ABBA och jag

Varför väckte popgruppen ABBA så starka antipatier hos den s k kulturvänstern och proggmusikrörelsen i slutet av 1970-talet? Litteraturvetaren och kulturjournalisten Maria Schottenius drog genom en lätt raljant och moraliserande artikel i DN igång debatten och i morse diskuterade hon temat med Mikael Wiehe i P1 Morgon. Det blev inget bra samtal. Schottenius och Wiehe talade mest förbi varandra och om olika saker.

För att förstå kontroversen kring ABBA är det viktigt att att komma ihåg att den progressiva musikrörelsens kritik mot den s k kommersiella musiken riktade in sig på fyra olika saker: texterna, musiken, agerandet utanför musikscenen och utgivningsformerna.

Texterna skulle vara progressiva. Det var aldrig självklart vad som menades med "progressiva" och följaktligen inte heller vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det. I någon allmän mening innebar "progressiva" att texterna skulle vara radikala och samhällskritiska eller åtminstone sanhällsengagerade. Det hyllade göteborgsbandet Nynningen spelade t ex allt från studiecirkeltexter i dialektik och historiematerialism som "Ingenting sker mekaniskt" till vardagsrealistiska, livsbejakande texter som "Äntligen en ny dag!". Mer när Björn Afzelius slet sig fri från Hoola Bandoola Band och solodebuterade med albumet "Johnny Boy" möttes han av kritik för att texterna var för introverta och inte tillräckligt samhällsengagerade.

Musiken skulle vara progressiv. Om det var svårt att ta ställning till vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det så var problemet än större när det gällde musiken. Så fick t ex Hoola Bandoola Band ta emot kritik för att deras musik uppfattades som dansbandsinspirerad och för att deras låtar ibland testades för Svensktoppen. I KFML(r):s tidskrift Röda Rappet drog tidskriftens redaktörer 1975 igång en debatt där de drev tesen att rockmusiken - oavsett texterna - genom sin musikaliska uppbyggnad och struktur främjade individualism och borgerlig njutningsfilosofi: Rockmusiken var "...en typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade, enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas- (...) Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin (efter oss syndafloden!), som blivit högsta mode." (Röda Rappet nr 4 1975.)

Artisterna hade också ett ansvar för sitt agerande utanför scenen, t ex genom att delta i politiska manifestationer av olika slag. Så vann Tomas Ledin den övervintrade musikrörelsens hjärta när han 1985 var en av de drivande krafterna bakom ANC-galan Rock mot Apartheid på Scandinavium i Göteborg.

 
Artisterna inom musikrörelsen förväntades också ge ut sin musik på icke-kommersiella skivbolag, som t ex MNW, Silence eller Nacksving. Det väckte stor olust när Turid 1977 bröt med det Silence till förmån för det kommersiella skivbolaget Metronome, med motiveringen att hon ville nå ut till en bredare publik.

ABBA blev för den progressiva musikrörelsen en symbol för allt vi inom den progressiva musikrörelsen tyckte var negativt med den kommersiella kulturen. Texterna var individualistiska och självupptagna. Musiken uppfattades som banal. Bandet saknade samhällsengagemang och bandmedlemmarna protesterade aldrig mot förtryck och orättvisor, varken i Sverige eller i andra länder. Produktionen var inriktad på att sälja så många album och tjäna så mycket pengar som möjligt. Symbolvärdet hade förstås också sin grund i gruppens makalösa framgångar och segern i den allmänt förhånade Eurovision Song Contest 1974. ABBA:s framgångar samvarierade i tid med den progressiva musikrörelsens storhetstid i Sverige.

För oss som på olika sätt var aktiva i den progressiva musikrörelsen blev därför ABBA en kulturideologisk fiende av rang. Vi älskade att tycka illa om ABBA - gruppen representerade förtjänsfullt det mesta av det vi var emot (kommersialism, självupptagenhet, ytlighet, samhällsfrånvändhet). ABBA gjorde en dygd av att vilja vara opolitiska. Men att vilja vara opolitisk är en politisk handling i sig. Ingen kommer undan politiken, som Marie Bergman sjöng i Ola Magnells översättning av Philippe Tatarcheffs text. Själv lyckades jag komma över ett andrahandskontrakt på en lägenhet via en vän, mot att jag lovade vännen att ha en ABBA-affisch uppsatt i lägenheten under den tid jag bodde där. Jag kompromissade med mitt samvete genom att placera affischen på ett ställa som jag av hänsyn till känsliga läsare väljer att här inte avslöja.

Visst var vi naiva och självupptagna och tvärsäkra. Men vi drevs av en avsky mot förtryck och orättvisor och av en längtan och ett tvång att förändra och förbättra världen. Den är en inställning som jag ändå djupt saknar i dagens apolitiska samhällsdebatt där "köksbord" och "livspussel" tillåts dölja strukturella orättvisor och värdeskillnader. I vår individualistiska tid (som jag tillsammans med Marie Demker skildrat i trilogin "I Vattumannens tid?", "Kampen om kunskapen" och "Den nödvändiga politiken") ser vi nu äntligen tendenser till kollektiva motkrafter som mobiliseras utefter nya politiska relevanta skiljelinjer som växer fram i spåren av den digitala revolutionen. Till mobiliseringen av dessa nya kollektiva tillhörigheter och deras politiska betydelse kommer vi snart att återkomma i ett annat sammanhang.

Stefan Löfven i Almedalen och den stundande valrörelsen 2014

Stefan Löfvens tal i Almedalen i dag har fått ett positivt mottagande av de flesta oberoende bedömare. Otvivelaktigt är det också så att Löfven har utvecklats enormt som talare under sin tid som partiledare. Talet var inramat med publik bakom talarstolen, en s k "back drop", vilket är mycket vanligt i USA och som syftar till att genom synliga publikreaktioner levandegöra arrangemanget. Kan fungera bra i TV och på bild, men ser ganska konstruerat ut för oss som följer talet live från sidan.

Löfvens tal  var långt och spann över de flesta politiska sakområden, utom vård och pensionärer. Han kommenterade heller inte regeringsfrågan. Han uppehöll sig en del vid de internationella frågorna, vilket var bra med tanke på att dessa frågor haft en mycket undanskymd plats i de flesta partiledartal under veckan. Hela Stefan Löfvens tal kan läsas här.

Sammantaget kan Stefan Löfven vara vid gott mod när han nu går på sommarsemester. Det ser bra ut för de rödgröna partierna i opinionsmätningarna, socialdemokraterna har s k sakägarskap i flera av de för väljarna viktigaste politiska sakfrågorna och det finns ännu inga tecken på att alliansens idétorka och uppfattade trötthet skulle vara på väg att ge vika.

Däremot var Fredrik Reinfeldt allt annat än trött vid sitt anförande i Almedalen tidigare i veckan. Det var länge sedan jag såg honom så offensiv och utstråla en sådan kamplust. Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt, brukar jag säga. Det blir en spännande valrörelse.

Angående konfliktnivån i svensk politik och påståendena om att nästan alla partier nu trängs i mitten så modererade jag tidigare under veckan seminariet Svenska partier: Lika som bär?, i samband med den s k Statsvetardagen i Almedalen. En viktig distinktion som diskuterades i panelen var huruvida partiernas åsikter i olika sakfrågor närmat sig varandra och huruvida konfliktnivån i svensk politik minskat. I anslutning till den diskussionen framgick att svenska väljare ville ha tydligare skillnader mellan de politiska partierna. I Aftonbladet presenteras i dag en opinionsmätning som indikerar att väljarstödet för en regering över blockgränserna inte är särskilt starkt.

Politik och demokrati förusätter konflikt. Därför är jag skeptisk till en blocköverskridande regering och jag tillhör dem som gärna vill se tydligare skillnader mellan de politiska partierna.

Därför har Fredrik Reinfeldt rätt - ge inte Sverigedemokraterna makten över regeringsfrågan

I dagens väljarbarometer från Demoskop leder de rödgröna partierna över Alliansen med hela 13.3 procentenheter. Sammantaget stöds allianspartierna endast av 37.1 procent av de tillfrågade. Det är det lägsta gemensamma stödet för dessa fyra partier på 20 år. Både Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren.

Det kärva opinionsläget präglade inte Fredrik Reinfeldts anförande i Almedalen igår. Då och då framstår Reinfeldt som trött och nedsliten. Igår var han energisk och utstrålade kamplust.

Det blev obehagligt när ett tiotal personer ur Svenskarnas parti, av många uppfattat som ett renodlat nazistiskt parti, genomförde en "blixtaktion" och sekunderna innan Reinfeldt började tala skanderade parollen Sosse eller moderat - samma gamla Sverigehat! och höjde partiets fana just framför scenen. Glädjande var de spontana vredesrop och den gemenskap som oberoende av politisk tillhörighet spred sig bland de mötesdeltagare som förstod vad som hänt.

