Israels bosättningspolitik riskerar att leda till mer våld

Den israeliska regeringens vägran att förlänga byggstoppet på Västbanken utgör ett allvarligt hot mot den fortsatta fredsprocessen i Mellanöstern. Bosättningarna - som på ledarplats i obundet liberala Expressen i dag betecknas som "illegala kolonier på palestinsk mark" - är ett brott mot internationell rätt. Bosättningarna styckar också upp den tänkta palestinska statens territorium på ett sätt som urholkar trovärdigheten i möjligheten av att upprätta en självständig och livskraftig palestinsk stat överhuvudtaget.

Palestinierna och president Mahmoud Abbas har tydligt deklarerat att de tänker lämna förhandlingarna om byggstoppet inte förlängs. Nu har Abbas givit president Barack Obama och Israel några dagars andrum genom att uppskjuta beslutet om att lämna förhandlingarna tills efter det att han hunnit samråda med Arabförbundets ledare en vecka in i oktober.

För president Obama är situationen synnerligen prekär. Obama har investerat mycket politisk prestige i de pågående förhandlingarna och vid upprepade tillfällen vädjat till Benjamin Netanyahu och till Israel att förlänga byggstoppet. I denna vädjan har Obama haft starkt stöd av FN och av EU. Obama måste nu hitta en formel för att få palestinierna att fortsätta förhandla samtidigt som Israels byggande på Västbanken inte återupptas (eller snarare utvidgas - även under det formella byggstoppet så har byggnationen fortsatt). Det är en uppgift som ställer stora krav på kreativitet och diplomatisk uppfinningsförmåga.

Ett misslyckande i fredsförhandlingarna skulle med stor sannolikhet innebära en upptrappning av våldet i området. När palestinierna ser att det inte finns några utsikter för en förhandlingslösning sänks tröskeln till att deras motstånd mot ockupationsmakten blir våldsamt i stället för politiskt.

Det är lätt att instämma i Expressens vädjan till EU att höja tonen mot Israel: Unionen har ett stort potentiellt inflytande över Israel, som är extremt beroende av europeiska marknader för sin exportinriktade ekonomi, men vi använder det alldeles för sällan. (...) För att öka bosättningspolitikens kostnader, och samtidigt signalera var problemet ligger, bör EU dessutom snarast vidta skarpa åtgärder mot produkter från de illegala bosättningarna.

Från allt fler håll hörs nu också röster om nödvändigheten att införa sanktioner mot Israel. . Jag rekommenderar gärna den just utgivna boken Bojkott Desinvestering Sanktioner av Johanna Wallin och Jonatan Stanczak för läsning. Som läsaren av denna blogg väl känner till så är jag skeptisk till en bojkott av Israel. Men riktade sanktioner mot framförallt bosättarprodukter kan vara ett viktigt verktyg i arbetet med att övertyga Israel om nödvändigheten av att stoppa utbyggnaden av bosättningarna och i stället aktivt bidra till upprättandet av en palestinsk stat.

Slarv med valsedlar i år? Läs Tage Erlanders dagbok om valet 1960...

De senaste dagarna har medierapporteringen givit stort utrymme åt berättelser om slarv och felaktigheter i samband med valet. Historierna har bl a handlat om bortglömda röstsedlar, bristande säkerhetsrutiner och felaktigheter i vallängden. Det är lätt få bilden att just årets val kantats av egendomligheter och misstag och att omval därför borde äga rum i en del valkretsar.

Men slarv och felaktigheter är ingen ny företeelse i svenska val. Det är befriande att ta del av vad förre statsministern Tage Erlander skrev i sin dagbok för nästan på dagen 50 år sedan (29/9 -60) efter 1960 års svenska val:

Min vilsamma och stimulerande Trondheimsresa fick ett något fördystrat slut när Palme ringde och berättade om att länsstyrelsen i Malmö kasserat 500-600 socialdemokratiska röster därför att någon slarver till valnämndsordförande inte skött sigilleringen ansvarigt. Vad skall man egentligen tro om ett folk där slarvet förekommer vid varje val utan att det tycks vara möjligt att folk lär sej hur de skall vara?

(...)

I väntan på det nästan för spännande valresultatet i fyrstadskretsen, där en 69-årig f.d. länsassessor genom sigillslarv berövat oss en mandatvinst. Det hela är fullkomligt vansinnigt. Även om man är 70 år borde man väl kunna följa vallagens klara bestämmelser. Kan man det inte borde ålderssvagheten vara så uppenbar, att länsstyrelsen inte borde ha utsett assessorn till valnmämndsordförande.

Notera gärna att Erlander skriver att "slarvet förekommer vid varje val". Inte ens för 50 år sedan var slarvet således någon ny företeelse. Att slarvet uppmärksammats så mycket just i årets val beror förstås på att valet blev så jämnt. (Men kanske ändå inte fullt så jämnt som nyhetsrapporteringen antytt - se följande upplysande artikel i Expressen i dag.)

Citaten är hämtade ur det senaste bandet (nummer elva) av Tage Erlanders dagboksanteckningar, som nu nått fram till år 1960. Utgivningen av sonen Sven Erlander på Gidlunds förlag är en sann kulturgärning.

I skrivande stund upptäcker jag att Kallebloggen uppmärksammat precis samma citat av Tage Erlander som jag.

I sakfrågan tror jag inte på något omval. Slarvet har knappast varit värre än vanligt och tycks heller inte haft någon avgörande betydelse på valresultatet. Inga tunga partiföreträdare har heller yrkat på omval. Jag har svårt att se att Valprövningsnämnden - vilken i huvudsak befolkas av politiker - skulle välja att gå på omvalslinjen. Alliansregeringen kommer att gilla läget och vill undvika den osäkerhet och turbulens som ett omval skulle innebära.

Socialdemokratisk extrakongress - dramatiskt steg eller naturligt beslut?

Socialdemokraternas Verkställande utskott (VU) beslöt igår fredag att föreslå partistyrelsen att genomföra en extra partikongress före nästa ordinarie partikongress 2013.

Beslutet om en extra partikongress är bra och i grunden odramatiskt. Socialdemokraterna har sedan mitten av 1990-talet alltid haft en extra partikongress mellan de ordinarie kongresserna. Om jag minns rätt så har partiets tre senaste partiledare - Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin - alla valts på extra partikongresser.

Huvudskälet denna gång till en extra partikongress kan formuleras enligt följande: Om resultat och slutsatser från partiets nytillsatta kriskommission skall kunna göra avtryck på riktigt i socialdemokratisk politik inför valrörelsen 2014 så måste dessa resultat och slutsatser förankras i kongressbeslut redan före den ordinarie partikongressen 2013.

Men frågan om extra partikongress är ändå känslig eftersom den med nödvändighet riktar fokus på Mona Sahlins partiledarskap och huruvida hon kommer att ställa sin plats till förfogande vid en sådan extrakongress. I dagsläget tycks Mona Sahlin inte ha några sådana planer och internt i partiet är uppslutningen bakom partiledaren fortfarande stark. Även partisekreterare Ibrahim Baylans ställning kan komma att ställas under debatt.

Kanske var det just oro för en diskussion om partiledarfrågan som fick partisekreterare Ibrahim Baylan att vänta med att offentliggöra VU:s beslut på fredag förmiddag till fredagskvällen, i en fåfäng förhoppning att undgå mediespekulationer om Mona Sahlins framtid. Resultatet blev det omvända. Medierna anade oråd, TT gick ut med en s k Flash och kvällstidningarna tog fram om inte krigsrubrikerna så i alla fall nivån strax under. Det hade varit bättre för partiet om rekommendationen om en extra partikongress hade förmedlats i lugn och ro vid en presskonferens direkt efter VU:s sammanträde.

Jag kommenterar frågan om extrakongress bl a för TT och för Ekot.

Miljöpartiet och Alliansregeringen - samarbete eller ej?

Kommer Miljöpartiet att ingå någon form av organiserat samarbete med alliansregeringen? Jag tror inte det, åtminstone inte under den närmaste tiden.

Miljöpartiet har investerat en hel del politisk kraft och politiskt förtroendekapital i det rödgröna samarbetet. Ett organiserat samarbete mellan Miljöpartiet och Alliansen skulle inte vara möjligt att genomföra parallellt med det rödgröna samarbetet, och på kort sikt har inget av de tre rödgröna partierna något intresse av att avsluta sitt inbördes samarbete. Enligt såväl VALU som en opinionsundersökning beställd av Aftonbladet (jag kommenterar den senare här) säger en majoritet av Miljöpartiets väljare också nej till ett samarbete med Alliansen.

