Centern och Afghanistan - en öm tå?

I Göteborgs-Posten (9/2, ej på nätet) påstår jag att om säkerhetsläget i Afghanistan förvärras och om opinionen blir än mer kritisk till närvaron av svensk trupp så är Centern det parti i alliansregeringen där det finns en grogrund för opposition mot kriget och krav på att de svenska soldaterna skall tas hem.

Kommentaren har föranlett Centerns talesperson i försvarsfrågor Staffan Danielsson att reagera och snabbt gå ut med en dementi. Centerpartiet står med stolthet bakom Sveriges fredsbevarande insats i Afghanistan. Det är ett långsiktigt åtagande, säger Staffan Danielsson till Göteborgs-Posten (12/2, ej på nätet). Hmm - lite öm tå och behov av att stämma i bäcken kan ju Danielsson dementi uppfattas som av den misstänksamme.

Enigheten i regeringen i Afghanistanfrågan hotas nu från ett helt annat håll. Folkpartiet kräver i dag att den svenska militära insatsen i Afghanistan skall utökas med 100 soldater. Undrar vad Centern och Staffan Danielsson tycker om det?

Se också min tidigare bloggppost kring temat Centern och Afghanistan

18 svenska soldater köper sex på bordell i Tyskland

En grupp på 18 svenska yrkesanställda elitsoldater har köpt sex på en bordell i Würzburg i samband med en militärövning i Tyskland. Juridiskt tycks de inte ha begått något brott, då de besökt bordellen på sin fritid. Må så vara. Men nog borde väl Försvarsmakten kunna formulera ett regelverk som hindrar dras anställda från att köpa sex under en tjänsteresa?

Folkpartisten Erik Svansbo beskriver kritiken mot soldaternas bordellbesök som "ett arv från kristen moralism" och beklagar sig över att ingen tar de sexköpande männens parti. Det tycks som att Folkpartiet har en del att jobba med internt i synen på jämställdhetsfrågorna. (Tipstack till Bulten i Bo.)

Män och våld och sex och krig - har vi hört det förut? Men blir kanske situationen än värre om vi har en yrkesarmé i stället för en värnpliktsarmé? Göran Greider ger uttryck även för mina tankar i denna fråga: Många män samlade kring vapen och ordergivning har alltid gjort mig orolig. Och när det rör sig om män som frivilligt valt den karriären känner jag mig extra orolig.

Om män och kvinnors förhållningssätt till våld och våldsanvändning formulerade jag mig en gång i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998). Finns ännu att läsa och beställa.

Afghanistanfrågan i svensk valrörelse

Uppdatering efter SVT Debatt tisdag kväll: Debatten i SVT Debatt tillförde kanske inte så mycket i sak. Som vanligt var det lite för många personer i studion, men Belinda Olsson hanterar kaoset med mild auktoritet. Det mest uppseendeväckande var nog att Per Gahrton betonade att frågan om svensk trupp i Afghanistan var komplicerad, samt att redaktionen hittat en moderat - Tom Heyman - som vill att Sverige skall lämna Afghanistan. Men Tom Heyman har alltid varit en Gossen Ruda inom Moderaterna, så någon politisk betydelse går det knappast att tillskriva hans ställningstagande.

Kommer då den borgerliga alliansen att hålla ihop i Afghanistanfrågan fram till valet? Svaret är sannolikt ja. Det finns i dagsläget få incitament för något av de borgerliga partierna att mäla sig ur åsiktsgemenskapen om svensk närvaro i Afghanistan. Men helt säker kan man inte vara. Om säkerhetsläget i Afghanistan fortsätter att försämras kan det bli så att den svenska opinionen blir betydligt mer negativ till en fortsatt svensk närvaro. I dag spretar opinionsmätningarna i frågan en hel del.

Särskilt inom Centern - som av tradition stått Socialdemokraterna nära i utrikespolitiska frågor - borde det finnas grogrund för opposition mot kriget. När Karin Söder tog över som utrikesminister efter det borgerliga segervalet 1976 poängterade hon offentligt att regeringsskiftet inte innebar en förändrad utrikespolitik. Maud Olofsson kritiserade i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet våren 2003 USA:s krig i Irak minst lika hårt som vad Socialdemokraterna gjorde: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson har också i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt kritiserat EU:s isolering av Hamas. Men i dag sitter hon i en regering som vägrar ta ställning till om USA:s invasion av Irak var ett brott mot folkrätten överhuvudtaget. Kan inte Börje Hörnlund och Pär Granstedt vigla upp några centerungdomar i debatten?

Slut på uppdateringen.


I dag skriver jag i Expressen om Afghanistanfrågan i den svenska valrörelsen:

Gårdagens dödliga attack på två svenska officerare och en lokalanställd tolk är en mänsklig tragedi, en del i den större afghanska tragedi som under de senaste decennierna kostat tiotusentals människor livet.

Dödsskjutningarna bidrar också till att skruva upp tonläget i den svenska Afghanistandebatten. Den borgerliga alliansregeringen står - hittills - enad i linjen att den svenska truppen skall stanna kvar under överskådlig tid. Den rödgröna oppositionen är splittrad. Vänsterpartiet kräver ett omedelbart svenskt tillbakadragande. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att utvärdera den svenska insatsen. Utvärderingen skall vara klar först hösten 2011. Socialdemokraterna är inte eniga i frågan. I riksdagens debatt om kriget i Afghanistan den 18 november 2009 hävdade till exempel partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin att Sverige skulle finnas kvar ända tills "den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan". Men på den Socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 fick Jan Eliasson ta till all sin auktoritet för att hålla tillbaka de ombud som förordade ett svenskt tillbakadragande.

Artikeln i sin helhet återfinns här.

Henrik Brors (DN) och opinionsjournalistikens svåra konst

Avståndet mellan de politiska blocken minskar i opinionen och är nu så litet att det inte ens är statistiskt säkerställt. Det visar DN/Synovates januarimätning. Så skrev Dagens Nyheters politiske reporter Henrik Brors i en artikel den 29 januari i år. Bakgrunden var en enskild mätning från Synovate där det rödgröna försprånget i opinionen hade minskat till 2.9 procent. I artikeln diskuterar Henrik Brors olika förklaringar till varför det rödgröna försprånget försvunnit och vad det kan få för konsekvenser för den fortsatta politiska debatten. Inte någonstans i artikeln markerar Henrik Brors insikt om att andra mätningar som genomförts vid ungefär samma tillfälle pekar i en helt annan riktning, eller att det är omöjligt att dra slutsatser utifrån en enskild mätning.

En som upprördes av Henrik Brors sätt att hantera opinionsundersökningen är professorn i journalistik Jesper Strömbäck. Under rubriken Missvisande opinionsjournalistik, DN skriver Jesper Strömbäck på sin blogg att Henrik Brors gör en rad fel när han redovisar undersökningen, framför allt att han undanhåller läsarna att förändringarna inte är statistiskt säkerställda utan tvärtom ger bilden av att viktiga förändringar har skett; och han antyder att förändringarna åtminstone delvis beror på att Mona Sahlin och de rödgröna har börjat ge besked om sin politik, utan att det finns något som helst stöd för det i opinionsundersökningen.
Statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson är också utomordentligt kritisk mot DN:s och Henrik Brors rapportering, vilken han i programmet Medierna i P 1 (6/2) karaktäriserar som "oärlig" och att den "brister i saklighet".

Det är naturligtvis bekymmersamt när den politiska reportern på landets största morgontidning inte förmår eller vill referera opinionsundersökningar på ett professionellt sätt. I SVT Agenda kl 21.15 i kväll möts just Jesper Strömbäck och Henrik Brors i en debatt om opinionsjournalistik. Debatten lär bli en intressant och sevärd tillställning. Kanske återkommer jag efter debatten med en uppdatering av denna post.

Uppdatering kl 21.55, efter inslaget i Agenda. Henrik Brors kom lindrigt undan, även om Jesper Strömbäck gjorde en gedigen insats. Det som kom bort i debatten är tidningarnas oskick att dra för långtgående slutsatser utifrån en enskild mätning. I Henrik Brors fall fick man i den ovan nämnda artikeln dessutom intrycket att ett önsketänkande låg i botten.

Carl Bildt och Bara ben på Glenn Hysén...

...vann idag Aftonbladets Stora Bloggpris. Bara ben på Glenn Hysén är en supporterblogg till IFK Göteborg, där jag av och till har nöjet och äran att medverka som skribent (t ex här eller här eller här). Stort grattis framför allt till Markus Hankins som burit projektet hela vägen. Att en supporterblogg vinner Aftonbladets läsaromröstning om bästa sportblogg är något speciellt, eftersom supporters från andra lag av naturliga skäl kan känna ett visst mentalt motstånd att rösta på den oavsett dess kvaliteter.

Stort grattis också till Carl Bildt som vann Stora Bloggprisets hederspris. Kul och välförtjänt! Visserligen kan man med fog påstå att Carl Bildt bloggande är mer monologt än dialogt. Men Carl Bildt var ändå en pionjär som toppolitiker när han drog igång sin blogg. Han uppdaterar den mycket ofta, och har hittills inte vikt ner sig. Respekt!

Birgitta Ohlsson (FP) blir ny EU-minister - det gynnar regeringen

Birgitta Ohlsson (FP) blir ny EU-minister. Det är ett politiskt och strategiskt klokt val av statsminister Fredrik Reinfeldt och Folkpartiets ordförande Jan Björklund. Birgitta Ohlsson har gjort sig känd som en kunnig, engagerad och karismatisk politiker, som heller inte hymlat med sina ambitioner. Hennes fokus på internationell politik och mänskliga rättigheter och på feminism förstärker de socialliberala strömningarna inom Folkpartiet.

Även i integritetsfrågor har Birgitta Ohlsson profilerat sig. Hon var en av de riksdagsledamöter som öppet fronderade mot den egna regeringen i FRA-striden 2008. Men hennes agerande där gjorde henne inte bara kontroversiell i det egna partiet, utan också i breda kretsar inom FRA-motståndet. Birgitta Ohlsson avstod i riksdagsomröstningen i juni, för att omedelbart därefter deklarera att hon ångrade sig och borde ha röstat nej och att hon ville ha en parlamentarisk utredning: Man borde ta ett steg tillbaka och frysa diskussionen. Annars är det risk för att det blir ett hafsverk. Det går inte att lösa de här svåra tekniska problemen med en diskussion på bara några veckor. Strax därefter slöt hon emellertid upp bakom Fredrik Reinfeldt och lova att rösta ja till det nya förslaget. Ett svek, menade en del.

