I dag skriver Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson att moderaterna vill göra flykting- och integrationspolitiken till en valfråga.
Visst finns det problem inom svensk flykting- och integrationspolitik. På samma sätt som det finns problem inom socialpolitiken, hälso- och sjukvårdspolitiken, skolpolitiken, miljöpolitiken, arbetsmarknadspolitiken och försvarspolitiken - för att bara räkna upp en handfull politikområden.
Att förneka att det finns problem inom dessa och andra områden blir absurt. Att påstå att det finns problem inom dessa områden blir banalt. Avgörande är i stället hur vi uppfattar och väljer att definiera problemen, och vilka lösningar vi förespråkar. I det avseendet skiljer sig inte flykting- och integrationspolitiken från andra politikområden.
Jag tror inte att moderaterna väljer att göra flykting- och integrationspolitiken till en valfråga (om man nu verkligen väljer att göra det) i syfte att vinna röster från Sverigedemokraterna. Den moderata partiledningen håller sig ideologiskt för god för en sådan strategi. Sverigedemokraternas väljarbas är också så liten att det skulle vara irrationellt för ett stort parti som moderaterna att sikta in sig på just den väljargruppen.
Men moderaterna - som ju faktiskt har de mest invandringskritiska väljarna bland riksdagspartierna - skulle ha ett intresse av att visa alla sina väljare att Sverigdemokraterna inte har frågan om integrationspolitik på egen entreprenad. En sådan strategi skulle kunna bidra till att Sverigedemokraterna hamnar utanför riksdagen och därmed garantera att en ny borgerlig alliansregering inte skulle riskera att bli beroende av Sverigedemokraterna.
Men politiken styrs ibland av sin egen logik. Visst skall integrationspolitiken diskuteras i valrörelsen på samma sätt som andra politiska sakområden. Men det är viktigt att moderaterna och de andra partierna ser till att de inte definierar problemen på samma sätt som Sverigedemokraterna, eller att de förfaller till Sverigedemokraternas retorik och språkbruk. I så fall är steget inte långt till att mer än fyra procent av väljarna skall uppfatta också Sverigedemokraternas lösningar på problemen som rimliga. Spåren från Danmark - där de traditionella partierna inte lyckades hålla rågången till det högerpopulistiska Dansk Folkeparti klar - förskräcker.
Så diskutera gärna flykting- och integrationspolitiken - men utifrån en demokratisk värdegrund och inte utifrån en högerpopulistisk retorik. Jag citerar t ex med glädje ur Ulf Kristerssons (m) anförande den 28 november om moderaternas integrationspolitik:
Några av världens mest dynamiska och framgångsrika länder är också några av världens mest internationaliserade. I klassiska invandrarstäder som New York och London är invandraren en lika viktig del av gatubilden som av självbilden. Min favoritborgmästare Michael Bloomberg påpekar stolt att 40 procent av New Yorks invånare är födda utanför landets gränser. Och att i stadens skolor pratar eleverna 198 av de olympiska spelens 202 olika språk. I New York City bor 800.000 muslimer och en kvarts miljon kineser.
Det är just ur ett sådant perspektiv vi skall diskutera flykting- och invandringspolitiken. Då finns det en möjlighet att få upp sakfrågorna på bordet samtidigt som man stämmer i bäcken för högerpopulistisk flyktingfientlighet.
2008-11-26
Piratpartiet till Bryssel?
Nu är det bara drygt fem månader kvar till valen till Europaparlamentet. Min käre kollega Henrik Oscarsson har på sin alltid läsvärda blogg analyserat hur stor procentandel röster ett parti kan få och ändå riskera att bli utan mandat. I Sverige gäller fyraprocentsspärren även till Europaparlamentet och hypotetiskt kan ett parti få 4,44523 procent av rösterna utan att för den skull vara garanterad representation i Bryssel - det beror på hur rösterna fördelar sig i övrigt.
Min ingång här är i stället hur få röster ett parti kan behöva för att ändå ha möjlighet att vinna ett mandat. Valen till Europaparlamentet har i Sverige bl a präglats av ett lågt valdeltagande och usla valresultat för socialdemokraterna (som bäst 28.1 procent 1995).
I senaste Europavalet 2004 slog Junilistan till med 14.5 procent. Det lär de knappast få igen - även om de har goda möjligheter att vinna fortsatt representation. Finns det då förutsättningar för något annat småparti att ta steget fram och överraska?
Jag har vid flera tillfällen uttalat att jag tror att Sverigedemokraterna har små förutsättningar att ta sig in i riksdagen vid valet 2010. Men valen till Europaparlamentet är en annan sak. Här finns större förutsättningar för proteströstning och det är inte alls omöjligt att partiet kravlar sig över spärren - men jag tror det inte om jag måste gissa. Partiets kärnväljare hör knappast till de mest röstbenägna.
Feministisikt initativ (Fi) som rörelse tror jag får svårt att varaktigt etablera sig i svensk politik. Men Gudrun Schyman kandiderar och hon är otvivelaktigt en av landets mest skickliga politiker. Med lite tur på vägen kan Feministiskt initiativ göra avtryck i valrörelsen - men jag tror inte att det bär hela vägen till Bryssel.
I stället vill jag flagga lite för Piratpartiet. Under det senaste året har motståndet mot FRA-lagen och den nu pågående debatten om införandet av EU-direktivet IPRED i svensk lag fört fildelningsproblematiken högt upp på den politiska dagordningen. På bara några veckor har Facebook-gruppen Stoppa IPRED fått över 50 000 medlemmar. Piratpartiet har i dag över 6 000 medlemmar, vilket är betydligt fler än t ex det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU.
Fildelningsproblematiken är bara toppen på det isberg av nya frågor som följer i den kommunikationella revolutionens spår, och som jag tillsammans med Marie Demker analyserar i vår gemensamma bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Ett kapitel ägnas just åt Piratpartiet som den politiska kraft som tidigt och relativt framgångsrikt mobiliserat på en gryende politisk skiljelinje.
I riksdagsvalet 2006 fick Piratpartiet 34 918 röster. Med samma valdeltagande 2009 som vid 2004 års val till Europaparlamentet skulle Piratpartiet behövs ungefär 100 000 röster för att ta sig över fyraprocentsspärren. 100 000 röster. Ingenting är omöjligt.
Piratpartiet vitaliserar svensk politik genom att ha en sammanhängande politik i de nya frågor som den kommunikationsteknologiska utvecklingen bär med sig. Och hellre tio Piratpartister än en Sverigedemokrat i Bryssel.
(Avsnittet om Piratpartiet har inspirerats av en - som vanligt- mycket trevlig lunch med Mothugg.)
Min ingång här är i stället hur få röster ett parti kan behöva för att ändå ha möjlighet att vinna ett mandat. Valen till Europaparlamentet har i Sverige bl a präglats av ett lågt valdeltagande och usla valresultat för socialdemokraterna (som bäst 28.1 procent 1995).
I senaste Europavalet 2004 slog Junilistan till med 14.5 procent. Det lär de knappast få igen - även om de har goda möjligheter att vinna fortsatt representation. Finns det då förutsättningar för något annat småparti att ta steget fram och överraska?
Jag har vid flera tillfällen uttalat att jag tror att Sverigedemokraterna har små förutsättningar att ta sig in i riksdagen vid valet 2010. Men valen till Europaparlamentet är en annan sak. Här finns större förutsättningar för proteströstning och det är inte alls omöjligt att partiet kravlar sig över spärren - men jag tror det inte om jag måste gissa. Partiets kärnväljare hör knappast till de mest röstbenägna.
Feministisikt initativ (Fi) som rörelse tror jag får svårt att varaktigt etablera sig i svensk politik. Men Gudrun Schyman kandiderar och hon är otvivelaktigt en av landets mest skickliga politiker. Med lite tur på vägen kan Feministiskt initiativ göra avtryck i valrörelsen - men jag tror inte att det bär hela vägen till Bryssel.
I stället vill jag flagga lite för Piratpartiet. Under det senaste året har motståndet mot FRA-lagen och den nu pågående debatten om införandet av EU-direktivet IPRED i svensk lag fört fildelningsproblematiken högt upp på den politiska dagordningen. På bara några veckor har Facebook-gruppen Stoppa IPRED fått över 50 000 medlemmar. Piratpartiet har i dag över 6 000 medlemmar, vilket är betydligt fler än t ex det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU.
Fildelningsproblematiken är bara toppen på det isberg av nya frågor som följer i den kommunikationella revolutionens spår, och som jag tillsammans med Marie Demker analyserar i vår gemensamma bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Ett kapitel ägnas just åt Piratpartiet som den politiska kraft som tidigt och relativt framgångsrikt mobiliserat på en gryende politisk skiljelinje.
I riksdagsvalet 2006 fick Piratpartiet 34 918 röster. Med samma valdeltagande 2009 som vid 2004 års val till Europaparlamentet skulle Piratpartiet behövs ungefär 100 000 röster för att ta sig över fyraprocentsspärren. 100 000 röster. Ingenting är omöjligt.