I sitt tal upprepade Fredrik Reinfeldt sin utfästelse att släppa fram en rödgrön regering om de rödgröna partierna  tillsammans blir större än alliansens fyra partier i valet 2014. Reinfeldt tänker i ett sådant läge alltså inte låta sig frestas att regera vidare med stöd av Sverigedemokaterna. Genom Reinfeldts utfästelse isoleras Sverigedemokraterna från inflytande. Reinfeldt villkorar sin utfästelse med att han vill ha ett motsvarande besked från de rödgröna partierna.

Jag har tidigare uppmanat Stefan Löfven att ge ett motsvarande besked. Utfästelsen är klok i det att den utestänger Sverigedemokraterna från allt inflytande över regeringsbildningen utan att den tummar på några demokratiska principer. En och annan socialdemokrat eller rödgrön sympatisör menar emellertid att Reinfeldts utspel cementerar blockpolitiken och bara gynnar Moderaterna. Argumentet från dessa kritiker är att Reinfeldt genom en sådan uppgörelse får en garanti för att kunna fortsätta styra landet även om valet 2014 leder till en avsevärt försvagad allians, bara allianspartierna tillsammans är större än de rödgröna. Till dessa kritiker har mitt motargument varit följande: Visserligen bidrar utfästelsen till att förstärka bilden av två block som huvudalternativen i svensk politik. Men samtidigt är det uppenbart att utfästelsen endast avser en situation där de olika partierna verkligen vill fortsätta samarbetet inom respektive block. Om Miljöpartiet till exempel hellre skulle vilja samregera med alliansen eller om Folkpartiet och Centerpartiet skulle föredra Socialdemokraterna får vi en helt ny situation.

Låt mig ge ett exempel. Efter valet 2014 får de fyra allianspartierna gemensamt 159 mandat och de tre rödgröna partierna gemensamt 158 mandat. Sverigedemokraterna får 32 mandat och således en vågmästarposition. Kritikerna till Reinfeldts förslag menar att Moderaterna får en fördel om de rödgröna i förväg bestämt att i ett sådant läge släppa fram en ny alliansregering. De menar att det skulle bli lättare att locka över Centerpartiet och Folkpartiet till en blocköverskridande regering med starkare parlamentarisk ställning och med Stefan Löfven som statsminister om det inte finns en överenskommelse i förväg om att låta största block vinna.

Till dessa kritiker säger jag två saker. 1.) En gemensam överenskommelse om att låta störst block vinna påverkar inte möjligheterna att efter valet bilda en bredare, blocköverskridande regering. Vill några av allianspartierna hellre regera med Löfven än med Reinfeldt kan de naturligtvis välja att gå den vägen. 2.) Om de rödgröna antyder att de kan tänka sig att låta Sverigedemokraterna avgöra regeringsfrågan (det vill säga att Sverigedemokraterna skulle stödja Löfven i stället för Reinfeldt i en omröstning i riksdagen om statsministerposten, eller att de rödgröna tillsammans med Sverigedemokraterna röstar mot Reinfeldt som statsminister) måste de också vara beredda att löpa linan ut och verkligen ge Jimmie Åkesson den makten. Annars blir det bara ett tomt hot, utan trovärdighet. Att ge Åkesson den makten är ur mit perspektiv sakpolitiskt oklokt och omoraliskt givet arbetarrörelsens värderingar.

Fredrik Reinfeldt är uppenbart uppriktig i sin avsky för Sverigedemokraterna och det partiets värdegrund. Jag är nu orolig för att relationen till Sverigedemokraterna blir en stridsfråga mellan regering och opposition. En sådan utveckling tjänar endast Sverigedemokraterna på. Bättre därför om Stefan Löfven visar statsmannaskap och med egna ord formulerar en utfästelse som i sak innebär detsamma som den Fredrik Reinfeldt formulerat.

Golden Age of Politics. Går vi mot en politikens guldålder?

I Almedalen lyssnade jag i dag på professor Charlie Beckett som medverkade på seminariet "Vinna eller försvinna? Hur ser framtiden ut för public service och tidningsbranchen". Beckett är chef för London School of Economics medie-tankesmedja Polis och har arbetat för bl a BBC News. Förutom Beckett medverkade även Heidi Avellan (politisk redaktör Sydsvenskan), Jan Helin (publisher, Aftonbladet) och Cilla Benkö (VD, Sveriges Radio). Jag räknade till nära 300 personer i lokalen.

Mycket av diskussionen kretsade kring hur de stora medieinstitutionerna skall kunna överleva i en allt mer digitaliserad och individualiserad värld. Så mycket nytt var det inte som sades. Men jag slogs av att de flesta av Charlie Becketts råd lika gärna hade kunnat tillämpas på de politiska partierna.

En digitaliserad och individualiserad värld kännetecknas kanske främst av interaktivitet. Relevanta medier och relevant journalistik i dag inte bara kommunicerar med medborgarna, medborgarna blir en del av mediet/journalistiken, och nätverksorganisation konkurrerar ut formella strukturer. På samma sätt måste de politiska partierna, för att åter blir relevanta för medborgarna, öppna upp sina organsiationsformer och släppa in medborgarna i det politiska arbetet på ett sätt som partiernas interna strukturer hittills inte tillåtit.

Becket menade att dagens journalister och medier måste omvandla sig från "creators" till "curators", det vill säga från att ha varit de som skapar nyheter och verklighetsskildringar till att vara de som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapa ett sammanhang eller en problemställning. På samma sätt, menar jag, måste partierna släppa in medborgarna och deras värden, känslor, idéer och åsikter (det "politiska") för att därefter just välja ut och sätta ihop enskildheterna till en helhet, ett sammanhang, en problemställning som tar form av politiska förslag att driva i de beslutande församlingarna ("politiken"). Visst, partiforskare brukar betona vikten av att partierna "aggregerar" medborgarnas viljor. Men att vara curator är något annat än att aggregera, det är att tillföra något ytterligare, något extra.

Becket var mycket positiv och betonade de utmaningar och möjligheter som de nya förutsättningarna innebär - han menade att vi lever i en "Golden Age of Journalism". Det är mitt hopp och min tro att dessa förutsättningar föreligger även inom politiken. Ett rätt utnyttjande av digitaliseringens möjligheter och ett rätt tillgodogörande av individualiserade medborgares engagemang kan lägga grunden till en "Golden Age of Politics" - en politikens guldålder.

Vill tillägga att jag är väldigt glad att Cilla Benkö är chef för Sveriges Radio. Hon är i debatten medveten, analytisk och klar.

Visst är Almedalen värt att värna

Så var Almedalsveckan 2013 igång. Arrangemanget fortsätter att slå nya rekord. Årets upplaga erbjuder närmare 2 300 arrangemang under åtta dagar. Den uppåtgående trenden lär med säkerhet fortsätta åtminstone också över valåret 2014.

Almedalsveckan är internationellt unik. Samtliga partiledare och alla relevanta intresseorganisationer, politiska organisationer och medier finns på plats. Jag har inte hört talas om något motsvarande evenemang någon annanstans i världen.

Många retar sig på Almedalsveckan och uppfattar den som en firmafest för en självutnämnd och självbekräftande elit, bestående av politiker, journalister, lobbyister, PR-konsulter och diverse hangarounds. Doften av rosévin påstås ligga tung över Visby dessa dagar.

Visst finns det inslag av firmafest, eller kanske snarare skolresa, över Almedalsveckan, särskilt i försnacket. Men utanpåverket får inte dölja alla de seriösa seminarier och politiska debatter som utgör Almedalsveckans grundbult.

Jag har varit i Almedalen de senaste sju åren och tycker inte att alkoholkonsumtionen är värre där än någon annanstans. Det finns också tecken på att utvecklingen går åt rätt håll. Så har till exempel Svenskt Näringsliv i år beslutat att alla deras arrangemang och mingel i år kommer att vara helt alkoholfria. Ett beslut som inger respekt, tycker jag.

En mer seriös kritik formulerade min vän och kollega Bo Rothstein i Expressen för några dagar. Rothstein menade att de seminarier han haft möjlighet att bevista i Almedalen (sommaren 2012) kännetecknades av expertrapporter av dålig kvalitet och vars innehåll inte utsatts för någon kritisk granskning. Dessa expertrapporter var framtagna av någon intresseorganisation som till seminariet i stort sett bjudit in "en jasägarkör som sjunger budskapets lov" vilket gav rapporten en "falsk aura av saklighet".

Det är sant att sådana seminarier förekommer och det i alltför stor utsträckning. Men enligt mina erfarenheter präglar de inte Almedalsveckan som helhet. I stället tycker jag att Almedalsveckan sätter fokus på politiken, på de värdeskillnader och de ideologiska olikheter som finns i debatten kring den auktoritativa värdefördelningen i samhället. Almedalsveckan bidrar till att synliggöra politiskt relevanta skiljelinjer, inte till att dölja dem.