Birgitta Ohlssons starka stöd för Israel kan innebära en spänning i regeringen, där ju utrikesminister Carl Bildt driver en politik som är starkt kritisk till Israels agerande i Mellanösternkonflikten.

Utnämningen av Birgitta Ohlsson gör det än mer angeläget för de rödgröna att hitta starka företrädare i den utrikespolitiska debatten inför valet 2010.

Den borgerliga alliansregeringen behöver alla förstärkningar den kan få. Aftonbladet publicerar i dag den färskaste opinionsmätningen från United Minds under rubriken: Skräcksiffror för alliansen!

Superveckans final: Partiledardebatt i Agenda

Uppdatering söndag kl 22.15. Det blev en bra debatt, som tydligt synliggjorde de skiljelinjer som finns mellan de båda blocken. Första delen dominerades av de rödgröna, som var gladast och mest offensiva. Det är också alltid lättare att opponera mot en regeringspolitik än att försvara en regeringspolitik. Andra delen av debatten blev jämnare.

Jag noterade också att på samma sätt som i P1-debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt tidigare i veckan kunde programledarna inte avhålla sig från att ta upp pseudo-frågan om förbud mot burka.

Här kommer mina i vanlig ordning strikt opartiska betyg på partiledarna (skala 1-5). Och gläd er partiledare - i dag är jag på mitt generösa humör.

Mona Sahlin - 5 En av hennes bästa debatter. Särskilt första halvan, då hon utstrålade lugn, harmoni och ett målmedvetet statsmannaskap. Blev lite pressad av Fredrik Reinfeldt i skattefrågan, men annars felfri.

Fredrik Reinfeldt - 5 Säkerheten själv, i vanlig ordning. Tappade inte humöret, blev inte harmsen och regredierade bara någon enstaka gång till att skylla ifrån sig.

Peter Eriksson - 4 Engagerad som få, och ovanligt vass i repliken. I dag saknades inte Maria Wetterstrand.

Jan Björklund - 4 Kom bort en del under första halvan av debatten, men var starkare i den andra delen. Fortsätter att plocka poäng i skolfrågorna. Alliansens skickligaste retoriker.

Lars Ohly - 3 Gedigen insats, men glänste bara undantagsvis. Visade klok återhållsamhet i frågan om Afghanistan.

Göran Hägglund - 3 Sliter och står i, men utan att få ut så mycket av det hela. Kunde hämtat hem fler poäng på frågan om sänkt skatt för pensionärer. Plus i kanten för att han twittrade i pausen!

Maud Olofsson - 2 Nej, uppförsbacken fortsätter. Nu tar splittringen inom Centern i kärnkraftsfrågan onödig energi (förlåt ordvitsen) från partiledaren.

*

I kväll avslutas den s k Superveckan, där Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt drabbat samman i fyra debatter på tio dagar. Finalen har formen av en partiledardebatt med samtliga riksdagspartier i SVT Agenda kl 20.00.

De rödgröna avslutar Superveckan med vinden i ryggen och ett försprång med upp till tio procentenheter i opinionsmätningarna. Enskilda mätningar kan gå upp och ner - jag rekommenderar därför professor Henrik Oscarssons s k Poll of polls, som är en sammanvägning av samtliga opinionsmätningar som genomförs. Där leder de rödgröna med i snitt 8 procentenheter.

Kvällens debatt blir sannolikt en strid om den politiska dagordningen. De rödgröna vill gärna diskutera sjukförsäkringar, arbetslösheten samt hur alliansregeringens politik ökar klassklyftorna och river sönder Sverige. Alliansen vill gärna tala sig varm för sin egen politik, hur man genom regeringsduglighet fört Sverige ur krisen. Göran Hägglund kommer att göra sitt bästa för att få fram sitt krav om sänkt skatt för pensionärer, utan att få det att framstå som att han splittrar regeringen.

Framför allt kommer alliansregeringen att försöka pressa de rödgröna på så precisa besked som möjligt om vilken politik de tänker föra om det blir en rödgrön regering. Till TT gav jag igår följande kommentar: Sammantaget är den strategiska situationen sådan att ju längre de rödgröna kan vänta med att precisera sina förslag, desto mer gynnsamt är det för dem. De rödgröna har ju inget att vinna på att låta sina konkreta förslag bankas och bultas på av regeringen och media i onödan. De rödgröna tjänar på om de kan gå till val där de pekar ut en riktning för den framtida politiken, men undviker detaljer.

När debatten är slut kl 22.00 i kväll kommer jag att uppdatera denna bloggpost med betyg på samtliga partiledare.

Göran Hägglund smutskastar politiken

I dag fredag inleddes Kristdemokraternas kommun- och landstingspolitiska dagar i Jönköping. Partiledaren Göran Hägglund lyfte i sitt tal bl a fram kravet på sänkt skatt för pensionärerna - en fråga som mycket väl kan bli en framgångsrik profilfråga för Kristdemokraterna i 2010 års val.

Talet innehöll också ett par udda formuleringar om att det skulle vara "farligt" om svenska folket röstade fram en rödgrön regering ("det vore farligt för Sverige om de rödgröna fick makten", "det blir rent av farligt" om de rödgröna vinner valet). Nu är ju en rödgrön valseger inte en naturkatastrof eller något som någon ond makt slänger över nationen, utan i stället ett uttryck för svenska folkets i demokratiska val uttryckta vilja. Ur det perspektivet blir "farligt" ett märkligt ordval.

Hägglund fortsatte också sitt korståg mot kulturvänstern, denna gång benämnd "den radikala eliten, som alltid älskat att provocera". Jag har svårt att se "provocera" eller "radikal" som negativa benämningar. Jesus var mig veterligen både radikal och provocerande, även om han inte tillhörde någon elit.

Det principiellt intressanta i Hägglunds tal kretsade kring Kristdemokraternas kommande kampanj för att minska politikens inflytande. Enligt Hägglund är det "övertron på lagar, regleringar och politiska ingrepp" som håller "oss" tillbaka (oklart vilka som inbegrips i dessa "oss" som hålls tillbaka). Det goda samhället beskrev Hägglund som en plats där: folk får vara ifred från pekpinnesförsedda ideologer och kommissarier. Med sina barn, med sina hem och med sina värderingar - med sina livsval överhuvudtaget.

Göran Hägglund smutskastar politiken. Det är viktigt att så många som möjligt - från höger till vänster - står upp för politikens försvar. Politiken är nödvändig för att hantera de motsättningar och skiljelinjer som präglar samhället. Dagens svenska samhälle är det kanske mest individualiserade samhälle som världen hittills har skådat och politiken behövs för att motverka en uppluckring av det kitt och de gemenskapsvärlden som håller samhället samman. Det är trist att Göran Hägglund och Kristdemokraterna väljer att ställa sig vid sidan av en sådan strävan.
Alla som vill vara med och försvara politiken (och som råkar vara medlemmar på Facebook) uppmuntras att bli ett fan till sidan Den Nödvändiga Politiken, där jag och Marie Demker i växelspel med läsarna utvecklar de tankar som ligger till grund för vår avslutande bok i den trilogi som inleddes med I Vattumannens tid. En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005) och Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008). Boken heter Den Nödvändiga Politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid och utkommer ut på Hjalmarson & Högberg förlag våren 2011.

Sahlin vs Reinfeldt i Studio Ett

Den s k superveckan fortsatte i dag med en ny partiledardebatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, denna gång i Studio Ett i P 1. Det blev en mycket jämn debatt, som så ofta när dessa säkra, kunniga och skickliga politiker drabbar samman.

Mest uppseendeväckande var nog att Fredrik Reinfeldt vägrade ta avstånd från det aktuella franska förbudet för kvinnor att bära burka i tunnelbanan. Han ville heller inte ta ställning till ett eventuellt förbud för kvinnor i Sverige att bära burka på allmän plats. Här var det uppenbart att han inte tänkt igenom frågan och dess implikationer i förväg, och Mona Sahlin plockade enkla poäng genom att visa en mer avklarnad och principiell syn på problematiken.

Reinfeldts skicklighet kom till uttryck när han flera gånger lyckades få debatten att handla om konkret sakfrågepolitik i stället för ideologi. De rödgröna partierna har i detta skede av valrörelsen inget att vinna på att hänga ut sin konkreta politik för att banka och bultas på av alliansen och av media. Det är bättre för de rödgröna att prata principer och politikens riktning. Fredrik Reinfeldt känner naturligtvis väl till detta, och var inte oäven i sina försök att få sakfrågorna på bordet.

Debatterna kommer knappast att avgöra valet. Men debatterna spelar en viktig roll i konstruerandet av den politiska dagordningen, och något säger mig att den som lyckas sätta dagordningen bäst i valrörelsen denna gång har extra mycket plus att hämta.

I Expressen kommenterar jag kort det faktum att Fredrik Reinfeldt har ett stabilt övertag i opinionen när det gäller personlig trovärdighet, samtidigt som de rödgröna leder stort med avseende på partisympati.

Superveckan avslutas nu på söndag i SVT Agenda kl 20.00 med två timmars debatt med alla partiledarna. Häng med!

Sverigedemokraterna och medielogiken

I kväll var jag på Publicistklubbens debatt om Sverigedemokraterna och media, på Nefertiti i Göteborg. Massor med folk och med bl a Lena Sundström, Jonathan Falck (chefredaktör Göteborgs-Posten) och Nina Glans (SR-chef i Göteborg) i panelen.

Jag tror att arrangörerna egentligen hade tänkt sig att debatten skulle kretsa kring huruvida svenska media lade locket på i invandrarpolitiska frågor, av rädsla för att annars bidra till att gynna Sverigedemokraterna. Men eftersom debatten var rubriksatt till Har Sverigedemokraterna rätt?, följt av frågan Får medierna ta på sig ansvaret för att ett parti som vill se ett Sverige utan invandrare är på väg in riksdagen trodde nog de flesta att debatten skulle handla om hur media behandlade Sverigedemokraterna. Nu blev det i stället en ganska spretig tillställning.

Lena Sundström stod - inte oväntat - för kvällens skarpaste inlägg. Hon klargjorde att svenska media inte hade några goda argument för varför man nu i betydligt större utsträckning än tidigare fokuserade på "etnicitet" i sin kriminaljournalistik. I polemik med Jonathan Falck och Nina Glans betonade hon att eftersom Sverigedemokraterna inte är ett vanligt parti kan det heller inte på ett enkelt sätt bevakas utifrån traditionella journalistiska arbetsmetoder. Det är meninglöst att granska Sverigedemokraterna, sa hon, med tillägget men vi bör göra det ändå. Lena Sundströms poäng är att det inte spelar någon roll om media visar att Sverigedemokraterna inte har någon sammanhängande eller trovärdig politik i traditionella politiska sakfrågor - partiets väljare är ändå bara intresserade av invandrarfrågan.

