Knivdåden i Malmö - i mediebevakning och debatt

Våldsdådet i Malmö där två män och två kvinnor knivskars av personer med koppling till högerextremistiska rörelser beskrevs på helt olika sätt i gårdagens SVT Rapport och TV4 Nyheterna. SVT Rapport refererade i sin 19.30-sändning till helgens våldsamheter i Malmö. Upphovet till knivattacken beskrivs som att när grupperingarna stötte på varandra blev det bråk. TV4 Nyheterna hade en tydligare vinkel: En grupp med kopplingar till nazistiska Svenskarnas parti brutalt misshandlade och knivskar minst fyra personer.

Skillnaden i de båda beskrivningarna är avsevärd. SVT Rapport gör ingen egen tolkning av det inträffade, utan låter väldigt allmänna formuleringar prägla introduktionen till det efterföljande inslaget. TV4 Rapport har i stället en egen tolkning, en egen analys av det inträffade. Det är inte svårt att läsa in SVT Rapports mer allmänna beskrivning av det inträffade i den pågående diskussionen om huruvida public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television i sin ängslan över att inte vara tillräckligt opartiska i stället blir överdrivet försiktiga.

Efter knivdåden i Malmö framfördes principen "allt politiskt våld är fel - oavsett om det kommer från vänster eller höger" i olika tappningar, närmast som en reflexartad reaktion eller som ett mantra. Jag har lite svårt för den reaktionen. Inte för att principen är fel. Tvärtom, användande av våld som politiskt medel är alltid fel och skall alltid fördömas. Men ett reflexartat framförande av den principen efter varje enskilt våldsdåd riskerar att bli ett hinder för analys och självständig bedömning av det inträffade. Vill vi förstå bevekelsegrunderna för det våld som används av grupperingar på den yttersta högerkanten eller yttersta vänsterkanten får vi inte låta vårt eget avståndstagande från våldshandlingar leda till en kålsuparanalys. Ytterlighetsgrupperingarna kan ibland ha en viss våldsromantik gemensamt, men den materiella och den ideologiska grunden för deras användande av våld skiljer sig åt.

I dag är den yttersta högern i form av Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen mobiliserad. Svenskarnas parti satsar kraftfullt på höstens val och kandiderar i flera kommuner. Medlemmar i Svenska motståndsrörelsen var involverade i attacken mot den anti-rasistiska manifestationen i Kärrtorp för en tid sedan. De våldshandlingar vi nu upplevt bör analyseras i ljuset av denna mobilisering - inte avfärdas med ett enkelt "allt våld är fel"-tänkande.

Högerextremisternas mobilisering och de inträffade överfallen i Kärrtorp och Malmö ställer public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television inför stora utmaningar. Hur de bör hantera denna utmaning kommer jag att återkomma till i en debatt på Publicistklubben i Stockholm nu på måndag 17 mars. Då diskuterar jag temat Konsten att vara opartisk med journalisterna Natalia Kazmierska och Alexandra Pascalidou samt tidigare VD:n för Sveriges Radio Mats Svegfors. Samtalsledare är Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski. Debatten sänds live på nätet och det kommer säkert en bloggpost från mig efteråt.

Kan Fi gynnas av de rödgrönas kraftiga försprång?

Med ungefär ett halvår kvar till valet är de rödgrönas försprång i opinionen fortsatt mycket stort. I den senaste undersökningen från Demoskop var avståndet mellan de rödgröna och Alliansen hela 19.1 procentenheter. Det blir allt svårare att hitta bedömare och experter som på allvar tror att Alliansen kan komma i kapp.

Ännu är det för tidigt att räkna ut Alliansregeringen. Ju mer tiden går desto större blir emellertid sannolikheten att Alliansen behöver hjälp av någon yttre händelse (t ex en ny finanskris som en konsekvens av de ökade spänningarna i Ukraina) som vrider om det politiska landskapet.

Om de rödgrönas försprång i början av hösten är så stort att de allra flesta bedömer valet som avgjort kan opinionsläget kanske öppna dörren för andra partier. Jag tänker främst på Feministiskt initiativ (Fi) som tycks ha fått vind i seglen. Medlemmar har strömmat till nu i början av året. Jämställdhetsfrågorna snurrar efter den nygamla Fittstim-debatten runt i media utan att de etablerade partierna på allvar lyckas plocka upp dem.

Om valet redan uppfattas som avgjort och en rödgrön valseger är klappad och klar - då behöver en röst på Fi inte på samma sätt som annars riskera att bli en "bortkastad" röst. Med en Gudrun Schyman i högform, en massmedial medvind och en skickligt genomförd kampanj kan Fi bli en rysare i valspurten.

Kom i så fall ihåg var ni hörde det först.

Hur bevakar vi Sverigedemokraterna?

I dag medverkade jag i en paneldebatt på Mediedagarna i Göteborg (MEG14) kring frågeställningen "Hur bevakar vi Sverigedemokraterna?". Övriga medverkande var författaren och journalisten Henrik Arnstad, programchefen för samhälle/drama SVT Göteborg Mette Friberg, utbudsansvarige för Sveriges Radios P1Nina Glans samt programchefen för riksnyheterna SVT och tillika ansvarig utgivare Rapport och Aktuellt Ulf Johansson. Moderator var Erik Blix och Publicistklubben Västra arrangerade.


I debatten var jag och Henrik Arnstad eniga om att Sveriges Radio och Sveriges Television har bekymmer med sin bevakning av Sverigedemokraterna. Jag menar att bevakningen präglas av ängslan, Arnstad menar att ängslan leder till en positiv särbehandling av Sverigedemokraterna. Representanterna för Sveriges Radio och Sveriges Television hade inte oväntat en annan uppfattning.

Däremot har jag och Henrik Arnstad olika uppfattningar om vilken som är den bästa beteckningen på Sverigedemokraterna. Jag betraktar Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt men inte fascistiskt parti. Henrik Arnstad betraktar däremot Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti. Den frågan kan vi återkomma till i ett annat sammanhang.
 
Min huvudpoäng i debatten var att det finns en spänning inbyggd i Sveriges Radios och Sveriges Televisions programregler om opartiskhet och att denna spänning ställts på sin spets genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Å ena sidan skall sändningarna enligt programreglerna vara opartiska i betydelsen att medarbetarna "inte tar ställning" i kontroversiella frågor. Å andra sidan skall programverksamheten som helhet just ta ställning för t ex demokrati och alla människors lika värde och mot rasism. Eftersom Sverigedemokraterna är ett parti som många uppfattar just som rasistiskt och som inte respekterar alla människors lika värde blir bevakningen av partiet inte helt lätt att hantera för Sveriges Radio och Sveriges Television. Lågvattenmärket med SVT Agendas rubrik "Hur mycket invandring tål Sverige?" var ett uttryck för den ängslan och osäkerhet som präglar bevakningen.

Jag frågade om Sveriges Television skulle behandla det nazistiska partiet Svenskarnas parti på samma sätt som Sverigedemokraterna om Svenskarnas parti valdes in i riksdagen. Jag fick då svaret av Ulf Johansson att det skulle man inte, eftersom Svenskarnas parti givet sitt partiprogram är öppet rasistiskt och/eller odemokratiskt. Men problemet för Sveriges Television är att många, som till exempel Henrik Arnstad, menar att skillnaden mellan Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti inte är så stor, utan mer kvantitativ än kvalitativ. Vem på Sveriges Television är det som gör bedömningen/tar ställning till huruvida Sverigedemokraterna är ett rasistiskt/fascistiskt parti eller inte? Hur går den bedömningen till och utifrån vilka kriterier? Och är inte ett sådant ställningstagande i grunden politiskt?

Det finns inga enkla svar på dessa frågor. Jag tycker att Public Service-företagen mekaniskt försvarar en status quo-syn på vad som är opartiskt, trots att samhället och medielandskapet förändrats på ett sätt som innebär att begreppet opartiskhet behöver fyllas med nytt innehåll. Till den frågan återkommer jag i samband med en debatt på Publicistklubben i Stockholm måndag 17 mars, där bland annat förre radiochefen Mats Svegfors deltar. Jag ser av många skäl fram mot det arrangemanget.