Piratpartiet vitaliserar svensk politik genom att ha en sammanhängande politik i de nya frågor som den kommunikationsteknologiska utvecklingen bär med sig. Och hellre tio Piratpartister än en Sverigedemokrat i Bryssel.
(Avsnittet om Piratpartiet har inspirerats av en - som vanligt- mycket trevlig lunch med Mothugg.)
2008-11-23
Moderaternas Per Schlingmann och frågan om det specifikt svenska
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann säger till Dagens Eko att de som kommer till Sverige från andra länder ska skriva under ett kontrakt att de känner till svenska värderingar. Det är viktigt när människor från olika kulturer samlas i samma land, att vi är väldigt tydliga med vad som gäller i Sverige, säger Schlingmann till Ekot. Schlingmann menar också att "det ska få konsekvenser" om någon inte uppfyller de krav han eller hon har skrivit på.
Men förslaget skall inte tillämpas på alla invandrare. Det skall t ex inte gälla dem som kommer från andra EU-länder. Undrar då hur det blir med norrmännen? Eller amerikanerna? För det kan väl inte bara vara invandrare och flyktingar från Afrika, Asien och Latinamerika som Schlingmann avser?
Schlingmanns utspel påminner på ett obehagligt sätt om Sverigedemokraternas vurmande för "det specifikt svenska". Vilka är de "svenska värderingar" som de utomeuropeiska invandrarna skall informeras om? Det enda exempel som Schlingmann ger i intervjun är jämställdhet. Javisst, det är väl bra. Men vem skall avgöra vari jämställdheten egentligen består, och vad i denna jämställdhet som är specifikt svenskt? Att svenska hotell mot betalning visar porrfilm för sina gäster är tydligen väl förenligt med svensk jämställdhet. Men hur är det med rätten att bära slöja eller sjal i skolan eller på arbetet? Jämställdhet är en konsekvens av politisk kamp, och inte ett enkelt eller oproblematiskt värde som svenska myndigheter kan "lära ut" till utomeuropeiska invandrare.
Vilka skulle konsekvenserna bli om Schlingmann och moderaterna tog steget fullt ut och tillämpade förslaget på alla som bor i Sverige och inte bara på utomeuropeiska invandrare? Skulle jag själv lyfta fram något värde som "specifikt svenskt" så blir det jämlikheten. Ur det perspektivet blir Sverigedemokraterna det minst svenska och mest Sverigefientliga partiet i landet, eftersom partiet i sin konkreta politik behandlar människor ojämlikt beroende på etnisk eller religiös tillhörighet. Skall då alla Sverigedemokrater köras ut ur Sverige, och i så fall vart? Och hur skall vi göra med de nyliberaler som förespråkar en fri marknad även till priset av stora klasskillnader och ojämlikhet i levnadsförhållandena - är deras värderingar verkligen "svenska"?
Nej - jämlikhet är liksom jämställdhet ett värde som inkluderar i stället för att exkludera och som är universellt och inte "specifikt svenskt". Låt oss hoppas att moderaternas s k Framtidskonvent som nästa helg skall behandla frågan placerar förslaget där det hör hemma - i papperskorgen.
Men förslaget skall inte tillämpas på alla invandrare. Det skall t ex inte gälla dem som kommer från andra EU-länder. Undrar då hur det blir med norrmännen? Eller amerikanerna? För det kan väl inte bara vara invandrare och flyktingar från Afrika, Asien och Latinamerika som Schlingmann avser?
Schlingmanns utspel påminner på ett obehagligt sätt om Sverigedemokraternas vurmande för "det specifikt svenska". Vilka är de "svenska värderingar" som de utomeuropeiska invandrarna skall informeras om? Det enda exempel som Schlingmann ger i intervjun är jämställdhet. Javisst, det är väl bra. Men vem skall avgöra vari jämställdheten egentligen består, och vad i denna jämställdhet som är specifikt svenskt? Att svenska hotell mot betalning visar porrfilm för sina gäster är tydligen väl förenligt med svensk jämställdhet. Men hur är det med rätten att bära slöja eller sjal i skolan eller på arbetet? Jämställdhet är en konsekvens av politisk kamp, och inte ett enkelt eller oproblematiskt värde som svenska myndigheter kan "lära ut" till utomeuropeiska invandrare.
Vilka skulle konsekvenserna bli om Schlingmann och moderaterna tog steget fullt ut och tillämpade förslaget på alla som bor i Sverige och inte bara på utomeuropeiska invandrare? Skulle jag själv lyfta fram något värde som "specifikt svenskt" så blir det jämlikheten. Ur det perspektivet blir Sverigedemokraterna det minst svenska och mest Sverigefientliga partiet i landet, eftersom partiet i sin konkreta politik behandlar människor ojämlikt beroende på etnisk eller religiös tillhörighet. Skall då alla Sverigedemokrater köras ut ur Sverige, och i så fall vart? Och hur skall vi göra med de nyliberaler som förespråkar en fri marknad även till priset av stora klasskillnader och ojämlikhet i levnadsförhållandena - är deras värderingar verkligen "svenska"?
Nej - jämlikhet är liksom jämställdhet ett värde som inkluderar i stället för att exkludera och som är universellt och inte "specifikt svenskt". Låt oss hoppas att moderaternas s k Framtidskonvent som nästa helg skall behandla frågan placerar förslaget där det hör hemma - i papperskorgen.
2008-11-20
Bye bye Annapolis?
I ett ovanligt drag vänder sig den palestinske presidenten Mahmoud Abbas nu direkt till den israeliska allmänheten. På betald annonsplats i Israels ledande dagstidningar argumenterar Abbas för Arabförbundets fredsplan från 2002 som erbjuder Israel fred med hela arabvärlden mot att ockupationen upphör och en palestinsk stat därigenom kan bildas. Abbas rådgivare Saeb Erekat säger, enligt Jerusalem Post, att Abbas menar att vanliga israeler inte känner till innehållet i den arabiska fredsplanen, och att han därför väljer att tilltala det israeliska folket direkt.
Det må väl vara hur det vill med den israeliska allmänhetens kännedom om innehållet i den arabiska fredsplanen. Mer intressant är att Abbas så entydigt lyfter fram den arabiska fredsplanen på bekostnad av Annapoli-processen. Även om skillnaderna i innehåll i de båda processerna är marginellt, så öppnar Arabförbundets plan för en bredare lösning i konflikten, medan Annapolis fokuserar på de bilaterala israelisk-palestinska relationerna.
Framlyftandet av Arabförbundets fredsplan hänger samman med såväl den israeliska valkampanjen som Barack Obamas stundande tillträde som amerikansk president. Det ryktas att Barack Obama vid olika tillfällen uttalat sig positivt om arabinitiativet, och om han väljer att prioriera den planen innebär det att han först vill skaffa sig goda relationer med arabvärlden och först därefter ta sig an Iran. En sådan amerikansk linje skulle sannolikt gynna Kadima-partiets Tzipi Livni och den center-vänsterkoalition hon vill bygga efter det israeliska valet den 10 februari. På motsvarande sätt skulle en sådan amerikansk politik missgynna Benjamin Netanyahu och hans högerblock Likud, som vill att USA först tar sig an Iran och låter de israelisk-palestinska samtalen gå på sparlåga.
I den senaste israeliska opinionsundersökningen har Likud och Netanyahu ryckt till sig en klar ledning. De inompalestinska samtalen mellan Hamas och Fatah i Egypten sägs gå ganska dåligt, och i januari 2009 går mandatperioden ut för Abbas som palestinsk president. Eftersom inga nya palestinska val kommer att kunna hållas inom överskådlig tid undergrävs hans legitimitet ytterligare som ledare för hela det palestinska folket. Och i Gaza är gränserna stängda och den sociala nöden riskerar att öka ytterligare.
Har Obama den politiska viljan och förmågan att vända det dystra läget i Mellanöstern? Vi får väl se. I väntan får vi arbeta för att häva blockaden av Gaza, främja den inompalestinska dialogen mellan Hamas och Fatah och kräva av parterna att avhålla sig från allt folkrättsstridigt våld i konflikten.
Det må väl vara hur det vill med den israeliska allmänhetens kännedom om innehållet i den arabiska fredsplanen. Mer intressant är att Abbas så entydigt lyfter fram den arabiska fredsplanen på bekostnad av Annapoli-processen. Även om skillnaderna i innehåll i de båda processerna är marginellt, så öppnar Arabförbundets plan för en bredare lösning i konflikten, medan Annapolis fokuserar på de bilaterala israelisk-palestinska relationerna.
Framlyftandet av Arabförbundets fredsplan hänger samman med såväl den israeliska valkampanjen som Barack Obamas stundande tillträde som amerikansk president. Det ryktas att Barack Obama vid olika tillfällen uttalat sig positivt om arabinitiativet, och om han väljer att prioriera den planen innebär det att han först vill skaffa sig goda relationer med arabvärlden och först därefter ta sig an Iran. En sådan amerikansk linje skulle sannolikt gynna Kadima-partiets Tzipi Livni och den center-vänsterkoalition hon vill bygga efter det israeliska valet den 10 februari. På motsvarande sätt skulle en sådan amerikansk politik missgynna Benjamin Netanyahu och hans högerblock Likud, som vill att USA först tar sig an Iran och låter de israelisk-palestinska samtalen gå på sparlåga.