Jag tycker att Lena Sundström har alldeles rätt i denna sak. Om media försöker använda traditionella nyhetskriterier på Sverigedemokraterna blir det journalistiska utfallet något helt annorlunda än när media använder samma traditionella nyhetskriterier på de etablerade partierna. Problemet är att det inte finns någon genomtänkt strategi hur man bör göra i stället. Vilken är den journalistiska formeln för att ge Sverigedemokraterna den uppmärksamhet och den bevakning som partiet förtjänar? Förslag mottages tacksamt.

P.S. Tips till Mona Sahlin: Gör Lena Sundström till integrationsminister i en rödgrön regering!

Lugn debatt gynnar Fredrik Reinfeldt?

Kvällens partiledardebatt i SVT Agenda mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt blev en betydligt lugnare och stillsammare tillställning än partiledardebatten i riksdagen i onsdags. Twitterströmmarna antydde också att många tyckte debatten var oväntat tråkig.

Jag tror att Fredrik Reinfeldt vinner på det mildare tonläget. Det är en debattform som får politik att framstå som ett rationellt samtal, och som gör att Reinfeldt undviker att framstå som mindre harmsen och arrogant. Samtidigt tror jag att de ämnen som dominerade kvällens debatt (pensionerna, sjukförsäkringarna, skattesänkningar) främjar Mona Sahlin. Kan det bli så att vi får en valrörelse 2010 som väldigt mycket handlar om skatter, och att det denna gång i så fall gynnar de rödgröna?

Dagens Sifo-mätning visar på drygt tio procentenheters försprång för de rödgröna. Det innebär fortsatt medvind för oppositionen, även om försprånget minskat från 11.4 procentenheter i förra månadens mätning.

Kommenterar debatten för Expressen här.

Ni följer väl förresten mig på Twitter? Annars - gör gärna det! Finns på @UlfBjereld

Mona Sahlin och Vuitton-väskan

De senaste dagarnas debatt om Mona Sahlins väska från Louis Vuitton inrymmer en moralisk och en politisk aspekt. Den moraliska aspekten handlar om vilken livsstil som är lämplig för en person som representerar en politisk rörelse med jämlikhet som ett av sina grundvärden. Den politiska aspekten handlar om hur väljarna reagerar på Mona Sahlins val av väska.

Fredrik Reinfeldt bär en klocka av märket Longines Evidenza, med ett butikpris på ca 22 000 kronor. Ingen höjer på ögonbrynen för det. Den uteblivna reaktionen beror främst på att Moderaterna aldrig gjort anspråk på att slåss för ökad jämlikhet. Men för Mona Sahlin är det annorlunda. Hon representerar det parti som tillsammans med Vänsterpartiet starkast profilerat sig som jämlikhetens bästa vän. Och en god moralisk regel är att man skall leva som man lär. Eller?

Själv har jag (till skillnad från t ex Göran Greider, Lena Mellin och Stig-Björn Ljunggren) inga moraliska problem med Mona Sahlins Vuitton-väska. Jag har svårt att se hur Mona Sahlins livsstil som helhet skulle innebära en diskrepans mot de jämlikhetsvärden hon slåss för (väskan sägs hon dessutom ha fått i present). Om Mona Sahlin ständigt ägnade sig åt konsumtionsexcesser så skulle det ha varit stötande - men så är ju inte fallet. Diskussionen är inte ny. Göran Perssons godsägarambitioner och Olof Palmes överklassbakgrund är två klassiska exempel.

Hur reagerar då väljarna på Mona Sahlins handväska? Få bryr sig. Dels för att det inte är något nytt att socialdemokratiska toppolitiker har en levnadsstandard som vida överstiger genomsnittet i Sverige. Dels för att väljarna (och här får representationsforskarna rätta mig om jag har fel) nog vill företrädas och representeras av en person som inte går i vardagskläder och inte är alldeles vanlig. I stället vill man företrädas av en person som genom sitt sätt att vara skall vara något utöver det man själv är och därigenom lyfta de värden och de intressen som skall företrädas. (Sedan är det ju inte självklart att just en Vuitton-väska är det bästa sättet att ge glans åt de man företräder...)

Det mediala spinnet kring Vuitton-väskan visar snarast att Mona Sahlins ställning i debatten har stärkts. Fredrik Reinfeldt lär kanske t o m få sig en match i popularitets- och förtroendefrågorna i den kommande valrörelsen.

Frän partiledardebatt inledde valåret 2010

Onsdagens partiledardebatt i riksdagen blev frän, ibland snuddandes till aggressiv. Två distinkta block med klara politiska skillnader formerar sig inför väljarna. Vid sidan av de sakpolitiska skillnaderna tycks det också som att personkemin över blockgränserna inte är något vidare (för att uttrycka det milt).

Debatten blev jämn. Det är lättare att opponera än att regera, och opinionen blåser också i de rödgrönas riktning. I dagens mätning från Novus har det rödgröna försprånget vuxit ytterligare, från 9.0 till 9.9 procent. Jag har under hela mandatperioden hävdat att den stora utmaningen för de rödgröna inte blir att vinna regeringsmakten 2010, utan att behålla den 2014. Jag står fast vid den bedömningen.

I partiledardebatten gjorde främst Mona Sahlin, Jan Björklund och kanske också Maud Olofsson bra ifrån sig. Regeringens styrka ligger i dess inre sammanhållning och det förtroende de åtminstone fram till de senaste månaderna (Vattenfall-frågan, sjukskrivningsproblematiken, Saab-turerna...) lyckats skapa för sin regeringsduglighet. Deras svaghet ligger (om vi bortser från lågkonjunkturen) bl a i den harmsenhet de alltför ofta förfaller till - särskilt Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson. De utstrålar misslynthet över att svenska folket inte är tillräckligt tacksamt över den kloka politik som regeringen för. Kanske borde den borgerliga alliansregeringen fördjupa sig i Bertolt Brecht och överväga att välja sig ett nytt folk?

Styrkan i det rödgröna samarbetet ligger i att det kan uppfattas som nytt och fräscht ända fram till valdagen, och att de rödgröna förslagen fortfarande är tillräckligt vaga för att de skall bli svåra för regeringen att kritisera. Svagheten hos de rödgröna ligger bl a i att de inte är lika eniga som den borgerliga alliansen (vilket kan skada bilden av deras regeringsduglighet) samt att Mona Sahlins ledarskap fram till för några månader sedan har varit ifrågasatt.

Nu börjar valåret på allvar. Stickor och strån lär ryka. Nästa stora debatt blir mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda på söndag kl 21.15. Be there!

Mona Sahlin och den rödgröna försvars- och säkerhetspolitiken

I dag presenterade de rödgröna sin gemensamma plattform för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik: En rättvis värld är möjlig. Samtidigt, vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, höll Mona Sahlin sitt med spänning emotsedda första säkerhetspolitiska linjetal.

Såväl den rödgröna plattformen som Mona Sahlins tal gav uttryck för en traditionell vänsterpolitik. Stödet för den militära alliansfriheten och avståndstagandet från ett svenskt Nato-medlemskap var entydigt. De rödgröna markerade tydligt att den s k solidaritetsklausulen som riksdagen antog den 16 juni 2009 - Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas - inte på något sätt innebär att Sverige ger militära säkerhetsgarantier till sina grannstater. Handlingsfriheten i händelse av krig består.

I fråga om FN-mandat som villkor för deltagande i olika internationella militära insatser är formuleringarna också stabila. Här finns mindre utrymme för att frångå kravet på FN-mandat än de skrivningar som låg till grund för den socialdemokratiska partikongressens beslut hösten 2009.

De frågor där åsiktsskillnaderna mellan å ena sidan Socialdemokraterna och å andra sidan Miljöpartiet och Vänsterpartiet är som störst - den svenska vapenexporten och Sveriges militära engagemang i Afghanistan - hanteras genom kompromisser. I frågan om vapenexporten gör Vänsterpartiet och Miljöpartiet (åtminstone tillfälligt) avkall på sina krav om totalförbud för svensk vapenexport mot att Socialdemokraterna accepterar en utredning som syftar till att göra den svenska vapenexporten än mer restriktiv (t ex genom att införa ett s k demokratikriterium i regelverket). Frågan om Afghanistan har redan tidigare hanteras genom att Socialdemokraterna och Miljöpartiet enats om att göra en utvärdering av den svenska insatsen, en utvärdering som skall vara klar först hösten 2011. Vänsterpartiet har ännu inte anslutit sig, men kommer sannolikt att göra det i god tid före valet 2010. På så sätt vill de rödgröna desarmera vapenexportfrågan och Afghanistanfrågan i den kommande valrörelsen.

Överenskommelsen stärker de rödgröna inför valet 2010. Visst kommer de rödgröna att kritiseras för bristande nytänkande och för att huka i frågan om Afghanistan. Men givet de åsiktsskillnader som föreligger mellan de rödgröna partierna i de säkerhets- och försvarspolitiska frågorna så är det en skickligt hopsmidd kompromiss som nu har kommit till stånd.

Jens Lapidus och författarskapets svåra konst

Envar sin egen författare? På senare tid har det blivit allt vanligare att kända svenskar kommer ut med författarambitioner. Särskilt vanligt är fenomenet inom kriminallitteraturen, där Thomas Bodström väl är det tydligaste exemplet.

En av de mest framgångsrika är Jens Lapidus, vars böcker Snabba cash, Aldrig fucka upp samt Gängkrig 145 på kort tid blivit några av Sveriges mest sålda böcker. Jens Lapidus är inte någon typisk kändisförfattare, eftersom han inte var särskilt känd när han debuterade i augusti 2006. Men som yrkesverksam advokat på brottmålsbyrån Försvarsadvokaterna, en av Sveriges främsta advokatbyråer, har han ändå en egen utmejslad position vid sidan av skrivandet.

Lapidus bok "Snabba cash" har redan blivit film, och inför premiären beskrev Katarina Wennstam (SVT-journalist som sadlat om och också blivit en mycket framgångsrik författare) sina låga förväntningar på filmen: Ska bli spännande att se om någon kvinnlig karaktär fått nån replik i filmen iaf. Eller om de bara duger till att suga och bli slagna, eller krångla i vårdnadstvister, eller våldtas till döds som i boken.

