociala medier var så aningslös att han uppenbart inte insåg konsekvenserna av att formulera sig på det sätt han gjorde. Förtroendet för Böhlmarks människosyn och omdöme rasade snabbt ihop, och nu är det en öppen fråga om han kan återkomma på sin post.

Böhlmarks övertramp är bara ett i den senaste raden där framträdande politiska personligheter uppvisat en enastående oförmåga att första sociala mediers logik. Det som gjorde Böhlmarks agerande extra uppseendeväckande var förstås att det var han själv som ansvarade för Moderaternas agerande i sociala medier.

I början av året avslöjades att Kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg anonymt på nätet skarpt kritiserat partiledaren Göran Hägglunds meningsmotståndare i partiet. Under signaturen Ove Tove hade Ehrenberg bl a skrivit att Kristdemokraternas riksdagsledamot Annelie Enochson är stockkonservativ och går över lik för att få som hon vill. Om Göran Hägglunds utmanare om partiledarposten skrev Ehrenberg att Mats Odell "har rimligen varit delaktig i varje steg partiet tagit. Detta ter sig mer som en personkonflikt än något annat. Troligen baserad på att Odell är sur för att han inte är minister". Henrik Ehrenberg skildes från sitt uppdrag som Göran Hägglunds stabschef.

Vi minns också Edvard Unsgaard, pressekreterare åt statsminister Fredrik Reinfeldt samt riksdagskandidat för Moderaterna. Edvard Unsgaard hade det dåliga omdömet att i en statusuppdatering på Facebook berätta historien om hur han en söndag blev dyster över att hitta avföring i sin trappuppgång. Men på bara en halvtimma, via en städfirma som drivs av invandrare, löstes problemet då Edvard Unsgaard fick tag på en "ryska som städade" och gjorde trappen fin igen. Ryskans arbetsinsats en söndag sammanfattar Unsgaard i formuleringen "det är arbetslinjen det!". Unsgaard kom undan med blotta förskräckelsen.

Jag noterar att samtliga dessa tre fall handlar om personer som arbetat med kommunikation. Samt att samtliga tre är män. Om det sistnämnda är en slump eller inte kan diskuteras. Grabbighet är i alla fall det ord jag kommer att tänka på.

Om Thomas Böhlmark kan återfå sitt uppdrag som Moderaternas ansvarige för kommunikation i sociala medier vet vi inte ännu. Sannolikt tar partiet någon form av beslut redan idag. Oavsett vilket beslutet blir har Thomas Böhlmark en mycket brant uppförsbacke att ta sig an i arbetet med att återvinna ett förbrukat förtroende.

Stefan Löfvens sommartal

Stefan Löfvens sommartal i dag söndag syftade till att lyfta fram socialdemokratin som den utvecklingsoptimistiska, moderna frihetsrörelsen i svensk politik. I talet fanns en tilltro till människan, till utbildning och forskning, till globalisering, öppenhet och mångfald. Begreppet "hållbar frihet" lyftes fram igen, men inte lika starkt som när det introducerades i Almedalen i somras.

Det är bra att Löfven lyfter fram den bilden av socialdemokratin. Den svårare uppgiften blir att forma en sakpolitik som lever upp till de förväntningar som retoriken skapar. En sakpolitik som dessutom inte riskerar att urholka jämlikhetsvärdet.

Talet hade många likheter med det som Löfven höll i Almedalen. Han positionerar sig och partiet betydligt närmare mitten av vänster-högerskalan än vad företrädaren Håkan Juholt gjorde. Löfven undvek helt ämnen som är kontroversiella inom socialdemokratin, t ex vinst i välfärden, kärnkraften och vapenexporten. Jag tycker det var synd att Löfven inte lyfte jämställdhetsfrågorna.

Dagen började i moll för Socialdemokraterna, med en nedgång i Sifo på 4.5 procentenheter. Det är ovanligt med större opinionsförskjutningar under de politiskt händelsefattiga sommarmånaderna. En mätning är visserligen ingen mätning. Med eftersom gruppen "osäkra" vuxit så är det troligt att delar av de som strömmade tillbaka till S efter att Löfven blev partiledare under sommaren i stället hamnat i ett väntläge. De dryga 38 procent som S fick i Sifo-mätningen i juni kan också ha varit lite för högt. De rödgröna är 7.7 procentenheter större än det borgerliga blocket och har fortfarande egen majoritet (Jag kommenterar Sifo-mätningen bl a i GP.)

Personlig eller professionell? Twitter och politisk opinionsbildning

I dag skriver jag på Ajour om Twitters betydelse i den politiska opinionsbildningen. Hur bör twittraren kombinera ett privat/personligt anslag med ett professionellt anslag för att bäst göra avtryck i opinionen? Utgångspunkten för texten är Robert Olssons uppsats Medietango – om Twitters betydelse för opinionsbildningen. Ett utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.

Robert Olsson är chef för Allmän-TV vid SVT Väst och uppsatsen utgör hans examensarbete i medie- och kommunikationsvetenskap vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet. Det är glädjande. att enskilda personer förmår kombinera tunga ansvarsuppgifter inom Public service med framgångsrika akademiska studier.

Syftet med Robert Olssons studie är att undersöka hur individers aktivitet i sociala medier, främst Twitter, påverkar möjligheten att få en opinionsbildande roll i traditionella medier. Olsson intervjuar åtta personer som via sina professioner och/eller via sina utåtriktade aktiviteter är opinionsmässigt engagerade och som huvudsakligen agerar i frågor som kan kategoriseras inom sfären samhälle-politik-media. Vid sidan av undertecknad intervjuas statsvetaren Jenny Madestam, EU-parlamentarikern Åsa Westlund, riksdagsledamoten Fredrick Federley, kommunalrådet Helena Odenljung, kommunalrådet David Lega, PR-konsulten Paul Ronge samt journalisten och an av grundarna till Ajour Emanuel Karlsten.

Av de intervjuade är Åsa Westlund den som tydligast markerar gränsen mellan det privata/personliga och det professionella: Jag använder inte twitter för privata saker. Skriver väldigt lite om familjen. Men jag kan uttrycka mig som ”småbarnsförälder” t ex i kemikaliefrågan.

David Lega hymlar inte med skälen till sitt twittrande: Det stora syftet är givetvis att öka och förbättra mitt väljarstöd till valet 2014 (…) Jag var handikappidrottare, därefter entreprenör i tio år – nu är jag politiker. Mitt problem är inte att folk inte vet vem jag är utan problemet är att de inte vet att jag är kristdemokrat.

Emanuel Karlsten beskriver sitt agerande på Twitter som format utifrån en ”spontan medvetenhet”. Min digitala karaktär – viktigt att den är nära den jag egentligen är. Jenny Madestam ser Twitter som ”en metod att bygga varumärke”: I det ingår också att vara personlig. Min egen uppfattning i frågan citeras i uppsatsen enligt följande: Det finns ett underhållningsvärde och ett gemenskapsvärde. Mitt professionella jag vill delta i samhällsdebatten med kunskap, analyser och kommentarer. Det ger självbekräftelse, uppskattning och är personligt utvecklande (…) Öppenhet och transparens är vår tids objektivitet. En personlig röst är mer vanlig i dag är för 10-20 år sedan.

