I dag publicerar DN/Ipsos en i raden av närmast katastrofala opinionsmätningar för Allianspartierna. De rödgröna partierna får 53.1 procent mot Alliansens 37,9 procent, en blockskillnad på hela 15.2 procentenheter. Både Kristdemokraterna och Centerpartiet ligger under spärren. Centerpartiet får med sina 3.1 procent sitt sämsta resultat sedan mätningarna inleddes för 35 år sedan.
Det ska f-n vara partisekreterare och väckas av Ekot för att kommentera så dystra opinionssiffror. Det gäller att inte förneka problemen men samtidigt ingjuta mod i medlemskåren genom att visa en konstruktiv väg framåt. Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson regredierade i Ekots morgonsändning till samma tomma retorik som partisekreterare lätt gör när de egentligen är handfallna: Det är inga roliga siffror. Nu måste vi jobba stenhårt och visa väljarna vad Centerpartiet står för. (...) Vi får se till att jobba så det blir ännu tydligare vad vi står för.
"Jobba stenhårt" och "bli tydligare". Dessa mantra upprepas ofta av partisekreterare och andra partiföreträdare när dåliga opinonssiffror skall kommenteras. Det är förstås inget fel med att vilja jobba hårdare. Men det är nog svårt att hitta en politisk analytiker som hävdar att partiets dåliga opinionssiffror har sin grund i att man inte jobbar tillräckligt hårt.
När det gäller behovet av ökad tydlighet har jag tidigare visat att kravet på "ökad tydlighet" kan betyda åtminstone fyra olika saker:
1.
Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna skulle
också uppskatta den om de bara kände till den. Vi måste därför bli
bättre på att berätta om den. Vi måste bli tydligare!
2. Vi har
en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna känner till den,
men uppskattar den inte eftersom de inte har förstått hur bra den är. Vi
måste därför bli bättre på att förklara den. Vi måste bli tydligare!
3.
Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna känner till
den och uppskattar den, men har svårt att skilja den från den politik
som en del av de andra partierna för fram. Vi måste därför bli bättre på
att synliggöra vad som skiljer vår politik från de övriga partiernas
politik. Vi måste bli tydligare!
4. Vi har just nu inte en bra
politik. Våra förslag är vaga och det är oklart hur de hänger ihop till
en helhet. Vi måste kraftsamla för att skapa en sammanhängande politik
som vi kan föra fram inför väljarna. Vi måste bli tydligare!
Så länge en partiföreträdare som ropar efter "ökad tydlighet" inte
preciserar uttrycket enligt ovan blir ropet meningslöst och bidrar i
stället till ökad otydlighet i debatten.
Michael Arthursson får inte mycket hjälp av sin partiledare Annie Lööf med att bringa reda i frågan kring vad som orsakat Centerpartiets kris. I en intervju i P1 Morgon i morse är Annie Lööfs enda analys till de rekordlåga opinionssiffrorna att det behövs ökad tydlighet och att Centerpartiet brukar ligga lågt under mellanvalsperioden. Det blir pinsamt när journalisten lätt provocerad konstaterar: Det måste väl finnas en djupare analys än så!?, varpå Annie Lööf bara upprepar sitt svar om behovet av ökad tydlighet.
Jag tror fortfarande att Centerpartiet har goda möjligheter att klara sig kvar i riksdagen i höstens val. Men då måste partiet utmejsla profilfrågor som gör avtryck i opinionen, förslagsvis inom områden som landsbygdspolitik och miljöpolitik. Har partiet den viljan och förmågan, eller tänker man gå på i gamla hjulspår i en falsk förvissning om att det bara handlar om att "jobbar hårdare" och "vara tydligare"?
2014-01-28
Sverigedemokraterna och det påstådda fifflet med partibidrag
I dag publicerar Aftonbladet uppgifter om att Sverigedemokraterna skulle ha lurat till sig miljonbelopp från riksdagens partibidragsnämnd för ett kvinnoförbund som inte fanns. Partiet skulle, enligt Sverigedemokraternas dåvarande kanslichef Daniel Assai, i sin ansökan ha lämnat medvetet felaktiga uppgifter om "Sverigedemokraternas Kvinnoförbund". Syftet med de falska uppgifterna skulle ha varit att stärka ansökan samt ge partiledningen handlingsfrihet att använda eventuellt beviljade medel efter eget tycke i partiarbetet. Riksenheten för polismål granskar nu om Sverigedemokraterna kan ha gjort sig skyldig till bedrägeri.
Två saker blir nu relevanta. För det första: Har Sverigedemokraterna agerat på ett oärligt sätt? För det andra: Vilka blir de politiska konsekvenserna för Sverigedemokraterna?
På frågan om huruvida Sverigedemokraterna agerat oärligt måste vi skilja mellan oärligt i betydelsen omoraliskt och oärligt i betydelsen olagligt. Om agerandet varit olagligt eller inte blir något som rättsväsendet får ta ställning till. När det gäller den eventuella omoralen påstår Daniel Assai att styrelseprotokoll förfalskades och årsmöten hittades på, allt i syfte att stärka ansökan. Paula Bieler, pressekreterare och styrelseledamot vid SD-kvinnorna, säger att det var Daniel Assai själv som på eget bevåg förfalskade protokollen. Att Sverigedemokraterna i sin ansökan har justerat verkligheten förefaller belagt - däremot är det i skrivande stund en trovärdighetsfråga om vem som bär ansvaret för denna justering.
Vilka blir då de politiska konsekvenserna för Sverigedemokraterna? Det är ännu lite för tidigt att säga. Vi vet inte om några olagligheter har begått eller exakt var ansvaret för de felaktigt inrapporterade uppgifterna ligger. Men en sak vet vi. Jinmie Åkesson skrev personligen under ansökan, och därför riskerar skandalen att kleta fast vid honom personligen på ett sätt som andra skandaler kring Sverigedemokraterna inte har gjort.
Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har visat att opinionseffekterna av politiska skandaler oftast är kortvariga. Sverigedemokraterna har tidigare också visat sig närmas immuna mot skandaler, till och med när de gällt järnrörsviftande på öppen gata. Fiffel med bidragspengar är kanske heller inget som får den främlingsfientliga delen av Sverigedemokraternas väljarkår att dra öronen åt sig.
Men dessa ständiga skandaler gör uppförsbacken än brantare för Sverigedemokraterna när det gäller deras strävan att locka till sig en bredare krets av väljarkåren. Om det kan styrkas att Sverigedemokraternas ledning medvetet lämnade in felaktiga uppgifter i syfte att lura till sig bidrag från riksdagen kan denna skandal drabba partiet hårdare än vad de tidigare skandalerna har gjort. Jag tror också det på sikt är jobbigt för partiet att hela tiden behöva hantera skandaler och förknippas med skandaler av olika slag. Politikutvecklingen och det strategiska förnyelsearbetet blir lidande. Väljarna kan tröttna. Vi får nu avvakta vad åklagaren kommer fram till och om Aftonbladet har ytterligare uppgifter som väntar på publicering.
Två saker blir nu relevanta. För det första: Har Sverigedemokraterna agerat på ett oärligt sätt? För det andra: Vilka blir de politiska konsekvenserna för Sverigedemokraterna?
På frågan om huruvida Sverigedemokraterna agerat oärligt måste vi skilja mellan oärligt i betydelsen omoraliskt och oärligt i betydelsen olagligt. Om agerandet varit olagligt eller inte blir något som rättsväsendet får ta ställning till. När det gäller den eventuella omoralen påstår Daniel Assai att styrelseprotokoll förfalskades och årsmöten hittades på, allt i syfte att stärka ansökan. Paula Bieler, pressekreterare och styrelseledamot vid SD-kvinnorna, säger att det var Daniel Assai själv som på eget bevåg förfalskade protokollen. Att Sverigedemokraterna i sin ansökan har justerat verkligheten förefaller belagt - däremot är det i skrivande stund en trovärdighetsfråga om vem som bär ansvaret för denna justering.
Vilka blir då de politiska konsekvenserna för Sverigedemokraterna? Det är ännu lite för tidigt att säga. Vi vet inte om några olagligheter har begått eller exakt var ansvaret för de felaktigt inrapporterade uppgifterna ligger. Men en sak vet vi. Jinmie Åkesson skrev personligen under ansökan, och därför riskerar skandalen att kleta fast vid honom personligen på ett sätt som andra skandaler kring Sverigedemokraterna inte har gjort.
Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har visat att opinionseffekterna av politiska skandaler oftast är kortvariga. Sverigedemokraterna har tidigare också visat sig närmas immuna mot skandaler, till och med när de gällt järnrörsviftande på öppen gata. Fiffel med bidragspengar är kanske heller inget som får den främlingsfientliga delen av Sverigedemokraternas väljarkår att dra öronen åt sig.
Men dessa ständiga skandaler gör uppförsbacken än brantare för Sverigedemokraterna när det gäller deras strävan att locka till sig en bredare krets av väljarkåren. Om det kan styrkas att Sverigedemokraternas ledning medvetet lämnade in felaktiga uppgifter i syfte att lura till sig bidrag från riksdagen kan denna skandal drabba partiet hårdare än vad de tidigare skandalerna har gjort. Jag tror också det på sikt är jobbigt för partiet att hela tiden behöva hantera skandaler och förknippas med skandaler av olika slag. Politikutvecklingen och det strategiska förnyelsearbetet blir lidande. Väljarna kan tröttna. Vi får nu avvakta vad åklagaren kommer fram till och om Aftonbladet har ytterligare uppgifter som väntar på publicering.
2014-01-26
Alliansregeringen - mellan skattefrågans Skylla och Karybdis
Båd stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner. Många äro de som lett i mjugg när vår tids socialdemokrater sjungit Internationalens fjärde vers, i Henrik Menanders översättning från 1902.
Höga skatter var ett av de instrument som Socialdemokraterna använde i bygget av den svenska välfärdsstaten, från 1930-talet och de följande decennierna. Det är således den svenska vänstern som gått i spetsen för de internationellt sett höga svenska skatterna. Borgerligheten och kanske särskilt Högerpartiet/Moderaterna har för det mesta förordat sänkta skatter. Särskilt den nu sittande Alliansregeringen har profilerat sig som en skattesänkarregering, där jobbskatteavdragen avlöst varandra i en tillsynes aldrig sinande ström. Alliansen har betonat att många medborgare fått mer pengar i plånboken, de rödgröna partierna har hävdat att Alliansregeringen lånat pengar till skattesänkningar i stället för att satsa på nödvändiga investeringar i infrastruktur, skola och sjukvård.
Men de senaste veckorna har debattlandskapet förändrats. I förra söndagens Agenda i SVT påstod finansminister Anders Borg att det nu är slut på Alliansens skattesänkarpolitik: Vi är inte i ett läge där vi har råd med några stora skattesänkningar. När vi blickar framåt kan det bli aktuellt med vissa skattehöjningar. Ungefär samtidigt berättade folkpartiledaren Jan Björklund att Folkpartiet nu byter fot i en av sina profilfrågor - från att enträget ha krävt att den så kallade värnskatten skulle avskaffas säger nu Björklund att värnskatten skall finnas kvar för överskådlig tid framöver.
Det finns två skäl till att Alliansregeringen nu försöker förflytta sig från skattesänkarpositionen. För det första har Alliansen de facto genomfört de flesta av de skattesänkningar som man avsåg att genomföra under sina båda mandatperioder. För det andra finns det tydliga tecken på en skattesänkartrötthet i den svenska opinionen. Den politiska debatten har alltmer börjat kretsa kring konkreta samhällsproblem i form av skyhög ungdomsarbetslöshet, krisen i skolan, brister inom vård och omsorg och järnvägens bekymmer. Dessa problem löses inte genom skattesänkningar, utan i stället genom investeringar och reformer som kräver resurser. Alla dessa jobbskatteavdrag som kom och gick - trodde vi verkligen att det var livet?
Alliansregeringens nya linje ställer Socialdemokraterna inför ett strategiskt val. Skall Socialdemokraterna argumentera för att Alliansens nya linje bara är ett spel för gallerierna - om Alliansen får förnyat förtroende i höstens val så kommer man att fortsätta låna till skattesänkningar oavsett vad man säger nu och i den kommande valrörelsen. Eller skall Socialdemokraterna i stället pressa Allianspartierna på besked om vilka skatter man avser att höja och försöka utnyttja den oenighet som i så fall skulle kunna skönjas mellan de enskilda Allianspartierna?
Allianspartierna seglar just nu mellan skattefrågans Skylla och Karybdis. Ett bibehållande av skattesänkarprofilen innebär att man kommer i otakt med opinionen och med samhällsdebatten. Ett avvikande från skattesänkarpolitiken innebär risk för bristande trovärdighet och intern splittring, samt att den nya linjen uppfattas som ett opportunistiskt flipp-floppande i jakten på väljarnas röster.
När Odysseus skulle passera mellan Skylla och Karybdis gick det inte så bra - han förlorade hela sitt skepp och alla sina män. Odysseus ensam överlevde passagen. Kommer Fredrik Reinfeldt att lyckas bättre? Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund har skäl till oro.
Höga skatter var ett av de instrument som Socialdemokraterna använde i bygget av den svenska välfärdsstaten, från 1930-talet och de följande decennierna. Det är således den svenska vänstern som gått i spetsen för de internationellt sett höga svenska skatterna. Borgerligheten och kanske särskilt Högerpartiet/Moderaterna har för det mesta förordat sänkta skatter. Särskilt den nu sittande Alliansregeringen har profilerat sig som en skattesänkarregering, där jobbskatteavdragen avlöst varandra i en tillsynes aldrig sinande ström. Alliansen har betonat att många medborgare fått mer pengar i plånboken, de rödgröna partierna har hävdat att Alliansregeringen lånat pengar till skattesänkningar i stället för att satsa på nödvändiga investeringar i infrastruktur, skola och sjukvård.
Men de senaste veckorna har debattlandskapet förändrats. I förra söndagens Agenda i SVT påstod finansminister Anders Borg att det nu är slut på Alliansens skattesänkarpolitik: Vi är inte i ett läge där vi har råd med några stora skattesänkningar. När vi blickar framåt kan det bli aktuellt med vissa skattehöjningar. Ungefär samtidigt berättade folkpartiledaren Jan Björklund att Folkpartiet nu byter fot i en av sina profilfrågor - från att enträget ha krävt att den så kallade värnskatten skulle avskaffas säger nu Björklund att värnskatten skall finnas kvar för överskådlig tid framöver.
Det finns två skäl till att Alliansregeringen nu försöker förflytta sig från skattesänkarpositionen. För det första har Alliansen de facto genomfört de flesta av de skattesänkningar som man avsåg att genomföra under sina båda mandatperioder. För det andra finns det tydliga tecken på en skattesänkartrötthet i den svenska opinionen. Den politiska debatten har alltmer börjat kretsa kring konkreta samhällsproblem i form av skyhög ungdomsarbetslöshet, krisen i skolan, brister inom vård och omsorg och järnvägens bekymmer. Dessa problem löses inte genom skattesänkningar, utan i stället genom investeringar och reformer som kräver resurser. Alla dessa jobbskatteavdrag som kom och gick - trodde vi verkligen att det var livet?
Alliansregeringens nya linje ställer Socialdemokraterna inför ett strategiskt val. Skall Socialdemokraterna argumentera för att Alliansens nya linje bara är ett spel för gallerierna - om Alliansen får förnyat förtroende i höstens val så kommer man att fortsätta låna till skattesänkningar oavsett vad man säger nu och i den kommande valrörelsen. Eller skall Socialdemokraterna i stället pressa Allianspartierna på besked om vilka skatter man avser att höja och försöka utnyttja den oenighet som i så fall skulle kunna skönjas mellan de enskilda Allianspartierna?
