"En sak kan Du göra, en annan människa väl"

I dag söndag 20 juli 2014 - Apostladagen - var jag inbjuden att gästpredika i samband med gudstjänstfirande i Högsbo kyrka i Göteborg. Jag valde att utgå från Stig Dagermans dikt "En broder mer" och särskilt textraden "En sak kan Du göra, en annan människa väl". Tack alla ni cirka 70 som kom och deltog denna vackra, soliga sommarsöndag. Texten till min predikan återfinns nedan.

*

I onsdags, för bara några dagar sedan, sprang de fyra palestinska pojkarna Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamad, omkring på stranden i Gaza och lekte. Deras pappor var fiskare och pojkarna fördrev tiden, som de brukade göra, med att spela fotboll, leta efter krabbor och leka kurragömma. De var alla mellan nio och elva år gamla.

I dag finns inte Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamed längre. De sköts alla fyra till döds i onsdags, sannolikt av israeliska militärfartyg långt ute till havs som antingen siktade väldigt fel eller som förväxlade pojkarna med palestinska terrorister. En femte pojke, Moatasem, 11 år, som överlevde attacken om än med en del allvarliga splitterskador säger i en gripande TV-intervju som jag såg igår: ”De kan ge sig på små barn men de kan aldrig ge sig på de döda. De som dog är hos Gud nu. De döda betydde mycket för mig, nu måste jag leka ensam.” Och så tittar den 11-årige Moatasem in i kameran med sitt gravt allvarliga barnaansikte, och vi som tittar och träffas av hans blick känner det trauma, den ångest och den sorg han genomlever och som alltid kommer att gå i hans närhet.

Krigshandlingarna i Gaza pågår för fullt, med nu nära 400 döda, de allra flesta civila och många av dem barn. Svenska medier har visat bilder vi redan alltför många gånger sett. Från Gaza ser vi döda och lemlästade palestinier, gråtande mödrar och fäder som mist sina barn, och barn som har blivit föräldralösa. Från Israel ser vi barn och vuxna som hukar i skyddsrum och där ständiga raketlarm omöjliggör ett anständigt vardagsliv.

Konflikten om Palestina har pågått i ungefär 100 år. Våldsspiralen och de ständigt strandade fredsförhandlingarna inbjuder till uppgivenhet eller till cynism. En känsla av meningslöshet lägger sig över den svenska debatten där alla argument redan är framförda till leda och där konfliktlinjerna förutsägbart upprepar sig gång efter gång efter gång.

När de här känslorna av uppgivenhet och meningslöshet kommer – och de kommer till oss alla då och då – då tänker jag på den tyske vispoeten Wolf Biermann och hans sång ”Uppmuntran” som han skrev i gamla Östtyskland 1968 och versraderna Nej, låt dig ej förhärdas i denna hårda tid. Dom alltför hårda brister, dom alltför styva mister sin vassa udd därvid, skriver Biermann. Det är alltid en mänsklig skyldighet att inte ge vika inför våldet, att inte låta oss passiviseras inför förtryck och övergrepp utan att alltid hålla kvar hoppet, att alltid stå där, i vår trasslighet och i vår ofullkomlighet, men ändå villiga och redo, för att efter bästa förmåga försöka bidra till en bättre värld.

Jag tänker på Wolf Biermans sång när jag lyssnar på dagens evangelietext om Jesus och när Jesus kallar sina apostlar, de tolv som skall följa honom, och som han skall skicka ut för att predika och för att ”driva ut demonerna”, som texten säger. Vad innebar det att vara en apostel av de tolv som Jesus valde och vad innebär det att vara en apostel i dag? Det är frågor som kanske särskilt viktiga att reflektera över just idag, dagens söndag är ju Apostladagen. 

För mig blir evangelietexten en påminnelse om att kärleksbudskapet – och här tänker jag särskilt på att du skall älska din nästa såsom dig själv – skall spridas inte bara i ord och också genom handling. Den kristna tron är inte bara en livsåskådning, en religiös övertygelse, eller en känsloupplevelse, en personlig trygghet – tron är för mig något som präglar hela mitt sätt och vara, och även mina handlingar. 

En apostel skall inte bara i ord missionera evangelium, en apostel måste leva evangelium. Kärleksbudskapet är inte bara en teori, det är också en praktik. Som Jakob skrev: Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Och han fortsätter: Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. (…) Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.

Jag ser därför dagens evangelietext som en uppmaning, eller kanske snarare för att åter anknyta till Wolf Biermann – som en uppmuntran – att efter förmåga och genom handlingar utförda i kärlek till vår nästa bidra till att skapa en bättre värld här på jorden. Det är lätt att säga. Det är också något som kan betyda något väldigt stort, eller också något väldigt litet. 

Många av oss känner nog en viss bävan inför uppgiften och inför anspråken. Många känner vanmakt. Vad kan man egentligen göra när man ser all den mänskliga misär och de lidanden som möter oss i till exempel Gaza, eller i Syrien eller i Irak? Jag tror att ett sätt att möta denna vanmakt är att vinna hopp och tilltro ur det faktum att väldigt många saker i världen faktiskt har blivit bättre. Barnadödligheten i världen minskar, analfabetismen i världen minskar. Aldrig för i modern tid har så få människor dödats i krig mellan olika nationalstater. 

Vi talar i dag mycket om rasism i främlingsfientlighet i Sverige och kyrkans klockor klingar för att varna och för att markera mot rasism och mot nazism och för alla människors lika värde – med all rätt. 

Men det är lätt att glömma bort att det faktiskt inte var bättre förr. Samstämmiga undersökningar visar att svenska folkets syn på invandrare och flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Världen och människors attityder går att förändra. Att påstå att rasismen minskar i Sverige innebär inte på något sätt att man förminskar problemet med den rasism som faktiskt finns. Insikten om att den antirasistiska kampen inte varit förgäves ger i stället ytterligare styrka i arbetet med att bekämpa den vedervärdiga rasismen varhelst den visar sig och på så sätt motverka just den känsla av vanmakt som annars lätt blir ett hinder för goda gärningar.

Ett annat skäl – än vanmakten - till att man tvekar över att försöka bidra till att skapa en bättre värld kan vara att man är rädd. Det kan vara allt från den tvekande missionären som är rädd att hen och hens familjs skulle få malaria om de bosätter sig i utsatta områden i Afrika till den som tvekar att säga ifrån när någon uttrycker sig rasistiskt för att det inte är socialt accepterat att säga ifrån, eller till den som tvekar att ge sig in i den politiska debatten på sociala medier av rädsla att utsättas för näthat. 

Vi är rädda – det finns ingen människa som inte är rädd. Men att vara människa är också att våga, att våga sätta sig själv på spel. Här kan man inspireras av just apostlarna. Tänk själva – här kommer det en dåre (för så måste han ju av många ha uppfattats), pekar på just dig och säger att du skall släppa allt det gamla, lämna ditt gamla liv och följa honom, för han är Människosonen. Jag vet inte om det var mod eller om det var dumdristighet som fick apostlarna att göra just detta – kanske var det också något himmelskt med i spelet. Men apostlarna vågade släppa fotfästet och följa sitt hjärtas väg, och deras mod kan också ge uppmuntran för våra vägval.

Ett tredje hinder för att agera mot förtryck och orättvisor kan vara att man tycker att det man gör är så litet i förhållande till alla lidanden som finns i världen. Ja. Så är det. Världen räddas inte i en handvändning, snarare räddas den bit för bit. Men det är också i det lilla som det stora kan växa och gro, som Leonard Cohen skriver: There is a crack in everything. That's how the light gets in – Det finns en spricka i allting – det är så ljuset kommer in. Den goda gärningen, det lilla ingripandet, kan vara just den spricka som släpper in ljus, värme och glädje. Så ge ett bidrag till Läkare utan gränser, eller till Röda Korset, eller varför inte till dagens kollekt om Svenska kyrkans viktiga arbete i utlandet. Ta en stund av din tid och prata lite med en av de romer som sitter utanför din livsmedelsbutik och ber om en slant – se människan och inte tiggaren. 

Var inte rädd för att göra det lilla – finn i stället just uppmuntran i Stig Dagermans ord ur dikten ”En broder mer” Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl.  Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Vi människor är så olika. Vi förenas av att vi alla är skapade till Guds avbild och att vi alla bär en del av Guds gudomliga kärlek inom oss. Men olikheterna innebär också att vi har olika uppgifter och att vi alla kan bidra till att skapa en bättre värld på olika sätt. En del av oss är bildstormare, omstörtare, vill förändra det politiska systemet i grunden och skapa nya sätt att leva tillsammans. Andra av oss är mer försiktiga, tror på successiva förändringar, på att människans goda vilja i det lilla kan bidra till att förbättra världen på sikt. Inget av dessa sätt behöver vara bättre eller sämre än det andra. Vi möts och ses i miljörörelsen, i internationella solidaritetsorganisationer, i Amnesty, i politiska partier, i antirasistiska manifestationer eller bland alla dem som varje månad avsätter en slant av sin lön eller sin pension till något behjärtansvärt sammanhang. 

Sättet vi bidrar på kan vara väldigt olika. Men vi kommer aldrig undan vårt individuella ansvar att under den korta tid vi lever tillsammans här på jorden – efter bästa förmåga och i all vår rädsla och skröplighet - åtminstone försöka bidra till en bättre värld.

Om det är något jag vill skicka med i dag så är det just det att vi var och en - innan dagen är slut - på allvar ställer oss just denna fråga: på vilket sätt skulle just jag kunna bidra? Svaren på frågan är aldrig självklara, men om frågan ställs är heller inga svar möjliga.

Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamed sköts till döds i onsdags. De kommer aldrig mer tillbaka. Deras livsbanor fick aldrig möjligheten att växa och att utvecklas. Men låt oss hedra deras minne genom att lova varandra att - var och en efter sin förmåga - på vårt eget sätt göra vårt bästa - i ord och i handling - för att uppfylla kärleksbudet och bygga en värld där barn aldrig mer sakll behöva dö i krig. Som Wolf Biermann avslutar sin dikt "Uppmuntran": Nej, låd dig ej förbrukas, men bruka väl din tid. Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra liv. // Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag skall marken gränska, då står vi alla starka, då är den här vår tid.

Alliansregeringens tystnad om Israels markinvasion i Gaza

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00 finns längst ned i texten.
Israels markinvasion i Gaza pågår för fullt och den militära våldsanvändningen fortsätter att skörda civila dödsoffer. Den vapenvila som främst Egypten försökte förhandla fram för ett par dagar sedan känns just nu långt borta. Hamas har genom den fortsatta raketbeskjutningen mot Israel och sin vägran att acceptera vapenvilan ett tungt ansvar för den fortsatta händelseutvecklingen. Men Hamas agerande fritar inte på något sätt Israel för det militära övervåld man nu använder sig av. Expressens berättelse om de fyra palestinska pojkar i tioårsåldern som sprängdes till döds på stranden i Gaza är i sin ohygglighet plågsam att ta del av. I norra Gaza beskjuts al Wafa-sjukhuset av Israel och uppgifter förekommer om att det nu har utrymts med alla sina svårt sjuka patienter.

I Sverige formulerade i dag den socialdemokratiska partiledningen genom Stefan Löfven, Carin Jämtin och Urban Ahlin ett uttalande som var betydligt mer kraftfullt än Stefan Löfvens hårt kritiserade uttalande från tidigare i veckan. Nu lyfter partiledningen fram de aspekter som jag och många andra efterlyst, till exempel att Israel har som den starkare parten i konflikten ett särskilt ansvar. Dessutom betonas vikten av att ockupationen upphör, att Israels svar på raketbeskjutningar måste vara proportionerligt samt behovet av internationell militär närvaro i området. Självklart kritiseras också Hamas agerande, inte minst dess ansvar för raketbskjutningarna av Israel. Givet dagens uttalande tyder det mesta på att Löfvens tidigare uttalande kan ses som ett olycksfall i arbetet.