I den senaste israeliska opinionsundersökningen har Likud och Netanyahu ryckt till sig en klar ledning. De inompalestinska samtalen mellan Hamas och Fatah i Egypten sägs gå ganska dåligt, och i januari 2009 går mandatperioden ut för Abbas som palestinsk president. Eftersom inga nya palestinska val kommer att kunna hållas inom överskådlig tid undergrävs hans legitimitet ytterligare som ledare för hela det palestinska folket. Och i Gaza är gränserna stängda och den sociala nöden riskerar att öka ytterligare.
Har Obama den politiska viljan och förmågan att vända det dystra läget i Mellanöstern? Vi får väl se. I väntan får vi arbeta för att häva blockaden av Gaza, främja den inompalestinska dialogen mellan Hamas och Fatah och kräva av parterna att avhålla sig från allt folkrättsstridigt våld i konflikten.
2008-11-18
Om bloggosfären och dess samtalston
I dagens Göteborgs-Posten skriver Bo Rothstein en slutreplik i debatten om bloggosfärens betydelse för den politiska demokratin. Bo är fortsatt pessimistisk. Den flod av personangrepp som hans första artikel föranledde stärker honom i uppfattningen att samtalstonen i bloggosfären snarare omöjliggör än öppnar för en fruktbar dialog.
Jag är enig med Bo om att de kränkande tillmälen som han och så många andra utsatts för är en skam och stänger dörren för en seriös debatt. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att komma ihåg att de allra flesta bloggare aldrig accepterar ett sådant språbruk, varken hos sig själv eller i de kommentarer som ges till bloggposterna. En bloggs seriositet kan mätas i dess samtalston.
Jag vill knyta an till vad jag skrev i kommentatorsfälten till min tidigare bloggpost i ämnet. Det hävdas då och då att det som sägs i bloggosfären inte är värre än vad som sägs i t ex fikarum eller på familjemiddagar. Låt oss här bortse ifrån om så verkligen är fallet. Min poäng är att samtalen i fikarum och på familjemiddagar äger rum i en sluten krets. Slutenheten har betydelse. När samma saker som sägs i slutna rum sägs offentligt (t ex i bloggosfären, eller i radio eller på ett torgmöte) får det som sägs en helt annan innebörd. Den kommunikationsteknologiska revolutionen har medfört att dagens samhälle är mycket mer offentligt än tidigare samhällen. Därmed växer kraven på självdisciplin och impulskontroll även i sammanhang som tidigare kunde bedömas som mer privata. Utan ökad självkontroll blir bloggosfären mer ointressant som arena för seriös opinionsbildning.
Det är sant att bloggosfären breddar det offentliga samtalet genom att alla får möjlighet att uttrycka sin uppfattning. Javisst, det är bra att det finns arenor där alla kan säga sin mening. Men det finns också en risk att det offentliga samtalet fragmentiseras (när vi talar om allt på en gång, så talar vi egentligen inte om något) och urvattnas. För att få publicera en artikel på t ex DN Debatt eller Brännpunkt i SvD krävs det i allmänhet att texten är välargumenterad, något så när sammanhängande och för att nå dit har författaren lagt ner många timmars tankemöda och skrivarbete på texten. Det arbetet bidrar till ökat djup och skärpa i den skrivna texten.
Men i bloggosfären finns inga sådana krav. Välskrivna och mödosamt utmejslade skarpa analyser blandas med löst tyckande och okvädingsord. Det blir ungefär som ett sämre debattprogram i TV. I bästa fall kortsiktigt underhållande, men lämnar sällan några djupare avtryck. Det som är värt att sägas drunknar i det allmänna sorlet.
Så värna bloggosfären från de marodörer som genom sin ansvarslösa grälsjukhet inte bemödar sig om att tänka först och skriva sedan. Först då kan vi säkra en bloggosfär där debatten pågår för fullt, dit alla har tillräde och som samtidigt gör avtryck på allvar.
Jag är enig med Bo om att de kränkande tillmälen som han och så många andra utsatts för är en skam och stänger dörren för en seriös debatt. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att komma ihåg att de allra flesta bloggare aldrig accepterar ett sådant språbruk, varken hos sig själv eller i de kommentarer som ges till bloggposterna. En bloggs seriositet kan mätas i dess samtalston.
Jag vill knyta an till vad jag skrev i kommentatorsfälten till min tidigare bloggpost i ämnet. Det hävdas då och då att det som sägs i bloggosfären inte är värre än vad som sägs i t ex fikarum eller på familjemiddagar. Låt oss här bortse ifrån om så verkligen är fallet. Min poäng är att samtalen i fikarum och på familjemiddagar äger rum i en sluten krets. Slutenheten har betydelse. När samma saker som sägs i slutna rum sägs offentligt (t ex i bloggosfären, eller i radio eller på ett torgmöte) får det som sägs en helt annan innebörd. Den kommunikationsteknologiska revolutionen har medfört att dagens samhälle är mycket mer offentligt än tidigare samhällen. Därmed växer kraven på självdisciplin och impulskontroll även i sammanhang som tidigare kunde bedömas som mer privata. Utan ökad självkontroll blir bloggosfären mer ointressant som arena för seriös opinionsbildning.
Det är sant att bloggosfären breddar det offentliga samtalet genom att alla får möjlighet att uttrycka sin uppfattning. Javisst, det är bra att det finns arenor där alla kan säga sin mening. Men det finns också en risk att det offentliga samtalet fragmentiseras (när vi talar om allt på en gång, så talar vi egentligen inte om något) och urvattnas. För att få publicera en artikel på t ex DN Debatt eller Brännpunkt i SvD krävs det i allmänhet att texten är välargumenterad, något så när sammanhängande och för att nå dit har författaren lagt ner många timmars tankemöda och skrivarbete på texten. Det arbetet bidrar till ökat djup och skärpa i den skrivna texten.
Men i bloggosfären finns inga sådana krav. Välskrivna och mödosamt utmejslade skarpa analyser blandas med löst tyckande och okvädingsord. Det blir ungefär som ett sämre debattprogram i TV. I bästa fall kortsiktigt underhållande, men lämnar sällan några djupare avtryck. Det som är värt att sägas drunknar i det allmänna sorlet.
Så värna bloggosfären från de marodörer som genom sin ansvarslösa grälsjukhet inte bemödar sig om att tänka först och skriva sedan. Först då kan vi säkra en bloggosfär där debatten pågår för fullt, dit alla har tillräde och som samtidigt gör avtryck på allvar.
2008-11-16
Nej till dödshjälp
En arbetsgrupp inom Statens medicinsk-etiska råd föreslår att en svårt sjuk patient ska kunna få hjälp av sin läkare att själv ta sitt liv. I en särskild promemoria rekommenderas att ansvarig läkare skall kunna skriva ut läkemedel i en tillräckligt stor dos för att patienten själv skall kunna ta sitt liv.
Själv har jag alltid varit stark motståndare till dödshjälp. Ett av mina viktigaste argument - som jag aldrig hört något slagkraftigt motargument till - är att en svårt sjuk människa ofta upplever att han eller hon utgör en belastning för sina närmaste. Man väljer då döden inte så mycket för att befria sig själv som för att befria sina anhöriga.
Visst skulle det också finnas fall då uppriktigt välmenande närstående skulle uppmana en döende att utnyttja möjligheten till dödshjälp - och hur svårt vore det inte för en utsatt person att stå emot sådana uppmaningar.
Det sägs att frågan om aktiv dödshjälp är svår. Jodå. Ingenting i livet är enkelt och allra minst döden. Men jag vänder mig emot att frågan om dödshjälp skulle vara så mycket svårare än andra frågor som rör gränslandet mellan liv och död. Är det så att frågans svårighetsgrad betonas för att man skall slippa ta ställning - och då blir plötsligt allt tillåtet?
Själv har jag alltid varit stark motståndare till dödshjälp. Ett av mina viktigaste argument - som jag aldrig hört något slagkraftigt motargument till - är att en svårt sjuk människa ofta upplever att han eller hon utgör en belastning för sina närmaste. Man väljer då döden inte så mycket för att befria sig själv som för att befria sina anhöriga.
Visst skulle det också finnas fall då uppriktigt välmenande närstående skulle uppmana en döende att utnyttja möjligheten till dödshjälp - och hur svårt vore det inte för en utsatt person att stå emot sådana uppmaningar.
Det sägs att frågan om aktiv dödshjälp är svår. Jodå. Ingenting i livet är enkelt och allra minst döden. Men jag vänder mig emot att frågan om dödshjälp skulle vara så mycket svårare än andra frågor som rör gränslandet mellan liv och död. Är det så att frågans svårighetsgrad betonas för att man skall slippa ta ställning - och då blir plötsligt allt tillåtet?
2008-11-13
Är bloggosfären en kloakbrunn?