Bara det att Sveriges Television åtta kvällar i rad direktsänder partiledarnas anföranden i oavkortat skick sätter politiken i fokus. Dessa anföranden står förstås inte oemotsagda, utan analyseras av experter, kommenteras av politiska motståndare och debatteras i sociala medier. En gemensam offentlighet, om man så vill, åtminstone för de politiskt intresserade medborgarna.

Tona gärna ner skolresesyndromet och gör fler arrangemang alkoholfria. Höj kvaliteten på de expertrapporter som presenteras, eller åtminstone på de seminarier där de debatteras. Men värna det fokus på politiken som Almedalsveckan trots allt innebär. Värna det offentliga samtalet och höjningen av den politiska pulsen.

Landets lärosäten är också flitiga medverkande i Almedalen. För egen del avslutar jag här med att puffa för Statsvetenskapliga förbundets tre arrangemang under den så kallade Statsvetardagen fredagen den 5 juli i Almedalen. Här möts statsvetare, politiker och journalister för att debattera relevanta problemställningar.

Valfrihetsterror eller medborgarmakt? Om marknader och kundval i välfärdspolitiken

Svenska partier: Lika som bär?

Valet 2014: Öppet läge. Är alla rökta? (Sänds i Sveriges Television med början kl 15.00)

Ny studie om Nato-frågan i svensk opinion

I dag presenterade SOM-institutet vid Göteborgs universitet boken Vägskäl, där jag medverkar med ett kapitel om svenska folkets inställning till Nato-medlemskap. Jag har inom ramen för SOM-institutet studerat Nato-frågan i svensk opinion ända sedan 1994, det vill säga snart 20 år i rad.

Nato-opinionen har var oerhört stabil under dessa 20 år. Svarspersonerna har fått ta ställning till påtående: "Sverige bör söka medlemskap i Nato". Andelen personer som anser att det är ett dåligt förslag har oftast varit två till tre gånger fler än andelen personer som svarat att det är ett bra förslag. Det starka Nato-motståndet har sannolikt sin grund i Sveriges 200 år av fred, en fredsperiod som av många svenskar förknippas med neutralitetspolitik och militär alliansfrihet. Det är också svårt att identifiera vilka säkerhetspolitiska problem som ett svensk Nato-medlemskap skulle vara lösningen på.


Nato-motståndet är inte ett uttryck för passivitet eller likgilthet. Tvärtom är det så att Nato-motståndarna tidigare visat sig vara mer positiva till bistånd och till en generös flykting- och invandringspolitik än vad Nato-anhängarna är. Det sambandet kvarstår även efter kontroll för vänster-högerideologi.

Resultaten från den senaste SOM-mätningen visar att det svenska Nato-motståndet ökat marginellt sedan föregående mätning 2011. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2012 minskat till 17 procent, mot 19 procent 2010 0ch 18 procent 2009. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2012 till 45 procent, mot 44 procent 2011 och 47 procent 2010. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 38 procent, vilket är den högsta andelen sedan 1997. Intrycket av stabilitet i opinionen dominerar – även om andelen som tycker att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato är den lägsta sedan 1995 och den näst lägsta sedan mätningarna påbörjades 1994.

Nato-motståndet är störst bland Vänsterpartister, följt av Miljöpartister, Socialdemokrater, Sverigedemokrater, Centerpartister och Kristdemokrater. I samtliga partiers sympatisörsgrupper är Nato-motståndarna fler än Nato-anhängarna, även om skillnaden är minst bland Folkpartister och Moderater. 
 

Finns det då inget ljus i tunneln för de som önskar att Sverige överger den militära alliansfriheten och söker medlemskap i Nato? Jo kanske. Under vintern och våren 2013 utbröt något så ovanligt som en intensiv försvarsdebatt i Sverige. Inför Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen rönte det stor uppmärksamhet när överbefälhavare (ÖB) Sverker Göranson i en intervju med Svenska Dagbladet förklarade att Sverige vid anfall högst kunde försvara sig under en veckas tid: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” Plötsligt handlade försvarspolitiken och Sveriges beroende av militär hjälp utifrån vid händelse av angrepp högt upp på den politiska dagordningen. Vid den efterföljande Folk och Försvars-konferensen flirtade också Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen med Sverige och förklarade att Sverige skulle hälsas varmt välkommen som medlem i organisationen.

I en Sifo-undersökning som genomfördes i samband med dessa händelser visade det sig att motståndet mot ett svenskt medlemskap hade minskat. På frågan ”Tycker du att Sverige ska gå med i försvarsalliansen Nato eller tycker du inte det?” svarade 29 procent ja, 32 procent nej och 39 procent vet ej. Resultaten visade på en betydligt mer Nato-positiv inställning än i en tidigare Sifo-undersökning från maj 2011, där 22 procent svarade ja, 50 procent nej och 28 procent vet ej på frågan om svenskt Nato-medlemskap. I en motsvarande undersökning från Sifo i maj 2013 uppgick anhängarna av ett svenskt Nato-medlemskap till 32 procent och motståndarna till 40 procent.

Så visst går Nato-opinionen att påverka. Det kan vara på väg att hända något. Men så länge som inget av de politiska partier som vill att Sverige skall söka medlemskap i Nato tycker att frågan är tillräckligt viktig att ta strid för, så talar det mesta för att svenskarna Nato-skepsis kommer att bestå. Ingenting förändras av sig själv.

 Boken Vägskäl är en mastig volym med 43 kapitel fördelade på nära 800 sidor. Hela boken finns nu tillgänglig på SOM-institutets hemsida. Mitt kapitel kan läsas och hämtas här. 

Edward Snowden och kampen om kunskapen

Uppdaterat måndag 24 juni kl 22.40: Just nu är det inte många som vet var Edward Snowden befinner sig, och cirkusen kring honom snurrar vidare. Sakfrågan - USA:s enorma övervakning av telefon- och IT-nät - kommer i skymundan. Men jag har förståelse för att medielogiken just nu fokuserar på dramatiken kring Edward Snowden och jag hoppas och tror att debatten om sakfrågan kommer att ta ny fart när situationen kring Snowden stabiliserats.

Här och där har det gjorts stor affär av att USA har dragit in hans pass. Det tror jag är ett av Edward Snowdens mindre problem för tillfället. Hans möjligheter att resa styrs nästan uteslutande av politiska överväganden från de stater där han befinner sig, och statsmakten kan om den så vill kan utfärda tillfälliga resehandlingar.

USA har stora bekymmer att hantera den uppkomna situationen. Först tappar man ansiktet när Edward Snowden dyker upp som en vem som helst från ingenstans och avslöjar en amerikansk övervakning som är provocerande inte bara för den amerikanska befolkningen utan även för stora delar av omvärlden. Därefter misslyckas man med att få honom utlämnad. Misslyckandet innebär att man inte uppnår någon avskräckningseffekt i förhållande till andra personer som kanske funderar på att göra avslöjanden på samma sätt som Snowden. Misslyckandet innebär också att Barack Obamas ledaregenskaper ifrågasätts av den inhemska oppositionen och att trovärdigheten i USA:s stormaktsanspråk för sig ytteligare en törn.

Om detta och en del andra saker talade jag i dag i P3 Nyheter med Emanuel Karlsten.

*

I skrivande stund befinner sig den spionanklagade 30-årige Edward Snowden, som slagit larm om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten, på Moskvas flygplats Shermetjevo International. Hans vidare destination är ännu okänd. De senaste uppgifterna gör gällande att han avser att söka politisk asyl i Ecuador.

Edward Snowden och hans gärning illustrerar tydligt att vi lever i en tid alltmer präglad av öppenhet och transparens. Jag har tidigare skrivit om hur den digitala revolutionen revolutionerar förutsättningarna för diplomatin, där honnörsord som sekretess och diskretion hastigt blivit daterade. Tyst diplomati existerar inte längre. Öppenhet och transparens bidrar till ökad genomsynlighet och kontroll av den politiska makten. Men öppenhet och transparens urholkar också möjligheterna till integritet och enskildhet. Snowdens agerande illustrerar hur även integritetskränkningar blir offentliga.

Situationen är inte enkel. Å ena sidan ser vi  en kamp för att värna den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet i Sverige och mot PRISM i USA. Å andra sidan ser vi ett frivilligt offentliggörande av privatlivet via Facebook, Twitter och andra sociala medier. En dialektiker söker förstås den syntes som måste växa fram ur denna motsättning.. Jag tror syntesen här står att finna i en skarpare politisk mobilisering efter en ny politiska skiljelinje som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk.

Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens och PRISM:s hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks och i individer som Edward Snowden ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.


Om detta skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).

Debatten om proffsboxning och jämställdhet har väckt starka känslor

I början av veckan skrev jag på min blogg och på SVT Debatt om varför jag tycker att proffsboxning inte borde vara tillåtet i Sverige. Jag betonade att de "viktigaste argumenten mot proffsboxning är de medicinska skälen – de väl kända farorna med upprepade slag mot huvudet" och lyfte fram det etiskt olämpliga i att uppmuntra en idrott där man kan vinna genom att slå sin motståndare medvetslös.