Däremot börjar regeringens och Carl Bildts tystnad om krigshandlingarna i Gaza att bli besvärande. När det gäller Ryssland och dess agerande i Ukraina står Carl Bildt i första ledet och kräver sanktioner. När det gäller Israels brott mot folkrätten väljer Bildt däremot att inte tala om sanktioner överhuvudtaget. Jag har förståelse för att det är svårt att formulera sig i en fråga där regeringen är splittrad, men Carl Bildt trovärdighet mår inte väl av den tystnad kring det militära övervåldet i Gaza som vi i dag upplever.

Läs gärna Gabriel Wikströms och Jonas Bergströms artikel (båda från SSU) på temat i Expressen i dag.

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00. Jag noterar att Sydsvenskan (Oberoende Liberal) i dag på ledarplats också noterar alliansföreträdarnas totala ointresse för det som sker i Gaza och tidningen talar till och med om de borgerliga partiernas "beröringsskräck" rörande frågan: Borgerligheten då? Utrikesminister Carl Bildt (M) har pliktskyldigt visat frågan intresse, men resterande alliansföreträdare har varit totalt ointresserade. På partihemsidorna finns det inte ett enda uttalande, på deras Facebooksidor finns det inte ett enda inlägg om de senaste dagarnas upptrappning. Av de två borgerliga partiledare som är aktiva på Twitter, Göran Hägglund och Annie Lööf, är det endast Hägglund som nuddat vid frågan i form av en retweet rörande Hamas. Det finns tecken som tyder på att de borgerliga partierna har en beröringsskräck för frågor rörande konflikten. Ska någon form av fredsöverenskommelse någonsin vara möjlig krävs det att omvärlden visar frågan stort intresse. I Sverige riskerar debatten och engagemanget att bli skevt när allianspartiernas  företrädare abdikerat och överlåtit opinionsbildningen till vänstern. Det vinner varken debattklimatet eller partiernas trovärdighet på.

Jag noterar också att Carl Bildt igår var tydlig med att säga att han inte stöder Israels markinvasion: Jag tror inte att de (Israel, UB) kommer att lyckas med sina målsättningar. De har försökt flera gånger tidigare. Det leder bara till att lidandet blir större. Fler människor dör, bitterheten blir djupare och svårigheten att nå en politisk lösning blir större.

Angående Stefan Löfvens uttalanden om kriget i Gaza

Stefans Löfvens uttalande på Facebook om kriget i Gaza har väckt stor uppmärksamhet. Kritikerna menar att Stefan Löfven inte var tillräckligt kritisk till Israels militära offensiv, en offensiv som hittills lett till nära 200 döda palestinier varav flertalet civila och många barn.

Jag är inte förvånad över uppståndelsen. I uttalandet valde Löfven att bortse från att det är Israel som är den starkaste parten och som därför också har det största ansvaret för att våldsanvändningen inte eskalerar. Löfven bortsåg också från att Israel använder sin militära övermakt på ett sätt som inte är proportionerligt i förhållande till det våld som Israel utsätts för.

Löfvens uttalande var i sin kritik mot Israel mycket tamare än den kritik som t ex liberala ledarsidor riktar mot Israel. Expressen skrev: Som högteknologisk militär stormakt kan Israel inte undgå det största ansvaret. Hamas rostiga raketer kan inte jämföras med de sofistikerade israeliska vapnen; något som tydligt avspeglas i dödssiffrorna för respektive sida. Dagens Nyheter skrev: Israels militära överläge är så stort att det nästan blir absurt att tala om ”konflikt” eller ”krig” – då detta för tankarna till någotsånär jämbördiga parter. Det är svårt att undvika ordet ”övervåld” när det gäller Israels militära aktioner. I skrivande stund närmar sig antalet döda i Gaza 200 personer och betydligt fler skadade, varav många är civila och förfärande många barn.

Även uttalanden från socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin, SSU, Socialdemokraterna i Stockholm samt Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har varit skarpare i sin kritik av Israels krigföring i Gaza.

I en intervju till TT i dag,  och framför allt i en intervju med tidningen Allehanda, är Löfven mycket tydligare i sin kritik mot Israel. Här betonar han det oproportionerliga israeliska våldet, talar om nödvändigheten av att erkänna staten Palestina samt uppmanar till bojkott av israeliska produkter producerade på ockuperade områden. Han hänvisar också till ett uttalande från Socialdemokraternas partikongress 2013 där dessa krav slås fast.

Det är möjligt att semesterfaktorer påverkat beredningen att det uttalande som nu väckt sådan uppståndelse. Det är också möjligt att partiledningen varit väl angelägen om att inte stöta sig med sitt systerparti Fatah, som i sin tur är kritiskt till Hamas sätt att hantera konflikten med Israel. Det är också möjligt att det finns en oro att uppfattas som alltför försonligt gentemot Hamas om man alltför kraftfullt kritiserar Israel i konflikten. När det gäller Hamas är det en organisation som begått svåra terrordåd, inte erkänner Israels rätt att existera och som har ett politiskt ansvar för de folkrättsstridiga raketbeskjutningar mot Israel som genomförs från norra Gaza. Men oavsett hur illa vi tycker om Hamas som organisation - och det gör de allra flesta av oss - får det aldrig hindra oss att rikta kritik även mot Israel när så är befogat.

*

Stefan Löfven valde att publicera sitt uttalande på Facebook kl 21.51 en lördagkväll i juli för att sedan logga ut och inte reagera på den storm som följde. Så kan man inte göra. Facebook är ingen anslagstavla, utan en plattform för dialog och interaktivitet. Stefan Löfven måste se till att hans Facebook-konto har en bemanning och ett sätt att fungera som motsvarar hans anspråk på att leda ett öppet och modernt framtidsparti.

Varför är den israelisk-palestinska konflikten så svår att lösa?

På flera orter i Sverige genomfördes i dag manifestationer till stöd för Gazas befolkning. Motsvarande solidaritetsyttringar har också genomförts i bl a London, Paris och Oslo. Israels militära offensiv visar ännu inga tecken på att avta. De palestinska dödstalen stiger och beräknas nu uppgå till över 120 personer. FN uppskattar att över två tredjedelar av dessa döda är civila, och många av dem barn. En israelisk markoffensiv kan ännu inte uteslutas. Ett litet hopp finns i just inkomna uppgifter om att Egypten och Qatar håller på att vinna stöd från både Hamas och Israel om villkoren för en vapenvila.

Palestinakonflikten har pågått i över hundra år och är därmed en världens mest långvariga och svårlösta konflikter. En del bedömare (se nedan) beskriver den som ett mikrokosmos av flera olika typer av konflikter genom att den inbegriper religion, territorium, migration, flyktingskap, stormaktspolitik, ekonomi,, globalisering, resurser och identitetsfrågor.

Den israelisk-palestinska konflikten är starkt polariserad i internationell och svensk debatt, och har varit så sedan slutet av 1960-talet då Israel genom Junikriget blev ockupationsmakt och den palestinska nationalismen fick ett varaktigt uppsving. Ett uttryck för denna starka polarisering är t ex att båda sidor i debatten anser att Israel särbehandlas i svenska medier. Men de s k israelvännerna menar att särbehandlingen är till Israels nackdel och att Israel får en mer kritisk granskning än vad andra stater får. De s k palestinavännerna menar i stället att särbehandlingen är till Israels fördel och att ingen annan stat än Israel skulle komma undan med så grova folkrättsbrott och brutal ockupationspolitik. (Det påstås att på 1970-talet kunde ett nyhetsinslag i Sveriges Radio anmälas till Radionämnden av både israelvänner och palestinavänner, vilka menade att inslaget var partiskt. Israelvännerna menade att inslaget var partiskt till Israels nackdel medan palestinavännerna menade att inslaget var partiskt till Israels fördel.)

I dag är uttrycken "israelvänner" och "palestinavänner" daterade - det finns en stark konsensus i debatten om nödvändigheten av att upprätta en palestinsk statsbildning på Västbanken och Gaza och att Israel har rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Men trots denna enighet i kärnfrågan kvarstår debattens polarisering.

Varför är då Palestinakonflikten så svår att lösa? Ett skäl är att både Israel och palestinierna uppfattar sig som den svagare parten i konflikten. Eftersom den starkare parten har det största ansvaret att åstadkomma en fredlig och varaktig lösning på konflikten är det ett bekymmer att parternas verklighetsuppfattningar skiljer sig så starkt åt. Det är lättare att göra kompromisser om man befinner sig i ett överläge.

Palestinierna definierar konflikten som en nationell konflikt mellan dem själva och israelerna, och ur det perspektivet är palestinierna den svagare parten. Israelerna definierar konflikten på ett annat sätt - de uppfattar konflikten som ståendes mellan sin lilla judiska statsbildning och en i huvudsak fientlig omvärld av arabstater och Iran. Ur det perspektivet blir Israel den svagare parten.

De allra flesta utomstående bedömare tar fasta på Israels starka maktställning i förhållande till palestinierna - som ju lever under ockupation eller blockad - och menar därför att Israel måste göra de eftergifter som är nödvändiga för att åstadkomma en varaktig fred. För att underlätta den processen måste omvärlden vara tydlig med att Israels säkerhet har en självklar prioritet och att upprättandet av en palestinsk stat kommer att öka och inte minska Israels säkerhet.

*

Eftersom den israelisk-palestinska konflikten är så polariserad i debatten råder det brist på litteratur som utan att bli urvattnad förmår analysera konflikten på ett sakligt och avklarnat sätt. Under flera år var Sune Perssons "Palestinakonflikten" den enskilda bok på svenska som bäst levde upp till högt ställda krav. Boken blev en klassiker och trycktes i upplaga efter upplaga. Sune Persson var respekterad på båda sidor i den starkt polariserade debatten om Palestinafrågan.

Jag vet inte om Sune Perssons bok kommer i fler upplagor. Därför blev jag glad när jag för några dagar sedan tog del av en helt ny introducerande lärobok i ämnet: "Mellan krig och fred i Israel/Palestina" (av statsvetarna Karin Aggestam, Anders Persson och Lisa Strömbom). Boken - varur citatet ovan om Palstinakonflikten som ett mikrokosmos av konflikter är hämtat - är avklarnad, saklig och transparent. Den rekommenderas varmt.

Kräv eld upphör i Gaza - nu!

Uppdaterat fredag 11 juli kl 18.10. Ännu syns inget ljus i tunneln när det gäller Israels militära offensiv i Gaza. De palestinska dödstalen fortsätter att stiga - antalet döda beräknas nu uppgå till omkring 100, varav många barn. World Health Organization (WHO) varnar för att den palestinska hälso- och sjukvården är på väg att kollapsa. Fortfarande går det inte att utesluta en israelisk markoperation, vilket med stor säkerhet skulle leda till kraftigt ökade dödstal.

Visst har Israel som alla stater rätt till självförsvar och visst är raketbeskjutningarna från Gaza mot Israel ett brott mot folkrätten. Men som varje annan stat måste Israel utöva sitt självförsvar enligt proportionalitetsprincipen och göra sitt yttersta för att civila inte skall komma till skada. Det blir allt mer uppenbart att Israel inte respekterar denna princip. Dödstalen talar för sig själv - ännu har ingen israel dödats av de palestinska raketbeskjutningarna, medan ett hundratal palestsinier dödats. Israels försvar att man "ringer upp" de som bor i de hus man tänker bomba och ber dem flytta på sig är en absurditet och inte på något sätt ett uttryck för respekt för folkrätten och för civila människors liv.

Liberala Expressen ger på ledarplats uttryck för min uppfattning i frågan. Expressen fördömer entydigt Hamas agerande och frikänner inte på något sätt Hamas från ansvar. Men tidningens slutsats baserar sig på insikten att det alltid är den starkare parten som har det största ansvaret för att få slut på våldshandlingarna: Som högteknologisk militär stormakt kan Israel inte undgå det största ansvaret. Hamas rostiga raketer kan inte jämföras med de sofistikerade israeliska vapnen; något som tydligt avspeglas i dödssiffrorna för respektive sida.