I dag skriver kollegan Bo Rothstein i Göteborgs-Posten att när man skådar in i bloggosfären är det som att öppna locket till en kloakbrunn.
Har Bo rätt? Ja, i en mening. I bloggosfären och i olika nätbaserade forum är samtalstonen här och där vulgär, sexistisk och rasistisk. När det gäller vulgariteten tycker jag mig redan ha sett en motsvarande trend av elakhet som affärsidé även i traditionella media. (Ja, jag ger gärna exempel om någon ber mig.)
De exempel Bo redovisar i sin artikel är vidriga, och inte på något sätt unika. Själv började jag efter en tid moderera kommentarerna på min egen blogg, och det efter två riktlinjer: kommentarerna skall ha relevans till den aktuella bloggposten och språkbruket får inte vara kränkande. Det fungerade. Det är nu ytterst sällan jag tvingas säga nej till en kommentar, eftersom skribenterna vet att om de inte följer bloggens regler kommer deras texter aldrig att publiceras och därför heller inte att läsas.
Bo Rothstein argumenterar för att bloggosfären inte bidrar till det öppna och civiliserade samtal som enligt den s k deliberativa demokratiteorin är demokratins grundbult, och att han därför valt att själv inte skaffa sig en blogg. Min egen syn är mer pragmatisk. Jag tror inte heller att bloggosfären i sig bidrar till att stärka demokratin eller utjämna maktskillnader i samhället. Bloggosfären har sina egna hierarkier, och är mera en arena för opinionsbildning än en självständig aktör.
Men den kommunikationsteknologiska utvecklingen har - oavsett vi önskar det eller ej - i grunden förändrat förutsättningarna för det offentliga samtalet. Debattredaktörernas status som det offentliga samtalets grindvakt har urholkats. Om jag skriver en artikel på t ex DN Debatt kan jag inte längre utgå ifrån att de enda repliker jag får är de som godkänns av DN Debatts redaktör (och det brukar inte vara så många). I stället möts jag av en skur av kommentarer - positiva eller negativa - i bloggosfären. Som artikelförfattare har jag i praktiken två möjligheter att förhålla mig till dessa kommentarer. Den första möjligheten är att nonchalera dem - oavsett deras argument och substans. Den andra möjligheten är att svara - antingen i de bloggar som kommenterar min artikel, eller på min egen blogg. För mig har valet varit enkelt. Jag går gärna i svaromål och jag gör det nästan alltid från min egen blogg. Men jag har respekt för att andra väljer annorlunda.
Bloggosfären har kommit för att stanna. För mig blir frågan därför inte om man som intellektuell skall finnas där, utan hur och i vilka former. Samt vad som kan göras för att bekämpa den offentliga nedsmutsning av samtalet som alltför många bloggägare väljer att tillåta eller t o m befrämja.
Har Bo rätt? Ja, i en mening. I bloggosfären och i olika nätbaserade forum är samtalstonen här och där vulgär, sexistisk och rasistisk. När det gäller vulgariteten tycker jag mig redan ha sett en motsvarande trend av elakhet som affärsidé även i traditionella media. (Ja, jag ger gärna exempel om någon ber mig.)
De exempel Bo redovisar i sin artikel är vidriga, och inte på något sätt unika. Själv började jag efter en tid moderera kommentarerna på min egen blogg, och det efter två riktlinjer: kommentarerna skall ha relevans till den aktuella bloggposten och språkbruket får inte vara kränkande. Det fungerade. Det är nu ytterst sällan jag tvingas säga nej till en kommentar, eftersom skribenterna vet att om de inte följer bloggens regler kommer deras texter aldrig att publiceras och därför heller inte att läsas.
Bo Rothstein argumenterar för att bloggosfären inte bidrar till det öppna och civiliserade samtal som enligt den s k deliberativa demokratiteorin är demokratins grundbult, och att han därför valt att själv inte skaffa sig en blogg. Min egen syn är mer pragmatisk. Jag tror inte heller att bloggosfären i sig bidrar till att stärka demokratin eller utjämna maktskillnader i samhället. Bloggosfären har sina egna hierarkier, och är mera en arena för opinionsbildning än en självständig aktör.
Men den kommunikationsteknologiska utvecklingen har - oavsett vi önskar det eller ej - i grunden förändrat förutsättningarna för det offentliga samtalet. Debattredaktörernas status som det offentliga samtalets grindvakt har urholkats. Om jag skriver en artikel på t ex DN Debatt kan jag inte längre utgå ifrån att de enda repliker jag får är de som godkänns av DN Debatts redaktör (och det brukar inte vara så många). I stället möts jag av en skur av kommentarer - positiva eller negativa - i bloggosfären. Som artikelförfattare har jag i praktiken två möjligheter att förhålla mig till dessa kommentarer. Den första möjligheten är att nonchalera dem - oavsett deras argument och substans. Den andra möjligheten är att svara - antingen i de bloggar som kommenterar min artikel, eller på min egen blogg. För mig har valet varit enkelt. Jag går gärna i svaromål och jag gör det nästan alltid från min egen blogg. Men jag har respekt för att andra väljer annorlunda.
Bloggosfären har kommit för att stanna. För mig blir frågan därför inte om man som intellektuell skall finnas där, utan hur och i vilka former. Samt vad som kan göras för att bekämpa den offentliga nedsmutsning av samtalet som alltför många bloggägare väljer att tillåta eller t o m befrämja.
2008-11-12
Fildelningsfrågan är här för att stanna
Oppositionen kunde tidigare i år sitta på första parkett och njuta av regeringens snarast osannolika fubblande med FRA-frågan. Nu tornar frågan om genomförandet av EU-direktivet IPRED (Intellectual Property Rights Enforcement Directive) upp sig som ett nytt orosmoln för Fredrik Reinfeldt och hans ministär.
Enligt regeringens lagförslag om IPRED skall en upphovsrättsinnehavare kunna gå till domstol och begära att information lämnas ut om ett viss IP-nummer om det finns sannolika skäl för att misstänka att någon gjort sig skyldig till olaglig filnedladdning. Dessa uppgifter kan sedan användas för att påbörja en rättsprocess för att begära ersättning, eller för att påtala för den misstänkte individen att denne begått en överträdelse.
Det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelningsproblematiken och diskussionen i samband med att bilder på mördade barn lades ut på Pirate Bay är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Modern kommunikationsteknologi möjliggör filnedladdning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar. De svar som oppositionen ger i DN idag känns allt annat än övertygande:
Kent Persson (v): Vi måste hitta ett sätt där vi kan garantera upphovsrättsinnehavarens rätt att få betalt för sitt arbete. Det är olyckligt att diskussionen inte handlar om vad det egentligen gäller, det vill säga kulturarbetares situation och deras rätt för att få betalt.
Eva-Lena Jansson (s) tycker att integritetsfrågorna borde ha varit mer utredda i det lagförslag som alliansen lagt fram: Vi vill se ett fylligare underlag och en tydligare begreppsförklaring.
Lage Rahm (mp): Vi är väldigt kritiska. Att bedriva häxjakt på folk med stora integritetskränkande inslag är väldigt tveksamt. Industrin borde gå före och sänka priserna så att folk vill betala för musik på internet.
Det är inget fel på oppositionens kritik av IPRED-lagen i sig. Men jag saknar en samlad och genomtänkt linje från s, v och mp i dessa frågor, så att oppositionens offensiv inte enbart inriktades på kritik av regeringens förslag utan också på vad man vill ha i stället. Det parti som först förstår och förmår förhålla sig till de nya skiljelinjer som FRA-lagen och IPRED är ett uttryck för skaffar sig ett stort försteg i 2000-talets politiska liv.
Om denna problematik kan bloggens läsare gärna läsa mera i denna bok.
Enligt regeringens lagförslag om IPRED skall en upphovsrättsinnehavare kunna gå till domstol och begära att information lämnas ut om ett viss IP-nummer om det finns sannolika skäl för att misstänka att någon gjort sig skyldig till olaglig filnedladdning. Dessa uppgifter kan sedan användas för att påbörja en rättsprocess för att begära ersättning, eller för att påtala för den misstänkte individen att denne begått en överträdelse.
Det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelningsproblematiken och diskussionen i samband med att bilder på mördade barn lades ut på Pirate Bay är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Modern kommunikationsteknologi möjliggör filnedladdning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar. De svar som oppositionen ger i DN idag känns allt annat än övertygande:
Kent Persson (v): Vi måste hitta ett sätt där vi kan garantera upphovsrättsinnehavarens rätt att få betalt för sitt arbete. Det är olyckligt att diskussionen inte handlar om vad det egentligen gäller, det vill säga kulturarbetares situation och deras rätt för att få betalt.
Eva-Lena Jansson (s) tycker att integritetsfrågorna borde ha varit mer utredda i det lagförslag som alliansen lagt fram: Vi vill se ett fylligare underlag och en tydligare begreppsförklaring.
Lage Rahm (mp): Vi är väldigt kritiska. Att bedriva häxjakt på folk med stora integritetskränkande inslag är väldigt tveksamt. Industrin borde gå före och sänka priserna så att folk vill betala för musik på internet.