Därutöver anförde jag en genusaspekt då den övervägande delen av de som tittar på proffsboxning är män och få enskilda sakfrågor uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som den om proffsboxning skall förbjudas eller ej. Proffsboxning i sin nuvarande form förhärligar våld mellan människor. Tillåtandet av proffsboxning legitimerar våldsförhärligandet och kan i förlängningen stärka våldets legitimitet i samhället. Eftersom det nästan alltid är män som misshandlar kvinnor har  kvinnor mycket att vinna på att våldets legitimitet inte förstärks. 

Texten var i mina ögon relativt harmlös. Huvudtesen - att tillåtandet av en våldsförhärligande verksamhet kan påverka normbildningen i samhället på ett sätt som stärker våldets legitimitet - kan knappast beskrivas som kontroversiell. Men i sociala medier utbröt ett ramaskri av samma omfattning och karaktär som när jag tidigare i år skrivit om trängselskatt och om Omar Mustafa.

Det är uppenbart att ämnen som trängselskatt, proffsboxning och islam inte lockar fram det bästa hos människan. Samlingen av okvädingsord riktade mot mig fick igår nya tillskott, varav "papphattarnas överpapphatt" och"ultragenusextremist" hörde till de mildare. På Svenska Dagbladets ledarblogg valde Ivar Arpi att i raljant ton återge min ståndpunkt felaktigt, t ex genom att påstå att jag menade att kvinnor inte borde boxas och att kvinnomisshandlare var "samma individer som gillar actionpackad sport". På Twitter skrev användaren Anna E @hallonsa: "Tror att Ulf Bjereld tillhör gruppen av män som tror att de ska få ligga mer om de talar ned allt som förknippas med manlighet".

Däremot kom Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson med en relevant invändning, då han menade att eftersom 2/3 av misshandelsoffren i Sverige är män vore det kanske männen mer än kvinnorna som tjänade på att våldets legitimitet försvagades. Helmerson har rätt i att vi tenderar att alltför lite fokusera på det manliga våldet som ett samhällsproblem. Däremot tycker jag att kvinnomisshandel skiljer sig från andra former av misshandel i det att den ofta utövas med andra syften och av andra skäl. Därför kan det också finnas ett värde i att diskutera och problematisera mäns våld mot kvinnor som ett särskilt problem.

Jag har behandlat problematiken i dessa frågor bland annat i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds,1998) samt i artikeln ”Children and the Gender Gap in Foreign Policy Issues” i  Gender & Society 2001:2. Se även min artikel om proffsboxningsförbud och jämställdhet, med Bo Rothstein på DN Debatt den 28 april 2003 (artikeln finns på Bo Rothsteins hemsida, i högerkolumnen under "nygammalt"). 

Proffsboxning, Frida Wallberg och genusperspektiv

Tillsammans med några goda vänner satt jag i fredags kväll på en sportpub i Kista och småtittade på den svenska boxningstjärnan Frida Wallbergs match mot australiensiskan Diana Prazak på Golden Ring-galan i Stockholm. Efter sjätte ronden bröt vi upp och drog vidare. När jag senare på kvällen fick veta vad som hade hänt susade två tankar direkt genom huvudet. Den första tanken var oro och sorg över det inträffade. Den andra tanken var att om vi hade stannat kvar på puben tio minuter till så hade vi fått se nedslagningen.

Jag är inte stolt över den andra tanken, för att uttrycka det milt. Den tanken är ett uttryck för den sensationalism och leka med döden-känsla vari merparten av intresset för professionell boxning har sin grund. Vi kan iaktta samma fenomen i Formel 1-cirkusen, och där tittarintresset för själva starten av racet inte enbart har sin grund i tävlingsmomentet.

Jag har tidigare varit kritisk till att tillåta proffsboxning i Sverige. Jag blir inte mindre kritisk efter denna tragiska händelse. I Aftonbladet skriver journalisten Stefan Alfelt om "moralpanik" och "förbudshysteri". Moralpanik och förbudshysteri är ord som används i syfte att förlöjliga sin meningsmotståndare i diskussioner som har sin utgångspunkt i genuina värdekonflikter.


Det finns förstås ett genusperspektiv i diskussionen. Det är män som tittar på boxning. Det är män som tittar på Formel 1. Nästan ingen annan enskild sakfråga uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som inställning till proffsboxning. Studier har visat att ett flertal av männen vill tillåta proffsboxning – ett klart flertal av kvinnorna vill att den skall vara förbjuden. För drygt tio år sedan skrev jag och Bo Rothstein en artikel tillsammans på DN Debatt där vi ur ett jämställdhstperspektiv kritiserade Mona Sahlins stöd till att åter tillåta proffsboxning i Sverige. Artikeln finns på Bo Rothsteins  hemsida (i högerkolumnen under "nygammalt").

Kluvenheten i mitt eget förhållningssätt är tydlig. Jag vill förbjuda proffsboxning, men har svårt att låta bli att titta när jag får chansen. Jag har förre tungviktsvärldsmästaren Sonny Listons autograf, och har i annat sammanhang beskrivit den som "pärlan i min samling". Ofullkomlig människa? Svar ja!

Mest av allt hoppas jag att Frida Wallberg inom kort skall bli riktigt frisk igen.

Reinfeldt talar klarspråk i regeringsfrågan. Bra!

Ibland får man rätt snabbare än man trott. För bara några dagar sedan skrev jag att om Sverigedemokraterna fick en vågmästarställning efter valet 2014 så skulle de övriga partierna i en omröstning i riksdagen släppa fram partiledaren för det största blocket som statsminister, till exempel genom att den förlorande sidan i stället för att rösta emot lägger ned sina röster. Och redan i dag träder Fredrik Reinfeldt fram i Expressen och säger just detta: Om de rödgröna tillsammans blir större än alliansens fyra partier, då är vi beredda att släppa fram dem till makten för att på det sättet säkerställa att vi isolerar Sverigedemokraterna från inflytande.

Reinfeldt betonar att hans utfästelse förutsätter att Stefan Löfven och de rödgröna lovar samma sak. Jag förutsätter att så också blir fallet. Utfästelsen är klok i det att den utestänger Sverigedemokraterna från allt inflytande över regeringsbildningen utan att den tummar på några demokratiska principer.

Reinfeldts utfästelse är inte bara statsmannaaktig. Den är också politiskt klok i det att den binder en allt mer ihålig allians tätare samman. Om alliansen förlorar valet läggs allianssamarbetet för fäfot. Det är inget konstigt i det. Men det har börjat resas tvivel om alliansens förmåga att hålla samman även vid en valseger och om inte en blocköverskridande majoritetsregering egentligen vore att föredra. Reinfeldt väljer i artikeln att uttala sig å hela alliansens vägnar, det vill säga även om hur Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna skulle rösta i en votering om Stefan Löfven som statsminister. Jag undrar hur väl förankrat Reinfeldts utspel var hos dessa partier. I vilket fall är det politiskt omöjligt för Jan Björklund, Göran Hägglund och Annie Lööf att nu gå ut och säga att de har en annan uppfattning än statsministern i frågan.

Innebär utfästelsen några hinder mot en blocköverskridanderegering efter valet? Jag tror inte det. Visserligen bidrar utfästelsen till att förstärka bilden av två block som huvudalternativen i svensk politik. Men samtidigt är det uppenbart att utfästelsen endast avser en situation där de olika partierna verkligen vill fortsätta samarbetet inom respektive block. Om Miljöpartiet till exempel hellre skulle vilja samregera med alliansen eller om Folkpartiet och Centerpartiet skulle föredra Socialdemokraterna får vi en helt ny situation. Men dessa scenarier är i dag i högsta grad osannolika. Hur de i så fall bör hanteras i en riksdagsomröstning får man ta därifrån och då - alla hypotetiska utfall kan inte bedömas i förväg.

Ser fram mot mediernas uppföljningsfrågor till Reinfeldts allianskamrater och till Stefan Löfven i denna fråga under dagen.

Syrien - om vanmakt och om vad västmakterna kan göra

Uppdaterat fredag 14 juni kl 10.00: President Barack Obamas besked att USA är berett att sända vapen till de syriska rebellerna är olycksbådande. Risken är stor att konflikten i Syrien än mer utvecklas till ett ställföreträdande krig mellan regionala stormaktsintressen i området. I dagsläget tyder inget på att rebellerna med militära medel kommer att lyckas störta Assad-regimen. I stället ser jag nu möjligheten att USA:s besked leder till att Iran och Ryssland intensifierar sina vapenleveranser till den syriska regeringen.

Jag har inga som helst illusioner om Assad-regimens grymhet. Det är mycker möjligt att den har använt kemiska stridsmedel, även om jag inte känner till några belägg för den saken. Jag har dessvärre inga illusioner om rebellstyrkornas grymhet heller. Om kemiska vapen använts finns det dessvärre också en möjlighet att det är rebellerna som använt dem.