Allianspartierna seglar just nu mellan skattefrågans Skylla och Karybdis. Ett bibehållande av skattesänkarprofilen innebär att man kommer i otakt med opinionen och med samhällsdebatten. Ett avvikande från skattesänkarpolitiken innebär risk för bristande trovärdighet och intern splittring, samt att den nya linjen uppfattas som ett opportunistiskt flipp-floppande i jakten på väljarnas röster.
När Odysseus skulle passera mellan Skylla och Karybdis gick det inte så bra - han förlorade hela sitt skepp och alla sina män. Odysseus ensam överlevde passagen. Kommer Fredrik Reinfeldt att lyckas bättre? Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund har skäl till oro.
2014-01-23
Max-affären - om yttrandefrihet och frihet att äta var man vill
Jag blev inte blev särskilt upprörd över att hamburgerkedjan Max i ett brev till sina anställda ondgjorde sig för en höjning av restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna vid en rödgrön valseger. Självklart har du som arbetsgivare rätt att delta i den politiska opinionsbildningen på samma sätt som alla andra. Vi lever i ett fritt land.
På samma sätt är det helt naturligt att de som ogillar Max politiska agitation kanske väljer att äta på någon annan hamburgerrestaurang. Som konsument har du rätt att äta på vilken restaurang du vill och det är en rätt man kan utnyttja på det sätt man vill. Vi lever i ett fritt land.
Svårare är det egentligen inte. Men under gårdagen var det en och annan på den borgerliga kanten som provocerades och tyckte det var omoraliskt att sluta äta på Max, eftersom Max ju bara berättat sanningen. Det är en borgerlig ovana att se den egna ståndpunkten som opolitisk och som ett uttryck för sanningen eller för "förnuftet". Nu fick man känslan att några tyckte att Max tidigare kunder skulle tvingas att fortsätta äta på Max, för annars vore det så synd om Max personal. Det kan vara värt att påminna om att det är arbetsgivaren som har ansvar för sin personal, inte kunderna.
Det vore en fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer att få stora konsekvenser för vår tillväxt. Fullständig katastrof var ordet, sa Bull. Kanske lika mycket en "fullständig katastrof" som den många restaurangägare ojade sig för när rökförbudet på restauranger en gång infördes. Då framställde rökförbudsreformen som ett dråpslag mot branschen och restaurangdöden sades stå för dörren. Vi vet hur det blev. Restauranglivet blomstrar och det är sannerligen inte många som vill ha tillbaka rökningen på krogen.
Arbetsgivaren har makt över sina anställda. Med makt följer ansvar. Nyttjar du din makt till att bedriva politisk agitation i ett brev till dina anställda får du också acceptera att ditt agerande väcker känslor och reaktioner. Din frihet som arbetsgivare att att agera politiskt motsvaras av konsumentens frihet att handla var hen vill. Svårare än så är det inte.
På samma sätt är det helt naturligt att de som ogillar Max politiska agitation kanske väljer att äta på någon annan hamburgerrestaurang. Som konsument har du rätt att äta på vilken restaurang du vill och det är en rätt man kan utnyttja på det sätt man vill. Vi lever i ett fritt land.
Svårare är det egentligen inte. Men under gårdagen var det en och annan på den borgerliga kanten som provocerades och tyckte det var omoraliskt att sluta äta på Max, eftersom Max ju bara berättat sanningen. Det är en borgerlig ovana att se den egna ståndpunkten som opolitisk och som ett uttryck för sanningen eller för "förnuftet". Nu fick man känslan att några tyckte att Max tidigare kunder skulle tvingas att fortsätta äta på Max, för annars vore det så synd om Max personal. Det kan vara värt att påminna om att det är arbetsgivaren som har ansvar för sin personal, inte kunderna.
Det vore en fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer att få stora konsekvenser för vår tillväxt. Fullständig katastrof var ordet, sa Bull. Kanske lika mycket en "fullständig katastrof" som den många restaurangägare ojade sig för när rökförbudet på restauranger en gång infördes. Då framställde rökförbudsreformen som ett dråpslag mot branschen och restaurangdöden sades stå för dörren. Vi vet hur det blev. Restauranglivet blomstrar och det är sannerligen inte många som vill ha tillbaka rökningen på krogen.
Arbetsgivaren har makt över sina anställda. Med makt följer ansvar. Nyttjar du din makt till att bedriva politisk agitation i ett brev till dina anställda får du också acceptera att ditt agerande väcker känslor och reaktioner. Din frihet som arbetsgivare att att agera politiskt motsvaras av konsumentens frihet att handla var hen vill. Svårare än så är det inte.
2014-01-20
Sören Holmberg, Birger Jarl och Svea Rikes vagga
Statsvetarprofessorn och nestorn inom svensk valforskning Sören Holmberg har alltid varit mån om sin integritet. Så brukar han till exempel inte utan stolthet påstå att inte ens hans familj vet vilket parti han röstar på. Ett påstående som brukar få hans hustru Britt-Marie Mattsson att le i mjugg och halvhögt mumla; "Ja, det kan han ju inbilla sig...".
En lite mer personlig sida av sig själv än den som de flesta känner genom TV-rutan visar Sören Holmberg upp i kapitlet "Urbirger" i boken "Från Beowulf till Stikkan Andersson. Ett skaraborgskt porträttgalleri" (red Niklas Schiöler & Karl-Erik Tysk), utgiven av Skaraborgs Akademi (2013). Vid sidan av statsvetenskapen hyser Sören Holmberg ett brinnande intresse för svensk historia, och särskilt den del av svensk historia som utspelat sig i Västergötland, särskilt Skaraborg. Sören Holmberg är bördig från Ljungstorp på Billingens västra sluttning strax ovanför Varnhems kyrka i trakterna mellan Skövde och Skara. Birger Jarl ligger begravd i Varnhems kyrka och Sören Holmberg bär namnet Birger liksom flera andra manliga medlemmar av den Holmbergska familjen också gör.
I sitt kapitel beskriver Sören Holmberg Birger Jarls - eller Urbirger som han kallar honom - väg till makten och hur Birger Jarl i mitten av 1250-talet började bygga samman Svea Rike. "Struktur betyder som oftast mer än aktör", skriver Sören Holmberg, vilket osökt får mig att tänka på att han också ständigt tonar ned partiledareffekterna i den svenska politiken. Men trots strukturernas makt berättar Sören Holmberg dramatiskt om Birger Jarls vägval i samband med statsbygget och ställer kreativa kontrafaktiska frågor om vad som kanske kunde ha gått annorlunda. Sveriges historia efter Birger Jarl präglas av ständiga krig, framförallt med Danmark och med Ryssland i öster. Var det nödvändigt att det blev så?
Stockholm firar 1252 som sitt grundarår och Birger Jarl brukar få äran av att vara grundaren. Genom Stockholm försköts Svea Rikes tyngdpunkt österut, till Mälaren och Östersjön. Det är i öster som handeln och stadsbyggnaden expanderar, krigstågen går till Finland, Ryssland och Estland. Men ungefär samtidigt, argumenterar Holmberg, som Stockholm bildas annekterar Birger Jarl genom ett avtal med Danmark ett område vid Göta älvs mynning. Annekteringen innebar att handelsvägen till Västerhavet från Lödöse och Västergötland inte längre låg i dansk-norska händer. Här fanns en potential för expansion västerut, i stället för österut, menar Holmberg. Men mer land och handel fanns att vinna i öst, och initialt mötte expansionen österut mindre motstånd än vad en expansion västerut skulle göra.
Expansionen österut blev en fortsättning och en fördjupning av en svensk krigisk erövringspolitik på andra sidan Östersjön som kom att pågå i femhundra år, fram till att Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809. Sören Holmberg skriver entusiastiskt: En satsning västerut med början under Birgers tid hade med all sannolikhet inte blivit lika höljd i krigisk "ära", men säkert mer fredlig och kanske också mer civilisatoriskt och ekonomiskt gynnsam. Vi hade fått färre krigare men fler handelsmän och reformatorer. Mer samarbete med England och Holland och färre krig med Ryssland och Polen. Se där vad som kan ha avgjorts när Birger öppnade sjövägen västerut samtidigt som han grundade Stockholm, och valde att gå österut.
Sören Holmbergs analys av Birger Jarl är inspirerad av Västgötaskolan, vilken lyfter fram Västergötlands kulturella och politiska betydelse under äldre tid. Sören Holmbergs första tentamen på Göteborgs universitet genomfördes en decemberkväll 1964, ett muntligt förhör av legendariske Erik Lönnroth på det nätta ämnet "all historia fram till 1500". Sören Holmberg var oerhört nervös och hade - enligt egen utsago - inte ätit på en vecka. Tentamen gick bra, och Erik Lönnroth försökte flera år senare dämpa Sören Holmbergs vurm för Västgötaskolan: Sören, Västgötaskolan är inte en åsikt, den är en åkomma. Enligt Sören Holmberg modererade Erik Lönnroth sin utsaga på senare år.
Det är alltid roligt när personer dyker upp i nya och oväntade sammanhang. Sören Holmbergs historieengagemang har varit väl känt, men det är första gången jag sett en längre text från honom i sammanhanget. Boken kan beställas via Skaraborgs Akademi (karl-erik.tysk@telia.com).
En lite mer personlig sida av sig själv än den som de flesta känner genom TV-rutan visar Sören Holmberg upp i kapitlet "Urbirger" i boken "Från Beowulf till Stikkan Andersson. Ett skaraborgskt porträttgalleri" (red Niklas Schiöler & Karl-Erik Tysk), utgiven av Skaraborgs Akademi (2013). Vid sidan av statsvetenskapen hyser Sören Holmberg ett brinnande intresse för svensk historia, och särskilt den del av svensk historia som utspelat sig i Västergötland, särskilt Skaraborg. Sören Holmberg är bördig från Ljungstorp på Billingens västra sluttning strax ovanför Varnhems kyrka i trakterna mellan Skövde och Skara. Birger Jarl ligger begravd i Varnhems kyrka och Sören Holmberg bär namnet Birger liksom flera andra manliga medlemmar av den Holmbergska familjen också gör.
I sitt kapitel beskriver Sören Holmberg Birger Jarls - eller Urbirger som han kallar honom - väg till makten och hur Birger Jarl i mitten av 1250-talet började bygga samman Svea Rike. "Struktur betyder som oftast mer än aktör", skriver Sören Holmberg, vilket osökt får mig att tänka på att han också ständigt tonar ned partiledareffekterna i den svenska politiken. Men trots strukturernas makt berättar Sören Holmberg dramatiskt om Birger Jarls vägval i samband med statsbygget och ställer kreativa kontrafaktiska frågor om vad som kanske kunde ha gått annorlunda. Sveriges historia efter Birger Jarl präglas av ständiga krig, framförallt med Danmark och med Ryssland i öster. Var det nödvändigt att det blev så?
Stockholm firar 1252 som sitt grundarår och Birger Jarl brukar få äran av att vara grundaren. Genom Stockholm försköts Svea Rikes tyngdpunkt österut, till Mälaren och Östersjön. Det är i öster som handeln och stadsbyggnaden expanderar, krigstågen går till Finland, Ryssland och Estland. Men ungefär samtidigt, argumenterar Holmberg, som Stockholm bildas annekterar Birger Jarl genom ett avtal med Danmark ett område vid Göta älvs mynning. Annekteringen innebar att handelsvägen till Västerhavet från Lödöse och Västergötland inte längre låg i dansk-norska händer. Här fanns en potential för expansion västerut, i stället för österut, menar Holmberg. Men mer land och handel fanns att vinna i öst, och initialt mötte expansionen österut mindre motstånd än vad en expansion västerut skulle göra.
Expansionen österut blev en fortsättning och en fördjupning av en svensk krigisk erövringspolitik på andra sidan Östersjön som kom att pågå i femhundra år, fram till att Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809. Sören Holmberg skriver entusiastiskt: En satsning västerut med början under Birgers tid hade med all sannolikhet inte blivit lika höljd i krigisk "ära", men säkert mer fredlig och kanske också mer civilisatoriskt och ekonomiskt gynnsam. Vi hade fått färre krigare men fler handelsmän och reformatorer. Mer samarbete med England och Holland och färre krig med Ryssland och Polen. Se där vad som kan ha avgjorts när Birger öppnade sjövägen västerut samtidigt som han grundade Stockholm, och valde att gå österut.
Sören Holmbergs analys av Birger Jarl är inspirerad av Västgötaskolan, vilken lyfter fram Västergötlands kulturella och politiska betydelse under äldre tid. Sören Holmbergs första tentamen på Göteborgs universitet genomfördes en decemberkväll 1964, ett muntligt förhör av legendariske Erik Lönnroth på det nätta ämnet "all historia fram till 1500". Sören Holmberg var oerhört nervös och hade - enligt egen utsago - inte ätit på en vecka. Tentamen gick bra, och Erik Lönnroth försökte flera år senare dämpa Sören Holmbergs vurm för Västgötaskolan: Sören, Västgötaskolan är inte en åsikt, den är en åkomma. Enligt Sören Holmberg modererade Erik Lönnroth sin utsaga på senare år.
Det är alltid roligt när personer dyker upp i nya och oväntade sammanhang. Sören Holmbergs historieengagemang har varit väl känt, men det är första gången jag sett en längre text från honom i sammanhanget. Boken kan beställas via Skaraborgs Akademi (karl-erik.tysk@telia.com).
2014-01-19
Partiledare och psykoterapeuter
Uppdatering söndag kl 21.05 återfinns längst ned i texten.
Ikväll är det premiär för programserien "Nyfiken på partiledaren" i SVT. I programserien intervjuas samtliga partiledare av psykoterapeuten Poul Perris och är ett led i SVT:s valsatsning. Syftet är att Poul Perris skall få partiledarna att "tala ut" om vad som lagt grunden till deras politiska engagemang och hur deras värderingar formats under uppväxtåren.
I förhandsdiskussionerna har många varit skeptiska och uttryck oro för en psykologisering och en personalisering av politiken, på ideologins och sakfrågornas bekostnad. Själv är jag positiv till programmets grundidé - att ge partiledarna generöst med tid att diskutera vilka händelser och tankegångar som legat till grund för deras ideologiska vägval och deras politiska ställningstaganden. I vår individualiserade tid skulle programmet kunna bidra till en intressant och relevant diskussion om politiskt uppvaknande, ideologiska utvecklingsvägar och relationen mellan det politiska, det personliga, det privata och det intima.
Men för att programmet skall bli intressant och relevant på det sättet krävs förstås att det är dit som redaktionsledningen och programledaren verkligen vill komma. Annars finns risken att programmet blir en amatörpsykologisk träskmark där yta och utanpåverk under pretentiösa former lyfts fram som ett slags djupsinne. Jag är inte övertygad om att just en psykoterapeut är bäst lämpad att leda detta program. Jag blir också lite orolig över att partiledarna förväntas "tala ut" i programmet (vad det nu innebär att "tala ut" - ett mer mångtydigt uttryck är svårt att finna). Poul Perris och redaktionen får gärna visa mig att min oro är obefogad.