Dödandet måste sluta nu. All kraft bör därför ägnas att få till stånd ett eld upphör i den groteska våldsspiral som pågår. 

*

De konstlade statsgränser som 1:a världskrigets segrarmakter, främst Storbritannien och Frankrike, ritade upp efter det ottomanska imperiets sönderfall håller på att rivas upp. Islamistiska ISIS militära framgångar hotar både Syrien och Irak som självständiga statsbildningar. Nu riktas blickarna mot Jordanien. Många oroar sig för att ISIS skall sprida sina militära aktiviteter även till Jordanien, i syfte att etablera ett kalifat som inbegriper större delen av Mellanöstern.

Utvecklingen är otäck. Det går att tycka vad man vill om de gränser som Storbritannien och Frankrike de facto etablerade i Mellanöstern för snart 100 år sedan. Men dessa gränser har i dag inga alternativ om man vill bygga samhällen baserade på demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns under överskådlig tid inga positiva alternativ till nationalstaten, med en statsmakt som besitter monopol över den legitima våldsanvändningen. Nationalstaten utmanas genom den kommunikationsteknologiska revolutionen av transnationella nätverk av olika slag, men den konflikten bör hanteras med fredliga och demokratiska medel, annars hotar kaos och krig eller militärvälde som i Egypten. Varje förändring av gränser måste sker efter förhandlingar.

I skuggan av den dramatiska händelseutvecklingen i Syrien och Irak genomför Israel en militär operation mot Gaza, med mängder av civila dödsoffer. De kapsejsade fredförhandlingarna mellan israeler och palestinier tidigare i år följdes av en framgångsrik försoningsprocess mellan Fatah och Hamas. En palestinsk samlingsregering upprättades, med syfte att förbereda fria och demokratiska val i hela Palestina. Israel rasade mot försoningen mellan Fatah och Hamas och krävde att omvärlden skulle isolera den palestinska samlingsregeringen. Kidnappningen och morden på tre israeliska ungdomar väckte starka känslor i Israel, som genomförde omfattande militära raider på Västbanken och flyganfall mot Gaza. Hundratals palestinier fängslades. Mordet på de tre israeliska ungdomarna följdes av mordet på en palestinsk pojke och som ett svar på de israeliska militärraiderna mot Gaza återupptogs raketavskjutningarna från Gaza mot israeliska mål. Israel svarade med att eskalera flygangreppen och förbereder i skrivande stund en markoperation i Gaza. Ett åttiotal palestinier har hittills dödats av de israeliska angreppen, varav ett 20-tal uppges vara barn.

Omvärlden måste omedelbart göra kraftfulla ansträngningar för att få till stånd ett eld upphör mellan israeler och palestinier. Raketbeskjutningarna mot Israel är ett brott mot folkrätten och skall upphöra, men Israels reaktioner är grovt oproportionerliga och slår urskillningslöst mot civila och barn. Parterna måste också pressas till att så snart som möjligt återuppta förhandlingarna. Erfarenheten visar att våldshandlingarna eskalerar när det inte pågår några förhandlingar. Dessutom är förhandlingar ett nödvändigt villkor för att skapa en varaktig och fredlig lösning på konflikten.

Det är lätt att känna uppgivenhet inför det politiska läget i den israelisk-palestinska konflikten. Den israeliska dagstidningen Haaretz skriver på ledarplats om nödvändigheten av en politisk kulturrevolution i Israel. Göran Rosenberg har "tappat hoppet om Israel". Men det är en mänsklig skyldighet att hålla hoppet uppe och ljusen levande. Jag hoppas därför att så många goda krafter som möjligt deltar i de manifestationer mot kriget i Gaza som genomförs på flera håll i landet på lördag.

I förrgår "Jeanette". Igår "Irina". I dag "Tommy". Jag går i exil.

I förrgår "Jeanette". Igår "Irina". I dag "Tommy". Jag går i exil. Så skrev jag i en uppgiven tweet från Almedalen efter att i tal efter tal hört de olika partiledarna på ett närmast tvångsmässigt sätt föra in fiktiva eller faktiska personers livsöden i sina tal. Jonas Sjöstedt berättade om "Jeanette" och hennes erfarenheter från att arbeta inom privat och kommunal hemtjänst. Jan Björklund berättade om "Irina" och hennes arbete som egen företagare. Annie Lööf berättade om "Tommy" som var arbetslös. Göran Hägglund talade om "Marianne" och hennes dotter "Annika" och deras erfarenheter av cancervården. Stefan Löfven talade om "en mamma i Solna" och problemet med för stora barngrupper i förskolan.

Jag är innerligt trött på denna överutnyttjade retoriska figur där vi som lyssnar skall bli berörda av enskilda människoöden, utan att dessa människor blir något annat än förnamn för oss. Retoriken skapar en falsk intimitet med personer som ibland inte finns alls, ibland benämns med sina riktiga namn och ibland är anonymiserade - vi som lyssnar har ingen aning om vilket. 

Personerna benämns nästan alltid med förnamn och är nästan alltid kvinnor. Det enda manliga namnet i uppräkningen ovan - Tommy - visade sig dessutom vara en helt fabricerad person som inte existerade i sinnevärlden. (Det var radioprogrammet Studio Ett som i dag avslöjade att "Tommy" var en påhittad person.)

Namnuppräkningen är en form av det retorikerna kallar "storytelling", och innebär att talaren befolkar olika verksamheter och händelser i syfte att skapa känslomässiga bilder som skall bidra till förståelse och göra poängen enkel att komma ihåg. Storytelling är en etablerad företeelse inom näringsliv och marknadsföring, det finns till och med inom ämnet företagsekonomi kurser i Storytelling vid svenska universitet och högskolor.

Storytelling och fiktiva personer är ingen ny företeelse i svensk politik. I boken "Kampen om kunskapen" (Hjalmarson & Högberg, 2008) visar jag och Marie Demker hur retoriken i den avslutande partiledardebatten inför valet 1988 skiljer sig från motsvarande partiledardebatt 1979 just genom förekomsten av hänvisning till enskilda människoöden. Särskilt lyfte folkpartiledaren Bengt Westerberg inför valet 1988 fram "Ingeborg", eller "Bojan" som hon kallades, och hennes erfarenheter av demensvården. Framväxten av den retoriska tekniken hänger samman med den individualisering av samhället som accelererat i takt med den kommunikationsteknologiska revolutionen och auktoritetsnedrivningen kring år 1968.

Jag diskuterade "Jeanette", "Irina" och den icke-existerande "Tommy" i Studio Ett i P1 i dag, med retorikexperten Elaine Eksvärd och Svenska Dagbladet politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Lyssna gärna, jag tycker det blev ett intressant samtal.

Lyssna också gärna på Björn Afzelius Exil, en låt som inspirerade till den tweet som inledde bloggposten.

Statsvetardagen i Almedalen - en publiksuccé!

Det känns som att det för varje år bara blir fler och fler statsvetare i Almedalen. I år uppskattar jag att ett 30-tal kollegor från olika lärosäten i landet fanns på plats, fullt sysselsatta med att medverka i olika paneler och seminarier, presentera forskningsresultat och kommentera politiska skeenden i media. Den största andelen statsvetare kom otvivelaktigt från Göteborg, här räknade jag till åtminstone ett drygt dussin.

Almedalen växer år från år så det är inte konstigt i sig att även statsvetarna blir fler. I år fanns över 3 300 olika programpunkter med i kalendariet, och någon hade räknat ut att på tisdagsförmiddagen genomfördes 110 alternativa seminarier samtidigt. Om statsvetarnas flitiga förekomst i samhällsdebatten har jag skrivit vid flera tillfällen, till exempel här.

Sedan ett par år tillbaka arrangerar Statsvetenskapliga förbundet den så kallade Statsvetardagen på fredagen i Almedalsveckan. Syftet med arrangemanget är att synliggöra statsvetenskap som ämne och att bidra till en fördjupad samhällsdebatt. Statsvetardagen växer och i år genomfördes fyra intressanta seminarier: 1.) Spelar samhällsvetenskapen någon roll?, där jag ledde ett samtal kring frågorna "Är samhällsvetenskaplig forskning enbart av akademiskt intresse?", "Hur bör forskningsresultat kommuniceras för att komma till störst nytta?" samt "Bör samhällsvetare ta större plats i debatten?". 2.) Vägen till toppen? Ledarrekrytering och karriärism i partier, där Jonas Hinnfors modererade en panel kring frågeställningen "Kan vem som helst avancera till toppen av ett parti eller är det bara möjligt för vissa?". 3.) European Leadership in Transition and Crisis, där Lisbeth Aggestam ledde en diskussion om EU:s möjligheter att hålla ihop när det utbryter en säkerhetspolitisk kris i närområdet. 4.) När statsvetarna ställer frågorna - fem nya teorier om väljarna, där Peter Esaiasson var ordförande för en panel som diskuterade frågor som " Varför röstar fler män än kvinnor på högerextrema partier?", "Varför röstar vissa på korrupta politiker?", "Vad styr taktikröstning kring 4-procentspärren?" samt "Hur röstar outsiders på arbetsmarknaden?".

Statsvetardagen rönte ett enormt intresse, och flera av seminiarierna refererades i till exempel Dagens Nyheter. Publiksiffran för de fyra seminarierna varierade mellan fullt och överfullt. Till det avslutande seminariet "När statsvetarna ställer frågorna - fem nya teorier om väljarna" kom det så mycket folk att 60-70 personer tvingades vända i dörren. Jag fungerade dörrvakt och min hustru som befann sig i seminariesalen sände mig SMS om att jag inte fick släppa in fler eftersom det var så trångt att det kunde bli farligt.

 Efter seminarierna genomfördes ett Statsvetarmingel - även det fullbokat - där i första hand studenter, politiker, journalister och statsvetare deltog.

Det är väldigt roligt att intresset för Statsvetardagen blev så stort. Till nästa år bör vi se över formerna något. Det behövs definitivt större lokaler. Vi hade missat nödvändigheten av hörselslinga och det stora intresset innebär att seminarierna absolut bör sändas på webben. Minglet bör också utformas på ett sätt som underlättar deltagande för så många som möjligt.

P.S. Dagens Nyheters Viktor Barth-Kron fanns på plats och i en dokumentärfilm redovisar han den osminkade sanningen om Statsvetarminglet. Titta på egen risk (ca 14 minuter in i inslaget).

Almedalen 2014 - intryck och spaningar

I dag avslutades Almedalsveckan 2014 med Annie Lööfs partiledartal. Lööfs anförande var ganska bra, och hon har onekligen tagit flera steg fram som talare. I dag betonade hon jobb och företagande, miljö och jämställdhet. Därmed kunde hon mobilisera partiets egna kärnväljare samtidigt som hon försökte attrahera mittenväljare som brinner för frågor kring miljö och jämställdhet. Jag har en maggropskänsla av att Centerpartiet kan bli vinnare inom Alliansen i samband med valet i september.

Den första delen av årets Almedalsvecka präglades av kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Genom märkliga beslut hade det nazistiska Svenskarnas parti fått tillstånd att ha möte just på Almedalsscenen kvällen innan Almedalsveckan formella öppnande, vilket förstås väckte starka känslor. Kyrkklockorna i Visby ringde och stora antirasistiska, antinazistiska manifestationer genomfördes. Kampen mot rasism och främlingsfientlighet präglade äver de påföljande dagarna, inte minst i samband med Sverigedemokraternas dag och Jimmie Åkessons framträdande i Almedalen på tisdagskvällen. Över 70 civilorganisationer ställde sig bakom ett upprop för öppenhet och mångfald och Özz Nûjen genomförde en gratisföreställning som drog tusentals besökare. Ärkebiskop Antje Jackelén utsågs genom sitt arbete i dessa frågor till Hetast i Almedalen och Feministiskt initiativ blev en plattform där frågor kring antirasism, miljö och feminism smältes samman. Feministiskt initiativ blev därigenom veckans vinnare i Almedalen, trots att partiet inte hade någon egen dag.

