Semestern är död - leve semestern!

I dag skriver Moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann i Svenska Dagbladet att ordet "semester" börjar förlora sin mening, eftersom gränsen mellan arbete och fritid blir allt svårare att upprätthålla. I Göteborgs-Tidningen skriver journalisten och kulturredaktören Adrianna Pavlica i dag om hur uppluckringen av gränsen mellan jobb och arbete tenderar att göra semestern till en stressfaktor i stället för en avkoppling.

Den reglerade semestern är något det heligaste vi har - en symbol för välfärdsstaten och för industrisamhällets glansdagar. Kampen om arbetstiden och om rätten till ledighet har historiskt varit en stridsfråga i kraftmätningen mellan arbete och kapital i Sverige. Det är därför inte konstigt att en diskussion om semesterns mening och funktion i dag väcker starka känslor.

Schlingmann och Pavlica har rätt i att gränsen mellan arbete och fritid blir svårare att upprätthålla för allt fler yrkesgrupper och anställda. Skapandet av immateriella värden är svårt att bryta ned i arbetstimmar. Den kommunikatinsteknologiska revolutionen reducerar behovet av närvaro på en fysisk arbetsplats under en bestämd tid för att värden skall skapas och arbetsuppgifter utföras. Visst finns det fortfarande stora yrkesgrupper där "semester" fortfarande fungerar och där arbetet utförs på en fysisk arbetsplats och under bestämda tidsramar. Men dessa yrkesgruppers andel av den arbetande befolkningen minskar och kommer att fortsätta att minska. Kunskap och kreativitet är vår tids produktivkrafter och de impregnerar samhällslivet och vårt sätt att vara. Industrisamhället finns kvar och skapar oerhörda värden. Men det är inte längre industrisamhällets logik som styr samhällsutvecklingen.



Delar av den svenska vänstern kan förväntas förhålla sig skeptisk till ett ifrågasättande av semester-tänkandet, och betrakta dessa idéer som ett sätt av arbetsgivarintressen att utifrån vinsttänkande vilja urholka semesterlagen och den reglerade arbetstiden. Skepsisen är inte obefogad. I den transitionsprocess vi nu upplever där "arbetstimmar" blir ett allt mindre användbart begrepp på nedlagt arbete kommer såväl arbetsgivare som arbetstagare att under förespeglat allmänintresse försöka flytta fram sina positioner. Det är ett helt naturligt agerande och kallas för klasskamp. Utan klasskamp ingen utveckling.

Men en sådan sund skepsis får inte skymma sikten för den samhällsförändring vi nu befinner oss mitt i. Den politiska kraft som först förmår utveckla en politik som hanterar de arbetsmiljöproblem som uppluckringen mellan arbete och fritid innebär skapar sig ett försteg i den politiska kampen om samhällsutvecklingen. Per Schlingmann visade prov på vidsynthet och framtidskänsla när han bidrog till skapandet av "de nya Moderaterna". Var finns den Per Schlingmann inom socialdemokratin som med samma vidsynthet och framtidskänsla förmår utveckla en politik för kunskapssamhällets arbetsliv, där arbetstid och ledighet regleras i nya former men utan att solidaritet och viktiga gemeskapsvärden går förlorade?

Om dessa frågor har jag och Marie Demker skrivit tidigare, bland annat i Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg, 2011).

Sture Bergwall-rättegångarna: Orimligt att minnesexperten Sven-Åke Christianson vägrar möta media

Samtliga åtal mot Sture Bergwall (tidgare känd som Thomas Quick) är nu nedlagda och han skall betraktas som oskyldig till de mord han tidigare dömts för. Nu pågår debatten om hur rättsskandalen kunde inträffa och hur ansvaret  bör fördelas.

I denna viktiga diskussion saknas en röst. Som P1:s nyhetsmagasin  Godmorgon, världen! i förmiddags meddelade undviker professorn i psykologi Sven-Åke Christianson alla mediekontakter i ämnet och vägrar svara på journalisternas frågor. Sven-Åke Christianson fungerade som sakkunnig i minnespsykologi vid rättegångar mot Sture Bergwall och Christiansons vittnesmål - där han bl a genom ett "minnestest" gav trovärdighet åt Bergwalls erkännanden - hade stor betydelse för bevisläget. Christiansons "test" har i efterhand mött stark kritik från olika håll.

Det är djupt olyckligt att Sven-Åke Christianson inte vill ta sitt ansvar för debatten utan i stället duckar för kritiska frågor. Syftet med debatten är naturligtvis inte att peka finger åt Christianson eller peka ut att han hade fel. Först i mötet mellan Christianson och hans kritiker kan allmänheten själva få göra en bedömning av vilken roll minnespsykologer spelar i rättegångar i allmänhet och i samband med Sture Bergwall-åtalen i synnerhet.

Sven-Åke Christianson är anställd som professor vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet. Enligt Högskolelagen skall landets lärosäten samverka med det omgivande samhället. Denna samverkan brukar kallas för "tredje uppgiften" (vid sidan av undervisning och forskning) och skall bidra till att forskarna inte låser in sig i sina elfenbenstorn. Jag har därför svårt att se hur Christianson givet sin anställning vid Stockholms unviversitet konsekvent skall kunna vägra medverka i en debatt som rör en av vår tids största rättspolitiska skandaler och där han själv har varit en aktiv part.

Det är möjligt att Christianson uppdrag som sakkunnig gjordes vid sidan av hans formella anställning som professor. Men det hjälper inte. Det finns ingen trovärdighet i att en professor smiter undan en diskussion om saker han gjort inom ramen för sin kompetens med argumentet att dessa saker låg vid sidan av hans anställning. På sin egen webbsida är Christianson generös med att redovisa sin medverkan i mediesammanhang som inte berör Sture Bergwall-fallet.

Justitieminister Beatrice Ask har lovat att tillsätta en granskningskommission för att förstå hur rättsskandalen kunde inträffa och dra lärdomar inför framtiden. Det är bra. Men den nu pågående debatten mår inte bra av att relevanta aktörer som annars inte skyr mediesammanhang plötsligt stänger in sig på sin kammare.

Piratpartiet och Edward Snowdens avslöjanden

Rysslands beslut att bevilja den spionåtalade visselblåsaren Edward Snowden tillfällig politisk asyl innebär en politisk förödmjukelse för USA. Den amerikanska administrationen borde tidigt ha insett att Ryssland inte skulle utlämna Snowden. I stället valde USA och president Barack Obama att göra utlämnandet till en prestigesak. Stödet och entusiasmen för det amerikanska kravet hos USA:s europeiska allierade är måttligt, för att uttrycka saken milt. Snowdens avslöjanden innebar ju att USA:s avlyssning av just sina europeiska allierade också uppdagades. I Ryssland kan Snowden bli en folkhjälte. People in Russia sympathize with Snowden. He had the will and bravery to go against Matrix, som en rysk regeringsvänlig parlmentariker formulerade det i torsdags. 

Snowdens avslöjanden har bidragit till att återföra integritetsfrågorna till den politiska dagordningen. Men den internationella piratrörelsen - som har integritetsfrågorna som ett av sina viktigaste profilområden - har hittills varit oförmögen att mobilisera på basis av avslöjandena. I Tyskland hade Piratpartiet under 2011 stora framgångar, tillkämpade sig mandat i flera deltatsparlament och närmade sig tio procent i nationella opinionsundersökningar. I dag, med mindre än två månader till valet i Tyskland, pendlar samma Piratparti mellan två och fyra procent i opinionsundersökningar, sargat bland annat av interna motsättningnar.

Inte heller i Sverige finns det än så länge några tecken på att Piratpartiet lyckas mobilisera utifrån avlyssningsskandalerna. Varför är det så? I samband med FRA-affären var ju Piratpartiet oerhört framgångsrika i sin mobilisering.

Det svenska Piratpartiet utmejslade tre områden för sin politik: integritet, kunskap och kultur. Bekymret med integritetsfrågorna är att samma utveckling som bidrog till att skapa Piratpartiet - digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen - också bidrog till att skapa en värld där allt är offentligt. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Piratpartiet måste kombinera ett bejakande av öppenhet, tillgänglighet och frihet och å andra sidan driva krav på en politik som möjliggör slutenhet och sekretess med avseende på integritetsfrågor. Ekvationen är inte enkel. Motsättningen har sin grund i den med den kommunikationsteknolgiska revolutionen accelererande spänningen mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Genom informationsinhämntining vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallen med Wikileaks och Edward Snowden ser vi i stället nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier ställs i centrum.

Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Det är utifrån denna skiljelinje som Piratpartiet mobiliserar i frågor om kunskapens frihet och en förändrad upphovsrätt.