Det är inget fel på oppositionens kritik av IPRED-lagen i sig. Men jag saknar en samlad och genomtänkt linje från s, v och mp i dessa frågor, så att oppositionens offensiv inte enbart inriktades på kritik av regeringens förslag utan också på vad man vill ha i stället. Det parti som först förstår och förmår förhålla sig till de nya skiljelinjer som FRA-lagen och IPRED är ett uttryck för skaffar sig ett stort försteg i 2000-talets politiska liv.
Om denna problematik kan bloggens läsare gärna läsa mera i denna bok.
2008-11-09
Förväxla inte frihet med valfrihet!
I vårt hyperindividualiserade samhälle är valmöjligheterna fler än någonsin. Du bestämmer själv över hur du vill placera dina pensionspengar, hur din gymnasieutbildning skall utformas eller vilka komponenter som skall finnas i din nya bil (om du nu skulle ha råd att köpa en sådan). Brudpar utformar själva sin vigselceremoni, i dialog med din läkare diskuterar du tänkbara diagnoser samt för- och nackdelar med olika behandlingar. I debatten framförs förslag om att människor med annan tro än kristen själva skall få disponera samma mängd dagar som de kristna helgdagarna, för att få vara lediga eller fira sina religiösa högtider. Är denna utveckling på gott, eller har vi förpassats till valfrihetens tyranni?
I en alldeles utmärkt artikel i Dagens Nyheter (9/11) skriver Kajsa Ekis Ekman (ännu ej på nätet) att dagens valfrihet egentligen bara är en form av kontroll, ett sätt att "hålla oss upptagna med banaliteter, meningslösa val, för att vi inte ska hinna med de riktiga valen." Ekman refererar författaren Haim G Ginnott som i boken "Lyckligare barn" visar hur föräldrar använder valfrihet för barnen som en maktstrategi. Föräldrar vill att barnet skall äta upp sin frukost, och försätter därför barnet i ett antal valsituationer: Vill du ha rostat bröd eller vanligt bröd? Vill du ha mjölk eller juice? Vill du ha stekt ägg eller kokt ägg? Barnet väljer och väljer mellan de givna alternativen, men ställs aldrig inför valmöjligheten att avstå från frukosten.
I arbetarrörelsen användes ordet "valfrihet" tidigare för att synliggöra t ex rätten för arbetarbarn att få studera, och inom kvinnorörelsen om kvinnors rätt till abort. I dag har innebörden av ordet valfrihet förändrats: "Om det tidigare handlade om rätten att välja något annat, går dagens valfrihet ut på att välja mellan samma sak."
Desto viktigare att dagens arbetarrörelse i sin strävan att vinna tillbaka frihetsbegreppet från högern förmår skilja just mellan frihet och valfrihet.
Valfrihetens tyranni borde kanske utgöra en särskild krets i Dantes Inferno, förslagsvis som nummer två och en halv, mellan vällust och omättlighet?
I en alldeles utmärkt artikel i Dagens Nyheter (9/11) skriver Kajsa Ekis Ekman (ännu ej på nätet) att dagens valfrihet egentligen bara är en form av kontroll, ett sätt att "hålla oss upptagna med banaliteter, meningslösa val, för att vi inte ska hinna med de riktiga valen." Ekman refererar författaren Haim G Ginnott som i boken "Lyckligare barn" visar hur föräldrar använder valfrihet för barnen som en maktstrategi. Föräldrar vill att barnet skall äta upp sin frukost, och försätter därför barnet i ett antal valsituationer: Vill du ha rostat bröd eller vanligt bröd? Vill du ha mjölk eller juice? Vill du ha stekt ägg eller kokt ägg? Barnet väljer och väljer mellan de givna alternativen, men ställs aldrig inför valmöjligheten att avstå från frukosten.
I arbetarrörelsen användes ordet "valfrihet" tidigare för att synliggöra t ex rätten för arbetarbarn att få studera, och inom kvinnorörelsen om kvinnors rätt till abort. I dag har innebörden av ordet valfrihet förändrats: "Om det tidigare handlade om rätten att välja något annat, går dagens valfrihet ut på att välja mellan samma sak."
Desto viktigare att dagens arbetarrörelse i sin strävan att vinna tillbaka frihetsbegreppet från högern förmår skilja just mellan frihet och valfrihet.
Valfrihetens tyranni borde kanske utgöra en särskild krets i Dantes Inferno, förslagsvis som nummer två och en halv, mellan vällust och omättlighet?
2008-11-04
Boksläpp: Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer
Så har det blivit dags för boksläpp för min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!
I boken vill vi visa hur det hyperindividualiserade samhället skapar nya sociala motsättningar som de politiska partierna och vårt representativa demokratiska system har svårt att hantera. Den snabba utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området genererar nya politiska skiljelinjer där just kampen om kunskapen får en avgörande betydelse. Samtidigt framträder en ny social grupp av informationsarbetare – de s k fria logotyperna – som en allt mer central aktör i samhällslivet.
Kampen om kunskapen som en bas för de nya skiljelinjerna och de fria logotypernas betydelse skildras i boken genom analyser av svensk kriminalpolitik, internationell valfångstpolitik, fildelningsfrågan och Piratpartiets uppkomst, Googles självcensur i Kina, begreppet ”anställningsbarhet” i svensk politik samt upprättandet av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Boken är nummer två i den trilogi som inleddes med den uppmärksammade I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005), om hur 1968 års revolt påverkade auktoritetsförhållandena i samhället på ett sätt som ofrånkomligen formar även dagens värld. I trilogins avslutande del fullföljer vi vår samhällsteoretiska ambition och blottlägger de generella politiska och sociala konsekvenserna av den kommunikationella revolutionen. Vi formulerar en modell för hur människans kluvenhet mellan oberoende och gemenskap i ett hyperindividualiserat samhälle skulle kunna hanteras på ett sätt som inte urholkar värdena om frihet, jämlikhet och solidaritet.
I boken vill vi visa hur det hyperindividualiserade samhället skapar nya sociala motsättningar som de politiska partierna och vårt representativa demokratiska system har svårt att hantera. Den snabba utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området genererar nya politiska skiljelinjer där just kampen om kunskapen får en avgörande betydelse. Samtidigt framträder en ny social grupp av informationsarbetare – de s k fria logotyperna – som en allt mer central aktör i samhällslivet.
Kampen om kunskapen som en bas för de nya skiljelinjerna och de fria logotypernas betydelse skildras i boken genom analyser av svensk kriminalpolitik, internationell valfångstpolitik, fildelningsfrågan och Piratpartiets uppkomst, Googles självcensur i Kina, begreppet ”anställningsbarhet” i svensk politik samt upprättandet av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Boken är nummer två i den trilogi som inleddes med den uppmärksammade I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005), om hur 1968 års revolt påverkade auktoritetsförhållandena i samhället på ett sätt som ofrånkomligen formar även dagens värld. I trilogins avslutande del fullföljer vi vår samhällsteoretiska ambition och blottlägger de generella politiska och sociala konsekvenserna av den kommunikationella revolutionen. Vi formulerar en modell för hur människans kluvenhet mellan oberoende och gemenskap i ett hyperindividualiserat samhälle skulle kunna hanteras på ett sätt som inte urholkar värdena om frihet, jämlikhet och solidaritet.
2008-11-02
Mary Poppins behövs i svensk politik
I fredags hade jag glädjen att se GöteborgsOperans scenografiskt och koreografiskt storslagna uppsättning av musikalen Mary Poppins, med Linda Olsson som en glänsande huvudrollsinnehavare. Intrigen är väl känd: Barnsköterskan Mary Poppins kommer till famljen Banks på Körsbärsträdsgränd, livar upp tillvaron för de två uttråkade och odrägliga barnen Jane och Michael, gjuter mod i det moderliga våpet Winifred och förlöser familjefadern George från den själsliga förkrympning hans stränga barndom och hopplöst trista och ansvarskrävande jobb på banken förorsakat. När allt är klart vänder vinden, och hon försvinner lika snabbt som hon dök upp.
Jag läste aldrig Pamela Lyndon Travers ursprungliga böcker om denna mytomspunna barnsköterska, men Walt Disneys filmversion från 1964 med Julie Andrews och Dick van Dyke i de bärande rollerna gjorde stort intryck. Ofta har jag undrat vad i Mary Poppins som tjusar mig. På många vis är ju Mary Poppins förskräcklig - auktoritär, lynnig och självgod ("Praktiskt taget felfri", som hon själv uttrycker det). En blandning av det sämsta hos Karlsson på taket och Pippi Långstrump.
Ändå sitter jag där - i salongen eller framför TV:n - och blir starkt berörd. Göteborgs-Operans programblad ger viss vägledning. Där skriver Giorgia Grilli, författare till boken Myth, Symbol and Meaning in Mary Poppins (Routledge, 2007) att Mary Poppins gärning syftar till att skydda barnen från att utveckla trångsynthet: Bara genom att behålla ett öppet sinne, förmågan att bli överraskad, beredskapen att tro på mer än vad samhället tillåter, viljan att acceptera allt (inte bara någonting) som möjligt, och att gladeligen släppa det givna och låta sig förbryllas, kan människan förbli barndomens premisser trogen. Med en sådan attityd blir livet lovande och värt att leva.