Mediernas ställning i Almedalen har utvecklats en hel del de senaste åren. Det var längesedan medierna nöjde sig med att bevaka och rapportera om vad som utspelar sig i Visby under denna vecka. I år var medierna arrangörer av över 600 egna seminarier, vilket var ungefär 20 procent av den totala seminariemängden. Förr om åren dröjde sig enskilda, framträdande journalister ofta kvar vid scenen efter avslutat partiledartal för att stämma av sina intryck med varandra eller till exempel med statsvetare som befann sig på plats. Nu rusar journalisterna i stället genast i väg till sina egna scener, där de har eftersnack live och/eller online - många av statsvetarna rusar med för att de är inbokade i någon av de otaliga sändningar som ständigt pågår. Det skulle vara väldigt intressant att ta del av främst tidningarnas tittarsiffror på deras webbsändningar - räcker verkligen publiken till för alla dessa nya plattformar och där deadline alltid är just nu.

Almedalsveckan utspelade sig under supervalåret 2014. Valåret är lite speciellt eftersom det är ovanligt att regeringen ligger så extremt dåligt till i opinionsmätningarna drygt två månader före valet - i gårdagen Demoskop skilde det hela 17.8 procentenheter till de rödgröna partiernas fördel. Opinionsläget innebär att många räknat bort möjligheterna för en Alliansseger i september. De frågor jag får av de journalister och politiskt intresserade jag samtalar med handlar inte om huruvida Alliansen eller de rödgröna kommer att vinna valet. I stället möts jag av följande frågor: Med vem kommer Stefan Löfven att bilda regering? Kommer en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering att bli långlivad? Kommer Kristdemokraterna att åka ur riksdagen? Kommer Feministiskt initiativ att komma in i riksdagen och kommer man i så fall att bli en del av Stefan Löfvens regeringsunderlag? Kommer Sverigedemokraterna att få en vågmästarroll och hur kommer man i så fall att utnyttja den?

*

Själv pustar jag nu ut en extra natt i Visby och laddar för dagens allra viktigaste begivenhet - IFK Göteborgs match mot Helsingborgs IF i fotbollsallsvenska , vilken jag förhoppningsvis kommer att kunna följa på storbild från O'Learys pub i centrala stan. Det är en viktig match för båda lagen. Jag tror IFK vinner med 2-1.

Fredrik Reinfeldts bästa - och sista - tal i Almedalen

I kväll höll Fredrik Reinfeldt vad jag menar var hans bästa - och sista - tal i Almedalen. Talet kändes som ett avskedstal - och skall man sluta det skall man göra det med flaggan i topp. Reinfeldt var på ett strålande humör och pratade om värderingar, samhällsproblem och politiska åtgärder ur ett framtidsoptimistiskt perspektiv. Han kunde ha skippat en del av de något krystade skämten och de dåliga imitationerna (där blev det lite Percy Nilegård över det hela, som någon påpekat på Twitter), men i övrigt var det ett tal som bidrog till god stämning i publiken.

Hans avlutningsord - Alla behövs - var visserligen en banalitet, men framförd på ett sätt som väckte stormande ovationer från publiken. Vid ett tillfälle kom jag på mig själv att applådera Fredrik Reinfeldt - det var när han talade om Sveriges 200 år långa period av fred. Det händer ju inte varje dag att jag applåderar Fredrik Reinfeldt. Jag var rätt nära att göra det i början av talet också, när han formulerade sig ungefär så här: Finns det någon här ikväll som inte är född i Sverige? I så fall vill jag bara säga - tack för att ni valde Sverige!

Noterade också att Fredrik Reinfeldt inte på något sätt valde att knyta an till de feministiska vindar som blåser i svensk politik. Jag hade trott att han åtminstone skulle lyfta fram betydelsen av sunda statsfinanser som en förutsättning för jämställdhetspolitik. Men Reinfeldt valde att inte beröra den frågan alls.

Men om det var Fredrik Reinfeldts bästa partiledartal i Almedalen var det sannolikt också hans sista.  Alliansregeringen har uttömt sina möjligheter att vända opinionsläget och Fredrik Reinfeldt kommer sannolikt inte att sitta kvar särskilt länge som oppositionsledare. Redan nu handlar alla diskussioner om hur Stefan Löfven kommer att hantera regeringsfrågan efter valet i september.

*

I övrigt var det en svår kväll, då IFK Göteborg endast förmådde spela 0-0 i kvalet till Europa League mot mediokra CS Fola Esch från Luxemburg. Jag följde matchen via Twitter samtidigt som jag hörde Reinfeldts tal, och det var ingen angenäm upplevelse. Retur i Luxemburg, och de blåvita Europadrömmarna hänger på en skör, skör tråd.

I Jimmie Åkessons värld var Rosa Parks och Martin Luther King i själva verket Sverigedemokrater

Det var ett offensivt, för att inte säga aggressivt, mobiliseringstal som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson höll i Almedalen på tisdagskvällen. Visserligen flirtade han även med pensionärerna (avskaffande av pensionärsskatten) och med LO-väljarna (sociala välfärdsfrågor), men talet syftade i första hand till att hålla lågan levande från det framgångsrika EU-valet och elda de egna sympatisörerna till att hålla fast vid partiet och inte gå till soffan eller till Socialdemokraterna.

Jimmie Åkesson var uppenbart störd över att hans parti hade blivit kallat rasistiskt av Stefan Löfven i samband med dennes anförande i Almedalen i söndags. Jimmie Åkesson anförde ett längre resonemang där han beskrev sig och sitt parti som landets främsta förespråkare för en human flyktingpolitik och som på framkant i det antirasistiska arbetet. I Jimmie Åkesson värld var Rosa Parks och Martin Luther King i själva verket Sverigedemokrater.

Delar av den antirasistiska rörelsen fanns på plats och skanderade paroller i protest mot Sverigedemokraternas politik. Särskilt vid ett tillfälle brände det till. Jimmie Åkesson hade berättat om hur starkt berörd han personligen blivit efter möte med en syrisk (?) flykting i våras. Efter sin berättelse gjorde Åkesson en konstpaus för att låta stämningen sjunka in. Då ropade en antirasistisk demonstrant upprört: Det är ju de här människorna du vill skicka tillbaks!

Sverigedemokraterna tillstod igår att de kommer att bedriva en aggressiv valkampanj, och de illustrerade aggressiviteten med en bild på en arg hund som visar tänderna bredvid bokstäverna SD.

Själv tycker jag affischen är osmaklig. Jag tror också att den här typen av aggressiva kampanjmetoder gör det än svårare för partiet att få bukt med den snedvridna könsfördelning som präglar partiets medlemsskara och väljarbas.



Mycket talar för att Sverigedemokraterna stärker sin andel av rösterna i valet i september. Väljarna har alltför länge haft väldigt svårt att se den avgörande skillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Nu talar också väldigt mycket för att regeringsfrågan kommer att vara avgjord i god tid före valet, vilket ger bättre förutsättningar för Sverigedemokraterna att attrahera väljare. Men det kan bli en Pyrrhus-seger - partiet ökar sitt röstetal men förlorar inflytande genom att inte längre inneha en vågmästarställning.

*

I Almedalen är det mycket folk, för att uttrycka det milt. Någon hade räknat ut att det igår på förmiddagen pågick 110 olika seminarier samtidigt. Strax skall jag gå på lunchseminarium med Unibet, där man kan slå vad om hur det går i valet. Just nu är oddsen på att Stefan Löfven blir statsminister nere i 1.10, medan Fredrik Reinfeldt står i hela 5 gånger pengarna. Segervissa Alliansare har här en chans att berika sig. Eller också att ruinera sig...

Göran Hägglund i Almedalen - habilt, men ingen vändpunkt för KD

Göran Hägglunds tal i Almedalen blev inte den vändpunkt som Kristdemokraterna skulle behöva för att lyfta partiet på säker mark över fyraprocentsspärren. Anförandet var habilt, men präglades av samma problem som kännetecknar Kristdemokraternas politik överhuvudtaget. Partiet behöver en profilfråga som berör tillräckligt stora väljargrupper och som kan motivera tillräckligt många allmänborgerliga väljare att rösta just på Kristdemokraterna.

Göran Hägglund inledde med två av de frågor som partiet ett bra tag nu försökt profilera sig på - kravet på en utredning om svenskt Nato-medlemskap samt arbetsfördelningen mellan kommun, landsting och stat i sjukvårdsfrågor. Oavsett var man står i sak kan jag inte riktigt förstå vilket tänkande som leder fram till slutsatsen att dessa två frågor skulle vara effektiva kampanjfrågor för Kristdemokraterna inför valet i september. En del menar att Nato-spåret är en flört med de moderater som är missnöjda med sitt eget partis duckande i frågan. Kanske det. Men jag är tveksam till om det i så fall är en ändamålsenlig strategi.

Däremot tror jag att dagens utspel från Kristdemokraterna om garanterad rätt till plats på äldreboende för alla över 85 år är ett bättre förslag, som förstärker den del av partiets profil som handlar om omsorgen om de äldre. Det är också en billig reform som kan bidra till ökad trygghet för många människor.

Sin vana trogen ägnade sig Göran Hägglund åt ordvitsar som drev med oppositionen. Jag uppskattar Göran Hägglunds humor, men i kväll blev skämten så många att det kändes ansträngt och ibland nästan tvångsbetonat. Min tweet om att det föreföll som att Göran Hägglund redan avgått och att vi iakttog hans audition för ett nytt jobb i nöjesbranschen fick stor spridning.

Kommer då Kristdemokraterna att klara sig kvar i riksdagen i höstens val? Jag brukar inte tveka i mina bedömningar, men här är jag fortfarande osäker.

Inget regn i Almedalen i dag, men lite kyligt framåt kvällen. Har cyklat för första gången på ett år, och tänker göra det även fortsättningsvis under veckan. Allmänheten uppmanas till viss försiktighet.

Stefan Löfvens tal i Almedalen - ideologiskt laddad strategiförändring från S

Socialdemokraterna tycks - äntligen - ha börjat släppa greppet om den strategi som jag menar (med ett uttryck lånat från Vänstra Stranden) inneburit att man tillsammans med Moderaterna framstår som revisorer som tävlar i bokföring. Strategin har visserligen varit framgångsrik för den rödgröna sidan av svensk politik. Socialdemokraterna har markerat ut Moderaterna och stödet för Alliansen har rasat samtidigt som främst Miljöpartiet och Feministiskt initiativ har kunnat växa. Men Socialdemokraterna själva har inte fått ta del av de rödgröna framgångarna.

I Dagens Nyheter i dag berättar Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson att partiet nu väljer att att presentera sin framtidsplattform fyra veckor innan det var planerat. Det är ett klokt beslut. Moderaterna har genom sitt ras i opinionen och sitt katastrofala EU-val börjat framstå som irrelevanta, samtidigt som det blåser förändringsvindar i svensk politik. Socialdemokraterna kan då inte ensidigt fokusera på Moderaterna samtidigt som man låter bli att tala om sina egna framtidsfrågor.

I sitt tal ikväll var alla revisorfasoner som bortblåsta. I ett ideologiskt laddat tal inramade Stefan Löfven de viktiga sakfrågorna som jobb, skola och omsorg med grundvärden som jämlikhet, antirasism, feminism och inte minst framtidstro. Alliansen nämndes knappt, i stället lyfte Löfven fram den socialdemokratiska framtidsvisionen. Oneliners som "Sverige skall vara en feministisk förebild för hela världen" var flitigt förekommande och möttes inte oväntat av publikens jubel.

Det är uppenbart att Socialdemokraternas nya strategi bidrar till en mer ideologiskt laddad valrörelse. Det gläder mig.