Jag har tidigare skildrat Piratpartiets samhällssyn som ett uttryck för en marxistisk historiematerialism anpassad för informationssamhället. Marx menade att varje stadium av produktivkrafternas utveckling motsvaras av ett bestämt produktionsförhållande. Med produktivkrafter avses arbetsredskap, teknik, vetenskap och mänsklig arbetsförmåga. Med produktionsförhållanden avses det sätt varpå produktionen av varor och tjänster är organiserad i ett samhälle, med särskild betoning på vem som äger eller kontrollerar produktionsmedlen.

När produktivkrafterna nått en viss utvecklingsnivå kommer de i konflikt med de rådande produktionsförhållandena. Sättet att organisera produktionen av varor och tjänster i ett samhälle blir ett hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Feodalsamhällets ordning med livegna bönder bundna till en feodalherre blev t ex ett hinder för den omvälvande industrialisering som teknikutvecklingen möjliggjorde. Därmed blev den feodala ordningen dömd att gå under och att ersättas av en kapitalistisk ordning.

På samma sätt innebär dagens patent- och upphovsrätt ett hinder för dem samhällsutveckling som möjliggörs av den nya kommunikationsteknologin. Därför måste de rådande produktionsförhållandena i termer av upphovsrätt och patent avvecklas och ersättas av regelverk som motsvarar dagens verklighet.

Piratpartiet var ett tidens tecken på att dessa nya politiska skiljelinjer växte fram i samband med den kommunikationsteknologiska revolutionen. Om Piratpartierna har kommit för att stanna eller om de skiljelinjer de är ett uttryck för kommer att ta sig andra politiskt institutionaliserade former är en öppen fråga. Den fortgående övervakningsdebatten och de kommande valen till Europaparlamentet blir ett par pusselbitar på vägen. I fallet med övervakningsproblematiken och integritetsfrågorna gäller det för Piratpartiet att utforma en frihetslinje med udden mot staten, utan att för den skull viktiga gemenskapsvärden sätts på undantag. Uppgiften är inte enkel.

Jag rekommenderar Marie Demkers nya artikel om förklaringarna till Piratpartiets framgångar i Europaparlamentsvalet 2009, ur Government & Opposition: "Sailing along new cleavages. Understanding the Electoral success of the Swedish Pirate Party in the European Parliament Election 2009".

Kommer fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna att lyckas?

Inom två veckor skall israeliska och palestinska förhandlare mötas och ta sig an uppgiften att på nio månader utarbeta en fredsöverenskommelse som innebär upprättandet av en självständig palestinskt stat. Så skulle man kunna sammanfatta utfallet av USA:s utrikesminister John Kerrys strävan att få igång den sedan länge insomnade fredsprocessen mellan israeler och palestinier, och som konfirmerades av Israels justitieminister Tzipi Livni och palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat i Washington igår.

Förutsättningarna för att parterna kommer att uppnå det högt ställda målet är inte särskilt ljusa. Men allt annat lika är det glädjande att försöket kommer till stånd. Upprättandet av en palestinsk stat ligger inte minst i Israels intresse. Utan upprättandet av en palestinsk stat riskerar Israel att på sikt tvingas välja mellan att vara en judisk stat och att vara en demokrati.

På ett sätt är uppgiften att åstadkomma en fredsöverenskommelse inte särskilt svår. De allra flesta bedömare är eniga om hur en sådan överenskommelse ungefär kommer att se ut. 1967 års gränser kommer att ligga till grund för de båda statsbildningarna, med mindre justeringar där palestinierna kompenseras för de israeliska bosättningar på palestinskt område som inte avvecklas. Israel kommer att få starka säkerhetsgarantier, kanske genom att gränser sätts för den palestinska statens militära förmåga samt skydd mot terrorattentat. Flertalet av de palestinska flyktingar som har rätt att återvända till det som idag är staten Israel kommer inte att få göra det. Någon del av staden Jerusalem kommer att vara huvudstad i den nybildade palestinska staten.

Bekymret är således inte lösningen, utan vägen dit. En lösning måste förankras på respektive parts hemmaplan, och bland som israeler som palestinier finns det motstånd mot enskilda delar i den lösning som skisserats ovan. Flyktingfrågan har ett starkt symbolvärde bland palestinierna, och det blir inte enkelt för president Abbas att få gehör för en lösning där han kompromissat bort denna rätt. Den palestinska splittringen mellan Fatah och Hamas urholkar Abbas förhandlingsmandat. I delar av Israel finns det ett starkt stöd för bosättningspolitiken, trots att de olagliga bosättningarna utgör ett hinder i fredsprocessen.

När förhandlingarna påbörjas i mitten av augusti lär vi få se en kamp om dagordningen. Israel kommer att vilja prioritera säkerhetsfrågorna, medan palestinierna kommer att vilja prioritera gränsfrågorna. Båda parter har också redan kompromissat en del inför förhandlingarna. Palestinierna genom att frångå sitt krav på att Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra för att förhandlingar skall kunna påbörjas. Israel genom att utlova frisläppande av ett stort antal palestinska fångar.

En förhandling är en förhandling och allt kan hända. Låt oss hoppas att den israeliske, starkt högerorienterade premiärministern Benjamin Netanyahu har modet och viljan att sätta sig själv på spel i syfte att uppnå en fredsöverenskommelse, på samma sätt som hans företrädare Menachim Begin gjorde i samband med Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten 1978. Man vet aldrig. Plötsligt händer det.

Carl Bildt och Twitter. Utrikespolitik i en digitaliserad tid

En het ordväxling utbröt i helgen mellan Carl Bildt  och den egyptiske Stockholmsambassadören Osama Elmagdoub. Orsaken till grälet var att Carl Bildt på Twitter riktat skarp kritik mot det våld som Egyptens säkerhetsstyrkor utövat mot regimkritiska demonstranter. Och i dag på förmiddagen använde Carl Bildt Twitter för att kritisera Rysslands nya lagstiftning som förbjuder ”homosexuell propaganda”.

Är Carl Bildts uttalanden på Twitter att betrakta som officiell svensk utrikespolitik? Svaret på den frågan bör besvaras med ja. Åtminstone är Carl Bildts uttalanden på Twitter lika mycker officiell svensk utrikespolitik som när han uttalar sig i tidningsintervjuer eller i egenförfattade debattartiklar. I offentliga sammanhang finns det för en utrikesminister inget utrymme för personliga eller privata åsikter i viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Den digitala revolutionen har vidgat den offentliga sfären. Sociala medier - där Twitter just nu ligger på framkant - kännetecknas av ökad hastighet, öppenhet, spridningsförmåga och interaktivitet. Carl Bildts twittrande gestaltar denna förändring.

Hastighet. Visst har diplomatiska gräl även tidigare utspelat sig inför offentligheten. Olof Palmes så kallade jultal 1972, där han jämförde USA:s bombningar av Nordvietnam men nazistsika illdåd under andra världskriget, följdes av att USA vägrade ta emot någon ny svensk ambassadör i Washington efter den avgående Hubert de Besche. Men den processen tog sin tid. Twitterbråket mellan Bildt och den egyptiske ambassadören i helgen kännetecknades av flera skarpa replikväxlingar mellan kontrahenterna redan under samma dag.

Öppenhet. Twittergrälet mellan Bildt och den egyptiske ambassadören är ett uttryck för att utrymmet för så kallad tyst diplomati är starkt begränsad. I dag är allt offentligt. En digitaliserad värld kräver en digital diplomati, där den tidigare så högt värderade sekretessen sätts på undantag.

Spridningsförmåga. Carl Bildt har över 200 000 följare på Twitter, och flera tusen av dessa hade inom några timmar retweetat (vidaresänt till sina respektive följare) Carl Bildts kritik. Kritiken och den påföljande ordväxlingen får därför en snabbare och bredare spridning än om den framförts på traditionellt sätt.

Interaktivitet. Många av följarna svarar på Bildts och ambassadörens inlägg. Nya diskussioner i ämnet växer fram som en konsekvens av den offentliga ordväxlingen.

Så ser det nya landskapet ut för diplomatin och för den politiska debatten överhuvudtaget. Jag är på det stora hela positiv till denna utveckling. Öppenhet civiliserar. Debatten blir mindre auktoritär och mindre  hierarkisk. En det oroar sig för att den "riktiga" debatten flyttar någon annanstans, till mer slutna rum. Jag har svårt att se vilka dessa slutna rum skulle vara i en digitaliserad tid.

Jag kommenterar Carl Bildts twitterbråk för Dagens Nyheter här och för Sveriges Radio International här.