Jag har inte läst "Snabba cash", och har därför ingen uppfattning om rättvisan i Katarina Wennstams beskrivning. Men jag reagerar på hur Jens Lapidus formulerar sig när han i Expressen ombeds kommentera Wennstams kritik. Lapidus säger att han inte tar åt sig av kritiken, eftersom: Jag skildrar ju bara hur det ser ut.

Men det är väl just där skon klämmer. En författare kan aldrig nöja sig med att skildra verkligheten såsom den ser ut. En författares uppgift bör ju vara att genom tolkningar och gestaltningar bidra till en fördjupad förståelse av denna verklighet, och få oss läsare att öppna luckor hos oss själva som vi kanske inte ens riktigt visste fanns. Så skapas konst. Ett sådant skapande åstadkoms inte genom ett slentrianmässigt användande av maskulina stereotyper, åberopandes att det ju är så det är. Att skildra en könsmaktsordning kräver inte nödvändigtvis att endast män återfinns bland karaktärerna.

Jag unnar uppriktigt Jens Lapidus varje krona han tjänar på sina böcker. Men hans svar på Expressens fråga gör mig tveksam till honom som författare.

Angående författarambitioner rekommenderas en ung mans debutroman Anna, avdelning 13, utgiven på Författares bokmaskin (1981). Boken fick positiva recensioner i såväl Göteborgs-Posten som Arbetaren och finns fortfarande på välsorterade bibliotek... :-)

Saabs öde avgörs - Maud Olofsson semestrar i Sydafrika

Frågan om Saab framtid befinner sig i ett avgörande slutskede. I kväll sammanträder GM:s styrelse i Detroit. Budgivarna på Saab är beroende av lån från EIB (Europeiska investeringsbanken). Den svenska regeringen spelar en viktig roll i samtalen mellan tänkbara köpare och EIB. Är regeringen t ex beredd att bidra med ekonomiska medel under den tid som det tar innan ett lån från EIB kan betalas ut?

I Trollhättan demonstrerade igår tusentals personer i protest mot den hotande nedläggningen. Sorgen och vreden är stor, liksom frustrationen över de olika signaler som GM sänder ut i sina kommentarer om Saabs framtid. Osäkerheten plågar människor.

I dessa för Saab och de anställda så dramatiska dagar väljer Maud Olofsson att åka på semester till Sydafrika. Resan är provocerande. Inte för att GM:s beslut i grunden påverkas av Maud Olofssons närvaro. Men resan och Maud Olofsson frånvaro uppfattas som ett uttryck för att regeringen inte engagerar sig i frågan om Saabs framtid och att ministern själv saknar empati med de människor som nu plågas i Trollhättan med omnejd. Det är för jävligt, som en av de uppsagda Saab-arbetarna uttrycker det i Expressen.

Nyligen har socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrson hudflängts för vad som uppfattats som bristande medkänsla med sjuka och utförsäkrade människor. (Den historien lär få nytt liv efter kvällens Uppdrag granskning i SVT, kan jag tro). I förrgår var det Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard som fick löpa gatlopp i medierna efter att han talat varav hjärtat varit fullt i sin statusuppdatering på Facebook. (Läs gärna Ann-Charlotte Marteus utmärkta analys i Expressen om vad som egentligen ligger under Unsgaard-affären.)

Ingen missunnar Maud Olofsson en välförtjänst semester. Men det är mycket omdömeslöst och okänsligt att ansvarig minister åker på semester när Saab-affären befinner sig i ett avgörande skede och de anställda pressas hårt av motstridiga besked. Många omdömeslösheter har det varit från borgerligt håll den senaste tiden.

Edvard Unsgaard och arbetslinjens sanitära problem

Dagens olycksfågel i media är stackars Edvard Unsgaard, tidigare journalist på Dagen Eko och numera pressekreterare åt statsminister Fredrik Reinfeldt samt riksdagskandidat för Moderaterna. Edvard Unsgaard har haft det dåliga omdömet att i en statusuppdatering på Facebook berätta historien om hur han en söndag blev dyster över att hitta avföring i sin trappuppgång. Men på bara en halvtimma, via en städfirma som drivs av invandrare, löstes problemet då Edvard Unsgaard fick tag på en "ryska som städade" och gjorde trappen fin igen. Ryskans arbetsinsats en söndag sammanfattar Unsgaard i formuleringen "det är arbetslinjen det"!

Kommentarerna har varit många och den rödgröna skadeglädjen stor. Ingen missunnar Edvard Unsgaard att få professionell hjälp med att avlägsna den sanitära olägenheten från sitt trapphus. Men det som gjorde Edvard Unsgaard till dagens driftkucku var dels hur han beskäftigt inpräntade i läsaren att städfirman och städerskan var invandrare, dels att han tolkade den ryska städerskans blixtinsats på en söndag som ett uttryck för den borgerliga alliansregeringens arbetslinje.

Unsgaard-affären är förstås på många sätt en storm i ett vattenglas. Men slappheten i Unsgaards beskrivning av det inträffade blir en sinnebild av den kritik som de rödgröna riktat mot alliansregeringens syn på hushållsnära tjänster: duktiga invandrare som bokstavligen skall torka bort skit hemma hos oss andra - gärna också på söndagar. Ur de rödgrönas perspektiv blir saken inte sämre av att Fredrik Reinfeldts pressekreterare själv beskriver det inträffade som en seger för alliansregeringens arbetslinje. En arbetslinje som genom tricksandet med sjukförsäkringsfrågan redan börjat hamna i vanrykte.

Jag har sagt det några gånger - just nu blåser det medvind för de rödgröna. När statsministerns pressekreterare inte förstår konsekvenserna av vad man skriver offentligt är det bara för de rödgröna att sitta still med öppen mun och invänta de stekta sparvarna.

*

Valvindar friska, leka och viska,

de rödgröna kring likt älskande par.

Väljarna ila, finna ej vila

förr'n ner i djupet Reinfeldt han far.

Dansar Gudrun Schyman in Feministiskt initiativ i riksdagen?

Gudrun Schyman får överlag goda betyg för sina insatser i premiärprogrammet av Let's dance. Ännu har ingen journalist ringt mig och frågat om Gudruns framgångar på dansgolvet ökar Feministiskt initiativs möjligheter att ta sig in i riksdagen. Men ju längre Gudrun håller sig kvar i tävlingen, desto mer relevant blir frågan.

Jag känner inte till någon forskning om huruvida framträdande politikers deltagande i den här typen av underhållningsprogram är positivt för de partier de företräder. Min egen uppfattning är att Gudrun Schymans medverkan och eventuella framgång i Let's dance riktar ljuset mot jämställdhetsfrågorna och bidrar till att åtminstone tillfälligt stärka dessa frågors plats på den politiska agendan. Gudrun har redan gjort framgångsrika framstötar i ämnet genom att få igenom förändringar i danspositionerna, så kvinnans positionering inte framstår som underdånig i förhållande till mannen.

Men Gudrun Schyman är både som person och som fenomen större än sitt parti (en formulering som Vänstra Stranden bjöd mig på tidigare i dag). Mediefokuseringen kommer i första hand att hamna på henne själv och i andra hand på jämställdhetsfrågorna. Feministiskt initiativ har ingen självklar plats denna logik. Gudrun Schyman står inför utmaningen att utveckla mekanismer som länkar samman medieljuset på henne själv och jämställdhetsfrågorna med det parti hon företräder.

Det är ingen enkel uppgift, och i skrivande stund tror jag att Feministiskt initiativ får mycket svårt att vinna en riksdagsplats i höstens val. Men Gudrun Schyman är en utomordentligt skicklig politiker, så osvuret är bäst.

Vi går mot en mycket spännande valrörelse hösten 2010.

Något är ruttet i svensk travsport? Åke Svanstedt och frågan om grisfösare

Stäng av honom på livstid, säger den svenske silvermedaljören i cykel från Peking-OS Gustav Larsson, angående att hans cykelkollega Nicklas Axelsson just lämnat ett positivt dopingprov. Emma Johansson - även hon silvermedaljör i cykel från Peking-OS - skräder heller inte orden: Jag blir rent ut sagt förbannad. Jag förstår inte vad han tänker med. På frågan om Nicklas Axelsson borde stängas av på livstid svarar hon: Absolut. Det är så rätt.

Gustav Larssons och Emma Johanssons reaktioner är typiska för hur idrottare på elitnivå brukar reagera när någon av deras kollegor ertappas som en fuskare. Den person som försökt skaffa sig en otillbörlig fördel gentemot sina kollegor fördöms i hårda ordalag och betraktas som en svikare och en fuskare. I grunden är det en naturlig och sund reaktion - fusk skall inte accepteras (även om jag i ett annat sammanhang problematiserat vad som skiljer fusk i form av doping från fusk i form av att t ex filma sig till en frispark i en fotbollsmatch).

Men det finns en sport där en ertappad och dömd fuskare inte fördöms av sina kollegor - nämligen travsporten. För några av bloggens läsare kommer det möjligen som en överraskning att jag är en hängiven traventusiast. Jag gillar kombinationen av sport och spel, samt den stämning som mestadels råder på svenska travbanor. Jag är ingen storspelare och tiden räcker sällan till för besök på banan - men genom media följer man med ganska bra ändå. Någon gång skulle jag vilja äga en travhäst. Men det är dyrt. Mycket dyrt.

De senaste månaderna har medieintresset för svensk travsport i första hand riktats mot landets i dag mest framgångsrike travtränare Åke Svanstedt. Skaraborgs tingsrätt dömde strax före jul Åke Svanstedt för anstiftan till brott mot djurskyddslagen för att han skulle beordrat sin personal att med s k grisfösare ge hästar elstötar under träning. Att utsätta travhästar för elstötar är strängt förbjudet enligt travets eget regelverk. Skälet till förbudet för förstås djurskydd. Fusket består i att Åke Svanstedt skulle ha brutit mot djurskyddsreglerna och den vägen ha skaffat sig en fördel i förhållande till de konkurrenter som respekterar djurskyddsreglerna.

Men i Åke Svanstedts fall går det i princip inte att hitta en enda tränarkollega som öppet framför kritik av den kaliber som Gustav Larsson och Emma Johansson gjorde ovan. Det hummas och det duckas inför journalisternas frågor. Här ställs inga krav på livstids avstängning och nästan ingen av alla dem som intervjuats i media uttrycker någon vrede överhuvudtaget.

En del kanske tror att tränarkollegornas milda reaktion beror på att de själva också använt sig av grisfösare i träning. Det tror jag inte. I stället tror jag att avsaknaden av vrede har sin grund i den kåranda som präglar travvärlden - en kåranda där misstron mot myndigheter och viljan att vara sig själva nock gör att man sluter leden när en kollega ertappas med regelbrott.