Svenskarnas parti ändrar retorik - men bockfoten sticker fram

Vi lever i ett land där högerextrema rörelser gör allt vad de kan för att försöka "normaliseras" och avsvärja sig sina nazistiska rötter eller sitt motstånd mot demokratin. Sverigedemokraternas försök att etablera sig som ett rumsrent parti långt från rasism och främlingsfientlighet är väl känt. I dag presenterar nazistiska Svenskarnas parti en text där de drar ut riktlinjerna för hur ett framtida styrelseskick i Sverige bör se ut.

Texten är intressant. Här talas inte längre som tidigare om "etniska svenskar" utan bara om "svenskar". Nazi-influerade formuleringar om ett "etniskt homogent livsrum" eller västerlandets "genetiska och kulturella arv" lyser nu med sin frånvaro. Vi lever i en tid då inte ens nazister kan vara rasister, det är till exempel i dag omöjligt att seriöst argumentera för att endast "etniska svenskar" eller människor med ett västerländskt "genetiskt och kulturellt arv" skall få bli medborgare i Sverige.

Flosklerna avlöser varandra i dokumentet: "Yttrande- och åsiktsfrihet måste värderas högt". "Vi skall ha ett öppet samhälle". "Systemet måste vara dynamiskt och kunna förbättras, utvecklas och förändras i takt med att samhället gör det".

Svenskarnas partis nazistiska bockfot sticker emellertid fortfarande fram. Partiet vill avskaffa rådande representativa demokrati och ersätta styrelseskicket med någon slags "folkgemenskap" som inte behöver kallas för demokrati. Fortfarande är ojämlikheten en grundbult i Svenskarnas partis framtidsdröm för Sverige - "svenskarna skall alltid sättas i första rummet". Vilka som är "svenskar" får vi inte veta något om, eftersom den i och för sig minst lika oklara beteckningen "etniska svenskar" avskaffats (åtminstone i det här dokumentet). Det är folkgemenskap i stället för folksplittring, verkligt självbestämmande i stället för EU-direktiv, staten skall tjäna folket - inte tvärtom. Detaljerna för hur detta styrelseskick bör utformas skall en grupp experter utreda.

I kväll talar Svenskarnas parti i Almedalen. Kyrkklockor ringer för att visa kyrkornas avsky mot nazism och bristande respekt för alla människors lika värde. Protestmanifestationer genomförs. Det är bra. Jag är också glad och stolt att leva i ett land där den antirasistiska normen är så stark att till och med nazister måste försöka dölja att de är rasister.

Senaste SOM-undersökningen: Rekordstort stöd för den offentliga sektorn

Det blåser rödgröna vindar i svensk politik. Dessa rödgröna vindar lyfter fram frågor om miljö och klimat, antirasism och feminism. De lyfter upp Miljöpartiet och Feministiskt initiativ och möjligen Vänsterpartiet, men de har hittills definitivt blåst Socialdemokraterna förbi.

Så behöver det inte vara. De rödgröna vindarna inrymmer inte bara miljö, antirasism och feminism - de inrymmer också traditionella politiska sakfrågor som t ex svenska folkets stöd för en stark offentlig sektor och motstånd mot privatiseringar.

I kapitlet "Starkt stöd för välfärdsstaten" ur boken "Mittfåra & marginal" (red Annika Bergström och Henrik Oscarsson) visar docent Lennart Nilsson vid Göteborgs universitet hur stödet för den offentliga sektorn ökat markant och nu är rekordstort. I den senaste SOM-undersökningen ansåg endast 19 procent av de tillfrågade att "Minska den offentliga sektorn" var ett bra förslag. Så liten har andelen aldrig varit sedan SOM-undersökningarna påbörjades 1986. År 1990 var det till exempel hela 56 procent som ansåg att det var ett bra förslag att minska den offentliga sektorn. På samma sätt uppgår andelen som tycker det är ett dåligt förslag att minska den offentliga sektorn nu till 47 procent, från en bottennivå på 18 procent år 1990. Mätningen är ingen tillfällighet - stödet för den offentliga sektorn har ökat tre år i rad.

Mönstret går igen i fråga efter fråga i SOM-undersökningen. Motståndet mot privatisering av sjukvården, mot vinstuttag i välfärden och mot mer satsningar på friskolor är rekordstort och andelen personer som är mot privatiseringar, vinstuttag och friskolesatsningar är betydligt större än anhängarna av en sådan politik. Motståndet mot skattesänkningar är också större än vad det tidigare har varit i SOM-undersökningarna.

SOM-undersökningen visar också att andelen personer som placerar sig själv till höger på en vänster-högerskala minskat från 44 procent toppåret 2010 till endast 35 procent 2013. Under de senaste åren har andelen personer som placerat sig till höger varit större än andelen som placerat sig till vänster - nu är andelarna i stället i princip lika stora.

Här finns således ett ideologiskt och sakpolitiskt utrymme som Socialdemokraterna borde kunna utnyttja för att visa väljarkåren att det faktiskt finns signifikanta vänster-högerskillnader mellan de båda regeringsblocken. Men då krävs att Socialdemokraterna vågar - och förmår - profilera sig. I en intervju hävdar jag att "S och M måste sluta låta som revisorer som tävlar i bokföring" (jag tillstår att jag snappat upp uttrycket från Vänstra Stranden - äras den som äras bör).

Jag förstår att Socialdemokraterna inte vill riskera en hägrande valseger genom att ändra strategi några månader före valet. Men här finns utrymme för en starkare ideologisk profilering och jag tycker mig faktiskt också ha hört Stefan Löfven tala om jämlikhet allt oftare och på ett tydligare sätt den senaste veckan.

I Almedalen får Stefan Löfven en möjlighet att ta tillbaka förlorad mark genom att i ett ideologiskt tal presentera åtminstone någon ytterligare politisk reform som visar på skillnad mellan vänster och höger och som bidrar till att skapa politiskt avstånd mellan regeringsalternativen. Valrörelsen behöver tydliga alternativ, och både socialdemokrater och moderater har ett ansvar för att åstadkomma sådana alternativ.

Minskat förtroende för Fredrik Reinfeldt gör Alliansens läge än svårare

Ljusen i Allianstunneln släcks ett efter ett. I dag presenterade Demoskop/Expressen en ny undersökning som visar att Fredrik Reinfeldts tidigare så starka förtroende bland svenska väljare och som regeringsbildare minskar. På frågan "Vem av följande tror du skulle vara bäst som statsminister efter valet" svarar 46 procent Stefan Löfven och bara 34 procent Fredrik Reinfeldt. Löfvens försprång uppgår således till tolv procentenheter, vid föregående mätning i april uppgick den endast till fyra procentenheter.

På frågan "Hur stort förtroende har du för partiledarna?" får Fredrik Reinfeldt ett medelbetyg på 3.08, mot Stefan Löfvens 3.39 - även här har avståndet mellan Reinfeldt och Löfven ökat sedan april. Dessutom har Gustav Fridolin passerat Fredrik Reinfeldt i förtroendeligan, Fridolin får ett medelbetyg på 3.16.

Svenska väljare röstar i allmänhet på parti, inte på person. Men Fredrik Reinfeldts minskade förtroende är ändå ett bekymmer för Moderaterna och för Alliansen. Det starka förtroendet för Fredrik Reinfeldt var länge ett av alliansregeringens starkaste kort, en viktig komponent i Moderaternas strategi att spela ner de politiska skillnaderna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna och i stället göra valet till en förtroendeomröstning där regeringsskicklighet och förmåga att hantera statsfinanserna skulle avgöra till Alliansens fördel. Om väljarna hyser ett större förtroende för Stefan Löfven än för Fredrik Reinfeldt blir den strategin nära nog omöjlig att ro i hamn.

Som salt i Alliansens sår visar Demoskop-mätningen att väljarna har större förtroende för Socialdemokraterna än för Moderaterna i nio av tio politiska sakfrågor. I frågorna om jobb och sysselsättning, skola, bostäder, sjukvård, jämställdhet, invandring och integration, klimat och miljö, försvar samt äldreomsorg har väljarna större förtroende för Socialdemokraterna än för Moderaterna. Trösten för Alliansens tigerhjärtan ligger i att det fortfarande är en större andel av väljarna som har störst förtroende för Moderaterna när det gäller Sveriges ekonomi, 39 procent för Moderaterna mot 35 procent för Socialdemokraterna.

Det parti som har störst förtroende i frågan om Sveriges ekonomi har sedan lång tid tillbaka också vunnit riksdagsvalet. Men det finns naturligtvis ingen automatik i att det blir. Det är svårt att tro att de fyra procentenheter som skiljer skulle väga upp Socialdemokraternas största förtroende i de övriga nio av tio sakfrågorna. Sveriges ekonomi ligger inte heller i topp på den politiska dagordningen, varken hos väljarna eller i samhällsdebatten. Ett troligare scenario är att om det i början av september står klart att Stefan Löfven kommer att bilda regering kommer även förtroendet för Socialdemokraterna i frågan om Sveriges ekonomi att växa.

Jag kommenterar Demoskop-undersökningen för Svenska Dagbladet här.

Ring in-program inför valet - medborgarmakt eller skådespel?

Ring in och ställ din fråga direkt till statsminister Fredrik Reinfeldt! Hur många gånger har vi inte hört denna eller snarlika uppmaningar i Sveriges Radio, Sveriges Television eller andra etermedieföretag. Den enskilde medborgaren ges en plattform att ställa den ansvarige politikern till svars, eller för att i en positiv dialog bidra till att föra den politiska debatten framåt.

Men hur är det i verkligheten? Är det verkligen så att mötet mellan medborgaren och ministern över en telefonledning i direktsändning är en form av maktutövning från medborgarens sida? Eller är dessa ring in-program bara en show, där den inringande medborgaren reduceras till ett medel för en politisk och medial elit?

I den intressanta artikeln 'Welcome to participate': Host activities and caller's position in Swedish election campaign phone-ins in the 1970s and 2000s i tidskriften Journalism visar professor Mats Ekström (Göteborgs universitet) och docent Ulla Moberg (Örebro universitet) hur relationen mellan den inringande medborgaren, den svarande politiken och den programledande journalisten förändrats över tid. Ett resultat är att den inringande medborgaren förlorat makt i samtalssituationen. Tidigare intervenerade programledaren inte så tidigt i samtalet mellan medborgaren och politikern, utan medborgaren fick själv formulera följdfrågor och göra analyser av politikerns svar. I dag intervenerar programledaren tidigare i samtalet och det är inte ovanligt att medborgarens fråga endast får illustrera en problematik, utifrån vilken programledaren sedan styr samtalet och själv ställer politikern till svars.

Vi lever i en alltmer individualiserad tid, och det pågår en diskussion om vad denna individualisering innebär för maktfördelningen i samhället. Var tar makten vägen, när industrisamhällets kollektiva auktoriteter som till exempel de politiska partierna, fackföreningarna och kyrkan inte längre kan göra anspråk på att vara samhällsbärare? Är det verkligen så att individualisering leder till ökad makt för enskilda medborgare på samhällskollektivens bekostnad?

Ekströms och Mobergs studie antyder att trots allt mer fokus på den enskilde medborgaren är det inte nödvändigvis så att med mer fokus följer mer makt. Det hade varit intressant om Ekström och Moberg i större utsträckning diskuterat förklaringar till och innebörden av sina resultat. Är det till exempel så att inringarens minskade makt är en konsekvens av journalistikens professionalisering, där kompetenta och väl pålästa journalister genom analytiska insatser bidrar till bättre programinslag än en självgående diskussion mellan medborgare och makthavare? Eller har vi fått en ny form av journalistik där medborgaren inbjuds och lyfts fram, men mera som ett objekt och mindre som ett subjekt -även om vi låtsas att det är tvärtom? Men visst - utan Ekströms och Mobergs studie hade det inte varit möjligt att ställa dessa frågor och det är vackert så.

Det skall bli intressant att lyssna på ring in-programmen inför riksdagsvalet i september och se om trenden fortsätter. Hur mycket av samtalen blir en dialog mellan medborgare och politiker och hur mycket blir medborgarens fråga bara en scen på vilken politiker och politiska journalister framför sina piruetter.