Störtandet av Mursi i Egypten - var det en militärkupp eller ej?

We will not say it was a coup, we will not say it was not a coup, we will just not say. (Ungefär "Vi kommer inte att säga att det var en kupp, vi kommer inte att säga att det inte var en kupp, vi kommer inte att säga något överhuvudtaget".) Exakt så uttalade sig på torsdagen en officiell representant för president Barack Obama, angående militärens störtande av den folkvalde president Muhammad Mursi i Egypten.

Det snudd på komiska uttalandet från Obama-administrationen ovan visar på känsligheten i frågan om störtandet av Mursi var en militärkupp eller ej. Många i Egypten - och i väst - välkomnar störtandet. Samtidigt är det nästan ingen som vill uttala stöd för en militärkupp. Det blir så mycket enklare om störtandet av Mursi kan ses som ett uttryck för en folklig resning. Särskilt för USA, där det omfattande biståndet till Egypten är villkorat till att militären inte tar makten igen genom en kupp.

Jag har svårt att beskriva störtandet av Mursi som något annat än en militärkupp. Med "kupp" menas ungefär ett givet rådande författning olagligt maktövertagande, utfört av en mindre grupp personer. Det går inte att komma runt att Mursi var Egyptens lagligt folkvalde president, och att valen som förde honom till makten var de överlägset mest demokratiska i Egyptens historia.

Militärkuppen genomfördes i en situation där den egyptiska revolutionen fortfarande pågick - valet av Mursi hade inte skapat stabilitet i landet. Visst riktades det skarp kritik mot Mursi för hans sätt att utföra sitt uppdrag och det fanns en oro för att han skulle använda sitt maktinnehav till att försämra situationen för de mänskliga fri- och rättigheterna.. Men det var inte den oron som låg till grund för militärens agerande. Militären ingrep främst för att Mursi misslyckades att upprätthålla ordningen i landet, ett misslyckande som i sin tur berodde på Egyptens allt mer katastrofala ekonomiska och sociala situation.

Utvecklingen i Egypten påminner om spänningsfälte i en demokrati mellan å ena sidan folkviljans förverkligande och å andra sidan respekten för mänskliga fri- och rättigheter. En spänning som alltför ofta underskattas i det offentliga samtalet om demokrati och demokratisering. 

Jag är orolig för att många av dem som med glädje hälsar störtandet av Mursi underskattar värdet av respekt för den demokratiska processen. Militärens maktövertagande omöjliggör det politiska ansvarsutkrävande som är en nödvändig del av en politisk demokrati. Det är viktigt att militären i Egypten nu pressas till att agera på ett sätt så att revolutionen i Egypten leds in i en institutionaliserad form och att fri- och rättigheter respekteras. I dag är det många i väst som säger att de var naiva som inte såg förtrycket i Egypten under Mubarak. Hoppas att samma personer inte är lika naiva en andra gång.

Syna Sveriges nej till deltagande i FN-insatsen på Golan!

I dag blev det klart att Sverige svarar nej på FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moons förfrågan om att delta i den FN-styrka (Undof) som övervakar Golanhöjderna vid Syrien. Sverige motiverar sitt nej till deltagande med att situationen i området är "flytande, oförutsägbar och farlig" samt att Undofs mandat innehåller begränsningar vad gäller FN-styrkans beväpning vilket innebär att personalens säkerhet inte kan ges tillräckliga garantier.

Sveriges nej till deltagande i FN-insatsen är olyckligt. Undof utplacerades vid Golanhöjderna 1974, i syfte att övervaka den buffertzon som upprättades i samband med en vapenvila  mellan Israel och Syrien. Undof består av 900 soldater. Ban Ki-Moon vill förstärka FN-styrkan och dess mandat, inklusive dess förmåga att försvara sig. Inbördeskriget i Syrien har försämrat säkerhetsläget i området och flera av de deltagande staterna vill dra tillbaka sina styrkor.

Undof har genom sin närvaro i Golan starkt bidragit till stabiliteten i området. Om Undof skulle avvecklas marginaliseras FN ytterligare i området och spänningarna mellan Israel och Syrien riskerar att växa ytterligare.Så har till exempel Syrien hotat med att upprätta en ny front på Golan mot Israel, med stöd av ryska robotar.

Jag kan förstå att regeringen inte vill skicka svenska soldater på internationellt uppdrag om säkerhetsförutsättningarna inte är tillräckliga. Men då måste också regeringen öppet och tydligt redovisa för svenska folket vilka krav man ställt på mandatet och på beväpningen och som man anser sig inte ha fått gehör för. I annat fall riskerar Sveriges nej till FN-insatsen i Golan att endast uppfattas som ytterligare ett steg på vägen i regeringens alltmer passiva och ointresserade FN-politik.

Faktum är att Sverige aldrig har haft så få personer  i FN-ledda militära insatser som under den den borgerliga alliansregeringen.. Sverige kom på sista plats bland de stater som nyligen kandideratde till en plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Alliansregeringen har också tonat ned - eller kanske till och med avskrivit - sina ambitioner att Sverige skall kandidera till en plats i FN:s säkerhetsråd.

Det är en trist utveckling. Jag vill ha en tydlig redogörelse för hur Sverige agerat i FN för att förbättra Undof:s mandat och säkerhet. Carl Bildts inledande uttalanden i frågan gav bilden av att Sverige helst av allt bara skulle vilja slippa.

Hur mår den politiska bloggen?

Hur mår den politiska bloggen? En vanlig bild är att det det politiska bloggandet hade sin storhetstid för 3-4 år sedan, i samband med FRA-striden och åren strax därefter, men att bloggosfären som arena för opinionsbildning i dag har ersatts av Facebook och Twitter. Från bloggbävning till Twitterstorm, om man så vill.

Så enkelt är det emellertid inte. Det svenska bloggandet slår rekord. Ett år före riksdagsvalet 2014 har det politiska bloggandet ökat med 43 procent jämfört med läget ett år före valet 2010. Det framgår av en färsk rapport från Unionen och Twingly. Rapporten visar också att traditionella medier refererar till bloggar i lika stor utsträckning som tidigare.

Men visst har någonting hänt. Bloggen som publiceringsplattform växer ihop med andra plattformar. Det händer i dag mera sällan att en debattdeltagare presenteras som "bloggare". Det väsentliga är inte var man skriver (t ex på en blogg) utan att man skriver - oavsett om skrivandet är på en blogg, eller på Facebook, Twitter, Newsmill eller på traditionella debattsidor. Skriver man på en blogg skriver man i allmänhet också någon annanstans. Och vad är en blogg i dag? De stora tidningarnas ledarredaktioner har egna "ledarbloggar" och där publicerar ledarskribenterna texter som ofta lika gärna hade kunnat publiceras som en vanlig ledarartikel.

Läsandet av bloggar har också förändrats. De s k RSS-flödena har blivit daterade och det är ovanligt att man sätter sig vid datorn eller plattan i syfte att läsa just bloggar. Bloggtexter läses på samma sätt som läser andra texter, oftast genom att att läsaren hittar dessa texter genom länkar på Facebook och på Twitter. Om jag publicerar en text på min blogg utan att puffa för den på Facebook och Twitter får jag avsevärt färre läsare än om jag puffar för den.

Bloggandet har kanske inte gjort debatten mer demokratisk, men betydligt mindre auktoritär och mindre hierarkisk. Borta är den tid då en debattredaktör hade makten att styra debatten genom att avgöra vad som skulle publiceras och vad som inte skulle publiceras. Antalet publiceringsplattformar har ökat och debatten har blivit mera svårstyrd överhuvudtaget.

Nästa steg är sannolikt att bloggen som publiceringsform växer ihop med publiceringsformer baserade på ljud, bild och interaktivitet. I det överflöd av information och samtal som väller över oss finns det också utrymme för redaktörskapets återkomst, ett redaktörskap som mera blir att likna vid en utställningscurator som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapar ett sammanhang eller en problemställning.

Dessa frågor diskuterade jag i dag i inslaget "Bortom bloggosfären?" i Godmorgon, världen! i P1 tillsammans med Stina Morian.

ABBA och jag

Varför väckte popgruppen ABBA så starka antipatier hos den s k kulturvänstern och proggmusikrörelsen i slutet av 1970-talet? Litteraturvetaren och kulturjournalisten Maria Schottenius drog genom en lätt raljant och moraliserande artikel i DN igång debatten och i morse diskuterade hon temat med Mikael Wiehe i P1 Morgon. Det blev inget bra samtal. Schottenius och Wiehe talade mest förbi varandra och om olika saker.

