2010-09-16

Skall opinionsmätningar förbjudas veckorna före ett val?

Skallet går mot opinionsmätningarna och dess påverkan på valrörelsen och väljarnas val av parti. "Valet är inte en fotbollsmatch" skriver chefredaktören för Dagens Arena Nisha Besara och fortsätter: För att vi framöver ska slippa trist innehållslösa (på politik) och plågsamt ytliga valrörelser som årets borde Sverige följa de länder som förbjuder opinionsmätningar veckorna före allmänna val. Exempelvis Portugal, Italien och Serbien har ett sådant system – av respekt för väljarna och att det alltid måste vara politik som fäller avgörandet för varje medborgare.

Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Sven-Erik Österberg hakar på och tycker att opinionsmätningarna är för många och vill ha en diskussion om huruvida antalet opinionsundersökningar tätt inpå valdagen borde begränsas. Sådana bestämmelser finns redan i flera andra länder. Jag är rädd att det tar fokus från huvudbudskapet i valet och alternativen i politiken, säger Sven-Erik Österberg till TT.

Jag delar uppfattningen att årets valrörelse i alltför stor utsträckning kretsat kring opinionsläget och förtroendemätningar, på bekostnad av ideologi och politiska sakfrågor. Politiken och det politiska kommer i skymundan, till förmån för det strategiska spelet. Men att förbjuda eller begränsa opinionsmätningar före ett val är helt fel väg att gå.

I debatten måste vi skilja mellan ett förbud mot att genomföra opinionsundersökningar och ett förbud att publicera resultaten av opinionsmätningar. Ett förbud mot att publicera opinionsmätningar skulle få två konsekvenser. För det första skulle de politiska aktörerna själva fortsätta att genomföra opinionsmätningar, medan väljarna inte fick kännedom om opinionsläget. På så sätt skulle partierna skaffa sig ett informationsöverläge i förhållande till väljarna som inte känns särskilt sunt. För det andra skulle opinionsmätningarna ändå kunna publiceras i utländsk press och bara vara några klick bort på nätet. Publiceringsförbud är ingen bra idé i vårt öppna och digitala samhälle.

Ett förbud att genomföra opinionsundersökningar skulle också bli ett slag i luften, eftersom angelägna aktörer skulle anlita utländska opinionsinstitut - som inte omfattas av svensk lag - för att genomföra undersökningarna. Opinionsundersökningarna skulle kanske bli något färre, men kanske också vara av sämre kvalitet. Svenska opinionsinstitut anses hålla internationell mycket hög klass.

I stället bör media och partier utveckla ett förhållningssätt till dessa mätningar så att de inte dominerar nyhetsflödet på det sätt de tycks ha gjort under årets valrörelse. Jag skriver "tycks ha gjort", för vi vet ju faktiskt inte om eller på vilket sätt opinionsjournalistiken i årets valrörelse skiljer sig från opinionsjournalistiken i tidigare valrörelser. Det vet vi först när Kent Asp så småningom presenterar resultaten av sina mediestudier från årets val.

Just nu diskuteras den interna mätning från Novus som de rödgröna försiktigt läckte ut i går, och som sägs visa att valvinden vänt till de rödgrönas förmån. Enligt mätningen skiljer det bara ett par procent mellan blocken. Men Novus skriver på sin hemsida att undersökningen inte är en väljarbarometer och att Novus uppfattning är att siffrorna i undersökningen inte avspeglar den aktuella väljaropinionen. Så nu får vi en ny debatt om opinionsundersökningarnas betydelse, och hur partierna använder sig av dem i valkampanjen.

I det här fallet tycker jag att de rödgröna bör gå ut och öppet presentera hela Novusundersökningen. Det vore mest hederligt ochbästa sättet att undanröja alla de spekulationer om mätningen som redan börjat sättas igång.

2010-09-15

Skall Gudrun Schyman frälsa de rödgröna?

I riksdagsvalet 2006 fick fick Feministiskt initiativ 0.68 procent av rösterna. I Europaparlamentsvalet 2009 erhöll partiet 2.2 procent, bl a efter att partiet i valrörelsens slutskede fick mycket uppmärksamhet när musikern, kompositören och förre ABBA-medlemmen Benny Andersson donerade en miljon till partiets annonsering.

Så här några dagar före årets val är förutsättningarna för Feministiskt initiativ att nå en valframgång inte särskilt ljusa. Visserligen kommer partiet sannolikt att öka en del från de 0.68 procent man erhöll i förra riksdagsvalet. Men ingenting tyder på att partiet skulle komma i den absoluta närheten av riksdagsspärren.

I dagens Expressen formulerar Kristina Persdotter, ordförande för Unga S-kvinnor Rebella, under rubriken "Älskade Gudrun, svik oss inte nu" en vädjan till Gudrun Schyman att uppmana alla som gillar henne och Feministiskt initiativ att rösta rödgrönt i valet. Bakgrunden är förstås att om valet blir jämnt så kommer röster på Feministiskt initiativ indirekt att kunna bidra till att den borgerliga Alliansen sitter kvar. Eftersom flertalet av Feministiskt initiativs väljare sannolikt hellre skulle rösta rödgrönt än blått om de tvingades välja, så är det de rödgröna som har flest väljare att förlora på Feministiskt initiativs kandidatur.

Gudrun Schyman är en fantastisk politiker, en politiker som är med sin tid och sannolikt en modell för framgångsrika politiker i framtiden. Men hon är större än det parti hon företräder, och utan henne hade Feministiskt initiativ inte varit intressant alls i den här valrörelsen. Visst skulle ett inspel från henne nu i valrörelsen kunna få betydelse. Inte enbart genom de röster hon bär med sig och som annars skulle "kastats bort" på Feministiskt initiativ, utan också genom den uppmärksamhet och den nya energi hon skulle tillföra till den rödgröna valkampanjen.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan skriver i dag i ett brev till Socialdemokratiska valarbetare att: Enligt våra egna mätningar skiljer det nu bara ett par procent mellan blocken och många väljare är osäkra. Han tillägger: Sedan helgen har valvinden vänt. Segern är inom räckhåll! Jag känner inte till dessa "egna mätningar" och kan därför inte bedöma trovärdigheten i de resultat Baylan säger föreligga. Men sant är att valet inte är avgjort på förhand och att ett inspel av Gudrun Schyman enligt ovan skulle kunna få betydelse.

Nu blir det kanske inte så. Gudrun Schyman har investerat för mycket i Feministiskt initiativ och många av hennes partiarbetare - särskilt dem vars hjärta inte är rödgrönt - skulle känna sig besvikna. Fast det är klart - osvuret är bäst. Gudrun Schyman vet man aldrig riktigt var man har... :-)

2010-09-14

Gynnar medierna den borgerliga Alliansen?

Posten uppdaterad längst ned med en summering av kvällens debatt "Är du mediestyrd, lille väljare?"

Det som är speciellt för 2006 års valrörelse är att den borgerliga Alliansen gynnades i stort sett i alla avseenden, som jag undersöker. Det är ganska unikt att det är så. Det är en väldigt gynnsam valbevakning för de borgerliga och en ogynnsam valbevakning för Socialdemokraterna. Så uttalade sig Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet, i en intervju till Ekot den 10 januari 2007.

Professor Kent Asp, som regelbundet analyserar mediebevakningen i samband med svenska valrörelser, var mycket entydig i sin bedömning att den borgerliga Alliansen gynnats av mediebevakningen. Hans resultat kom överraskande, eftersom det under själva valrörelsen inte förts någon särskild debatt om att medierna gynnade något av de båda blocken.

I årets valrörelse är förutsättningarna annorlunda. Bara några dagar före valet pågår en intensiv debatt om huruvida media gynnar den borgerliga Alliansen och om det i så fall är en medveten linje från främst den borgerliga pressens sida. I går publicerade Aftonbladet ett upprop från det anonyma journalistnätverket Den allierade journalisten, ett upprop som protesterade mot vad man uppfattade som att Sveriges största dagstidningar på nyhetsplats driver en valkampanj åt Alliansen: P1 Morgon och medieforskaren Ester Pollack granskade nyligen sommarens förstasidor på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Mona Sahlin framställs negativt 18 gånger på förstasidorna, motsvarande siffra för Fredrik Reinfeldt är fem. Reinfeldt framställs positivt på tolv förstasidor, Sahlin på tre. I Ekots granskning av ett års artiklar och inslag är de med negativ publicitet 33 procent för Sahlin mot 16 procent för Reinfeldt.