Min positiva tolkning av Barack Obamas besked är att det främst syftar till att tillfredsställa en frustrerad hemmaopinion samt - framför allt -  att öka pressen på rebellerna att delta i den planerade fredskonferensen i Genève senare i sommar. Fredskonferensen är ett av de få hopp som ännu finns om ett stopp på massdödandet och konfliktens eskalering till grannländerna. I en sådan konferens måste inte bara Ryssland utan även Iran tillåtas spela en diplomatisk och politisk roll. Det är den beska sanningen.

*

Det ohyggliga dödandet i Syrien fortsätter. Över 80 000 människor, varav hälften civila, beräknas ha dödats sedan striderna bröt ut för drygt två år sedan. Striderna riskerar nu genom Hizbollahs ingripande på Assad-regeringens sida att sprida sig till Libanon.

Varför är omvärlden så passiv och låter stillatigande dödandet fortsätta? Frågan hörs då och då i debatten och den är framför allt ett uttryck för den vanmakt många människor känner inför den grymma och plågsamma händelseutvecklingen. (Jag diskuterade temat i Konflikt i P1 tillsamman med Johanne Hildebrandt för några veckor sedan.)

Vanmakten har sin grund i att det inte finns någon enkel eller självklar väg för hur omvärlden skulle kunna bidra till ett snabbt slut på dödandet. I dag tyder inte mycket på att den splittrade rebellrörelsen med militära medel kan störta Bashar Assad och hans regering.Så länge rebellrörelsen är splittrad finns i stället en allvarlig risk att vapenleveranser till oppositionen bidrar till fler civila dödsoffer och en ökad etnifiering av konflikten. Västmakterna har också, kanske på ett olyckligt sätt, bundit sig vid masten för att Assad måste bort. Det är svårare att få igång samtal om vapenvila och politiska processer om den ene parten förvägras legitimitet vid förhandlingsbordet.

Vi ser nu en allvarlig etnifiering av konflikten i Syrien, där sunni ställs mot shia på samma sätt som bosnier, kroater och serber plötsligt ställdes mot varandra i det blodiga kriget på Balken efter Titos död och Jugoslaviens upplösning. Etnifieringen gör kriget i Syrien till en arena där andra stater i Mellanöstern försöker stärka sin maktställning. Sunnidominerade Saudiarabien och Qatar stöder den syriska sunnidominerade oppositionen, shiadominerade Irak och framför allt Iran sluter upp bakom Assad-regeringen.

Grunden för konflikten i Syrein är förstås varken etnisk eller religiös, utan handlar om makt och inflytande mellan olika sociala grupper. Etnifieringen döljer dessa egentliga skiljelinjer och bidrar till en mobilisering som på båda sidor blir allt mer oförsonlig och försvårar kompromisser.

Visst kan omvärlden agera mer kraftfullt än vad som hittills varit fallet. Prioritet nummer ett under rådande omständigheter måste vara att få till stånd ett eld upphör, i syfte att vinna tid för att lägga grunden till en politisk lösning och ge humanitära hjälporganisationer förbättrade möjligheter att arbeta. I syfte att åstadkomma ett sådant eld upphör bör västmakterna förhandla med Ryssland om ett stopp för ryska vaenleveranser till Assad-regeringen. Internationell närvaro i Syrien kommer att vara nödvändig i någon form. Den planerade fredskonferensen i Genève i juli skulle kunna bli ett konstruktivt steg på vägen. Men i i stället för att diskutera dessa saker har många väststater ägnat sig åt att sura över Rysslands agerande i säkerhetsrådet och att ge halvhjärtade löften om att eventuellt i en framtid sända vapen till rebellerna. Det är kraftlöst och det är inte kreativt.

Jag hör inte riktig Sveriges röst i denna process. Vad säger Carl Bildt?

SCB:s partisympatiundersökning och regeringsfrågan

Dagens partisympatiundersökning från SCB blev en glad läsning för de rödgröna. Socialdemokraterna och Miljöpartiet är större än alliansen, samtidigt som Sverigedemokraterna förlorat sin vågmästarroll. Resultatet gör det nu än svårare för Fredrik Reinfeldt att påstå att det inte finns något regeringsalternativ vid sidan av alliansen. De rödgröna partierna vinner arbetsro, samtidigt som allianspartierna utsätts för en allt hårdare press att hitta en väg att bryta den negativa cirkeln.


I dagens mätning skiljer det nära tio procentenheter mellan de rödgröna partiernas 50.5 procent och alliansens 40.7 procent. Mätningen är absolut ingen kristallkula, men det har mig veterligen aldrig hänt att något av de båda blocken hämtat upp ett så stort underläge i en SCB-mätning ett drygt år före valet. Ingenting är omöjligt, men det vore egendomligt om inte de fyra allianspartierna var för sig någonstans i bakhuvudet började fundera över hur man skall positionera sig i händelse av ett valnederlag 2014. Börjar man tänka i de banorna riskerar tankarna att bli självuppfyllande.

För Sverigedemokraterna är mätningen frustrerande. Partiet ligger två procentenheter över sitt valresultat men skulle stå helt utan politiskt inflytande om undersökningen blev valresultat.

Även om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarposition efter valet har övriga partier hittills inte visat någon som helst vilja att släppa in dem i värmen. En del tror att det skulle bli svårt för Stefan Löfven att bilda regering om de rödgröna blir större än alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Det tror inte jag. Visserligen skulle Sverigedemokraterna tillsammans med allianspartierna då kunna rösta ned förslag om att utse Stefan Löfven till statsminister. Men ett sådant utfall skulle leda till politiskt kaos och i förlängningen kanske ett nyval. Jag tror därför att de rödgröna och alliansen enas om principen "störst block vinner", vilket innebär att partiledaren för det största blocket kommer att släppas fram som statsminister, till exempel genom att den förlorande sidan i stället för att rösta emot lägger ned sina röster i en omröstning.

Skulle en rödgrön regering med Sverigedemokraterna i vågmästarposition bli svagare än dagens alliansregering? Sverigedemokraterna har ju under denna mandatperiod utnyttjat sin vågmästarställning till att stödja alliansregeringen i upp mot 90 procent av de viktiga omröstningarna i riksdagen och därmed, menar en del, i praktiken profilerat sig som ett högerparti och som ett stödparti till regeringen. Ja, på ett sätt skulle en rödgrön minoritetsregering bli svagare än alliansens nuvarande minoritetsregering, eftersom man inte skulle kunna räkna med samma stöd från Sverigedemolkraterna som alliansregeringen har fått. Å andra sidan är det inte realistiskt att alliansen skulle kunna bilda regering om de rödgröna partierna är större. En sådan regering skulle ju bli beroende av ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna på ett helt annat sätt än vad dagens regering är. I dag räcker det med att Sverigedemokraerna lägger ned sina röster så vinner alliansregeringen omröstningen. Men om de rödgröna partierna är större än alliansen skulle en alliansregering vara beroende av att Sverigedemokraterna inte nöjde sig med att lägga ned sina röster utan i stället aktivt stödde regeringens linje. En sådan alliansregering skulle inte bli långlivad och den skulle också ge Sverigedemokraterna ett politiskt inflytande som inget parti vill ge dem.

Om alliansen förlorar valet och Sverigedemokraterna blir vågmästare får vi i stället en rödgrön minoritetsregering (sannolikt bestående av Socialdemokraerna och Miljöpartiet) som söker långsiktiga uppgörelser över blockgränsen i viktiga frågor. Ett helt nytt politiskt landskap får möjlighet att veckla ut sig.

Där är vi inte än. I dagsläget är det visserligen inte mycket som talar för en tredje raka valseger för alliansen. Men rörliga väljare och partier som har 15 månader på sig att utifrån ideologiska och strategiska överväganden välja nya vägar innebär att mycket kan hända. Ännu är ingen rökt.

Jag kommenterar SCB-mätningen för bland annat TT och Reuters.

Räcker taktikröstarna till för att rädda Kristdemokraterna och Centerpartiet?

I dagens opinionsmätning från Novus svarar endast 3.1 procent av de tillfrågade att de skulle rösta på Kristdemokraterna om det var val i dag. Opinionsstödet för Kristdemokraterna har varit lågt i så många mätningar under så lång tid att många bedömare tvivlar på partiets möjligheter att behålla sin riksdagsplats efter valet 2014. Men i en intressant artikel på DN Debatt i dag presenterar doktoranden i statsvetenskap Annika Fredén forskningsresultat som skulle kunna ingjuta om inte hopp så i alla fall en gnutta tröst för Kristdemokratiska tigerhjärtan.

Genom experimentstudier med 3 000 personer ur en internetbaserad Medborgarpanel vid MOD (Centrum för Multidisciplinär forskning om opinion och demokrati vid Göteborgs universitet) finner Fredén att om Kristdemokraterna har stöd av 1.8 procent av väljarna i en opinionsundersökning omedelbart före ett val är de borgerliga taktikröstarna tillräckligt många för att partiet skall klara fyraprocentsspärren. (Medaljongens baksida är att om Kristdemokraterna i en opinionsundersökning i stället antas ha stöd av 5.8 procent av väljarna är det tillräckligt många som då väljer att rösta på ett annat parti och Kristdemokraterna hamnar under spärren...)