För att förstå kontroversen kring ABBA är det viktigt att att komma ihåg att den progressiva musikrörelsens kritik mot den s k kommersiella musiken riktade in sig på fyra olika saker: texterna, musiken, agerandet utanför musikscenen och utgivningsformerna.

Texterna skulle vara progressiva. Det var aldrig självklart vad som menades med "progressiva" och följaktligen inte heller vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det. I någon allmän mening innebar "progressiva" att texterna skulle vara radikala och samhällskritiska eller åtminstone sanhällsengagerade. Det hyllade göteborgsbandet Nynningen spelade t ex allt från studiecirkeltexter i dialektik och historiematerialism som "Ingenting sker mekaniskt" till vardagsrealistiska, livsbejakande texter som "Äntligen en ny dag!". Mer när Björn Afzelius slet sig fri från Hoola Bandoola Band och solodebuterade med albumet "Johnny Boy" möttes han av kritik för att texterna var för introverta och inte tillräckligt samhällsengagerade.

Musiken skulle vara progressiv. Om det var svårt att ta ställning till vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det så var problemet än större när det gällde musiken. Så fick t ex Hoola Bandoola Band ta emot kritik för att deras musik uppfattades som dansbandsinspirerad och för att deras låtar ibland testades för Svensktoppen. I KFML(r):s tidskrift Röda Rappet drog tidskriftens redaktörer 1975 igång en debatt där de drev tesen att rockmusiken - oavsett texterna - genom sin musikaliska uppbyggnad och struktur främjade individualism och borgerlig njutningsfilosofi: Rockmusiken var "...en typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade, enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas- (...) Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin (efter oss syndafloden!), som blivit högsta mode." (Röda Rappet nr 4 1975.)

Artisterna hade också ett ansvar för sitt agerande utanför scenen, t ex genom att delta i politiska manifestationer av olika slag. Så vann Tomas Ledin den övervintrade musikrörelsens hjärta när han 1985 var en av de drivande krafterna bakom ANC-galan Rock mot Apartheid på Scandinavium i Göteborg.

 
Artisterna inom musikrörelsen förväntades också ge ut sin musik på icke-kommersiella skivbolag, som t ex MNW, Silence eller Nacksving. Det väckte stor olust när Turid 1977 bröt med det Silence till förmån för det kommersiella skivbolaget Metronome, med motiveringen att hon ville nå ut till en bredare publik.

ABBA blev för den progressiva musikrörelsen en symbol för allt vi inom den progressiva musikrörelsen tyckte var negativt med den kommersiella kulturen. Texterna var individualistiska och självupptagna. Musiken uppfattades som banal. Bandet saknade samhällsengagemang och bandmedlemmarna protesterade aldrig mot förtryck och orättvisor, varken i Sverige eller i andra länder. Produktionen var inriktad på att sälja så många album och tjäna så mycket pengar som möjligt. Symbolvärdet hade förstås också sin grund i gruppens makalösa framgångar och segern i den allmänt förhånade Eurovision Song Contest 1974. ABBA:s framgångar samvarierade i tid med den progressiva musikrörelsens storhetstid i Sverige.

För oss som på olika sätt var aktiva i den progressiva musikrörelsen blev därför ABBA en kulturideologisk fiende av rang. Vi älskade att tycka illa om ABBA - gruppen representerade förtjänsfullt det mesta av det vi var emot (kommersialism, självupptagenhet, ytlighet, samhällsfrånvändhet). ABBA gjorde en dygd av att vilja vara opolitiska. Men att vilja vara opolitisk är en politisk handling i sig. Ingen kommer undan politiken, som Marie Bergman sjöng i Ola Magnells översättning av Philippe Tatarcheffs text. Själv lyckades jag komma över ett andrahandskontrakt på en lägenhet via en vän, mot att jag lovade vännen att ha en ABBA-affisch uppsatt i lägenheten under den tid jag bodde där. Jag kompromissade med mitt samvete genom att placera affischen på ett ställa som jag av hänsyn till känsliga läsare väljer att här inte avslöja.

Visst var vi naiva och självupptagna och tvärsäkra. Men vi drevs av en avsky mot förtryck och orättvisor och av en längtan och ett tvång att förändra och förbättra världen. Den är en inställning som jag ändå djupt saknar i dagens apolitiska samhällsdebatt där "köksbord" och "livspussel" tillåts dölja strukturella orättvisor och värdeskillnader. I vår individualistiska tid (som jag tillsammans med Marie Demker skildrat i trilogin "I Vattumannens tid?", "Kampen om kunskapen" och "Den nödvändiga politiken") ser vi nu äntligen tendenser till kollektiva motkrafter som mobiliseras utefter nya politiska relevanta skiljelinjer som växer fram i spåren av den digitala revolutionen. Till mobiliseringen av dessa nya kollektiva tillhörigheter och deras politiska betydelse kommer vi snart att återkomma i ett annat sammanhang.

Stefan Löfven i Almedalen och den stundande valrörelsen 2014

Stefan Löfvens tal i Almedalen i dag har fått ett positivt mottagande av de flesta oberoende bedömare. Otvivelaktigt är det också så att Löfven har utvecklats enormt som talare under sin tid som partiledare. Talet var inramat med publik bakom talarstolen, en s k "back drop", vilket är mycket vanligt i USA och som syftar till att genom synliga publikreaktioner levandegöra arrangemanget. Kan fungera bra i TV och på bild, men ser ganska konstruerat ut för oss som följer talet live från sidan.

Löfvens tal  var långt och spann över de flesta politiska sakområden, utom vård och pensionärer. Han kommenterade heller inte regeringsfrågan. Han uppehöll sig en del vid de internationella frågorna, vilket var bra med tanke på att dessa frågor haft en mycket undanskymd plats i de flesta partiledartal under veckan. Hela Stefan Löfvens tal kan läsas här.

Sammantaget kan Stefan Löfven vara vid gott mod när han nu går på sommarsemester. Det ser bra ut för de rödgröna partierna i opinionsmätningarna, socialdemokraterna har s k sakägarskap i flera av de för väljarna viktigaste politiska sakfrågorna och det finns ännu inga tecken på att alliansens idétorka och uppfattade trötthet skulle vara på väg att ge vika.

Däremot var Fredrik Reinfeldt allt annat än trött vid sitt anförande i Almedalen tidigare i veckan. Det var länge sedan jag såg honom så offensiv och utstråla en sådan kamplust. Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt, brukar jag säga. Det blir en spännande valrörelse.

Angående konfliktnivån i svensk politik och påståendena om att nästan alla partier nu trängs i mitten så modererade jag tidigare under veckan seminariet Svenska partier: Lika som bär?, i samband med den s k Statsvetardagen i Almedalen. En viktig distinktion som diskuterades i panelen var huruvida partiernas åsikter i olika sakfrågor närmat sig varandra och huruvida konfliktnivån i svensk politik minskat. I anslutning till den diskussionen framgick att svenska väljare ville ha tydligare skillnader mellan de politiska partierna. I Aftonbladet presenteras i dag en opinionsmätning som indikerar att väljarstödet för en regering över blockgränserna inte är särskilt starkt.

Politik och demokrati förusätter konflikt. Därför är jag skeptisk till en blocköverskridande regering och jag tillhör dem som gärna vill se tydligare skillnader mellan de politiska partierna.

Därför har Fredrik Reinfeldt rätt - ge inte Sverigedemokraterna makten över regeringsfrågan

I dagens väljarbarometer från Demoskop leder de rödgröna partierna över Alliansen med hela 13.3 procentenheter. Sammantaget stöds allianspartierna endast av 37.1 procent av de tillfrågade. Det är det lägsta gemensamma stödet för dessa fyra partier på 20 år. Både Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren.

Det kärva opinionsläget präglade inte Fredrik Reinfeldts anförande i Almedalen igår. Då och då framstår Reinfeldt som trött och nedsliten. Igår var han energisk och utstrålade kamplust.

Det blev obehagligt när ett tiotal personer ur Svenskarnas parti, av många uppfattat som ett renodlat nazistiskt parti, genomförde en "blixtaktion" och sekunderna innan Reinfeldt började tala skanderade parollen Sosse eller moderat - samma gamla Sverigehat! och höjde partiets fana just framför scenen. Glädjande var de spontana vredesrop och den gemenskap som oberoende av politisk tillhörighet spred sig bland de mötesdeltagare som förstod vad som hänt.

I sitt tal upprepade Fredrik Reinfeldt sin utfästelse att släppa fram en rödgrön regering om de rödgröna partierna  tillsammans blir större än alliansens fyra partier i valet 2014. Reinfeldt tänker i ett sådant läge alltså inte låta sig frestas att regera vidare med stöd av Sverigedemokaterna. Genom Reinfeldts utfästelse isoleras Sverigedemokraterna från inflytande. Reinfeldt villkorar sin utfästelse med att han vill ha ett motsvarande besked från de rödgröna partierna.