Individualiseringen av samhället innebär inte nödvändigtvis att partiledarnas personliga egenskaper och livsstilar är så mycket mer i centrum nu än tidigare. Medieforskaren Johannes Bjerling har visat att personfixeringen i mediernas politikrapportering varit ganska stabil över tid. Men personifieringen tar sig uttryck i en intimisering av relationen till politikerna och politiker förekommer nu i genrer där de tidigare inte förekom. Klassiska exempel är statsminister Göran Perssons dans med kossan Doris i barnprogrammet Bolibompa 2006 eller när folkpartiledaren Lars Leijonborg valde att besvara frågan om huruvida han rakade pungen, i TV3-programmet Silikon år 2000.
Under de radikala 1960- och 1970-talen var fredsforskare och sociologer de främsta uttydarna av tidens tecken och ofta förekommande i medierna. Nyliberalismens 1980-tal innebar att de ersattes av nationalekonomerna i TV-soffor, i radiostudios och i tidningarnas nyhets- och debattartiklar. De senaste decennierna är det statsvetarna som övertagit rollen som samhällsjournalistikens favoritakademiker. I vår individualiserade, rättighetsfokuserade tid knackar psykologer och jurister på dörren och utmanar statsvetarna om orakelrollen. Det är mot det bakgrunden vi skall se valet av en psykoterapeut som programledare för serien "Nyfiken på partiledare".
Jag hoppas det blir ett sevärt och relevant program och återkommer i kväll när jag sett programmet med några korta kommentarer.
Uppdaterat söndag kl 21.05: Programmets styrka låg i att Jonas Sjöstedt fick utrymme att berätta om sin politiska utveckling och om enskilda händelser som påverkat honom. Men programmet brände aldrig till eller blev spännande - snarare lite feelgood-TV där ingen behövde bli orolig eller bekymra sig för något. Jag tycker heller inte att programmet gav någon fördjupad kunskap om varför Jonas Sjöstedt hamnade till vänster i politiken. "Jag var nog bara instinktivt vänster", sa Jonas Sjöstedt och längre kom aldrig intervjuaren.
Jag tyckte det var rörande när Jonas Sjöstedt berättade att han vid 13 års ålder liftade till Oslo och Helsingfors. Jag tillhör själv liftargenerationen och minns frihetskänslan och spänningen när jag liftade till Köpenhamn som 14-åring. I dag är det ont om liftare på de svenska vägarna.
Ikväll är det premiär för programserien "Nyfiken på partiledaren" i SVT. I programserien intervjuas samtliga partiledare av psykoterapeuten Poul Perris och är ett led i SVT:s valsatsning. Syftet är att Poul Perris skall få partiledarna att "tala ut" om vad som lagt grunden till deras politiska engagemang och hur deras värderingar formats under uppväxtåren.
I förhandsdiskussionerna har många varit skeptiska och uttryck oro för en psykologisering och en personalisering av politiken, på ideologins och sakfrågornas bekostnad. Själv är jag positiv till programmets grundidé - att ge partiledarna generöst med tid att diskutera vilka händelser och tankegångar som legat till grund för deras ideologiska vägval och deras politiska ställningstaganden. I vår individualiserade tid skulle programmet kunna bidra till en intressant och relevant diskussion om politiskt uppvaknande, ideologiska utvecklingsvägar och relationen mellan det politiska, det personliga, det privata och det intima.
Men för att programmet skall bli intressant och relevant på det sättet krävs förstås att det är dit som redaktionsledningen och programledaren verkligen vill komma. Annars finns risken att programmet blir en amatörpsykologisk träskmark där yta och utanpåverk under pretentiösa former lyfts fram som ett slags djupsinne. Jag är inte övertygad om att just en psykoterapeut är bäst lämpad att leda detta program. Jag blir också lite orolig över att partiledarna förväntas "tala ut" i programmet (vad det nu innebär att "tala ut" - ett mer mångtydigt uttryck är svårt att finna). Poul Perris och redaktionen får gärna visa mig att min oro är obefogad.
Individualiseringen av samhället innebär inte nödvändigtvis att partiledarnas personliga egenskaper och livsstilar är så mycket mer i centrum nu än tidigare. Medieforskaren Johannes Bjerling har visat att personfixeringen i mediernas politikrapportering varit ganska stabil över tid. Men personifieringen tar sig uttryck i en intimisering av relationen till politikerna och politiker förekommer nu i genrer där de tidigare inte förekom. Klassiska exempel är statsminister Göran Perssons dans med kossan Doris i barnprogrammet Bolibompa 2006 eller när folkpartiledaren Lars Leijonborg valde att besvara frågan om huruvida han rakade pungen, i TV3-programmet Silikon år 2000.
Under de radikala 1960- och 1970-talen var fredsforskare och sociologer de främsta uttydarna av tidens tecken och ofta förekommande i medierna. Nyliberalismens 1980-tal innebar att de ersattes av nationalekonomerna i TV-soffor, i radiostudios och i tidningarnas nyhets- och debattartiklar. De senaste decennierna är det statsvetarna som övertagit rollen som samhällsjournalistikens favoritakademiker. I vår individualiserade, rättighetsfokuserade tid knackar psykologer och jurister på dörren och utmanar statsvetarna om orakelrollen. Det är mot det bakgrunden vi skall se valet av en psykoterapeut som programledare för serien "Nyfiken på partiledare".
Jag hoppas det blir ett sevärt och relevant program och återkommer i kväll när jag sett programmet med några korta kommentarer.
Uppdaterat söndag kl 21.05: Programmets styrka låg i att Jonas Sjöstedt fick utrymme att berätta om sin politiska utveckling och om enskilda händelser som påverkat honom. Men programmet brände aldrig till eller blev spännande - snarare lite feelgood-TV där ingen behövde bli orolig eller bekymra sig för något. Jag tycker heller inte att programmet gav någon fördjupad kunskap om varför Jonas Sjöstedt hamnade till vänster i politiken. "Jag var nog bara instinktivt vänster", sa Jonas Sjöstedt och längre kom aldrig intervjuaren.
Jag tyckte det var rörande när Jonas Sjöstedt berättade att han vid 13 års ålder liftade till Oslo och Helsingfors. Jag tillhör själv liftargenerationen och minns frihetskänslan och spänningen när jag liftade till Köpenhamn som 14-åring. I dag är det ont om liftare på de svenska vägarna.
2014-01-17
Fittstim - vems kamp handlar det om?
I går torsdag hade Belinda Olssons uppmärksammade programserie "Fittstim - min kamp" premiär i SVT. Reaktionerna var i huvudsak antingen ljumma eller kritiska. Programmet anklagades bland annat för att förlöjliga feminismen och för att splittra kampen för ökad jämställdhet.
Ja, självklart är jag feminist. Så svarar jag om jag får frågan, även om jag liksom så många andra inte har någon bra definition på vad det innebär att vara feminist. Jag tycker att en av förtjänsterna med Belinda Olssons program var att det synliggjorde den spänning som finns inom det feministiska fältet, en spänning mellan feminism i frågor kring identitet, sexualitet och livsstil och en feminism i frågor kring ekonomisk och politisk jämlikhet. Dessa två fält är naturligtvis inte ömsesidigt uteslutande, utan tvärtom överlappande och ofta svåra att skilja från varandra.
Jag tror att Belinda Olsson har rätt i att den del av feminismen som uppmärksammar frågor kring identitet, sexualitet och livsstil har dominerat det offentliga samtalet de senaste åren. Här avspeglar den feministiska debatten den allmänpolitiska debatten, där frågor om identitet, rasism och islam får stort utrymme på de traditionella vänster-högerfrågornas bekostnad. Vi har också flera debatter om debatten - så kallade metadebatter - som ytterst sällan handlar om ekonomiska fördelningsfrågor.
Så feminismdebatten och den allmänpolitiska debatten går här hand i hand. Den avgörande frågan blir varför metadebatterna och frågor kring främst identitet (i alla dess uttrycksformer) får så stort utrymme medan klassiska vänster-högerfrågor och ekonomiska fördelningsfrågor skvalpar i bakvatten. Är det så att vänster-högerdimensionen - som så starkt strukturerat Sveriges politiska liv i över hundra år - är på väg att tunnas ut, som en konsekvens av industrisamhällets utfasning och övergång till något nytt? Nja. Vänster-högerdimensionen är fortfarande den överlägset starkaste enskilda konfliktlinjen i svensk politik. Men den kommunikationsteknologiska revolutionen och digitaliseringen har skapat ett individualiserat samhälle. Sverige brukar till och med lyftas fram som världens kanske mest individualiserade land överhuvudtaget.
Med individualisering följer ett fokus på identitet och rättigheter, och det är därför debatterna om feminism och om politik överhuvudtaget tenderar att tränga undan klassiska vänster-högerfrågor. Individualiseringen av samhället är i huvudsak av godo, en grogrund för frigörelse och mänskligt växande. Men för att individualiseringen inte skall perverteras till egoism och tänka på sig själv-mentalitet måste den kombineras med solidaritet och samhällsgemenskap - ett samhälle av solidariska individualister.
Ett sådant samhälle förutsätter debatter om både identitet och om ekonomisk och politisk jämlikhet. Jag skulle välkomna ett valår med färre metadebatter och med fler substanitella politiska debatter - om traditionella vänster-högerfrågor om bland annat jämlikhet och jämställdhet, om identitet och rasism och om alla de nya frihetsfrågor kring integritet och makten över kunskapen som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår.
Ja, självklart är jag feminist. Så svarar jag om jag får frågan, även om jag liksom så många andra inte har någon bra definition på vad det innebär att vara feminist. Jag tycker att en av förtjänsterna med Belinda Olssons program var att det synliggjorde den spänning som finns inom det feministiska fältet, en spänning mellan feminism i frågor kring identitet, sexualitet och livsstil och en feminism i frågor kring ekonomisk och politisk jämlikhet. Dessa två fält är naturligtvis inte ömsesidigt uteslutande, utan tvärtom överlappande och ofta svåra att skilja från varandra.
Jag tror att Belinda Olsson har rätt i att den del av feminismen som uppmärksammar frågor kring identitet, sexualitet och livsstil har dominerat det offentliga samtalet de senaste åren. Här avspeglar den feministiska debatten den allmänpolitiska debatten, där frågor om identitet, rasism och islam får stort utrymme på de traditionella vänster-högerfrågornas bekostnad. Vi har också flera debatter om debatten - så kallade metadebatter - som ytterst sällan handlar om ekonomiska fördelningsfrågor.
Så feminismdebatten och den allmänpolitiska debatten går här hand i hand. Den avgörande frågan blir varför metadebatterna och frågor kring främst identitet (i alla dess uttrycksformer) får så stort utrymme medan klassiska vänster-högerfrågor och ekonomiska fördelningsfrågor skvalpar i bakvatten. Är det så att vänster-högerdimensionen - som så starkt strukturerat Sveriges politiska liv i över hundra år - är på väg att tunnas ut, som en konsekvens av industrisamhällets utfasning och övergång till något nytt? Nja. Vänster-högerdimensionen är fortfarande den överlägset starkaste enskilda konfliktlinjen i svensk politik. Men den kommunikationsteknologiska revolutionen och digitaliseringen har skapat ett individualiserat samhälle. Sverige brukar till och med lyftas fram som världens kanske mest individualiserade land överhuvudtaget.
Med individualisering följer ett fokus på identitet och rättigheter, och det är därför debatterna om feminism och om politik överhuvudtaget tenderar att tränga undan klassiska vänster-högerfrågor. Individualiseringen av samhället är i huvudsak av godo, en grogrund för frigörelse och mänskligt växande. Men för att individualiseringen inte skall perverteras till egoism och tänka på sig själv-mentalitet måste den kombineras med solidaritet och samhällsgemenskap - ett samhälle av solidariska individualister.
Ett sådant samhälle förutsätter debatter om både identitet och om ekonomisk och politisk jämlikhet. Jag skulle välkomna ett valår med färre metadebatter och med fler substanitella politiska debatter - om traditionella vänster-högerfrågor om bland annat jämlikhet och jämställdhet, om identitet och rasism och om alla de nya frihetsfrågor kring integritet och makten över kunskapen som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår.
2014-01-14
Morgondagens partiledardebatt och supervalåret 2014
I morgon onsdag drar supervalåret 2014 igång på riktigt, med en partiledardebatt i riksdagen. De rödgröna partierna kommer till debatten i ett opinionsmässigt överläge som har förstärkts under den senaste tiden. I Demoskops senaste mätning var till exempel de rödgrönas ledning hela 16.2 procentenheter, i United Minds var ledningen 11.9 enheter. (En enskild mätning från Yougov visar dock på minskat avstånd mellanblocken, avståndet där var 6.6 enheter.)
Många påminner om att de rödgröna partierna var i opinionsmässigt överläge även i januari 2010, det vill säga motsvarande tidpunkt under förra mandatperioden. Den gången kunde ju som bekant Allianspartierna hämta in de rödgrönas försprång och vinna valet i september 2010.
Men de borgerliga partierna har en betydligt svårare uppgift framför sig denna gången. De rödgrönas försprång är nu större, och försprånget har varit stabilt eller till och med vuxit över tid. Vid förra valet var de rödgröna på väg ner i opinionen i början av 2010, och de hade tappat signifikant från ett opinionsöverläge som när det var som störst i enskilda mätningar ett par år före valet översteg 20 procentenheter. Denna gång ser opinionsläget mer stabilt ut.
Än viktigare är att väljarna hyser ett större förtroende för Socialdemokraterna/de rödgröna i de politiska sakfrågor som sannolikt kommer att få störst betydelse i höstens valkampanj - det vill säga jobb, skola samt vård och omsorg. Alliansregeringens enda starka kort är landets ekonomi samt eventuellt oklarheten kring vem Stefan Löfven kommer att bilda regering med om han vinner valet.
Dessutom har samhällsdebatten vridits i en riktning där fokus alltmer kommit att hamna på brister i välfärdsstaten - den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan, brister inom sjukvården samt nu senast det kraftigt sviktande förtroendet för försvaret. Allt annat lika är det är tungt att regera. När hände det senast att en och samma regering i Europa i val fick förnyat förtroende för en tredje mandatperiod i följd? Jag kommer inte på någon direkt. Kanske någon annan som vet?
Allianspartierna har tidigare hyst visst hopp vid tanken på att ett överläge för oppositionen skulle "vara normalt" under mellanvalsperioden och att det skulle bli jämnare mellan blocken ju närmare valet kommer. Men statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson har visat att det inte är så enkelt. Det finns helt enkelt inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår. Kanske att Fredrik Reinfeldt själv nu också har börjat inse detta. Om jag förstått det rätt talade Fredrik Reinfeldt tidigare ofta och länge just om att opinionsläget "brukade" bli jämnare under valår. De senaste gångerna jag hört Reinfeldt uttala sig i ämnet har han i stället sagt att opinionsläget "ibland" blir jämnare under valår. Reinfeldts förändrade ordval kan tyckas vara en liten sak, men Djävulen gömmer sig ju som bekant i detaljerna.
De rödgröna kan således sitta lugnt i båten - det är Allianspartierna som måste agera och förändra de politiska förutsättningerna inför höstens val. Centerledaren Annie Lööf argumenterade med kraft i Almedalen sommaren 2012 för att Alliansen måste uppgraderas till 2.0 för att kunna fortsätta utvecklas. Annie Lööfs utspel ledde fram till ett möte mellan Alliansens partiledare i Maramö, ett möte som inte utmynnade i någonting och för vilket Annie Lööf fick utstå mycket spe. Men det förhindrar inte att hon hade alldeles rätt i sak. Om inte Alliansen lyckas uppgradera sig till något utöver det den är i dag talar det mesta för att vi går mot ett regeringsskifte i september 2014.