Jag tyckte det blev en bra och tydlig debatt i dag och tackar alla deltagarna. Debatten kan i sin helhet ses här.

Så bör det komplicerade politiska läget i Ukraina hanteras

Fortfarande råder en skör militär stabilitet i Ukraina och även på Krim. Däremot har det politiska läget blivit mer komplicerat.

I dag röstade det lokala parlamentet på Krim för att regionen skall vara en del av Ryssland och inte som nu en del av Ukraina. Beslutet uppges ha varit enhälligt. Krims regionale vice premiärminister Rustam Temirgaliev säger att en folkomröstning om Krims framtida status planeras till den 16 mars. En sådan omröstning skulle med stor sannolikhet resultera i att en majoritet förespråkade en anslutning till Ryssland. (Även om det förstås också beror på hur svarsalternativen formuleras, där kraftigt förstärkt självstyre skulle kunna vara ett alternativ.) Frågan är hur Ryssland agerar om en sådan folkomröstning genomförs och resulterar i ett ja till anslutning till Ryssland.

Ett bekymmer i det nuvarande läget är att Ryssland och de styrande på Krim inte erkänner det nuvarande ledarskapet i Kiev och därför heller inte ser dem som en legitim förhandlingspart. Kiev-regeringen och den tillförordnade presidenten Oleksandr Turtjynov ses i stället som ett olagligt styre som kommit till makten under kuppliknande former.

Man må tycka vad man vill om den sittande regeringen i Kiev och president Turtjynov men det finns i dag inget alternativt styre i Ukraina. EU:s och USA:s insatser måste därför, menar jag, inrikta sig på att få Ryssland att åtminstone tillfälligt acceptera den regering som de facto har makten över större delen av Ukraina och gå in i förhandlingar med densamma. Fria val till president och till parlament måste utlysas redan under 2014 och under tiden fram till valet får inga åtgärder vidtas som ruckar på status quo. Efter de genomförda valen kan förhandlingar om Krims framtid genomföras under legitima konstitutionella former.

Utrikesminister Carl Bildt fortsätter tyvärr att utmärka sig negativt när det gäller att ta avstånd från det rasistiska partiet Svoboda som sitter med i Ukrainas regering. I en intervju i P1 Morgon i morse fick om han inte såg Svobodas plats i regeringen som ett hot mot den demokratiska utvecklingen i Ukraina. Efter en del krumbukter, där han först spelade ovetandes, svarar Carl Bildt till slut att han "inte ser den risken alls". Lyssna gärna på inslaget. Det hade kostat Carl Bildt så lite att markera avstånd från rasisterna i Svoboda, och det hade gjort hans kritik mot Ryssland mer trovärdig. Ändå avstår han. Jag har faktiskt riktigt svårt att förstå varför.

Det ljusnar i konflikten mellan Ryssland och Ukraina

Det ljusnar något i konflikten mellan Ukraina och Ryssland. I morse meddelades att de ryska trupperna i Ukrainas närområde dras tillbaka. Det är utmärkt. Tillbakadragandet minskar risken för att konflikten eskalerar och underlättar igångsättandet av en politisk process. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk uppger för Reuters att samtal mellan ryska och ukrainska ministrar nu har inletts.

I en skickligt genomförd presskonferens i Moskva tidigare i dag tonade Rysslands president Vladimir Putin ned den pågående konflikten med Ukraina. Putin betonade att Krim inte kommer att införlivas med Ryssland och han förnekade att rysk militär transporterats till Krim i samband med konflikten. Det senare påståendet är det många som ifrågasätter och det blir en av de saker som den "fact-finding mission" som planeras får granska och bedöma.

Nu gäller det att fånga momentum. Givet att en rysk intervention på Krim är ett brott mot folkrätten måste alla krafter sättas in på att utnyttja tövädret till att igångsätta en politisk process som garanterar Ukrainas politiska suveränitet, främjar demokratin och garanterar upprätthållandet av mänskliga rättigheter i hela Ukraina. Det fascistorienterade partiet Svoboda måste lämna Ukrainas regering och fria val till parlament och president genomföras så snart som möjligt. Angela Merkels idéer om en extern kontaktgrupp mellan Ryssland och Ukraina samt en "fact-finding mission" bör ges starkt politiskt stöd från omvärlden. Nu finns en möjlighet till en politisk förhandlingslösning som uppfyller de två mål jag tidigare pekat ut: 1.) Undvika att situationen utvecklas till ett blodbad och ett krig mellan Ukraina och Ryssland. 2.) I görligaste mån hålla ihop dagens Ukraina som en territoriell och politisk enhet. Det gäller att ta den chansen.

Den identifierade skiljelinjen mellan Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt har i dag ytterligare förstärkts. TV4:s politiske reporter Ulf Kristofferson har kommit över en kopia på de samtalsuppteckningar som gjordes vid mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel igår. Av dessa samtalsuppteckningar framgår att Carl Bildt i EU:s interna överläggningar klart tar avstånd från Fredrik Reinfeldts uttalande till Ekot, där Reinfeldt menade att "Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina". I EU-förhandlingarna menar Carl Bildt i stället att det är felaktigt att i diskussionen lyfta fram den ryska minoritetens oro. Det är "viktigt att inte spela med Ryssland i frågor som minoritets-frågan”, säger Carl Bildt. (Här finns ett klipp där Carl Bildt kommenterar samtalsuppteckningarna och Fredrik Reinfeldts uttalande.)

Av samtalsuppteckningarna framgår att EU-staterna är djupt splittrade i sin syn på sanktioner mot Ryssland. Carl Bildt är en av de absoluta hökarna i sin syn på hur konflikten bör hanteras. Överlag har Carl Bildt under hela den tid konflikten pågått intagit en synnerligen aktivistisk profil. I en tweet nyligen bidrog han till att höja det redan inflammerade tonläget ytterligare genom att kalla Ukrainas avsatte president Viktor Janukovytj för en Quisling. Statsvetarprofessorn Christer Jönsson menar att det är "ett märkligt uttalande om det är så att man vill åstadkomma ett närmade eller en politisk lösning." Jag delar Christer Jönssons bedömning.

Så det finns i dag skäl till försiktig optimism angående Ukrainas framtid. Låt oss hoppas att de politiska beslutsfattarna med stöd av en stark folkopinion lyckas utnyttja det tillfälle som nu finns till att skapa en politisk och diplomatisk lösning på konflikten.

Angela Merkels statsmannaskap och skillnaden mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt

Ryssland stärker sin ställning på Krim och risken är stor att krisen eskalerar ytterligare. En ljuspunkt kan emellertid skönjas vid horisonten. Under helgen kom Vladimir Putin och Tysklands förbundskansler Angela Merkel överens om att upprätta en kontaktgrupp i syfte att få till stånd en dialog mellan den ukrainska regeringen och Ryssland. Kontaktgruppen skulle kunna ledas av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och inkludera europeiska stater och FN, vid sidan av Ryssland och Ukraina. Putin accepterade också Merkels idé om att upprätta en så kallad "fact-finding mission" med uppdrag att ta dokumentera vad det egentligen är som har hänt på Krim och i östra Ukraina de senaste dagarna.

Överenskommelsen mellan Merkel och Putin kan utgöra början på en politisk förhandlingsprocess och således vara ett litet men viktigt steg på vägen att uppfylla de mål jag tidigare pekat ut som de för närvarande viktigaste: 1.) Undvika att situationen utvecklas till ett blodbad och ett krig mellan Ukraina och Ryssland. 2.) I görligaste mån hålla ihop dagens Ukraina som en territoriell och politisk enhet.

Jag är än så länge imponerad av Angela Merkels sätt att hantera situationen. Det har varit lite snack och mycket verkstad, till skillnad från den kalla krigs-retorik och oförmåga att hitta politiskt konstruktiva vägar att hantera den uppkomna situationen som präglat alltför många andra politiska ledares och debattörers agerande de senaste dagarna. Ingen nämnd och ingen glömd.