Jag delar också professor Mikael Gilljams uppfattning som han framförde i Studio Ett i dag att Fredrik Reinfeldt egentligen inte vill ha något samarbete. Om Reinfeldt önskat ett samarbete hade han inte framfört inviten till Miljöpartiet via media och inte heller i ett skede när valretoriken fortfarande dominerar det politiska fältet. Fredrik Reinfeldt vill sannolikt regera som minoritetsregering, en inställning jag delar.

Jag kommenterar det sköra politiska läget för TT: Tidigare socialdemokratiska minoritetsregeringar hade oftast en grundtrygghet i vetskapen att Vänsterpartiet aldrig skulle fälla en S-regering. Sverigedemokraternas framtida agerande i riksdagen är i det avseendet betydligt mer osäkert. Men de rödgröna skulle också tveka att fälla en Alliansregering genom hjälp av Sverigedemokraterna.

En alliansregering kan välja att anpassa sin politik så att något av de rödgröna partierna kan stödja den. Men alliansregeringen kan också välja att köra på, förlora en del omröstningar och få igenom en del förslag med hjälp av Sverigedemokraterna. De rödgröna och alliansregeringen har snarlika problem: Alliansen vill inte få igenom sina förslag med hjälp av SD och de rödgröna vill inte fälla regeringens förslag med hjälp av SD. I enskilda sakområden kan alliansregeringen försöka åstadkomma breda lösningar.

Jag ser ingen större fråga som under de närmaste månaderna riskerar att fälla regeringen. Men sådana frågor kommer med stor sannolikhet att dyka upp under mandatperioden. Upprepade nederlag i enskilda frågor kan också urholka regeringsdugligheten och leda till nyval.

Socialdemokratins misslyckande och Sverigedemokraternas framgångar - hur kunde det gå så?

Under den gångna mandatperioden har jag vid upprepade tillfällen hävdat att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna inte var att vinna valet 2010 utan att behålla makten 2014, samt att Sverigedemokraterna (SD) skulle få svårt att passera fyraprocentsspärren. I båda dessa avseenden fick jag fel.

Om de grundläggande orsakerna till Socialdemokraternas katastrofval har jag formulerat mig på Newsmill. Min prognos om att valet 2014 skulle bli Socialdemokraternas svåra prövning formulerade jag när de rödgröna 2007 och ända fram till sommaren 2008 hade ett massivt överläge i opinionen, över 20 procentenheter i en del mätningar.

Aldrig tidigare i svensk politisk historia har en sittande regering hämtat in ett så stort underläge i opinionen. Men Alliansregeringen gjorde det, och det är en stark politisk bedrift. Socialdemokraternas krishantering efter valförlusten 2006 kom genom den kraftfulla uppgången i opinionen av sig. Jag trodde att uppgången i opinionen efter valförlusten 2006 var tillräckligt kraftfull för att räcka över valet 2010, och att Socialdemokratins kris i stället skulle komma inför valet 2014. Nu kom krisen tidigare än jag hade trott.

Av detta lär vi oss att svenska väljare i dag är än än mer rörliga i sina partisympatier och att opinionsmätningar långt före valet blivit ett allt trubbigare instrument för att predicera valutgången. Inte för att opinionsinstituten är dåliga på att mäta opinionen, utan för att opinionen har en rörlighet som är betydligt starkare i dag än tidigare.

I min argumentation om varför SD skulle få svårt att passera fyraprocentsspärren har jag utgått från två premisser. För det första att SD - till skillnad från andra högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge - har ett förflutet i en nazianstruken högerextremism och att partiets extremistiska förflutna skulle bli en black om foten i valrörelsen. För det andra att Sverige är ett land där vänster-högerdimensionen starkt strukturerar det politiska livet och därigenom ger begränsat utrymme åt partier som bygger sin politik på främlingsfientlighet. Till det har man kunnat lägga att främlingsfientligheten i Sverige har minskat under de senaste 20 åren.

Men jag har också formulerat fyra enkla regler för att motverka högerpopulistiska partier som SD: För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig.

För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkbruk.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser.

Av dessa fyra regler tycker jag att de etablerade partierna hyggligt lyckats hantera regel två och tre. Visserligen har Folkpartiet inför valrörelsen drivit frågan om burkaförbud i skolan och Göran Hägglund har tagit över Ny Demokratis uttryck "verklighetens folk". Mona Sahlin ställde t ex upp i en debatt i TV8 mot Jimmie Åkesson, en debatt som bara Jimmie Åkesson tjänade på. Men på det stora hela har partierna här hanterat saken bra.

Värre är det med regel nummer ett och fyra. Särskilt de rödgröna har gjort en dygd av att kritisera Alliansen och Fredrik Reinfeldt för att inte tala klarspråk om hur de vid en eventuell valseger skulle hantera SD. De rödgröna har också starkt drivit linjen att SD i vågmästarställning måste mötas genom ett blocköverskridande samarbete. Många har frågat sig varför de rödgröna valt att driva frågan om Alliansens relation till SD så hårt. Min tolkning är att SD i grunden är ett högerparti och att SD därför allt annat lika i riksdagen oftare kommer att stöjda Alliansens politik än de rödgrönas politik. Genom att i förväg tvinga Fredrik Reinfeldt att markera så stort avstånd från SD som möjligt så skulle man försvåra hans förutsättningar att minoritetsregera med stöd från SD.

Debatten om SD som vågmästare utvecklade också en medielogik där SD fick mycket uppmärksamhet i valrörelsens slutskede. SD gynnades sannolikt också av den starka blockpolitiken, där SD kunde framställa sig som det enda egentliga alternativet till det politiska etablissemanget. Varken Feministiskt initiativ eller Piratpartiet förmådde ta plats i valrörelsen och utmana de etablerade partierna.

Nu har SD tagit sig in i riksdagen och av allt att döma erövrat en vågmästarställning. Högerpopulisterna i Ny Demokrati imploderade snabbt när de kom in i riksdagen 1991. Vi kan knappast förvänta oss en motsvarande utveckling när det gäller SD. Partiet har jobbat hårt på sin organisation och Jimmie Åkesson har mycket skickligt lyckats tvätta bort delar av partiets högerextremistiska förflutna, skapa organisatorisk stabilitet och mobilisera en kader som är betydligt mer skolad och utvecklad än det entourage som Ian & Bert förde med sig in i riksdagen 1991. Möjligheten finns att SD nu tagit sig över en avgörande tröskel och kommit till riksdagen för att stanna, inte bara under inenvarande mandatperiod utan också under flera. En viktig fråga blir därför att hålla ett öga på övriga partier så att de inte frestas att ta över delar av SD:s främlingsfientliga politik i fåfängt syfte att den vägen desarmera partiet på dess attraktionskraft.

Hur skall vi förklara Socialdemokraternas valförlust?

Följande analys publicerade jag tidigare i kväll på Newsmill:

Socialdemokraterna led i kväll ett historiskt nederlag. Med omkring 30 procent av rösterna gör partiet sitt sämsta val sedan 1914. Partiet får ungefär fem procentenheter mindre än vid valet 2006, ett valresultat som redan då uppfattades som en katastrof.

Varför gick det då så illa för Socialdemokraterna i årets val? På ytan är det inte svårt att finna tänkbara förklaringar. Socialdemokraterna förlorade kampen om den politiska dagordningen. Skatter och plånboksfrågor samt regeringsfrågan tilläts dominera valrörelsen i stället för frågor om arbetslöshet, socialförsäkringar, välfärd och social rättvisa. Socialdemokraternas ras i opinionsundersökningarna och Mona Sahlins svaga förtroendesiffror gjorde medierna till en motspelare för partiet. Det rödgröna samarbetet innebar att Socialdemokraterna tappade mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regeringen och kanske också vänsterväljare som var skeptiska till samarbete med Miljöpartiet. Fredrik Reinfeldt har på ett skickligt sätt hållit ihop Alliansregeringen under mandatperioden och väljarna har hyst stor tilltro till det sätt på vilket Alliansregeringen styrde Sverige under finanskrisen.

Men partiets kris ligger djupare än vad dessa förklaringar antyder. Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna. Så partiets nedåtgående trend är inte ny och ingen tillfällighet.

Grunden till Socialdemokraternas kris är att partiet är ett barn av industrisamhället och motsättningen mellan arbete och kapital. I Sverige har denna motsättning – konflikten mellan vänster och höger – strukturerat politiken hårdare än i något annat land i västvärlden. Så har t ex klassröstningen – att väljare från arbetarklassen röstar vänster och väljare som är tjänstemän eller företagare inte röstar vänster – varit starkare i Sverige än i något annat jämförbart land. Vänster-högerdimensionens dominans har möjliggjort Socialdemokraternas unika maktställning.