Sammantaget menar svarspersonerna att ett personligt tilltal och en professionell bas är en framgångsväg för att skapa intresse inte bara bland andra twittrare utan också hos de traditionella medierna. Det är viktigt, eftersom opinionsbildning genom Twitter oftast förutsätter ett genomslag eller en påverkan på traditionella medier. Samtliga intervjupersoner har också kontaktats av traditionella medier för att följa upp enskilda uttalanden på Twitter. På så sätt har intervjupersonerna genom sitt agerande på Twitter fått en opinionsbildande roll i traditionella medier i frågor de själva identifierat som viktiga.

Fallet Thomas Quick och oenigheten om en granskningskommissions uppgifter

De tragiska turerna kring hanteringen av fallet Thomas Quick (numera Sture Bergwall) tycks aldrig ta slut. Publiceringen av framlidne Hannes Råstams bok "Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare"(Ordfront, 2012) har skärpt debatten. I dag uppmärksammade Studio Ett i P1 händelserna i en nära två timmar lång specialsändning under rubriken "Thomas Quick - en rättskandal". Gårdagens gräl mellan justitierådet Göran Lambertz och Leif GW Persson i Aktuellt skriver in sig i TV-historien.

Jag har noggrant läst den artikel på DN Debatt som Göran Lambertz publicerade igår måndag och där han anger "fem omständigheter" som han menar "är svåra att förklara för den som tror att allt var påhittat". Lambertz logik och slutsatsdragning kring dessa omständigheter i form av bland annat upplåsta vägbommar är dessvärre mer värdig en brådmogen Kalle Blomkvist än ett justitieråd i Högsta Domstolen.

Nu tycks det råda någorlunda enighet om att en granskningskommission bör tillsättas. Jag tror en sådan är ofrånkomlig. Men i ropet på en granskningskommission är det lätt att man glömmer det mest relevanta: Vilka precisa frågor är det tänkt att kommissionen skall försöka besvara? Här är enigheten bland de som ropar på en kommission säkert inte lika stor.

Antalet statligt tillsatta kommissioner har på senare tid uppvisat en explosionsartad tillväxt. Ordet "kommission" är av franskt ursprung och betyder ungefär "uppdrag". En kommission fyller delvis samma funktion som en vanlig offentlig utredning, men kommissionsstämpeln innebär en extra markering, en signal om att uppdraget är något som går utöver det vanliga - inte minst att söka Sanningen.

Fram till början av 1980-talet var kommissioner ett sällsynt fenomen i svensk politik. Kommissioner tillsattes i allmänhet endast i anslutning till någon utomordentligt extraordinär händelse, som t ex skotten i Ådalen i början av 1930-talet, Kejne-affären under 1950-talet samt avslöjandet av spionen Wennerström i början av 1960-talet.

I dag är situationen helt förändrad. De senaste decennierna har regeringen tillsatt t ex tre stycken olika Palmekommissioner, en Neutralitetspolitikkommission, två Ubåtskommissioner, en Estoniakommission, en Energikommission, en Kvinnovåldkommission, en Arbetsrättkommission, en Bokpriskommission, en Digital-tv-kommission, en JAS-kommission, en Hallandsåskommission, en Naziguldkommission, en Säkerhetstjänstkommission, en Raoul Wallenbergkommission och en Framtidskommission. Uppräkningen är långt ifrån fullständig.

Kommissioner används inte så sällan för att avlägsna en fråga från den politiska dagordningen eller som ett led i den politiska kampen om historieskrivningen. I fallet Thomas Quick skulle tillsättandet av en granskningskommission snarast vara av den ursprungliga typen, det vill säga att hantera en utomordentligt extraordinär händelse.

Enigheten i ropen efter en kommission spricker upp i tre olika åsikter kring kommissionens uppgifter. Den första åsiktsriktningen, till vilken jag själv tillhör, vill att kommissionens huvuduppgift blir att studera de strukturer och beslutslinjer som möjliggjort rättsskandalen. Den andra åsiktsriktningen betonar ansvarsutkrävandet och vill att kommissionen skall peka ut individers ansvar för att det blivit som det blivit. Dessa två åsiktsriktningar är inte helt oförenliga. Den tredje åsiktsriktningen vill att kommissionen skall ta ställning i skuldfrågan, om Quick/Bergwall är skyldig eller oskyldig till de brott han åtalats för. En sådant uppdrag vore, enligt min uppfattning orimligt, en kommission kan inte gå i domstolens ställe.

Ett problem är att kommissionen knappast kan tillsättas innan rättsprocesserna avslutats. Men då går tiden, och minnesbilderna hos inblandade aktörer blir mindre tillförlitliga. Är det kanske möjligt att delar av en kommissions arbete kan påbörjas redan nu?

Kommissionen bör inte med nödvändighet ledas av en jurist. Men om det blir en jurist så tycker jag Madeleine Leijonhufvud är ett tänkbart namn. Jag har alltid haft stor respekt för hennes integritet.

Jag genomförde själv ett expertuppdrag för Säkerhetstjänstkommissionen och har skrivit om kommissioner som fenomen i olika sammanhang, bland annat i Moderna Tider (september, 2001, ej på nätet) samt kapitlet "Forskarna och dem politiska kampen om historieskrivningen", ur "Samtidshistoria och politik. Vänbok till Karl Molin" (Hjalmarson & Högberg, 2004).

Kommer Annie Lööf att kunna sitta kvar?

De senaste veckornas turbulens kring Annie Lööf har medfört att alltfler ställer frågan om hon kan sitta kvar som näringsminister och som partiledare fram till valet 2014. I Demoskops senaste förtroendemätning är det endast Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson som får lägre betyg av de svenska väljarna.

Internt i Centerpartiet har Annie Lööf fortfarande ett starkt stöd. Processen som ledde fram till att hon valdes till partiledare var omsorgsfull och hade stor legitimitet i partiet. Alla vet att Centerpartiets problem i väljarkåren i grunden inte är ett partiledarproblem. Svenska väljare kännetecknas dessutom av att inte rösta på person, utan på parti.

Däremot präglas Centerpartiet av en ideologisk vilsenhet. För en borgerligt sinnad väljare är det svårt att se de avgörande argumenten för att rösta på Centerpartiet i stället för på Moderaterna eller Folkpartiet. Annie Lööf har gång på gång betonat men utan att kunna fylla den efterfrågade tydligheten med något innehåll. Annie Lööfs stora utmaning består i att utveckla Centerpartiets ideologiska profil på ett sådant sätt att partiet kan attrahera borgerliga väljare utan att samarbetet inom Alliansen allvarligt skadas. Lyckas hon med den uppgiften stärks hennes ställning inte bara internt utan också i förhållande till väljarkåren som helhet.