Jag har tidigare uppmanat Stefan Löfven att ge ett motsvarande besked. Utfästelsen är klok i det att den utestänger Sverigedemokraterna från allt inflytande över regeringsbildningen utan att den tummar på några demokratiska principer. En och annan socialdemokrat eller rödgrön sympatisör menar emellertid att Reinfeldts utspel cementerar blockpolitiken och bara gynnar Moderaterna. Argumentet från dessa kritiker är att Reinfeldt genom en sådan uppgörelse får en garanti för att kunna fortsätta styra landet även om valet 2014 leder till en avsevärt försvagad allians, bara allianspartierna tillsammans är större än de rödgröna. Till dessa kritiker har mitt motargument varit följande: Visserligen bidrar utfästelsen till att förstärka bilden av två block som huvudalternativen i svensk politik. Men samtidigt är det uppenbart att utfästelsen endast avser en situation där de olika partierna verkligen vill fortsätta samarbetet inom respektive block. Om Miljöpartiet till exempel hellre skulle vilja samregera med alliansen eller om Folkpartiet och Centerpartiet skulle föredra Socialdemokraterna får vi en helt ny situation.

Låt mig ge ett exempel. Efter valet 2014 får de fyra allianspartierna gemensamt 159 mandat och de tre rödgröna partierna gemensamt 158 mandat. Sverigedemokraterna får 32 mandat och således en vågmästarposition. Kritikerna till Reinfeldts förslag menar att Moderaterna får en fördel om de rödgröna i förväg bestämt att i ett sådant läge släppa fram en ny alliansregering. De menar att det skulle bli lättare att locka över Centerpartiet och Folkpartiet till en blocköverskridande regering med starkare parlamentarisk ställning och med Stefan Löfven som statsminister om det inte finns en överenskommelse i förväg om att låta största block vinna.

Till dessa kritiker säger jag två saker. 1.) En gemensam överenskommelse om att låta störst block vinna påverkar inte möjligheterna att efter valet bilda en bredare, blocköverskridande regering. Vill några av allianspartierna hellre regera med Löfven än med Reinfeldt kan de naturligtvis välja att gå den vägen. 2.) Om de rödgröna antyder att de kan tänka sig att låta Sverigedemokraterna avgöra regeringsfrågan (det vill säga att Sverigedemokraterna skulle stödja Löfven i stället för Reinfeldt i en omröstning i riksdagen om statsministerposten, eller att de rödgröna tillsammans med Sverigedemokraterna röstar mot Reinfeldt som statsminister) måste de också vara beredda att löpa linan ut och verkligen ge Jimmie Åkesson den makten. Annars blir det bara ett tomt hot, utan trovärdighet. Att ge Åkesson den makten är ur mit perspektiv sakpolitiskt oklokt och omoraliskt givet arbetarrörelsens värderingar.

Fredrik Reinfeldt är uppenbart uppriktig i sin avsky för Sverigedemokraterna och det partiets värdegrund. Jag är nu orolig för att relationen till Sverigedemokraterna blir en stridsfråga mellan regering och opposition. En sådan utveckling tjänar endast Sverigedemokraterna på. Bättre därför om Stefan Löfven visar statsmannaskap och med egna ord formulerar en utfästelse som i sak innebär detsamma som den Fredrik Reinfeldt formulerat.

Golden Age of Politics. Går vi mot en politikens guldålder?

I Almedalen lyssnade jag i dag på professor Charlie Beckett som medverkade på seminariet "Vinna eller försvinna? Hur ser framtiden ut för public service och tidningsbranchen". Beckett är chef för London School of Economics medie-tankesmedja Polis och har arbetat för bl a BBC News. Förutom Beckett medverkade även Heidi Avellan (politisk redaktör Sydsvenskan), Jan Helin (publisher, Aftonbladet) och Cilla Benkö (VD, Sveriges Radio). Jag räknade till nära 300 personer i lokalen.

Mycket av diskussionen kretsade kring hur de stora medieinstitutionerna skall kunna överleva i en allt mer digitaliserad och individualiserad värld. Så mycket nytt var det inte som sades. Men jag slogs av att de flesta av Charlie Becketts råd lika gärna hade kunnat tillämpas på de politiska partierna.

En digitaliserad och individualiserad värld kännetecknas kanske främst av interaktivitet. Relevanta medier och relevant journalistik i dag inte bara kommunicerar med medborgarna, medborgarna blir en del av mediet/journalistiken, och nätverksorganisation konkurrerar ut formella strukturer. På samma sätt måste de politiska partierna, för att åter blir relevanta för medborgarna, öppna upp sina organsiationsformer och släppa in medborgarna i det politiska arbetet på ett sätt som partiernas interna strukturer hittills inte tillåtit.

Becket menade att dagens journalister och medier måste omvandla sig från "creators" till "curators", det vill säga från att ha varit de som skapar nyheter och verklighetsskildringar till att vara de som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapa ett sammanhang eller en problemställning. På samma sätt, menar jag, måste partierna släppa in medborgarna och deras värden, känslor, idéer och åsikter (det "politiska") för att därefter just välja ut och sätta ihop enskildheterna till en helhet, ett sammanhang, en problemställning som tar form av politiska förslag att driva i de beslutande församlingarna ("politiken"). Visst, partiforskare brukar betona vikten av att partierna "aggregerar" medborgarnas viljor. Men att vara curator är något annat än att aggregera, det är att tillföra något ytterligare, något extra.

Becket var mycket positiv och betonade de utmaningar och möjligheter som de nya förutsättningarna innebär - han menade att vi lever i en "Golden Age of Journalism". Det är mitt hopp och min tro att dessa förutsättningar föreligger även inom politiken. Ett rätt utnyttjande av digitaliseringens möjligheter och ett rätt tillgodogörande av individualiserade medborgares engagemang kan lägga grunden till en "Golden Age of Politics" - en politikens guldålder.

Vill tillägga att jag är väldigt glad att Cilla Benkö är chef för Sveriges Radio. Hon är i debatten medveten, analytisk och klar.

Visst är Almedalen värt att värna

Så var Almedalsveckan 2013 igång. Arrangemanget fortsätter att slå nya rekord. Årets upplaga erbjuder närmare 2 300 arrangemang under åtta dagar. Den uppåtgående trenden lär med säkerhet fortsätta åtminstone också över valåret 2014.

Almedalsveckan är internationellt unik. Samtliga partiledare och alla relevanta intresseorganisationer, politiska organisationer och medier finns på plats. Jag har inte hört talas om något motsvarande evenemang någon annanstans i världen.

Många retar sig på Almedalsveckan och uppfattar den som en firmafest för en självutnämnd och självbekräftande elit, bestående av politiker, journalister, lobbyister, PR-konsulter och diverse hangarounds. Doften av rosévin påstås ligga tung över Visby dessa dagar.

Visst finns det inslag av firmafest, eller kanske snarare skolresa, över Almedalsveckan, särskilt i försnacket. Men utanpåverket får inte dölja alla de seriösa seminarier och politiska debatter som utgör Almedalsveckans grundbult.

Jag har varit i Almedalen de senaste sju åren och tycker inte att alkoholkonsumtionen är värre där än någon annanstans. Det finns också tecken på att utvecklingen går åt rätt håll. Så har till exempel Svenskt Näringsliv i år beslutat att alla deras arrangemang och mingel i år kommer att vara helt alkoholfria. Ett beslut som inger respekt, tycker jag.

En mer seriös kritik formulerade min vän och kollega Bo Rothstein i Expressen för några dagar. Rothstein menade att de seminarier han haft möjlighet att bevista i Almedalen (sommaren 2012) kännetecknades av expertrapporter av dålig kvalitet och vars innehåll inte utsatts för någon kritisk granskning. Dessa expertrapporter var framtagna av någon intresseorganisation som till seminariet i stort sett bjudit in "en jasägarkör som sjunger budskapets lov" vilket gav rapporten en "falsk aura av saklighet".

Det är sant att sådana seminarier förekommer och det i alltför stor utsträckning. Men enligt mina erfarenheter präglar de inte Almedalsveckan som helhet. I stället tycker jag att Almedalsveckan sätter fokus på politiken, på de värdeskillnader och de ideologiska olikheter som finns i debatten kring den auktoritativa värdefördelningen i samhället. Almedalsveckan bidrar till att synliggöra politiskt relevanta skiljelinjer, inte till att dölja dem.