Samarbetet med Ukip en framgång för Sverigedemokraterna

Brittiska Ukip (United Kingdom Independence Party) har till sist lyckats skapa en EU-skeptisk populistisk grupp i Europaparlamentet, där flera av gruppens medlemspartier är främlingsfientliga. För att lyckas skapa gruppen (som måste bestå av minst sju partier) tvingades Ukip ompröva sin tidigare hållning att inte samverka med Sverigedemokraterna och nu i stället acceptera att det svenska partiet ingår i den nybildade partigruppen Europe of Freedom and Democracy (EFD). Ukips beslut blev en välkommen framgång för Sverigedemokraterna som annars hade tvingats tillbringa fem år i Bryssels politiska öken, utan större resurser och utan inflytande.

Vi får väl se hur länge EFD lyckas hålla ihop. Det är en sällsynt brokig skara av främlingsfientliga EU-skeptiker, och där Sverigedemokraternas rötter i svensk naziströrelse redan väckt internationell uppmärksamhet. Oavsett vad man har för syn på Europa är det svårt att se hur jobb och tillväxt i Storbritannien gynnas av att brittiska europaparlamentariker hänger med dräggen från extremhögern, säger en högt uppsatt liberaldemokrat till brittiska Guardian.

Valrörelsen ser så här långt ut att gå Sverigedemokraternas väg. De skarpa motsättningarna mellan vänster och höger lyser med sin frånvaro, då de två stora partierna Moderaterna och Socialdemokraterna väljer att inte mobilisera kring denna skiljelinje utan i stället tränger ihop sig i mitten. De vänstervindar som blåser får i stället Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ tävla om att försöka utnyttja.

Avsaknaden av skarpa skiljelinjer i vänster-högerfrågor mellan Moderaterna och Socialdemokraterna gynnar Sverigedemokraterna. Likaså gynnas Sverigedemokraterna (på samma sätt som Feministiskt initiativ, för övrigt) om riksdagsvalet uppfattas som i praktiken avgjort redan före valdagen. Ju mer det framstår som självklart att de rödgröna vinner valet, desto bättre för Sverigedemokraterna. Ju jämnare kamp om regeringsmakten, desto mindre utrymme för Sverigedemokraterna.

Allt tyder på att de rödgröna partierna går mot en enkel valseger. Jag skulle tro att Stefan Löfven under valrörelsens sista veckor och dagar lägger stor kraft på att övertala väljarna att agera så att Sverigedemokraterna inte får en vågmästarställning. Det kan han göra genom att mobilisera sina egna väljare att gå och rösta även om valutgången uppfattas som avgjord när det gäller regeringsmakten. Mittenväljare som vill ha en stark regering och som inte vill ge Sverigedemokraterna inflytande kan också tänkas lockas över till den rödgröna sidan.

Jag rekommenderar Andreas Johansson Heinös text om samarbetet mellan Ukip och Sverigedemokraterna.

Inför Almedalsveckan, supervalåret 2014

Almedalsveckan supervalåret 2014 närmar sig med stormsteg. Jag har - inte utan ansträngning - ägnat delar av dagen åt att bekantgöra mig med programmets över 3 300 arrangemang. Bredden är fascinerande, allt från Thomas Piketty kring temat Wealth concentration and the future of capitalism till Normkritisk barnfilmsvisning - queera barnpärlor. (Ja, jag tänkte försöka titta in på båda.)

Almedalen är en fantastisk tilldragelse, det finns ingen motsvarighet någonstans i hela världen. Kanske är det vår öppenhet och vår jämlikhet som möjliggör ett sådant arrangemang, där så många människor deltar i politiska seminarier och kommer framträdande politiker så nära.

Jag delar inte alls den kritik som då och då framförs mot Almedalen, att verksamheten skulle vara ytlig och att rosédimmor och alkoholförtäring skulle göra veckan till en enda lång firmafest för en politisk-kulturell elit. Min erfarenhet är i stället att de allra flesta seminarier präglas av seriositet och engagemang. När det gäller alkoholen är nivån sådan att en normal sommarkväll i centrala Göteborg närmast får Almedalen att framstå som en kurort. Programmet är också så tajt att de flesta väljer att gå och lägga sig tidigt. Visst finns undantag, men så är det alltid när tiotusentals personer träffas på ett begränsat utrymme.

Min genomläsning av programmet gav bilden att miljö- och energifrågor, skolan och PISA-utvärderingarna, kamp mot rasism och främlingsfientlighet samt opinionsläget inför valet var frekventa teman. Däremot var det oväntat få arrangemang kring feminism och jämställdhet. Det tycks som att de politiska partierna och andra samhällsaktörer inte hunnit reagera på de feministiska vindar som under senvåren förändrade det politiska landskapet inför valet i höst.

Som vanligt arrangerar Statsvetenskapliga Förbundet på fredagen den så kallade Statsvetardagen. I år genomförs fyra intressanta seminarier: Spelar samhällsvetenskapen någon roll?, Vägen till toppen? Ledarrekrytering och karriärism i partier, European Leadership in Transition and Crisis samt När statsvetarna ställer frågorna - fem nya teorier om väljarna. Ett stort antal forskare, politiker, journalister och diplomater medverkar. Hjärtligt välkomna om ni är på plats!

Jag puffar också gärna för Socialdemokrater för Tro och Solidaritets seminarium Sanktioner, bosättningar, blockader - hur kan Sverige bidra till fred mellan Israel och Palestina? där jag medverkar tillsammans med Annelie Enochson, Erik Lysén och Peter Weiderud. Hjärtligt välkomna dit också!

Dagens Sifo: De rödgröna andas ut och Alliansen går mot en svår sommar

Dagen opinionsmätning från Sifo har inväntats med lite extra nervositet från partistrategerna inom de rödgröna partierna och Alliansen. Sifos maj-mätning visade på ett ovanligt litet avstånd mellan de båda blocken, endast 9.8 procentenheter. Dagens Sifo är den sista före sommaren och nästa kommer inte (tror jag) förrän i augusti. Om Alliansen i dagens mätning lyckats knapra in ytterligare någon eller några procentenheter kunde man känna vittring på att lyckas komma i fatt och på allvar utmana Stefan Löfven och de rödgröna om regeringsmakten i september.

Men Alliansens förhoppningar kom på skam och de rödgröna kan andas ut. I dagens Sifo växer avståndet mellan de rödgröna partierna och Alliansen ytterligare och uppgår till 11.8 procentenheter. Sifo:s majmätning var således inte ett tecken på en ny trend i opinionen. De rödgröna kan gå till sommarvila utan någon större press på sig. För Allianspartierna finns risken att de inte ägnar sommaren åt att fundera över hur de skall vända opinionen och vinna valet utan i stället börjar grubbla över hur de skall agera efter en valförlust.

Dagens Sifo präglas sannolikt av en viss EU-valseffekt. Moderaterna och Socialdemokraterna gör dåligt ifrån sig. Moderaterna rasar ner till 21.2 procent, Socialdemokraterna hamnar på 29.4 procent. Miljöpartiet går starkt och får 13.0 procent. Fi ökar till 3.4 procent och är nästa lika stora som Kristdemokraterna som får 3.5 procent. Centerpartiet utökar avståndet till fyraprocentsspärren ytterligare och får 5.5 procent. Sverigedemokraterna har ingen vågmästarställning utan de rödgröna kan regera med egen majoritet.

Jag möter ingen bedömare som på allvar tror att Alliansen under de mindre än tre månader som återstår till valet kommer att kunna vända opinionsläget och gå mot valseger. Om valet uppfattas som avgjort på förhand vrids fokus bort från regeringsfrågan och då gynnas sannolikt partier som till exempel Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna riskerar i ett sådant scenario att bli förlorare - om regeringsfrågan inte längre står på spel försvinner alla motiv för att taktikrösta på Kristdemokraterna för att rädda partiets plats i riksdagen.

Socialdemokraterna visar inga som helst tecken på att lyfta i opinionen, i stället håller partiet på att backa sig över mållinjen fram till valseger 2014. Det kan mycket väl bli så att Socialdemokraterna gör sitt tredje katastrofval i rad och ändå får bilda regering.

Mycket talar i dag för att den stora dramatiken inte inträffar på valdagen utan under perioden därefter. Med vem bildar Stefan Löfven regering och hur stark blir den? Vilket parti blir först med att lämna Alliansen? Kommer Folkpartiet efter ett partiledarskifte att gå med i en blocköverskridande regering?  Och framför allt - har den politiska kartan genom Moderaternas och Socialdemokraternas nedgång ritats om på ett varaktigt sätt och vad betyder det i så fall det för svensk politik och samhällslivet framöver?

Peace & Love om Kartellen: Vi förlorade hjärtat i allt vi tror på

Skall man göra en pudel skall man göra det ordentligt. I dag ber styrelsen för Peace & Love hiphopgruppen Kartellen om ursäkt och bjuder återigen in gruppen att spela på festivalen. Vi förlorade för en kort stund hjärtat i vår ståndpunkt, som varit stommen från början. Vi känner oss förnedrade av situationen, men framför allt känner vi en stor besvikelse på oss själva, när vi inser vad vi för en stund förlorade – andemeningen och hjärtat i allt vi tror på, skriver styrelsen för festivalen i ett pressmeddelande.

Peace & Love avbokade för tre dagar sedan Kartellen med motiveringen att gruppens ageranden inte var förenliga med festivalens värderingar. Kartellen är en kontroversiell grupp där bandmedlemmen Sebastian Stakset dömts till 5 000 kronor i skadestånd för olaga hot riktat mot Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Gruppen har också framfört låtar med textrader som "dunka Jimmie gul och blå".

Peace & Loves ursprungliga beslut att avboka Kartellen väckte stor uppmärksamhet. Beslutet att avboka hade föregåtts av att festivalens sponsor Dalarnas tidningar hastigt avbrutit sitt samarbete med festivalen på grund av att Kartellen skulle uppträda. Festivalledningen måste ju redan vid bokningen av Kartellen ha känt till gruppens kontroversialitet och beslutet att avboka uppfattades därför som att Peace & Love vek ned sig för sponsorernas pengar och önskemål. Flera artister rasade och Stefan Sundström fanns bland dem som hoppade av Peace & Love-festivalen i protest mot beslutet att avboka Kartellen.

Min inställning är följande. Kartellens musikaliska uttryck och gruppmedlemmars uttalanden i olika sammanhang innehåller osmakliga våldsförhärliganden. Dalarnas tidningar är naturligtvis fri att välja vilka arrangemang man vill sponsra eller inte sponsra. Det är inte synd om Kartellen. Däremot agerade ledningen för Peace & Love oskickligt när man först bjöd in Kartellen och sedan återtog inbjudan först efter att en sponsor reagerat.

Jag tycker inte om den moralism som präglat delar av debatten kring Peace & Love och Kartellen. Det är en sak att framföra kritiska synpunkter på Kartellens texter och utspel, en annan sak att förorda att gruppen utestängs från musikfestivaler och uppmana sponsorer att dra sig ur. Jag avskyr våld och våldsromantik men vill inte ha ett kulturklimat där grupper som Kartellen utestängs. Och om Kartellen utestängs, vems tur är det nästa gång?

Gör om, gör rätt. Peace & Love-ledningen lyssnade till sist på sin inre kompass och tog sitt ansvar. Det hedrar dem och jag hoppas att vi nu kan se fram mot en framgångsrik festival. Jag har aldrig varit på Peace & Love - kanske är det dags nästa år?

Nordiskt Forum - Socialdemokraterna och jämställdhetspolitiken

Man möter hos många kvinnor i dag någonting av en förtvivlan över trögheten i samhällsförändringen. Den är fullt förståelig. Så sa Olof Palme i sitt klassiskta tal om jämställdhetspolitiken, på Socialdemokraternas partikongress i Stockholm hösten 1972. I dag, snart 42 år senare, är det många som dessvärre känner igen sig.