I diskussionen om Annie Lööfs politiska framtid lyfts också frågan om hon får en hårdare behandling i media eftersom hon är kvinna. I skuggan av det mediedrev som Håkan Juholt genomlevde är det förstås svårt att omedelbart driva genusargumentet. Men i en kommande doktorsavhandling visar statsvetaren Tobias Bromander att när kvinnor är huvudpersoner i politiska skandaler skrivs det i snitt dubbelt så många artiklar om skandalen än vad som är fallet när det är en man som är huvudperson. Bevakningen av skandalen pågår också dubbelt så länge om det är en kvinna som är huvudperson. Bromander menar att när kvinnor är huvudpersoner läggs det mer fokus på deras personliga ansvar, medan själva händelsen fokuseras mer när det är män som är huvudpersoner. I skandaler med kvinnor som huvudpersoner blir det också mer fokus på om hon kan sitta kvar på sin post.

Sammantaget tror jag att Annie Lööf leder Centerpartiet i valrörelsen 2014. Det enda som kan ändra det scenariot är att hon själv inte längre orkar inneha uppdraget eller att nya, grövre avslöjanden än vad som hittills varit fallet kommer till allmän kännedom.

GT:s kampanj i trängselskattefrågan

I dag skriver jag på Ajour om den kampanj som Göteborgs-Tidningen (GT) i dag drar igång för en kommunal folkomröstning om införandet av trängselskatt i trafiken i Göteborg. Kampanjen väcker starka känslor, särskilt kring frågan om en tidning som GT på detta sätt bör ta steget in i politiken.

Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Vintern 2010 beslutade kommunfullmäktige i Göteborg att införa ett trängselskattesystem i Göteborg frånoch med den 1 januari 2013. Alla partier i fullmäktige utom Sverigedemokraterna stod bakom beslutet.

GT har nu tagit initiativet till en namninsamling med krav på folkomröstning kring frågeformuleringen ”Ska trängselskatten i Göteborgs kommun få fortsätta efter valet 2014?”. GT:s chefredaktör Frida Boisen hävdar att kampanjen inte tar ställning i sakfrågan. Kampanjen har i stället som en av sina viktigaste utgångspunkter att ”Vi på GT värnar demokratin”. Det är en intressant formulering. För det första kan man fråga sig vilka som inbegrips i det personliga uttrycket ”Vi på GT”. Är det GT som institution eller är det samtliga medarbetare, från chefredaktören över alla journalister till lokalvårdarna? För det andra kan man fråga sig vad som inbegrips i uttrycket ”värnar demokratin”. Kommunfullmäktige i Göteborg har i demokratisk ordning fattat ett beslut i frågan. Representativ demokrati är det centrala inslaget i Sveriges politiska system. Folkomröstningar, som utgör en form av deltagardemokrati, är betydligt mer sällsynta. Men det rör sig om två olika demokratiformer. Folkomröstningar i sig är inte mer demokratiska än beslut fattade av valda representanter i kommunfullmäktige.

Jag har inga problem med att tidningar driver kampanjer med politiska inslag. GT:s kampanj för folkomröstning är därför i min bok helt legitim. Men debatten blir bättre om GT argumenterar utan populistiska slängar om vi-mot-dom och utan att låtsas som att kampanjen på något sätt skulle vara opolitisk eller stå för något ”mer demokratiskt” än vad de valda församlingarna gör.

Är Saudiarabien inte en diktatur? Om faran med ministrars nyspråk.

Varför vägrar försvarsminister Karin Enström (M) att beskriva styrelseskicket i Saudiarabien som en diktatur? "Vi gör inte listor på länder", är det argument hon anför när hon får frågan av radions Ekot. Med den argumentationen blir det förstås också olämpligt att påstå att Sovjetunionen var en diktatur. Och gjorde Olof Palme fel när han i mitten av 1970-talet kallade den tjeckoslovakiska regimen för "diktaturens kreatur"?

Det har bara gått några månader sedan näringsminister Annie Lööf (C) i Ekots lördagsintervju vägrade kalla Kina för en diktatur. Vad håller den borgerliga alliansregeringens ministrar på med egentligen? Varför har de så svårt att använda ordet "diktatur" om auktoritära, icke-demokratiska stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna?

Jag kan hålla med om att dikotomin demokrati-diktatur är för grov för att på ett klargörande sätt påvisa skillnader mellan staters styrelseskick i dag. Ett stort antal stater uppvisar varierande brister när det gäller de egenskaper vi brukar tillskriva ett demokratiskt system: folkviljans förverkligande, mänskliga fri- och rättigheter, rättsstat. Här finns inom samhällsvetenskapen en pågående begreppsutveckling över hur vi bäst skall benämna och förstå de olika styrelseskick som växer fram.

Men denna pågående utveckling är knappast något skäl till att utmönstra ordet "diktatur" ur språket. Och vilken definition av diktatur vi än väljer har jag väldigt svårt att se ett utfall som inte inrymmer såväl Kina som Saudiarabien i denna kategori.

I stället ser jag en risk att västvärldens politiker börjar dela in världens stater i goda och onda diktaturer. Goda diktaturer är sådana som är nära knutna till väst i det internationella maktspelet och med vilka väst vill värna goda handelsrelationer - till exempel Saudiarabien och Kina. Onda diktaturer är sådana som uppfattas som västs fiender i det internationella maktspelet och där handelsrelationerna inte är lika avgörande - till exempel Kuba och Iran. Onda diktaturer kallas med nyspråk kort och gott "diktaturer". Goda diktaturer kallas med nyspråk "auktoritära stater" eller "icke-demokratier".

Det är svårt att bortse från frågan om svensk vapenexport när vi tolkar Karin Enströms och Annie Lööfs ordval om Saudiarabien och Kina. Men låt oss vara försiktiga med orden. Väl medveten om de skillnader som finns i styrelseskicken mellan till exempel Kina, Saudiarabien, Kuba och Iran är en spade fortfarande en spade. Att påstå motsatsen är att göra demokratin en otjänst.

Krisen med Vitryssland - skyll inte på nallebjörnarna!

I samband med den diplomatiska krisen mellan Sverige och Vitryssland har reklambyrån Studio Totals nallebjörnsaktion kommit i skottgluggen. Studio Total genomförde i början av juli en olaglig flygning över Vitrysslands territorium och släppte ner nallebjörnar med regimkritiska budskap över huvustaden Minsk. Nu ställs frågan om huruvida nallebjörnsaktionen var ansvarslös genom att den aktivt bidrog till den diplomatiska krisen mellan Sverige och Vitryssland och i förlängningen till att den vitryska oppositionen isoleras.

Vitrysslands president Alexandr Lukasjenko anklagar den svenska ambassaden för att aktivt ha samarbetat med Studio Total. Robert Hårdh på människorättsorganisationen Civil Rights Defenders säger till Göteborgs-Posten (ej på nätet) att nallebjörnsaktionen var ansvarslös och att den genom den diplomatiska krisen mellan Sverige och Vitryssland bidragit till att "den vitryska oppositionen förlorat ännu en chans till kontakt med omvärlden".

Jag har ingen uppfattning om Studio Totals bevekelsegrunder för sin aktion. Studio Total är en kommersiell reklambyrå. Huruvida aktionen genomfördes i ideellt syfte för att gjuta mod i den vitryska oppositionen eller om den genomfördes för att marknadsföra Studio Total är ur ett vidare perspektiv ointressant. Det ena behöver heller inte utesluta det andra.