I takt med att väljarrörligheten ökat och medborgarnas partiidentifikation eroderat blir taktikröstning ett mer relevant alternativ i valsituationen. En sådan utveckling kan man tycka är bra eller dålig, beroende på vilken demokratisyn man har.

Annika Fredén är föredömligt återhållsam i sina reflektioner kring den politiska betydelsen av hennes resultat. Det är framförallt två saker, menar jag, som gör att Kristdemokraterna nog bör avstå från att sikta in sig på 1.8 procent i opinonsmätningarna för att den vägen hålla sig kvar i riksdagen. För det första är det sannolikt lättare att frestas till taktikröstning i en experimentsituation, där utfallet av valhandlingen inte får någon betydelse utanför experimentet. Ett riktigt val får verkliga konsekvenser, vilket kan ha en återhållsam effekt på presumtiva taktikröstare. För det andra är det inte osannolikt att vi går in i valrörelsen 2014 med två borgerliga partier - Kristdemokraterna och Centerpartiet - som ligger strax över eller under fyraprocentsspärren. Presumtiva borgerliga taktikröstare tvingas då inte bara välja mellan att taktikrösta eller inte taktikrösta utan också att välja mellan två olika partier att taktikrösta på. Då kanske taktikröstarna inte räcker till för att rädda båda parterna, eller att taktikröstarna i en situation av komplex osäkerhet väljer att ta det säkra före det osäkra och röstar på sitt egentliga parti (i det här fallet Moderaterna eller Folkpartiet) i stället.

Kommer då Kristdemokraterna att lyckas hålla sig kvar i riksdagen efter valet 2014? Det är för tidigt att säga. Onekligen ser det dystert ut, men väldigt mycket kan hända på drygt 15 månader. Jag behandlade tidigare ämnet här.

Taktikröstning diskuteras också av statsvetarna Magnus Hagevi (här) och Henrik Ekengren Oscarsson (här).

När skall folkomröstningen om trängselskatt genomföras?

Sedan några dagar står det klart att det verkligen blir en rådgivande kommunal folkomröstning om trängselskatten i Göteborg. Jag tillhör dem som tycker att den representativa demokratin är det bästa sättet att förverkliga folkviljan och att direktdemokratiska mekanismer som till exempel folkomröstningar därför bör användas sparsamt. Jag delar min kollega statsvetarprofessorn Mikael Gilljams uppfattning om folkomröstningar i en representativ demokrati, vilken han i söndagens Agenda i SVT uttryckte ungefär så här: Det är som man tänker sig en bil som har dubbelkommando. Politikerna har blivit valda för att köra bilen och så ska medborgarna sitta vid den andra ratten och pedalerna och köra bilen samtidigt och det där funkar inte riktigt tror jag.

Nu blir det en folkomröstning. När skall den genomföras? Varje folkomröstning följs ofrånkomligen av strategiska överväganden kring vilken sida som gynnas av frågeformuleringar och av tidpunkt för omröstningen.

Det finns tre tänkbara tidpunkter för folkomröstningen: I samband med valen till riksdag, regionfullmäktige och kommunfullmäktige (14 september 2014), i samband med valet till Europaparlamentet (i slutet av maj 2014) eller vid något annat tillfälle (sannolikt senhösten 2013 eller våren 2014).

Om folkomröstningen genomförs i samband med valen till riksdag, regionfullmäktige och kommunfullmäktige blir valdeltagandet högt, vilket ger resultatet av folkomröstningen stark legitimitet. Folkomröstningen är rådgivande. Men ju tydligare utslag och ju högre valdeltagande, desto svårare blir det för de valda representanterna att bortse från resultatet. Ja-sidan till trängselskatt kan gynnas av att omröstningen förläggs till detta tillfälle, eftersom det ännu är drygt 15 månader dit och göteborgarna då hunnit vänja sig vid trängselskatten. Erfarenheten visar att det är svårare att få gehör för att riva upp ett redan genomfört politiskt beslut än att förhindra att ett sådant beslut fattas. Hittills har nej-sidan varit mest mobiliserad i debatten. Ett högt valdeltagande innebär att även inte lika lättmobiliserade anhängare till trängselskatten röstat. En osäkerhetsfaktor är att vi ju inte vet hur den politiska majoriteten kommer att se ut i Göteborg efter valet 2014. Det är denna nyvalda majoritet som kommer att få ta ställning till om folkomröstningens resultat skall efterlevas eller ej.

Om folkomröstningen genomförs i samband med valet till Europaparlamentet blir valdeltagandet lägre, vilket innebär att resultatet av folkomröstningen inte får en lika stark legitimitet. Om nej-sidan fortfarande är mest mobiliserad vid detta tillfälle kommer de att gynnas av om folkomröstningen genomförs vid detta tillfälle.

Om folkomröstningen genomförs vid något annat tillfälle, utan att luta sig mot andra val, blir valdeltagandet sannolikt ännu lägre, vilket ger utfallet av omröstningen en ännu svagare legitimitet. Ett lågt valdeltagande innebär också att mobiliseringen blir avgörande. Det blir också betydligt dyrare att anordna en separat folkomröstning vid sidan av de ordinarie valen. En fördel med att lägga folkomröstningen vid ett eget tillfälle är att frågan inte dras i långbänk och att den osäkerhet som råder kring Västsvenska paketet och dess finansiering i så fall kan hanteras snabbare. Att lägga folkomröstningen separat innebär också att frågan inte riskerar att komma i skymundan/dra uppmärksamhet från övriga politiska frågor som skall diskuteras i samband med valen till riksdag, regionfullmäktige, kommunfullmäktige och Europaparlament utan i stället kan hanteras i egen ordning.

Hittills har nej-sidan varit mest mobiliserad i debatten. Vi vet inte hur länge detta mobiliseringsövertag kommer att fortgå. Vi vet att trängselskattedebatten inte tycks ha påverkat opinionen för det rödgröna styret i Göteborg negativt. I en nyligen genomförd opinionsmätning från Demoskop har de rödgröna partierna i Göteborg vuxit med 4-5 procentenheter sedan valet och har nu stöd av 52 procent av väljarna, mot endast 37 procent för de fyra borgerliga allianspartierna. Vägvalet, som bildades i syfte att driva frågan om folkomröstning, har inte kunna inhämta några opinionsvinster så här långt i processen.

Vid sidan av frågan om när folkomröstningen skall äga rum blir förstås frågan om hur de olika svarsalternativen skall formuleras av utomordentligt stor betydelse. Till den saken återkommer jag vid ett senare tillfälle.

Tre fallgropar i debatten om upploppen i Husby

Det finns tre fallgropar i debatten om de upplopp som pågår i Husby och på andra ställen i Stockholm.

1.) Yrvakenhet och historielöshet. Ungdomsupplopp är inget nytt, varken i Sverige eller i andra delar av världen. Om vi håller oss till det senaste decenniet så har ungdomsupplopp snarlika dem i Husby förekommit såväl i London och Paris, som i Stockholm, Göteborg, Malmö och till och med i Borås. Ändå är det som om varje gång var den första. Samma förvåning, samma bestörtning, samma början från noll när det gäller att hitta förklaringar till det inträffade.

2.) Moralism. Förståelsen för vad som händer och därmed möjligheten att på allvar göra något åt det ökar inte genom harmsna och förnumstiga påståenden om att ungdomarna borde sluta kasta sten och i stället vara tacksamma över att de lever i ett bra land. Inte heller främjas saken av att skuldbelägga föräldrar eller genom förslag om utegångsförbud och strängare straff.  Moralism är bara ett sätt att hantera sin egen frustration och sin längtan efter enkla lösningar. Att ta avstånd från moralism innebär naturligtvis inte att man på något sätt accepterar det våld och den skadegörelse som förekommer.

3.) Romantisering av våldet. Nej, det finns inget progressivt i den våldsanvändning vi ser i Husby och på andra håll i Stockholm. Våldet är inte ett uttryck för förtryckta och diskriminerade förortsbors frihetslängtan och politiska kamp i sina bostadsområden. Enbart två av de ungdomar som anhölls i Husby igår var bosatta i området. Flertalet av de som greps var tidigare straffade för andra brott. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Våldsromantik är vänsterns värsta fiende.

Vi vet faktiskt en del om förutsättningarna för de våldsutbrott som nu plågar Stockholm. Framför allt vet vi att ju högre andelen unga är i ett område, desto större är sannolikheten för bilbränder. Bland de som har föräldrar som har aktivitetetstöd, finns också en större risk för bilbränder. Här har vi segregationens kärna - en kombination av arbetslöshet, social utsatthet och många unga män.