Flera av exemplen är bestickande. Själv har jag särskilt fäst mig vid en artikel (13/9)av Fredrik Sjöshult och Niklas Svensson i Expressen dagen efter partiledarduellen mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Debatten var jämn och tät, och i en Demoskopmätning av tittarreaktionerna blev avståndet mellan Reinfeldt och Sahlin endast 0.24 enheter på en skala mellan 1 och 5. Fredrik Reinfeldt fick 3.57 medan Mona Sahlin fick 3.33. Men trots de små skillnaderna i tittarbetygen vinklade artikeln utfallet till en jätteseger för Fredrik Reinfeldt. Under rubriken VAKNA - DU VANN. Reinfeldt utmattad efter sista debatten - får glädjebesked följer en jubelartikel som inleds med meningen Storslam igen, Reinfeldt! och de 0.25 enheternas skillnad i tittarbetygen framställs som en storseger. Hm, hur tänkte man där, undrar vän av ordning.

Kent Asp har också visat (DN Debatt 25/4 -06) att ekonomi- och politikjournalister i riksspridda Stockholmsmedier står långt till höger om resten av journalistkåren. Bland ekonomi- och politikjournalisterna stöder en majoritet den borgerliga alliansen – 26 procent är Moderater och 23 procent Folkpartister. Bara var femte är Socialdemokrat. Vänstervridningen av media har i alla fall ännu inte nått ekonomi- och politikredaktionerna.

Jag är allergisk mot foliehattar och tror inte på någon konspiration. Men medielogiken har sannerligen inte gått de rödgrönas väg och det blir med extra stor nyfikenhet jag tar del av Kent Asps kommande undersökning efter årets val. Vore jag chefredaktör på t ex Expressen eller Dagens Nyheter skulle jag inte sova helt gott natten innan studien presenteras.

Kent Asp ger kanske en försmak av resultaten redan i kväll, då han tillsammans med några journalister och forskare deltar i ABF:s seminarium Är du mediestyrd, lille vän (kl 19.00, Restaurang Trappan, Folkets Hus, Järntorget, Göteborg).

Det är möjligt att jag återkommer med en kort rapport om seminariet på bloggen senare i kväll.

Paul Ronge skriver klokt i ämnet här och detsamma gör Jesper Strömbäck här.

Uppdatering tisdag kväll: Debatten "Är du mediestyrd, lille väljare?" hade Kent Asp som huvudtalare. Han betonade att det alltid är så att något parti gynnas i mediernas valrörelse. Men det finns inget mönster i vilka partier som gynnas. Medierna kan fungera både som motspelare och medspelare till partier och till politiker. Det som är specifikt för denna valrörelse är att medierna har varit Mona Sahlins motspelare ända sedan hösten 2008, vilket är en ovanligt lång period. Denna långa period av medierna som motspelare till Mona Sahlin har påverkat Socialdemokraternas nedgång i opinionen och det är också denna långa period av motspel som föranlett den debatt vi idag ser om att medierna driver en valkampanj mot Socialdemokraterna.

Frågan är varför Socialdemokraterna varit oförmögna att bryta denna långa period av negativt spinn i förhållande till medierna. Jag skrev ovan att jag inte tror på några konspirationsteorier. Men från de mest skilda håll - inom och utom journalistkåren - hör jag nu synpunkten att Expressen medvetet driven en traditionell journalistisk kampanj mot Socialdemokraterna/Mona Sahlin och att denna kampanj innebär ett öppet gynnande av Alliansen. Jag anar att Publicistklubben kommer att ha en intressant eftervalsdebatt om bl a Expressens valjournalistik längre fram i höst.

En sådan kampanj behöver inte ha sin grund i en högerideologi. Som Kent Asp uttryckte det: Det stora problemet med pressen är inte att den är högervriden eller vänstervriden utan att den är medievriden.

2010-09-13

Hur skall det gå för Piratpartiet?

Piratpartiet har inte haft någon tur i årets valrörelse. Partiets ambitiösa valmanifest kapsejsade direkt när det visade sig att partiledningen inte var eniga om hur formuleringarna i det känsliga avsnittet om barnpornografi skulle tolkas. I stället för att kunna använda manifestet offensivt i opinionsbildningen fick partiledningen lägga viktig tid och kraft på att formulera om texten och samtidigt hålla ihop partiet, där många medlemmar var irriterade. Därefter har manifestet och dess innehåll drunknat i det massiva flödet av utspel från större och mer etablerade partier.

I nästa skede skadesköts Piratpartiets politiskt och medialt intressanta samarbete med Wikileaks genom den rättsprocess som igångsatts mot Julian Assange, misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande.

Tur har man inte, tur förtjänar man. I fallet med Wikileaks och Julian Assange hade partiet inte kunnat påverka händelseutvecklingen, men i fallet med valmanifestet och de oklara skrivningarna om barnpornografi faller ansvaret på partiet självt.

I Europaparlamentsvalet 2009 fick Piratpartiet över sju procent av rösterna. Men nu har Piraterna ordentligt fått känna på att Europaparlamentsval är en sak, riksdagsval en annan. Informations- och integritetsfrågorna är viktiga och har framtiden för sig. Men de slås fortfarande obönhörligt ut när kampen gäller regeringsmakten och de traditionella vänster-högerfrågorna.

I Studio Ett i dag diskuterade Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg integritetsfrågor med socialdemokraternas Tomas Bodström. En mycket bra debatt, men det är förstås inte genom den typen av debatter som Piratpartiet främst vinner sina väljare.

På ett sätt är opinionsläget gynnsamt för Piraterna. Ju mer ojämnt opinionsläget är mellan blocken, desto mer utrymme finns det nämligen för uppstickarpartier. Om valet anses klart på förhand kan det bli svårt för de etablerade partierna att mobilisera sina väljare att gå och rösta. Dessutom är det lättare för väljare att "straffa" sina egna partier genom att proteströsta om regeringsmakten inte står på spel. Men denna gång tycks det i stället vara Sverigedemokraterna som bäst utnyttjar opinionsläget.

För Piraterna gäller det nu att samla mod, minimera förlusterna och sikta på framtiden. Även om det inte tycks finnas några rimliga möjligheter (osvuret är alltid bäst...) att nå fyraprocentsspärren kommer partiet ändå att göra ett betydligt bättre val är 2006, då man endast samlade 0.63 procent av rösterna. En ökning av det resultatet med 300 procent i årets val är kanske nu en rimlig målsättning. Det är en ökning många partier skulle vara ganska nöjda med... :-)

2010-09-12

Ligger valet i vägen för politiken?

Uppdatering efter debatten Sahlin-Reinfeldt finns längst ned i posten.

Valet ligger i vägen för politiken. Så uttryckte sig journalisten och God morgon, Världens eminenta krönikör Ulrika Knutson i P 1 i morse. Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder var inne på en likartad linje, när han i samma program sa att den här valrörelsen har framför allt handlat om sig själv.

Det Ulrika Knutson och P J Anders Linder båda syftar på är att årets valrörelse handlat mer om det politiska spelet, om opinionsläget, om regeringsfrågan och om det sviktande förtroendet för Mona Sahlin än om de politiska sakfrågorna och politikens innehåll. Vi vet ännu inte om den bilden är sann, men den överensstämmer åtminstone med min maggropskänsla.

Knutson och Linder uttalanden antyder den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". Politiken är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga.

De rödgröna har också hamnat i en negativ mediespiral. Professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Jesper Strömbäck menar att Socialdemokraterna har missgynnats och Alliansen gynnats av valbevakningen. Det är emellertid inte av partipolitiska skäl som Socialdemokraterna missgynnats, menar Strömbäck. Orsaken finns i stället i medielogiken och mediernas sökande efter starka berättelser som kan fånga människors uppmärksamhet. Medierna älskar berättelser med vinnare och förlorare, och den här gången har medielogiken missgynnat Socialdemokraterna.