Framgångarna för Feministiskt initiativ har i alla fall bidragit till att på nytt föra upp jämställdhetsfrågorna på den politiska dagordningen. I dag inleds också Nordiskt Forum - New Action on Women’s Rights i Malmö, där ett stort antal organisationer ur den nordiska kvinnorörelsen samlas för att "sätta agendan för framtidens jämställdhetspolitik". Upplägget påminner om ett tematiskt och mer aktivistiskt Almedalen, och jag önskar verkligen att jag hade varit där.

På Nordiskt Forum presenterade Stefan Löfven tidigare i dag Socialdemokraternas 15 punkter för jämställdhet. Bland punkterna återfanns bland annat löften om en årlig kartläggning av löneskillnader mellan män och kvinnor, avskaffande av vårdnadsbidraget, skarpa skrivningar om kvotering av kvinnor till börsbolagens styrelser om läget inte radikalt förbättrats inom ett år samt att ensamstående kvinnor skall ges tillgång till assisterad befruktning i Sverige. Punkterna är bra, men i flera fall mer av riktningsmarkörer för politiken än skarpa politiska förslag.

Feministiskt initiativs framgångar ställer de övriga partierna inför ett strategiskt dilemma. Om de väljer att ligga lågt i jämställdhetsfrågorna och i stället fokuserar på "jobb, skola och omsorg" stärks bilden av Feministiskt initiativ som det enda parti som tar jämställdhetsfrågorna på allvar. Om de i stället väljer att profilera sig i jämställdhetsfrågorna får Feministiskt initiativ upp sina frågor på den politiska dagordningen, vilket sannolikt gynnar partiet. I det här fallet tycker jag att Socialdemokraterna skall lägga sina taktiska och strategiska överväganden åt sidan och i stället fullt ut bejaka de feministiska vindar som nu blåser över landet. Socialdemokratin är en frihetsrörelse, socialdemokratin är en jämlikhetsrörelse. Partiet borde därför inte ha några som helst problem att på ett trovärdigt sätt bygga en feministiskt jämställdhetspolitik som kombinerar visionens långsiktighet och engagemang med dagspolitikens realism och aktualitet. Jag hoppas och tror att jämställdhetsfrågorna får en större plats i Socialdemokraternas valkampanj 2014 än vad de hade 2010.

Kommer då Feministiskt initiativ att klara fyraprocentsspärren och ta sig in i riksdagen? Det är förstås fortfarande lite för tidigt att säga. Mycket beror på hur de klarar den mediala granskning av partiets program och kandidater som snart på allvar rullar igång. Dessutom beror det på hur opinionsläget ser ut i helhet inför valet. Om det redan på förhand står klart att Alliansregeringen faller och Stefan Löfven kommer att få bilda regering ökar Feministiskt initiativs möjligheter. Om det däremot - vilket inte så mycket talar för i dag - blir en jämn valrörelse hamnar fokus på regeringsfrågan och då riskerar Feministiskt initiativ att hamna i skuggan och tappa väljare till främst de övriga rödgröna partierna. Ställd mot väggen i dag är emellertid min bedömning att Feministiskt initiativ klarar spärren och tar plats i riksdagen efter höstens val.

I väntan på Feministiskt initiativs intåg rekommenderar jag lyssning på ständigt aktuella Jösses flickor - befrielsen är nära!

Går det att undvika inbördeskrig i Irak?

Läget i Irak inger djup oro. Igår tisdag intogs Iraks näst största stad Mosul av jihadister anförda av ISIS (Islamiska staten i Irak och Syrien). Sedan dess har även städerna Baiji (där Iraks största oljeraffinaderi ligger) och Tikrit (beläget bara 15 mil norr on Bagdad) intagits av rebellerna. En halv miljon människor uppges befinna sig på flykt. Sedan tidigare befinner sig Fallujah och stora delar av sydvästra Irak i jihadisternas händer. Risken finns att Irak går mot ett inbördeskrig av syriska dimensioner och att Irak faller samman som statsbildning.

Det är möjligt att ISIS får svårt att behålla kontrollen över dessa städer om Irak får ordning på sin armé, eftersom ISIS är numerärt underlägsna och kanske inte har resurser att kontrollera så här stora territorier och städer. Men som Ayham Kamel, chef för Middle East and North Africa for the Eurasia Group, betonar i dagens New York Times får ISIS nu tillgång till Mosuls bankreserver, militär utrustning från de intagna militärbaserna samt 2 500 rebeller som släppts ut ur fängelser i Mosul.

Om jag skulle lista 2000-talets största politiska misstag så kommer USA:s och dess bundsförvanters intervention i Irak på första plats. Interventionen bröt mot folkrätten och genomfördes på falska premisser (det felaktiga påståendet att Irak innehade massförstörelsevapen). Hundratusentals människor förlorade livet i krigshandlingar i samband med och efter interventionen. Landet kastades socialt och ekonomiskt tillbaka i utvecklingen och våldet och terroraktioner triumferade. Diktatorn Saddam Hussein störtades, men det pris det irakiska folket fick betala i blod överskred t o m de värsta pessimisternas farhågor.

Irak blev en dyrköpt läxa för dem som för "den goda sakens skull" förespråkade militära interventioner trots att dessa bröt mot folkrätten och vilade på felaktiga premisser. Jag hoppas av hela mitt hjärta att situationen i Irak stabiliseras och att de demokratiska krafterna i landet förmår skapa en politisk process som gör att inbördeskrig kan undvikas. Men jag är mer orolig för Iraks framtid än vad jag tidigare har varit.

Dagens Aktuellt i SVT hade ett bra inslag om läget.

Jan Björklund, läs- och surfplattor och Wikipedia

Sommaren 2012 pågick en märklig kurragömmalek i Almedalen. Ordföranden för Centerpartiet i Malmö Niels Paarup-Petersen hade under våren initierat en insamling på nätet för att kunna ge utbildningsminister Jan Björklund en läs- och surfplatta så att Björklund skulle förstå hur tekniken fungerade. Niels Paarup-Petersen hade reagerat negativt på uttalanden från Jan Björklund där denne förhölls sig skeptisk till införande av läs- och surfplattor i skolan på den fysiska bokens bekostnad. Ett 50-tal personer bidrog till insamlingen, men när plattan skulle överlämnas i Almedalen höll sig Jan Björklund undan och ville inte ta emot den. Till sist lyckades Niels Paarup-Petersen överlämna den till Björklunds pressekreterare Elin Boberg

Jag kommer att tänka på denna anekdot när jag läser en artikel i Israel Hayom om hur Israels utbildningsminister Shay Piron träffar Wikimedia Foundations ordförande Jan-Bart de Vreede och meddelar att lärarna i Israel skall instrueras att undervisa sina elever i hur de skriver texter för Wikipedia.

Jag är inte helt säker på att Jan Björklund vet vad Wikipedia är. Men om han vet det så har jag ändå väldigt svårt att se att han med entusiasm skulle bejaka pedagogiska projekt där elever utvecklar sin förmåga att medverka i Wikipedia. Det är möjligt att jag är fördomsfull, men Björklunds trovärdighet i frågor kring pedagogiskt utvecklingsarbete är genom hans ensidiga fokus på ordning och reda, betyg, katederundervisning och fysiska böcker något begränsad.

Wikipedia är ett alldeles fantastiskt fenomen, en kollektivistisk antites till den individualistiska hegemoni som just nu präglar vårt samhälle. Wikipedia förtjänar allt stöd. Jag hoppas att svenskt utbildningsväsende låter sig inspireras av sina israeliska kollegor.

Fredrik Reinfeldt ny ordförande för EU-kommissionen?

Blir Fredrik Reinfeldt inom kort ny ordförande för EU-kommissionen, efter den avgående José Manuel Barroso? Efter de avslutade valen till Europaparlamentet går vi in i en tid som kan beskrivas som EU-komplexets Silly season, då precis allt fortfarande är möjligt.

Katrine Kielos skriver i dag i Aftonbladet om hur den borgerliga gruppen EPP (European People's Party) blev största partigrupp i EU-parlamentet och att många därför trodde att det i praktiken var klart att högerns kandidat Jean-Claude Juncker skulle bli ny ordförande för kommissionen. Men Storbritanniens premiärminister David Cameron tycker att Juncker är alldeles för federalistisk och motsätter sig därför dennes ordförandeskap. Vem skulle det då kunna bli i stället? Respekterade European Voice skriver att "Den som är smart sätter pengarna på Fredrik Reinfeldt” och motiverar sitt tips bland annat med att Reinfeldt har "minimala chanser att bli omvald hemma", att han "redan mentalt är inne på sitt nästa jobb", att han "är starkt förankrad i europeisk borgerlighet" och att han "skulle få stöd av David Cameron".

Jag tror att Fredrik Reinfeldt skulle bli utmärkt som ordförande för EU-kommissionen. Han har hållit ihop de fyra allianspartierna i regeringsställning i snart åtta år, vilket är en historisk politisk bedrift. Han visade kyla i sitt sätt att tillsammans med Anders Borg hantera statsfinanserna under den ekonomiska krisen. Fredrik Reinfeldt har också varit föredömlig i sin vägran att ge det främlingsfientliga Sverigedemokraterna något som helst inflytande i svensk politik, trots att partiet innehaft en vågmästarposition. På minussidan får dock ställas Fredrik Reinfeldts misslyckande att minska den skyhöga arbetslösheten samt den växande ojämlikheten i Sverige under hans tid som statsminister.

Det är svårt att bedöma trovärdigheten och rimligheten i spekulationerna om Fredrik Reinfeldt som ny kommissionsordförande. Men få tvivlar på att han kommer att förlora valet i september och hans kompetens gör honom i alla fall till en tänkbar kompromisskandidat.

För Moderaterna vore det förstås en katastrof om partiet tvingas gå in i höstens valrörelse utan Fredrik Reinfeldt som den självklare ledaren. Överhuvudtaget har Moderaterna en svår period framför sig. Möjligheterna att vinna valet i höst är i princip obefintliga. Efter en valförlust blir det bara en tidsfråga innan Fredrik Reinfeldt väljer att avgå. Därmed öppnas dörren förr de "gamla moderaterna" som i huvudsak tigit still under Fredrik Reinfeldts så framgångsrika partiledarskap men som nu öppet kommer att vädra sitt missnöje med partiets vandring mot den politiska mitten. I see bad things arising, för att citera översteprästen Kajafas ur Jesus Christ Superstar.

Vem skall axla manteln att samla och leda partiet efter Fredrik Reinfeldt? Anders Borg? Jag tror inte han vill - han är heller inte någon partimänniska på det sättet. Catharina Elmsäter-Svärd? Ger nog lägst odds på vadslagningsbyråerna i dag, men uppdraget som infrastrukturminister är knappast meriterande med tanke på den svenska järnvägskollapsen. Anna Kinberg Batra? Politiskt rutinerad, men kommer hon att kunna vinna väljarnas förtroende? Hennes uttalande från sin personvalskampanj 1998 om att "stockholmare är smartare än lantisar" påverkade länge bilden av hennes omdöme.  Jag har i något sammanhang lyft fram Tomas Tobé, som en outsider i sammanhanget. För inte kan det väl bli Ulf Kristersson? 

Det är mindre än 100 dagar kvar till valet. Det må skilja 15 procentenheter mellan blocken, men spännande tider väntar likväl.

Maramö 2. Om Alliansens konvent som blev en kick off

Uppdaterat fredag 6 juni kl 08.45: Dagens mätning från Expressen/Demoskop förstärker bilden av ett hopplöst opinionsunderläge för Alliansen. I mätningen får Moderaterna endast 18.5 procent, vilket är partiets lägsta resultat sedan Bo Lundgren tvingades avgå som partiledare år 2003. Skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna partierna uppgår nu - bara 100 dagar före valet - till nära 16 procentenheter. Räknar vi in Feministiskt initiativ - som fick 4.4 procent i mätningen - i de rödgröna så uppgår skillnaden till över 20 procentenheter.