Det är staten och inte Husbyborna som har det avgörande ansvaret för att hantera den uppkomna situtionen. Lagen gäller och brott skall beivras. Våldsanvändare - oavsett om de är fotbollshuliganer, MC-gäng eller bilbrännare i Husby - skall hållas kort och inte tillåtas bilda skuggsamhällen utanför den gemenskap som samhället erbjuder. En politik som bidrar till att motverka segregation, ojämlikhet och arbetslöshet har bättre förutsättningar att förhindra upplopp än en politik som riktar in sig på att förbättra levnadsvillkoren för de som är friska och har ett heltidsarbete.

Avslutningsingsvis förstår jag inte hur förespråkandet av kollektiva bestraffningar kan vara förenligt med att inneha förtroendeuppdrag i Moderaterna. Riksdagsledamoten Hanif Bali menade tidigare i dag: Hitta ligisterna och vräk föräldrarna. Bali har sedermera tagit tillbaka uttalandet. Hade Hanif Bali varit Sverigedemokrat hade frågan om uteslutning omedelbart rests, utifrån principen om nolltolerans. Nu verkar ingen framträdande moderat bry sig. Det är trist. Om den typen av uttalanden inte beivras av det egna partiet riskerar de att smyga sig till legitimitet och därigenom bidra till en samhällsdebatt som vilar på hämndens och inte på rättsstatens grund.

Uppdaterat kl 18.55. Jag skrev ovan: "Nu verkar ingen framträdande moderat bry sig" angående Hanif Balis uttalade stöd för kollektiva bestraffningar. Sedan jag skrev det har jag uppmärksammats på att Moderaternas gruppledare i riksdagen Anna Kinberg Batra ansåg att Balis uttalande var "olämpligt". Det är en utomordentligt mild reaktion när en riksdagsledamot förespråkar införandet av kollektiva bestraffningar i svensk rättspraxis.

Hur ska det gå för Kristdemokraterna? Fem år senare

I dagens Sifo-mätning får Kristdemokraterna med sina 2.7 procent sitt sämsta resultat på nästan 20 år. Ljusen i tunneln blir för Kristdemokraterna allt färre. Visst kan det vara så att Alliansens småpartier ökar i slutskedet av valrörelsen 2014, då de får uppmärksamhet på mer lika villkor med de större partierna. Och visst kan det fortfarande finnas ett antal taktikröstare som hjälper upp partiets valresultat i förhållande till olika partisympatimätningar. Men förutsättningarna för att attrahera taktikröstare försämras om partiet uppvisar så dåliga resultat i opinionsmätningarna att en taktikröst uppfattas att riskera att bli en bortkastad röst. Centerpartiets svaga opinionsstöd innebär också att presumtiva taktikröstare 2014 måste välja mellan att taktikrösta på Kristdemokraterna eller på Centerpartiet. Det innebär i sin tur att det blir konkurrens om taktikröstarna på ett helt annat sätt än tidigare samt att ett antal taktikröstare kanske i stället väljer att rösta på Moderaterna eftersom taktikröstningssituationen blir för komplicerad.

Hur skall då Kristdemokraterna göra för att vända den negativa trenden? Finns det något hopp för partiet och dess partiledare Göran Hägglund? Redan för fem år sedan skrev jag en bloggpost med rubriken "Hur ska det gå för Kristdemokraterna?" Det kan finnas ett värde i att gå tillbaka till vad jag skrev då och se hur texten förhåller sig till dagens läge. Har Kristdemokraterna lyssnat på mig eller inte? Borde Kristdemokraterna lyssna på mig eller inte? Så här skrev jag då:

Hur ska det gå för kristdemokraterna? Inför partiets riksting i Norrköping balanserar regeringens strykpojke på fyraprocentsspärren till riksdagen. Partiets profilfrågor från valrörelsen 2006 är antingen kastade i glömskans sjö (förslaget om sänkt bensinskatt) eller genomförda som halvmesyrer (fastighetsskatten, vårdnadsbidraget) och därför inte längre användbara som valvinnarfrågor. Det stundande Europavalet riskerar att bli en katastrof för partiet.

Kristdemokraterna definieras ibland som den kristna högern i Sverige. Partiets företrädare uppskattar inte den beteckningen. De tycker att beteckningen orättvist associerar till den kristna högern i USA, och dess fundamentalistiska syn i samlevnadsfrågor, den israelisk-palestinska konflikten och stödet för USA:s militära interventioner på olika håll i världen.

Visst finns det mycket som skiljer de svenska kristdemokraterna från den kristna högern i USA. Men väljarstudier visar att en betydande del av partiets väljare placerar sig själv just till höger på vänster-högerskalan. Ur det perspektivet representerar kristdemokraterna den kristna högern i Sverige.

Kristdemokraterna behöver en ny profilfråga som bidrar till att skilja ut partiet från sina regeringskamrater och samtidigt ger den kristna högern i Sverige ett mänskligt ansikte. Varför inte rikta in sig på en mer generös flykting- och biståndspolitik? I en tid när enprocentsmålet för svenskt bistånd urholkas och flyktingar skickas tillbaka till Irak och Afghanistan behövs alla goda viljor i dessa frågor. Eftersom folkpartiet avsvurit sig socialliberalismen så kunde kristdemokraterna eftersträva att fylla högerkantens humanistiska tomrum med en medkännade socialkonservatism.

Uppdaterat: I dag torsdag kommenterar jag kd:s riksting i pigga Brunchrapporten med Henrik Torehammar och Cissi Wallin i P 3.

Usch vad tiden går. Hade någon frågat mig idag hade jag sagt att Brunchrapporten började sändas 2011, typ.

Jag konstaterar att Kristdemokraterna fortfarande har enorma problem med att utmejsla en profilfråga. Vårdnadsbidraget är ingen hit, frågan om sänkt bensinskatt var ett politiskt feltänk av monumentala mått och frågan om fastighetsskatt är stendöd. Avregleringen av apoteken har väckt starka känslor, men något röstmagnet blev det ej. Göran Hägglunds försök att profilera partiet genom att använda en populistisk terminologi som "verklighetens folk" eller att utpeka sig själv som "politikens gränspolis" har heller inte mottagits med jubel från väljarna.

Jag tycker fortfarande att Kristdemokraterna borde kunna tjäna på att utveckla en medkännande socialkonservatism, med flykting- och biståndsfrågor som ett centralt inslag. Kristdemokraterna är ett folkrörelseparti och med tanke på den idéfattigdom och det alltmer desperata läge som partiet befinner sig i så tycker åtminstone jag att ett sådant frimodigt steg skulle kunna locka borgerliga, humanistiskt sinnade, väljares intresse.

Men jag börjar tappa hoppet om Kristdemokraterna. Det blir väl i stället mer av samma, mer avregleringar och vårdnadsbidrag, mer retorik om politikens gränser. Vore synd om det blev partiets sista ord. Skall partiet falla kunde det väl i alla fall göra det med frimod om med visad medkänsla och engagemang för dessa de verkligt våra minsta.

Uppdrag granskning och frågan om jäv i bevakningen

Kvällen Uppdrag granskning i SVT har föregåtts av en öppen konflikt mellan Aftonbladet-journalisten Martin Aagård och redaktionen för Uppdrag granskning. Martin Aagård anklagar Uppdrag granskning för att låta journalisten Magnus Wennerholm granska ett fall där Wennerholm själv arbetat tillsammans med en av dem  han förväntas granska, nämligen journalisten Per Brinkemo.

Uppdrag granskning förnekar inte Martin Aagårds påstående i sak. Magnus Wennerholm och Per Brinkemo har arbetat tillsammans - de har gjort två TV-program om militant islamism i Sverige, för just Uppdrag granskning. Programmets ansvarige utgivare Nils Hanson säger att medievärlden är "en liten branch där alla känner alla". Hanson betonar också att han själv har "jobbat som journalist i 40 år och känner väldigt många journalister. Att det skulle innebära att jag inte kan granska dem vore orimligt."

Jag har en invändning mot Nils Hansons resonemang. Visst är medievärlden en liten branch där "alla känner alla". Men så är det också inom akademin. Skillnaden är emellertid att inom akademin är det en hedersregel att inte åta sig sakkunniguppdrag eller granskningar av projektansökningar rörande individer man haft forskningssamarbete eller motsvarande med. Att känna varandra är en sak. Att ha samarbetat tillsammans är något annat.

Det är möjligt att Magnus Wennerholm gör ett alldeles utmärkt inslag i Uppdrag granskning i kväll. Kommer det att vara opartiskt? Ja, säg det. Vi lever i en tid där opartisk journalistik är betydligt mer konkurrensutsatt än tidigare. Öppenhet och transparens blir allt viktigare, opartiskhet tonas ned. Enligt Martin Aagård (som också är part i det aktuella inslaget i Uppdrag granskning) var Martin Wennerholm i intervjusituationen inte öppen med sitt tidigare samarbete med Per Brinkemo.

Läs gärna Mattias Hagbergs text om Uppdrag gransknings och Janne Josefssons svårigheter att utmejsla sin roll i ett nytt journalistiskt landskap.