Däremot har jag svårt för den yrvakenhet och harmsenhet som hörs på sina håll i debatten. Det är som om alla inte förstår att den tid är försvunnen då ett lands utrikesrelationer var statens monopol. I spåren av den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen växer en ny skiljelinje fram, den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten värnar suveränitetsprincipen, eftersom det är suveränitetsprincipen och kontroll av det egna territoriet som utgör nationalstatens maktbas.

Men den kommunikatonsteknologiska utvecklingen gör det allt svårare att upprätthålla suveränitetsprincipen. I stället främjar den kommunikationsteknologiska utvecklingen transnationella nätverk, utan territoriell bas, som oftast hålls ihop av nätverksmedlemmarnas speciella kunskap, kompetens och värderingar. Dessa transnationella nätverk kan visserligen ibland samarbeta med nationalstater för att nå gemensamma mål. Men nätverkens framväxt innebär också framväxten av en skiljelinje där transnationella nätverk - allt från al Qaida till Läkare mot kärnvapen - mobiliserar i de politiska frågor som ligger respektive nätverk närmast.

Därför finns det heller inte längre förutsättningar för att en stats utrikespolitik skall formas i "splendid isolation" på utrikesdepartementet. Utrikesfrågorna impregnerar i dag alla politiska sakfrågor, oavsett på vilket departement de hanteras. Sedan kan man tycka vad man vill i sak om just Studio Totals aktion. Men den är ett uttryck för att vi lever i en tid då utrikesrelationerna inte längre styrs av statsledningen.

Om denna problematik skriver jag och Marie Demker bland annat i vår gemensamma bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).

När det gäller Sveriges diplomatiska kris med Vitryssland rekommenderar jag läsning av Vänstra Stranden.

Annie Lööf - ett steg fram, två steg tillbaka?

Veckan började bra för centerledaren och näringsministern Annie Lööf. Hennes agerande i samband med entledigandet av Tillväxtverkets generaldirektör Christina Lugnet uppskattades av många som ett uttryck för beslutsamhet och kraftfullhet. Annie Lööf utstrålade autenticitet och hennes medieframträdanden var lyckosamma. Bilden av en vag och floskeltuggande näringsminister blev plötsligt mindre entydig. Skulle affären med Tillväxtverket bli en vändpunkt för Centerpartiet i opinionen och kanske till och med början på en Annie Lööf-effekt?

I dag är situationen förändrad. SÅ MÖRKADE ANNIE LÖÖF DE EGNA SPRITFESTERNA, skriker Aftonbladets löpsedel ut. Bakgrunden är att Aftonbladet för en vecka sedan som ett led i sin granskning började begära ut handlingar kring näringsdepartementets internrepresentation. Näringsdepartementet förekom resultatet av Aftonbladets granskning, bland annat genom att bokföra om en räkning på Annie Lööfs middag med sina politiska rådgivare (21 506 kronor) från näringsdepartementet till Centerpartiet. Näringsdepartementets skattefinansierade verksamhet skulle inte belasta ministerns partipolitiska aktiviteter.

Misstag kan alltid ske. Enskilda räkningar felkonteras då och då och här har misstaget rättats till så snart det blev känt. Men omfattningen av Annie Lööfs representation kommer ändå att sticka många i ögonen. Jag hade förmånen att under sex år få vara prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet och därmed också ansvarig för enhetens representation. Säkert begick jag och mina medarbetare då och då också misstag. Men vår representation var inte i närheten av de belopp per person som Annie Lööf och näringsdepartementet ofta uppvisar. Regeringskansliets föreskrifter om återhållsamhet med alkohol i samband med representation tycks i flera fall inte heller ha efterlevts av näringsdepartementet.

Annie Lööfs trovärdighet reduceras av att näringsdepartementets företrädare påstår att misstagen skulle ha rättats till även om media inte påbörjat sin granskning. Visst. Snart påstår de väl att vi skall tro på tomten också.

Risken är nu att Annie Lööf i stället för att skörda hem vinsterna från sitt beslutsamma agerande i samband med entledigandet av Christina Lugnet kletas fast vid frågan om departements och myndigheters vidlyftiga representation. Det skulle vara ett styrketecken om hon mötte pressen för att kommentera de nya uppgifterna, och vid det mötet visade samma kraft och autenticitet som i sina medieframträdanden tidigare i veckan. Jag hoppas uppriktigt att det blir så. Men jag fruktar att hon i stället väljer att ducka och hoppas att affären blåser över.

Poliser på Twitter

I dag skriver jag på Ajour om fenomenet med twittrande poliser. Vad innebär det ur ett demokratiperspektiv att myndighetesföreträdare nu möter medborgarna i sociala medier? Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Aftonbladet berättade i måndags om en 40-årig polisman som på polismyndigheten i Växjö/Alvestas Facebooksida i hånfulla ordalag återgav en incident med en 16-årig berusad pojke: Ett litet tips till ungdomar. Om du är 16 år gammal, berusad och håller i en petflaska full med sprit är det inte särskilt smart att skrika ”F&#K THE POLIS” när vi går förbi. Om du tänker göra det ändå se då till att du åtminstone kan springa hyfsat fort!! Jag vet inte vad som var mest pinsamt för killen som gjorde det inatt – att han blev fångad av en 40år gammal polis i full utrustning eller att hans mamma kom till polishuset för att hämta honom kl. 03.00.
Inlägget fick på ett dygn 50 000 likes och 2 500 kommentarer. Därefter stängdes sidan.

Jag kan förstå att många tyckte att detta var en sedelärande historia och det var roligt att en uppnosig tonårspojke fick sig en läxa. Men vi vet ju ingenting om bakgrunden till det inträffade. Handlade det om en bortskämd spoling med kotlettkamning och med stabila sociala förhållanden kan jag kanske också skratta. Handlade det om en pojke med missbruksproblem och trasiga sociala förhållanden är det definitivt inget att skratta åt. Statistiskt är sannolikheten stor att sanningen snarare ligger åt det senare hållet.

Det är bra att polisen – och andra myndigheter – tar plats i sociala medier. Men myndigheten är en del av statsmakten och skall tjäna folket – inte vara en del av folket. Statens våldsapparat kan aldrig bli en del av civilsamhället. Därför måste all populistisk ”Hö hö-mentalitet” bannlysas från myndigheternas agerande i sociala medier. Tilltalet kan självklart vara personligt. Men aldrig inställsamt.

Nätverket Migro och frågan om en generös migrationspolitik

På Expressens debattsida presenteras idag nätverket Migro som arbetar för en mer generös migrationspolitik. Bland initiativtagarna finns liberala profiler som t ex Johan Norberg, Dilsa Demirbag-Sten och Fredrik Segerfeldt.

Det är högst glädjande att goda liberala krafter bidrar till att stärka opinionsbildningen för en öppen och generös migrationspolitik. I sak är artikeln visserligen varken särskilt konkret eller problematiserande. Miljöpartister och många vänsterorienterade personer kan hålla med om det mesta. Styrkan i artikeln ligger i stället i att den pekar ut en riktning för debatten. Problematiseringar och konkretiseringar får göras givet den utpekade riktningen.