Alliansen får finna tröst i att både Kristdemokraterna och Centerpartiet med sina 4.8 respektive 5.3 procent befinner sig en bit över fyraprocentsspärren, samt att Socialdemokraterna inte på något sätt lyckas fånga upp de rödgröna vindar som i dag präglar opinionsläget. Socialdemokraterna får 29.1 procent, vilket är ett för partiet riktigt dåligt resultat.

Mycket talar för att vi får ett valresultat där Stefan Löfven bildar regering, men att skillnaden i styrka mellan Socialdemokraterna och de övriga rödgröna partierna är betydligt mindre än vad han hade önskat. Om Sverigedemokraterna i ett sådant läge får en vågmästarposition tror jag bara det är en fråga om tid innan Centerpartiet och Folkpartiet på allvar börjar fundera på att tacka ja till Stefan Löfvens inviter om att ingå i en blocköverskridande regering.

*

I dag genomfördes under lätt uppseendeväckande former Alliansens så kallade kick off i Nacka. Det blev mycket tjo och tjim och en del politik också. Men vad betyder Alliansens kick off för den kommande valrörelsen och för Alliansens möjligheter att vända valvinden och vinna valet i september 2014?

För att finna bakgrunden till dagens kick off får vi gå tillbaka ända till sommaren 2012, då centerledaren Annie Lööf i sitt tal i Almedalen konstaterade att Alliansen gick på tomgång och att den måste uppgraderas till 2.0 för att kunna vinna valet 2014. I den iakttagelsen hade Annie Lööf alldeles rätt, och det hedrar henne att hon insåg faran och slog larm. Hennes sätt att hantera insikten var emellertid inte lika imponerande. Utan att först förankra med sina partiledarkollegor inbjöd Annie Lööf Alliansledarna till sitt föräldrahem i Maramö för att där genomföra den nödvändiga uppgraderingen. De övriga partiledarna var skeptiska till idén, men hade naturligtvis ingen möjlighet att tacka nej när inbjudan blev offentlig. Alliansträffen i Maramö genomfördes i februari 2013 och blev ingen succé, för att uttrycka det milt. Alliansledarna grillade korv och hissade flaggor inför ett förbluffat massmedieuppbåd som försiktigt undrade om det var detta som var uppgraderingen till Alliansen 2.0. Vid sidan av flagghissningen och korvgrillningen tillsattes några gemensamma arbetsgrupper och det fattades beslut om att genomföra ett gemensamt "större Allianskonvent" inför valrörelsen 2014.

Ju mer tiden har gått och ju dystrare Alliansens opinionssiffror blivit, desto svårare har det varit att uppbåda någon starkare entusiasm inom Alliansen för det gemensamma större konventet. För att tona ned förväntningarna döptes så småningom konventet om till en kick off.

Det var denna gemensamma kick off som genomfördes i Nacka tidigare i dag. Med ballonger, inhyrda lekledare och manusskrivna skämt om det interna samarbetet inom Alliansen och om den rödgröna oppositionens mötte partiledarna pressen. Det gick sådär och för en utomstående kändes arrangemanget lätt ansträngt och konstlat amerikaniserat. Fredrik Reinfeldt uttalade visdomsord som till exempel: Om man inte förbereder sig så är man inte förberedd (angående en eventuell rödgrön regerings förmåga att samarbeta internt). Detta är inte värdigt, alliansen! skrev Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg på Twitter.

Om vi håller oss till den politik som trots allt också förekom på dagens kick off så var det två ämnen som Alliansledarna valde att lyfta fram: regeringsfrågan och jobben. Regeringsfrågan kommenterades i huvudsak i form av lustigheter om splittringen mellan de rödgröna partierna och om Miljöpartiets vilja att utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt. Jobbfrågan spelades upp främst genom att Alliansen nu valt att följa efter Socialdemokraterna och formulera konkreta mål för sysselsättningen samt en utfästelse om att göra valet 2014 till ett val mellan arbetslinjen och bidragslinjen. Har vi hört det förut? Svaret är ja. Kommer det att vända opinionen? Knappast. Kommer det att leda till valseger? Svaret är nej.

Om vi får en valrörelse där det redan på förhand är klart att de rödgröna partierna blir större än Alliansen och att Stefan Löfven kommer att få bilda regering öppnas dörren för så kallade valrörelseraketer. På den borgerliga sidan har jag en liten känsla av att Centerpartiet och Annie Lööf i så fall ligger i slagläge. Statistiken talar egentligen emot - i SCB:s senaste partisympatimätning är det betydligt fler väljare som har Folkpartiet som näst bästa parti. Men jag tror att Centerpartiet genom att starkare fokusera på landsbygd, miljö och småföretag och som nu verkar ha fått ordning på sitt interna arbete kan bli en överraskning. Kom ihåg var ni hörde det först. Och om det inte blir så, så får ni gärna glömma bort att ni hörde det alls. :)

Det palestinska samlingsregeringen måste få fullt stöd - även från Sverige

I dag svors den nybildade palestinska enhetsregeringen in av president Mahmoud Abbas. Bildandet av enhetsregeringen har sin grund i framgångar i försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas och dess viktigaste uppgift är att förbereda demokratiska val i hela Palestina inom sex månader. Regeringen består av 16 ministrar, fyra av dem är kvinnor. Ingen av ministrarna är medlem av Fatah eller Hamas.

Palestiniernas enande är en nödvändig förutsättning för att kunna skapa fred mellan Israel och Palestina och för att på allvar kunna upprätta en palestinsk statsbildning. Så länge palestininerna var splittrade underminerades det palestinska ledarskapets legitimitet att föra hela folkets talan.

Det är nu oerhört viktigt att omvärlden inte upprepar sitt misstag från 2006, då den demokratiskt valda palestinska regeringen isolerades på grund av att Hamas betraktades som en terrororganisation. Isoleringen bidrog till att försvaga de krafter inom Hamas som ville förändra organisationen och isoleringen innebar också att omvärlden inte accepterade de mest demokratiska val som kanske någonsin hade genomförts i arabvärlden. Ingen kan i dag på allvar hävda att fredsprocessen mellan israeler och palestinier gynnades av denna isolering.

Visst skall omvärlden ställa krav på Hamas att erkänna Israel, ta avstånd från våld samt följa tidigare ingångna avtal. Men dessa och motsvarande krav måste vara ömsesidiga. Både Israel och Palestina måste avstå från allt folkrättstridigt våld, acceptera 1967 års gränser och förbinda sig  till att följa de överenskommelser som tidigare regeringar gjort.

Socialdemokraterna har i dag uttalat sitt stöd för den palestinska regeringen. Jag har inte hört ett enda ord från den svenska regeringen eller Carl Bildt - inte ens på Twitter. Jag kan förstås ha missat något, men annars hoppas jag att tystnaden inte är ett uttryck för regeringens och Carl Bildts tvekan i denna fråga. Att inte ge den nya palestinska regeringen det stöd den behöver är att öppna dörren för extremism från båda sidor i konflikten.

Fredrik Reinfeldts Mission Impossible?

Uppdaterat söndag kl 21.45. Det blev en mycket intressant och på många sätt klargörande intervju med Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda i kväll, skickligt genomförd av Anders Holmberg. Jag tror aldrig jag sett Fredrik Reinfeldt så lågmäld och så nedtonad i sitt framträdande. Med låg och långsam röst satsade han allt på en av de två alternativa strategier jag tecknat nedan, nämligen den där retoriken helt fokuserade på en eventuell rödgrön regerings olyckliga konsekvenser men där han själv var helt blank på egna konkreta förslag för den nya mandatperioden.

En rödgrön regering avfärdades som väntat med att den skulle leda till höjda skatter, minskad valfrihet, avskaffad kärnkraft och avsaknad av tillväxt. Reinfeldt varnade också för paroller om en "feministisk revolution" som skulle "drabba" medborgarna på något sätt. Men programledaren Anders Holmberg utmanade gång på gång statsministern genom att be honom berätta om hur han ville förändra Sverige under de kommande fyra åren, och vilka politiska åtgärder han ville vidta för att genomföra dessa förändringar. Fredrik Reinfeldt valde då konsekvent att inte ge några precisa svar på dessa frågor, utan hänvisade till nödvändigheten av goda statsfinanser och att allianspartierna kunde samarbeta, medan det fanns risk att de rödgröna partierna skulle börja "skrika" åt varandra om de kom så långt som till regeringsförhandlingar.

Jag undrar om Fredrik Reinfeldt verkligen har alla sina allianskamrater med sig kring denna strategi, där regeringsduglighet och statsfinanser är de enda offensiva vapnen. Första svaret på den frågan kan vi få i samband med Alliansens så kallade konvent på onsdag. Detta konvent var förutom den omskrivna korvgrillningen det enda som kom ut från Alliansens omskrivna möte i Maramö i februari 2013. Om det var något allianspartierna borde ha lärt sig av Maramö-debaclet så är det att man måste presentera åtminstone någon nyhet för att det inte skall bli genant. Kanske blir det denna gång något om bostadspolitiken, det politikområde som Fredrik Reinfeldt nämnde oftast i intervjun i kväll.

*

I kvällens SVT Agenda medverkar statsminister Fredrik Reinfeldt för att svara på frågan: Hur skall Alliansen vända valvinden?

Frågan är inte helt lätt att besvara, varken för Fredrik Reinfeldt eller för någon utomstående betraktare. Tidigare har Fredrik Reinfeldt använt sig av två olika strategier när han kommenterat Alliansens tillsynes hopplösa opinionssiffror. För det första har han anfört att det är helt naturligt att regeringspartierna ligger illa till i opinionen under mellanvalsperioden, men ju närmare valet man kommer desto mer krymper avståndet. Men ju mer tiden har gått, desto mer sällan har Reinfeldt använt sig av detta argument. Inte ens för en övertygad moderat kan det uppfattas som "naturligt" att regeringen ligger under med 10-15 procentenheter drygt tre månader före ett val för att därefter vända underläget till valseger. En sådan opinionsinhämtning har aldrig tidigare hänt i svensk politisk historia.

För det andra har Reinfeldt hävdat att när oppositionen i samband med vårbudgeten tvingas precisera sig så kommer glansen kring dem att falna och då har regeringspartierna möjlighet att ta igen förlorat territorium. Men även här har Fredrik Reinfeldt haft anledning att bli besviken. Visserligen visar dagens sammanvägning av Novus Svensk Väljaropinion på ett något minskande opinionsavstånd mellan blocken. Men det skiljer ändå nära tolv procentenheter och som Ipsos opinionschef David Ahlin kommenterade bolagets senaste opinionsmätning i Dagens Nyheter tidigare i veckan: "Det finns absolut ingenting som tyder på att alliansen lyfter, att stödet för alliansen skulle öka."

Jag har tidigare argumenterat för att Alliansen har två vägar att välja mellan i sitt kampanjarbete de drygt tre månader som återstår fram till valet i september. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men just nu finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik. Alliansen kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.


Vi får se i kväll vilken väg Fredrik Reinfeldt väljer. Jag tror han kommer att fokusera på regeringsfrågan och måla upp en mörk bild i händelse av valseger för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Reinfeldt kommer mot bakgrund av framgångarna för Feministiskt initiativ och Miljöpartiets just avslutade partikongress tala om att det politiska landskapet förändrats, att den yttersta vänstern stärkt sina ställningar och att Miljöpartiets inflytande kommer att leda till minskad tillväxt och ökad arbetslöshet. (Jag kommenterar Miljöpartiets kongress och dess konsekvenser för eventuella regeringsförhandlingar, för TT här.)


Min kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors har nyligen hävdat att regeringen är rökt. Jag säger inte emot. När Sören Holmberg hösten 2007 uttalade det samma var det tre år kvar till valet. Nu är det bara drygt tre månader. Det innebär en viss skillnad i förutsättningarna för att bedömningarna skall slå in.


I dagens Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att Moderaterna lider av "en djupare identitetskris". Jag tvivlar inte på att Fredrik Reinfeldt kommer att lyckas hålla ihop Alliansen fram till valet i september. Men vem skall hålla ihop Moderaterna efter en valförlust?