Men industrisamhället är på väg att fasas ut och övergå till något annat, något vi i brist på bättre kallar för informationssamhället eller kunskapssamhället. Detta nya samhälle är betydligt mer individualiserat än vad industrisamhället var. Väljarna är rörligare, klassröstningen minskar och allt färre medborgare definierar sig som tillhörande en samhällsklass överhuvudtaget.

Socialdemokraterna har hittills misslyckats med att formulera en politik för denna nya tid. I stället präglas dagens socialdemokrati av en ideologisk vilsenhet, där partiet inte förmår identifiera de nya skiljelinjer som kännetecknar informationssamhället och därför heller inte lyckas formulera en politik att möta dem. I stället hoppar partiet tuva mellan förslag som förväntas tillgodose antingen kärnväljare i form av t ex industriarbetare och LO-anställda eller mittenväljare i form av ”medelklassen i Stockholm”. Resultaten blir en osammanhängande politik som skapar osäkerhet och förvirring i väljarkåren.

Efter förra katastrofvalet 2006 genomfördes ett rådslagsarbete som skulle bidra till en förnyelse av den socialdemokratiska politiken. Men rådslagsarbetet blev ett misslyckande. För det första dominerades rådslagsgrupperna av etablerade politiker - trygga kort - så att partiledningen inte skulle riskera att tappa kontrollen över processen. För det andra rusade opinionssiffrorna kort efter valförlusten i höjden. Det var naturligtvis trevligt för partiet. Men det är svårt att argumentera för behovet av förnyelse när opinionsläget är så positivt. För det tredje innebar det rödgröna samarbetet att förnyelsearbetet ersattes av ett taktiskt och strategiskt arbete att utarbeta en gemensam rödgrön politik.

Lika väl som partiets politik präglas av industrisamhället så gör även partiorganisationen och partikulturen det. I partiorganisationen finns en ängslan att tappa kontrollen och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.

Så partiets kris är ingen partiledarkris. När Mona Sahlin valdes till partiordförande vädjade hon till rörelsen om att utarbeta en röd frihetsvision, en insats för att riva frihetsbegreppet ur högerns händer. Mona Sahlin har inte fått mycket hjälp av rörelsen i denna fråga.

De svenska Socialdemokraterna är västvärldens mest framgångsrika parti, sett till regeringsinnehav och förmåga att låta sin politik sätt varaktiga avtryck på samhällsbygget. Utmaningen består nu i att formulera en politik som varken är nostalgisk eller marknadskramande, men som förmår föra in partiets centrala värden om frihet, jämlikhet och solidaritet till vår tid. Om partiet misslyckas så är den socialdemokratiska framgångssagan slut och partiet reduceras till ett vanligt parti bland andra.

Om VALU:s prognos slår in - vad händer då?

Nu har resultaten från såväl VALU som Novus valdagsundersökning redovisats, och resultaten är relativt samstämmiga. Alliansen är något större än de rödgröna. Sverigedemokraterna klarar fyraprocentsspärren med liten marginal och blir vågmästare. Osvuret är alltid bäst - men jag skulle bli överraskad om detta övergripande mönster under kvällen förskjuts på något avgörande sätt.

De sju riksdagspartierna gick till val med åtminstone en gemensam målsättning - att undvika att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och fick en vågmästarställning. Nu talar mycket för att vi är där och det är ett misslyckande för de etablerade partiernas val av strategi. Jag kommer att återkomma till detta inom kort.

Nu kommer Fredrik Reinfeldt sannolikt att sitta kvar som statsminister. Jag tror inte de rödgröna kommer att rikta något misstroendevotum mot honom. I så fall måste de ju ha hjälp av Sverigedemokraterna för att fälla honom och det finns inga som helst skäl för de rödgröna och kanske heller inte för Sverigedemokraterna att ge sig in i ett sådant samarrangemang.

Hittills har Fredrik Reinfeldt varit entydig i att det block som blev störst skall regera och att vi skall undvika en blocköverskridande koalitionsregering. Det tycker jag i grunden är en sund inställning och det har jag också påtalat vid flera tillfällen, t ex här. Hur det kommer att fungera i praktiken är en annan sak. Alliansregeringen och Miljöpartiet kommer sannolikt att föra någon slags samtal (kanske informella), men jag är tveksam till om dessa samtal kommer att leda till någon form av organiserat samarbete.

Jag tror att risken att de etablerade partierna försöker bemöta Sverigedemokraterna genom att ta över delar av partiets politik är betydligt mindre än vad den var i Danmark. Men helt säker kan man förstås inte vara.

Jag återkommer i kväll eller i natt med en artikel på Newsmill om Socialdemokraterna och valresultatet. Den kommer - oavsett valresultatet - att kretsa kring det uteblivna förnyelsearbetet inom partiet.

Fortfarande bygger alla resonemang på prognoser. Vi inväntar nu de faktiska valresultaten.

Adjö till Rövarkungens Ö

Det blåser rödgröna valvindar. Samtliga opinionsundersökningar visar på ett minskat avstånd mellan då båda blocken och i dagens Sifo ligger Sverigedemokraterna under fyraprocentsspärren. Bra de senaste timmarna har jag på nätet och IRL (In Real Life) stött på flera personer som inte utan möda och för några för första gången kommit fram till att de skall rösta på Socialdemokraterna. Mona Sahlin har varit oerhört stark i de sista debatterna och kanske har vinden vänt för henne också.

Kommer medvinden för sent? Fortfarande visar samtliga opinionsinstitut på en liten men klar ledning för den borgerliga alliansen. Mobiliseringen av rödgröna väljare måste eskalera ytterligare och än fler tveksamma väljare övertygas om att gå i rödgrön riktning. Opinionssvängningarna har under mandatperioden varit större än någonsin tidigare i modern svensk politisk historia, så ingenting är omöjligt.

Internt inom Socialdemokratin finns det också ett litet hopp om att opinionsinstituten viktar fel när det gäller Socialdemokraterna. Eftersom instituten i sina viktningar bl a utgår från hur det gick för respektive parti vid föregående val och Socialdemokraterna gjorde ett ovanligt dåligt val 2006 finns det en möjlighet att instituten missar att vikta upp Socialdemokraterna tillräckligt. Väljarbarometrar än sannerligen ingen exakt vetenskap. Men i det scenariot finns det ju, som läsaren förstår, utrymme för visst önsketänkande.

I dag visade också professor Kent Asp på DN Debatt hur tre av fyra artiklar under valrörelsen i Expressen om Mona Sahlin varit starkt negativa. Tidningen skiljer också ut sig från andra media genom rapporteringens omfattning och starka fokusering på Sahlin. Jag har inte sett något liknande i de nio tidigare val jag har undersökt, skriver Kent Asp. Jag har tidigare berättat att jag från de mest skilda håll - inom och utom journalistkåren - hört berättats att Expressen medvetet driven en traditionell journalistisk kampanj mot Socialdemokraterna/Mona Sahlin och att denna kampanj innebär ett öppet gynnande av Alliansen. Asps redovisning stärker den bilden ytterligare och nog är det så att Expressen och dess chefredaktör Thomas Mattsson kommer att ha en del att förklara när valrörelsen väl är över.

I dag var det rödgrön valfinal på i Göteborg. Hela Götaplatsen sjöng 'Ja må han leva' för Jan Eliasson som fyllde 70 år igår. I Stockholm talade Alliansledarna i ösregn - de rödgröna ledarna talar i strålande sol i Göteborg. Who's side is God on? Lars Ohly kommenterade repertoaren på Göteborgs Stadsteater: Jag ser att ni ger Fredrik Reinfeldts favoritpjäs - Den inbillningssjuke. Stående applåder för Mona Sahlin. Publiken skanderade 'Mona, Mona'.

Nationalteatern spelade Jack the Ripper, med Leif Pagrotsky på tamburin. Låten tillägnades Fredrik Reinfeldt: I besvikelsens iskalla tystnad, han håller oss i sin hand. Förgiftar vårt blod med lystnad, att långsamt förgöra varann...

Själv hoppas jag att världens mest framgångsrika parti i morgon skall göra ett tillräckligt bra val för att vi skall kunna lämna Rövarkungens ö och äntligen till sist få höra plasket av en åra, se skymten av en annan båt.

Olof Palme, Norman Mailer och vad det innebär att vara svensk

Uppdatering 20 september: Hela artikeln finns nu på nätet här.