I ett avseende ställer jag mig undrande till texten. Författarna skriver att det i debatten finns ett "växande motstånd" mot den svenska öppenheten. Är det verkligen så? Några belägg anförs inte. Däremot presenterar författarna ett par anekdotiska exempel, som att några svenska byggnadsarbetare för åtta år sedan (!) skrikit "go home" och trakasserat arbetare från Lettland i Vaxholm. Däremot visar i princip samtliga opinionsmätningar att både svenskarnas "tolerans" mot flyktingar/invandrare och stödet för en generös flyktingmottagning ökar. Så i det avseendet tror jag att författarna har fel.

Författarnas strategiska (eller möjligen taktiska) huvudmotståndare är i stället de grupperingar inom den svenska borgerligheten som samlas kring tidskrifterna Neo och Axess. I artikeln står: Även i den borgerliga idédebatten hörs allt tuffare tongångar mot invandring som idé, trots att fri rörlighet borde vara fundamentalt för varje frihetsvän. Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten har i andra sammanhang kritiserat chefredaktörerna för Neo och Axess - Paulina Neuding och Johan Lundberg - för att de fixerat sig vid invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmat sig från liberala kärnvärlden.

Borgerlig idédebatt lever. Jag önskar Migro all framgång och hoppas nu på två saker. 1.) Att Migro lyckas stimulera den svenska vänstern till att skärpa sin egen idédebatt i migrationspolitiska frågor. Vänstern är till sitt väsen internationalistisk, vilket borde innebära att vänstern låg än mer på framkant i frågor kring en generös migrationspolitik. 2.) Att Migro inte reduceras till en plattform för att urholka välfärdsstaten och de svenska kollektivavtalen. En sådan utveckling vore inte värdigt nätverkets ambitioner.

Att se Pridefestivalen som opolitisk är i sig politiskt

I samband med årets upplaga av Stockholm Pride stormar det som aldrig förr inom den svenska hbtq (homo-, bi-, trans- queer-)-rörelsen. Debatten handlar bl a om huruvida Pridefestivalen riskerar att kidnappas av vänsterextremister eller om festivalen håller på att förvandlas till ett harmlöst jippo som inte ifrågasätter samhällets maktordningar.

I grunden är den svenska hbtq-rörelsen en framgångssaga. På några få decennier har frågor om samkönade äktenskap och rätten för homosexuella att prövas som adoptivföräldrar flyttats fram till positioner som få kunde ana när rörelsen under 1950- 0ch 1960-talet tog sina första stapplande steg. Sverige är idag ett av de länder där hbtq-personers rättigheter är som allra starkast. Hbtq-rörelsen är en frihetsrörelse. Dess framgångar är utomordentligt glädjande och ett uttryck för en stärkt ställning för mänskliga rättigheter överhuvudtaget.

Hbtq-rörelsens avgörande fråga skulle kunna formuleras så här: Kan kampen för sexuellt likaberättigande föras fristående från andra frihetskamper i samhället, eller är kampen för sexuellt likaberättigande oundvikligen sammanlänkad med kampen mot förtryck baserat på klass, kön och etnicitet? Svaret på den frågan är politiskt då det betingas av vilken samhällssyn man har. Svaret får också avgörande konsekvenser för vilka mål och strategier som man förespråkar för hbtq-rörelsens fortsatta arbete.

Problematiken är inte på något sätt unikt för hbtq-rörelsen, utan återfinns i de flesta frihetsrörelser som nått en viss grad av mognad. Ett snarlikt exempel finner vi i 1960- och 1970-talets svenska FNL-rörelse, till stöd för Vietnams folk under kriget mot USA. Skulle FNL-rörelsen försöka samla så många som möjligt kring ett enda krav - USA ut ur Vietnam. Eller skulle FNL-rörelsen i stället verka för att synliggöra hur USA:s krig i Vietnam var en konsekvens av det imperialistiska systemet och att Vietnams kamp mot USA hängde samman med svenska arbetares kamp för bättre arbetsvillkor och mot det kapitalistiska systemet? Svaret på dessa frågor var naturligtvis även de politiska och betingades av vilken samhällssyn som låg till grund för analysen.

Utvecklingen inom den svenska hbtq-rörelsen är således inte oväntad, utan snarast ofrånkomlig. Det är bättre att skiljelinjerna inom rörelsen synliggörs så att de kan ställas mot varandra än att de göms bakom ett skynke av förment opolitiskhet. Att se Pridefestivalen som opolitisk är i sig ett politiskt ställningstagande. Pridefestivalen har inte "kidnappats från vänster", däremot pågår det en politisk kamp mellan olika ståndpunkter och åsiktsriktningar om vilka som är hbtq-rörelsens viktigaste arbetsuppgifter.

Däremot är det viktigt att denna politiska kamp förs i demokratiska former (även om vi kan vara oense om vad som menas med "demokratiska former" och vilka medel som ryms inom dessa former), utan våldsretorik och utan trakasserier av enskilda.

Jag avslutar med att länka till en av de vackraste frihetssånger jag vet. Det är Dolly Partons Travelin Thru', ledmotiv till filmen Transamerica.

Tobias Billström och de afghanska tolkarna

De 24 tolkar som arbetar för den svenska truppen i Afghanistan fruktar för sina liv när insatsen inom kort avslutas. Om talibanerna tar över kontrollen av området är risken stor att de afghaner som arbetat för utländska styrkor betraktas som förrädare och trakasseras eller kanske till och med dödas. De 24 tolkarna har därför skickat in en gemensam ansökan om att få politisk asyl i Sverige.

Reaktionerna från Sverige på afghanernas begäran har hittills varit svala, för att uttrycka det milt. Migrationsminister Tobias Billström (M) säger till Svenska Dagbladet (ej på nätet) att tolkarna inte kan räkna med några särskilda fördelar bara för att de råkat vara anställda av svenska staten och att de i stället bör ansöka om att få bli kvotflyktingar i ett land som ingår i UNHCR:s kvotflyktingsystem. Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson säger att det inte går att pröva afghanernas ansökan överhuvudtaget eftersom asylsökande personer måste befinna sig i Sverige. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) duckar och säger att det är regeringens sak att hantera frågan. Däremot har representanter för Folkpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet markerat att Sverige måste ta ansvar för de 24 tolkarna.

Jag var en övertygad motståndare till USA:s inmarsch i Afghanistan och jag har också varit skeptisk till Sveriges deltagande i Isaf. Men med Sveriges beslut att delta följer också ett ansvar. De enskilda afghaner som av olika skäl valt att låta säg anställas av främmande makt skall inte drabbas när den internationella insatsen nu avslutas. Har Sverige väl valt att utnyttja deras arbetskraft har Sverige också ett moralisk-politiskt ansvar att inte lämna dem vind för våg i det osäkra landskap som nu växer fram i Afghanistan.

Jag är väl medveten om gällande regelverk. Ny lagstiftning är heller inte nödvändigtvis den bästa vägen att gå. Men regeringen har ett politiskt ansvar att på humanitär grund utarbeta en kreativ lösning på den uppkomna situationen. Det går, om den politiska viljan finns. Tobias Billströms uttalanden indikerar dessvärre att en sådan politisk vilja saknas. Det är djupt olyckligt, inte bara för de 24 tolkarna och deras familjer utan också för de humanitära värden som bör prägla svensk migrationspolitik.