Ett parti som gynnats av valrörelsens och mediebevakningen är Sverigedemokraterna. Som jag tidigare påpekat så tenderar högerpopulistiska partier att gynnas när de görs till en partipolitisk stridsfråga mellan övriga partier. Valkampanjen har ur det perspektivet dessvärre präglats av att de båda blocken bråkat om hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna om det partiet skulle få en vågmästarställning i riksdagen. Främst är det de rödgröna som varit grälsjuka i ämnet.

En annan faktor som gynnar uppstickarpartier är om regeringsfrågan framstår som avgjord. När nu Alliansen har en tydlig ledning i opinionsundersökningarna ger det Sverigedemokraterna - och även Feministiskt initiativ och Piratparitet, för den delen - en möjlighet att få fler missnöjesröster än vad de hade fått om det varit knivskarpt läge i opinionen.

Medierna hakar på. Bara i dag har Aftonbladet sju (7) helsidor och en del sidomaterial om Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson förekommer på bild fyra gånger.

Jag instämmer gärna i ett annat lätt lakoniskt uttalande av Ulrika Knutson ur morgonens program: Efter den 19 september kanske vi kan börja diskutera politik igen och det kan bli riktigt intressant.

Läs också gärna Lena Sommestad i ämnet.

Uppdatering söndag kväll, efter debatten i SVT mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Det mest överraskande i söndagskvällens debatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt var den kreativa bildsättningen, där de inklippta profilbilderna starkt påminde om Kristdemokraternas valaffischer där Göran Hägglund står öga mot öga med olika djur. Jag vet i alla fall för min del vem som i så fall var kameleonten i kvällens debatt.

Valrörelsen är också ett krig om orden. De rödgröna har övertagit "utanförskap" och vill göra det till ett vapen mot Alliansen. Nyligen hörde jag också Mona Sahlin tala om "samhällsbärarna", men där ser jag inget värde i att anamma Alliansens språkbruk. Fredrik Reinfeldt talade om "vikten av att hålla samman landet" och lyckades se ut som att han menade det.

Mona Sahlin var offensiv, och måste naturligtvis vara det med tanke på läget i opinionsundersökningarna. Hon kunde förstås ha petet in det senaste utspelet om Stefan Holm som idrottsminister, men det hade kanske varit lite för populistiskt. :) Nästa steg: Stellan Skarsgård som kulturminister? Men vad säger då Paggan... :)

Sammantaget en jämn och bra debatt, som nästan alltid mellan dessa båda kontrahenter. Möjligen ett svagt plus för Mona Sahlin som var mest offensiv, medan Fredrik Reinfeldt av goda skäl valde att spela på säkerhet. (Se där - nu har jag själv också bidragit till att försärka bilden av politik som ett spel.)

2010-09-11

Göran Hägglunds felaktiga påståenden om Lars Ohly och Iran

I gårdagens partiledardebatt i Studio Ett hettade det till ordentligt mellan Göran Hägglund och Lars Ohly. Hägglund anklagade Ohly för att på en direkt fråga ha sagt sig föredra Iran framför Israel. Lars Ohly dementerade omedelbart Hägglunds påstående: Du hittar ju bara på det där. Du ljuger. Ohly tillade att han själv stod i första ledet för att bekämpa de iranska mullorna och att han betraktade Iran som en av de värsta terrorregimerna i världen.

I den fortsatta debatten upprepade Göran Hägglund inte anklagelsen utan påstod i stället att Ohly hade sagt sig inte kunna välja mellan Iran och Israel. Men enligt dagens Aftonbladet (ännu ej på nätet) uppgav Hägglund efter avslutad sändning att Ohly vid upprepade tillfällen valt Iran före Israel. Hägglund utlovade också att han: Med hjälp av mina medarbetare kan få fram en filmsnutt som verifierar anklagelsen. Därefter ändrade Hägglund sitt anklagelse till att Ohly bara vid ett tillfälle skulle ha valt Iran, i Almedalen i somras. Därefter ändrade sig Hägglund igen, och meddelade via sin pressekreterare att Ohly skulle ha sagt så förra sommaren. Något filmbevis sändes aldrig över.

Det var inte Göran Hägglunds starkaste stund i valrörelsen, för att uttrycka det milt. Alla politiker har rådgivare som kan göra misstag eller ha en dålig dag. Men i stället för att statsmannaaktigt och en smula ödmjukt be om ursäkt klamrade sig Hägglund fast vid anklagelsen och intog under dagen olika positioner kring när och hur många gånger Ohly skulle ha gjort sitt uttalande. Svagt.

I dag får Göran Hägglund stöd av journalisten Lars Adaktusson som i Expressen påstår att Ohly gjort ett sådant uttalande i en intervju i Almedalen sommaren 2009. Adaktusson har dock inga belägg, utan åberopar bara sin minnesbild. Adaktussons utsaga hjälper heller inte Hägglund, eftersom Hägglund i Studio Ett påstod sig personligen ha hört Ohlys uttalande: "Jag lyssnade för en tid sedan på en intervju" där Ohly valde Iran framför Israel.

Nu får vi se om Göran Hägglund och hans medarbetare kan leverera några belägg. Omvänd bevisföring tillämpas ju dessbättre inte i en rättsstat som Sverige.

Det har blivit ett journalistiskt mode att be intervjupersonerna välja mellan två företeelser som journalisterna vet att de intervjuade tycker illa om. Frågan är hopplös eftersom den döljer vad det är som skall jämföras. Ledarskapets ondska? Om staten är fredligt sinnad i förhållande till sina grannstater? Grad av demokrati? Respekt för folkrätt? Kvinnornas ställning? Vad du än svarar riskerar du att anklagas för att bagatellisera förtrycket hos den du väljer.

Kristdemokraterna bör tänka sig för. Göran Hägglund har valt att profilera sig med uttrycket "Verklighetens folk", ett uttryck som ursprungligen lanserades av högerpopulisterna i Ny Demokrati. Hägglund anser att Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson egentligen inte är värre än Lars Ohly och Vänsterpartiet. För några dagar sedan kallade Kristdemokraternas kommunalråd i Karlskrona Tommy Olsson Sverigedemokraterna för "reko" och lätta att komma överens med. Kristdemokratiska ungdomsförbundet KDU:s ordförande Charlie Weimers grundade det högerkonservativa nätverket Engelbrekt, där han bl a förespråkade samma regler för medborgarskap som Sverigedemokraterna och kämpade för "en sund nationalism".

Som partiledare har Göran Hägglund det största ansvaret för att hålla rent mot högerpopulism och främlingsfientliga krafter inom den egna rörelsen. I den uppgiften har han dessvärre hittills inte imponerat.

2010-09-10

Märker inte Göran Hägglund att han stryker Sverigedemokraterna medhårs?

I dagens Aftonbladet stryker Göran Hägglund - kanske utan att han själv inser det - Sverigedemokraterna medhårs. Hägglund betonar med eftertryck att han inte är mer negativ till Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson än vad han är till Lars Ohly - de är jämförbara med varandra.

Uttalandet är anmärkningsvärt. Eftersom kristdemokrater och vänsterpartister vid mängder av tillfällen under mandatperioden samarbetat i form av gemensamma riksdagsmotioner om mänskliga rättigheter är bara två slutsatser möjliga. Antingen talar Göran Hägglund osanning när han säger att han tycker att Jimmie Åkesson och Lars Ohly är av samma skrot och korn. Eller så skulle Kristdemokraterna inte tveka att skriva riksdagsmotioner tillsammans med Sverigedemokraterna om de senare kommer in i riksdagen.

Jag lutar starkt åt det första alternativet och tycker därför det är riktigt svagt av Göran Hägglund att säga som han gör. Om Sverigedemokraterna inte är värre än det Vänsterparti som Socialdemokraterna och Miljöpartiet glatt samarbetar med så kan det väl inte vara så farligt att samarbeta med Sverigedemokraterna?