Bekämpa trångsyntheten - det är Mary Poppins bidrag till samhällsdebatten och det budskapet är lika viktigt att bära med sig i dag som i det 1930-tal då Mary Poppins skapades. Bekämpa trångsyntheten blir därför en viktig paroll i dagens svenska politiska liv och kanske med särskild bäring för dem som tror att skolan blir bättre om 7-åringar betygsättes, att samhället blir säkrare om vi inför hårdare straff för brottslingar eller att barnen får det bättre om vi förbjuder vuxna människor som älskar varandra att ingå äktenskap.
Svensk politik behöver en Mary Poppins! Vem har viljan och förmågan att låna hennes paraply och stanna hos oss, åtminstone tills vinden vänder?
Jag läste aldrig Pamela Lyndon Travers ursprungliga böcker om denna mytomspunna barnsköterska, men Walt Disneys filmversion från 1964 med Julie Andrews och Dick van Dyke i de bärande rollerna gjorde stort intryck. Ofta har jag undrat vad i Mary Poppins som tjusar mig. På många vis är ju Mary Poppins förskräcklig - auktoritär, lynnig och självgod ("Praktiskt taget felfri", som hon själv uttrycker det). En blandning av det sämsta hos Karlsson på taket och Pippi Långstrump.
Ändå sitter jag där - i salongen eller framför TV:n - och blir starkt berörd. Göteborgs-Operans programblad ger viss vägledning. Där skriver Giorgia Grilli, författare till boken Myth, Symbol and Meaning in Mary Poppins (Routledge, 2007) att Mary Poppins gärning syftar till att skydda barnen från att utveckla trångsynthet: Bara genom att behålla ett öppet sinne, förmågan att bli överraskad, beredskapen att tro på mer än vad samhället tillåter, viljan att acceptera allt (inte bara någonting) som möjligt, och att gladeligen släppa det givna och låta sig förbryllas, kan människan förbli barndomens premisser trogen. Med en sådan attityd blir livet lovande och värt att leva.
Bekämpa trångsyntheten - det är Mary Poppins bidrag till samhällsdebatten och det budskapet är lika viktigt att bära med sig i dag som i det 1930-tal då Mary Poppins skapades. Bekämpa trångsyntheten blir därför en viktig paroll i dagens svenska politiska liv och kanske med särskild bäring för dem som tror att skolan blir bättre om 7-åringar betygsättes, att samhället blir säkrare om vi inför hårdare straff för brottslingar eller att barnen får det bättre om vi förbjuder vuxna människor som älskar varandra att ingå äktenskap.
Svensk politik behöver en Mary Poppins! Vem har viljan och förmågan att låna hennes paraply och stanna hos oss, åtminstone tills vinden vänder?
2008-10-31
Vad betyder socialdemokraternas opinionsras?
Socialdemokraternas störtdykning med över sex procentenheter i Synnovates opinionsmätning kommer inte helt oväntat. Under den senaste månadens finanskris har den borgerliga alliansregeringen visat god sammanhållning och regeringsduglighet. Samtidigt har socialdemokraterna schabblat i frågan om sina samarbetsrelationer till miljöpartiet och vänsterpartiet.
De frågor socialdemokratin måste ställa sig är: Vad var det som gick fel i samband med beslutet om att välja bort vänsterpartiet som regeringspartner? Hur skall partiet nu gå till väga för att skapa klarhet i frågan om samarbetsformerna med miljöpartiet och vänsterpartiet?
Jag tror inte på konspirationsteorier om att Mona Sahlins ”fiender” i partiet medvetet teg när partistyrelsen diskuterade samarbetsfrågan, för att sedan hugga henne i ryggen offentligt. Sannolikt var det så att Mona Sahlin inför partistyrelsen inte var tillräckligt tydlig med vad beslutet egentligen innebar. Därför var det många som inte kände igen beslutet när det väl offentliggjordes. Mona Sahlins ansvar för den uppkomna situationen ligger således i att hon brast i tydlighet, och indirekt i att hon underskattade det motstånd som de facto fanns i partiet mot den valda linjen.
Den bästa lösningen för oppositionen vore om vänsterpartiet insåg att ett formellt regeringssamarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet just nu knappast ligger i partiets intresse. Ett regeringssamarbete skulle tvinga vänsterpartiet till så långtgående ideologiska eftergifter att det skulle bli svårt att hålla samman partiet och det finns också en överhängande risk för väljarförluster. Men i fortsatt opposition under en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och miljöpartiet kan vänsterpartiet hålla vänsterflanken och utforma radikala alternativ till regeringspolitiken. Inflytandet över den förda politiken skyddas genom organiserat samarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet inom enskilda politiska sakområden, där skillnaderna mellan parterna är som minst.
När avståndet mellan blocken minskar finns det en risk att socialdemokraterna för en förlorarstämpel på sig, trots att det rödgröna blocket fortfarande leder med nästan hela 12 procent. Medielogiken fokuserar det minskade opinionsstödet för socialdemokraterna i stället för på det fortsatta överläget i opinionen.
Har socialdemokraterna den politiska kraften att få ihop en samarbetsöverenskommelse som både vänsterpartiet och miljöpartiet är någorlunda nöjda med, och den strategiska förmågan att få fokus på opinionsöverläget i stället för på det minskade opinionsstödet? Svaret på dessa frågor har stor betydelse för utgången av valet 2010.
För övrigt noterar jag att kristdemokraternas opinionsstöd uppgick till 3.3 procent och sverigedemokraternas till 2.3 procent. Blir det kanske bara sex partier i riskdagen efter 2010?
Jag kommenterar opinionsläget för TT och på Newsmill.
De frågor socialdemokratin måste ställa sig är: Vad var det som gick fel i samband med beslutet om att välja bort vänsterpartiet som regeringspartner? Hur skall partiet nu gå till väga för att skapa klarhet i frågan om samarbetsformerna med miljöpartiet och vänsterpartiet?
Jag tror inte på konspirationsteorier om att Mona Sahlins ”fiender” i partiet medvetet teg när partistyrelsen diskuterade samarbetsfrågan, för att sedan hugga henne i ryggen offentligt. Sannolikt var det så att Mona Sahlin inför partistyrelsen inte var tillräckligt tydlig med vad beslutet egentligen innebar. Därför var det många som inte kände igen beslutet när det väl offentliggjordes. Mona Sahlins ansvar för den uppkomna situationen ligger således i att hon brast i tydlighet, och indirekt i att hon underskattade det motstånd som de facto fanns i partiet mot den valda linjen.
Den bästa lösningen för oppositionen vore om vänsterpartiet insåg att ett formellt regeringssamarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet just nu knappast ligger i partiets intresse. Ett regeringssamarbete skulle tvinga vänsterpartiet till så långtgående ideologiska eftergifter att det skulle bli svårt att hålla samman partiet och det finns också en överhängande risk för väljarförluster. Men i fortsatt opposition under en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och miljöpartiet kan vänsterpartiet hålla vänsterflanken och utforma radikala alternativ till regeringspolitiken. Inflytandet över den förda politiken skyddas genom organiserat samarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet inom enskilda politiska sakområden, där skillnaderna mellan parterna är som minst.
När avståndet mellan blocken minskar finns det en risk att socialdemokraterna för en förlorarstämpel på sig, trots att det rödgröna blocket fortfarande leder med nästan hela 12 procent. Medielogiken fokuserar det minskade opinionsstödet för socialdemokraterna i stället för på det fortsatta överläget i opinionen.
Har socialdemokraterna den politiska kraften att få ihop en samarbetsöverenskommelse som både vänsterpartiet och miljöpartiet är någorlunda nöjda med, och den strategiska förmågan att få fokus på opinionsöverläget i stället för på det minskade opinionsstödet? Svaret på dessa frågor har stor betydelse för utgången av valet 2010.
För övrigt noterar jag att kristdemokraternas opinionsstöd uppgick till 3.3 procent och sverigedemokraternas till 2.3 procent. Blir det kanske bara sex partier i riskdagen efter 2010?
Jag kommenterar opinionsläget för TT och på Newsmill.
2008-10-28
Urban Ahlin och innebörden av att släppa varumärket
Urban Ahlin har fått utstå mycket spe för sin artikel på Newsmill, där han kritiserar Pär Nuder för att i sin bok Stolt men inte nöjd avslöja interna stridigheter inom socialdemokratin. I stället förespråkar Urban Ahlin en strikt tillämning av dagens system där partistyrelseprotokoll hemligstämplas i 20 år, för att därefter möjligen kunna lämnas ut till forskare eller författare.
Urban Ahlin ställer sig offside i debatten genom att framföra ståndpunkter som inte längre är gångbara. Den kommunikationella revolutionen - d v s den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - har förändrat verkligheten på ett sådant sätt att nästan ingenting längre är möjligt att hålla hemligt, allra minst under en period av 20 år.