I dag recenserar jag Henrik Berggrens Olof Palme-biografi i Göteborgs-Posten (ännu ej på nätet) Här följer några valda delar av texten:

Ett spöke har länge vandrat kring i terrängen av svensk historieskrivning och självbild – Olof Palmes spöke. Till synes nära och mitt ibland oss, ändå ständigt undflyende och omöjlig att greppa fast. Hatad, älskad, omstridd. Alla bär vi en relation till honom – som människa, som politiker eller som myt. Därför blir det frestande att använda Olof Palme som ett verktyg i försöken att belysa vår samtid och för att ge ett svar på frågan vad det innebär att vara svensk.

*

I ett centralt avsnitt i boken analyseras den blott 22-årige Olof Palmes understreckare i Svenska Dagbladet år 1949, om Norman Mailers roman ”De nakna och de döda”. Mailers roman är en mörk och desillusionerad betraktelse kring andra världskriget, mänskligt tillkortakommande och Guds frånvaro. Ändå, skriver Berggren, menar Mailer att det är meningsfullt att ständigt ”kämpa för vår värdighet och humanitet som människor”. En av romanens centrala personer, löjtnant Hearn, misslyckas gruvligt i sitt försök att göra uppror mot ett orättfärdigt system. Men misslyckandet är inget mått på upprorets moraliska värde. Berggren likställer Olof Palme med löjtnant Hearn i det att båda gör ett existentiellt val, bortom metafysiska övertygelser om Gud eller lagar som styr historien, och i stället ”väljer friheten, och med friheten följer godtycket, slumpen och bristen på absoluta garantier”. Att försöka vinna friheten är – för Norman Mailer och för Olof Palme - ett politiskt och moraliskt värde i sig, oavsett om försöket lyckas eller misslyckas.

*

Henrik Berggren använder Olof Palme och hans gärning för att på nytt – och kanske än mer slagkraftigt – gestalta den tes Berggren tillsammans med Lars Trägårdh drev i boken ”Är svensken människa?” (2006). Där hävdade författarna att utformningen av den svenska välfärdsstaten var en unik mekanism för att hantera spänningsfältet mellan viljan till individuell suveränitet och den obönhörliga nödvändigheten att ingå i ett samhälle. Den svenska välfärdsstaten erbjuder medborgarna maximal frigörelse från traditionella gemenskapsband som t ex familjen, utan att den moraliska ordningen i samhället äventyras. I stället blir det svenska samhällskontraktet ett uttryck för solidaritet och omtanke människor emellan. Sociala band ska grundas på jämlikhet och en grundläggande respekt för den andres autonomi. Olof Palme bejakade och befrämjade denna konstruktion och därmed bidrog han väsentligt till utformningen av den unika svenska kombinationen av individuellt oberoende och mänsklig gemenskap.

*

Boken slutar på Sveavägen, den 28 mars 1986. Här finns ingen epilog, inget eftermäle, inga försök att syntetisera fenomenet Olof Palme. På ett sätt paradoxalt kommer Henrik Berggren aldrig särskilt nära Olof Palme. Jag får intrycket att det heller aldrig – till skillnad från många övriga Palmebiografers – varit författarens avsikt. I samma ögonblick vi skulle komma Palme nära skulle glansen försvinna och hans osaliga ande upphöra att inspirera vår längtan efter mening och sökande efter identitet.

Blåvitt är blått, Blåvitt är rött, Blåvitt är grönt - men Blåvitt är aldrig brunt

Följande upprop har publicerats fotbollsbloggen Bara ben på Glenn Hysén

BLÅVIT RÖST. IFK Göteborg är folkets lag, hela folkets lag. Det kvittar om du röstar på rött eller blått, så länge du röstar på ett parti som står upp för de blåvita värderingarna.

IFK Göteborg har sedan 1904 varit en förening som står för demokrati, kamratskap och deltagande - på lika villkor. Det kvittar om du är fattig eller rik, om du har makt eller är maktlös, om du har dina rötter i Teheran eller Kungsladugård - hos Blåvitt är alla alltid välkomna. En röst på partier som bygger sitt existensberättigande på fördomar och hat innebär att du röstar bort andra blåvita, både sponsorer, spelare som supportrar.

Ur IFK Göteborgs stadgar: Föreningen har som grundsats att verka i enlighet med idrottens mål, och skall även inriktas på att utveckla individer positivt i såväl fysiskt och psykiskt som socialt och kulturellt avseende.

Blåvitt är blått, Blåvitt är rött, Blåvitt är grönt - men Blåvitt är aldrig brunt. Glöm inte det när du går till valstugan. Din röst är inte bara en papperslapp, utan ett bevis på vad du är för människa och vilka grundläggande värderingar du har. Blåvitts värderingar är antirasism och demokrati, vilka är dina?

Med blåvita hälsningar (bloggnamn inom citationstecken):

Markus "Frankie" Hankins, journalist, Göteborg
Ulf Bjereld, professor, Göteborg
"Guran", journalist, Göteborg
Ekim "Ekim" Caglar, journalist och bloggare, Stockholm
Sebastian "Seb" Carlsson, Webbutvecklare, Stockholm
"MrG", Kulturarbetare, Göteborg
"Smör", Studerande, Göteborg
"Fredberg", Lekpappa, Kungälv
Jakob "Jakob" Hedberg, Grafisk Formgivare, New York
Pål "PeeMaN" Sveningson, DJ/studerande. Göteborg
"Karlsro04", studerande, Göteborg
Jonnie "Ludovic" Ludwigs, Fritidsledare/Säljare, Stenungsund
Tobias "Speero" Svenlöv, Grafisk Formgivare/Student, Mölndal
Olof "Olof" Björkman, IT-tekniker, Kungälv
Jonas "whoami" Helgesson, Systemutvecklare, Trollhättan
Ulf "Crumbs" Kristensson, Systemutvecklare, Göteborg
"Sandsäter", Systemutvecklare, Göteborg

Skall opinionsmätningar förbjudas veckorna före ett val?

Skallet går mot opinionsmätningarna och dess påverkan på valrörelsen och väljarnas val av parti. "Valet är inte en fotbollsmatch" skriver chefredaktören för Dagens Arena Nisha Besara och fortsätter: För att vi framöver ska slippa trist innehållslösa (på politik) och plågsamt ytliga valrörelser som årets borde Sverige följa de länder som förbjuder opinionsmätningar veckorna före allmänna val. Exempelvis Portugal, Italien och Serbien har ett sådant system – av respekt för väljarna och att det alltid måste vara politik som fäller avgörandet för varje medborgare.

Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Sven-Erik Österberg hakar på och tycker att opinionsmätningarna är för många och vill ha en diskussion om huruvida antalet opinionsundersökningar tätt inpå valdagen borde begränsas. Sådana bestämmelser finns redan i flera andra länder. Jag är rädd att det tar fokus från huvudbudskapet i valet och alternativen i politiken, säger Sven-Erik Österberg till TT.

Jag delar uppfattningen att årets valrörelse i alltför stor utsträckning kretsat kring opinionsläget och förtroendemätningar, på bekostnad av ideologi och politiska sakfrågor. Politiken och det politiska kommer i skymundan, till förmån för det strategiska spelet. Men att förbjuda eller begränsa opinionsmätningar före ett val är helt fel väg att gå.

I debatten måste vi skilja mellan ett förbud mot att genomföra opinionsundersökningar och ett förbud att publicera resultaten av opinionsmätningar. Ett förbud mot att publicera opinionsmätningar skulle få två konsekvenser. För det första skulle de politiska aktörerna själva fortsätta att genomföra opinionsmätningar, medan väljarna inte fick kännedom om opinionsläget. På så sätt skulle partierna skaffa sig ett informationsöverläge i förhållande till väljarna som inte känns särskilt sunt. För det andra skulle opinionsmätningarna ändå kunna publiceras i utländsk press och bara vara några klick bort på nätet. Publiceringsförbud är ingen bra idé i vårt öppna och digitala samhälle.

Ett förbud att genomföra opinionsundersökningar skulle också bli ett slag i luften, eftersom angelägna aktörer skulle anlita utländska opinionsinstitut - som inte omfattas av svensk lag - för att genomföra undersökningarna. Opinionsundersökningarna skulle kanske bli något färre, men kanske också vara av sämre kvalitet. Svenska opinionsinstitut anses hålla internationell mycket hög klass.

I stället bör media och partier utveckla ett förhållningssätt till dessa mätningar så att de inte dominerar nyhetsflödet på det sätt de tycks ha gjort under årets valrörelse. Jag skriver "tycks ha gjort", för vi vet ju faktiskt inte om eller på vilket sätt opinionsjournalistiken i årets valrörelse skiljer sig från opinionsjournalistiken i tidigare valrörelser. Det vet vi först när Kent Asp så småningom presenterar resultaten av sina mediestudier från årets val.