Rysslands agerande innebär ett brott mot folkrätten och skall kritiseras. Men vid sidan av kritiken gäller det att lägga energi på att hitta politiskt framkomliga vägar.

Igår väckte ett uttalande av Fredrik Reinfeldt stor uppståndelse. Vid sidan av att kritisera Ryssland för dess agerande och tillade: Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar. Det finns naturligtvis sätt att prata med den ukrainska statsledningen och på det sättet lugna ner situationen. Reinfeldt betonade att också Ukrainas regering hade ett ansvar och att det nu gällde att inte använda ett språk som bidrog till att trappa upp spänningen. Reinfeldt uttalande ställdes mot ett uttalande av Carl Bildt i Agenda samma kväll där Bildt gick i öppen polemik mot sin statsminister: Jag tror inte att det har varit så mycket rysk minoritetsoro om jag ska vara alldeles ärlig. Carl Bildt har också under hela krisen använt just den typ av språkbruk som Reinfeldt avrådde från.

Kritiken mot Reinfeldts uttalanden har haft två utgångspunkter. Några har menat att Reinfeldt var alldeles för förstående och eftergiven gentemot Ryssland. Andra har betonat det olyckliga i att Sverige inte talar med en röst i denna internationella kris, utan att Reinfeldt och Bildt representerar olika linjer. (Hela intervjun med Reinfeldt kan avlyssnas här.)

Jag tycker inte att Fredrik Reinfeldt förtjänar någon kritik för sina uttalanden. Han är tydlig i sin kritik av Ryssland och han markerar samtidigt att om det skall gå att utmejsla en politisk lösning på konflikten är det viktigt att förstå de ryska motiven. Däremot är det förstås olyckligt att Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt inte stämt av sina uttalanden. Nu uppstår det i stället oklarhet om den svenska linjen.

Skiljelinjen mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt i synen på hur man bör kommentera Rysslands agerande är inte ny. Redan under Georgien-kriget för några år sedan framstod Carl Bildt som aktivisten medan Fredrik Reinfeldt stod för återhållsamhet. Det är inte unikt att det finns åsiktskillnader mellan en statsminister och en utrikesminister. Så formulerade sig till exempel statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh ofta olika om Palestinafrågan. Skillnaden är att vi denna gång befinner oss i en internationell kris, och då är det viktigare att statsministern och utrikesministern inte står för olika linjer.

Än är Ukraina ej förlorat. Det gäller nu att förhindra fullskaligt krig och se till att alla politiska dörrar som kan hållas öppna för en förhandlingslösning också hålls öppna. Fortsätt sätt press på Ryssland med tydliga uttalanden och kanske även punktvisa sanktioner. Men kalla krigs-retoriken bör stoppas undan och Agneta Merkels initiativ prioriteras.

Jag noterade för övrigt att Carl Bildt i SVT Agenda igår tillfrågades hur han såg på det rasistiska partiet Svobodas plats i Ukrainas regering. Bildt valde aktivt att inte kritisera Svobodas regeringsmedverkan. Det tycker jag var riktigt, riktigt svagt. Det går faktiskt att stödja Ukraina och samtidig ta avstånd från att rasister bjuds in i landets regering. Gör om, gör rätt.

Så borde en politisk lösning på krisen i Ukraina kunna åstadkommas

Läget i Ukraina och på Krim skärps. Ryssland har de facto tagit kontrollen över centrala områden på Krimhalvön. Ukrainas regering tvekar ännu kring hur man skall hantera den uppkomna situationen. Omvärlden kritiserar Ryssland men protesterna lär i huvudsak inskränka sig till fördömanden och möjligen några mindre sanktionsåtgärder.

I rådande läge är det två mål som måste prioriteras. 1.) Undvika att situationen utvecklas till ett blodbad och ett krig mellan Ukraina och Ryssland. 2.) I görligaste mån hålla ihop dagens Ukraina som en territoriell och politisk enhet. Ett nödvändigt villkor för att mål nummer två skall nås är att vi först uppnår mål nummer ett.

Om vi skall kunna undvika krig och om Ukraina skall kunna fortsätta existera inom dagens gränser krävs det att vi förstår motiven bakom det ryska agerandet. Jag ser med oro på en banalisering av debatten, där Rysslands agerande tenderar att tolkas som ett uttryck för Putins makthunger eller som en slentrianmässig rysk stormaktspolitik.

Den ryska Svarta havs-flottan har sin bas i Sevastopol på Krim. Ungefär 60 procent av befolkningen på Krimhalvön är ryssar eller av rysk häromst. Många av dessa skulle föredra att Krim hörde till Ryssland och inte till Ukraina. Givet dessa omständigheter vore det naivt att tro att ett ryskt ledarskap mot bakgrund av den kaotiska politiska händelseutvecklingen i Kiev skulle undvika att agera. En av den nya, icke-folkvalda regeringens första åtgärder blev att riva upp lagen om det ryska språkets status som officiellt språk på Krim. Den nya regeringen innehåller flera ledamöter från det högerextremistiska, eller rent av nazistiska, partiet Svoboda. Det fanns en icke helt obefogad oro från rysk sida över såväl flottbasens framtid som den ryska befolkningens framtida öde.

För att värna freden och Ukrainas suveränitet borde det ukrainska ledarskapet omedelbart avlägsna Svobodas regeringsledamöter och i stället prioritera att bredda regeringen. Språklagen för Krim borde återinföras och regeringen ge trovärdiga garantier för att flottbasens ställning och den ryska minoritetsbefolkningens levnadsvillkor inte skulle äventyras. På så sätt återställs ordningen och Putin för en möjlighet att utan att tappa ansiktet avbryta den pågående aktionen. Eventuella förändringar i språkfrågan och omförhandlingar om flottbasen får hanteras av det parlament och den president som förhoppningsvis kommer att väljas i fria och demokratiska val i Ukraina i slutet av året.

Det är i en sådan riktning omvärlden bör försöka pressa Ukrainas regering och Ryssland. En rysk intervention är ett brott mot folkrätten och skall kritiseras. Men situationen förbättras inte om debatten i omvärlden förs i en kalla krigs-retorik och där motiven för Rysslands agerande reduceras till "stormaktspolitik" eller Putins maktambitioner.

Jag rekommenderar Katrine Kielos klarsynta text i frågan i Aftonbladet i dag.

Uppdaterat:  Ukrainas tillförordnade president Aleksandr Turchinov har sagt att han inte tänker godkänna den av parlamentet antagna lagen angående det ryska språket på Krim. Det är mitt i allt detta ett gott tecken. (Tipstack till Niklas Bernsand.)

Ukraina inför hotet av rysk intervention

Utvecklingen i Ukraina inger naturligtvis stor oro. Risken för en rysk intervention är överhängande, även om det fortfarande kan vara så att Vladimir Putin använder hotet om ett militärt ingripande som ett medel för att öka pressen på den ukrainska regeringen.

Jag förstod aldrig alla de experter som för ett par dagar sedan spelade ner risken för ett ryskt militärt ingripande på Krim. Mot bakgrund av att det högerextrema, av många uppfattat som nazistiska, partiet Svoboda fick flera tunga ministerposter i en ny, icke-folkvald regering och att lagen om det ryska språkets status som officiellt språk på Krim omedelbart revs upp var den ryska reaktionen knappast överraskande. Flottbasen i Sevastopols ställning riskerade att urholkas, vilket ur ett ryskt perspektiv vore helt oacceptabelt.

Att högerextremisterna i Svoboda fick plats i Ukrainas regering utan att utrikesminister Carl Bildt på något sätt (vad jag noterat) protesterat är vanhedrande för svensk utrikespolitik.