Våga släppa varumärket, har blivit parollen för dagen. Med det menas ungefär att partierna måste våga avsäga sig kontrollen över delar av den verksamhet som sker i partiets namn. Ofta nämns Barack Obamas presidentvalskampanj som ett exempel där individer uppmanas och uppmuntras att själva och på eget sätt forma kampanjen. Att människor engageras för att främja kandidatens möjligheter till valseger blir viktigare än att budskapet blir exakt det som partiet förespråkar. (Läs gärna den alltid lika kloka Katrine Kielos i denna fråga.)
Det som glöms bort i debatten är att de svenska partierna har betydligt svårare förutsättningar att genomföra en sådan kursändring, eftersom de politiska partierna har en mycket starkare plats i det politiska livet i Sverige än vad som är fallet i USA. För socialdemokraterna - som ett gammalt klassparti och med en stark partiapparat - blir utmaningen extra svår. Det är lätt att säga: Släpp varumärket! Det är svårare att bedöma vad som händer när man väl släpper det.
Men här finns ingen väg bakåt. Utmaningen för socialdemokratin består i att förmå släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet som varumärket står för. Är det inte så att de personer som flitigt utnyttjar s k sociala medier tenderar att stå mer till höger än till vänster? Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vad händer med ansvarsutkrävandet om öppenheten innebär att engagerade individer rusar från sakfråga tills sakfråga, allt efter lusten för dagen?
Så frågan är inte om socialdemokratin skall gå mot ökad öppenhet eller ej - på den frågan är svaret oundvikligen ja. Frågan är i stället hur partiet skall hantera de problem som frågorna ovan indikerar. Det är om dessa saker debatten bör föras.
Problematiken behandlas också i min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg) som just kommit från trycket. Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag den 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!
Urban Ahlin ställer sig offside i debatten genom att framföra ståndpunkter som inte längre är gångbara. Den kommunikationella revolutionen - d v s den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - har förändrat verkligheten på ett sådant sätt att nästan ingenting längre är möjligt att hålla hemligt, allra minst under en period av 20 år.
Våga släppa varumärket, har blivit parollen för dagen. Med det menas ungefär att partierna måste våga avsäga sig kontrollen över delar av den verksamhet som sker i partiets namn. Ofta nämns Barack Obamas presidentvalskampanj som ett exempel där individer uppmanas och uppmuntras att själva och på eget sätt forma kampanjen. Att människor engageras för att främja kandidatens möjligheter till valseger blir viktigare än att budskapet blir exakt det som partiet förespråkar. (Läs gärna den alltid lika kloka Katrine Kielos i denna fråga.)
Det som glöms bort i debatten är att de svenska partierna har betydligt svårare förutsättningar att genomföra en sådan kursändring, eftersom de politiska partierna har en mycket starkare plats i det politiska livet i Sverige än vad som är fallet i USA. För socialdemokraterna - som ett gammalt klassparti och med en stark partiapparat - blir utmaningen extra svår. Det är lätt att säga: Släpp varumärket! Det är svårare att bedöma vad som händer när man väl släpper det.
Men här finns ingen väg bakåt. Utmaningen för socialdemokratin består i att förmå släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet som varumärket står för. Är det inte så att de personer som flitigt utnyttjar s k sociala medier tenderar att stå mer till höger än till vänster? Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vad händer med ansvarsutkrävandet om öppenheten innebär att engagerade individer rusar från sakfråga tills sakfråga, allt efter lusten för dagen?
Så frågan är inte om socialdemokratin skall gå mot ökad öppenhet eller ej - på den frågan är svaret oundvikligen ja. Frågan är i stället hur partiet skall hantera de problem som frågorna ovan indikerar. Det är om dessa saker debatten bör föras.
Problematiken behandlas också i min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg) som just kommit från trycket. Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag den 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!
2008-10-26
Martti Ahtisaari och frågan om fred i Mellanöstern
Årets mottagare av Nobels fredspris - Martti Ahtisaari - säger i Ekots lördagsintervju att han skäms över att världssamfundet ännu inte löst konflikten i Mellanöstern. Marti Ahtisaari säger att det saknas en seriös politisk vilja i USA och EU att åstadkomma en lösning, och att det var fel av väst att bojkotta den palestinska Hamasrörelsen, som ju vann palestiniernas parlamentsval 2006. Vi uppmuntrar människor att ha ett val, och sedan när valet hålls, och anses relativt fritt och demokratiskt, så säger vi att "tyvärr, fel människor vann", säger han.
Jag delar såväl Ahtisaaris bedömningar som känslor. Läget i Mellanöstern har väl heller inte direkt ljusnat efter beskeden om att Israel sannolikt går mot nyval. Helt säkert att det verkligen blir nyval är det i skrivande stund inte, det finns en möjlighet att president Shimon Peres kommer att be Tzipi Livni från Kadima-partiet att göra en sista ansträngning under den vecka som fortfarande ryms inom de tidsramar som den israeliska konstitutionen medger.
Om det blir nyval är frågan om Tzipi Livni går in i valrörelsen med en förlorarstämpel på sig, eftersom hon en smula oväntat misslyckats med försöken att bilda en ny koalitionsregering. Eller kommer hon, som en del tror (eller möjligen hoppas) i stället att framstå som en stark och okorrumperad ledare som valde nyval trots ett svårt opinionsläge och i stället för att kohandla och ge efter för makthungriga småpartier?
I ett nyval kommer Kadima och det socialdemokratiska Labour att konkurrera om samma väljare, och risken finns att de sliter varandra i stycken medan högerblocket Likud sitter på första parkett och gnuggar händerna. Jag har tidigare uttalat tvivel om huruvida Kadima verkligen klarar en period i opposition, och det tvivlet kvarstår.
En Likudseger kommer inte precis att underlätta fredsprocessen, för att uttrycka det milt. En högerseger med bristande förhandlingsvilja kommer sannolikt att stärka stödet för Hamas på de ockuperade områdena, och risken ökar för en militär urladdning mellan Hamas och Fatah på Västbanken.
Vill världssamfundet verkligen ha en sådan utveckling? I så fall kommer åtminstone jag att fortsätta att skämmas. Är det kanske trots allt så att hoppet står till att USA under en ny president omtolkar sina nationella intressen, och väljer att sätta verklig press på Israel för att få fram de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning skall bli möjlig?
Helt off topic vill jag också passa på att puffa för den blogg som min vän och kollega docent Henrik Oscarsson just har startat upp. Där kommer ni under den närmaste tiden att kunna läsa några av de skarpaste analyserna av svensk politik. Bloggen återfinner ni här.
Jag delar såväl Ahtisaaris bedömningar som känslor. Läget i Mellanöstern har väl heller inte direkt ljusnat efter beskeden om att Israel sannolikt går mot nyval. Helt säkert att det verkligen blir nyval är det i skrivande stund inte, det finns en möjlighet att president Shimon Peres kommer att be Tzipi Livni från Kadima-partiet att göra en sista ansträngning under den vecka som fortfarande ryms inom de tidsramar som den israeliska konstitutionen medger.
Om det blir nyval är frågan om Tzipi Livni går in i valrörelsen med en förlorarstämpel på sig, eftersom hon en smula oväntat misslyckats med försöken att bilda en ny koalitionsregering. Eller kommer hon, som en del tror (eller möjligen hoppas) i stället att framstå som en stark och okorrumperad ledare som valde nyval trots ett svårt opinionsläge och i stället för att kohandla och ge efter för makthungriga småpartier?
I ett nyval kommer Kadima och det socialdemokratiska Labour att konkurrera om samma väljare, och risken finns att de sliter varandra i stycken medan högerblocket Likud sitter på första parkett och gnuggar händerna. Jag har tidigare uttalat tvivel om huruvida Kadima verkligen klarar en period i opposition, och det tvivlet kvarstår.
En Likudseger kommer inte precis att underlätta fredsprocessen, för att uttrycka det milt. En högerseger med bristande förhandlingsvilja kommer sannolikt att stärka stödet för Hamas på de ockuperade områdena, och risken ökar för en militär urladdning mellan Hamas och Fatah på Västbanken.
Vill världssamfundet verkligen ha en sådan utveckling? I så fall kommer åtminstone jag att fortsätta att skämmas. Är det kanske trots allt så att hoppet står till att USA under en ny president omtolkar sina nationella intressen, och väljer att sätta verklig press på Israel för att få fram de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning skall bli möjlig?
Helt off topic vill jag också passa på att puffa för den blogg som min vän och kollega docent Henrik Oscarsson just har startat upp. Där kommer ni under den närmaste tiden att kunna läsa några av de skarpaste analyserna av svensk politik. Bloggen återfinner ni här.
2008-10-24
Om läget i Irak
Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) var en av dem som - i trots mot en i princip enig folkrättsexpertis - vägrade tillstå att den USA-ledda koalitionens angrepp på Irak våren 2003 var ett brott mot folkrätten. I en riksdagsdebatt den 26 april 2007 sträckte han sig så i alla fall så långt som att tillstå att: Det finns skillnader i synsätt på hur folkrätten ska tolkas i just detta fall.