Just nu diskuteras den interna mätning från Novus som de rödgröna försiktigt läckte ut i går, och som sägs visa att valvinden vänt till de rödgrönas förmån. Enligt mätningen skiljer det bara ett par procent mellan blocken. Men Novus skriver på sin hemsida att undersökningen inte är en väljarbarometer och att Novus uppfattning är att siffrorna i undersökningen inte avspeglar den aktuella väljaropinionen. Så nu får vi en ny debatt om opinionsundersökningarnas betydelse, och hur partierna använder sig av dem i valkampanjen.

I det här fallet tycker jag att de rödgröna bör gå ut och öppet presentera hela Novusundersökningen. Det vore mest hederligt ochbästa sättet att undanröja alla de spekulationer om mätningen som redan börjat sättas igång.

Skall Gudrun Schyman frälsa de rödgröna?

I riksdagsvalet 2006 fick fick Feministiskt initiativ 0.68 procent av rösterna. I Europaparlamentsvalet 2009 erhöll partiet 2.2 procent, bl a efter att partiet i valrörelsens slutskede fick mycket uppmärksamhet när musikern, kompositören och förre ABBA-medlemmen Benny Andersson donerade en miljon till partiets annonsering.

Så här några dagar före årets val är förutsättningarna för Feministiskt initiativ att nå en valframgång inte särskilt ljusa. Visserligen kommer partiet sannolikt att öka en del från de 0.68 procent man erhöll i förra riksdagsvalet. Men ingenting tyder på att partiet skulle komma i den absoluta närheten av riksdagsspärren.

I dagens Expressen formulerar Kristina Persdotter, ordförande för Unga S-kvinnor Rebella, under rubriken "Älskade Gudrun, svik oss inte nu" en vädjan till Gudrun Schyman att uppmana alla som gillar henne och Feministiskt initiativ att rösta rödgrönt i valet. Bakgrunden är förstås att om valet blir jämnt så kommer röster på Feministiskt initiativ indirekt att kunna bidra till att den borgerliga Alliansen sitter kvar. Eftersom flertalet av Feministiskt initiativs väljare sannolikt hellre skulle rösta rödgrönt än blått om de tvingades välja, så är det de rödgröna som har flest väljare att förlora på Feministiskt initiativs kandidatur.

Gudrun Schyman är en fantastisk politiker, en politiker som är med sin tid och sannolikt en modell för framgångsrika politiker i framtiden. Men hon är större än det parti hon företräder, och utan henne hade Feministiskt initiativ inte varit intressant alls i den här valrörelsen. Visst skulle ett inspel från henne nu i valrörelsen kunna få betydelse. Inte enbart genom de röster hon bär med sig och som annars skulle "kastats bort" på Feministiskt initiativ, utan också genom den uppmärksamhet och den nya energi hon skulle tillföra till den rödgröna valkampanjen.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan skriver i dag i ett brev till Socialdemokratiska valarbetare att: Enligt våra egna mätningar skiljer det nu bara ett par procent mellan blocken och många väljare är osäkra. Han tillägger: Sedan helgen har valvinden vänt. Segern är inom räckhåll! Jag känner inte till dessa "egna mätningar" och kan därför inte bedöma trovärdigheten i de resultat Baylan säger föreligga. Men sant är att valet inte är avgjort på förhand och att ett inspel av Gudrun Schyman enligt ovan skulle kunna få betydelse.

Nu blir det kanske inte så. Gudrun Schyman har investerat för mycket i Feministiskt initiativ och många av hennes partiarbetare - särskilt dem vars hjärta inte är rödgrönt - skulle känna sig besvikna. Fast det är klart - osvuret är bäst. Gudrun Schyman vet man aldrig riktigt var man har... :-)

Gynnar medierna den borgerliga Alliansen?

Posten uppdaterad längst ned med en summering av kvällens debatt "Är du mediestyrd, lille väljare?"

Det som är speciellt för 2006 års valrörelse är att den borgerliga Alliansen gynnades i stort sett i alla avseenden, som jag undersöker. Det är ganska unikt att det är så. Det är en väldigt gynnsam valbevakning för de borgerliga och en ogynnsam valbevakning för Socialdemokraterna. Så uttalade sig Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet, i en intervju till Ekot den 10 januari 2007.

Professor Kent Asp, som regelbundet analyserar mediebevakningen i samband med svenska valrörelser, var mycket entydig i sin bedömning att den borgerliga Alliansen gynnats av mediebevakningen. Hans resultat kom överraskande, eftersom det under själva valrörelsen inte förts någon särskild debatt om att medierna gynnade något av de båda blocken.

I årets valrörelse är förutsättningarna annorlunda. Bara några dagar före valet pågår en intensiv debatt om huruvida media gynnar den borgerliga Alliansen och om det i så fall är en medveten linje från främst den borgerliga pressens sida. I går publicerade Aftonbladet ett upprop från det anonyma journalistnätverket Den allierade journalisten, ett upprop som protesterade mot vad man uppfattade som att Sveriges största dagstidningar på nyhetsplats driver en valkampanj åt Alliansen: P1 Morgon och medieforskaren Ester Pollack granskade nyligen sommarens förstasidor på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Mona Sahlin framställs negativt 18 gånger på förstasidorna, motsvarande siffra för Fredrik Reinfeldt är fem. Reinfeldt framställs positivt på tolv förstasidor, Sahlin på tre. I Ekots granskning av ett års artiklar och inslag är de med negativ publicitet 33 procent för Sahlin mot 16 procent för Reinfeldt.

Flera av exemplen är bestickande. Själv har jag särskilt fäst mig vid en artikel (13/9)av Fredrik Sjöshult och Niklas Svensson i Expressen dagen efter partiledarduellen mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Debatten var jämn och tät, och i en Demoskopmätning av tittarreaktionerna blev avståndet mellan Reinfeldt och Sahlin endast 0.24 enheter på en skala mellan 1 och 5. Fredrik Reinfeldt fick 3.57 medan Mona Sahlin fick 3.33. Men trots de små skillnaderna i tittarbetygen vinklade artikeln utfallet till en jätteseger för Fredrik Reinfeldt. Under rubriken VAKNA - DU VANN. Reinfeldt utmattad efter sista debatten - får glädjebesked följer en jubelartikel som inleds med meningen Storslam igen, Reinfeldt! och de 0.25 enheternas skillnad i tittarbetygen framställs som en storseger. Hm, hur tänkte man där, undrar vän av ordning.

Kent Asp har också visat (DN Debatt 25/4 -06) att ekonomi- och politikjournalister i riksspridda Stockholmsmedier står långt till höger om resten av journalistkåren. Bland ekonomi- och politikjournalisterna stöder en majoritet den borgerliga alliansen – 26 procent är Moderater och 23 procent Folkpartister. Bara var femte är Socialdemokrat. Vänstervridningen av media har i alla fall ännu inte nått ekonomi- och politikredaktionerna.

Jag är allergisk mot foliehattar och tror inte på någon konspiration. Men medielogiken har sannerligen inte gått de rödgrönas väg och det blir med extra stor nyfikenhet jag tar del av Kent Asps kommande undersökning efter årets val. Vore jag chefredaktör på t ex Expressen eller Dagens Nyheter skulle jag inte sova helt gott natten innan studien presenteras.

Kent Asp ger kanske en försmak av resultaten redan i kväll, då han tillsammans med några journalister och forskare deltar i ABF:s seminarium Är du mediestyrd, lille vän (kl 19.00, Restaurang Trappan, Folkets Hus, Järntorget, Göteborg).

Det är möjligt att jag återkommer med en kort rapport om seminariet på bloggen senare i kväll.

Paul Ronge skriver klokt i ämnet här och detsamma gör Jesper Strömbäck här.

Uppdatering tisdag kväll: Debatten "Är du mediestyrd, lille väljare?" hade Kent Asp som huvudtalare. Han betonade att det alltid är så att något parti gynnas i mediernas valrörelse. Men det finns inget mönster i vilka partier som gynnas. Medierna kan fungera både som motspelare och medspelare till partier och till politiker. Det som är specifikt för denna valrörelse är att medierna har varit Mona Sahlins motspelare ända sedan hösten 2008, vilket är en ovanligt lång period. Denna långa period av medierna som motspelare till Mona Sahlin har påverkat Socialdemokraternas nedgång i opinionen och det är också denna långa period av motspel som föranlett den debatt vi idag ser om att medierna driver en valkampanj mot Socialdemokraterna.