Jag tillhör ju dem som var skeptisk till det rödgröna samarbetet, eftersom Socialdemokraterna riskerade att dels tappa de marginalväljare som starkt ogillar Miljöpartiet, dels de marginalväljare som starkt ogillar Vänsterpartiet. Däremot var det högst oklart vilka marginalväljare som var tänkta att komma i stället. Göran Hägglunds skamgrepp att likställa Lars Ohly med Jimmy Åkesson är just ett uttryck för Alliansens strategi att skrämma mittenväljare med Ohly-spöket.

Lars Ohly representerar ett parti som tidigare var kommunstiskt. Jimmie Åkesson representerar ett parti med rötter i den yttersta extremhögern. För detta har de båda ett politiskt ansvar. Om det orimliga i att likställa kommunism med nazism har jag tidigare formulerat mig här.

2010-09-09

Frihetsvindar hjälper Miljöpartiet att fördubbla sitt röstetal?

OBS: Bloggposten nu uppdaterad längst ned med en bedömning av Maria Wetterstrands insats i kvällens partiledarintervju.

Miljöpartiet har aldrig fått mer än 5.5 procent av rösterna i ett svenskt riksdagsval. Det var i valet 1988. I de åtta riksdagsval Miljöpartiet ställt upp i har partiet fått mellan 1.5 och 5.5 procent. I det senaste valet 2006 erhöll partiet 5.2 procent av rösterna.

I opinionsmätningarna inför årets val ligger Miljöpartiet på strax under 10 procent. Ur det perspektivet kommer Maria Wetterstrand till kvällens partiledarintervju i SVT med valvinden i ryggen. Allt talar för att partiet med råge kommer att göra sitt bästa val någonsin. Om det sedan räcker till att bilda en gemensam rödgrön regering återstår att se.

Det är noterbart att Miljöpartiet rusar fram i opinionsmätningarna utan att miljöfrågorna haft en särskilt central plats på dagordningen. Partiets hittills bästa val 1988 - då de ju erövrade en riksdagsplats med sina 5.5 procent - hade föregåtts av såväl Tjernobylkatastrofen 1986 samt en stor uppmärksamhet under själva valrörelsen om säldöden i Östersjön.

Jag tror att Miljöpartiet i dag rider på de frihetliga vindar som blåser i svensk politik. På ett sätt är det paradoxalt, eftersom en stor del av Miljöparitets politik går ut på att styra människors beteende i mer miljövänlig riktning. Men partiet har ändå skickligt skapat bilden av sig själv som ett modernt parti, där individuell frihet är möjlig att förena med ett gemensamt ansvarstagande. Där har Socialdemokraterna ett och annat att lära. Men den debatten får vänta tills efter valet - oavsett om vi då har en borgerlig eller en rödgrön regering.

En undersökning som genomförts av Svenska Dagbladet visar att 18 av 26 regionordföranden för Miljöpartiet är öppna för ett samarbete med en ny borgerlig regering om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand dementerar bestämt alla sådana planer. Här gäller det att hålla ihop den rödgröna alliansen.

Frågan är vad som skulle hända om Miljöpartiet nu valde att hålla dörren på glänt för ett sådant samarbete. Gröna väljare som vill ha ett regeringskifte skulle söka sig till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i stället. Men kanske skulle några osäkra mittenväljare söka sig till Miljöpartiet, eftersom Miljöpartiets vänsterprofil då tunnades ut. I så fall skulle effekten bli en nettovinst för det rödgröna blocket.

Maria Wetterstrand kommer säkert att pressas på just denna fråga i kvällen intervju. Jag återkommer efter TV-sändningen med en kort kommentar om hur han klarade sin uppgift.

Uppdatering kl 21.15: Maria Wetterstrand gjorde en mycket bra insats i kvällens partiledarintervju. Hon utstrålar trovärdighet och autenticitet och är en stor tillgång för det rödgröna samarbetet. Det vore ett stort resursslöseri om hon inte blev minister efter valet i höst.

I frågan om samarbete med en borgerlig regering efter valet i höst om SD blir vågmästare svarade hon på två sätt. För det första att hon inte trodde att det fanns några politiska förutsättningar för ett sådant samarbete och att de borgerliga partierna nog ville försöka regera i minoritet. Men för det andra vägrade hon att svara kategoriskt nej på frågan vad hon skulle säga om Reinfeldt trots allt skulle erbjuda henne en regeringsplats. På så sätt höll hon ändå dörren öppen på glänt.

Utfrågningen drogs ned något av att Anna Hedenmo och Mats Knutson alltför länge uppehöll sig vid Maria Wetterstrands och hennes makes flygpendlingar mellan Sverige och Finland. Vad förväntade de sig - att två framstående politiker som älskar varandra skall åka båt 30 timmar varje helg för att kunna träffas? Jag tycker det är olyckligt att utfrågarna också fokuserat vilken skola Lars Ohlys barn valt att gå i eller Jan Björklunds adopterade barns eventuella utsatthet. I övrigt har utfrågarna skött sig mycket, mycket bra vid samtliga tillfällen. Public Service rules.

2010-09-07

Har de borgerliga toppat formen för tidigt?

När valrörelsen nu går in i sitt slutskede tyder opinionsmätningarna på att de borgerliga partierna har en liten men klar ledning. Det är en smaksak om man vill lägga betoningen på "liten" eller på "klar". I dagens Aftonbladet säger statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson att årets val blir "ett av de tre mest spännande någonsin" - tillsammans med valen 1973 och 2006. Dagens mätning från United Minds - som redovisas i samma artikel - visar också på ett mycket litet övertag för de borgerliga partierna (1.4 procentenheter).

Men ute i rörelsen hängs det på sina håll med huvudet. I stället för att ta fasta på att borgerlighetens försprång är "litet" så tenderar man att ta fasta på att det är "klart" och vecklar in sig i preliminära eftervalsanalyser (!) för att förklara det kommande nederlaget. Det knotas om att media mosar Mona Sahlin och blåser upp opinionsmätningar i stället för att fokusera på sakfrågor. Sådana stämningar är förstås kontraproduktiva och riskerar att bli självuppfyllande.

Modstulenheten är inte ologisk. Sommaren 2007 ledde det rödgröna blocket över Alliansen med så mycket som 20 procentenheter i en del mätningar, ett försprång som nu vänts till ett underläge. Men i stället för att deppa borde de rödgröna bita ihop och ta fasta på att opinionen aldrig i Sveriges moderna politiska historia svängt så kraftigt som den har gjort under den här mandatperioden. Dessa svängningar innebär förstås också att de borgerliga partiernas lilla men klara ledning är långt ifrån säker.

Opinionsmätningar är ingen prognos över valresultatet. Opinionsmätningar är som en termometer eller ett lackmustest som visar hur det ser ut i opinionen just nu. Valresultatet kan påverkas en hel del av en framgångsrik mobilisering de sista veckorna. Om nu valet - vilket Henrik Oscarsson menar - är ett av de tre mest spännande valen någonsin vore det ur de rödgrönas perspektiv bättre om energin lades just på en sådan mobilisering i stället för att skänka bort valsegern till förmån för ett letargiskt grämande över världens och medias uselhet.

2010-09-03

Svenska väljarna förlorare när Carl Bildt vägrar debattera med Urban Ahlin

Utrikesfrågorna har i huvudsak lyst med sin frånvaro i årets valrörelse. Frånvaron är olycklig ur ett demokratiskt perspektiv. Visserligen har utrikesfrågorna sällan en avgörande betydelse för väljarnas val av parti. Men utrikesfrågorna är viktiga i sig och här finns distinkta sakpolitiska skillnader mellan de rödgröna och Alliansen, t ex i synen på Afghanistan och på Sveriges militära alliansfrihet och relationen till Nato.

Ett av skälen till utrikespolitikens frånvaro i valrörelsen är att utrikesminister Carl Bildt konsekvent vägrar att möta socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor, tillika utrikesutskottets vice ordförande. Urban Ahlin i en debatt. Utrikespolitiska Institutet har försökt och fått nobben. Folk och Försvar har försökt och fått nobben. Studio Ett i P1 har försökt och fått nobben.