Jag tvivlar på tennisen

Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. Ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist kommenterar frånvaron av svarta spelare i apartheidlandet Rhodesias lag inför Davis Cup-matchen mot Sverige i Båstad 1968 (Aftonbladet 26/3 1968).

Pengarna räcker inte när vi ska ge 27 000 nyinflyttade somalier socialbidrag!!! Puh. SVT:s tennisexpert och tidigare elitspelaren Janne Gunnarsson förklarar varför regeringen inte kan bidra ekonomiskt till genomförandet av stora idrottsmästerskap i Sverige (Janne Gunnarssons Facebook-sida).

Jag trodde att tennis-folkets syn på omvärlden utvecklats något under de senaste 45 åren. Nu tvivlar jag på om så verkligen är fallet.

Så segrar inte döden

Sorgen och vreden går i dag hand i hand. Sorgen över alla de döda som föll offer för de avskyvärda attentaten i Oslo och på Utöya. Vreden över den trångsynthet och det förakt för människovärdet som tog sig uttryck i de grymma dåden.

Sorg och vrede har sin tid. Viktigast är att sorgen och vreden inte leder till passivitet eller till ogärningar. Sorgen och vreden blir fruktbar när den sporrar till nya, ständiga antsträngningar till människovärdets försvar. Med människovärde kommer också tolerans, mångfald och respekt. Människovärdet har sin grund i kärleken. Störst av allt är kärleken.

Själv hedrar jag minnet av alla dem som föll offer i Oslo och på Utöya genom att lova att lägga än större kraft på mitt intellektuella, publicistiska och politiska arbete och att alltid stå upp till människovärdets försvar. Med Bob Dylan vädjar jag: May you always be courageous, stand upright and be strong.

Under mottot "Så segrar inte döden" rekommenderar jag Mikael Wiehes hoppfulla Ska nya röster sjunga.

Utøya och den moderna journalistikens villkor

I dag skriver jag på Ajour om hur mediebevakningen av terrordåden och massmorden i Oslo och på Utøya synliggör hur digitaliseringen förändrar inte bara journalistikens villkor utan också vårt sätt att leva tillsammans. Utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.

I morgon söndag uppmärksammas ettårsdagen av Anders Behring Breiviks attentat i Oslo och på Utøya. De grymma dåden innebar ett genombrott för sociala medier i skapandet av närvaro och i former för nyhetsförmedling. Själv tillbringade jag tillsammans med delar av min familj den ohyggliga kvällen i en spartanskt inredd uthyrningslägenhet i en missionskyrka på den svenska landsbygden. De första nyheterna nådde oss genom korta och kryptiska telegram i radions nyhetssändningar. Snart satt vi alla uppkopplade framför varsin dator, med TV:n och radion påslagna.

På twitter publicerades i realtid ohyggliga vittnesmål från de närvarande ungdomarna på Utøya. Vi sitter vid vattnet. En man som skjuter iklädd polisuniform. Hjälp oss! skrev en förbundsstyrelseledamot i arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF. Jag såg en person som eventuellt var skjuten genom munnen, skrev vänsterpartisten Ali Esbati. Bland alla oss som följde tweetarna växte en källkritisk crowdsourcing fram. Twittersvärmen försökte genom råd och varningar påverka händelseutvecklingen: RING INTE FOLK PÅ UTØYA. De gömmer sig för gärningsmannen. En digital gemenskap utvecklades, där motstånd och sorgearbete pågick parallellt.

Journalistikens villkor förändras i grunden. Enskilda sakuppgifter blir mindre efterfrågade, eftersom ingen sakuppgift finns längre bort än några klick på nätet. I stället är det perspektiv och tolkningar som efterfrågas. Själv noterar att att journalister alltmer sällan ställer faktafrågor till mig, faktauppgifter tar journalister fram själva. I stället vill de ha min analys.

Kvällen i missionskyrkans uthyrningslägenhet präglade mig på två sätt. Dels gav den plågsamma och oåterkalleliga insikter om med vilken målmedvetenhet en människa kan vara grym och visa oförmåga till kärlek. Dels gestaltade kvällen vår nya tid, där digitaliseringen förändrar inte bara journalistiken utan också vårt sätt att vara tillsammans.

Delat barnbidrag? Göran Hägglund bygger om familjernas köksbord

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund presenterade i Almedalen ett överraskande förslag, som inte riktigt fick genomslag i nyhetsrapporteringen. Men i dag uppmärksammar Göteborg-Posten (ej på nätet - vi talar Göteborgs-Posten...) att det råder oenighet inom Alliansen kring Hägglunds förslag - att föräldrar i fortsättningen skall dela lika på barnbidraget.

Överraskningen består i att Kristdemokraterna under flera år profilerat sig som den främsta beskyddaren av föräldrars valfrihet. Göran Hägglund har utnämnt sig till politikens gränsryttare, med uppgift att värna familjen från klåfingriga politiker som vill bestämma i frågor där föräldrar vet bäst. Så är till exempel Kristdemokraterna en benhård motståndare till att föräldraförsäkringen skall delas lika mellan föräldrarna, eftersom föräldrarna själva anses bättre skickade att besluta om huruvida det är mamman eller pappan som skall utnyttja föräldraledigheten.

Men när det gäller barnbidraget menar Kristdemokraterna nu att föräldrarna inte är bäst lämpade att besluta om hur det skall fördelas - det skall i stället staten göra. Föräldrarnas valfrihet är inte längre den givna utgångspunkten. Det köksbord där föräldrarna tidigare i en slags 1950-talspastisch förväntats sitta i samråd och som fria likar fatta kloka beslut har ersatts av ett köksbord som ser ut som köksbord faktiskt brukar se ut hos det verkliga verklighetens folk - med repor och skavanker, inbyggda ojämlikheter och inte så sällan personliga tillkortakommanden och konflikter.

Kristdemokraternas kursändring bör ses i ljuset av partiets strävan att framstå som ett självständigt, socialkonservativt alternativ i svensk politik. Göran Hägglunds tal i Almedalen var på det stora hela en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism, personifierad av Per Schlingmann. Även Sverigedemokraterna har börjat framställa sig som ett socialkonservativt parti. När Kristdemokraterna nu intar en socialkonservativ position försvårar det för Sverigedemokraterna att vinna väljare på detta fält. Samtidigt innebär Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas positionsförflyttningar en ökad uppmärksamhet för socialkonservativa värderingar och ställningstaganden.

Jag har tidigare skrivit att vi kanske äntligen är på väg mot en borgerlig idédebatt värd namnet. En krusning på ytan i denna idédebatt är det bråk som utbrutit kring tidskriften Neos beslut att börja kalla sig "borgerlig" i stället för som tidigare "liberal. I dagens Expressen fortsätter Ann-Charlotte Marteus den diskussion genom ett veritabelt lustmord på senaste numret av Neo. Artikeln har redan väckt starka känslor, till exempel hånar Göran Hägglunds presschef Johan Ingerö artikelförfattaren på Twitter: Den revbensspräckande humorn i att en kvällstidningsledarskribent försöker gå i intellektuell närkamp med Neo... Svenska Dagbladets Benjamin Katzeff är även han på Twitter raljant mot Marteus: Vilken tur att vi har Martéus (sic) , så att någon kan ge de tunga analyserna av de viktigaste frågorna.