Många påminner om att de rödgröna partierna var i opinionsmässigt överläge även i januari 2010, det vill säga motsvarande tidpunkt under förra mandatperioden. Den gången kunde ju som bekant Allianspartierna hämta in de rödgrönas försprång och vinna valet i september 2010.
Men de borgerliga partierna har en betydligt svårare uppgift framför sig denna gången. De rödgrönas försprång är nu större, och försprånget har varit stabilt eller till och med vuxit över tid. Vid förra valet var de rödgröna på väg ner i opinionen i början av 2010, och de hade tappat signifikant från ett opinionsöverläge som när det var som störst i enskilda mätningar ett par år före valet översteg 20 procentenheter. Denna gång ser opinionsläget mer stabilt ut.
Än viktigare är att väljarna hyser ett större förtroende för Socialdemokraterna/de rödgröna i de politiska sakfrågor som sannolikt kommer att få störst betydelse i höstens valkampanj - det vill säga jobb, skola samt vård och omsorg. Alliansregeringens enda starka kort är landets ekonomi samt eventuellt oklarheten kring vem Stefan Löfven kommer att bilda regering med om han vinner valet.
Dessutom har samhällsdebatten vridits i en riktning där fokus alltmer kommit att hamna på brister i välfärdsstaten - den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan, brister inom sjukvården samt nu senast det kraftigt sviktande förtroendet för försvaret. Allt annat lika är det är tungt att regera. När hände det senast att en och samma regering i Europa i val fick förnyat förtroende för en tredje mandatperiod i följd? Jag kommer inte på någon direkt. Kanske någon annan som vet?
Allianspartierna har tidigare hyst visst hopp vid tanken på att ett överläge för oppositionen skulle "vara normalt" under mellanvalsperioden och att det skulle bli jämnare mellan blocken ju närmare valet kommer. Men statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson har visat att det inte är så enkelt. Det finns helt enkelt inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår. Kanske att Fredrik Reinfeldt själv nu också har börjat inse detta. Om jag förstått det rätt talade Fredrik Reinfeldt tidigare ofta och länge just om att opinionsläget "brukade" bli jämnare under valår. De senaste gångerna jag hört Reinfeldt uttala sig i ämnet har han i stället sagt att opinionsläget "ibland" blir jämnare under valår. Reinfeldts förändrade ordval kan tyckas vara en liten sak, men Djävulen gömmer sig ju som bekant i detaljerna.
De rödgröna kan således sitta lugnt i båten - det är Allianspartierna som måste agera och förändra de politiska förutsättningerna inför höstens val. Centerledaren Annie Lööf argumenterade med kraft i Almedalen sommaren 2012 för att Alliansen måste uppgraderas till 2.0 för att kunna fortsätta utvecklas. Annie Lööfs utspel ledde fram till ett möte mellan Alliansens partiledare i Maramö, ett möte som inte utmynnade i någonting och för vilket Annie Lööf fick utstå mycket spe. Men det förhindrar inte att hon hade alldeles rätt i sak. Om inte Alliansen lyckas uppgradera sig till något utöver det den är i dag talar det mesta för att vi går mot ett regeringsskifte i september 2014.
2014-01-12
Osmakligt av Carl Bildt att hylla Sharons militära insatser
Uppdatering söndag kl 17.40 längst ned i texten.
Igår avled Israels förre premiärminister Ariel Sharon, vid en ålder av 85 år och efter åtta år i koma. Ariel Sharons var en högst kontroversiell politiker och hans död väcker med fog starka känslor i breda grupper.
Efter en lysande militär karriär anslöt sig Ariel Sharon till högerpartiet Likud och innehade ett stort antal ministerposter. Som försvarsminister under Israels invasion av Libanon 1982 bar han ett personligt ansvar för de ohyggliga massakrerna i de palestinska flyktinglängren Sabra och Chatila i södra Beirut, då han gav klartecken åt att släppa in falangistisk milis i de palestinska flyktinglägren. Sharons personliga ansvar för massakrerna innebar att han fick lämna posten som försvarsminister.
År 2000 genomförde Ariel Sharon en provocerande manifestation på Tempelberget i Jerusalem och deklarerade att Israel aldrig skulle släppa kontrollen över dessa heliga platser. Sharons provokation blev den utlösande faktorn till den andra palestinska intifadan. Några år därefter började Sharon inta en mindre hökaktig position och han genomdrev israelisk evakuering av det ockuperade Gaza, inklusive en avveckling av de bosättningar som var placerade där.
Ariel Sharon bär ett tungt personligt ansvar för massakrerna i Sabra och Shatila 1982, där hundratals eller kanske till och med tusentals civila palestinier slaktades av den milis som gavs tillträde till lägren. Mot denna bakgrund är det häpnadsväckande att Sveriges utrikesminister Carl Bildt på twitter, som sin första kommentar, hyllar Ariel Sharon som en "brilliant military commander". I Carl Bildts tweet finns inte ett uns av kritik, enbart hyllningar. Mot bakgrund av Ariel Sharons personliga ansvar för massakrerna i Sabra och Shatila blir det direkt osmakligt att hylla Sharons insatser som militär fältherre.
Under kalla kriget sände svenska regeringar - oavsett politisk färg - då och då hälsningar och kondoleanser till ledare för diktaturer. I dessa hälsningar och kondoleanser fanns ingen kritik - sådan sparades till andra sammanhang. Statssuveräniteten dominerade, på de mänskliga rättigheternas bekostnad. Men världen har förändrats sedan dess. Kalla krigets slut och den individualisering som präglar dagens västerländska samhällen hänger samman med en uppgradering av de mänskliga rättigheternas ställning i världspolitiken. Det är inte längre OK att, oavsett sammanhang, bortse från brott mot de mänskliga rättigheterna. Denna utveckling är i grunden positiv.
Kanske har Carl Bildt glömt bort att kalla kriget tagit slut, eller också har han inte noterat de förändringar som ägt rum sedan dess. Hans hyllningstweet till Ariel Sharon pekar i en sådan riktning. Låt oss hoppas att det finns åtminstone någon allianskamrat som kan vända honom i rätt riktning.
Uppdaterat söndag kl 17.40. Under söndagen försvarade Carl Bildt sin hyllning till Ariel Sharon med att det tillhör "god ton" att "understryka det som är positivt" i en persons livsgärning när denne gått bort. Javisst. Men det tillhör sannerligen inte "god ton" att lyfta fram en person som en "brilliant military commander" när denne bär ett stort personligt ansvar för massakrer på civila i samband med krigshandlingar. Respekt däremot till Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren som markerar tydligt avstånd till Carl Bildts uttalande.
Igår avled Israels förre premiärminister Ariel Sharon, vid en ålder av 85 år och efter åtta år i koma. Ariel Sharons var en högst kontroversiell politiker och hans död väcker med fog starka känslor i breda grupper.
Efter en lysande militär karriär anslöt sig Ariel Sharon till högerpartiet Likud och innehade ett stort antal ministerposter. Som försvarsminister under Israels invasion av Libanon 1982 bar han ett personligt ansvar för de ohyggliga massakrerna i de palestinska flyktinglängren Sabra och Chatila i södra Beirut, då han gav klartecken åt att släppa in falangistisk milis i de palestinska flyktinglägren. Sharons personliga ansvar för massakrerna innebar att han fick lämna posten som försvarsminister.
År 2000 genomförde Ariel Sharon en provocerande manifestation på Tempelberget i Jerusalem och deklarerade att Israel aldrig skulle släppa kontrollen över dessa heliga platser. Sharons provokation blev den utlösande faktorn till den andra palestinska intifadan. Några år därefter började Sharon inta en mindre hökaktig position och han genomdrev israelisk evakuering av det ockuperade Gaza, inklusive en avveckling av de bosättningar som var placerade där.
Ariel Sharon bär ett tungt personligt ansvar för massakrerna i Sabra och Shatila 1982, där hundratals eller kanske till och med tusentals civila palestinier slaktades av den milis som gavs tillträde till lägren. Mot denna bakgrund är det häpnadsväckande att Sveriges utrikesminister Carl Bildt på twitter, som sin första kommentar, hyllar Ariel Sharon som en "brilliant military commander". I Carl Bildts tweet finns inte ett uns av kritik, enbart hyllningar. Mot bakgrund av Ariel Sharons personliga ansvar för massakrerna i Sabra och Shatila blir det direkt osmakligt att hylla Sharons insatser som militär fältherre.
Under kalla kriget sände svenska regeringar - oavsett politisk färg - då och då hälsningar och kondoleanser till ledare för diktaturer. I dessa hälsningar och kondoleanser fanns ingen kritik - sådan sparades till andra sammanhang. Statssuveräniteten dominerade, på de mänskliga rättigheternas bekostnad. Men världen har förändrats sedan dess. Kalla krigets slut och den individualisering som präglar dagens västerländska samhällen hänger samman med en uppgradering av de mänskliga rättigheternas ställning i världspolitiken. Det är inte längre OK att, oavsett sammanhang, bortse från brott mot de mänskliga rättigheterna. Denna utveckling är i grunden positiv.
Kanske har Carl Bildt glömt bort att kalla kriget tagit slut, eller också har han inte noterat de förändringar som ägt rum sedan dess. Hans hyllningstweet till Ariel Sharon pekar i en sådan riktning. Låt oss hoppas att det finns åtminstone någon allianskamrat som kan vända honom i rätt riktning.
Uppdaterat söndag kl 17.40. Under söndagen försvarade Carl Bildt sin hyllning till Ariel Sharon med att det tillhör "god ton" att "understryka det som är positivt" i en persons livsgärning när denne gått bort. Javisst. Men det tillhör sannerligen inte "god ton" att lyfta fram en person som en "brilliant military commander" när denne bär ett stort personligt ansvar för massakrer på civila i samband med krigshandlingar. Respekt däremot till Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren som markerar tydligt avstånd till Carl Bildts uttalande.
2014-01-09
Sveriges 200 år av fred och en Nato-debatt på tomgång
I år är det 200 år sedan Sverige var i krig. Sommaren 1814 genomförde kung Karl XIII ett kortare fälttåg mot Norge så att de norska kraven på självständighet inte skulle kunna förverkligas. Sveriges 200 år långa period av fred gör vårt land närmast unikt i Europa.
En del tror kanske att Sveriges 200 år långa period av fred är konsekvensen av en målmedveten neutralitetspolitik. Så är inte fallet. Ibland har Sverige hållits utanför krigshandlingarna mer genom tillfälligheternas spel och ibland har Sverige gjort avsteg från neutralitetspolitiken. Tillåtandet av transitering av tysk trupp mellan Norge och Tyskland samt mellan Norge och Finland över svenskt territorium under andra världskriget är kanske de tydligaste exemplen på sådana avsteg.
Men särskilt under Sveriges moderna historia och under det kalla kriget fick den militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken ett starkt fäste i svensk säkerhetspolitik. Genom att stå militärt alliansfritt i fred skulle Sverige ha möjlighet att stå neutralt i händelse av krig i Sveriges närområde. Visserligen samverkade Sverige med västmakterna i fredstid. Men denna samverkan var inget avsteg från neutralitetspolitiken eftersom samverkan utformades på ett sätt så att den inte minskade Sveriges handlingsfrihet att stå neutralt om kriget skulle komma. Efter det kalla krigets slut använder Sverige inte längre termen "neutralitetspolitik" som beteckning på sin säkerhetspolitik. Samarbetet med Nato har utvecklats och fördjupats. Däremot kvarstår den militära alliansfriheten, vilken syftar till att Sverige i händelse av krig i närområdet skall ha kvar sin handlingsfrihet.
Då och då väcks frågan om Sverige borde gå med i Nato. Folkpartiet och Moderaterna vill gärna detta, men driver inte frågan särskilt stark. Nato-motståndet i svensk opinion har varit stabilt över tid. I SOM-institutets årliga mätningar brukar andelen som inte vill gå med i Nato vara ungefär två till tre gånger så många som de som vill att Sverige skall gå med i Nato.
Bekymret för Nato-anhängarna är att de har väldigt svårt att formulera ett övertygande argument om varför Sverige efter 200 år av fred nu skulle säga upp den militära alliansfriheten och i stället gå med i en militärallians. Vilket problem är det som skulle lösas genom att Sverige gick med i Nato? Ingen tror att Sveriges säkerhet skulle förbättras på ett signifikant sätt, eller att försvarskostnaderna skulle minska. Argumenten blir i stället ofta svepande. Så skriver till exempel ordförandena för de högerpartiernas ungdomsförbund i Svergie, Finland, Norge och Estland i en gemensam artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet att ett Nato-medlemskap för Sverige och Finland vore "naturligt" och skulle stärka "vår förmåga att delta i att bygga fred och säkerhet även utanför vår omedelbara närhet". Dessutom hävdas i artikeln att Sverige och Finland behöver bli medlemmar av Nato för att vi ska "kunna stå upp för demokrati och frihet i världen". Argument av detta slag får knappast Nato-motståndarna att sova dåligt om natten.
Det är alltid den som vill förändra något som bär argumentationsbördan. Vid sidan av att det saknas övertygande säkerhetsargument om vad Sverige skulle ha att vinna på ett Nato-medlemskap tillkommer problematiken med Natos kärnvapendoktrin. Som Nato-medlem skulle Sverige bli delaktig av denna kärnvapendoktrin, vilket går på tvärs med den starka opinion mot kärnvapen som Sverige givit uttryck för över tid.
200 år av fred är sannerligen värt att fira. I ett historiskt jämförande perspektiv är det svårt att överskatta den lycka som det inneburit för svenska folket att förskonas från krigets fasor. Denna lyckliga lott förpliktigar till ett aktivt deltagande i det internationella arbetet för fred och frihet, varhelst dessa värden står på spel. Sverige bör ständigt gå i spetsen i ett sådant fredsarbete. Det kan Sverige göra inom EU, i FN, tillsammans med andra stater och på egen hand. Men det finns inga starka argument för varför ett Nato-medlemskap skulle vara ett lämpligt steg i det arbetet.
En del tror kanske att Sveriges 200 år långa period av fred är konsekvensen av en målmedveten neutralitetspolitik. Så är inte fallet. Ibland har Sverige hållits utanför krigshandlingarna mer genom tillfälligheternas spel och ibland har Sverige gjort avsteg från neutralitetspolitiken. Tillåtandet av transitering av tysk trupp mellan Norge och Tyskland samt mellan Norge och Finland över svenskt territorium under andra världskriget är kanske de tydligaste exemplen på sådana avsteg.
Men särskilt under Sveriges moderna historia och under det kalla kriget fick den militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken ett starkt fäste i svensk säkerhetspolitik. Genom att stå militärt alliansfritt i fred skulle Sverige ha möjlighet att stå neutralt i händelse av krig i Sveriges närområde. Visserligen samverkade Sverige med västmakterna i fredstid. Men denna samverkan var inget avsteg från neutralitetspolitiken eftersom samverkan utformades på ett sätt så att den inte minskade Sveriges handlingsfrihet att stå neutralt om kriget skulle komma. Efter det kalla krigets slut använder Sverige inte längre termen "neutralitetspolitik" som beteckning på sin säkerhetspolitik. Samarbetet med Nato har utvecklats och fördjupats. Däremot kvarstår den militära alliansfriheten, vilken syftar till att Sverige i händelse av krig i närområdet skall ha kvar sin handlingsfrihet.