Bara det att Sveriges Television åtta kvällar i rad direktsänder partiledarnas anföranden i oavkortat skick sätter politiken i fokus. Dessa anföranden står förstås inte oemotsagda, utan analyseras av experter, kommenteras av politiska motståndare och debatteras i sociala medier. En gemensam offentlighet, om man så vill, åtminstone för de politiskt intresserade medborgarna.

Tona gärna ner skolresesyndromet och gör fler arrangemang alkoholfria. Höj kvaliteten på de expertrapporter som presenteras, eller åtminstone på de seminarier där de debatteras. Men värna det fokus på politiken som Almedalsveckan trots allt innebär. Värna det offentliga samtalet och höjningen av den politiska pulsen.

Landets lärosäten är också flitiga medverkande i Almedalen. För egen del avslutar jag här med att puffa för Statsvetenskapliga förbundets tre arrangemang under den så kallade Statsvetardagen fredagen den 5 juli i Almedalen. Här möts statsvetare, politiker och journalister för att debattera relevanta problemställningar.

Valfrihetsterror eller medborgarmakt? Om marknader och kundval i välfärdspolitiken

Svenska partier: Lika som bär?

Valet 2014: Öppet läge. Är alla rökta? (Sänds i Sveriges Television med början kl 15.00)

Ny studie om Nato-frågan i svensk opinion

I dag presenterade SOM-institutet vid Göteborgs universitet boken Vägskäl, där jag medverkar med ett kapitel om svenska folkets inställning till Nato-medlemskap. Jag har inom ramen för SOM-institutet studerat Nato-frågan i svensk opinion ända sedan 1994, det vill säga snart 20 år i rad.

Nato-opinionen har var oerhört stabil under dessa 20 år. Svarspersonerna har fått ta ställning till påtående: "Sverige bör söka medlemskap i Nato". Andelen personer som anser att det är ett dåligt förslag har oftast varit två till tre gånger fler än andelen personer som svarat att det är ett bra förslag. Det starka Nato-motståndet har sannolikt sin grund i Sveriges 200 år av fred, en fredsperiod som av många svenskar förknippas med neutralitetspolitik och militär alliansfrihet. Det är också svårt att identifiera vilka säkerhetspolitiska problem som ett svensk Nato-medlemskap skulle vara lösningen på.


Nato-motståndet är inte ett uttryck för passivitet eller likgilthet. Tvärtom är det så att Nato-motståndarna tidigare visat sig vara mer positiva till bistånd och till en generös flykting- och invandringspolitik än vad Nato-anhängarna är. Det sambandet kvarstår även efter kontroll för vänster-högerideologi.

Resultaten från den senaste SOM-mätningen visar att det svenska Nato-motståndet ökat marginellt sedan föregående mätning 2011. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2012 minskat till 17 procent, mot 19 procent 2010 0ch 18 procent 2009. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2012 till 45 procent, mot 44 procent 2011 och 47 procent 2010. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 38 procent, vilket är den högsta andelen sedan 1997. Intrycket av stabilitet i opinionen dominerar – även om andelen som tycker att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato är den lägsta sedan 1995 och den näst lägsta sedan mätningarna påbörjades 1994.

Nato-motståndet är störst bland Vänsterpartister, följt av Miljöpartister, Socialdemokrater, Sverigedemokrater, Centerpartister och Kristdemokrater. I samtliga partiers sympatisörsgrupper är Nato-motståndarna fler än Nato-anhängarna, även om skillnaden är minst bland Folkpartister och Moderater. 
 

Finns det då inget ljus i tunneln för de som önskar att Sverige överger den militära alliansfriheten och söker medlemskap i Nato? Jo kanske. Under vintern och våren 2013 utbröt något så ovanligt som en intensiv försvarsdebatt i Sverige. Inför Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen rönte det stor uppmärksamhet när överbefälhavare (ÖB) Sverker Göranson i en intervju med Svenska Dagbladet förklarade att Sverige vid anfall högst kunde försvara sig under en veckas tid: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” Plötsligt handlade försvarspolitiken och Sveriges beroende av militär hjälp utifrån vid händelse av angrepp högt upp på den politiska dagordningen. Vid den efterföljande Folk och Försvars-konferensen flirtade också Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen med Sverige och förklarade att Sverige skulle hälsas varmt välkommen som medlem i organisationen.

I en Sifo-undersökning som genomfördes i samband med dessa händelser visade det sig att motståndet mot ett svenskt medlemskap hade minskat. På frågan ”Tycker du att Sverige ska gå med i försvarsalliansen Nato eller tycker du inte det?” svarade 29 procent ja, 32 procent nej och 39 procent vet ej. Resultaten visade på en betydligt mer Nato-positiv inställning än i en tidigare Sifo-undersökning från maj 2011, där 22 procent svarade ja, 50 procent nej och 28 procent vet ej på frågan om svenskt Nato-medlemskap. I en motsvarande undersökning från Sifo i maj 2013 uppgick anhängarna av ett svenskt Nato-medlemskap till 32 procent och motståndarna till 40 procent.

Så visst går Nato-opinionen att påverka. Det kan vara på väg att hända något. Men så länge som inget av de politiska partier som vill att Sverige skall söka medlemskap i Nato tycker att frågan är tillräckligt viktig att ta strid för, så talar det mesta för att svenskarna Nato-skepsis kommer att bestå. Ingenting förändras av sig själv.

 Boken Vägskäl är en mastig volym med 43 kapitel fördelade på nära 800 sidor. Hela boken finns nu tillgänglig på SOM-institutets hemsida. Mitt kapitel kan läsas och hämtas här. 

Edward Snowden och kampen om kunskapen

Uppdaterat måndag 24 juni kl 22.40: Just nu är det inte många som vet var Edward Snowden befinner sig, och cirkusen kring honom snurrar vidare. Sakfrågan - USA:s enorma övervakning av telefon- och IT-nät - kommer i skymundan. Men jag har förståelse för att medielogiken just nu fokuserar på dramatiken kring Edward Snowden och jag hoppas och tror att debatten om sakfrågan kommer att ta ny fart när situationen kring Snowden stabiliserats.

Här och där har det gjorts stor affär av att USA har dragit in hans pass. Det tror jag är ett av Edward Snowdens mindre problem för tillfället. Hans möjligheter att resa styrs nästan uteslutande av politiska överväganden från de stater där han befinner sig, och statsmakten kan om den så vill kan utfärda tillfälliga resehandlingar.

USA har stora bekymmer att hantera den uppkomna situationen. Först tappar man ansiktet när Edward Snowden dyker upp som en vem som helst från ingenstans och avslöjar en amerikansk övervakning som är provocerande inte bara för den amerikanska befolkningen utan även för stora delar av omvärlden. Därefter misslyckas man med att få honom utlämnad. Misslyckandet innebär att man inte uppnår någon avskräckningseffekt i förhållande till andra personer som kanske funderar på att göra avslöjanden på samma sätt som Snowden. Misslyckandet innebär också att Barack Obamas ledaregenskaper ifrågasätts av den inhemska oppositionen och att trovärdigheten i USA:s stormaktsanspråk för sig ytteligare en törn.

Om detta och en del andra saker talade jag i dag i P3 Nyheter med Emanuel Karlsten.

*

I skrivande stund befinner sig den spionanklagade 30-årige Edward Snowden, som slagit larm om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten, på Moskvas flygplats Shermetjevo International. Hans vidare destination är ännu okänd. De senaste uppgifterna gör gällande att han avser att söka politisk asyl i Ecuador.

Edward Snowden och hans gärning illustrerar tydligt att vi lever i en tid alltmer präglad av öppenhet och transparens. Jag har tidigare skrivit om hur den digitala revolutionen revolutionerar förutsättningarna för diplomatin, där honnörsord som sekretess och diskretion hastigt blivit daterade. Tyst diplomati existerar inte längre. Öppenhet och transparens bidrar till ökad genomsynlighet och kontroll av den politiska makten. Men öppenhet och transparens urholkar också möjligheterna till integritet och enskildhet. Snowdens agerande illustrerar hur även integritetskränkningar blir offentliga.

Situationen är inte enkel. Å ena sidan ser vi  en kamp för att värna den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet i Sverige och mot PRISM i USA. Å andra sidan ser vi ett frivilligt offentliggörande av privatlivet via Facebook, Twitter och andra sociala medier. En dialektiker söker förstås den syntes som måste växa fram ur denna motsättning.. Jag tror syntesen här står att finna i en skarpare politisk mobilisering efter en ny politiska skiljelinje som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk.

Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens och PRISM:s hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks och i individer som Edward Snowden ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.


Om detta skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).

