Delat barnbidrag? Göran Hägglund bygger om familjernas köksbord

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund presenterade i Almedalen ett överraskande förslag, som inte riktigt fick genomslag i nyhetsrapporteringen. Men i dag uppmärksammar Göteborg-Posten (ej på nätet - vi talar Göteborgs-Posten...) att det råder oenighet inom Alliansen kring Hägglunds förslag - att föräldrar i fortsättningen skall dela lika på barnbidraget.

Överraskningen består i att Kristdemokraterna under flera år profilerat sig som den främsta beskyddaren av föräldrars valfrihet. Göran Hägglund har utnämnt sig till politikens gränsryttare, med uppgift att värna familjen från klåfingriga politiker som vill bestämma i frågor där föräldrar vet bäst. Så är till exempel Kristdemokraterna en benhård motståndare till att föräldraförsäkringen skall delas lika mellan föräldrarna, eftersom föräldrarna själva anses bättre skickade att besluta om huruvida det är mamman eller pappan som skall utnyttja föräldraledigheten.

Men när det gäller barnbidraget menar Kristdemokraterna nu att föräldrarna inte är bäst lämpade att besluta om hur det skall fördelas - det skall i stället staten göra. Föräldrarnas valfrihet är inte längre den givna utgångspunkten. Det köksbord där föräldrarna tidigare i en slags 1950-talspastisch förväntats sitta i samråd och som fria likar fatta kloka beslut har ersatts av ett köksbord som ser ut som köksbord faktiskt brukar se ut hos det verkliga verklighetens folk - med repor och skavanker, inbyggda ojämlikheter och inte så sällan personliga tillkortakommanden och konflikter.

Kristdemokraternas kursändring bör ses i ljuset av partiets strävan att framstå som ett självständigt, socialkonservativt alternativ i svensk politik. Göran Hägglunds tal i Almedalen var på det stora hela en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism, personifierad av Per Schlingmann. Även Sverigedemokraterna har börjat framställa sig som ett socialkonservativt parti. När Kristdemokraterna nu intar en socialkonservativ position försvårar det för Sverigedemokraterna att vinna väljare på detta fält. Samtidigt innebär Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas positionsförflyttningar en ökad uppmärksamhet för socialkonservativa värderingar och ställningstaganden.

Jag har tidigare skrivit att vi kanske äntligen är på väg mot en borgerlig idédebatt värd namnet. En krusning på ytan i denna idédebatt är det bråk som utbrutit kring tidskriften Neos beslut att börja kalla sig "borgerlig" i stället för som tidigare "liberal. I dagens Expressen fortsätter Ann-Charlotte Marteus den diskussion genom ett veritabelt lustmord på senaste numret av Neo. Artikeln har redan väckt starka känslor, till exempel hånar Göran Hägglunds presschef Johan Ingerö artikelförfattaren på Twitter: Den revbensspräckande humorn i att en kvällstidningsledarskribent försöker gå i intellektuell närkamp med Neo... Svenska Dagbladets Benjamin Katzeff är även han på Twitter raljant mot Marteus: Vilken tur att vi har Martéus (sic) , så att någon kan ge de tunga analyserna av de viktigaste frågorna.

Bildandet av Alliansen bidrog till att dölja eller trycka ned de skiljelinjer som alltid har funnits på den borgerliga sidan i svensk politik. Den nu pågående debatten bidrar i stället till att synliggöra dessa skiljelinjer. I ett längre tidsperspektiv tror jag ett sådant synliggörande är positivt för svensk politik och för den politiska debatten.