Fredrik Reinfeldts debattvägran

Fredrik Reinfeldt vägrar sedan en längre tid att möta det överlägset största oppostionspartiets ledare Stefan Löfven i en debatt. Reinfeldt motiverar sin vägran med att han själv representerar en regering medan Stefan Löfven inte representerar ett regeringsalternativ, utan bara sitt eget parti. En debatt blir därför inte rimlig, menar Reinfeldt.

Fredrik Reinfeldts vägran att debattera med Stefan Löfven har kritiserats hårt. Kritiken kommer inte bara från Socialdemokraterna eller från den rödgröna oppositionen. Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman karaktäriserar Reinfeldts debattvägran som "fånig" och hans argumentation som oseriös.

Vilket är då det egentliga skälet till att Fredrik Reinfeldt vägrar att debattera med Stefan Löfven? En del menar att Reinfeldt skulle vara feg och inte våga ta debatten med Löfven. Så är det naturligtvis inte. Reinfeldt är en skicklig debattör och behöver av det skälet inte frukta en debatt med Stefan Löfven.

I stället är det så att Reinfeldt vill förminska Stefan Löfven som statsministerkandidat. Frågan om regeringsduglighet är ett av de allt färre områden där Alliansen fortfarande har större trovärdighet i väljarnas ögon än vad Stefan Löfven och den rödgröna oppositionen har. Därför utnyttjar Fredrik Reinfeldt varje enskilt tillfälle till att påpeka att väljarna ännu inte vet vilka Socialdemokraterna kommer att vilja försöka bilda regering med om Alliansen förlorar valet 2014. Vilken fråga som än lyfts i debatten kommenteras av Reinfeldt med att vi inte vet hur Stefan Löfvens regeringsalternativ ser ut, och att innan väljarna fått besked på den puntken är snart sagt alla politiska debatter omöjliga att föra på ett seriöst sätt. (Reinfeldts tjat i regeringsfrågan övertrumfar till och med Stefan Löfvens mantra om "jobb, jobb, jobb".)

Därför vägrar Fredrik Reinfeldt att möta Stefan Löfven i en debatt mellan de två. Genom sin vägran vill Reinfeldt befästa en bild att att Alliansen är det enda regeringsalternativet inför valet 2014. Det är svårt att undgå att associera till dåvarande moderatledaten Carl Bildts tal om "den enda vägens politik" i början av 1990-talet.

Ibland undrar jag varför Moderaterna ansluter sig till idén om fria och allmänna val överhuvudtaget. Det finns ju enligt dem ändå bara ett regeringsalternativ och en möjlig politik.

Jag undrar också lite över hur centrala nyhetsmedier hanterar Fredrik Reinfeldts debattvägran. Genom att acceptera Reinfeldts vägran finns det en risk att medierna indirekt bidrar till att legitimera och befästa Reinfeldts och Moderaternas påstående att det bara finns ett regeringsalternativ. När Agenda hösten 2011 arrangerade en partiledardebatt vägrade Håkan Juholt och Lars Ohly att delta, eftersom de menade att Agendas placering av partiledarna i studion gav bilden av att Sverigedemokraterna utgjorde en del av en samlad opposition. Den gången valde Agenda att genomföra debatten trots att Juholt och Ohly vägrade medverka. Varför inte samma upplägg från Agenda nu? Bjud in Reinfeldt och Löfven till debatt och genomför sedan debatten med de inbjudna deltagare som väljer att vara med.

Så blir kvällens partiledardebatt i SVT Agenda

Kvällens partiledardebatt i SVT Agenda blir lika mycket en kamp om den politiska dagordningen som ett försök att påverka väljarnas åsikter i enskilda politiska sakfrågor. Ungefär så här tror jag det kommer att bli.

Stefan Löfven får nu en möjlighet att ta igen det förlorade momentum som Omar Mustafa-affären innebar för Socialdemokraterna, efter en i övrigt framgångsrik partikongress. Löfven kommer att definiera i princip varje enskild politik sakfråga i termer av jobb och utbildning. Massarbetslösheten är alliansregeringens överlägset största misslyckande. Den som vill kan roa sig med att räkna varje gång Löfven säger ordet "jobb" i kvällens debatt. Räknedosa rekommenderas.

Jonas Sjöstedt är frustrerad över att opinionssiffrorna inte ökar, trots att Vänsterpartiet har väljarna med sig i sitt motstånd mot vinst i välfärden. Sjöstedts utmaning består inte främst i att få väljarna att tycka som Vänsterpartiet i vinst i välfärds-frågan (det gör de redan), utan att få dem att tycka att frågan är så viktig att den påverkar deras partival.

Gustav Fridolin kommer att göra sitt bästa för att positionera Miljöpartiet på ett sätt där väljarna anar att partiet kommer att hålla till på den rödgröna planhalvan i valrörelsen 2014, men ändå behålla handlingsfriheten för blocköverskridande överenskommelser i tunga sakfrågor. Miljöpolitik, migration och skola kommer högt på agendan, om Fridolin själv får välja.

Fredrik Reinfeldt kommer att betona de starka statsfinanserna och osäkerheten kring vilka som kommer att bilda regering om de rödgröna vinner valet 2014. Reinfeldt kommer också att vilja prata lag och ordning, sannolikt både när det gäller idrottsvåld och huliganism och våld mot kvinnor. Reinfeldts stora utmaning blir att inte uppfattas som gnällig och idélös.

Jan Björklund vill förstås diskutera utbildning och skola. Men de senaste åren har han allt mer framstått som en "one trick pony", där alla problem i skolan kan lösas genom tidigare betyg, mer katederundervisning, förstatligande samt att problemen i skolan egentligen är sossarnas fel. Allt färre tror honom. Folkpartiet ligger i opinionsundersökningarna under valresultatet och behöver en ny fråga att att profilera sig i. Jag tror inte den kommer i kväll

Anniel Lööf kommer att prata om det mesta. Centerpartiet är det parti som har den mest otydliga profilen, och jag tror inte att Annie Lööf kommer att bidra till särskilt mycket mer tydlighet i kväll. Landsbygden kommer att få sitt, Stureplan sitt, småföretagarna sitt, miljövännerna sitt, skattesänkarna sitt. Lööfs utmaning består i att skapa en trovärdig helhet och inte en politisk pytt i panna.

Göran Hägglund har nästan helt försvunnit ur debatten de senaste veckorna. Hägglund kan visserligen glädjas åt det nederlagstippade Degerfors IF:s relativa framgångar i Superettan i fotboll. Men blir det några motsvarande framgångar åt de likaså nederlagstippade Kristdemokraterna i valet 2014? I så fall måste Kristdemokraterna nog komma med något nytt. Kommer det i kväll eller blir det åter sjukvård, familj och anti-politik för hela slanten? Jag är rädd att det blir det sistnämnda, men har gärna fel på denna punkt.

Jimmie Åkesson har upplevt några mindre roliga veckor med sjunkande opinionssiffror och ständigt nya avslöjanden om rasistsiska eller främlingsfientliga övertramp i de egna leden. Nu får Åkesson en möjlighet att vända den nedåtgående trenden. Sverigedemokraterna behöver bredda sin politik. Vid sidan av invandring kommer Åkesson att tala om lag och ordning och landsbygdsfrågor.

P.S. För övrigt är jag nyfiken på vem av Socialdemokraterna eller Moderaterna som blir först med att förklara att överskottsmålet är otidsenligt och bör överges. Den som blir först vinner, tror jag.

Första maj, Göteborg, 2013

Efter en idog första maj-dag i Göteborg kommer här en kort rapport angående deltagandet i de olika demonstrationerna. Den som vill sätta in deltagarsifforna i ett längre och vidare perspektiv rekommenderas att klicka in på min och Mikael Perssons nu uppdaterade text på Politologerna.

Störst i stan var återigen Vänsterpartiet, vars tåg inrymde över 4 100 deltagare, vilket var en ökning med 900 personer från fjolårets siffror. Partiet hade god hjälp av partiledare Jonas Sjöstedts närvaro. Men det höga deltagarantalet i Vänsterpartiets tåg är inte bara en partiledareffekt. Redan förra året ökade deltagandet i Västerpartiets tåg markant jämfört med tidigare år.

Socialdemokraterna samlade i år 1 850 deltagare, vilket var en minskning från förra året med 600 personer. Den viktigaste förklaringen är sannolikt att förra året debuterade Stefan Löfven som första maj-talare på Götaplatsen, vilket samlade många nyfikna. I år hölls talet av den mer anonyme ordföranden för Byggnads Johan Lindholm. Men 1 850 deltagare är ungefär så många som de senaste 20 åren brukar gå i Socialdemokraternas tåg på första maj.

Syndikalisterna (SAC) samlade 1 500 personer, vilket var en minskning med 100 personer jämfört med i fjol. Kommunistiska Partiet (tidigare KPMLr) höll ställningarna och ökade från 750 till 800 deltagare.

Feministiskt initiativ debuterade på första maj i år. Jag hade tyvärr inte möjlighet att följa deras demonstration. Information om deltagarantalet mottages tacksamt.