Delat barnbidrag? Göran Hägglund bygger om familjernas köksbord

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund presenterade i Almedalen ett överraskande förslag, som inte riktigt fick genomslag i nyhetsrapporteringen. Men i dag uppmärksammar Göteborg-Posten (ej på nätet - vi talar Göteborgs-Posten...) att det råder oenighet inom Alliansen kring Hägglunds förslag - att föräldrar i fortsättningen skall dela lika på barnbidraget.

Överraskningen består i att Kristdemokraterna under flera år profilerat sig som den främsta beskyddaren av föräldrars valfrihet. Göran Hägglund har utnämnt sig till politikens gränsryttare, med uppgift att värna familjen från klåfingriga politiker som vill bestämma i frågor där föräldrar vet bäst. Så är till exempel Kristdemokraterna en benhård motståndare till att föräldraförsäkringen skall delas lika mellan föräldrarna, eftersom föräldrarna själva anses bättre skickade att besluta om huruvida det är mamman eller pappan som skall utnyttja föräldraledigheten.

Men när det gäller barnbidraget menar Kristdemokraterna nu att föräldrarna inte är bäst lämpade att besluta om hur det skall fördelas - det skall i stället staten göra. Föräldrarnas valfrihet är inte längre den givna utgångspunkten. Det köksbord där föräldrarna tidigare i en slags 1950-talspastisch förväntats sitta i samråd och som fria likar fatta kloka beslut har ersatts av ett köksbord som ser ut som köksbord faktiskt brukar se ut hos det verkliga verklighetens folk - med repor och skavanker, inbyggda ojämlikheter och inte så sällan personliga tillkortakommanden och konflikter.

Kristdemokraternas kursändring bör ses i ljuset av partiets strävan att framstå som ett självständigt, socialkonservativt alternativ i svensk politik. Göran Hägglunds tal i Almedalen var på det stora hela en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism, personifierad av Per Schlingmann. Även Sverigedemokraterna har börjat framställa sig som ett socialkonservativt parti. När Kristdemokraterna nu intar en socialkonservativ position försvårar det för Sverigedemokraterna att vinna väljare på detta fält. Samtidigt innebär Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas positionsförflyttningar en ökad uppmärksamhet för socialkonservativa värderingar och ställningstaganden.

Jag har tidigare skrivit att vi kanske äntligen är på väg mot en borgerlig idédebatt värd namnet. En krusning på ytan i denna idédebatt är det bråk som utbrutit kring tidskriften Neos beslut att börja kalla sig "borgerlig" i stället för som tidigare "liberal. I dagens Expressen fortsätter Ann-Charlotte Marteus den diskussion genom ett veritabelt lustmord på senaste numret av Neo. Artikeln har redan väckt starka känslor, till exempel hånar Göran Hägglunds presschef Johan Ingerö artikelförfattaren på Twitter: Den revbensspräckande humorn i att en kvällstidningsledarskribent försöker gå i intellektuell närkamp med Neo... Svenska Dagbladets Benjamin Katzeff är även han på Twitter raljant mot Marteus: Vilken tur att vi har Martéus (sic) , så att någon kan ge de tunga analyserna av de viktigaste frågorna.

Bildandet av Alliansen bidrog till att dölja eller trycka ned de skiljelinjer som alltid har funnits på den borgerliga sidan i svensk politik. Den nu pågående debatten bidrar i stället till att synliggöra dessa skiljelinjer. I ett längre tidsperspektiv tror jag ett sådant synliggörande är positivt för svensk politik och för den politiska debatten.

Svenska Dagbladets förlegade syn på forskning och forskarutbildning

Svenska Dagbladet gör mig i dag besviken genom att visa upp en förlegad syn på forskning och forskarutbildning. På ledarredaktionens blogg argumenterar Benjamin Katzeff Silberstein för att en person som inte vill jobba över "några dagar i veckan" är olämplig att vara doktorand. Skälet till att doktorander utan problem kan jobba över några dagar i veckan skulle vara att de förväntas ha en "grundläggande stark passion" för sitt ämne.

Katzeff Silberstein tycks ha en nostalgisk bild av forskning och forskarutbildning, där verksamheten är ett kall och en passion och inte en professionaliserad verksamhet. Jag undrar vilka andra yrkesgrupper som självklart skall skall jobba över "några dagar i veckan" eftersom de brinner för sina jobb? Lärare och sjuksköterskor? Byggnadsarbetare och butiksanställda? Journalister?

Som prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har jag under sex års tid med glädje och stolthet kunna följa hur forskarutbildningen professionaliserats. Sedan länge erbjuder vi våra doktorander anställning från första dagen. Självklart gäller 40-timmars arbetsvecka eller motsvarande även för denna grupp anställda. Doktorander är också ofta småbarnsföräldrar och kan inte jobba över "några dagar i veckan" bara för att de är engagerade i sitt arbete. Professionaliseringen av verksamheten är enligt min uppfattning en av de faktorer som gjort vår institution till landets mest framstående statsvetenskapliga miljö, om vi utgår från de utvärderingar som bland annat Vetenskapsrådet och Högskoleverket genomfört. (Jag kostar på mig att skryta eftersom mitt sexåriga uppdrag som prefekt går ut i morgon lördag...).

Forskning blir en allt viktigare resurs i det samhälle som växer fram i industrisamhällets spår. Då skall inte forskarutbildningen ses som något fluff-fluff utan i stället som en professionaliserad verksamhet som främjar kreativitet och engagemang genom att erbjuda trygga och stabila arbetsvillkor.

Katzeff Silbersteins inlägg var föranlett av en artikel av Eva Nordmark (ordförande TCO), Britta Lejon (ordförande ST) och Camilla Georgsson (ordförande SFS) på dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Läs gärna den artikeln också.