Debatten om proffsboxning och jämställdhet har väckt starka känslor

I början av veckan skrev jag på min blogg och på SVT Debatt om varför jag tycker att proffsboxning inte borde vara tillåtet i Sverige. Jag betonade att de "viktigaste argumenten mot proffsboxning är de medicinska skälen – de väl kända farorna med upprepade slag mot huvudet" och lyfte fram det etiskt olämpliga i att uppmuntra en idrott där man kan vinna genom att slå sin motståndare medvetslös.

Därutöver anförde jag en genusaspekt då den övervägande delen av de som tittar på proffsboxning är män och få enskilda sakfrågor uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som den om proffsboxning skall förbjudas eller ej. Proffsboxning i sin nuvarande form förhärligar våld mellan människor. Tillåtandet av proffsboxning legitimerar våldsförhärligandet och kan i förlängningen stärka våldets legitimitet i samhället. Eftersom det nästan alltid är män som misshandlar kvinnor har  kvinnor mycket att vinna på att våldets legitimitet inte förstärks. 

Texten var i mina ögon relativt harmlös. Huvudtesen - att tillåtandet av en våldsförhärligande verksamhet kan påverka normbildningen i samhället på ett sätt som stärker våldets legitimitet - kan knappast beskrivas som kontroversiell. Men i sociala medier utbröt ett ramaskri av samma omfattning och karaktär som när jag tidigare i år skrivit om trängselskatt och om Omar Mustafa.

Det är uppenbart att ämnen som trängselskatt, proffsboxning och islam inte lockar fram det bästa hos människan. Samlingen av okvädingsord riktade mot mig fick igår nya tillskott, varav "papphattarnas överpapphatt" och"ultragenusextremist" hörde till de mildare. På Svenska Dagbladets ledarblogg valde Ivar Arpi att i raljant ton återge min ståndpunkt felaktigt, t ex genom att påstå att jag menade att kvinnor inte borde boxas och att kvinnomisshandlare var "samma individer som gillar actionpackad sport". På Twitter skrev användaren Anna E @hallonsa: "Tror att Ulf Bjereld tillhör gruppen av män som tror att de ska få ligga mer om de talar ned allt som förknippas med manlighet".

Däremot kom Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson med en relevant invändning, då han menade att eftersom 2/3 av misshandelsoffren i Sverige är män vore det kanske männen mer än kvinnorna som tjänade på att våldets legitimitet försvagades. Helmerson har rätt i att vi tenderar att alltför lite fokusera på det manliga våldet som ett samhällsproblem. Däremot tycker jag att kvinnomisshandel skiljer sig från andra former av misshandel i det att den ofta utövas med andra syften och av andra skäl. Därför kan det också finnas ett värde i att diskutera och problematisera mäns våld mot kvinnor som ett särskilt problem.

Jag har behandlat problematiken i dessa frågor bland annat i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds,1998) samt i artikeln ”Children and the Gender Gap in Foreign Policy Issues” i  Gender & Society 2001:2. Se även min artikel om proffsboxningsförbud och jämställdhet, med Bo Rothstein på DN Debatt den 28 april 2003 (artikeln finns på Bo Rothsteins hemsida, i högerkolumnen under "nygammalt"). 

Proffsboxning, Frida Wallberg och genusperspektiv

Tillsammans med några goda vänner satt jag i fredags kväll på en sportpub i Kista och småtittade på den svenska boxningstjärnan Frida Wallbergs match mot australiensiskan Diana Prazak på Golden Ring-galan i Stockholm. Efter sjätte ronden bröt vi upp och drog vidare. När jag senare på kvällen fick veta vad som hade hänt susade två tankar direkt genom huvudet. Den första tanken var oro och sorg över det inträffade. Den andra tanken var att om vi hade stannat kvar på puben tio minuter till så hade vi fått se nedslagningen.

Jag är inte stolt över den andra tanken, för att uttrycka det milt. Den tanken är ett uttryck för den sensationalism och leka med döden-känsla vari merparten av intresset för professionell boxning har sin grund. Vi kan iaktta samma fenomen i Formel 1-cirkusen, och där tittarintresset för själva starten av racet inte enbart har sin grund i tävlingsmomentet.

Jag har tidigare varit kritisk till att tillåta proffsboxning i Sverige. Jag blir inte mindre kritisk efter denna tragiska händelse. I Aftonbladet skriver journalisten Stefan Alfelt om "moralpanik" och "förbudshysteri". Moralpanik och förbudshysteri är ord som används i syfte att förlöjliga sin meningsmotståndare i diskussioner som har sin utgångspunkt i genuina värdekonflikter.


Det finns förstås ett genusperspektiv i diskussionen. Det är män som tittar på boxning. Det är män som tittar på Formel 1. Nästan ingen annan enskild sakfråga uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som inställning till proffsboxning. Studier har visat att ett flertal av männen vill tillåta proffsboxning – ett klart flertal av kvinnorna vill att den skall vara förbjuden. För drygt tio år sedan skrev jag och Bo Rothstein en artikel tillsammans på DN Debatt där vi ur ett jämställdhstperspektiv kritiserade Mona Sahlins stöd till att åter tillåta proffsboxning i Sverige. Artikeln finns på Bo Rothsteins  hemsida (i högerkolumnen under "nygammalt").

Kluvenheten i mitt eget förhållningssätt är tydlig. Jag vill förbjuda proffsboxning, men har svårt att låta bli att titta när jag får chansen. Jag har förre tungviktsvärldsmästaren Sonny Listons autograf, och har i annat sammanhang beskrivit den som "pärlan i min samling". Ofullkomlig människa? Svar ja!

Mest av allt hoppas jag att Frida Wallberg inom kort skall bli riktigt frisk igen.

Reinfeldt talar klarspråk i regeringsfrågan. Bra!

Ibland får man rätt snabbare än man trott. För bara några dagar sedan skrev jag att om Sverigedemokraterna fick en vågmästarställning efter valet 2014 så skulle de övriga partierna i en omröstning i riksdagen släppa fram partiledaren för det största blocket som statsminister, till exempel genom att den förlorande sidan i stället för att rösta emot lägger ned sina röster. Och redan i dag träder Fredrik Reinfeldt fram i Expressen och säger just detta: Om de rödgröna tillsammans blir större än alliansens fyra partier, då är vi beredda att släppa fram dem till makten för att på det sättet säkerställa att vi isolerar Sverigedemokraterna från inflytande.

Reinfeldt betonar att hans utfästelse förutsätter att Stefan Löfven och de rödgröna lovar samma sak. Jag förutsätter att så också blir fallet. Utfästelsen är klok i det att den utestänger Sverigedemokraterna från allt inflytande över regeringsbildningen utan att den tummar på några demokratiska principer.

Reinfeldts utfästelse är inte bara statsmannaaktig. Den är också politiskt klok i det att den binder en allt mer ihålig allians tätare samman. Om alliansen förlorar valet läggs allianssamarbetet för fäfot. Det är inget konstigt i det. Men det har börjat resas tvivel om alliansens förmåga att hålla samman även vid en valseger och om inte en blocköverskridande majoritetsregering egentligen vore att föredra. Reinfeldt väljer i artikeln att uttala sig å hela alliansens vägnar, det vill säga även om hur Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna skulle rösta i en votering om Stefan Löfven som statsminister. Jag undrar hur väl förankrat Reinfeldts utspel var hos dessa partier. I vilket fall är det politiskt omöjligt för Jan Björklund, Göran Hägglund och Annie Lööf att nu gå ut och säga att de har en annan uppfattning än statsministern i frågan.

Innebär utfästelsen några hinder mot en blocköverskridanderegering efter valet? Jag tror inte det. Visserligen bidrar utfästelsen till att förstärka bilden av två block som huvudalternativen i svensk politik. Men samtidigt är det uppenbart att utfästelsen endast avser en situation där de olika partierna verkligen vill fortsätta samarbetet inom respektive block. Om Miljöpartiet till exempel hellre skulle vilja samregera med alliansen eller om Folkpartiet och Centerpartiet skulle föredra Socialdemokraterna får vi en helt ny situation. Men dessa scenarier är i dag i högsta grad osannolika. Hur de i så fall bör hanteras i en riksdagsomröstning får man ta därifrån och då - alla hypotetiska utfall kan inte bedömas i förväg.

Ser fram mot mediernas uppföljningsfrågor till Reinfeldts allianskamrater och till Stefan Löfven i denna fråga under dagen.