I dag sände Studio Ett ett mycket lyssningsvärt inslag om Carl Bildts vägran att ta debatten. Studio Etts reporter Pontus Mattsson beskriver hur Bildt det senaste året genom glidningar, tillkrånglande och undanmanövrar konsekvent undvikit att möta Urban Ahlin. Faktum är, enligt Studio Ett, att Carl Bildt endast vid ett tillfälle under hela mandatperioden (!) valt att möta Urban Ahlin i en utrikespolitisk debatt utanför riksdagen. Däremot har Carl Bildt villigt och glatt ställt upp i debatter med Lars Ohly.

Inslaget i Studio Ett når tragikomiska höjder när Carl Bildts och hans arma pressekreterare skall försöka bringa ordning i motiven till varför Carl Bildt inte vill möta Urban Ahlin. Argumentet skiftar mellan att det inte funnits några lämpliga tillfällen till debatt, att de rödgröna inte har någon gemensam utrikespolitik, att Urban Ahlin inte är Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson eller att det egentligen är Lars Ohly som dikterar de rödgrönas utrikespolitik.

Vilka är då Carl Bildts egentliga skäl till att undvika att möta Urban Ahlin? En rimlig tolkning är att Bildt genom att enbart debattera med Lars Ohly vill framkalla bilden av att det är just Ohly som är de rödgrönas "starke man" i utrikesfrågorna.

Jag har i många avseenden uttryckt respekt för Carl Bildt, för hans integritet och för hans politiska skicklighet. Men i det här fallet sviker han de svenska väljarna och i förlängningen demokratins principer. Ur det perspektivet blir hans beteende ynkligt.

Svenska medier har ett publicistiskt ansvar att att ställa Carl Bildt till svars för hans smitande från debatten. Fredrik Reinfeldt har ett politiskt ansvar att se till att hans utrikesminister inte undviker debatt om utrikes- och säkerhetspolitiken med Socialdemokraternas talesperson i utrikesfrågor under hela valrörelsen. De svenska väljarna - som nu förvägras en möjlighet att jämföra de rödgrönas och Alliansens utrikes- och säkerhetspolitik - blir de största förlorarna på Carl Bildts bojkottlinje.

2010-09-01

Framgångsrika förhandlingar eller ny dödsdans i den israelisk-palestinska konflikten?

I dag träffar den palestinske presidenten Mahmud Abbas och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu USA:s president Barack Obama för att påbörja direkta förhandlingar om en tvåstatslösning. Förhandlingsspelet fick en blodig inramning genom tisdagens dödsskjutningar av fyra israeliska bosättare på Västbanken.

Förutsättningarna inför förhandlingarna är inte särskilt uppmuntrande. Som jag tidigare påpekat så har Abbas villkorat förhandlingarna till att inga nya israeliska byggnationer på de illegala bosättningarna påbörjas när det pågående byggstoppet löper ut om några veckor. Netanyahu har hittills vägrat att gå med på detta krav. Möjligen kommer byggstoppet att förlängas med någon månad i taget, beroende på hur förhandlingarna utvecklar sig och vilken press USA förmår sätta på Israel. Den nuvarande israeliska koalitionsregeringen kommer heller knappast att kunna enas om villkoren för upprättandet av en palestinsk stat. Konflikten mellan Fatah och Hamas måste överbryggas för att en förhandlingslösning skall accepteras av hela det palestinska samhället.

Stämningsläget mellan parterna är kärvt, för att uttrycka det milt. Den ultraortodoxe rabbinen Ovadia Yosef uttalade strax före Netanyahus avresa en förbannelse över palestinierna: ”Må Gud slå ner på dem med pesten. Må alla elaka människor som likt Mahmud Abbas hatar Israel försvinna från jordens yta”. Ovadia Yosef är inte vilken rabbin som helst. Han är grundare av det ultraortodoxa partiet Shas som är det tredje största partiet i Israels nuvarande koalitionsregering. Netanyahu har inte fördömt Yosefs uttalande, utan nöjt sig med att lakoniskt konstatera att uttalandet inte återspeglar den israeliska regeringens uppfattning i frågan.

Dödsskjutningarna av de fyra israeliska bosättarna är ett grovt brott mot folkrätten och måste entydigt fördömas. Hamas har tagit på sig ansvaret för dödsskjutningarna och därigenom försvåras ansträngningarna att bryta den internationella isoleringen av Hamas avsevärt.

Visst är bosättningarna också olagliga. Folkrätten förbjuder ockupationsmakten att vidta åtgärder som försvårar ett återlämnande av det ockuperade territoriet i samband med en fredsöverenskommelse. Överförande av delar av sin egen befolkning till ett ockuperat territorium är ett exempel på en sådan försvårande åtgärd och därför innebär de israeliska bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem ett brott mot folkrätten. Men att bosättningarna är olagliga urskuldar inte på något sätt dödandet av civila.

Isoleringen av Hamas har varit uppenbart kontraproduktiv. Om Hamas tidigt hade sytts in i en politisk process hade organisationen plötsligt haft något att förlora och därför också haft politiska incitament att avstå från våldshandlingar. Nu finns en överhängande risk att dödsskjutningarna i stället blir början på en ny dödsdans i den israelisk-palestinska konflikten. Jag hoppas innerligt att jag har fel i det avseendet.

2010-08-31

De rödgröna och dagens valmanifest

I Expressen kommenterar jag i dag läget för de rödgröna i valkampanjen. Jag betonar utmaningen för Socialdemokratin att utforma en politik och ett politiskt språk som förmår mobilisera partiets kärnväljare och samtidigt attrahera den växande medelklassen. Jag är också kritisk till båda blockens dagliga utspel där de pytsar ur sina förslag i ett försök att varje dag vinna striden om mediernas uppmärksamhet. Det blir lite som att jaga vind.

I artikeln säger jag också att de rödgrönas sena publicering av det gemensamma valmanifestet (i dag kl 13.00) inneburit att de inför väljarna framstått som osäkra, att de duckat och inte kunnat ge klara besked. Det är möjligen sant. Men i intervjun sa jag också - vilket inte kom med i den publicerade versionen - att det även finns strategiska fördelar med en sen publicering. Förslagen hinner då inte manglas och kritiskt nagelfaras på samma sätt som om de presenteras tidigt i valrörelsen. Så jag är inte kritisk i sig till att det gemensamma rödgröna valmanifestet publiceras förrän nu.

Opinionsläget har aldrig någonsin varierat så mycket som under den innevarande mandatperioden. Jag har konsekvent påstått att de rödgröna har mycket goda möjligheter att vinna valet 2010 och att Sverigedemokraterna får svårt att ta sig över fyraprocentsspärren. I dagsläget ser det bra ut för min senare hypotes, något sämre för den första. Men mycket kan - och kommer att - hända fram till valdagen.

2010-08-30

Jan Björklund och behovet av introduktionskurser för invandrare

I gårdagens partiledarutfrågning i SVT betonade Jan Björklund behovet av särskilda introduktionskurser för invandrare till Sverige. På ytan är frågan förförande enkel. Visst är det väl bättre får alla om invandrare får kunskap om det land och den kultur de invandrar till?

Men Jan Björklunds svar i intervjun visade obönhörligt på frågans komplexitet. Problemen är två. 1.) Vem skall gå kursen? 2.) Vad skall kursen syfta till?

1.) På frågan om alla skall behöva gå kursen svarade Jan Björklund nej. Inte om man kommer från Norge, som han uttryckte det. Bara de som kommer från någonstans långt bort. Australien? Canada? Det är uppenbart att "långt bort" inte syftar på territoriella avstånd, utan på kulturer. Men vilka kulturer ligger "långt bort"? Islam? Alla former av Islam? Hur gör vi med en norsk muslim som vill invandra till Sverige? Eller välutbildade kristna egyptier? Latinamerika - är det "långt bort" i kulturellt avsende? Så snart en sådan introduktionskurs bara skall ges till vissa invandrargrupper bidrar kursen snarare till att befästa segregationen än till att bryta den.