Då och då väcks frågan om Sverige borde gå med i Nato. Folkpartiet och Moderaterna vill gärna detta, men driver inte frågan särskilt stark. Nato-motståndet i svensk opinion har varit stabilt över tid. I SOM-institutets årliga mätningar brukar andelen som inte vill gå med i Nato vara ungefär två till tre gånger så många som de som vill att Sverige skall gå med i Nato.
Bekymret för Nato-anhängarna är att de har väldigt svårt att formulera ett övertygande argument om varför Sverige efter 200 år av fred nu skulle säga upp den militära alliansfriheten och i stället gå med i en militärallians. Vilket problem är det som skulle lösas genom att Sverige gick med i Nato? Ingen tror att Sveriges säkerhet skulle förbättras på ett signifikant sätt, eller att försvarskostnaderna skulle minska. Argumenten blir i stället ofta svepande. Så skriver till exempel ordförandena för de högerpartiernas ungdomsförbund i Svergie, Finland, Norge och Estland i en gemensam artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet att ett Nato-medlemskap för Sverige och Finland vore "naturligt" och skulle stärka "vår förmåga att delta i att bygga fred och säkerhet även utanför vår omedelbara närhet". Dessutom hävdas i artikeln att Sverige och Finland behöver bli medlemmar av Nato för att vi ska "kunna stå upp för demokrati och frihet i världen". Argument av detta slag får knappast Nato-motståndarna att sova dåligt om natten.
Det är alltid den som vill förändra något som bär argumentationsbördan. Vid sidan av att det saknas övertygande säkerhetsargument om vad Sverige skulle ha att vinna på ett Nato-medlemskap tillkommer problematiken med Natos kärnvapendoktrin. Som Nato-medlem skulle Sverige bli delaktig av denna kärnvapendoktrin, vilket går på tvärs med den starka opinion mot kärnvapen som Sverige givit uttryck för över tid.
200 år av fred är sannerligen värt att fira. I ett historiskt jämförande perspektiv är det svårt att överskatta den lycka som det inneburit för svenska folket att förskonas från krigets fasor. Denna lyckliga lott förpliktigar till ett aktivt deltagande i det internationella arbetet för fred och frihet, varhelst dessa värden står på spel. Sverige bör ständigt gå i spetsen i ett sådant fredsarbete. Det kan Sverige göra inom EU, i FN, tillsammans med andra stater och på egen hand. Men det finns inga starka argument för varför ett Nato-medlemskap skulle vara ett lämpligt steg i det arbetet.
2014-01-06
Är det verkligen sant? Om Nordkorea och de 120 hundarna
Uppdatering 6 januari kl 21.15 återfinns längs ned i texten. Vår digitala tid, där vi ständigt översköljs av information och debatten går snabbare än någonsin, ställer det källkritiska tänkandet inför nya utmaningar. Alltför ofta frestas vi att acceptera de mest spektakulära påståenden enbart därför att de bekräftar vår världsbild.
I dag publicerar Dagens Nyheter en artikel med rubriken "Hundar fick döda koreansk ledare". I artikeln påstås att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek inte avrättades med maskingevär som tidigare påståtts. I stället skall Jang Song-Thaek bara några timmar efter dödsdomen tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. För någon dag sedan publicerade Expressen en motsvarande artikel med rubriken Diktatorns mentor avrättad med hundar.
Uppgifterna är hämtade från Singaporetidningen The Straits Times som i sin tur citerar Hongkongtidningen Wen Wei. Historien har gått runt i internationell press några veckor och nu hunnit fram till Sverige. Historien uppvisar alla tecken på att vara en anka. Honkongtidningen Wen Wei är den enda primärkällan, och den tidningen har inte redovisat ett enda belägg för sina påståenden. De allra flesta ledande journalister som kommenterat historien är djupt skeptiska. Tim Stanley på The Telegraph gör en knivskarp och underhållande källkritisk analys av nyheten och finner att den knappast har något fog för sig. Max Fisher på Washington Post kommer till samma slutsats. Bland de många ologiskheterna i historien hör det för ändamålet groteskt överdrivna och samtidigt skenbart exakta antalet hundar, 120 stycken. Om händelsen vore sann borde Sydkorea gjort stor sak av den, men från Sydkoreas håll har det i huvudsak varit tyst. Den officiella versionen om hur avrättningen av Jang Song-Thaek gick till är betydligt mer plausibel.
Till Expressens och Dagens Nyheters försvar är att de en bit in i artikeln redovisar delar av den kritik som riktats mot uppgifterna. Men presentationen och rubriksättningen av artiklarna andas inte ett uns av källkritik.
Det är som att många inte vill eller förmår ta avstånd från sådana här historier, som om skepsisen skulle bidra till att tona ned grymheten i det nordkoreanska styret. Men det går faktiskt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 1.) Ja, Kim Jong-Un är en hänsynslös diktator, men 2.) Nej denna historia är inte rimlig.
Sedan finns det förstås, som i alla spektakulära eller konspirationsteoretiska sammanhang, en mikroskopisk möjlighet att uppgifterna stämmer. Men då skall publiceringen styras av belägg, annars blir det sensationsjournalistik.
Vi såg i dag ytterligare ett exempel på hur lättlurad man kan vara inför uppgifter som bekräftar det man vill tro, men som vid närmare eftertanke borde ha kunnat avfärdas som bluff. En affisch med rubriken "Hugg & spräng de onda", illustrerad med en bomb och en blodig kniv, använde bl a Davidsstjärnan för att peka ut "de onda". Affischen var undertecknad "Ung vänster" och naturligtvis ett falsarium. Men tidskriften Neo:s chefredaktör Paulina Neuding lade ut affischen på twitter i tron att det verkligen var Ung vänster som låg bakom den. Paulina Neuding gjorde snabbt avbön när hennes misstag påtalades. Men nog borde en chefredaktör tänkt efter ett varv till innan anklagelsen publicerades.
Samma aningslöshet såg vi för övrigt under Omas Mustafa-affären, då de felaktiga och uppenbart orimliga påståendena om att Islamiska Förbundet skulle ha en särskild "familjestadga" som argumenterade för att män och kvinnor skulle ha olika legala rättigheter till en början okritiskt fick cirkulera i svensk press.
Jag uppmanar gärna till förnyad läsning av denna ikoniserade skrift, som jag för ändamålet lånat av Vänstra Stranden. Många av dess sanningar är giltiga även i en digitaliserad tid.
Uppdatering 6 januari kl 21.15. Några timmar efter att jag publicerade bloggtexten framkom att justitieminister Beatrice Ask i dag på sin Facebook-sida kommenterade en artikel om att 37 människor dött i den amerikanska delstaten Colorado bara några dagar efter att köp och användning av marijuana blivit lagligt. Artikeln var en uppenbar satir, men Beatrice Asks kommentarer indikerade att hon trodde att det var sant. Efter påpekanden ändrade Beatrice Ask sin text på Facebook, och det är fortfarande oklart om hon verkligen trodde att satirartikeln var på riktigt. Jag blir lite trött.
Dagens Nyheter har nu också publicerat en artikel där man gör det källkritiska grundjobbet angående historien om de 120 hundarna. Bättre sent än aldrig, även om det förstås varit bättre om man gjort det redan från början.
I dag publicerar Dagens Nyheter en artikel med rubriken "Hundar fick döda koreansk ledare". I artikeln påstås att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek inte avrättades med maskingevär som tidigare påståtts. I stället skall Jang Song-Thaek bara några timmar efter dödsdomen tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. För någon dag sedan publicerade Expressen en motsvarande artikel med rubriken Diktatorns mentor avrättad med hundar.
Uppgifterna är hämtade från Singaporetidningen The Straits Times som i sin tur citerar Hongkongtidningen Wen Wei. Historien har gått runt i internationell press några veckor och nu hunnit fram till Sverige. Historien uppvisar alla tecken på att vara en anka. Honkongtidningen Wen Wei är den enda primärkällan, och den tidningen har inte redovisat ett enda belägg för sina påståenden. De allra flesta ledande journalister som kommenterat historien är djupt skeptiska. Tim Stanley på The Telegraph gör en knivskarp och underhållande källkritisk analys av nyheten och finner att den knappast har något fog för sig. Max Fisher på Washington Post kommer till samma slutsats. Bland de många ologiskheterna i historien hör det för ändamålet groteskt överdrivna och samtidigt skenbart exakta antalet hundar, 120 stycken. Om händelsen vore sann borde Sydkorea gjort stor sak av den, men från Sydkoreas håll har det i huvudsak varit tyst. Den officiella versionen om hur avrättningen av Jang Song-Thaek gick till är betydligt mer plausibel.
Till Expressens och Dagens Nyheters försvar är att de en bit in i artikeln redovisar delar av den kritik som riktats mot uppgifterna. Men presentationen och rubriksättningen av artiklarna andas inte ett uns av källkritik.
Det är som att många inte vill eller förmår ta avstånd från sådana här historier, som om skepsisen skulle bidra till att tona ned grymheten i det nordkoreanska styret. Men det går faktiskt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 1.) Ja, Kim Jong-Un är en hänsynslös diktator, men 2.) Nej denna historia är inte rimlig.
Sedan finns det förstås, som i alla spektakulära eller konspirationsteoretiska sammanhang, en mikroskopisk möjlighet att uppgifterna stämmer. Men då skall publiceringen styras av belägg, annars blir det sensationsjournalistik.
Vi såg i dag ytterligare ett exempel på hur lättlurad man kan vara inför uppgifter som bekräftar det man vill tro, men som vid närmare eftertanke borde ha kunnat avfärdas som bluff. En affisch med rubriken "Hugg & spräng de onda", illustrerad med en bomb och en blodig kniv, använde bl a Davidsstjärnan för att peka ut "de onda". Affischen var undertecknad "Ung vänster" och naturligtvis ett falsarium. Men tidskriften Neo:s chefredaktör Paulina Neuding lade ut affischen på twitter i tron att det verkligen var Ung vänster som låg bakom den. Paulina Neuding gjorde snabbt avbön när hennes misstag påtalades. Men nog borde en chefredaktör tänkt efter ett varv till innan anklagelsen publicerades.
Samma aningslöshet såg vi för övrigt under Omas Mustafa-affären, då de felaktiga och uppenbart orimliga påståendena om att Islamiska Förbundet skulle ha en särskild "familjestadga" som argumenterade för att män och kvinnor skulle ha olika legala rättigheter till en början okritiskt fick cirkulera i svensk press.
Jag uppmanar gärna till förnyad läsning av denna ikoniserade skrift, som jag för ändamålet lånat av Vänstra Stranden. Många av dess sanningar är giltiga även i en digitaliserad tid.
Dagens Nyheter har nu också publicerat en artikel där man gör det källkritiska grundjobbet angående historien om de 120 hundarna. Bättre sent än aldrig, även om det förstås varit bättre om man gjort det redan från början.
2014-01-02
Tiden är ingenting. Om Aftonbladets nya debattsatsning
För ett par dagar sedan fick jag ett brev från International New York Times som berättade att tidningen inte längre kommer att tryckas i Sverige och att jag som prenumerant därför inte längre kommer att få ett exemplar av tidningen distribuerat till mig på publiceringsdagen. I stället hänvisas jag till tidningens digitala upplaga eller till en papperstidning från föregående dag.
Det var lite synd det där med New York Times. Visserligen bejakar jag digitaliseringen och vet vart vi är på väg. Men jag är fortfarande svag för pappersformatet. Min mamma jobbade på Pressbyrån och som anställd fick hon låna hem hela tidningssortimentet. Jag är i princip uppfödd på papperstidningar, och sådant sitter i.
Svenska Dagbladet började för ett par veckor sedan publicera hela morgondagens papperstidning digitalt för sina prenumeranter redan kl 22.00 på kvällen. Det var ett skickligt drag. Svenska Dagbladets främsta konkurrent Dagens Nyheter riskerar plötsligt att hamna offside på kvällskvisten, då Svenska Dagbladets färska nyheter ohotat får genomslag i kvällens nyhetsflöde. Jag skulle tro att Dagens Nyheter snart följer efter, med någon motsvarande lösning.
Tiden är ingenting, påstås det ibland. Digitaliseringen har inneburit att ord som morgontidning och kvällstidning förlorar sin betydelse. Morgontidningar kommer ut på kvällen och kvällstidningar kommer ut på morgonen. Vi lever i en värld där nyheter produceras och publiceras dygnet runt och där publiceringsplattformarna spränger sina ramar. Även ordet "tidning" riskerar att snart bli daterat.
Ett ytterligare steg i denna utveckling togs idag när Aftonbladet meddelade att tidningen nu gör om sin debattsida. Samtliga debattartiklar kommer att publiceras online innan de trycks och kommer i papperstidningen dagen efter. Tempot skruvas upp eftersom repliker till debattartiklarna kommer att kunna publiceras samma dag. Antalet publicerade debattartiklar online kommer att öka kraftigt. Aftonbladet Debatt kommer också att producera egna TV-program där dagens viktigaste debattartiklar skall kunna diskuteras på kvällen. Det är en stark uppgradering av det digitala och en motsvarande nedgradering av pappersformatet.
Jag tycker Aftonbladets satsning är spännande och den ligger helt rätt i tiden. Genom digitaliseringen har tempot i debatten trissats upp och det har blivit viktigare att kunna fånga momentum. Jag ser emellertid också några risker i projektet. För det första innebär det ökade tempot ökad risk för ytlighet i debatten. Eftertanke och djupsinnig analys kan få stryka på foten till förmån för snabbhet och tillgänglighet. För det andra innebär det ökade antalet debattartiklar inte nödvändigtvis att debatten blir bredare eller bättre. Kanske blir det samma gamla debattörer som nu får ytterligare en plattform att publicera sig på. Eller kanske blir det ett ökat antal artiklar av debattörer som inte är så intressanta eftersom de inte har så mycket nytt att säga - hur många argument finns det egentligen? För det tredje finns det en risk att mängden debattartiklar bara blir ett brus där alla talar om allting och där ingenting egentligen sätter avtryck. Hur skall man i detta ständiga brus kunna identifiera det unika, det som är på allvar och verkligen betyder något?
Men i grunden är jag positiv till Aftonbladets satsning. Digitaliseringen förändrar vårt sätt att leva och vara tillsammans. Den som spjärnar emot blir snabbt hopplöst efter. Samtidigt gäller det att värna kvalitet och djup. Det skall bli spännande att se hur Aftonbladets nye debattchef Ehsan Fadakar hanterar dessa risker och utmaningar.
Det var lite synd det där med New York Times. Visserligen bejakar jag digitaliseringen och vet vart vi är på väg. Men jag är fortfarande svag för pappersformatet. Min mamma jobbade på Pressbyrån och som anställd fick hon låna hem hela tidningssortimentet. Jag är i princip uppfödd på papperstidningar, och sådant sitter i.
Svenska Dagbladet började för ett par veckor sedan publicera hela morgondagens papperstidning digitalt för sina prenumeranter redan kl 22.00 på kvällen. Det var ett skickligt drag. Svenska Dagbladets främsta konkurrent Dagens Nyheter riskerar plötsligt att hamna offside på kvällskvisten, då Svenska Dagbladets färska nyheter ohotat får genomslag i kvällens nyhetsflöde. Jag skulle tro att Dagens Nyheter snart följer efter, med någon motsvarande lösning.
Tiden är ingenting, påstås det ibland. Digitaliseringen har inneburit att ord som morgontidning och kvällstidning förlorar sin betydelse. Morgontidningar kommer ut på kvällen och kvällstidningar kommer ut på morgonen. Vi lever i en värld där nyheter produceras och publiceras dygnet runt och där publiceringsplattformarna spränger sina ramar. Även ordet "tidning" riskerar att snart bli daterat.