Frågan är varför Socialdemokraterna varit oförmögna att bryta denna långa period av negativt spinn i förhållande till medierna. Jag skrev ovan att jag inte tror på några konspirationsteorier. Men från de mest skilda håll - inom och utom journalistkåren - hör jag nu synpunkten att Expressen medvetet driven en traditionell journalistisk kampanj mot Socialdemokraterna/Mona Sahlin och att denna kampanj innebär ett öppet gynnande av Alliansen. Jag anar att Publicistklubben kommer att ha en intressant eftervalsdebatt om bl a Expressens valjournalistik längre fram i höst.

En sådan kampanj behöver inte ha sin grund i en högerideologi. Som Kent Asp uttryckte det: Det stora problemet med pressen är inte att den är högervriden eller vänstervriden utan att den är medievriden.

Hur skall det gå för Piratpartiet?

Piratpartiet har inte haft någon tur i årets valrörelse. Partiets ambitiösa valmanifest kapsejsade direkt när det visade sig att partiledningen inte var eniga om hur formuleringarna i det känsliga avsnittet om barnpornografi skulle tolkas. I stället för att kunna använda manifestet offensivt i opinionsbildningen fick partiledningen lägga viktig tid och kraft på att formulera om texten och samtidigt hålla ihop partiet, där många medlemmar var irriterade. Därefter har manifestet och dess innehåll drunknat i det massiva flödet av utspel från större och mer etablerade partier.

I nästa skede skadesköts Piratpartiets politiskt och medialt intressanta samarbete med Wikileaks genom den rättsprocess som igångsatts mot Julian Assange, misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande.

Tur har man inte, tur förtjänar man. I fallet med Wikileaks och Julian Assange hade partiet inte kunnat påverka händelseutvecklingen, men i fallet med valmanifestet och de oklara skrivningarna om barnpornografi faller ansvaret på partiet självt.

I Europaparlamentsvalet 2009 fick Piratpartiet över sju procent av rösterna. Men nu har Piraterna ordentligt fått känna på att Europaparlamentsval är en sak, riksdagsval en annan. Informations- och integritetsfrågorna är viktiga och har framtiden för sig. Men de slås fortfarande obönhörligt ut när kampen gäller regeringsmakten och de traditionella vänster-högerfrågorna.

I Studio Ett i dag diskuterade Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg integritetsfrågor med socialdemokraternas Tomas Bodström. En mycket bra debatt, men det är förstås inte genom den typen av debatter som Piratpartiet främst vinner sina väljare.

På ett sätt är opinionsläget gynnsamt för Piraterna. Ju mer ojämnt opinionsläget är mellan blocken, desto mer utrymme finns det nämligen för uppstickarpartier. Om valet anses klart på förhand kan det bli svårt för de etablerade partierna att mobilisera sina väljare att gå och rösta. Dessutom är det lättare för väljare att "straffa" sina egna partier genom att proteströsta om regeringsmakten inte står på spel. Men denna gång tycks det i stället vara Sverigedemokraterna som bäst utnyttjar opinionsläget.

För Piraterna gäller det nu att samla mod, minimera förlusterna och sikta på framtiden. Även om det inte tycks finnas några rimliga möjligheter (osvuret är alltid bäst...) att nå fyraprocentsspärren kommer partiet ändå att göra ett betydligt bättre val är 2006, då man endast samlade 0.63 procent av rösterna. En ökning av det resultatet med 300 procent i årets val är kanske nu en rimlig målsättning. Det är en ökning många partier skulle vara ganska nöjda med... :-)

Ligger valet i vägen för politiken?

Uppdatering efter debatten Sahlin-Reinfeldt finns längst ned i posten.

Valet ligger i vägen för politiken. Så uttryckte sig journalisten och God morgon, Världens eminenta krönikör Ulrika Knutson i P 1 i morse. Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder var inne på en likartad linje, när han i samma program sa att den här valrörelsen har framför allt handlat om sig själv.

Det Ulrika Knutson och P J Anders Linder båda syftar på är att årets valrörelse handlat mer om det politiska spelet, om opinionsläget, om regeringsfrågan och om det sviktande förtroendet för Mona Sahlin än om de politiska sakfrågorna och politikens innehåll. Vi vet ännu inte om den bilden är sann, men den överensstämmer åtminstone med min maggropskänsla.

Knutson och Linder uttalanden antyder den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". Politiken är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga.

De rödgröna har också hamnat i en negativ mediespiral. Professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Jesper Strömbäck menar att Socialdemokraterna har missgynnats och Alliansen gynnats av valbevakningen. Det är emellertid inte av partipolitiska skäl som Socialdemokraterna missgynnats, menar Strömbäck. Orsaken finns i stället i medielogiken och mediernas sökande efter starka berättelser som kan fånga människors uppmärksamhet. Medierna älskar berättelser med vinnare och förlorare, och den här gången har medielogiken missgynnat Socialdemokraterna.

Ett parti som gynnats av valrörelsens och mediebevakningen är Sverigedemokraterna. Som jag tidigare påpekat så tenderar högerpopulistiska partier att gynnas när de görs till en partipolitisk stridsfråga mellan övriga partier. Valkampanjen har ur det perspektivet dessvärre präglats av att de båda blocken bråkat om hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna om det partiet skulle få en vågmästarställning i riksdagen. Främst är det de rödgröna som varit grälsjuka i ämnet.

En annan faktor som gynnar uppstickarpartier är om regeringsfrågan framstår som avgjord. När nu Alliansen har en tydlig ledning i opinionsundersökningarna ger det Sverigedemokraterna - och även Feministiskt initiativ och Piratparitet, för den delen - en möjlighet att få fler missnöjesröster än vad de hade fått om det varit knivskarpt läge i opinionen.

Medierna hakar på. Bara i dag har Aftonbladet sju (7) helsidor och en del sidomaterial om Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson förekommer på bild fyra gånger.

Jag instämmer gärna i ett annat lätt lakoniskt uttalande av Ulrika Knutson ur morgonens program: Efter den 19 september kanske vi kan börja diskutera politik igen och det kan bli riktigt intressant.

Läs också gärna Lena Sommestad i ämnet.

Uppdatering söndag kväll, efter debatten i SVT mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Det mest överraskande i söndagskvällens debatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt var den kreativa bildsättningen, där de inklippta profilbilderna starkt påminde om Kristdemokraternas valaffischer där Göran Hägglund står öga mot öga med olika djur. Jag vet i alla fall för min del vem som i så fall var kameleonten i kvällens debatt.

Valrörelsen är också ett krig om orden. De rödgröna har övertagit "utanförskap" och vill göra det till ett vapen mot Alliansen. Nyligen hörde jag också Mona Sahlin tala om "samhällsbärarna", men där ser jag inget värde i att anamma Alliansens språkbruk. Fredrik Reinfeldt talade om "vikten av att hålla samman landet" och lyckades se ut som att han menade det.

Mona Sahlin var offensiv, och måste naturligtvis vara det med tanke på läget i opinionsundersökningarna. Hon kunde förstås ha petet in det senaste utspelet om Stefan Holm som idrottsminister, men det hade kanske varit lite för populistiskt. :) Nästa steg: Stellan Skarsgård som kulturminister? Men vad säger då Paggan... :)

Sammantaget en jämn och bra debatt, som nästan alltid mellan dessa båda kontrahenter. Möjligen ett svagt plus för Mona Sahlin som var mest offensiv, medan Fredrik Reinfeldt av goda skäl valde att spela på säkerhet. (Se där - nu har jag själv också bidragit till att försärka bilden av politik som ett spel.)

Göran Hägglunds felaktiga påståenden om Lars Ohly och Iran

I gårdagens partiledardebatt i Studio Ett hettade det till ordentligt mellan Göran Hägglund och Lars Ohly. Hägglund anklagade Ohly för att på en direkt fråga ha sagt sig föredra Iran framför Israel. Lars Ohly dementerade omedelbart Hägglunds påstående: Du hittar ju bara på det där. Du ljuger. Ohly tillade att han själv stod i första ledet för att bekämpa de iranska mullorna och att han betraktade Iran som en av de värsta terrorregimerna i världen.

I den fortsatta debatten upprepade Göran Hägglund inte anklagelsen utan påstod i stället att Ohly hade sagt sig inte kunna välja mellan Iran och Israel. Men enligt dagens Aftonbladet (ännu ej på nätet) uppgav Hägglund efter avslutad sändning att Ohly vid upprepade tillfällen valt Iran före Israel. Hägglund utlovade också att han: Med hjälp av mina medarbetare kan få fram en filmsnutt som verifierar anklagelsen. Därefter ändrade Hägglund sitt anklagelse till att Ohly bara vid ett tillfälle skulle ha valt Iran, i Almedalen i somras. Därefter ändrade sig Hägglund igen, och meddelade via sin pressekreterare att Ohly skulle ha sagt så förra sommaren. Något filmbevis sändes aldrig över.