2.) Jan Björklund sa i intervjun att han gärna skulle gå en sådan kurs om han själv skulle invandra till ett annat land. Det låter ju ödmjukt och bra. Men Björklunds svar fördunklar frågan, eftersom Björklunds syfte med att gå en sådan kurs sannolikt skiljer sig från det tänkta syftet med en sådan kurs för invandrare till Sverige.

Syftet med kursen för invandrare till Sverige är tvåfaldigt. För det första att ge kunskap om svenskt samhällsliv, politik och kultur. För det andra att inpränta "svenska värden" om främst jämställdhet och synen på barnuppfostran i invandrarna. Om Jan Björklund skulle flytta till Iran så skulle han säkert ha stor nytta av det första momentet; kunskap om Iransk samhällsliv, politik och kultur. Men han skulle med all kraft värja sig från den iranska statens anspråk på att inpränta "iranska värden" t ex i synen på relationen mellan kvinnor och män i honom. Jan Björklunds jämförelse mellan honom själv som invandrare och de som invandrar till Sverige blir därför falsk.

Frågan om introduktionskurser för invandrare är komplicerad. För att hantera frågan måste debatten nyanseras och inte göras till ett slagträ i valkampanjen.

2010-08-28

Svenska liberaler oense om Afghanistan

De rödgrönas överenskommelse om ett svenskt tillbakadragande från Afghanistan väcker starka känslor. Utrikesminister Carl Bildt säger att beslutet applåderas av talibanerna . På Svenska Dagbladets ledarsida kritiserar Per Gudmundson överenskommelsen med motiveringen att utan de utländska soldaterna skulle talibanerna halshugga varenda hjälparbetare. Birgitta Ohlsson, Folkpartiets representant i alliansens utrikes- och försvarsgrupp menar: Sveriges säkerhetspolitik ska inte dikteras av Lars Ohly tre veckor före valet. (...) Jag beklagar att Mona Sahlin har vikt sig för Lars Ohly.

Men den liberala pressen är splittrad. Dagens Nyheter lyfter fram den rödgröna överenskommelsen som ett välkommet förslag och menar att ett militärt uttåg är det bästa av två dåliga alternativ. Förutsättningen är ett fortsatt långsiktigt civilt engagemang, i enlighet med den starka tradition av solidaritet som representeras av den svenska Afghani­stankommittén. Dagens Nyheter tillägger: Tragiken i Afghanistan lämpar sig inte för billiga röstkniparpoänger.

Dagens Nyheters återhållsamma och avklarnade inställning i frågan gläder mig, och jag instämmer med det mesta som står i artikeln. Däremot förfaller Expressen till just de "billiga röstkniparpoänger" som Dagens Nyheter avråder ifrån, när Anna Dahlberg i sin text skriver om en dimmig, rödgrön fusköverenskommelse, att Vänsterpartiet har vunnit en historisk utrikespolitisk seger och att alla tankar på ett slutdatum är rena dunderhonungen för talibanerna.

Expressens ledarsida har under senare år visat god socialliberal resning i många enskilda sakfrågor. Det är därför med stor besvikelse jag nu läser en text som så grovt förenklar den så komplicerade och plågsamma situationen i Afghanistan till en fråga om svart och vitt och där alla strategier kring ett slutdatum föraktfullt avfärdas som ett kramande av antingen talibaner eller Lars Ohly.

Den politiska situationen i Afghanistan är sannerligen inte enkel och det finns därför heller inga enkla lösningar. Låt oss därför lämna den populistiska retoriken åt sidan. Min egen syn på den rödgröna överenskommelsen återfinns här.

2010-08-27

Uppgörelsen om Afghanistan en framgång för de rödgröna

I dag presenterades en länge efterfrågad rödgrön överenskommelse om Afghanistan. Överenskommelsen innebär att en rödgrön regering kommer att påbörja Sveriges militära tillbakadragande från Afghanistan redan i början av 2011, ett tillbakadragande som skall vara helt avslutat första halvåret 2013. Uttåget och den rödgröna överenskommelsen möjliggörs av att den internationella Kabulkonferensen för några veckor sedan enades kring målet att den afghanska regeringen ska leda alla militära operationer i Afghanistan senast år 2014.

Beskedet från de rödgröna är glädjande. Det blir nu än mer viktigt att Afghanistan inte lämnas i sticket, utan att de resurser som hittills satsats på kriget - ofattbara cirka 2 500 miljarder kronor - omvandlas till civila biståndsinsatser och civil närvaro av olika slag. Det är också viktigt att FN får spela en central roll i den internationella samfundets fortsatta civila närvaro i Afghanistan.

På senare tid har alltfler politiska krafter - liberaler, socialdemokrater och gröna - insett att det inte finns någon militär lösning på kriget i Afghanistan. Vid FN:s givarkonferens i Kabul för några veckor sedan synliggjordes att USA och EU planerade för en successiv militär reträtt, med 2014 som slutdatum. USA:s och EU:s inställning blev en politisk motgång för utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Sten Tolgfors, vilka båda vid upprepade tillfällen starkt motsatt sig alla planer på ett sådant preliminärt slutdatum.

Alliansregeringen måste nu ta sig en funderare. Det är bara några veckor sedan Alliansen flaggade för att Sverige tvärtemot signalerna från Kabulkonferensen skulle utvidga sin militära insats och som kanske enda land i världen välja att sända fler soldater till Afghanistan. Kommer Alliansen att hålla fast vid den linjen, eller kommer man under Carl Bildts ledning att försöka räta in sig i det internationella ledet och acceptera en successiv reträtt? Osvuret är bäst, men jag tror att Alliansen har mycket lite att vinna på att försöka övertyga svenska folket om värdet av att de svenska soldaterna inte skall tas hem och att styrkan i stället skall utvidgas.

Det är också glädjande att Jan Eliasson som förstanamn tillsammans med Lena Hjelm-Wallén och Urban Ahlin i ett särskilt uttalande ställer sig bakom den rödgröna överenskommelsen Jan Eliasson spelade en viktig roll vid S-kongressen hösten 2009 när han i känslostarka inlägg lade hela sin personliga prestige bakom ståndpunkten att Sverige inte skulle lämna Afghanistan. Jan Eliasson har en mycket stor personlig och politisk trovärdighet och det vore värdefullt om han kunde spela en än mer central roll i den socialdemokratiska valrörelsen.

2010-08-24

Tänker TV4 ägna sig åt opinionsjournalistisk desinformation?

Alla dessa opinionsundersökningar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. Så är det kanske lätt att känna i dessa valtider. Det pågår också en debatt om betydelsen av alla de opinionsmätningar som genomförs. En del menar att politiker och partistrateger jagar vind när de fokuserar på opinionsundersökningar i stället för på sakfrågor. Andra menar att opinionsundersökningar utgör ett viktigt verktyg för politiker, väljare och media när de på olika sätt skall förhålla sig till det politiska livet och till människors åsikter och värderingar.

Jag tror inte att opinionsundersökningarna är fler i denna valrörelse än vad de var i den förra. Möjligen diskuteras de mer - vilket är bra. Allt fler har också låtit sig inspireras av Henrik Oscarssons initiativ att inte bara publicera enskilda mätningar - vilka ju kan variera avsevärt - utan också en sammanställning, ett index, av mätningar från flera opinionsinstitut. En "mätningarnas mätning" eller en "poll of polls".

TV4 väljer att gå den motsatta vägen och kommer fortsättningsvis endast att redovisa och kommentera opinionsundersökningar från ett enda institut - Novus. TV4:s motivering är något märklig: Även om de olika opinionsmätningarna kan ge en hyggligt samstämmig bild av trenderna bland väljarna så tittar många just på de enskilda siffrorna för partierna. Därför riskerar vi inom media att förvirra om vi redovisar alla undersökningar. (...) Därför kommer vi från och med nu och fram till valet att bara redovisa, och referera till, våra egna mätningar från Novus.