En rysk intervention vore ett grovt brott mot folkrätten och skulle med stor sannolikhet splittra upp den ukrainska staten på ett sätt som under överskådlig tid inte kan göras ogjort. Nu gäller det för omvärlden att försöka övertala Ryssland från att avstå från en intervention samtidigt som man sätter press på den ukrainska regeringen att inte vidta några åtgärder som ytterligare försvårar situationen på Krim. En regering som inrymmer Svoboda kan heller aldrig ges politisk legitimitet. Det är viktigt att krisen hanteras med kraft och återhållsamhet och att den bullrande krigsretoriken som hörs på sina håll inte får bli självuppfyllande.

Varför vill Moderaterna ha en debatturné med Vänsterpartiet om skolpolitiken?

I dag meddelade Moderaterna överraskande att Socialdemokraterna inte längre är partiets huvudmotståndare i skolpolitiken. Moderaterna menar att skillnaderna mellan deras och Socialdemokraternas skolpolitik är så små att det är rimligt att i stället betrakta Vänsterpartiet som huvudmotståndare. Därför utmanar Moderaternas utbildningspolitiske talesperson Tomas Tobé nu Vänsterpartiet på skolpolitisk debatturné runtom i landet.

För Vänsterpartiet måste beskedet ha tagits emot som en försenad och oväntad julklapp. Lika snopet måste beskedet ha varit för utbildningsminister Jan Björklund. En debatturné mellan Moderaterna och Vänsterpartiet försvårar ytterligare möjligheterna för Folkpartiet att återta skolpolitiken som en profilfråga.

Moderaternas utspel får tre konsekvenser: 1.) Utnämningen till huvudmotståndare och en eventuell debatturné höjer Vänsterpartiets status och synlighet i de skolpolitiska frågorna. Det är bra för Vänsterpartiet. 2.) Socialdemokraterna sidsteppas på ett förödmjukande sätt och försvårar ytterligare för medborgarna att identifiera skarpa skiljelinjer mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i skolpolitiken. 3.) Moderaterna vinner i sig knappast några röster på initiativet. Om vi spekulerar i väljarströmmar kommer sådana i så fall snarast att gå från Socialdemokraterna till Vänsterpartiet.

Utspelet är ett led i Moderaternas övergripande strategiska tänkande för att få valrörelsen dit man vill. Moderaterna strävar efter att lägga sig så nära Socialdemokraterna som möjligt i flera av för väljarna viktiga sakfrågor. Om väljarna får svårt att se skillnad på Moderaterna och Socialdemokraterna i dessa frågor ökar möjligheterna för Moderaterna att få valkampanjen att handla om de frågor där partiet står starkt, främst då den ekonomiska politiken. Små skillnader i sakfrågorna kan göra valet till ett förtroendeval, och där har Moderaterna starka kort i Fredrik Reinfeldt och inte minst Anders Borg. Moderaternas omsvängning i skattepolitiken och beslutet att tillsätta en bostadspolitisk utredning är andra exempel på en strävan att få valdebatten i en sådan riktning.

Genom att påstå att det är små skillnader i skolpolitiken mellan Moderaterna och Socialdemokraterna men stora  skillnader mellan Moderaterna och Vänsterpartiet säger Moderaterna också indirekt att det föreligger stora politiska skillnader mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i skolpolitiken. Därmed har man också sagt att det råder splittring inom den rödgröna oppositionen i en av de frågor som väljarna själva anger som viktigast. Hur skall Stefan Löfven kunna regera med stöd av Jonas Sjöstedt, när de tycker så olika i skolpolitiken, blir budskapet.

Socialdemokraternas utmaning består i att formulera förslag som distinkt skiljer sig från Moderaterna och som är så ideologiskt laddade att Moderaterna inte kan ta över dem. På så sätt skulle man mer tydligt kunna visa den politiska skillnaden mellan Alliansen och den rödgröna oppositionen.  Men inom Socialdemokraterna finns en ängslan att göra misstag som skulle bjuda in Alliansen i matchen om regeringsmakten igen. Så länge opinionsavståndet mellan de rödgröna och Alliansen består kommer Socialdemokraterna knappast att pröva lyckan med några dramatiska förslag. I stället sitter man stilla i båten och ser hur valdagen och en förmodad valseger kommer närmare och närmare.

Alliansen sov bort senhösten och vintern. Fredrik Reinfeldt hävdade att opinionsläget sannolikt skulle utjämna sig själv när vi gick från mellanvalsperiod till valår. Det var en grov felbedömning. I stället rasslade opinionsavståndet under vintern iväg till ungefär 16 procentenheter.

Sent skall syndaren vakna, sägs det. Frågan är om Alliansen denna gång har vaknat för sent. De närmaste veckornas opinionsmätningar lär ge en tydlig indikation om huruvida så är fallet.

Omslaget. Sista chansen för Alliansen?

Det kommer nu ett omslag i finanspolitiken i stramare riktning och det går i dag inte att se något utrymme för skattesänkningar under kommande mandatperiod, sa statsminister Fredrik Reinfeldt tidigare i veckan.

Omslag var ordet, sa Bull. Fredrik Reinfeldt och hans alliansregering är i ett närmast desperat behov av omslag i opinionsläget för att ha en chans att behålla regeringsmakten efter höstens val. De rödgröna partierna har ett överläge på omkring 15 procentenheter och det syns ingen tendens till att avståndet skulle börja minska. Socialdemokraterna har också större förtroende i de sakfrågor kring jobb, skola och omsorg som väljarna själva pekar ut som de viktigaste frågorna inför valet. Medierapporteringen fokuserar just nu på samhällsproblem för vilka regeringen har det yttersta ansvaret, till exempel den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan och tillkortakommanden inom sjuk- och åldringsvården. Alliansens enda ljuspunkt ligger i att väljarna fortfarande har större förtroende för deras politik när det gäller Sveriges ekonomi.

Aldrig tidigare i svensk politik har ett block tagit in ett så stort opinionsunderläge på så kort tid inför ett val. Kanske är det omslag som Fredrik Reinfeldt nu lanserar Alliansens sista chans att åstadkomma en så kallad "game-changer", det vill säga något som förändrar den politiska situationen på ett avgörande sätt. Lyckas inte Alliansen i sitt uppsåt denna gång behövs det sannolikt en yttre händelse för att vända opinionen till valseger - till exempel en ekonomisk eller politisk kris i omvärlden alternativt hjälp från ovan. Inget av dessa alternativ tycks i dag särskilt sannolikt.

Reinfeldt vill neutralisera skattedebatten, där Socialdemokraterna haft ett starkt retoriskt vapen i att kunna kritisera alliansregeringen för att låna pengar till skattesänkningar i stället för att prioritera investeringar i jobb, skola, omsorg och infrastruktur. För en vanlig väljare är det inte helt lätt att identifiera skillnaderna i de båda blockens skolpolitik. Reinfeldt vill få valrörelsen att handla om den ekonomiska politiken och där han vill framställa Alliansens linje som en jobbpolitik (mot de rödgrönas "bidragspolitik").

Kommer Alliansens så kallade omslag att få de önskade effekterna? Nja. Jag är skeptisk av två skäl. För det första: Genom att acceptera idén om skattehöjningar för att finansiera välfärden flyttar Alliansen över den politiska diskussionen till Socialdemokraternas hemmaplan. Om nu skattehöjningar skall genomföras för att förbättra välfärden, varför då inte låta Socialdemokraterna genomföra dessa? Det är ju ett parti som har stor erfarenhet av att bedriva en sådan politik.

För det andra: Hur trovärdig är egentligen Alliansens nya politik i skattefrågan? Det är bara någon månad sedan som Alliansen slogs med näbbar och klor för att finansiera ytterligare skattesänkningar. Här finns en risk att väljarna uppfattar omsvängningen som en omvändelse under galgen. Alliansregeringen kan uppfattas som en flipp-floppande vindflöjel för opinionen, alternativt en ulv i fårakläder som kommer att genomföra nya skattesänkningar så snart tillfälle bjuds.

Till detta kommer Alliansens splittring i skattefrågan. Annie Lööf och Göran Hägglund kan knappast ha klappat händerna av förtjusning över Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs utspel. Centerpartiet vill sänka skatten för företagare, Kristdemokraterna vill sänka skatten för pensionärer. Båda partierna är i desperat behov av profilfrågor för att stärka sin ställning i opinionen.

Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt, brukar jag säga. Vi får se hur han klarar utfrågningen i kvällens SVT Agenda. Jag ger honom och Alliansen åtta veckor att genom sitt omslag påverka opinionen. Är opinionsavståndet lika stort som nu när vi närmar oss mitten av april - då tror jag faktiskt att regeringen är rökt.

Per Gahrton och Palestinafrågan

I kväll intervjuas Miljöpartiets grundare Per Gahrton av Anna Hedenmo i det oftast klart sevärda programmet "Min sanning" i SVT. Per Gahrton är ett utmärkt val av intervjuperson. Han är ständigt kontroversiell och hans gärningar har alltid väckt uppmärksamhet. Per Gahrton är en av personerna bakom Miljöpartiets framgångssaga, hans doktorsavhandling "Riksdagen inifrån" tillhör de mest omtvistade och hans relation till alkoholen (vilket han berättar om i kväll) har inte sällan lett till tidningsrubriker.

Ett av Per Gahrtons viktigaste bidrag till den svenska samhällsdebatten kom redan 1970,då hans bok "Kampen om Palestina" (Prisma) publicerades. Boken väckte en enorm uppståndelse då den spårade Palestinakonfliktens ursprung till kollisionen mellan den arabiska och den judiska nationalismen, var starkt kritisk till både Israels och de arabiska staternas agerande och för att den förespråkade en palestinsk enhet/statsbildning på Västbanken. I förlängningen hoppades Gahrton på ett integrerat arabiskt-israeliskt samhälle.

Boken utlöste ett ramaskri i ett debattklimat vars åsiktskorridor egentligen integav plats för någon kritik av Israel överhuvudtaget. Konflikten mellan israeler och araber sågs som en mellanstatlig konflikt och där skuldbördan ensidigt lades på de arabiska staterna. Palestinierna sågs främst som en flyktinggrupp vars öde man på humanitära grunder kunde beklaga. Men sedan gick utvecklingen snabbt. I mitten av 1970-talet betraktades konflikten inte längre som en mellanstatlig konflikt utan som en nationell konflikt, där palestinierna inte främst var en flyktinggrupp utan ett folk med legitima nationella rättigheter, inklusive rätten till egen statsbildning.

Hur synen på Palestinakonflikten och på Israels agerande förändrades under 1970-talet har jag skildrat i min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlssons, 1989).

I dag är det svårt att förstå att Per Gahrtons bok om Palestinakonflikten kunde väcka så upprörda känslor. Under det snart halva sekel som har gått sedan hans bok kom ut har det runnit en hel del vatten mellan broarna. Konflikten är fortfarande inte löst och den väcker fortfarande lika starka känslor. Det vore en gåva för alla inblandade parter om de nu pågående förhandlingarna mellan israeler och palestinier kunde nå fram till en lösning. Inte minst skulle det glädja Per Gahrton. Jag hoppas att Anna Hedenmo åtminstone tar upp något av denna för Per Gahrton så viktiga fråga i kväll.

Den självförnedrande journalistiken. Ett brev från Mats Svegfors

Jag fick just e-posten från Mats Svegfors, som var Cilla Benkös företrädare som VD för Sveriges Radio. Brevet har en sändlista på omkring 40 personer. Mats Svegfors är så upprörd över den pågående debatten om Sveriges Radios ängslighet att jag i mitt inre hör hans röst stocka sig. Jag är själv nämnd i brevet som en av de förvisso "respektabla samhällsdebattörer", som i denna fråga "kapat alla intellektuella förtöjningar". En av mina texter (oklart vilken...) är "närmast osannolik" och "absurd". Några argument för dessa påståenden framför han inte.

I brevet kallar Mats Svegfors diskussionen om Soran Ismail för en "hittapåhistoria", chefen för P4 Malmöhus kallas "den milda Anne Sseruwagi" och om sig själv skriver Svegfors att "(j)ag kan mycket om Sveriges Radio".

Jag tycker brevet är sorgligt och jag förstår inte hur en klok och begåvad person som Mats Svegfors kan underlåta att se den problematik som ligger till grund för debatten om Sveriges Radio och opartiskheten. I stället jagar Mats Svegfors väderkvarnar och ser fiender där inga sådana finns.

Debatten om Sveriges Radio och opartiskheten är en seriös och viktig debatt. Den kommer att fortsätta och med all sannolikhet leda fram till ett mer elaborerat begrepp än de skyttegravar som de inblandade idag tyvärr grävt ner sig i tillåter.

Jag publicerar Mats Svegfors brev i sin helhet nedan

Den självförnedrande journalistiken

Detta med Soran Ismail och Sveriges Radio är egentligen rätt enkelt. Å ena sidan ska public service vara sakligt och opartiskt. Å andra sidan ska public service stå upp för demokratiska värderingar, bland dem allas lika värde. När det uppträder en part i det centrala samhällsspelet som inte står för de demokratiska värderingarna uppstår ett dilemma. I vilken utsträckning ska public service generellt vara opartisk visavi denna part och i vilken utsträckning ska public service generellt ta ställning visavi denna part. Hur ska de motstående värdena eller målen vägas mot varandra. Dilemmat är enkelt. Men lösningen är inte enkel.

Avvägningen är intressant och viktig. Den kan vara väl värd seminariediskussioner. Den hanteras avsevärt mycket bättre med hjärnan än med ryggmärgen. Redaktionella chefer och radioledning kan göra si eller så. Skäl kommer alltid att återstå för en annan avvägning. 

I några dagar har nu förts en upphetsad diskussion utifrån ett enskilt beslut inom Sveriges Radio. Respektabla samhällsdebattörer som Karin Pettersson i Aftonbladet, Björn Wiman i Dagens Nyheter, Ulf Bjereld vid Göteborgs universitet och Lars Nord vid mittuniversitetet har kapat de intellektuella förtöjningarna. Jag behöver inte citera. Beslutet att Soran Ismail inte ska verka som programledare i Sveriges Radio inför valet har fördömts. Heder och ära har tagits ifrån dem som medverkat till beslutet. Och public service anses plötsligt böra göra upp med det som definierar public service. Med min bakgrund vet jag vilken omvårdnad opartiskheten ständigt kräver. Beskäftigheten i kritiken mot Sveriges Radio blir i mina ögon så genant för kritikerna. 

Jag skriver inte dessa rader primärt för att fortsätta diskussionen om opartiskhet. Jag skriver i stället därför att jag under den senaste tiden av helt andra skäl har funderat över och skrivit om nyhetsjournalistik och när jag nu följer diskussionen om Soran Ismail och public service uppfylls jag av en lika påtaglig som stark känsla: tack och lov för att jag har lämnat journalistikens värld. Så förnedrande dessa moraliserande förenklingar är. Så frånstötande dessa ställningstaganden utan egna krav på reflektion och kunskap är. Det blir nästan övertydligt när den milda Anne Sseruwagi, chef för P4 Malmöhus, överröstas i Studio Ett. Hon försöker redogöra för sammanhang. Och möts av den alltid lika upphetsade Janne Josefsson som jämför Sveriges Radio med skumraskföretag som Uppdrag Granskning granskar.

När blev det så här? När började medierna ersätta engagerade inslag i viktiga frågor med tredagarskampanjer om vad som helst?

Jag tror att det har både med journalistikens kommersialisering och samhällets avpolitisering att göra. Journalistiken kännetecknas alltmer av kraven på behovet av att sälja. Den spektakulära debatten, ofta med kändisar inblandade som good eller bad guys, säljer. Soran Ismail är därvidlag arketypisk som aktör i ett medialt tredagarsdrama. Och avpolitiseringen lämnar ett stort tomrum efter sig. Med något ska det fyllas. Och detta någonting blir paradoxalt nog ickehändelser och ickeproblem.