Det var inte Göran Hägglunds starkaste stund i valrörelsen, för att uttrycka det milt. Alla politiker har rådgivare som kan göra misstag eller ha en dålig dag. Men i stället för att statsmannaaktigt och en smula ödmjukt be om ursäkt klamrade sig Hägglund fast vid anklagelsen och intog under dagen olika positioner kring när och hur många gånger Ohly skulle ha gjort sitt uttalande. Svagt.

I dag får Göran Hägglund stöd av journalisten Lars Adaktusson som i Expressen påstår att Ohly gjort ett sådant uttalande i en intervju i Almedalen sommaren 2009. Adaktusson har dock inga belägg, utan åberopar bara sin minnesbild. Adaktussons utsaga hjälper heller inte Hägglund, eftersom Hägglund i Studio Ett påstod sig personligen ha hört Ohlys uttalande: "Jag lyssnade för en tid sedan på en intervju" där Ohly valde Iran framför Israel.

Nu får vi se om Göran Hägglund och hans medarbetare kan leverera några belägg. Omvänd bevisföring tillämpas ju dessbättre inte i en rättsstat som Sverige.

Det har blivit ett journalistiskt mode att be intervjupersonerna välja mellan två företeelser som journalisterna vet att de intervjuade tycker illa om. Frågan är hopplös eftersom den döljer vad det är som skall jämföras. Ledarskapets ondska? Om staten är fredligt sinnad i förhållande till sina grannstater? Grad av demokrati? Respekt för folkrätt? Kvinnornas ställning? Vad du än svarar riskerar du att anklagas för att bagatellisera förtrycket hos den du väljer.

Kristdemokraterna bör tänka sig för. Göran Hägglund har valt att profilera sig med uttrycket "Verklighetens folk", ett uttryck som ursprungligen lanserades av högerpopulisterna i Ny Demokrati. Hägglund anser att Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson egentligen inte är värre än Lars Ohly och Vänsterpartiet. För några dagar sedan kallade Kristdemokraternas kommunalråd i Karlskrona Tommy Olsson Sverigedemokraterna för "reko" och lätta att komma överens med. Kristdemokratiska ungdomsförbundet KDU:s ordförande Charlie Weimers grundade det högerkonservativa nätverket Engelbrekt, där han bl a förespråkade samma regler för medborgarskap som Sverigedemokraterna och kämpade för "en sund nationalism".

Som partiledare har Göran Hägglund det största ansvaret för att hålla rent mot högerpopulism och främlingsfientliga krafter inom den egna rörelsen. I den uppgiften har han dessvärre hittills inte imponerat.

Märker inte Göran Hägglund att han stryker Sverigedemokraterna medhårs?

I dagens Aftonbladet stryker Göran Hägglund - kanske utan att han själv inser det - Sverigedemokraterna medhårs. Hägglund betonar med eftertryck att han inte är mer negativ till Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson än vad han är till Lars Ohly - de är jämförbara med varandra.

Uttalandet är anmärkningsvärt. Eftersom kristdemokrater och vänsterpartister vid mängder av tillfällen under mandatperioden samarbetat i form av gemensamma riksdagsmotioner om mänskliga rättigheter är bara två slutsatser möjliga. Antingen talar Göran Hägglund osanning när han säger att han tycker att Jimmie Åkesson och Lars Ohly är av samma skrot och korn. Eller så skulle Kristdemokraterna inte tveka att skriva riksdagsmotioner tillsammans med Sverigedemokraterna om de senare kommer in i riksdagen.

Jag lutar starkt åt det första alternativet och tycker därför det är riktigt svagt av Göran Hägglund att säga som han gör. Om Sverigedemokraterna inte är värre än det Vänsterparti som Socialdemokraterna och Miljöpartiet glatt samarbetar med så kan det väl inte vara så farligt att samarbeta med Sverigedemokraterna?

Jag tillhör ju dem som var skeptisk till det rödgröna samarbetet, eftersom Socialdemokraterna riskerade att dels tappa de marginalväljare som starkt ogillar Miljöpartiet, dels de marginalväljare som starkt ogillar Vänsterpartiet. Däremot var det högst oklart vilka marginalväljare som var tänkta att komma i stället. Göran Hägglunds skamgrepp att likställa Lars Ohly med Jimmy Åkesson är just ett uttryck för Alliansens strategi att skrämma mittenväljare med Ohly-spöket.

Lars Ohly representerar ett parti som tidigare var kommunstiskt. Jimmie Åkesson representerar ett parti med rötter i den yttersta extremhögern. För detta har de båda ett politiskt ansvar. Om det orimliga i att likställa kommunism med nazism har jag tidigare formulerat mig här.

Frihetsvindar hjälper Miljöpartiet att fördubbla sitt röstetal?

OBS: Bloggposten nu uppdaterad längst ned med en bedömning av Maria Wetterstrands insats i kvällens partiledarintervju.

Miljöpartiet har aldrig fått mer än 5.5 procent av rösterna i ett svenskt riksdagsval. Det var i valet 1988. I de åtta riksdagsval Miljöpartiet ställt upp i har partiet fått mellan 1.5 och 5.5 procent. I det senaste valet 2006 erhöll partiet 5.2 procent av rösterna.

I opinionsmätningarna inför årets val ligger Miljöpartiet på strax under 10 procent. Ur det perspektivet kommer Maria Wetterstrand till kvällens partiledarintervju i SVT med valvinden i ryggen. Allt talar för att partiet med råge kommer att göra sitt bästa val någonsin. Om det sedan räcker till att bilda en gemensam rödgrön regering återstår att se.

Det är noterbart att Miljöpartiet rusar fram i opinionsmätningarna utan att miljöfrågorna haft en särskilt central plats på dagordningen. Partiets hittills bästa val 1988 - då de ju erövrade en riksdagsplats med sina 5.5 procent - hade föregåtts av såväl Tjernobylkatastrofen 1986 samt en stor uppmärksamhet under själva valrörelsen om säldöden i Östersjön.

Jag tror att Miljöpartiet i dag rider på de frihetliga vindar som blåser i svensk politik. På ett sätt är det paradoxalt, eftersom en stor del av Miljöparitets politik går ut på att styra människors beteende i mer miljövänlig riktning. Men partiet har ändå skickligt skapat bilden av sig själv som ett modernt parti, där individuell frihet är möjlig att förena med ett gemensamt ansvarstagande. Där har Socialdemokraterna ett och annat att lära. Men den debatten får vänta tills efter valet - oavsett om vi då har en borgerlig eller en rödgrön regering.

En undersökning som genomförts av Svenska Dagbladet visar att 18 av 26 regionordföranden för Miljöpartiet är öppna för ett samarbete med en ny borgerlig regering om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand dementerar bestämt alla sådana planer. Här gäller det att hålla ihop den rödgröna alliansen.

Frågan är vad som skulle hända om Miljöpartiet nu valde att hålla dörren på glänt för ett sådant samarbete. Gröna väljare som vill ha ett regeringskifte skulle söka sig till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i stället. Men kanske skulle några osäkra mittenväljare söka sig till Miljöpartiet, eftersom Miljöpartiets vänsterprofil då tunnades ut. I så fall skulle effekten bli en nettovinst för det rödgröna blocket.

Maria Wetterstrand kommer säkert att pressas på just denna fråga i kvällen intervju. Jag återkommer efter TV-sändningen med en kort kommentar om hur han klarade sin uppgift.

Uppdatering kl 21.15: Maria Wetterstrand gjorde en mycket bra insats i kvällens partiledarintervju. Hon utstrålar trovärdighet och autenticitet och är en stor tillgång för det rödgröna samarbetet. Det vore ett stort resursslöseri om hon inte blev minister efter valet i höst.

I frågan om samarbete med en borgerlig regering efter valet i höst om SD blir vågmästare svarade hon på två sätt. För det första att hon inte trodde att det fanns några politiska förutsättningar för ett sådant samarbete och att de borgerliga partierna nog ville försöka regera i minoritet. Men för det andra vägrade hon att svara kategoriskt nej på frågan vad hon skulle säga om Reinfeldt trots allt skulle erbjuda henne en regeringsplats. På så sätt höll hon ändå dörren öppen på glänt.