Svensk travsport i dag genomgår en kris. Spelet på hästar ökar visserligen. Men travbanorna töms på folk och flera travbanor är hotas av nedläggning. Om travet på allvar vill följa med in i 2000-talet måste kårandan avvecklas och myndigheterna ses som en medspelare i stället för en motståndare. Sportens reaktion efter domen mot Åke Svanstedt är ur det perspektivet olycksbådande.

Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt

Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt, betonade Aron Etzler, chefredaktör för oberoende socialistiska Flamman, i Godmorgon, världen i P 1 i dag. Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt. Det är ett viktigt påpekande i tider när ett opinionsöverläge på 11.4 procent i den senaste Sifo-undersökningen öppnar dörren för ett alltför tidigt rödgrönt segerrus inför höstens riksdagsval.

Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt. Måndagen den 25 november 2002 ledde jag en debatt under rubriken EU- hot eller garant för fred? I debatten medverkade Fredrik Reinfeldt, tillsammans med dåvarande Europaparlamentarikern för Miljöpartiet Per Gahrton samt chefen för Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning (TFF) Jan Öberg. Debatten arrangerades av Utrikespolitiska föreningen i Göteborg tillsammans med några EU-kritiska organisationer.

Förutsättningarna för debatten var inte särskilt jämlika. Per Gahrton och Jan Öberg var båda säkerhetspolitiskt skolade och retoriskt mycket skickliga EU-motståndare, medan Fredrik Reinfeldt för sin del gjorde debut i den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten. Enligt mina bedömning delade åtminstone 80 procent av publiken Gahrtons och Öbergs ståndpunkter. Lite patriarkalt tog jag därför före debatten Fredrik Reinfeldt åt sidan och förklarade att jag som debattledare skulle se till att han fick tillräckligt med utrymme att utveckla sina ståndpunkter.

En sådan debatt det blev! Gahrton och Öberg var i högform, och eldade upp publiken med formuleringar som inte så sällan tangerade gränsen till det populistiska. Reinfeldt kunde sakfrågorna sämst av de tre debattörerna, men imponerade genom sitt mod och sin integritet. Vid ett tillfälle läxade han länge och utförligt upp publiken för att den hade mage att applådera sådana stolligheter som han menade att Gahrton och Öberg förde fram.

Jag funderade en del över varför Fredrik Reinfeldt hade valt att tacka ja till att delta i en debatt på dessa villkor, inför knappt 60 själar en måndagskväll i Göteborg. Jag gjorde bedömningen att Reinfeldt - som ett knappt år senare skulle väljas till partiledare för Moderaterna - insåg att han måste kunna hantera dessa frågor om han på allvar ville nå ända fram till statsministerposten. Debatten i Göteborg blev en slags preparé för större uppgifter som skulle komma. Beslutet att ställa upp var modigt, och hans insats vittande om den politiska kompetens han obestridligen besitter.

Så underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt. Visst, det är lätt att raljera över hans fubblande i samband med ministerutnämningarna vid regeringsbildningen, hans oförmåga att förstå FRA-frågan och fildelningsproblematiken, hans begränsade kulturella vyer (kronprinsessan fick en platt-tv i 30-årspresent och hans vurm för Magnus Uggla). Men bakom den ibland något känslokyliga fasaden och den arroganta uppsynen finns en skicklig, målmedveten, lyssnande och strategisk politiker, som just ny flirtar med de apolitiska stämningar som kan finnas i väljarkåren. Nu är EU-ordförandeskapet avslutat och Fredrik Reinfeldt är tillbaka på den inrikespolitiska scenen. Jag är övertygad om att han har lärt och lyssnat in av det som skett kring sjukförsäkringsfrågan och alliansregeringens kraftigt försvagade ställning i opinionen. Med full kraft kommer han att ta sig an uppgiften att få väljarnas förtroende för ytterligare fyra år som statsminister.

Jag tror inte han kommer att lyckas. Men de rödgröna bör i varje fall inte göra hans uppgift lättare genom att underskatta honom.

Betyg på statsråden i alliansregeringen

OBS! Uppdatering. I kommentarsfältet till denna post (kl 7:39) kommenterar jag även Mats Knutsons betyg samt kommenterar utbildningsministrarna Lars Leijonborg och Tobias Krantz.

*

Om en dryg timma (SVT Rapport kl 19.30) offentliggör Mats Knutson Sveriges Televisions nyhetsredaktioners betygsättning på statsråden i den borgerliga alliansregeringen efter tre år vid makten. För att inte styras av hur Mats Knutson och hans kollegor resonerar väljer jag att här och nu teckna ner några rader om hur jag ser på några av statsrådens insatser.

Eftersom jag tillhör den generation som växte upp med ett femgradigt betygsystem så väljer jag samma modell här. För säkerhets skull är det bäst att klargöra att mina betyg grundar sig på statsrådens politiska skicklighet, inte på innehållet i deras förda politik.

Fredrik Reinfeldt. Statsminister (M). Efter en katastrofal start med statsråd som p g a bristande personlig vandel fick avgå på löpande band så har Reinfeldt tagit ett fast grepp om regeringsarbetet. Regeringen skakades inte av den ekonomiska krisen och EU-ordförandeskapet blev en framgång. Moderaterna ligger fortfarande bra till i opinionsmätningarna. Bristen i Reinfeldts ledarskap består i att han kan framstå som en skicklig teknisk administratör, men med bristande medkänsla och avsaknad av ideologiska visioner. Världen är så mycket mer än en platt-tv och Magnus Uggla. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Jan Björklund. Utbildningsminister (FP). Har framgångsrikt vuxit in i rollen som partiledare, och Folkpartiet är det parti som har störst förutsättningar att utmana Moderaternas dominans i det borgerliga lägret. Har stor trovärdighet i skolfrågor, om än inte nödvändigtvis i lärarkåren eller bland pedagoger. Den överlägset bäste talaren bland de borgerliga partiledarna. Kan ibland driva sin retorik för långt, och då framstår retoriken som tom och lite fånig. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.

Maud Olofsson. Näringsminister (C). En av regeringens stora besvikelser. Har haft en svår tid med historierna kring Vattenfall och Saab. Centern börjar nu ligga obehagligt nära fyraprocentsgränsen i opinionsmätningarna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.

Göran Hägglund. Socialminister (KD). Första halvan av mandatperioden profilerades partiet på sitt motstånd till samkönade äktenskap. Andra halvan av mandatperioden profilerades partiet på sin retorik kring "verklighetens folk", en retorik som inte givit utdelning i väljaropinionen men som gjort partiet omöjligt bland intellektuella och kulturpersonligheter. Partiet är i skriande behov av en väljarvinnande profilfråga. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.

Anders Borg. Finansminister (M). Anders Borg framstår ibland mer som en akademiker än som en finansminister. Huruvida detta skall uppfattas som något positivt eller något negativt är inte självklart. Började mandatperioden med stor självsäkerhet och med ett nyhetens behag hos väljarna. Gav ett kompetent intryck under finanskrisen och bidrog till att hålla ihop regeringen. Hans självsvåldighet fick däremot i ett tidigare skede dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg (M) att avgå. Har förlorat de senaste debatterna mot Thomas Östros (S). Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 3.

Carl Bildt. Utrikesminister (M). Carl Bildt är Carl Bildt är Carl Bildt. Formkurva: Stabil. Betyg: 3.

Maria Larsson. Äldre- och folkhälsominister (KD). En av regeringens positiva överraskningar. Har givit ett stabilt och kompetent intryck och undvikit klavertramp. Blivande partiledare? Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Cecilia Malmström. F d Europaminister (FP) - nu nominerad som EU-kommissionär. Lite av doldis i regeringen, i skuggan av Carl Bildt och Carl Bildt och Carl Bildt. Bidrog aktivt till ett välskött svenskt EU-ordförandeskap. Ifrågasatt av få. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.

Tobias Billström. Migrationsminister (M). Har att hantera ett av regeringens allra svåraste sakområden. Har givit ett stabilt intryck och slapp avgå trots att han hörde till den grupp bland de moderata statsråden som valt att smita från sina förpliktelser som medborgare och tv-tittare. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Sven Otto Littorin. Arbetsmarknadsminister (M). Svårbedömd. Än är han här, än är han där och än är han nere i diket. Tycks dela teflonkostym med Thomas Bodström. Kan få ett tufft 2010, om arbetslösheten stiger samtidigt som valrörelsen rullar in. Formkurva: Osäker. Betyg: 3.

Andreas Carlgren. Miljöminister (C). Inledde positivt, med stor trovärdighet och höga ambitioner. Har kroknat på vägen och fick närmast ledas ut efter det kollapsade klimattoppmötet i Köpenhamn. Klarar inte av att utmana Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i miljöfrågorna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.

Lena Adelsohn Liljeroth. Kulturminister (M). Fick hoppa in när Cecilia Stegö Chilò tvingades avgå. Har inte satt några skarpa avtryck i kulturpolitiken och ger inte något kraftfullt eller målmedvetet intryck. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.

Sten Tolgfors. Försvarsminister (M). Fick lite oväntat ta över efter att Mikael Odenberg avgått. Har inte lyckats fylla ut uniformen, förlåt kostymen. Försvarspolitiken framstår som ett av alliansregeringens svagaste kort. Blev driftkucku i FRA-debatten, när han i princip varnade för Al Qaida-attentat i Sverige om inte FRA fick möjlighet att avlyssna svenska medborgare. Formkurva: Stabil. Betyg: 1.

Cristina Husmark Pehrson. Socialförsäkringsminister (M). Regeringens svagaste länk. Fick ta mycket stryk i debatterna om utförsäkringar, där hon gjorde i stort sett alla fel som man har möjlighet att göra enligt Handbok i kris- och mediehantering. Formkurva: Ej tillämpbart. Betyg: -

Betlehems stjärna står högt i skyn

-Är det verkligen sant att Gud kan göra allting, frågade jag som 14-åring min konfirmationsspräst.

-Javisst - Gud kan göra allting, svarade denne intet ont anande.

-Kan han då göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv, slog jag till med, lillgammal och triumferande.

Jag skall skona läsaren av denna blogg från vad prästen svarade. Men i min beskäftiga knipslughet förtjänade jag säkert varje hårt ord som kom över hans läppar.

Guds påstådda allsmäktighet både skrämmer och attraherar. Men om Gud verkligen är allsmäktig är förstås inte den centrala frågan om han kan göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv. Den centrala frågan blir i stället hur han som allsmäktig kan acceptera allt lidande som finns i världen och ändå göra anspråk på att vara god. Var fanns Guds godhet och allsmäktighet i Auschwitz? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i dag för alla dem som svälter, för alla de människor som lemlästas i krig eller tvingas växa upp i flyktingläger under ohyggliga omständigheter? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i Bagdad, i Darfur och i Gaza?