TV4 argumentation är rimlig endast så länge Novus resultat inte skiljer sig från övriga opinionsinstitut. Men eftersom olika institut använder olika urvalsmetoder, olika tekniker och frågeformuleringar och även viktar de inkomna svaren på olika sätt så blir skillnaderna mellan de olika institutens resultat inte sällan väldigt olika. Om mätningar från Sifo, Demoskop, Skop och United Mind t ex visar att KD kommer att trilla ur riksdagen medan mätningar från Novus i stället visar att KD stannar kvar så kommer TV4:s tittare fortsättningsvis endast att informeras om Novus resultat. I så fall är det snudd på journalistisk desinformation, säger jag.

Uppdaterat 25/8 kl 15.05: Efter min kritik här på bloggen - och säkert från annat håll också - har TV4 nu ändrat sig. I en reviderad version av länken ovan skriver TV4 nu att Trender och tendenser som kan utläsas ur flera undersökningar kommer vi naturligtvis fortsätta göra inslag, och skriva webbartiklar, om. Och kommer det en uppseendeväckande förändring för något parti, eller sida, så kan det ju naturligtvis inte förbigås nyhetsmässigt. Bra!

Opinionsläget har varierat kraftigt under den innevarande mandatperioden. Jag har inte gjort någon empirisk undersökning, men jag tror faktiskt inte att avståndet mellan de båda blocken någonsin varierat så kraftigt under en mandatperiod som det har gjort under denna. I några mätningar 2007 var det rödgröna blocket nästan 20 procentenheter större än Alliansen. I den senaste Sifo-mätningen i söndags var Alliansen i stället drygt 7 procentenheter större än de rödgröna. Variationerna är ett uttryck för väljarnas ökade rörlighet, men kanske också för att partierna närmar sig varandras förslag i större utsträckning än tidigare.

Teknikutvecklingen och den accelererande individualiseringen sätter också opinionsinstituten på svåra prov. Svenska opinionsundersökningar är fortfarande bland de absolut bästa i världen. Men svarsfrekvenserna tenderar att sjunka och mobiltelefonin påverkar intervjusituationen för svarspersonerna. Det är en sak att bli uppringd på en stationär telefon i hemmet under lugna och ordnade former. Det är en annan sak att bli uppringd på mobilen när man befinner sig i affären, hos vänner, på restaurangen eller på Gamla Ullevi.

Sammantaget är det inför detta val svårare att utifrån opinionsundersökningarna uttala sig om valresultatet. Senast i dag kom det en mätning från United Mind som visade på en liten rödgrön ledning över Alliansen - dock så liten att den inte är signifikant utan i praktiken var det dött lopp mellan blocken. Men varje mätning till det egna blockets fördel - hur liten den än kan vara - fungerar mobiliserande för partiaktivister och valarbetare. Däri ligger också en av mätningarnas största betydelser.

2010-08-23

Minoritetsregering bäst om SD skulle bli vågmästare

Texten nedan har i en tidigare version publicerats på Newsmill.

I debatten ägnas stor uppmärksamhet åt vad som skulle hända om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och blev vågmästare mellan blocken. Frågan är brännbar. De nuvarande riksdagspartierna värjer sig för den, eftersom de vill bibehålla så stor handlingsfrihet som möjligt om situationen skulle uppkomma. Det finns också en oro för att diskussionen i sig gynnar Sverigedemokraterna och ökar partiets möjligheter att komma in i riksdagen.

Det är viktigt att komma ihåg att diskussionen i högsta grad är hypotetisk. Det är alls inte säkert att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, och om partiet kommer in är det alls inte säkert att partiet får en vågmästatställning.

Riksdagspartierna ställs inför två politiska uppgifter som inte är helt enkla att förena. Å ens sidan vill de inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna för att kunna regera och inte heller bidra till att partiet växer ytterligare. Å andra sidan har de ett ansvar att givet väljarnas val se till att en regering kan bildas och att landet kan styras.

De flesta av våra mest framträdande politiker famlar i frågan och upprepar närmast som ett mantra att om Sverigedemokraterna blir vågmästare måste det bildas en blocköverskridande regering. Så sade t ex Mona Sahlin i vintras till Dagens Nyheter att ”inget annat är en majoritetsregering är acceptabelt” om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i riksdagen.

Vad kommer då att hända om Sverigedemokraterna verkligen kommer in i riksdagen och uppnår en sådan vågmästarställning? Talmannen kommer i vederbörlig ordning att föra samtal med samtliga partiledare och därefter sannolikt ge ledaren för det största blocket – Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin – i uppdrag att försöka bilda regering. Beroende på hur samtalen med partiledarna utfallit kan uppdraget avse både en minoritetsregering eller en blocköverskridande majoritetsregering.

(Uppdatering 24/8: Resonemangen om talmansrundan förutsätter att Reinfeldt – om Alliansen blir största blocket – verkligen väljer att avgå. Den grundlagsändring som innebär att statsministern alltid måste avgå efter ett val träder inte i kraft förrän efter nästa val. Jag har uppfattat det som att Reinfeldt kommer att föregripa grundlagsändringen och ändå avgå, men det finns inga formella krav på honom att göra detta. Men min kollega Mikael Gilljam tror inte att Reinfeldt kommer att avgå om Alliansen blir större, och vid närmare eftertanke är jag nog beredd att ge honom rätt.)

Om det rödgröna blocket är större än Alliansen kommer Mona Sahlin sannolikt att närma sig Centerpartiet och Folkpartiet för att undersöka om dessa partier skulle vara villiga att ingå i en bredare regering. Om Alliansen i stället är större än de rödgröna kommer Fredrik Reinfeldt sannolikt att närma sig Miljöpartiet för att undersöka möjligheterna att få med sig dem i en ny regering.

Kommer då dessa försök att bilda en blocköverskridande koalitionsregering att lyckas? Och vore en sådan regering i så fall något positivt givet målen att bilda en regering som avspeglar valresultaten utan att samtidigt bidra till att främja Sverigedemokraterna?

Försöken att bilda en blocköverskridande koalitionsregering har små möjligheter att lyckas. Sannolikheten är dock något större om det är Alliansen som skall försöka övertala Miljöpartiet att vara med än om det är de rödgröna som skall försöka få med sig Centerpartiet och Folkpartiet. Miljöpartiet har trots allt inte lika tydligt positionerat sig på vänster-högerskalan som övriga partier har gjort.

Själv är jag i stället en varm anhängare av principen att låta det block som är störst efter valet regera och inte skapa en blocköverskridande koalition. Svensk politik är starkt strukturerad efter vänster-högerskalan och det är i form av vänster och höger som de båda blocken träder fram inför väljarna. Väljarna har heller inga problem med att placera in sig själva och de politiska parterna på vänster-högerskalan. Att då inte låta regeringens sammansättning avspegla skillnaden mellan just vänster och höger vore att deformera den svenska politiken.

Dessutom tenderar blocköverskridande överenskommelser att gynna högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna. Sådana blocköverskridande överenskommelser understödjer Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot ”etablissemanget”. Så om de nuvarande riksdagsparterna vill motarbeta Sverigedemokraterna så bör de undvika att bilda en blocköverskridande koalitionsregering.

Sverige har en lång tradition av minoritetsregeringar. En sådan – blå eller rödgrön – skulle i varje viktig fråga få söka samarbete med ett villigt stödparti i riksdagen (ett stödparti som naturligtvis inte då kan vara Sverigedemokraterna). Oppositionen fick tillfälligt lägga band på sig och faktiskt låta det största blocket regera, t ex genom att oftare än nu lägga ned sina röster i stället för att rösta emot.

En lösning med minoritetsregering är naturligtvis inte enkel. Skulle en minoritetsregering visa sig inte fungera får det antingen bli nyval eller så får tanken på en blocköverskridande koalitionsregering tas upp igen.

Men det är inte i den ändan diskussion bör börja. Oavsett om målet är att skapa en regering som bäst avspeglar valresultatet och det politiska livets dynamik i Sverige eller om målet är att motverka Sverigedemokraterna så är en minoritetsregering ett bättre alternativ än en blocköverskridande koalitionsregering.

2010-08-22

Var det rätt av Gudrun Schyman att ta debatten i Agenda mot Jimmie Åkesson?