Ett ytterligare steg i denna utveckling togs idag när Aftonbladet meddelade att tidningen nu gör om sin debattsida. Samtliga debattartiklar kommer att publiceras online innan de trycks och kommer i papperstidningen dagen efter. Tempot skruvas upp eftersom repliker till debattartiklarna kommer att kunna publiceras samma dag. Antalet publicerade debattartiklar online kommer att öka kraftigt. Aftonbladet Debatt kommer också att producera egna TV-program där dagens viktigaste debattartiklar skall kunna diskuteras på kvällen. Det är en stark uppgradering av det digitala och en motsvarande nedgradering av pappersformatet.
Jag tycker Aftonbladets satsning är spännande och den ligger helt rätt i tiden. Genom digitaliseringen har tempot i debatten trissats upp och det har blivit viktigare att kunna fånga momentum. Jag ser emellertid också några risker i projektet. För det första innebär det ökade tempot ökad risk för ytlighet i debatten. Eftertanke och djupsinnig analys kan få stryka på foten till förmån för snabbhet och tillgänglighet. För det andra innebär det ökade antalet debattartiklar inte nödvändigtvis att debatten blir bredare eller bättre. Kanske blir det samma gamla debattörer som nu får ytterligare en plattform att publicera sig på. Eller kanske blir det ett ökat antal artiklar av debattörer som inte är så intressanta eftersom de inte har så mycket nytt att säga - hur många argument finns det egentligen? För det tredje finns det en risk att mängden debattartiklar bara blir ett brus där alla talar om allting och där ingenting egentligen sätter avtryck. Hur skall man i detta ständiga brus kunna identifiera det unika, det som är på allvar och verkligen betyder något?
Men i grunden är jag positiv till Aftonbladets satsning. Digitaliseringen förändrar vårt sätt att leva och vara tillsammans. Den som spjärnar emot blir snabbt hopplöst efter. Samtidigt gäller det att värna kvalitet och djup. Det skall bli spännande att se hur Aftonbladets nye debattchef Ehsan Fadakar hanterar dessa risker och utmaningar.
2013-12-31
Tre önskningar inför 2014
Ni vet väl om att man får önska sig tre saker inför varje nytt år? Här följer mina tre önskningar inför 2014.
1.) Bryt rasisternas och de främlingsfientliga krafternas mobilisering. Under 2013 blev rasistiska och nazistiska grupper som Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen mer synliga, med kulmen i den våldsamma attacken mot en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp för några veckor sedan. Den rasistiska mobiliseringen är inte ett uttryck för att rasismen skulle ha ökat bland svenska folket som helhet. Men mobiliseringen kan leda till ökat politiskt våld och till ett sämre politiskt debattklimat överhuvudtaget. Inför 2014 önskar jag att den rasistiska mobiliseringen bryts och att allianspartierna och de rödgröna partierna även fortsättningsvis undviker samverkan med främlingsfientliga partier i riksdagen.
2.) Svenska idrottsledare måste bli bättre på att ta samhällsansvar. När fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic nyligen trampade i klaveret och offentligt hånade svensk damfotboll och några av dess främsta företrädare svarade Svenska Fotbollförbundet med att så länge som möjligt sticka huvudet i sanden och låtsas som att inget hade hänt. Fotbollförbundets räddhågsna agerande är tyvärr bara ett av flera exempel där svenska idrottsledare låtsats som att idrotten är en liten bubbla som går att isolera från samhället i övrigt. Svenska Friidrottsförbundets ovilja att stötta Emma Green Tregaro efter att hon med sina regnbågsfärgade naglar protesterat mot anti-gaylagarna i Ryssland eller Svenska Ishockeyförbundets blindhet inför förtrycket i Vitryssland, där ishockey-vm 2014 skall avgöras, är andra lågvattenmärken. Inför 2014 önskar jag att svenska idrottsledare bryter bubblan och inser att idrotten är och bör vara en del av samhället och därmed också av samhällsdebatten.
3.) Låt solidaritet och gemenskap genomsyra vårt hyperindividualiserade samhälle. Sverige är världens kanske mest individualiserade land. Individualisering kan vara på gott och ont. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ. Sverige plågas i dag av skyhög ungdomsarbetslöshet, kris i skolan och problemen i sjukvården har skapat ett läkaruppror. När sprickor syns i välfärdsstaten är det särskilt viktigt att värna de gemenskapsvärden varpå samhällsbygget vilar. Svenska folket har inte blivit egoister - snarare ett slags solidariska individualister. Vi ser i dag hur individualiseringen följs av nya kollektiva gemenskaper. Dessa gemenskaper har en annan karaktär än de formella institutioner som utgjorde plattform för politiskt deltagande under industrisamhället. Den stora antirasistiska manifestationen i Kärrtorp och motsvarande manifestationer runt om i landet växte fram genom en spontan mobilisering, möjliggjord av den digitaliseringen som impregnerar samhället. Inför 2014 önskar jag att ännu fler kollektiva gemenskaper växer fram, kollektiva gemenskaper av solidariska individualister i kamp för frihet, människovärde och social rättvisa.
Med dessa förhoppningar önskas bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!
1.) Bryt rasisternas och de främlingsfientliga krafternas mobilisering. Under 2013 blev rasistiska och nazistiska grupper som Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen mer synliga, med kulmen i den våldsamma attacken mot en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp för några veckor sedan. Den rasistiska mobiliseringen är inte ett uttryck för att rasismen skulle ha ökat bland svenska folket som helhet. Men mobiliseringen kan leda till ökat politiskt våld och till ett sämre politiskt debattklimat överhuvudtaget. Inför 2014 önskar jag att den rasistiska mobiliseringen bryts och att allianspartierna och de rödgröna partierna även fortsättningsvis undviker samverkan med främlingsfientliga partier i riksdagen.
2.) Svenska idrottsledare måste bli bättre på att ta samhällsansvar. När fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic nyligen trampade i klaveret och offentligt hånade svensk damfotboll och några av dess främsta företrädare svarade Svenska Fotbollförbundet med att så länge som möjligt sticka huvudet i sanden och låtsas som att inget hade hänt. Fotbollförbundets räddhågsna agerande är tyvärr bara ett av flera exempel där svenska idrottsledare låtsats som att idrotten är en liten bubbla som går att isolera från samhället i övrigt. Svenska Friidrottsförbundets ovilja att stötta Emma Green Tregaro efter att hon med sina regnbågsfärgade naglar protesterat mot anti-gaylagarna i Ryssland eller Svenska Ishockeyförbundets blindhet inför förtrycket i Vitryssland, där ishockey-vm 2014 skall avgöras, är andra lågvattenmärken. Inför 2014 önskar jag att svenska idrottsledare bryter bubblan och inser att idrotten är och bör vara en del av samhället och därmed också av samhällsdebatten.
3.) Låt solidaritet och gemenskap genomsyra vårt hyperindividualiserade samhälle. Sverige är världens kanske mest individualiserade land. Individualisering kan vara på gott och ont. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ. Sverige plågas i dag av skyhög ungdomsarbetslöshet, kris i skolan och problemen i sjukvården har skapat ett läkaruppror. När sprickor syns i välfärdsstaten är det särskilt viktigt att värna de gemenskapsvärden varpå samhällsbygget vilar. Svenska folket har inte blivit egoister - snarare ett slags solidariska individualister. Vi ser i dag hur individualiseringen följs av nya kollektiva gemenskaper. Dessa gemenskaper har en annan karaktär än de formella institutioner som utgjorde plattform för politiskt deltagande under industrisamhället. Den stora antirasistiska manifestationen i Kärrtorp och motsvarande manifestationer runt om i landet växte fram genom en spontan mobilisering, möjliggjord av den digitaliseringen som impregnerar samhället. Inför 2014 önskar jag att ännu fler kollektiva gemenskaper växer fram, kollektiva gemenskaper av solidariska individualister i kamp för frihet, människovärde och social rättvisa.
Med dessa förhoppningar önskas bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!
2013-12-27
Zlatan och svensk damfotboll
Debattens vågor går höga efter fotbollsikonen Zlatans uttalanden i en Expressen-intervju om svensk damfotboll. Zlatan kritiseras för att ha uttalat sig hånfullt och nedlåtande, bland annat genom att föreslå att framgångsrika kvinnliga fotbollsspelare kunde belönas med en cykel med Zlatans autograf på.
Men vad sa Zlatan egentligen? Och kanske ännu viktigare - vad menade han?
Av någon anledning har damfotboll alltid varit en kontroversiell företeelse i Sverige. Det är lite oväntat, eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder. I andra idrotter som till exempel handboll, volleyboll, fri idrott, cykel, skidor, golf eller tennis väcker damernas utövande av sporten alls inte lika starka känslor. Men damfotbollen sticker ut, trots landslagets internationella framgångar.
En vanligt förekommande formulering i debatten är att "det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll". Ungefär så säger Zlatan i Expressen-intervjun också: Det går inte att jämföra damernas individuella prestationer med herrarnas. Men vad betyder ett sådant påstående egentligen? Jag ser åtminstone två olika tolkningar:
1. Det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll eftersom det rör sig om helt olika saker/verksamheter. Argumentet är att det vore som att jämföra Zlatan med popgruppen Abba och fråga vem som är bäst, eller möjligen som att jämföra Zlatan med Ingemar Stenmark eller Gunde Svan och sedan ställa samma fråga. Herrfotboll och damfotboll är som äpplen och päron, och därför blir varje jämförelse meningslös.
2. Det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll eftersom skillnaden i spelarnas skicklighet är så stor. Argumentet är att det vore som att jämföra Zlatan med en genomsnittlig manlig division 2-spelare i fotboll. Skillnaden i kvalitet är så stor att varje jämförelse blir meningslös. Kvalitetsskillnaden kan antingen avse att damfotbollen är en outvecklad/underutvecklad sport jämfört med många andra idrotter. Eller att kvinnliga elitidrottare i fysiska sporter på grund av fysiska skillnader alltid presterar sämre än vad manliga elitidrottare gör.
Zlatan vore nu inte Zlatan om hans uttalande enkelt hade rymts inom någon av de båda tolkningarna ovan. Nej, i stället för han in ett helt eget kriterium för en jämförelse mellan herrfotboll och damfotboll. Kriteriet heter pengar: Ska vi jämföra herrarnas ekonomi med damernas? Vi spelar in det de använder. Eftersom damfotbollen genererar så mycket mindre pengar än vad herrfotbollen gör så skall heller inte framgångsrika kvinnliga fotbollsspelare belönas med en bil som den manlige landslagsstjärnan Anders Svensson, utan möjligen med en cykel. Här är det plötsligt inte fråga om individuella idrottsprestationer utan om kommersiella överväganden.
Expressen-journalisten tycks ha tagits helt på sängen av Zlatans uttalanden. I artikeln saknas de skarpa följdfrågor som hade kunnat skapa ökad precision kring vad Zlatan egentligen menade.
Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson säger i ett uttalande att svensk fotboll har en tydlig värdegrund och i den ingår att man vill varandras framgång. Men han tillägger: Jag kommenterar eller recenserar aldrig vad enskilda spelare säger eller tycker i media. Alla är fria att uttrycka vad de vill. Karl-Erik Nilsson uttalande är naturligtvis inte sant. Som landslagskapten är man inte alls "fri att uttrycka vad man vill". Om en landslagskapten till exempel sagt att det var för många svarta spelare i Allsvenskan eller att han inte ville han några homosexuella spelare i landslaget så hade han inte kommit undan med att han var "fri att uttrycka vad man vill". Nu blir i stället Karl-Erik Nilssons budskap att Zlatans uttalande egentligen inte var så farligt. Nilssons uttalande passar dessvärre väl i ett mönster där svenska idrottsledare försöker hantera problem genom att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsa att problemen inte finns.
Själv tycker jag att Pia Sundhage som så ofta uttrycker det bäst av alla: Det är tråkigt och ledsamt för svensk fotboll när en lagkapten uttrycker sig så. Det visar på brister i manlig fotbolls värdegrund.
Men vad sa Zlatan egentligen? Och kanske ännu viktigare - vad menade han?
Av någon anledning har damfotboll alltid varit en kontroversiell företeelse i Sverige. Det är lite oväntat, eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder. I andra idrotter som till exempel handboll, volleyboll, fri idrott, cykel, skidor, golf eller tennis väcker damernas utövande av sporten alls inte lika starka känslor. Men damfotbollen sticker ut, trots landslagets internationella framgångar.
En vanligt förekommande formulering i debatten är att "det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll". Ungefär så säger Zlatan i Expressen-intervjun också: Det går inte att jämföra damernas individuella prestationer med herrarnas. Men vad betyder ett sådant påstående egentligen? Jag ser åtminstone två olika tolkningar:
1. Det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll eftersom det rör sig om helt olika saker/verksamheter. Argumentet är att det vore som att jämföra Zlatan med popgruppen Abba och fråga vem som är bäst, eller möjligen som att jämföra Zlatan med Ingemar Stenmark eller Gunde Svan och sedan ställa samma fråga. Herrfotboll och damfotboll är som äpplen och päron, och därför blir varje jämförelse meningslös.
2. Det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll eftersom skillnaden i spelarnas skicklighet är så stor. Argumentet är att det vore som att jämföra Zlatan med en genomsnittlig manlig division 2-spelare i fotboll. Skillnaden i kvalitet är så stor att varje jämförelse blir meningslös. Kvalitetsskillnaden kan antingen avse att damfotbollen är en outvecklad/underutvecklad sport jämfört med många andra idrotter. Eller att kvinnliga elitidrottare i fysiska sporter på grund av fysiska skillnader alltid presterar sämre än vad manliga elitidrottare gör.
Zlatan vore nu inte Zlatan om hans uttalande enkelt hade rymts inom någon av de båda tolkningarna ovan. Nej, i stället för han in ett helt eget kriterium för en jämförelse mellan herrfotboll och damfotboll. Kriteriet heter pengar: Ska vi jämföra herrarnas ekonomi med damernas? Vi spelar in det de använder. Eftersom damfotbollen genererar så mycket mindre pengar än vad herrfotbollen gör så skall heller inte framgångsrika kvinnliga fotbollsspelare belönas med en bil som den manlige landslagsstjärnan Anders Svensson, utan möjligen med en cykel. Här är det plötsligt inte fråga om individuella idrottsprestationer utan om kommersiella överväganden.
Expressen-journalisten tycks ha tagits helt på sängen av Zlatans uttalanden. I artikeln saknas de skarpa följdfrågor som hade kunnat skapa ökad precision kring vad Zlatan egentligen menade.
Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson säger i ett uttalande att svensk fotboll har en tydlig värdegrund och i den ingår att man vill varandras framgång. Men han tillägger: Jag kommenterar eller recenserar aldrig vad enskilda spelare säger eller tycker i media. Alla är fria att uttrycka vad de vill. Karl-Erik Nilsson uttalande är naturligtvis inte sant. Som landslagskapten är man inte alls "fri att uttrycka vad man vill". Om en landslagskapten till exempel sagt att det var för många svarta spelare i Allsvenskan eller att han inte ville han några homosexuella spelare i landslaget så hade han inte kommit undan med att han var "fri att uttrycka vad man vill". Nu blir i stället Karl-Erik Nilssons budskap att Zlatans uttalande egentligen inte var så farligt. Nilssons uttalande passar dessvärre väl i ett mönster där svenska idrottsledare försöker hantera problem genom att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsa att problemen inte finns.