Nils Ferlin skrev i ett Nyårsrim 1936 några iskalla rader kring temat som jag inte kan släppa:

Niggern skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i hyn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter.

Stilla din gråt du svarte bror.
Gud han hjälper och Gud är stor.
Titta blott på hans stjärna!
Gud han hjälper dig gärna.

Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro han är fin i.
Nästan som Mussolini.

Niggern skriker i niggerbyn
Betlehems stjärna står högt i skyn.
Niggern skriker och gråter
allt medan Gud förlåter.

Frågan om hur Gud kan vara god och allsmäktig samtidigt som det finns lidande i världen är söndertröskad i teologin och kallas för teodicéproblemet. Hittills har det inte formulerats något svar som jag uppfattar som tillfredsställande. För mig blir lidandets problematik i stället något som ligger bortom vårt mänskliga förnuft och som vi därför inte kan formulera några rationella svar kring. Men jag tillstår att det är en inställning som det inte alltid är så lätt att känna sig bekväm i.

Gud är i många avseenden bortom allt förnuft och all sans. Nils Ferlin hade - som så många av oss - ett kluvet förhållande till Gud. Förnuftet talade emot Gud, men allt är nu inte förnuft:

Ty han talar ej latin - som den grå teologin,
vilken halkat på sin egen halhets halka -
Men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.

(Kan du höra honom komma, 1930)

Oavsett Guds allsmäktighet och godhet är det vår plikt och vårt uppdrag som människor att bekämpa ondskan, bejaka kärleken och att värna vår nästa - så mycket vi bara orkar och förmår. Som Stig Dagerman uttryckte det:

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Jag tillhör ju dem som tror att vi kanske faktiskt kan göra om jorden också - men det förtar inte styrkan i Dagermans dikt. Med hans stilla uppfordrande rader önskar jag alla bloggens läsare en riktigt God Jul!

Piratpartister på framkant - men skämskudde fram för deras kunskapssyn!

De senaste månaderna har Piratpartiet varit ganska så osynligt i svenska media. Det är inte så konstigt. Inför Europaparlamentsvalet i somras hade partiet en mycket stark medieexponering, och valkampanjen kröntes med framgång genom de två mandat som partiet erövrade. Efter en sådan resa är det rimligt att medieskuggan slår till, samtidigt som partiet kan behöva tid för eftertanke och sitt interna arbete.

Nyligen antog Piratpartiets styrelse dokumentet Piratpartiets värderingar, där partiet reflekterar kring sin värdegrund och sina arbetsformer. Här kommer tre kommentarer kring de avsnitt i dokumentet jag tycker är mest relevanta för att förstå partiet och vart det är på väg:

1. I amerikansk politik har partierna försökt aktivera medlemmar och sympatisörer genom att "våga släppa varumärket". Att våga släppa varumärket innebär att partiet erbjuder medlemmar och sympatisörer resurser för att bedriva politisk verksamhet i partiets namn, utan att partiet kontrollerar innehållet i den politiska verksamhet som bedrivs. Piratpartiet har genom den s k "trepiratersregeln" drivit denna princip långt längre än vad något av de etablerade partierna i Sverige vågat. Trepiratersregeln innebär att om tre medlemmar är överens om att opinionsbildning eller aktivism i en viss fråga är rätt för Piratpartiet, så har de rätt att agera i partiets namn och inom rimliga gränser få ersättning för sina utlägg. Vilket av de etablerade svenska partierna kommer att bli först att följa Piraterna på vägen? Törs Socialdemokraterna ta steget? Kanske inte fullt ut - jag har svårt att se en "tresocialdemokratersregel" inför valrörelsen 2010. Men jag tror att Socialdemokraterna kommer att gå i den riktningen. Här visar Piratpartiet att man är ett föregångsparti med avseende på kampanjstrategier.

2. Piratpartiet säger sig bygga sin organisation på tre delar: svärmarbete, traditionellt föreningsarbete, och en hierarkisk toppstyrd struktur som fördelar mandat och resurser. "Svärm" är en beteckning som fått ett uppsving i debatten kring Hardt & Negris Multitud, och som avlöst "nätverk" som uttryck för en lösligare och mer flexibel organisationsform än de traditionella partierna. Föreningsarbetet reduceras i dokumentet att att ha en plats enbart på "årsmötes- och partistyrelsenivå". Det är modigt av Piraterna att så explicit redovisa hur man tänker i makt- och ledningsfrågor. Men bekymret med att blanda dessa organisationsformer och att reducera föreningsarbetet till årsmöten och partistyrelse är frågan om ansvarsutkrävande. Hur troligt är det att partiets årsmöten på allvar kan genomföra legitima ansvarsutkrävanden, när partiarbetet i övrigt fungerar som en svärm eller toppstyrs? Den blandade organisationsformen öppnar för svårhanterade interna strider när partiet väl etablerat sig på allvar som riksdagsparti - om nu så skulle bli fallet.

3. En av huvudpunkterna i dokumentet lyder "Vi respekterar kunskap". Men det är märkligt att ett parti som gör anspråk på att representera det moderna informationssamhället uppvisar en kunskapssyn som är så nattståndens att t o m Jan Björklund framstår som en fritänkare. Så här skriver Piraterna: Om man ska diskutera ett ämne, så är hårda mätdata bäst. Näst bäst är en person som har sakkunskap i ämnet. Vetande, kunnande och sakerfarenhet går före tyckande, och hårda mätdata går före vetande. Man tar sig för pannan. Satt Rick Falkvinge och sov när denna formulering klubbades igenom? Sedan länge är det en vedertagen uppfattning att hårda mätdata blir viktiga och intressanta först genom en tolkning, och en tolkning är aldrig värderingsfri. Politik handlar heller inte om information och förnuft, utan om skilda intressen, tolkningar och värderingar. Kommunalingenjör Planertz var möjligen en framgångsrik ingenjör, men tack Gud att han inte gav sig in i politiken. Ta fram skämskudden, Piratpartister, och ta bort stycket så snart som möjligt. Ni är för bra för att ni skall behöva göra er löjliga på en sådan här fråga.

Dokumentet har tidigare läsvärt kommenterats av Mattias Bjärnemalm.

Widar Anderssons unkna människosyn

I Danmark har man inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn infört den så kallade lymmellagen, som bland annat ger polisen möjlighet att godtyckligt frihetsberöva demonstranter i tolv timmar. Lagen har mött stark kritik från Amnesty och många andra människorättsorganisationer, som påpekar att den inte lever upp till elementära krav på rättsäkerhet.

Men här och var applåderas lagen. Ett mer olustigt exempel kommer från Widar Andersson, politisk chefredaktör för tidningen Folkbladet (obunden socialdemokratisk), som uttrycker sin stora förtjusning över lagen och hoppas att den kommer att införas i Sverige också.

Man häpnar. Inte enbart över Widar Anderssons naiva syn på inskränkningar av rättsäkerheten. Utan framförallt över den unkna människosyn som kommer till uttryck i Widar Anderssons beskrivning av de demonstranter som lagen skall användas emot, vilka benämns i termer av destruktiva och störda personer.

Luckra upp rättssäkerheten så att polisen lättare kan ingripa mot "destruktiva och störda personer" som demonstrerar. Språkbruket förskräcker. Och ekot av stöveltramp tränger plötsligt fram genom mediebruset.

Sifo-mätningar och bortförklarandets ädla konst

Dagens Sifo-mätning bekräftar bilden av den stora partisympatiundersökning som SCB publicerade i torsdags: De rödgröna partierna har skaffat sig ett utökat försprång i opinionen, och kan nu gå till julledighet med ett överläge på hela 11.4 procentenheter.

Sifo-mätningen är genomförd under en för alliansregeringen extremt ogynnsam undersökningsperiod. För att citera Toivo Sjörén på Sifo: Bilden av den cancersjuke som måste söka arbete är ingen valvinnare. Men Sifo-mätningen måste ändå allvarligt fördystra alliansregeringens julfirande. Mig veterligen har det aldrig hänt att ett block hämtat upp ett opinionsunderläge i Sifo på över elva procentenheter nio månader före ett val. Visserligen har väljarna blivit alltmer rörliga, men den borgerliga uppförsbacken är tung.

Jag har länge funnit ett visst underhållningsvärde i att studera hur tidningarnas ledarsidor förhåller sig till opinionsmätningar som visar på motgångar för det egna blocket. En vanlig reaktion - särskilt på den borgerliga sidan - är att motgångarna förklaras av att den egna sidan inte varit bra på att "föra ut" politiken, eller att "förklara" för väljarna varför den egna politiken är så mycket bättre den motståndarsidans.

Visst ligger det en del i resonemangen om att partiernas skicklighet i att "föra ut" budskapet har betydelse för opinionsutvecklingen. Jag har svårare med förhållningssättet att om man bara "förklarar" för väljarna vad partiernas olika alternativ innebär åt så kommer väljarna också att förstå vad som är rätt. För mig är en sådan inställning uttryck för fundamentalism - man vill få väljarna att skåda ljuset, och när väljarna skådat detta ljus kommer de också att inse vilken politik som är den bästa.

Ett praktexempel på en sådan inställning återfinns i dagens Göteborgs-Posten, där ledarskribenten kommenterar regeringens ras i opinionen: Regeringen har visat en häpnadsväckande oförmåga att förklara för väljarna att 2,5 år är mer än 1 år samt att rehabilitering är bättre än förtidspension.

Men politik handlar i grunden inte om att "förklara" att den egna politiken är bättre. Politik handlar så mycket mer om ideologiska ställningstaganden, där skilda värderingar och åsikter i värdefrågor ställs mot varandra - inte om vilken politik som är mest "förnuftig" eller rationell. I exemplet ovan formulerar Göteborgs-Postens ledarredaktionen de politiska alternativen i sjukförsäkringsfrågan i termer av att "2,5 år är mer än 1 år samt att rehabilitering är bättre än förtidspension". Inser GP:s ledarredaktion inte vilket väljarförakt den uttrycker genom att formulera alternativen så? Är det den typen av "förklaringar" som skall presenteras väljarna så kan de rödgröna partierna redan nu börja fördela ministerposterna.

Att jag tror att de borgerliga ledarsidorna oftare förfaller till en förnuftsretorik förklaras av de skillnader i synen på politik som finns mellan vänster och höger, där vänstern starkare betonar konflikternas betydelse i politiken.