I kvällens SVT Agenda möttes Gudrun Schyman från Feministiskt Initiativ (FI) och Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna (SD) i en debatt - om jämställdhetspolitik. Jimmie Åkesson är den som har störst anledning att vara nöjd. Hans högerpopulistiska retorik är mycket effektiv i korta direktsända TV-debatter - det går inte att "vinna" en sådan debatt mot honom. I stället bidrar debatten till att legitimera SD som politiskt parti.

Alla vet dessutom att FI och SD inte konkurrerar om samma väljare. Därför väljer Schyman och Åkesson att tala om olika saker, i syfte att mobilisera de egna sympatisörerna och attrahera marginalväljare. Ur det perspektivet tjänar både FI och SD på en sådan här debatt. Schyman och Åkesson använder varandra som medel för att uppnå sina specifika mål.

Självklart skall både FI och SD granskas och få möjlighet att presentera sin politik inför väljarkåren. Jag är inte säker på att en debatt mellan FI och SD om jämställdhet i SVT Agenda är det bästa sättet för SVT att hantera detta uppdrag.

Jag klandrar inte Gudrun Schyman för att hon tackade ja till debatten. Hon är satt att bevaka sitt eget partis intressen och en spektakulär debatt mot Jimmie Åkesson på bästa tittartid i TV är svår att avstå från. Men då bör också Gudrun Schyman tillstå att hon medverkar för att hon tror att det gynnar FI och jämställdhetsfrågorna, inte för att hon tror att debatten bidrar till att avslöja eller motverka SD.

På Newsmill skriver jag i dag om hur man bör hantera situationen om SD skulle bli vågmästare efter höstens val.

Några enkla regler för hur man bör gå till väga för att bäst motverka SD har jag tidigare presenterat här.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver intressant om debatten här.

2010-08-20

Dror Feiler, Palestinakonflikten och den svenska valrörelsen

Internationella frågor är sorgligt bortskuffade från den svenska valrörelsen. I dag presenterade de rödgröna en gemensam överenskommelse om biståndspolitiken, med skarp kritik mot alliansregeringen och ansvarig minister Gunilla Carlsson. Men den mediala uppmärksamheten kring överenskommelsen har varit liten. Den enda utrikesfråga som tycks ha potential att hamna på den inrikespolitiska dagordningen är Afghanistan.

Den israelisk-palestinska konflikten har historiskt varit en het politisk stridsfråga i Sverige. I dag meddelas att Judiska församlingen i Stockholm inbjudit samtliga riksdagspartier till en politisk debatt den 25 augusti, med inriktning på judiska frågor. Men en deltagare är inte välkommen. Vänsterpartiets representant Dror Feiler nekas delta i debatten. Dror Feiler är ordförande för föreningen Judar för israelisk-palestinsk fred och han deltog i Ship to Gaza i våras. Förklaringen är att jag vill ha en politisk debatt, ingen pajkastning, vilket det riskerar att bli om han deltar, säger John Gradowski, informationsansvarig på Judiska församlingen. Dror Feiler är av naturliga skäl upprörd: Det är absurt att jag, som är den enda juden bland politikerna som skulle vara med, stoppas. Kommer Vänsterpartiet att hålla fast vid Dror Feiler som sin representant i debatten eller väljer partiet att utse någon annan?

I dag meddelas också att USA bjuder in Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och den palestinska presidenten Mahmoud Abbas att påbörja direkta fredssamtal i Washington den 2 september. Målet är att parterna inom ett år skall kunna vara överens om en lösning som inbegriper upprättandet av en palestinsk stat. De direkta fredssamtalen mellan israeler och palestinier har legat nere sedan hösten 2008.

Nu återstår att se om Netanyahu och Abbas kan bli överens om villkoren för dessa direkta samtal. Abbas har tidigare varit tydlig med att 1967 års gränser skall utgöra utgångspunkt för samtalen och att all israelisk byggnation i de illegala bosättningarna upphör. Netanyahu har vägrat att gå med på dessa krav.

Antingen har USA nu i förväg förankrat sin inbjudan hos de båda parterna. Eller så är inbjudan ett sätt att ytterligare sätta press på parterna för att tvinga dem att enas om villkoren för direkta förhandlingar. Vi får ett svar på dessa frågor mycket snart.

Allt annat lika vore det en framgång för alla goda krafter om direkta fredssamtal kunde komma i gång. Men vi skall också vara medvetna om sådana samtal kommer att kringgärdas av stora svårigheter. Den nuvarande israeliska koalitionsregeringen kommer inte att kunna enas om villkoren för upprättandet av en palestinsk stat. Konflikten mellan Fatah och Hamas måste överbryggas för att en förhandlingslösning skall accepteras av hela det palestinska samhället.

Låt oss hoppas att de direkta samtalen mellan israeler och palestinier kan komma i gång i september, att de internationella frågorna inte utestängs från valdebatten och att den Judiska församlingen i Stockholm visar statsmannaskap och förklarar att Dror Feiler är hjärtligt välkommen att medverka i debatten den 25 augusti.

2010-08-18

Tar Studio Ett i P1 verkligen sina lyssnare på allvar?

Studio Ett i P1 är ett utmärkt radioprogram. Dagsaktuella och relevanta händelser granskas, debatteras och lyfts in i ett vidare sammanhang. Programledarna - idag Jon Andersson och Camilla Kvartoft - är pålästa, uppmärksamma och förmår driva samtalen framåt.

Men liksom så många andra program i radio och TV känner Studio Ett sig numera tvunget att ha en förment öppen dialog med sina lyssnare. I Studio Etts fall består kontakten i att lyssnarna uppmanas att kommentera de enskilda inslagen på programmets hemsida. I slutet av programmet citeras en eller två av kommentarerna och vi lyssnare uppmanas energiskt att gå in och läsa resten av kommentarerna själva.

I dag gjorde jag det. Jag gick in på Studio Etts hemsida och läste samtliga kommentarer till inslagen. Efter avslutad läsning ställer jag mig frågan: Vilken bild har Studio Ett av oss lyssnare eftersom vi uppmanas att lägga tid på att gå in och läsa dessa kommentarer?

Dagens första inslag handlade om ensamkommande flyktingbarn till Malta. I skrivande stund har 21 kommentarer publicerats. Av dessa 21 är 20 antingen öppet flyktingfientliga eller djupt kritiska till begreppet "flyktingbarn". En lyssnare föreslår att svenska myndigheter skall börja använda sig av tandundersökningar för att bättre kunna fastställa påstådda flyktingbarns ålder. Signaturen "Verklighetsmänniskan" fyller på och föreslår att "undersökningar ska göras på männens könsorgan" för att den vägen utröna pojkarnas ålder. Signaturen "Trött skattebetalare" konstaterar i stället lakoniskt att han i morgon skall säga upp sin tv-licens och börja lyssna på dansk radio i stället.

Så håller det på, i kommentar efter kommentar. Snälla Studio Ett - kan ni berätta för mig varför ni tycker att det är så viktigt att jag och alla era andra hundratusentals lyssnare går in och läser dessa kommentarer?

Inslaget om en långtidsvårdad pedofil har bara fått en kommentar. Den kommentaren handlar om att endast brottslingar med svenska namn namnges i media. Inslaget om översvämningarna i Pakistan har fått tre kommentarer. En av dessa föreslår att "de rika muslimerna" skall betala biståndet. De två övriga kommentarerna handlar om att ämnet är uttjatat och att de pakistanska myndigheternas ansvar för katastrofen förtigs. Inslaget om blockpolitiken i EU-nämnden har fått en kommentar. Den kommentaren ondgör sig över att Piratpartiets ställningstaganden i EU-nämnden inte behandlas. Författaren är uppenbart okunnig om att Piratpartiet inte är representerat i EU-nämnden. (Visst, det finns fler inslag och även en del mer nyanserade kommentarer.)

Jag undrar vilken publicistisk (obs - inte marknadsmässig) idé som ligger till grund för att de arma programledarna varje dag tvingas uppmana oss lyssnare att ta del av dessa kommentarer. Jag lade tid och kraft på att ta del av dem i dag. Det lär dröja mycket länge innan jag väljer att göra det igen.