Bildandet av Alliansen bidrog till att dölja eller trycka ned de skiljelinjer som alltid har funnits på den borgerliga sidan i svensk politik. Den nu pågående debatten bidrar i stället till att synliggöra dessa skiljelinjer. I ett längre tidsperspektiv tror jag ett sådant synliggörande är positivt för svensk politik och för den politiska debatten.

Aktuellts teknikproblem skadar SVT:s varumärke

I början av mars 2012 lanserade Sveriges Television med buller och bång nya Aktuellt. En hel timmas sammanhängande sändning från kl 21.00, med ny monsterstudio, djärva färger och grafik baserat på det nya, toppmoderna sändningssystemet Mozart.

Jag gillar nya Aktuellt. Jag gillar konceptet, färgerna och grafiken och jag tycker att programledarna är grymt proffsiga. Men de månader som gått sedan programmet lanserades har fördystrats av återkommande teknikproblem, som gör att fokus riktas från innehållet till tragikomisk vardagsdramatik. Namnskyltar förväxlas eller försvinner, ljudet kommer och går, inslag uteblir, tekniker smyger fram i bildkanten för att försöka byta ut gästernas trilskande mikrofoner. SVT:s flaggskepp Aktuellt riskerar att börja framstå som public service eget Fawlty Towers.

Radioprogrammet Medierna i P1 uppmärksammar i dag problemen. Programmets utgångspunkt är att det nu gått fyra månader sedan nya Aktuellt startade och det syns ännu inget ljus i tunneln. Hur påverkar oförmågan att komma tillrätta med dessa teknikproblem trovärdigheten för nya Aktuellt och i förlängningen även för Sveriges Television?

Jag medverkar kort i programmet och min inställning är ungefär så här: Det är helt oacceptabelt att ett så framträdande public service-program efter mer än fyra månader inte lyckas få ordning på trilskande teknik. Jag ertappar mig själv med att sluta lyssna på inslagen och i stället med skräckblandad förtjusning/förväntan invänta uteblivna namnskyltar eller de insmygande tekniker. Aktuellts starka varumärke urholkas, och med det förtroendet för Sveriges Television och i förlängningen också för public service. Det är viktigt att reda ut var ansvaret för detta misslyckande ligger.

I programmet säger Aktuellts ansvariga utgivare Eva Landahl att deras publikundersökningar ännu inte visar på något minskat förtroende för programmet. Jag har inte läst dessa undersökningar, men dristar mig till att påstå att Aktuellt i så fall lever på lånad förtroendetid. Jag ser dagligen nyhetssändningar från BBC, CNN och Al Jazeera, och ser man till teknikproblem kan man inte tro att dessa nyhetsprogram görs på samma planet.

Jag har förstått det som att det nya sändningssystemet Mozart igångsattes utan tillräcklig utbildning för de berörda, samt att systemet inte testats tillräckligt för att undersöka om det var kompatibelt med andra system som SVT använder (till exempel video- och grafiksystem). I Medierna påstås att SVT i torsdag beslutade att tillfälligt återgå till det gamla systemet, i väntan på att man hittar en läsning på problemen med Mozart. I så fall ett klokt beslut, givet rådande omständigheter.

I kväll lördag sänds inte Aktuellt. Jag ser fram mot morgondagens sändning kl 21.00. Förhoppningsvis med ljud och med namnskyltar, men utan insmygande tekniker.

Äntligen en borgerlig idédebatt?

Börjar vi äntligen få en borgerlig idédebatt med identifierbara skiljelinjer? För oss som på lite avstånd följt verksamheterna inom tankesmedjor och tidskrifter som Timbro, Axess och Neo har debatter och åsiktsskillnader oftast dolts av ryggdunkningar och ömsesidiga hejarop på till exempel Twitter.

Tidskriften Neo meddelade för några dagar sedan att man inte längre tänkte kalla sig "liberal" utan i stället "borgerlig". Djävulen gömmer sig i detaljerna. Förändringen från "liberal" till "borgerlig" orsakade turbulens bland liberala/borgerliga profiler och debattörer. Neos grundare och förra chefredaktör Sofia Nerbrand förklarade på Twitter att hon var "djupt besviken" på ompositioneringen av tidskriften. Neos nuvarande chefredaktör Paulina Neuding motiverade beslutet med att tidskriften numera inrymmer även nyliberala och konservativa perspektiv. Olika liberala och/eller borgerliga debattörer har med eftertryck tagit ställning i denna strid.

Redan före Neos ompositionering hade Paulina Neuding och Axess chefredaktör Johan Lundberg kritiserats hårt på DN Debatt av de liberala profilerna Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten. Kritiken gick ut på att Neuding och Lundberg framställde invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmade sig från liberala kärnvärlden. Neuding kritiserades också för att kollektivt skuldbelägga muslimer.

Är dessa strider bara ett plaskande i ankdammen eller är de ett uttryck för något större? Jag vet inte, men efter Göran Hägglunds anförande i dag i Almedalen tror jag att de kan placeras in i ett mönster. I sitt anförande - och i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet - gick Hägglund till storms mot den så kallade statsindividualismen, vilken han menar förminskar de gemenskapsband mellan människor som sträcker sig bortom statens domäner. Måltavla för Göran Hägglunds attack var utan tvekan moderaternas valstrateg Per Schlingmann. Det var Schlingmann som i en artikel i Expressen för några veckor sedan sjöng individualismens och den starka statens lov. Schlingmann är i sin tur inspirerad av de tankegångar som Henrik Berggren och Lars Trägårdh formulerat i sin bok "Är svensken människa" (Norstedts, 2006), där individens autonomi och frihetslängtan möjliggörs just genom en stark stat - en statsindividualism.

Göran Hägglunds tal var en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism. Kanske kan striderna kring Neos positionsförändring från "liberal" till "borgerlig" och kritiken mot Johan Lundberg och Paulina Neuding för att svika liberala kärnvärlden också ses som uttryck för en växande och mer synlig skiljelinje mellan socialkonservatism och liberalism i svensk politik? I så fall går vi en spännande tid till mötes.

Stefan Löfvens debut i Almedalen

Stefan Löfvens jungfrutal i Almedalen blev en stor överraskning. Vi som hörde honom på Götaplatsen i Göteborg på 1 maj kunde då konstatera att han inte var någon stor talare. Förväntningarna var därför ganska så lågt ställda inför hans anförande i dag. Jag vet inte om han gått på kurs eller fått någon form av rådgivning, men till såväl upplägg som framförande var det en helt annan schwung än på 1 maj. Han är ingen folkuppviglare som Håkan Juholt eller hjärtevärmare som Mona Sahlin. I stället framstod han som en kombination av pragmatikern Tage Erlander och visionären Olof Palme. De socialdemokratiska kärnväljarna kunde känna igen sig samtidigt som presumtiva nya väljargrupper i storstäderna kan känna sig nyfikna och kanske attraherade. Om jag hetat Fredrik Reinfeldt hade jag i dag blivit lite orolig.

