Ett av Per Gahrtons viktigaste bidrag till den svenska samhällsdebatten kom redan 1970,då hans bok "Kampen om Palestina" (Prisma) publicerades. Boken väckte en enorm uppståndelse då den spårade Palestinakonfliktens ursprung till kollisionen mellan den arabiska och den judiska nationalismen, var starkt kritisk till både Israels och de arabiska staternas agerande och för att den förespråkade en palestinsk enhet/statsbildning på Västbanken. I förlängningen hoppades Gahrton på ett integrerat arabiskt-israeliskt samhälle.
Boken utlöste ett ramaskri i ett debattklimat vars åsiktskorridor egentligen integav plats för någon kritik av Israel överhuvudtaget. Konflikten mellan israeler och araber sågs som en mellanstatlig konflikt och där skuldbördan ensidigt lades på de arabiska staterna. Palestinierna sågs främst som en flyktinggrupp vars öde man på humanitära grunder kunde beklaga. Men sedan gick utvecklingen snabbt. I mitten av 1970-talet betraktades konflikten inte längre som en mellanstatlig konflikt utan som en nationell konflikt, där palestinierna inte främst var en flyktinggrupp utan ett folk med legitima nationella rättigheter, inklusive rätten till egen statsbildning.
Hur synen på Palestinakonflikten och på Israels agerande förändrades under 1970-talet har jag skildrat i min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlssons, 1989).
I dag är det svårt att förstå att Per Gahrtons bok om Palestinakonflikten kunde väcka så upprörda känslor. Under det snart halva sekel som har gått sedan hans bok kom ut har det runnit en hel del vatten mellan broarna. Konflikten är fortfarande inte löst och den väcker fortfarande lika starka känslor. Det vore en gåva för alla inblandade parter om de nu pågående förhandlingarna mellan israeler och palestinier kunde nå fram till en lösning. Inte minst skulle det glädja Per Gahrton. Jag hoppas att Anna Hedenmo åtminstone tar upp något av denna för Per Gahrton så viktiga fråga i kväll.