Ska jag fästa mönstret vid en enskild händelse kommer tobleroneaffären upp för min inre blick. Förvisso varade den avsevärt mycket mer än tre dagar. Men komponenterna fanns där: en i sak totalt oviktig händelse, kopplingen till inte bara en utan flera mycket känd personer, det obegränsade moraliserandet och därtill kravet på offerhandlingen. Ingvar Carlsson skulle avstå från sin utpekade efterträdare. (Att hon sedan var en tämligen ung kvinna gjorde verklig inte saken sämre.) 

Intressant med tobleroneaffären är dessutom att den i tid sammanfaller med samhällets avpolitisering. Göran Persson, den värderingsfrie rationaliseringsingenjören, blev statsminister i stället för den värderingsburna Mona Sahlin. Och efter ett antal år ersattes ingenjören (s) Göran Persson av ingenjören (m) Fredrik Reinfeldt. 

I tidigare skeden var det Watergate och Norrmalmstorgsdramat som var formativa för journalistiken. Då handlade journalistiken om en yttre verklighet. Nu skapar journalistiken helt fiktiva dramer. Jag är pretentiös nog att påstå att diskussionen om Soran Ismail och Morgonpasset är en ren ”hittapåhistoria”. Det finns inget att hetsa upp sig eller moralisera över. Kommentarerna blir absurda. Statsvetarprofessorn Ulf Bjerelds text på den egna bloggen (http://ulfbjereld.blogspot.se/ ) är närmast osannolik för den läsare som ställer sig vid sidan av mediedramat och bedömer texten. Hans kollega Lars Nord, som satt med i den senaste public serviceutredningen, får plötsligt för sig att programreglerna bör göras om utan att ha komma på detta när han nyss deltog i det utredningsarbete som var ägnat just sådana frågor? 

Jag kan mycket om public service. Jag ser och inser fullt ut bristen på kunskap, reflektion, sans, måttfullhet och relevans hos kommentatorer och debattörer. Tänk om det är likadant med journalistiken om järnvägen, polisen, sjukvården, Nuon, den privatiserade äldrevården, friskolorna och all annan upphetsningsjournalistik som vi utsätts för.

När jag väl tänker den tanken känner jag återigen: så välsignat skönt att vara ute ur detta mediala kvicksandsfält. Det finns förnedringsjournalistik som förnedrar dem som journalistiken skildrar. Men det finns mer av förnedringsjournalistik som framförallt förnedrar journalistikens aktörer själva.

Mats Svegfors

Vad sa egentligen Cilla Benkö i kvällen SVT Debatt om SR, opartiskhet och nazistiska partier?

Efter kvällens SVT Debatt utbröt en smärre twitterstorm kring vad Sveriges Radios VD Cilla Benkö egentligen sagt angående om huruvida medarbetare på Sveriges Radio i valtider fick ta ställning mot nazistiska partier. Eftersom jag själv tog aktiv del av denna twitterstorm har jag nu för formens och debattens skull skrivit ned vad Aftonbladets debattchef Ehsan Fadakar och Cilla Benkö sa.

Ehsan Fadakar frågade Cilla Benkö om medarbetare på Sveriges Radio och Sveriges Television fick ta ställning mot ett nazistiskt parti. På denna fråga svarade Cilla Benkö: Under valtider så kan man inte vara programledare och ytterst företräda Sveriges Radio i ett program om man har tagit aktiv ställning mot ett parti.

Givet att frågan tydligt och explicit avsåg ett nazistiskt parti är det mycket svårt att tolka Cilla Benkös svar på annat sätt än att man som programledare inte får ta ställning mot ett sådant parti. På Twitter har Cilla Benkö därefter hävdat att det inte var så hon menade. Jag hoppas hon klargör det även i ett forum utanför Twitter.

Om Sveriges Radios tystande av Soran Ismail

I dag skriver jag på Aftonbladets Debattsida om Sveriges Radios ängsliga tystande av komikern Soran Ismail. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Sveriges Radios beslut att stänga av komikern Soran Ismail från medverkan i ”Morgonpasset i P3” eftersom han ”varit öppen med sina åsikter om ett riksdagsparti” har rönt berättigad kritik. Tystandet av Soran Ismail är tyvärr ingen isolerad företeelse. De senaste veckorna har SR och SVT i en snarast inkvisitorisk anda rensat tablåer på program och medarbetare vilka på något sätt skulle kunna anses strida mot den heliga opartiskheten. 

SR och SVT har iklätt sig opartiskheten som en tvångströja och tycks nu drömma om en valrörelse befriad från politik och som helst skall utmynna i en tjänstemannaregering. Det är uppenbart att SR inte hittat en grundtrygghet i sitt förhållningssätt till kraven på opartiskhet. De riktlinjer som SR själva presenterar på sin hemsida för en opartisk bevakning är parodiska i sin självmotsägelse.

Riktlinjerna inleds med orden ”Sveriges Radio är opartiskt. Vi tar inte ställning…”. Men efter att ha konstaterat att SR inte skall ta ställning berättar riktlinjerna att det finns många frågor där SR ändå skall ta ställning. Så skall SR till exempel ta ställning för ”jämställdhet” och ”demokrati”, men mot ”våld”, ”brutalitet” och ”rasism”.

Konsekvenserna blir absurda. Vilka frågor inryms inte inom breda kategorier som ”demokrati” och ”jämställdhet”? Och vem skall utforma SR:s ställningstaganden i dessa frågor? Gäller ställningstagandet ”mot våld” våld i alla former, till exempel även våld i självförsvar?

 Många menar att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Om så är fallet skall Sveriges Radio enligt sina egna riktlinjer ta ställning mot Sverigedemokraterna. Men det gör inte Sveriges Radio, utan väljer i stället att behandla Sverigedemokraterna på samma sätt som man behandlar de övriga partierna. Givet SR:s egna riktlinjer om opartiskhet är det svårt att uppfatta behandlingen av Sverigedemokraterna på annat sätt än att man har tagit ställning och kommit fram till att Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt parti. Samtidigt strider ett sådant ställningstagande just mot SR:s egna riktlinjer om opartiskhet. Exemplet visar på riktlinjernas absurditet.

Skämskudde inför slingrandet om JAS-kampanjen i Schweiz

I dag avslöjade Ekot att Sverige agerar aktivt för att försöka påverka resultatet i folkomröstningen i Schweiz om landets köp av Jas Gripen. I en hemlig plan med stödaktiviteter kallad "Bruttolista AB Sverige" redovisas hur ambassaden inför den bindande folkomröstningen skall skapa en så positiv Sverigebild som möjligt, till exempel genom att få schweizisk TV att bevaka när försvarsminister Ueli Maurer inom kort åker Vasastafetten i Mora.

Jag är inte särskilt upprörd över den svenska kampanjen i sig. Jag är mer upprörd över svensk vapenexport där Sverige under lång tid sålde vapen till krigförande länder och till diktaturer och där Sverige så sent som 2011 var det land i världen som sålde mest vapen per person. Vapenexporten är en skamfläck för svensk utrikes-och säkerhetspolitik. 

Vapenexport är en smutsig verksamhet. Den svenska kampanjen för att påverka folkomröstningen i Schweiz är marginell i ett internationellt perspektiv. Men även om den svenska kampanjen är marginell är det bra att Ekot avslöjar den och visar upp den för medborgarna i såväl Sverige som i Schweiz. Skall Sverige sälja vapen skall verksamheten ske i öppna och transparenta former.

Jag blir uppriktigt generad och plockar fram skämskudden när jag hör Sveriges ambassadör i Schweiz Per Thöresson samt utrikesminister Carl Bildt och handelsminister Ewa Björling utan framgång försöka slingra sig undan ansvaret för den svenska kampanjen.

Det är inte en lista för att påverka opinionen, påstår ambassadör Per Thöresson, varpå Ekot refererar till ett brev Thöresson själv har skrivit där han tvärtemot påstår att de svenska kampanjaktiviteterna mycket väl kan komma att utgöra tungan på vågen. Nu gäller det 'bara' att vinna folkomröstningen, skriver Thöresson i ett ytterligare brev.