Efter regeringsskiftet 2006 menade jag att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna inte skulle vara att återta makten 2010, utan att behålla den i valet 2014. Min bedömning står kvar.

Tung opinionsmässig uppförsbacke för regeringen

Den i dag publicerade SCB-mätningen innebär en tung uppförsbacke för regeringen. Sören Holmberg konstaterar att det block som leder den här mätningen också i tio fall av elva har vunnit det efterföljande valet. SCB:s mätning är den överlägset mest tillförlitliga opinionsundersökningen, bland annat genom att nära 9 000 personer ingår i urvalet.

Jag gav i dag följande kommentar till TT:

SCB-mätningen innebär en glad överraskning för den rödgröna oppositionen, som har ett övertag på hela 7.5 procent i förhållande till alliansregeringen. Sverigedemokraterna kommer i denna mätning visserligen över fyraprocentsspärren, men får inte vågmästarposition. De rödgröna partierna får nu arbetsro att under lugna och ordnade former formulera sin gemensamma politik inför valet 2010.

För den borgerliga alliansregeringen var SCB:s mätning ett bistert besked. Ordförandeskapet i EU går mot sitt slut, och de tio månaderna fram till valet riskerar att präglas av finanskrisens efterverkningar i form av ökad arbetslöshet och ökat utanförskap. SAAB-händelserna och sjukförsäkringskrisen innebär en politisk uppförsbacke för regeringen inför julen. För alliansregeringen gäller det nu att försöka återta det inrikespolitiska initiativet och hålla samman regeringen samtidigt som Kristdemokraterna och Centern får möjlighet att profilera sig lite extra inför väljarna.

Cristina Husmark Pehrsson - en politisk belastning för regeringen

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson har blivit en politisk belastning för regeringen. Opinionen rasar mot de nya sjukförsäkringsreglerna. Media berättar ohyggliga historier om hur cancersjuka kvinnor tvingas börja arbeta när deras sjukpenning dras in. Husmark Pehrssons försök att försvara införandet av de nya reglerna och förklara dess orimliga konsekvenser har hittills inte varit särskilt framgångsrika, för att uttrycka det milt.

Den rödgröna oppositionen vädrar förstås morgonluft. Efter Fredrik Reinfeldts första år som statsminister - då ministrar och andra för regeringen centrala personer under skandalomsusade former tvingades avgå på löpande band - har oppositionen haft svårt att hitta angreppspunkter på alliansregeringen. Finanskrisen erbjöd alliansregeringen en möjlighet att visa regeringsduglighet och oppositionens tidigare rekordstora ledning i opinionen sjönk snabbt ihop till mer normala avstånd.

Men nu utmanas bilden av borgerlighetens regeringsduglighet. Cristina Husmark Pehrsson har blamerat sig genom att först skylla problemen på Försäkringskassan, som anklagades för att göra felaktiga tolkningar av en lag som egentligen var glasklar. Därefter bytte Husmark Pehrsson position och i söndagens SVT Agenda menade hon i stället att de absurda konsekvenserna av lagen varit omöjliga att förutspå: När vi har skickat ut vårt förslag på remiss till många tunga remissinstanser har ingen poängterat att det här kunde få de här orimliga konsekvenserna. Men som SVT Aktuellt visar så pekar yttrandena från flera tunga remissinstanser just ut den typ av negativa konsekvenser vi nu ser.

När de orimliga konsekvenserna synliggörs väljer Husmark Pehrsson att inte införa ett moratorium för genomförandet av lagen, utan hastar i stället fram ett antal kompletteringar som skall minimera skadeverkningarna. Statsmannaskap? Svar nej.

Den hast och viljestyrka som präglade alliansregeringens införande av det nya regelsystemet var ett uttryck för en ideologisk självrättfärdighet, som nu slår tillbaka på regeringen. Bilden sprids av en regering utan empati för de mest drabbade, och som genom sin ideologiskt styrda politik ökar klassklyftorna. Man utsätter sårbara människor för ett stort samhälls­experiment vars syfte är att spara pengar för att kunna finansiera regeringens skattesänkningar, som Mona Sahlin uttrycker det i Aftonbladet i dag.

Cristina Husmark Pehrsson sitter kvar på sin post. Men just nu är hon en politisk belastning för regeringen. Om denna tragiska historia kring drabbade människors utförsäkring inte får en snabb lösning kan hon faktiskt tvingas lämna regeringen.

EU höll fast vid sin linje i Jerusalemfrågan!

EU:s utrikesministrar enades i dag om ett starkt uttalande om Jerusalem och Mellanöstern. I min tidigare post i ämnet ställde jag frågan om Carl Bildt verkligen skulle kunna få med de övriga medlemsstaterna på så tydliga formuleringar i Jerusalemfrågan och en så skarp kritik av Israel som återfanns i utkastet till uttalande. Jag kan nu konstatera att Carl Bildt verkligen lyckades.

Texten har genomgått en del förändringar, där språkbruket dämpas men den principiella hållningenligger fast. Nu talar t ex texten om "Jerusalems ställning som huvudstad för två stater" (the status of Jerusalem as the capital of two states) i stället för att lyfta fram östra Jerusalem som huvudstad i den palestinska staten. Faktum kvarstår: EU visar tydligt att man inte accepterar Israels krav på att ett odelat Jerusalem som sin huvudstad.

Den israeliska regeringen rasar mot EU:s uttalande. Må så vara. Men EU har i sina formuleringar pekat ut den riktning vari alla fredssamtal mellan israeler och palestinier så småningom måste gå: Israels ockupation av palestinska områden måste upphöra, de olagliga bosättningarna - inklusive dem i Jerusalem - måste avbrytas och 1967 års gränser utgöra grund för den framtida gränsen mellan Israel och Palestina.

Lyssna gärna på Cecilia Uddéns och Susanne Palmes klargörande analys av EU:s uttalande i dagens Studio Ett.

...och i själen har vi aldrig klippt vårt hår. En kväll med Dan Hylander.

Jag upptäckte Dan Hylander ganska sent i livet- jag var väl i alla fall närmare 35. Mina formativa musikår utspelade sig i stället i mitten av 1970-talet på Sprängkullen, proggmusikens flaggskepp i Göteborg, på Sprängkullsgatan 19. (Genom ödets ironi sitter jag fortfarande kvar på samma gatuadress, på samma våningsplan...)

Dan Hylander var besvärlig för Sprängkullen. Var hans musik tillräckligt politisk för att han skulle få spela där? Det är lätt att i efterhand le åt den diskussionen. Men för oss var frågan på allvar.

I går (lördag) såg jag Dan Hylander med band spela på Sagateatern i Borås. Dan Hylander är en man som åldras med värdighet. Han kombinerar sitt allvar och sitt patos med självdistans och lekfullhet. För oss som har en dragning åt det sentimentala (för att uttrycka det milt) är det omöjligt att värja sig mot hans texter. Hans hår är vackrare än någonsin, och följande rader ur Vildrosor och tistlar är nog så nära hans egen självbild det går att komma:

Gerillan lever än. Ha, ni trodde vi var döda,

men vi lurade er igen som alltid förr.

Vi byter skepnader, men finns där mitt ibland er

och i själen har vi aldrig klippt vårt hår.

Vi kallas många namn, men aldrig det vi heter

och det visar att ni ingenting förstår.

Är då hans texter politiska? Ja, det beror förstås på hur man definierar det politiska och politiken, och den diskussionen tänker jag inte trötta er med nu. Men hans texter är på allvar, och det är ingenting man är bortskämd med i dag. Det politiska och det personliga (eller är det möjligen det privata) syr han lätt ihop i den vackra "Farväl till Katalonien".

Vi lekte med vår frihet under samma heta sol.

Men dina djävlar fanns på riktigt, mina var delirium.

På den allra sista kvällen satt jag tyst och söp mig full,

och samma natt ni sprängde varuhuset sov jag av mitt rus.

På vägarna i Lissabon grät jag tyst ditt namn,

för att känna all din kärlek ligga nära mig igen.

Om än tiden har förändrat mig och sopat mina spår

finns det skrymslen där jag alltid är den samme, nu som då.

Just formuleringen Men dina djävlar fanns på riktigt, mina var delirium får mig fortfarande att känna ödmjukhet inför min egen ångest.

I en tid där delar av borgerligheten vill förminska politiken och drömmer om ett samhälle där verklighetens folk sitter vid köksborden och lägger sina livspussel är Dan Hylander fortfarande en motståndets röst. När Göran Hägglund drömmer mardrömmar om genusneutrala lekar och om det av performancevrålande teaterregissörer överbefolkade vänsterradikala kulturetablissemanget visar Dan Hylander i stället vari det riktiga motståndet mot allt etablissemang består:

Vi är vildrosor och tistlar, vi är starkare än fördomar,

förvirrade, men älskande, förtrollade i ljus.

Vi är tårar över världen, vi är clowner, vackra samveten,

ett långfinger i luften åt allt etablissemang.

Dan Hylander avslutar sin turné på Dammstorpsgård i Lund nu på onsdag. Gå gärna dit.

Positiva signaler från EU om östra Jerusalem och om erkännande av en palestinsk stat

Uppdatering 3 december nederst i posten!

Den israeliska tidningen Haaretz publicerar idag ett hemligt utkast från Carl Bildt och det svenska ordförandeskapet, vilket bl a klargör EU:s stöd för östra Jerusalem som huvudstad i en palestinsk stat. Dokumentet antyder också att EU skulle kunna erkänna en palestinsk stat, om palestinierna bestämmer sig för att utropa en sådan, även utan att en israelisk-palestinsk freduppgörelse har uppnåtts.

Utkastet har väckt stor vrede på sina håll i Israel, eftersom EU -om dokumentet antas - gör klart att gränserna från 1967 måste respekteras och att östra Jerusalem skall vara huvudstad i den palestinska staten. Därmed tar EU entydigt avstånd från den israeliska inställningen att det odelade Jerusalem skall vara huvudstad i Israel.

Överlag uttrycker dokumentet en oerhört stark kritik av Israel. De israeliska bosättningarna och den mur som Israel byggt på den palestinska Västbanken beskrivs som illegala, ett hinder mot freden och som ett hot mot tvåstatslösningen överhuvudtaget. Blockaden av Gaza beskrivs som oacceptabel och politiskt kontraproduktiv. Dokumentet manar också till stöd för ansträngningarna att få till stånd en försoningsprocess mellan Hamas och Fatah, och därigenom bidra till att skapa ett enat palestinskt ledarskap.