Utfrågningen drogs ned något av att Anna Hedenmo och Mats Knutson alltför länge uppehöll sig vid Maria Wetterstrands och hennes makes flygpendlingar mellan Sverige och Finland. Vad förväntade de sig - att två framstående politiker som älskar varandra skall åka båt 30 timmar varje helg för att kunna träffas? Jag tycker det är olyckligt att utfrågarna också fokuserat vilken skola Lars Ohlys barn valt att gå i eller Jan Björklunds adopterade barns eventuella utsatthet. I övrigt har utfrågarna skött sig mycket, mycket bra vid samtliga tillfällen. Public Service rules.

Har de borgerliga toppat formen för tidigt?

När valrörelsen nu går in i sitt slutskede tyder opinionsmätningarna på att de borgerliga partierna har en liten men klar ledning. Det är en smaksak om man vill lägga betoningen på "liten" eller på "klar". I dagens Aftonbladet säger statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson att årets val blir "ett av de tre mest spännande någonsin" - tillsammans med valen 1973 och 2006. Dagens mätning från United Minds - som redovisas i samma artikel - visar också på ett mycket litet övertag för de borgerliga partierna (1.4 procentenheter).

Men ute i rörelsen hängs det på sina håll med huvudet. I stället för att ta fasta på att borgerlighetens försprång är "litet" så tenderar man att ta fasta på att det är "klart" och vecklar in sig i preliminära eftervalsanalyser (!) för att förklara det kommande nederlaget. Det knotas om att media mosar Mona Sahlin och blåser upp opinionsmätningar i stället för att fokusera på sakfrågor. Sådana stämningar är förstås kontraproduktiva och riskerar att bli självuppfyllande.

Modstulenheten är inte ologisk. Sommaren 2007 ledde det rödgröna blocket över Alliansen med så mycket som 20 procentenheter i en del mätningar, ett försprång som nu vänts till ett underläge. Men i stället för att deppa borde de rödgröna bita ihop och ta fasta på att opinionen aldrig i Sveriges moderna politiska historia svängt så kraftigt som den har gjort under den här mandatperioden. Dessa svängningar innebär förstås också att de borgerliga partiernas lilla men klara ledning är långt ifrån säker.

Opinionsmätningar är ingen prognos över valresultatet. Opinionsmätningar är som en termometer eller ett lackmustest som visar hur det ser ut i opinionen just nu. Valresultatet kan påverkas en hel del av en framgångsrik mobilisering de sista veckorna. Om nu valet - vilket Henrik Oscarsson menar - är ett av de tre mest spännande valen någonsin vore det ur de rödgrönas perspektiv bättre om energin lades just på en sådan mobilisering i stället för att skänka bort valsegern till förmån för ett letargiskt grämande över världens och medias uselhet.

Svenska väljarna förlorare när Carl Bildt vägrar debattera med Urban Ahlin

Utrikesfrågorna har i huvudsak lyst med sin frånvaro i årets valrörelse. Frånvaron är olycklig ur ett demokratiskt perspektiv. Visserligen har utrikesfrågorna sällan en avgörande betydelse för väljarnas val av parti. Men utrikesfrågorna är viktiga i sig och här finns distinkta sakpolitiska skillnader mellan de rödgröna och Alliansen, t ex i synen på Afghanistan och på Sveriges militära alliansfrihet och relationen till Nato.

Ett av skälen till utrikespolitikens frånvaro i valrörelsen är att utrikesminister Carl Bildt konsekvent vägrar att möta socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor, tillika utrikesutskottets vice ordförande. Urban Ahlin i en debatt. Utrikespolitiska Institutet har försökt och fått nobben. Folk och Försvar har försökt och fått nobben. Studio Ett i P1 har försökt och fått nobben.

I dag sände Studio Ett ett mycket lyssningsvärt inslag om Carl Bildts vägran att ta debatten. Studio Etts reporter Pontus Mattsson beskriver hur Bildt det senaste året genom glidningar, tillkrånglande och undanmanövrar konsekvent undvikit att möta Urban Ahlin. Faktum är, enligt Studio Ett, att Carl Bildt endast vid ett tillfälle under hela mandatperioden (!) valt att möta Urban Ahlin i en utrikespolitisk debatt utanför riksdagen. Däremot har Carl Bildt villigt och glatt ställt upp i debatter med Lars Ohly.

Inslaget i Studio Ett når tragikomiska höjder när Carl Bildts och hans arma pressekreterare skall försöka bringa ordning i motiven till varför Carl Bildt inte vill möta Urban Ahlin. Argumentet skiftar mellan att det inte funnits några lämpliga tillfällen till debatt, att de rödgröna inte har någon gemensam utrikespolitik, att Urban Ahlin inte är Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson eller att det egentligen är Lars Ohly som dikterar de rödgrönas utrikespolitik.

Vilka är då Carl Bildts egentliga skäl till att undvika att möta Urban Ahlin? En rimlig tolkning är att Bildt genom att enbart debattera med Lars Ohly vill framkalla bilden av att det är just Ohly som är de rödgrönas "starke man" i utrikesfrågorna.

Jag har i många avseenden uttryckt respekt för Carl Bildt, för hans integritet och för hans politiska skicklighet. Men i det här fallet sviker han de svenska väljarna och i förlängningen demokratins principer. Ur det perspektivet blir hans beteende ynkligt.

Svenska medier har ett publicistiskt ansvar att att ställa Carl Bildt till svars för hans smitande från debatten. Fredrik Reinfeldt har ett politiskt ansvar att se till att hans utrikesminister inte undviker debatt om utrikes- och säkerhetspolitiken med Socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor under hela valrörelsen. De svenska väljarna - som nu förvägras en möjlighet att jämföra de rödgrönas och Alliansens utrikes- och säkerhetspolitik - blir de största förlorarna på Carl Bildts bojkottlinje.

Framgångsrika förhandlingar eller ny dödsdans i den israelisk-palestinska konflikten?

I dag träffar den palestinske presidenten Mahmud Abbas och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu USA:s president Barack Obama för att påbörja direkta förhandlingar om en tvåstatslösning. Förhandlingsspelet fick en blodig inramning genom tisdagens dödsskjutningar av fyra israeliska bosättare på Västbanken.

Förutsättningarna inför förhandlingarna är inte särskilt uppmuntrande. Som jag tidigare påpekat så har Abbas villkorat förhandlingarna till att inga nya israeliska byggnationer på de illegala bosättningarna påbörjas när det pågående byggstoppet löper ut om några veckor. Netanyahu har hittills vägrat att gå med på detta krav. Möjligen kommer byggstoppet att förlängas med någon månad i taget, beroende på hur förhandlingarna utvecklar sig och vilken press USA förmår sätta på Israel. Den nuvarande israeliska koalitionsregeringen kommer heller knappast att kunna enas om villkoren för upprättandet av en palestinsk stat. Konflikten mellan Fatah och Hamas måste överbryggas för att en förhandlingslösning skall accepteras av hela det palestinska samhället.

Stämningsläget mellan parterna är kärvt, för att uttrycka det milt. Den ultraortodoxe rabbinen Ovadia Yosef uttalade strax före Netanyahus avresa en förbannelse över palestinierna: ”Må Gud slå ner på dem med pesten. Må alla elaka människor som likt Mahmud Abbas hatar Israel försvinna från jordens yta”. Ovadia Yosef är inte vilken rabbin som helst. Han är grundare av det ultraortodoxa partiet Shas som är det tredje största partiet i Israels nuvarande koalitionsregering. Netanyahu har inte fördömt Yosefs uttalande, utan nöjt sig med att lakoniskt konstatera att uttalandet inte återspeglar den israeliska regeringens uppfattning i frågan.

Dödsskjutningarna av de fyra israeliska bosättarna är ett grovt brott mot folkrätten och måste entydigt fördömas. Hamas har tagit på sig ansvaret för dödsskjutningarna och därigenom försvåras ansträngningarna att bryta den internationella isoleringen av Hamas avsevärt.

Visst är bosättningarna också olagliga. Folkrätten förbjuder ockupationsmakten att vidta åtgärder som försvårar ett återlämnande av det ockuperade territoriet i samband med en fredsöverenskommelse. Överförande av delar av sin egen befolkning till ett ockuperat territorium är ett exempel på en sådan försvårande åtgärd och därför innebär de israeliska bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem ett brott mot folkrätten. Men att bosättningarna är olagliga urskuldar inte på något sätt dödandet av civila.

Isoleringen av Hamas har varit uppenbart kontraproduktiv. Om Hamas tidigt hade sytts in i en politisk process hade organisationen plötsligt haft något att förlora och därför också haft politiska incitament att avstå från våldshandlingar. Nu finns en överhängande risk att dödsskjutningarna i stället blir början på en ny dödsdans i den israelisk-palestinska konflikten. Jag hoppas innerligt att jag har fel i det avseendet.