Det vet jag inte, svarar Carl Bildt på frågan om det pågår några svenska stödaktiviteter i syfte att få ett Ja i folkomröstningen. Det är ingenting jag känner till, svarar Ewa Björling på samma fråga. Samtidigt som Ekot kan visa att både Bildt och Björling var ytterst välinformerade om just dessa svenska stödaktiviteter.

Skämskudden är snart utnött. Jag är trött på detta fåniga tisslande och tasslande. Det hade varit mer hedervärt om Thöresson, Bildt och Björling svarat ärligt på Ekots frågor och tillstått att den svenska ambassaden aktivt strävade efter att ge en så positiv Sverigebild som möjligt inför folkomröstningen och att det inte var något märkvärdigt med det. Då hade saken avdramatiserats.

Smusslandet är inte värdigt vår öppna och transparenta tid. Om inte annat borde den i sociala medier så aktive Carl Bildt inse detta.

Tre korta nedslag i skoldebatten

1.) Under rubriken Dumstrutarnas sammansvärjning kommenterar Expressen i sin pappersupplaga resultaten av statsvetarprofessorn Leif Lewins utredning om skolans kommunalisering. Två gånger av tre lyckas Expressen i artikeln döpa om Leif Lewin till Lars Lewin. Flumskolan brist på ordning och reda skördar sina offer, även bland ledarskribenter. Det är säkert sossarnas fel.

2.) Leif Lewin presenterade sin utredning på DN Debatt på morgonen måndagen den 10 februari. Omedelbart därpå vägrade samme Leif Lewin i P1 Morgon kommentera den utredning han just presenterat på DN Debatt med motiveringen att utredningen ännu inte var offentlig. Logik var ordet, sa Bull.

3.) Alliansen och Moderaterna ställs nu inför svåra strategiska val. Skall Moderaterna gå Jan Björklund till mötes och bejaka ett återförstatligande av skolan? Vad skall det bli av alla friskolor om skolan förstatligas igen? Kommer Moderaterna likt SVT Agenda att lansera Utbildningsutskottets ordförande Tomas Tobé som Alliansens faktiske talesperson i skolpolitiken, på bekostnad av en nednött Jan Björklund? Och kommer Jan Björklund att kunna eller vilja sitta kvar som utbildningsminister och administrera en politik som han själv tycker är i grunden felaktig - förstatligande är ju hans viktigaste strategi för att lösa skolkrisen? Centerledaren Olof Johansson avgick 1994 som miljöminister, i protest mot bygget av Öresundsbron - är inte barnen viktigare än en bro?

Många frågor blir det, för att travestera Lorry.

Nyfiken på partiledaren: Jan Björklund (live-bloggning)

I dag leker jag lite med formen och live-bloggar till Nyfiken på partiledaren: Jan Björklund i SVT. Vad jag tycker om programidén kan ni läsa här. Uppdateringer kommer att ske från kl 20.10 och tio minuter framåt.

Kl 20.10 Jan Björklund har haft ordentligt med politisk motvind den senaste tiden, mot bakgrund av den bild av kris i skolan som sprider sig. Moderaterna håller på att försöka ta över skolfrågorna, och i SVT Agenda senare i kväll är det Tomas Tobé som debatterar skolpolitik med Ibrahim Baylan. Jan Björklund kan behöva en medieframgång.

Jan Björklund berättar uppriktigt om sin uppväxt i arbetarklassen. I hans miljö saknades bildningstradition. Kanske var den bristen större i den rurala delen av arbetarklassen än den urbana delen?

Nu blandar Björklund gripande betraktelser från sin barndom och hans mamma som flykting från Norge med svepande slängar om all "USA-fientlighet" som finns i Sverige. Synd, tar bort fokus.

Kl 20.20 Det hade varit värdefullt om programledaren stannat upp mer vid vad det kan ha betytt för Jan Björklund att hans mamma var flykting från Norge - om det förhållandet präglat hans syn på frihet och flyktingmottagning. Nu hastade vi snabbt vidare till om han var tuff som tonåring och hur han hanterade den osäkerhet som alla tonåringar förväntas känna, Å andra sidan krävs det två för en tango. När programledaren frågar varför Jan Björklund valde att utbilda sig, trots avsaknad av bildningstradition i hans familj blir svaret platt: skolan. Så småningom lyckas han precisera svaret till att han upptäckte att det var roligt att läsa böcker. Nej, sorry: Detta är inte bra TV.

Kl 20.30 Klassresan börjar i klassrummet, säger Jan Björklund. Hans klassresa har väl således sin grund just i den sosse-skola han nu ständigt markerar så starkt avstånd ifrån. Hade varit intressant att höra honom reflektera lite kring den saken.

Varför bildade Jan Björklund själv en ungdomsklubb för Folkpartiet, när SSU och CUF fanns på plats i Skene och Mark? Bra fråga, men det är Jan Björklund själv som får formulera den. Han ger två svar: Han var inte röd (där föll SSU) och han var motvalls (där föll CUF). Men varför blev han inte röd? Och var kommer hans motvall ifrån?

Kl 20.40 Lite bättre TV nu, när Jan Björklund får tala mer själv och om sina ideologiska överväganden. Även om han glider över i lärarrollen när han redogör för skillnaden mellan marknadsliberalismen och socialliberalismen. Björklund är säker och trygg i sin framställning, men utmanas aldrig på allvar av programledaren.

Det första Björklund lyfter fram när han ombes reflektera över vad som är viktigast i liberalismen nämner han det individuella ansvaret - frihet är inte bara frihet till utan innebär också skyldigheter. Björklund uppehåller sig överhuvudtaget väldigt mycket vid just ansvaret. Intressant - mycket av Björklunds tal om "ordning och reda" i skolan har säkert sin grund i hans så starka betong av individens ansvar.

Kl 20.50 (slutkommentar) Jan Björklund talade mycket mer om värderingar än vad Fredrik Reinfeldt gjorde. Björklund framstår som en idédriven politiker, vars framgång säkert delvis kan förklaras av att han värnat sitt oberoende och gått sin egen väg.

Men jag vidhåller att formatet för programmet inte fungerar. Bäst blir det när intervjupersonen (i det här fallet Jan Björklund) får tala fritt utifrån allmänt ställda frågor, och så var det förstås inte tänkt.

Puh - det var ett intensivt experiment det här! Tack alla ni som orkade hänga med eller som läser i efterhand. Nu skall jag avnjuta Katarina Barrlings och Ludvig Beckmans efterhandskommentarer i SVT. De har i alla fall haft lite mer tid på sig att smälta programmet. :-)

Stefan Jarls "Godheten" och om opartiskhet som tvångströja

Sveriges Television (SVT) har beslutat att inte visa Stefan Jarls dokumentärfilm Godheten förrän efter höstens val. Filmen, som tilldelats Svenska kyrkans filmpris, handlar om de ökande klasskillnaderna i Sverige och om förlusten av det gemensamma samhället. SVT motiverar sitt beslut med att filmen är "såpass systemkritisk" att man kan se den som "en partsinlaga" säger Sabina Rasiwala, kommunikationsdirektör på SVT.

Jag tycker SVT gör fel som inte sänder filmen redan i vår. Jag känner en oro för att SVT och Public Service i sin strävan efter opartiskhet gör sig ointressanta och marginaliserar sig själva i det offentliga samtalet. Här har vi en uppmärksammad, prisbelönad och omdebatterad film som nu skall läggas i malpåse i nio månader för att först därefter kunna visas. Filmen blir väl inte mindre opartisk när den visas om nio månader?

Att filmen skulle påverka valutgången tror jag inte alls. Däremot skulle den säkert bidra till att höja valtemperaturen. Dessutom tjatar ju journalister jämt om den så kallade konsekvensneutraliteten (ett publiceringsbeslut skall inte låta sig påverkas av vilka konsekvenser en publicering får - nyhetsvärdet och allmänintresset skall styra), och då blir den pågående valkampanjen inget giltigt argument.