Stor uppmärksamhet har givits åt det faktum att dokumentet öppnar för att EU skulle kunna erkänna en palestinsk stat även utan ett föregående fredsavtal mellan Israel och palestinierna. Nyckelformuleringen är att EU "beslutsamt kommer att stödja fortsatta ansträngningar och steg mot en palestinsk statsbildning för att, vid lämpligt tillfälle, kunna erkänna en palestinsk stat. ("support further efforts and steps towards Palestinian statehood and to be able, at the appropriate time, to recognize a Palestinian state"). Den avgörande frågan blir då förstås vad som menas med "lämpligt tillfälle". Genom att inte knyta detta lämpliga tillfälle till en fredsuppgörelse antyder dokumentet att ett erkännande kan komma tidigare.

Jag har läst många EU-uttalanden om den israelisk-palestinska konflikten. Men jag kan inte minnas något som varit så entydigt i sin kritik av Israel och i sitt stöd för upprättandet av en palestinsk stat med östra Jerusalem som huvudstad.

Vi får väl se om Carl Bildt lyckas få EU-staterna att enas om formuleringarna i dokumentet. Det blir en intressant politisk vecka när nu ordföranden för FN:s kommission för undersökning av krigsförbrytelser under kriget i Gaza, den sydafri­kanske domaren Richard Goldstone, kommer till Stockholm den 3-4 december. Goldstone var ju i sin rapport ytterst kritisk till hur främst Israel agerade under kriget i Gaza för snart ett år sedan.

Uppdatering 3/12: I dag skriver Sveriges mest ansedde och trovärdige folkrättsexpert, professor Ove Bring vid Försvarshögskolan, tillsammans med Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, på Aftonbladets debattsida. Bring och Gabelic skräder inte orden i beskrivningen av Israels agerande under Gaza-kriget: Israels väpnade attacker mot Gaza må ha varit legitimt självförsvar, men civila drabbades oproportionerligt, återkommande och ibland uppenbarligen med avsikt. Det oproportionerliga våldet, de civilas utsatthet, attackerna mot FN-byggnader och användningen av vit fosfor mot civila - allt detta strider mot krigets lagar.

Jag kommenterade Goldstonerapporten i P 1 Morgon i dag fredag den 4/12 kl 07.20.

Varför denna fobi mot minoritetsregeringar? Strunta i SD och låt största block bilda regering.

De senaste dagarna har den politiska debatten återigen kantats av spekulationer kring vilka regeringsbildningar som är möjliga eller lämpliga om Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare i riksdagen efter 2010 års val. Denna gång har spekulationerna föranletts av att Mona Sahlin till Dagens Nyheter sagt att hon tänker bjuda in Centerpartiet och Folkpartiet i en blocköverskridande koalitionsregering om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarposition eftersom "inget annat än en majoritetsregering acceptabelt".

Men Folkpartiet och Centerpartiet avvisar Monas Sahlins inviter. Själv hamnar jag i den ovanliga situationen att vara helt enig med Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt menar att en blocköverskridande koalitionsregering skulle gynna Sverigedemokraterna, och att det därför vore bättre att låta det politiska block som är störst efter valet får regera. Reinfeldt är också irriterad på alla spekulationer i frågan, eftersom han menar att dessa spekulationer gynnar Sverigedemokraterna.

Tanken att låta det politiska block som är störst efter valet regera förutsätter att oppositionen lägger ned sina röster i avgörande omröstningar i riksdagen. Fördelarna med ett sådant arrangemang är att den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige också blir vägledande för den förda politiken efter valet 2010.

Nackdelen är att ett sådant arrangemang förutsätter en hög grad av tillit mellan de rödgröna och den borgerliga alliansen. Om oppositionen uppfattar det som att den sittande regeringen lägger fram förslag i riksdagen som ligger utanför den politik de gick till val på, så blir det svårt för oppositionen att med bibehållen politisk trovärdighet lägga ned sina röster.

Även Olof Ruin, professor emeritus i statsvetenskap, förespråkar en lösning med minoritetsregering, där det mindre blocket släpper fram det större.

Vilka är då skälen till att Mona Sahlin i stället förespråkar en blocköverskridande koalitionsregering? Min enda rimliga tolkning är att det är lättare för högern att acceptera tanken om att det låta det största politiska blocket bilda minoritetsregering, eftersom Sverigedemokraterna i grunden är ett högerparti och därför med all sannolikhet aldrig kommer att medverka till att fälla en sittande borgerlig alliansregering. Alternativet - vilket jag inte alls tror på - skulle vara att Mona Sahlin är offer för någon enfaldig bunkerstrategi om att det skulle gynna Socialdemokraterna att i nuvarande läge anstränga sig för att visa upp sig som det parti som är mest renlärigt i sitt motstånd mot Sverigedemokraterna.

Aktuell forskning visar att främlingsfientliga partier utan representation i parlamentet opinionsmässigt gynnas av flitig medieexponering och att sådana partier kliver över en ”tröskel” där exponering av den egna politiken, ökat opinionsstöd och ökad mediebevakning skapar en positiv uppvind för partiet. Därför har Fredrik Reinfeldt också helt rätt i att detaljerade spekulationer i media kring hypotetiska situationer om Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen (vilket inte alls är säkert) och om Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare (vilket är än mindre säkert) mest gynnar Sverigedemokraterna själva.

Jag hoppas därför att vi nu nått ett skede där den mediala hajpen kring Sverigedemokraterna nått sin topp, och att den riktiga politiska debatten kan komma i gång igen. Samt att dessa rader kring tänkbara regeringsbildningar efter valet därför också kan få bli mina slutord i frågan.

Mina fyra enkla regler för hur man bäst hanterar Sverigedemokraterna har jag tidigare publicerat här.

Richard Goldstone kommer till Stockholm. Dags för debatt om Sveriges nedlagda röst!

Ordföranden för FN:s kommission för undersökning av krigsförbrytelser under kriget i Gaza, den sydafri­kanske domaren Richard Goldstone, uppges komma till Stockholm den 3-4 december. Richard Goldstone är tidigare chefsåklagare i FN:s krigsförbrytartribunaler för Jugoslavien och Rwanda, tidigare domare i Sydafrikas författningsdomstol och en av världens mest respekterade människorättsjurister. Hans rapport - den s k Goldstonerapporten - var förödande i sin kritik av hur Israel agerat under kriget i Gaza, främst om den israeliska arméns grova övervåld mot civila palestinier. Även Hamas raketbeskjutningar av civila mål i Israel utpekades som misstänkta krigsförbrytelser.

Men i omröstningen i FN:s generalförsamling om Goldstone-rapporten den 5 november i år valde Sverige att ducka och lägga ned sin röst. Ett av de argument som utrikesminister Carl Bildt anförde för att Sverige inte gav sitt stöd åt resolutionen var att EU-länderna inte enats om att rösta ja. Nej, det är möjligt. Men eftersom EU-länder som Portugal, Irland, Slovenien och Malta röstade för och andra EU-stater röstade emot så kan knappast EU:s enighet vara något bärande skäl för att inte ta ställning.

Resolutionen uppmanade bland annat parterna att genomföra egna undersökningar inom tre månader. Dessa undersökningar skulle vara ”independent, credible and meet international standards”. Carl Bildt har sluppit offentlig debatt om skälen bakom den nedlagda svenska rösten. Det är läge att ta den debatten när Goldstone nu kommer till Sverige. Är Urban Ahlin och de rödgröna redo?

Folkpartiet, Socialdemokraterna och kriget i Aghanistan

I helgen har Folkpartiet genomfört sitt landsmöte, och i sina beslut befäst sin position till höger om Moderaterna i den borgerliga alliansregeringen. Folkpartiets högervandring har synliggjort den sorgliga avsaknaden av en socialliberal borgerlighet i svensk politik.

Ett av de områden där Folkpartiets högerorientering kommit starkast till uttryck under det senaste decenniet är den internationella politiken. Partiets tidigare profilering på mänskliga rättigheter, en generös flyktingpolitik och bistånd är ett minne blott. I stället har partiet och dess ledande företrädare inte bara gjort svenskt Nato-medlemskap till sin säkerhetspolitiska profilfråga, utan också agerat naiv hejaklack till försök att bomba fram demokrati på olika ställen i världen.

Så hörde till exempel partiledare Jan Björklund och Carl B Hamilton till den grupp som med entusiasm förespråkade ett svenskt deltagande i USA:s folkrättsstridiga krig i Irak. Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd.

Folkpartiet tillhör också de mest hängivna anhängarna till en fortsatt svensk medverkan i det krig som pågår i Afghanistan. Men bombhögern i Folkpartiets ledning utmanas nu glädjande nog av de dominerande ledarsidorna i den liberala pressen. Under det senaste året har främst Expressens ledarsida tagit flera välkomna steg i socialliberal riktning, och är nu utomordentligt kritisk till det pågående kriget i Afghanistan. I förra veckan hängde Dagens Nyheter på, då dess politiske chefredaktör Peter Wolodarski uttryckte starkt tvivel över krigsinsatsen och uppmanade till en seriös självprövning av det svenska militära deltagandet.

Socialdemokratin bör lyssna in dessa ärliga och kritiska socialliberala röster om kriget. I riksdagens debatt om kriget i Afghanistan (18 november) valde Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin att inte på något sätt uttrycka tvivel inför Sveriges fortsatta militära engagemang i området. Som den självklaraste saken i världen uttryckte Urban Ahlin att Sverige skulle finnas kvar ända tills ”den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan, (…) Svårare än så är det inte.”.

Det är bekymmersamt att Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor väljer att ge en så förenklad bild av situationen i Afghanistan. Debatten spelas upp som om valet stod mellan att å ena sidan stanna kvar under vilka villkor som helst och hur länge som helst, och å andra sidan dra tillbaka alla styrkor med omedelbar verkan. I stället borde debatten kretsa kring hur man kan få FN att ta ett större övergripande ansvar för ledningen och genomförandet av den militära närvaron, och hur omvärlden kan bidra till den försoningsprocess mellan talibaner och andra afghanska grupper som är nödvändig för att skapa varaktig fred i detta krigshärjade land.


Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att det behövs en översyn av det samlade svenska engagemanget i Afghanistan. Vänsterpartiet kommer sannolikt inför valet 2010 att ansluta sig till den linjen. Översynen skall vara avslutad hösten 2011 och ligga till grund för ett riksdagsbeslut om ett eventuellt tillbakadragande av Sveriges militära insats. Det är utmärkt att en sådan översyn genomförs. Kriget i Afghanistan kan inte vinnas med militära medel.

(Texten baserar sig på min ledarartikel i veckans nummer av tidningen Broderskap.)