Själv tycker jag att Pia Sundhage som så ofta uttrycker det bäst av alla: Det är tråkigt och ledsamt för svensk fotboll när en lagkapten uttrycker sig så. Det visar på brister i manlig fotbolls värdegrund.
2013-12-23
Säg, vad är en människa värd?
Söndagens antirasistiska manifestation i Kärrtorp samlade omkring 16 000 deltagare, vilket gör arrangemanget till en av de största politiska manifestationerna i Sverige i modern tid. Den nazistiska attacken i Kärrtorp veckan före har onekligen väckt mycket starka känslor och mobiliserat motstånd mot rasism och främlingsfientlighet i Sverige.
Under året som snart har gått har frågor kring rasism och främlingsfientlighet haft en stark ställning på den politiska dagordningen. Upploppen i Husby, valet av Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa till Socialdemokraternas partistyrelse och olika skandaler kring Sverigedemokraterna är kringliggande frågor som också väckt stor politisk-medial uppmärksamhet.
Däremot har de traditionella vänster-högerfrågorna haft svårare att hävda sig i kampen om det politiska utrymmet. Visst, frågor om vinst i välfärden, den höga ungdomsarbetslösheten och krisen i skolan har stötts och blötts i debatten. Men det är inte dessa frågor som förmår samla 16 000 människor på en idrottsplats i en förort till Stockholm en decembersöndag 2013.
Varför är det så? Varför är det frågor kring rasism och främlingsfientlighet som förmår mobilisera medborgarna till politiska manifestationer, och inte de traditionella vänster-högerfrågorna? Beror det på att industrisamhället är på väg att fasas ut och att dessa frågor uppfattas som mindre viktiga? Eller beror det på att de stora politiska partierna lagt sig så nära varandra i dessa frågor att det för många är svårt att se någon avgörande skillnad?
Jag tror att en del av svaret finns i att dagens samhälle utvecklats till det mest individualiserade samhälle som världen kanske någonsin har skådat. Med individualiseringen följer ett fokus på individens rättigheter och därmed på det förkastliga i att någon skall diskrimineras beroende på ras eller härkomst.
En grundbult i rättighetstänkandet är idén om alla människors lika värde. När denna norm utmanas - till exempel genom rasism eller främlingsfientlighet - väcks många medborgares ursinne. Ett ursinne som politiskt ofta riktas mot Sverigedemokraterna eller mot de nazistiska rörelser och det nazi-influerade tankegods vari Sverigedemokraterna en gång föddes. Den anti-rasistiska normen är mycket stark i Sverige - jag har svårt att se något annat land där den skulle vara starkare.
Nils Ferlin skrev en gång en dikt med anledning av att en amerikansk forskare räknat ut att den kemiska substansen i en människas kropp gjorde henne värd 2:50. Ferlin tyckte det var lite knalt och småfuttigt och rundade av till en dollar jämnt, vilket motsvarade tre kronor och sjuttiofem öre i den tidens penningvärde. Ferlins dikt blir min julklapp till alla bloggens läsare. Den är på Ferlinskt sätt späckad med bibliska referenser. Med tanke på läget i den svenska skolan är det väl risk att de flesta läsare får googla friskt för att följa med i sammanhanget hela vägen.
I kamp för människovärde och mot rasism och främlingsfientlighet önskar härmed bloggens alla läsare en riktigt God Jul!
En dollar jämnt?
Så är - jämlik vår pressnotis,
jämnt tre och sjuttiofem ditt pris
för klor och kol och kalcium
när du är blek och stum.
Gå bort för tre och sjuttiofem,
o broder från ditt pauvra hem
att söka dej i hopp och tro
ett ljuvligare bo.
Statt upp, alltså, och dingla glad
din hjässa över Giliad
och putta ner - helt morsk och fräck,
din gud i Jabboks bäck.
Gå bort för tre och sjuttiofem
att timra ditt Jerusalem
på allt vad du i kärlek bort
göra men ej gjort.
Ack broder, täcks förlåta mej:
mitt skratt vill blott begråta dej.
Vi har det ledsamt båda två.
- Så kom och låt oss gå
bort för tre och sjuttiofem
att söka oss ett bättre hem.
Här synes mej så platt och kallt
och bottenskrapat allt.
Under året som snart har gått har frågor kring rasism och främlingsfientlighet haft en stark ställning på den politiska dagordningen. Upploppen i Husby, valet av Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa till Socialdemokraternas partistyrelse och olika skandaler kring Sverigedemokraterna är kringliggande frågor som också väckt stor politisk-medial uppmärksamhet.
Däremot har de traditionella vänster-högerfrågorna haft svårare att hävda sig i kampen om det politiska utrymmet. Visst, frågor om vinst i välfärden, den höga ungdomsarbetslösheten och krisen i skolan har stötts och blötts i debatten. Men det är inte dessa frågor som förmår samla 16 000 människor på en idrottsplats i en förort till Stockholm en decembersöndag 2013.
Varför är det så? Varför är det frågor kring rasism och främlingsfientlighet som förmår mobilisera medborgarna till politiska manifestationer, och inte de traditionella vänster-högerfrågorna? Beror det på att industrisamhället är på väg att fasas ut och att dessa frågor uppfattas som mindre viktiga? Eller beror det på att de stora politiska partierna lagt sig så nära varandra i dessa frågor att det för många är svårt att se någon avgörande skillnad?
Jag tror att en del av svaret finns i att dagens samhälle utvecklats till det mest individualiserade samhälle som världen kanske någonsin har skådat. Med individualiseringen följer ett fokus på individens rättigheter och därmed på det förkastliga i att någon skall diskrimineras beroende på ras eller härkomst.
En grundbult i rättighetstänkandet är idén om alla människors lika värde. När denna norm utmanas - till exempel genom rasism eller främlingsfientlighet - väcks många medborgares ursinne. Ett ursinne som politiskt ofta riktas mot Sverigedemokraterna eller mot de nazistiska rörelser och det nazi-influerade tankegods vari Sverigedemokraterna en gång föddes. Den anti-rasistiska normen är mycket stark i Sverige - jag har svårt att se något annat land där den skulle vara starkare.
Nils Ferlin skrev en gång en dikt med anledning av att en amerikansk forskare räknat ut att den kemiska substansen i en människas kropp gjorde henne värd 2:50. Ferlin tyckte det var lite knalt och småfuttigt och rundade av till en dollar jämnt, vilket motsvarade tre kronor och sjuttiofem öre i den tidens penningvärde. Ferlins dikt blir min julklapp till alla bloggens läsare. Den är på Ferlinskt sätt späckad med bibliska referenser. Med tanke på läget i den svenska skolan är det väl risk att de flesta läsare får googla friskt för att följa med i sammanhanget hela vägen.
I kamp för människovärde och mot rasism och främlingsfientlighet önskar härmed bloggens alla läsare en riktigt God Jul!
En dollar jämnt?
Så är - jämlik vår pressnotis,
jämnt tre och sjuttiofem ditt pris
för klor och kol och kalcium
när du är blek och stum.
Gå bort för tre och sjuttiofem,
o broder från ditt pauvra hem
att söka dej i hopp och tro
ett ljuvligare bo.
Statt upp, alltså, och dingla glad
din hjässa över Giliad
och putta ner - helt morsk och fräck,
din gud i Jabboks bäck.
Gå bort för tre och sjuttiofem
att timra ditt Jerusalem
på allt vad du i kärlek bort
göra men ej gjort.
Ack broder, täcks förlåta mej:
mitt skratt vill blott begråta dej.
Vi har det ledsamt båda två.
- Så kom och låt oss gå
bort för tre och sjuttiofem
att söka oss ett bättre hem.
Här synes mej så platt och kallt
och bottenskrapat allt.
2013-12-20
Stark antirasistisk manifestation efter nazi-attacken i Kärrtorp
Gårdagens antirasistiska manifestation i Göteborg måste betecknas som en stor framgång. Demonstrationen, som initierats på kort varsel och av enskilda medborgare, samlade enligt polisen omkring 3 000 deltagare. Vid mötet på Järntorget var stämningen god. Jag har deltagit i många manifestationer och demonstrationer under mitt liv, men jag kan inte minnas en sådan lätthet och avslappnad glädje som nu präglade stämningen på mötesplatsen. För många blev manifestationen ett sätt att möta den frustration och den kombination av vrede och sorg som följde på nazisternas överfall på en fredlig, antirasistisk manifestation i Kärrtorp förra helgen.
Manifestationen blev något av en nationell angelägenhet, med inslag i rikspressen och SVT Aktuellt. Göteborgs-Tidningen (GT) uppmärksammande demonstrationen på tre helsidor och med live-sändning i webb-tv. Det är onekligen så att nazistattacken i Kärrtorp åstadkommit en motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet, en motmobilisering där väldigt många människor känner sig delaktiga. Antalet "gilla"-markeringar på min Facebook-sida där jag lagt ut några bilder från manifestationen översteg vida vad som brukar vara fallet när jag rapporterar från andra manifestationer och händelser
Demonstrationståget var tyst och värdigt. I fackelskenet på Järntorget syntes ett och annat plakat. De många poliserna var i huvudsak sysslolösa och strök omkring och pratade med varandra och med demonstrationsdeltagarna. Hatten av för Julia Forsberg som via Facebook tillsammans med några vänner drog igång detta arrangemang och och lyckades organisera det så väldigt skickligt.
På scenen sjöng Loke Nyberg sin starka Aldrig mera rädd, skriven i ett trotsigt raseri mot rasister och främlingsfientliga:
Manifestationen blev något av en nationell angelägenhet, med inslag i rikspressen och SVT Aktuellt. Göteborgs-Tidningen (GT) uppmärksammande demonstrationen på tre helsidor och med live-sändning i webb-tv. Det är onekligen så att nazistattacken i Kärrtorp åstadkommit en motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet, en motmobilisering där väldigt många människor känner sig delaktiga. Antalet "gilla"-markeringar på min Facebook-sida där jag lagt ut några bilder från manifestationen översteg vida vad som brukar vara fallet när jag rapporterar från andra manifestationer och händelser
Demonstrationståget var tyst och värdigt. I fackelskenet på Järntorget syntes ett och annat plakat. De många poliserna var i huvudsak sysslolösa och strök omkring och pratade med varandra och med demonstrationsdeltagarna. Hatten av för Julia Forsberg som via Facebook tillsammans med några vänner drog igång detta arrangemang och och lyckades organisera det så väldigt skickligt.
På scenen sjöng Loke Nyberg sin starka Aldrig mera rädd, skriven i ett trotsigt raseri mot rasister och främlingsfientliga:
För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är
och dela era ideal
då ska jag aldrig nånsin bli normal
På söndag genomförs ytterligare manifestationer, där den i Kärrtorp lär samla många många deltagare. Låt oss hoppas på ett lika värdigt och känslostarkt arrangemang, och att den motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet vi nu ser blir varaktig och framgångsrik.
2013-12-17
Tre lärdomar av nazistöverfallet i Kärrtorp
Den nazistiska Svenska motståndsrörelsens (SMR) överfall på en fredlig, antirasistisk manifestation i Kärrtorp i söndags har givit upphov till tre, delvis överlappande, diskussioner.
1. Mediebevakningen. Flera enskilda medier hade inledningsvis svårt att förhålla sig till det inträffade. Det största klavertrampet begicks nog av SVT Aktuellt som i sin 21-sändning, flera timmar efter nazisternas attack, beskrev händelserna som att den antirasistiska demonstrationen "urartade". Som en sarkastisk twittrare uttryckte det: Det är ungefär som att beskriva Hitlertysklands överfall på Polen 1939 som att "Polen urartade".
Nyhetsjournalistik plågas då och då av en ängslan att ta ställning i kontroversiella frågor. Men opartiskhet innebär faktiskt att man ibland måste ta ställning. Jag ser hellre en frimodig och transparent journalistik som pekar ut ansvarsförhållanden, än en räddhågad journalistik som i opartiskhetens namn undviker kontroversiella ställningstaganden. Osökt tänker jag på den journalistiska sjukan att då och då kalla mäns mord på kvinnor för en "familjetragedi", som då och då har föregåtts av ett "lägenhetsbråk".
2. Polisens agerande. Alla, inklusive polisen själv, är överens om att polisen gjorde grova misstag inför demonstrationen i Kärrtorp. Den relevanta hotbilden lades aldrig till grund för polisinsatsens omfattning och förberedelseinsatser. Inga alarmklockor ringde på lokal nivå. Nazisternas attack kunde ha slutat mycket, mycket värre än vad som nu faktiskt blev fallet.
Rasismen i Sverige har inte ökat. Det är inte heller så att de högerextrema partierna sammantaget i Europa har stärkt sin ställning. En del har gått framåt, en del har gått bakåt, andra står still. Däremot är extremhögern i Europa i en mobiliseringsfas, möjligen initierad av den ekonomiska krisen, som innebär en skärpt hotbild och kräver kraftfulla insatser. I Sverige ser vi uttryck för denna mobilisering i en ökad synlighet av aktiviteter från Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen.
3. AFA:s och andra vänsterradikala rörelsers roll. Vid flera tillfällen har jag varnat den svenska vänstern för våldsromantik. Jag har kunnat göra det utifrån positionen "been there, done that". Våldsromantik och våldsretorik gynnar bara de högerextrema krafterna och är inte uttryck för någon politiskt legitim position. Självklart får heller aldrig AFA eller andra organisationer ges rollen av att skydda demonstrationer. Det är polisen som genom sitt våldsmonopol skall genomföra denna uppgift. Om vi ruckar på våldsmonopolet väntar anarki och kaos - och inte är det dessa mina minsta som tjänar på en sådan utveckling. Samtidigt är det viktigt att aldrig likställa så kallade våldsbejakande grupper på vänsterkanten med nazister och högerextrema grupper. Dessa grupper kommer från helt olika håll och har växt fram under skilda omständigheter. Jag delar Helene Lööws, Daniel Poohls och Christer Mattssons uppfattning i frågan, framförda på DN Debatt i söndags.
Nu väntar nya antirasistiska manifestationer, bland annat i Göteborg på torsdag och i Kärrtorp på söndag. Det är viktigt att dessa manifestationer blir stora och värdiga och att inga våldsverkare tillåts störa arrangemangen.
1. Mediebevakningen. Flera enskilda medier hade inledningsvis svårt att förhålla sig till det inträffade. Det största klavertrampet begicks nog av SVT Aktuellt som i sin 21-sändning, flera timmar efter nazisternas attack, beskrev händelserna som att den antirasistiska demonstrationen "urartade". Som en sarkastisk twittrare uttryckte det: Det är ungefär som att beskriva Hitlertysklands överfall på Polen 1939 som att "Polen urartade".
Nyhetsjournalistik plågas då och då av en ängslan att ta ställning i kontroversiella frågor. Men opartiskhet innebär faktiskt att man ibland måste ta ställning. Jag ser hellre en frimodig och transparent journalistik som pekar ut ansvarsförhållanden, än en räddhågad journalistik som i opartiskhetens namn undviker kontroversiella ställningstaganden. Osökt tänker jag på den journalistiska sjukan att då och då kalla mäns mord på kvinnor för en "familjetragedi", som då och då har föregåtts av ett "lägenhetsbråk".