SVT och Public Service får aldrig bli "a voice from nowhere", då förlorar man sin spets. Så kasta bort ängslan och visa filmen - gärna i samband med en stor politisk debatt om den problematik som filmen berör. Och visa självklart också andra filmer och dramauppsättningar som ger andra bilder av det svenska samhället i dag. Det är i mångfalden och transparensen som dagens objektivitet har sin grund, inte i en ängslig strävan efter "opartiskhet".

Lyssna gärna på Studio Ett i dag som debatterar ämnet, bland annat med Thommy Berggren som är med i filmen. Uppdaterat kl 18.00: Det blev inte Thommy Berggren utan i stället Stefan Jarl själv som fick debattera ämnet med Sabina Rasiwala i Studio Ett. Diskussionen blev ganska så het, om vi uttrycker det milt. Särskilt från Stefan Jarls sida...

Säg, vad är en ursäkt värd? Om P1 Debatts ursäkt till Alice Teodorescu

I dessa metadebatters tidevarv har det idag utbrutit debatt om Sveriges Radios ursäkt till Alice Teodorescu för det sätt på vilket hon bemöttes av programledaren Alexandra Pascalidou i programmet P1 Debatt. Eller vad är det egentligen Sveriges Radio har bett om ursäkt för?

Bakgrunden till ursäkten är att Alice Teodorescu ansåg sig förminskad och behandlad på ett nedlåtande sätt av Alexandra Pascalidou i programmet P1 Debatt. Alexandra Pascalidou skall bland annat i en diskussion om huruvida det finns strukturell rasism i Sverige ha sagt om Teodorescu: ”Jag ska också berätta för våra lyssnare runt om i landet att du står här, du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med sig.”

Reaktionerna på Pascalidous ord blev hårda och i dag skriver Louise Welander (chef och ansvarig utgivare samhällsredaktionen P1) och Marie-Jeanette Löfgren (producent P1 Debatt) tillsammans med Alexandra Pascalidou på SVT Debatt. I artikeln skriver de: Det är olyckligt om du känner dig förminskad, så ska det naturligtvis inte vara. För det ber vi uppriktigt om ursäkt. Men frågan är vad det försåtliga lilla ordet "det" i andra meningen syftar tillbaka på. Programledningen tycks inte be om ursäkt för att Alexandra Pascalidou gjort något fel. I stället ber man om ursäkt för att Alice Teodorescu känner sig förminskad. På så sätt knyter man ursäkten till Alice Teodorescu och hennes känslor, inte till Alexandra Pascalidou och hennes agerande.

På så sätt tycker jag att Sveriges Radio hamnar i den sämsta av världar. Antingen skall man be man om ursäkt för att man har begått ett misstag, att man har gjort fel. Eller så ber man inte om ursäkt, utan anser att Alexandra Pascalidou agerat korrekt. Nu hamnar man i ett diffust mittemellan.

Sveriges Radios agerande är absolut inte unikt. För en tid sedan uppmärksammade jag hur konstnären Elisabeth Ohlson Wallin levererade en likaså mångtydig ursäkt till drottning Silvia för det kontroversiella fotomontaget Kungamiddagen - om detta må vi berätta. Elisabeth Ohlson Wallin skrev då: Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt. Elisabeth Ohlson Wallin ångrade således inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot är hon ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde om hon velat ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men den ursäkt hon valde att formulera är inte någon ursäkt.

Så sent som igår kunde vi se IFK Göteborg stjärnmålvakt John Alvbåge använda sig av samma teknik efter ett twitterbråk med BK Häckens lagkapten Mohammed Ali Khan. Alvbåge hade i en tweet häcklat Ali Khan för att denne visat sig vara född 1988, och inte 1986, som varit hans officiella personnummer i Sverige. Den felaktiga födelseuppgiften uppdagades i samband med att Ali Khans mamma gick bort och Ali Khan fick veta detaljer kring sin bakgrund han tidigare inte känt till."Hur ska jag veta att du har fokus när du inte ens vet vilket år du är född :), skrev John Alvbåge. Mohammed Ali Khan tog illa vid sig. Alvbåge ursäktade sig, eller vad vi skall kalla det, enligt följande: Tar han det hårt så får han väl göra det. Jag är väl seriös, men det är alltid ironi i det också. Om det blev för mycket... jag menade inget illa. 

"Tar han det hårt så får han väl göra det." "Jag menade inget illa." Det hade varit mer klädsamt om John Alvbåge hade förmått klämma fram en ursäkt för sitt uttalande.

En ursäkt skall vara en ursäkt och inte ett allmänt beklagande av att någon känt sig förminskad eller blivit ledsen. En ursäkt skall vara ett uttryck för ansvarstagande för den uppkomna situationen. I de fall jag här redovisat blir ursäkten i stället ett sätt att lyfta över ansvaret på den som tagit illa vid sig.

Sedan är det en annan sak om Sveriges Radio och Alexandra Pascalidou skulle ha bett om ursäkt överhuvudtaget. Expressens kulturchef Karin Olsson tycker inte att Sveriges Radio skulle be om ursäkt.  Frågan hänger samman med en större problematik kring vad som är journalistisk objektivitet, opartiskhet och subjektivitet i vår digitaliserade, individualiserade tid. Till den frågan ber jag att få återkomma i ett annat sammanhang. Min grundhållning har jag tidigare redovisat här.

Nato-trupper i Palestina?

Lite i skymundan går de USA-ledda fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier in i ett avgörande skede. Förhandlingarna har en formell deadline till den 29 april. USA:s utrikesminister John Kerry försöker nu få parterna att enas om en så kallad "framework" för lösning, innan deadlinen passeras. Denna "framework" antas innehålla en överenskommelse om en gränsdragning mellan Israel och den palestinska staten ungefär efter 1967 års gränslinjer, ett palestinskt erkännande av Israel som en judisk stat och Jerusalem som huvudstad i både Israel och Palestina.

Bedömningarna av värdet av denna "framework" går isär. Optimisterna ser den som ett tecken på att parterna närmat sig varandra och att en lösning på konflikten kan vara nära förestående. Pessimisterna ser den som ett försök från USA att köpa sig mer tid efter sex månader av i praktiken resultatlösa förhandlingar mellan parterna.

De senaste dagarna har två intressanta utspel i samband med förhandlingarna. Först retade John Kerry gallfeber på Israels premiärminister Benjamin Netanyahu genom att hävda att Israel skulle riskera internationella bojkotter om fredsförhandlingarna gick i stöpet. Många uppfattade uttalandet som ett sätt för Kerry att utöva otilbörliga påtryckningar på Israel. Strax därefter meddelade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att han gärna såg Nato-trupper patrullera en framtida palestinsk stat, inklusive Jerusalem.

Oavsett Kerrys intentioner med uttalandet om bojkott av Israel tror jag att han har rätt i sak. Den internationella tröttheten på Israels ovilja att göra de nödvändiga eftergifter som behövs för att skapa varaktig fred är mycket stor. Nato-trupper i Jerusalem är kanske kontraintuitivt, men faktiskt inte helt omöjligt. Även Abbas krav bidrar till att öka trycket på Israel, som bara vill ha israeliska trupper i området.

Förhandlingsläget är osäkert, inte minst mot bakgrund av den komplicerade inrikespolitiska läget i Israel. Men optimism är en dygd, så jag tror att det blir en "framework" som innebär förlängda och mer preciserade förhandlingar. Kanske kan en allomfattande lösning faktiskt skönjas i horisonten i slutet av 2014 eller början av 2015.

*

Fick för några dagar sedan veta att min handledare från doktorandtiden Sune Persson lämnat oss. Hans bok "Palestinakonflikten" blev en klassiker och har tryckts i upplaga efter upplaga. Sune Persson var respekterad på båda sidor i den starkt polariserade debatten om Palestinafrågan. Integritet och källkritik var hans signum. Han var också Sveriges främste expert på Folke Bernadotte och hans bok "'Vi åker till Sverige.' De vita bussarna 1945" fick en stor och välförtjänt publik. Frid över hans minne.