Syrien - om vanmakt och om vad västmakterna kan göra

Uppdaterat fredag 14 juni kl 10.00: President Barack Obamas besked att USA är berett att sända vapen till de syriska rebellerna är olycksbådande. Risken är stor att konflikten i Syrien än mer utvecklas till ett ställföreträdande krig mellan regionala stormaktsintressen i området. I dagsläget tyder inget på att rebellerna med militära medel kommer att lyckas störta Assad-regimen. I stället ser jag nu möjligheten att USA:s besked leder till att Iran och Ryssland intensifierar sina vapenleveranser till den syriska regeringen.

Jag har inga som helst illusioner om Assad-regimens grymhet. Det är mycker möjligt att den har använt kemiska stridsmedel, även om jag inte känner till några belägg för den saken. Jag har dessvärre inga illusioner om rebellstyrkornas grymhet heller. Om kemiska vapen använts finns det dessvärre också en möjlighet att det är rebellerna som använt dem.

Min positiva tolkning av Barack Obamas besked är att det främst syftar till att tillfredsställa en frustrerad hemmaopinion samt - framför allt -  att öka pressen på rebellerna att delta i den planerade fredskonferensen i Genève senare i sommar. Fredskonferensen är ett av de få hopp som ännu finns om ett stopp på massdödandet och konfliktens eskalering till grannländerna. I en sådan konferens måste inte bara Ryssland utan även Iran tillåtas spela en diplomatisk och politisk roll. Det är den beska sanningen.

*

Det ohyggliga dödandet i Syrien fortsätter. Över 80 000 människor, varav hälften civila, beräknas ha dödats sedan striderna bröt ut för drygt två år sedan. Striderna riskerar nu genom Hizbollahs ingripande på Assad-regeringens sida att sprida sig till Libanon.

Varför är omvärlden så passiv och låter stillatigande dödandet fortsätta? Frågan hörs då och då i debatten och den är framför allt ett uttryck för den vanmakt många människor känner inför den grymma och plågsamma händelseutvecklingen. (Jag diskuterade temat i Konflikt i P1 tillsamman med Johanne Hildebrandt för några veckor sedan.)

Vanmakten har sin grund i att det inte finns någon enkel eller självklar väg för hur omvärlden skulle kunna bidra till ett snabbt slut på dödandet. I dag tyder inte mycket på att den splittrade rebellrörelsen med militära medel kan störta Bashar Assad och hans regering.Så länge rebellrörelsen är splittrad finns i stället en allvarlig risk att vapenleveranser till oppositionen bidrar till fler civila dödsoffer och en ökad etnifiering av konflikten. Västmakterna har också, kanske på ett olyckligt sätt, bundit sig vid masten för att Assad måste bort. Det är svårare att få igång samtal om vapenvila och politiska processer om den ene parten förvägras legitimitet vid förhandlingsbordet.

Vi ser nu en allvarlig etnifiering av konflikten i Syrien, där sunni ställs mot shia på samma sätt som bosnier, kroater och serber plötsligt ställdes mot varandra i det blodiga kriget på Balken efter Titos död och Jugoslaviens upplösning. Etnifieringen gör kriget i Syrien till en arena där andra stater i Mellanöstern försöker stärka sin maktställning. Sunnidominerade Saudiarabien och Qatar stöder den syriska sunnidominerade oppositionen, shiadominerade Irak och framför allt Iran sluter upp bakom Assad-regeringen.

Grunden för konflikten i Syrein är förstås varken etnisk eller religiös, utan handlar om makt och inflytande mellan olika sociala grupper. Etnifieringen döljer dessa egentliga skiljelinjer och bidrar till en mobilisering som på båda sidor blir allt mer oförsonlig och försvårar kompromisser.

Visst kan omvärlden agera mer kraftfullt än vad som hittills varit fallet. Prioritet nummer ett under rådande omständigheter måste vara att få till stånd ett eld upphör, i syfte att vinna tid för att lägga grunden till en politisk lösning och ge humanitära hjälporganisationer förbättrade möjligheter att arbeta. I syfte att åstadkomma ett sådant eld upphör bör västmakterna förhandla med Ryssland om ett stopp för ryska vaenleveranser till Assad-regeringen. Internationell närvaro i Syrien kommer att vara nödvändig i någon form. Den planerade fredskonferensen i Genève i juli skulle kunna bli ett konstruktivt steg på vägen. Men i i stället för att diskutera dessa saker har många väststater ägnat sig åt att sura över Rysslands agerande i säkerhetsrådet och att ge halvhjärtade löften om att eventuellt i en framtid sända vapen till rebellerna. Det är kraftlöst och det är inte kreativt.

Jag hör inte riktig Sveriges röst i denna process. Vad säger Carl Bildt?

SCB:s partisympatiundersökning och regeringsfrågan

Dagens partisympatiundersökning från SCB blev en glad läsning för de rödgröna. Socialdemokraterna och Miljöpartiet är större än alliansen, samtidigt som Sverigedemokraterna förlorat sin vågmästarroll. Resultatet gör det nu än svårare för Fredrik Reinfeldt att påstå att det inte finns något regeringsalternativ vid sidan av alliansen. De rödgröna partierna vinner arbetsro, samtidigt som allianspartierna utsätts för en allt hårdare press att hitta en väg att bryta den negativa cirkeln.


I dagens mätning skiljer det nära tio procentenheter mellan de rödgröna partiernas 50.5 procent och alliansens 40.7 procent. Mätningen är absolut ingen kristallkula, men det har mig veterligen aldrig hänt att något av de båda blocken hämtat upp ett så stort underläge i en SCB-mätning ett drygt år före valet. Ingenting är omöjligt, men det vore egendomligt om inte de fyra allianspartierna var för sig någonstans i bakhuvudet började fundera över hur man skall positionera sig i händelse av ett valnederlag 2014. Börjar man tänka i de banorna riskerar tankarna att bli självuppfyllande.

För Sverigedemokraterna är mätningen frustrerande. Partiet ligger två procentenheter över sitt valresultat men skulle stå helt utan politiskt inflytande om undersökningen blev valresultat.

Även om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarposition efter valet har övriga partier hittills inte visat någon som helst vilja att släppa in dem i värmen. En del tror att det skulle bli svårt för Stefan Löfven att bilda regering om de rödgröna blir större än alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Det tror inte jag. Visserligen skulle Sverigedemokraterna tillsammans med allianspartierna då kunna rösta ned förslag om att utse Stefan Löfven till statsminister. Men ett sådant utfall skulle leda till politiskt kaos och i förlängningen kanske ett nyval. Jag tror därför att de rödgröna och alliansen enas om principen "störst block vinner", vilket innebär att partiledaren för det största blocket kommer att släppas fram som statsminister, till exempel genom att den förlorande sidan i stället för att rösta emot lägger ned sina röster i en omröstning.

Skulle en rödgrön regering med Sverigedemokraterna i vågmästarposition bli svagare än dagens alliansregering? Sverigedemokraterna har ju under denna mandatperiod utnyttjat sin vågmästarställning till att stödja alliansregeringen i upp mot 90 procent av de viktiga omröstningarna i riksdagen och därmed, menar en del, i praktiken profilerat sig som ett högerparti och som ett stödparti till regeringen. Ja, på ett sätt skulle en rödgrön minoritetsregering bli svagare än alliansens nuvarande minoritetsregering, eftersom man inte skulle kunna räkna med samma stöd från Sverigedemolkraterna som alliansregeringen har fått. Å andra sidan är det inte realistiskt att alliansen skulle kunna bilda regering om de rödgröna partierna är större. En sådan regering skulle ju bli beroende av ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna på ett helt annat sätt än vad dagens regering är. I dag räcker det med att Sverigedemokraerna lägger ned sina röster så vinner alliansregeringen omröstningen. Men om de rödgröna partierna är större än alliansen skulle en alliansregering vara beroende av att Sverigedemokraterna inte nöjde sig med att lägga ned sina röster utan i stället aktivt stödde regeringens linje. En sådan alliansregering skulle inte bli långlivad och den skulle också ge Sverigedemokraterna ett politiskt inflytande som inget parti vill ge dem.

Om alliansen förlorar valet och Sverigedemokraterna blir vågmästare får vi i stället en rödgrön minoritetsregering (sannolikt bestående av Socialdemokraerna och Miljöpartiet) som söker långsiktiga uppgörelser över blockgränsen i viktiga frågor. Ett helt nytt politiskt landskap får möjlighet att veckla ut sig.

Där är vi inte än. I dagsläget är det visserligen inte mycket som talar för en tredje raka valseger för alliansen. Men rörliga väljare och partier som har 15 månader på sig att utifrån ideologiska och strategiska överväganden välja nya vägar innebär att mycket kan hända. Ännu är ingen rökt.

Jag kommenterar SCB-mätningen för bland annat TT och Reuters.