Genom den i dag lanserade parollen "hållbar frihet" vill Löfven stärka bilden av Socialdemokraterna som ett trovärdigt grönt, ekologiskt alternativ samtidigt som han påminner om att socialdemokratin i grunden är ett parti för mänsklig frihet och växande. Parollen fick en bra mottagande. För att bli trovärdig i längden måste den leda till politiska reformförslag som är betydligt mer långtgående än de som presenterades i dag.

Noterade också att Löfven tycks undvika att ta upp frågor som är kontroversiella inom socialdemokratin i sina tal. Varken i dag eller på 1 maj nämnde han till exempel frågorna kring vinst i välfärden, kärnkraften eller vapenexporten.

Stefan Löfven har fått en god start. Men opinionsuppsvinget har främst sin grund i att sympatisörer som lämnade Socialdemokraterna under Mona Sahlin och Håkan Juholt nu övertalats att komma tillbaka. Den svåra uppgiften - att etablera partiet på en 40-procentsnivå - är fortfarande kvar.

Jag kommenterar Löfvens tal i Svenska Dagbladet samt läget inom Socialdemokraterna i P4 Extra (tillsammans med Ekots Inger Arenander).

Svenska Dagbladets förlegade syn på forskning och forskarutbildning

Svenska Dagbladet gör mig i dag besviken genom att visa upp en förlegad syn på forskning och forskarutbildning. På ledarredaktionens blogg argumenterar Benjamin Katzeff Silberstein för att en person som inte vill jobba över "några dagar i veckan" är olämplig att vara doktorand. Skälet till att doktorander utan problem kan jobba över några dagar i veckan skulle vara att de förväntas ha en "grundläggande stark passion" för sitt ämne.

Katzeff Silberstein tycks ha en nostalgisk bild av forskning och forskarutbildning, där verksamheten är ett kall och en passion och inte en professionaliserad verksamhet. Jag undrar vilka andra yrkesgrupper som självklart skall skall jobba över "några dagar i veckan" eftersom de brinner för sina jobb? Lärare och sjuksköterskor? Byggnadsarbetare och butiksanställda? Journalister?

Som prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har jag under sex års tid med glädje och stolthet kunna följa hur forskarutbildningen professionaliserats. Sedan länge erbjuder vi våra doktorander anställning från första dagen. Självklart gäller 40-timmars arbetsvecka eller motsvarande även för denna grupp anställda. Doktorander är också ofta småbarnsföräldrar och kan inte jobba över "några dagar i veckan" bara för att de är engagerade i sitt arbete. Professionaliseringen av verksamheten är enligt min uppfattning en av de faktorer som gjort vår institution till landets mest framstående statsvetenskapliga miljö, om vi utgår från de utvärderingar som bland annat Vetenskapsrådet och Högskoleverket genomfört. (Jag kostar på mig att skryta eftersom mitt sexåriga uppdrag som prefekt går ut i morgon lördag...).

Forskning blir en allt viktigare resurs i det samhälle som växer fram i industrisamhällets spår. Då skall inte forskarutbildningen ses som något fluff-fluff utan i stället som en professionaliserad verksamhet som främjar kreativitet och engagemang genom att erbjuda trygga och stabila arbetsvillkor.

Katzeff Silbersteins inlägg var föranlett av en artikel av Eva Nordmark (ordförande TCO), Britta Lejon (ordförande ST) och Camilla Georgsson (ordförande SFS) på dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Läs gärna den artikeln också.

Sverker Åström - några personliga minnesbilder

Sverker Åström började, enligt egen utsago, varje morgon på sin ålders höst med att läsa Carl Bildts blogg. Läsningen gjorde Sverker Åström så upprörd att han fick kraft att på pin kiv leva vidare åtminstone en dag till. Vi var många som därför önskade Carl Bildt ett synnerligen långt och hälsosamt liv.

Under sin långa diplomatiska karriär som bland annat FN-ambassadör, kabinettssekreterare och ambassadör i Paris blev Sverker Åström den svenska utrikespolitikens nestor. Särskilt i arbetet med att utmejsla och uttolka den svenska neutralitetspolitiken under kalla kriget spelade han en avgörande roll. Själv var Sverker mest nöjd med sin insats med att initiera FN:s engagemang i miljöfrågorna, vilket tog manifest form i att den första stora FN-konferensen om miljöfrågor som ägde rum i Stockholm 1972. Arbetet med miljökonferensen skildras bland annat i Sverkers egen självbiografiska bok Ögonblick: från ett halvsekel i UD-tjänst.

Sverker Åström var fåfäng. I det stora forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget" var han en given samtalspartner för de enskilda forskare som intresserade sig för olika delar av den svenska utrikespolitikens historia. Om någon dristade sig till att publicera ett större arbete utan att först ha talat med honom hörde han av sig i bister, kanske till och med harmsen, ton. Gammal och grå blev han, men om han fick en estrad och en talarstol bleknade åren bort och ersattes av strålglans. Sverker Åström älskade uppmärksamhet och rampljuset var en av hans käraste vänner. Han gjorde sig efter aktiv tjänst känd som en energisk kritiker av USA:s utrikespolitik och av Israels agerande i konflikterna i Mellanöstern.

Han var mån om sitt rykte och om sitt eftermäle. Sverker Åström avskydde den populistiska diskurs som gick ut på att Sverige "egentligen" aldrig varit neutralt och att neutralitetspolitiken bara varit lögn och bedrägeri. Han var också orolig för att han inte skulle ha förstånd att sluta skriva i tid och publicera texter som skulle ställa honom i dålig dager. Jag hade förtroendet att under några år ingå i en informell läsgrupp som fick ta del av hans texter innan han sände dem till SVD Brännpunkt eller till DN Debatt. Vår uppgift var att tala om för honom om sinnena eller förnuftet svek honom och att texten inte borde publiceras. Vi behövde aldrig ingripa - Sverker behöll sitt goda omdöme hela vägen.

Sommaren 2006 delade jag och Marie under Almedalsveckan vandrarhem med Sverker och hans katt Dusjka. Sverker var över 90 år gammal och aktiv deltagare i flera seminarier. Dusjka gömde sig ofta under sängen och den dråpliga bilden av Sverker på alla fyra när han utan större framgång försökte dra ut det stackars djuret kommer jag alltid att bära med mig.

Ingen dör silkesvit. Under sina tidiga ungdomsår var Sverker Åström medlem av Nationella Studentklubben i Uppsala, en förening med band till organisationer inte långt från den nazistiska rörelsen.

"Jag har drabbats av en allvarlig sjukdom", brukade Sverker säga. "Sjukdomen heter livet, och den slutar alltid med döden". Sverker var inte troende. (I alla fall inte offentligt - vad en människa gör på natten vet ingen.) Han fruktade inte döden, men kanske mera det som skulle komma dessförinnan. Han fann tröst och glädje i Michelangelos kärleksdikter till sin unge älskare, vilka han stolt översatt och som gavs ut på Lind & Co.

Det var just här, min älskade du stal

mitt hjärta och förintade mitt liv.

Ja, det var här som dina vackra ögon

först gav mig tröst och sedan tog den från mig.

Du band mig här och här du släppte mig:

jag grät över mig själv och såg dig lämna

den klippa där du tog mig från mig själv,

och aldrig mera får jag mig tillbaka.

Jag saknar honom så väldigt mycket.