2. Polisens agerande. Alla, inklusive polisen själv, är överens om att polisen gjorde grova misstag inför demonstrationen i Kärrtorp. Den relevanta hotbilden lades aldrig till grund för polisinsatsens omfattning och förberedelseinsatser. Inga alarmklockor ringde på lokal nivå. Nazisternas attack kunde ha slutat mycket, mycket värre än vad som nu faktiskt blev fallet.
Rasismen i Sverige har inte ökat. Det är inte heller så att de högerextrema partierna sammantaget i Europa har stärkt sin ställning. En del har gått framåt, en del har gått bakåt, andra står still. Däremot är extremhögern i Europa i en mobiliseringsfas, möjligen initierad av den ekonomiska krisen, som innebär en skärpt hotbild och kräver kraftfulla insatser. I Sverige ser vi uttryck för denna mobilisering i en ökad synlighet av aktiviteter från Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen.
3. AFA:s och andra vänsterradikala rörelsers roll. Vid flera tillfällen har jag varnat den svenska vänstern för våldsromantik. Jag har kunnat göra det utifrån positionen "been there, done that". Våldsromantik och våldsretorik gynnar bara de högerextrema krafterna och är inte uttryck för någon politiskt legitim position. Självklart får heller aldrig AFA eller andra organisationer ges rollen av att skydda demonstrationer. Det är polisen som genom sitt våldsmonopol skall genomföra denna uppgift. Om vi ruckar på våldsmonopolet väntar anarki och kaos - och inte är det dessa mina minsta som tjänar på en sådan utveckling. Samtidigt är det viktigt att aldrig likställa så kallade våldsbejakande grupper på vänsterkanten med nazister och högerextrema grupper. Dessa grupper kommer från helt olika håll och har växt fram under skilda omständigheter. Jag delar Helene Lööws, Daniel Poohls och Christer Mattssons uppfattning i frågan, framförda på DN Debatt i söndags.
Nu väntar nya antirasistiska manifestationer, bland annat i Göteborg på torsdag och i Kärrtorp på söndag. Det är viktigt att dessa manifestationer blir stora och värdiga och att inga våldsverkare tillåts störa arrangemangen.
2013-12-15
Fel man kan begå när man bedömer opinionsundersökningar
Det finns åtminstone två fel man kan begå när man bedömer partisympatiundersökningar. Det första felet är att man drar för långtgående slutsatser av en enskild mätning, särskilt om alla förändringar ligger inom felmarginalen. En mätning är ingen mätning, är en god utgångspunkt. Det andra felet är att man är så fixerad vid antagandet att alla icke-signifikanta förändringar är ointressanta att man missar långsiktiga opinionsförändringar. Om Socialdemokraterna till exempel ökar med 0.5 procentenheter flera mätningar i rad är varje enskild ökning inom felmarginalen, men sett över tid blir förändringen så småningom signifikant.
I Sifo:s januarimätning 2013 hade de rödgröna partierna ett försprång i opinionen över Alliansen på 4 procentenheter, 47.2 mot 43.2 procent. I Sifo:s decembermätning som publicerades i natt var de rödgrönas försprång hela 12.6 procentenheter, 51.3 mot 38.7 procent. De rödgrönas försprång har således tredubblats under året, trots att de flesta kommentatorer (inklusive undertecknad) betonat stabiliteten i opinionsläget. Ökningen från 4.0 till 12.6 procentenheter har kunnat äga rum trots att det sammantaget under året bara varit en handfull signifikanta förändringar i opinionen mellan varje enskild mätning. Göran Eriksson i SvD beskriver opinionsutvecklingen under året som "en bred och trögflytande flod."
I den nu aktuella Sifo-mätningen leder de rödgröna således med 12.6 procentenheter. Det kan förefalla mycket, men i motsvarande mätning från december 2009 var försprånget 11.4 procentenheter. Så ingenting är givet, även om jag har svårare att se de politiska förutsättningarna för Alliansen att hämta in försprånget denna gång.
Hoppet för Alliansen är att Socialdemokraterna fortfarande inte lyfter i opinionen. Det kan vara så att miljövännerna bland de rödgröna går till Miljöpartiet och de som tycker att Socialdemokraterna gått för långt mot mitten väljer Vänsterpartiet.
För att bryta den onda cirkeln behöver Socialdemokraterna formulera kreativa, tydliga och ideologiskt förankrade förslag som Alliansen inte kan triangulera bort. Jag antar att den socialdemokratiska partiledningen tacksamt tar emot alla tips.
I Sifo:s januarimätning 2013 hade de rödgröna partierna ett försprång i opinionen över Alliansen på 4 procentenheter, 47.2 mot 43.2 procent. I Sifo:s decembermätning som publicerades i natt var de rödgrönas försprång hela 12.6 procentenheter, 51.3 mot 38.7 procent. De rödgrönas försprång har således tredubblats under året, trots att de flesta kommentatorer (inklusive undertecknad) betonat stabiliteten i opinionsläget. Ökningen från 4.0 till 12.6 procentenheter har kunnat äga rum trots att det sammantaget under året bara varit en handfull signifikanta förändringar i opinionen mellan varje enskild mätning. Göran Eriksson i SvD beskriver opinionsutvecklingen under året som "en bred och trögflytande flod."
I den nu aktuella Sifo-mätningen leder de rödgröna således med 12.6 procentenheter. Det kan förefalla mycket, men i motsvarande mätning från december 2009 var försprånget 11.4 procentenheter. Så ingenting är givet, även om jag har svårare att se de politiska förutsättningarna för Alliansen att hämta in försprånget denna gång.
Hoppet för Alliansen är att Socialdemokraterna fortfarande inte lyfter i opinionen. Det kan vara så att miljövännerna bland de rödgröna går till Miljöpartiet och de som tycker att Socialdemokraterna gått för långt mot mitten väljer Vänsterpartiet.
För att bryta den onda cirkeln behöver Socialdemokraterna formulera kreativa, tydliga och ideologiskt förankrade förslag som Alliansen inte kan triangulera bort. Jag antar att den socialdemokratiska partiledningen tacksamt tar emot alla tips.
2013-12-11
Rasismen inom Sverigedemokraterna och Expressens namnpubliceringar
De senaste dagarna har Expressen publicerat namn på politiker från Sverigedemokraterna och andra personer som på sajten Avpixlat anonymt skrivit grovt rasistiska och hatiska kommentarer. Publiceringarna har föranlett två olika diskussioner - om Sverigedemokraterna och deras valda företrädare samt om det var rätt av Expressen att röja de anonyma näthatarnas identitet.
Jag anser att det var rätt av Expressen att avslöja namnen på de förtroendevalda Sverigedemokraterna som framfört rasistiska och hatiska åsikter. Det var rätt inte för att personerna var Sverigedemokrater, utan för att de var förtroendevalda. Att vara förtroendevald innebär att man accepterar högt ställda krav på vad man får och inte får göra som privatperson. Som förtroendevald makthavare kan du inte kräva att få leva ett dubbelliv där du säger en sak offentligt och sedan sprider rasism och hat under anonymitet. Ett sådant förfarande är inte värdigt demokratin eller rättsstaten. I stället är det ett svek mot medborgarna och mot dem man valts att företräda.
Efter den så kallade järnrörsskandalen gick Sverigedemokraterna snarare upp än ner i opinionsundersökningarna. Jag tror inte på en liknande effekt denna gång. Sverigedemokraterna måste nu utesluta ytterligare ett antal medlemmar eller åtminstone frånta dem deras förtroendeuppdrag. Partiet löper då risken att en del kärnväljare tycker att partiet börja bli för välpolerat och därför demobiliseras eller kanske till och med i stället söker sig till nazistimpregnerade Svenskarnas parti. Samtidigt urholkas trovärdigheten i Sverigedemokraternas budskap att man lyckats frigöra sig från partiets rötter i högerextremismen. Det skulle kunna vara så att vi nu ser början på en game-changer för Sverigedemokraterna, det vill säga en händelse som vrider spelplanen på ett sätt så att partiets strategiska förutsättningar signifikant förändras. Men det är ännu för tidigt för att dra sådana slutsatser.
Jag har svårare att acceptera att Expressen i dag också publicerar namn på näthatare och rasister som inte har politiska förtroendeuppdrag. Det vore en sak om personerna vore högt uppsatta myndighetsföreträdare, som till exempel generaldirektörer, departementsråd eller domare. Men här rör det sig om en åkeriägare, en företagare, en chef på Landskrona energi och en docent i fysikalisk kemipå Chalmers. Who's next? Jag har liksom Anders Sundell på Politologerna svårt att se värdet eller allmänintresset i dessa namnpubliceringar.
(Uppdaterat 12 december: Jag har nu fått information om att den utpekade docenten i fysikalisk kemi inte är anställd på Chalmers och inte har arbetat där sedan 2001.)
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar dagens namnpubliceringar med att de namngivna personerna är "mycket ambitiösa opinionsbildare med en tydlig politisk agenda. Dessa individer är centrala aktörer på de kritiserade sajterna, och bidrar till de hätska stämningarna där". Ja, det är möjligt. Men jag ser inte länken mellan beskrivningen av dessa individer och beslutet att publicera deras namn.
Frågan är inte helt enkel. Hur skulle jag som ansvarig utgivare se på namnpublicering av semi-offentliga personer med inflytande över andras liv som journalister, lärare eller präster? Jag tror det är svårt att formulera en allmängiltig princip som täcker in alla enskilda fall - i stället måste de specifika omständigheterna få vägleda.
Om näthatarnas kommentarer är av en art att det rör sig om brottsmisstanke så skall de förstås polisanmälas. Strålkastarljuset bör också riktas mot de aktörer som upplåter plattform åt dem som sprider näthat och rasism. Vi har ännu inte hört sista ordet om Kent Ekeroths kopplingar till sajten Avpixlat, det är en sak som är säker.
Jag anser att det var rätt av Expressen att avslöja namnen på de förtroendevalda Sverigedemokraterna som framfört rasistiska och hatiska åsikter. Det var rätt inte för att personerna var Sverigedemokrater, utan för att de var förtroendevalda. Att vara förtroendevald innebär att man accepterar högt ställda krav på vad man får och inte får göra som privatperson. Som förtroendevald makthavare kan du inte kräva att få leva ett dubbelliv där du säger en sak offentligt och sedan sprider rasism och hat under anonymitet. Ett sådant förfarande är inte värdigt demokratin eller rättsstaten. I stället är det ett svek mot medborgarna och mot dem man valts att företräda.
Efter den så kallade järnrörsskandalen gick Sverigedemokraterna snarare upp än ner i opinionsundersökningarna. Jag tror inte på en liknande effekt denna gång. Sverigedemokraterna måste nu utesluta ytterligare ett antal medlemmar eller åtminstone frånta dem deras förtroendeuppdrag. Partiet löper då risken att en del kärnväljare tycker att partiet börja bli för välpolerat och därför demobiliseras eller kanske till och med i stället söker sig till nazistimpregnerade Svenskarnas parti. Samtidigt urholkas trovärdigheten i Sverigedemokraternas budskap att man lyckats frigöra sig från partiets rötter i högerextremismen. Det skulle kunna vara så att vi nu ser början på en game-changer för Sverigedemokraterna, det vill säga en händelse som vrider spelplanen på ett sätt så att partiets strategiska förutsättningar signifikant förändras. Men det är ännu för tidigt för att dra sådana slutsatser.
Jag har svårare att acceptera att Expressen i dag också publicerar namn på näthatare och rasister som inte har politiska förtroendeuppdrag. Det vore en sak om personerna vore högt uppsatta myndighetsföreträdare, som till exempel generaldirektörer, departementsråd eller domare. Men här rör det sig om en åkeriägare, en företagare, en chef på Landskrona energi och en docent i fysikalisk kemi
(Uppdaterat 12 december: Jag har nu fått information om att den utpekade docenten i fysikalisk kemi inte är anställd på Chalmers och inte har arbetat där sedan 2001.)
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar dagens namnpubliceringar med att de namngivna personerna är "mycket ambitiösa opinionsbildare med en tydlig politisk agenda. Dessa individer är centrala aktörer på de kritiserade sajterna, och bidrar till de hätska stämningarna där". Ja, det är möjligt. Men jag ser inte länken mellan beskrivningen av dessa individer och beslutet att publicera deras namn.
Frågan är inte helt enkel. Hur skulle jag som ansvarig utgivare se på namnpublicering av semi-offentliga personer med inflytande över andras liv som journalister, lärare eller präster? Jag tror det är svårt att formulera en allmängiltig princip som täcker in alla enskilda fall - i stället måste de specifika omständigheterna få vägleda.
Om näthatarnas kommentarer är av en art att det rör sig om brottsmisstanke så skall de förstås polisanmälas. Strålkastarljuset bör också riktas mot de aktörer som upplåter plattform åt dem som sprider näthat och rasism. Vi har ännu inte hört sista ordet om Kent Ekeroths kopplingar till sajten Avpixlat, det är en sak som är säker.
2013-12-08
Varför jag inte skulle ha publicerat DN-annonsen
Jag har funderat en lång stund över Dagens Nyheters uppmärksammade och ifrågasatta publicering av en helsidesannons för boken "Invandring och mörkläggning" i dag.
Annonsen är uppbyggd kring ett antal faktapåståenden om invandringen och invandringspolitiken.Var för sig skulle dessa påståenden kunna vara korrekta. Men sammantaget bidrar de till att ge en skev och okunnig bild av svensk flykting- och invandringspolitik. Annonsens utformning uttrycker en ovilja och ett motstånd mot det som uppfattas som främmande och annonsen blir därför främlingsfientlig. Min slutsats blir därför följande: Jag skulle inte ha publicerat annonsen.
Jag kan förstå Dagens Nyheters tvekan, mot bakgrund av yttrandefrihetens starka ställning i svensk politisk kultur. Men en privatägd tidning kan aldrig åläggas att publicera en annons. Publiceringen av en politisk annons styrs till syvende og sist av värdebaserade överväganden. Jag finner det märkligt och tråkigt att en liberal tidning som Dagens Nyheter efter moget övervägande valde att ge utrymme och uppmärksamhet åt en annons som vilar på främlingsfientlig grund.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skriver att tidningen inte "utan vidare" skulle publicera en främlingsfientlig annons. Jag undrar vad som inryms i de två små orden "utan vidare"? Eller är det så att Peter Wolodarski verkligen menar att annonsen inte är ett uttryck för främlingsfientlighet?
Annonsen är uppbyggd kring ett antal faktapåståenden om invandringen och invandringspolitiken.Var för sig skulle dessa påståenden kunna vara korrekta. Men sammantaget bidrar de till att ge en skev och okunnig bild av svensk flykting- och invandringspolitik. Annonsens utformning uttrycker en ovilja och ett motstånd mot det som uppfattas som främmande och annonsen blir därför främlingsfientlig. Min slutsats blir därför följande: Jag skulle inte ha publicerat annonsen.
Jag kan förstå Dagens Nyheters tvekan, mot bakgrund av yttrandefrihetens starka ställning i svensk politisk kultur. Men en privatägd tidning kan aldrig åläggas att publicera en annons. Publiceringen av en politisk annons styrs till syvende og sist av värdebaserade överväganden. Jag finner det märkligt och tråkigt att en liberal tidning som Dagens Nyheter efter moget övervägande valde att ge utrymme och uppmärksamhet åt en annons som vilar på främlingsfientlig grund.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skriver att tidningen inte "utan vidare" skulle publicera en främlingsfientlig annons. Jag undrar vad som inryms i de två små orden "utan vidare"? Eller är det så att Peter Wolodarski verkligen menar att annonsen inte är ett uttryck för främlingsfientlighet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)