Den socialdemokratiska regeringen beskrev entydigt USA-koalitionens krig som ett brott mot folkrätten (även om Göran Persson tvekade otillständigt länge innan han satte ned foten). Sedan de borgerliga partierna kom i regeringsställning 2006 har de varken återupprepat Göran Perssons formuleringar, eller hävdat att kriget var förenligt med folkrätten. I diplomatins diskurs innebär tystnaden att den förra s-regeringens bedömning fortfarande gäller som officiell svensk politik. Så den borgerliga regeringen administrerar en Irak-politik som åtminstone Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund inte tror på. Den frågan borde faktiskt upp till debatt.
I Irak dödas färre personer nu än tidigare, och det är en otrolig lättnad för det irakiska folket (och naturligtvis för oss - om än på en helt annan nivå -som följer konflikten på avstånd). Men krisen är ingalunda över. Våldet fortsätter och den politiska krisen kretsar nu kring det avtal som reglerar den fortsatta amerikanska närvaron i Irak - Status of Forces Agreement (SOFA). Tvisten mellan USA och det irakiska ledarskapet gäller en tidtabell för amerikanskt tillbakadragande samt straffrihet för amerikansk personal och kontraktsanställda.
Gällande avtal löper ut vid årsskiftet. Om parterna inte kommer överens kan FN gå in och tillfälligt förlänga det gällande avtalet. Men krisen fortsätter. Det är noterbart att Iran aktivt stöder det shia-styrda Irak i konflikten med USA. Går vi mot en utveckling av shiamuslimskt prästvälde även i Irak, med allt vad det skulle innebära för demokratin och kvinnornas rättigheter? Och hur skulle en framtida allians mellan Iran och Irak påverka maktbalansen och västs intressen i Mellanöstern?
Den som sår vind skall skörda storm, sägs det. Kriget mot Irak vilade på lögner och var en gigantisk politisk felbedömning. Lidandet och kaoset i Irak vittnar om värdet att bibehålla en stark folkrätt - och vådan av att slira i frågan om kravet på FN-mandat för militära interventioner.
Den socialdemokratiska regeringen beskrev entydigt USA-koalitionens krig som ett brott mot folkrätten (även om Göran Persson tvekade otillständigt länge innan han satte ned foten). Sedan de borgerliga partierna kom i regeringsställning 2006 har de varken återupprepat Göran Perssons formuleringar, eller hävdat att kriget var förenligt med folkrätten. I diplomatins diskurs innebär tystnaden att den förra s-regeringens bedömning fortfarande gäller som officiell svensk politik. Så den borgerliga regeringen administrerar en Irak-politik som åtminstone Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund inte tror på. Den frågan borde faktiskt upp till debatt.
I Irak dödas färre personer nu än tidigare, och det är en otrolig lättnad för det irakiska folket (och naturligtvis för oss - om än på en helt annan nivå -som följer konflikten på avstånd). Men krisen är ingalunda över. Våldet fortsätter och den politiska krisen kretsar nu kring det avtal som reglerar den fortsatta amerikanska närvaron i Irak - Status of Forces Agreement (SOFA). Tvisten mellan USA och det irakiska ledarskapet gäller en tidtabell för amerikanskt tillbakadragande samt straffrihet för amerikansk personal och kontraktsanställda.
Gällande avtal löper ut vid årsskiftet. Om parterna inte kommer överens kan FN gå in och tillfälligt förlänga det gällande avtalet. Men krisen fortsätter. Det är noterbart att Iran aktivt stöder det shia-styrda Irak i konflikten med USA. Går vi mot en utveckling av shiamuslimskt prästvälde även i Irak, med allt vad det skulle innebära för demokratin och kvinnornas rättigheter? Och hur skulle en framtida allians mellan Iran och Irak påverka maktbalansen och västs intressen i Mellanöstern?
Den som sår vind skall skörda storm, sägs det. Kriget mot Irak vilade på lögner och var en gigantisk politisk felbedömning. Lidandet och kaoset i Irak vittnar om värdet att bibehålla en stark folkrätt - och vådan av att slira i frågan om kravet på FN-mandat för militära interventioner.
2008-10-21
Medling i nöd och lust
I dag hade jag nöjet att delta i ett seminarium med Jan Eliasson, som under läsåret 2008-2009 är innehavare av Torgny Segerstedtprofessuren, en gästprofessur vid Göteborgs universitet till Torgny Segerstedts minne.
Jan Eliasson inledde kring temat Medling i nöd och lust och han gav bl a en insiktsfull skildring av Olof Palmes vedermödor som medlare i kriget mellan Iran och Irak under första hälften av 1980-talet. Palme var ju statsminister under stora delar av den tid då uppdraget pågick, och han plågades av att han som statsminister inte kunde protestera mot de svåra brott mot mänskliga rättigheterna som regimerna i såväl Iran som Irak begick, utan att dessa protester skulle försvåra hans verksamhet som medlare i kriget.
Ett motsvarande exempel finner vi från de år efter junikriget 1967 då Sveriges dåvarande Moskvaambassadör Gunnar Jarring verkade som FN:s generalsekreterares särskilda representant i Mellanöstern. Under dessa år hände det att Sverige valde att inte delta i generalförsamlingens debatter om läget i Mellanöstern, med den uttalade hänvisningen till att man inte ville störa bilden av Gunnar Jarring som en opartisk medlare i konflikten.
Huruvida den svenska regeringens tystnad under dess år verkligen hade sin grund i en genuin omsorg om Jarrings uppdrag är emellertid mera osäkert. Carl Lidbom har i sin memoarbok Reformist på sitt oförblommerade sätt uttryckt uppfattningen att Sverige "kröp bakom Gunnar Jarring" och använde Jarrings uppdrag som förevändning för att slippa ta ställning i en politiskt känslig och svårhanterad fråga.
I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons bokförlag, 1989) intervjuade jag flera av de utrikespolitiska beslutsfattare som verkade samtidigt som Gunnar Jarrings uppdrag pågick. Deras uppfattningar gick i sär. Så menade t ex dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Wilhelm Wachtmeister att: Jarrings uppdrag spelade stor roll för den svenska - och nordiska - återhållsamheten. Dåvarande FN-ambassadören (1964-70) och kabinettssekreteraren (1972-77) Sverker Åström menade i stället att: Jarrings uppdrag påverkade mycket litet, om ens något. Hänvisningarna till honom var mest 'spel för galleriet'.
Problematiken kring att kombinera ett deltagande i den internationella opinionsbildningen med en medlarroll har jag behandlat i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992).
En ny svensk medlingsinsats? Ja, varför inte i försöken att nå en överenskommelse mellan Fatah och Hamas och därigenom lägga grunden till den palestinska enhetsregering som är nödvändig för att nå reella framsteg i fredsprocessen.
Jan Eliasson inledde kring temat Medling i nöd och lust och han gav bl a en insiktsfull skildring av Olof Palmes vedermödor som medlare i kriget mellan Iran och Irak under första hälften av 1980-talet. Palme var ju statsminister under stora delar av den tid då uppdraget pågick, och han plågades av att han som statsminister inte kunde protestera mot de svåra brott mot mänskliga rättigheterna som regimerna i såväl Iran som Irak begick, utan att dessa protester skulle försvåra hans verksamhet som medlare i kriget.
Ett motsvarande exempel finner vi från de år efter junikriget 1967 då Sveriges dåvarande Moskvaambassadör Gunnar Jarring verkade som FN:s generalsekreterares särskilda representant i Mellanöstern. Under dessa år hände det att Sverige valde att inte delta i generalförsamlingens debatter om läget i Mellanöstern, med den uttalade hänvisningen till att man inte ville störa bilden av Gunnar Jarring som en opartisk medlare i konflikten.
Huruvida den svenska regeringens tystnad under dess år verkligen hade sin grund i en genuin omsorg om Jarrings uppdrag är emellertid mera osäkert. Carl Lidbom har i sin memoarbok Reformist på sitt oförblommerade sätt uttryckt uppfattningen att Sverige "kröp bakom Gunnar Jarring" och använde Jarrings uppdrag som förevändning för att slippa ta ställning i en politiskt känslig och svårhanterad fråga.
I min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons bokförlag, 1989) intervjuade jag flera av de utrikespolitiska beslutsfattare som verkade samtidigt som Gunnar Jarrings uppdrag pågick. Deras uppfattningar gick i sär. Så menade t ex dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning Wilhelm Wachtmeister att: Jarrings uppdrag spelade stor roll för den svenska - och nordiska - återhållsamheten. Dåvarande FN-ambassadören (1964-70) och kabinettssekreteraren (1972-77) Sverker Åström menade i stället att: Jarrings uppdrag påverkade mycket litet, om ens något. Hänvisningarna till honom var mest 'spel för galleriet'.
Problematiken kring att kombinera ett deltagande i den internationella opinionsbildningen med en medlarroll har jag behandlat i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992).
En ny svensk medlingsinsats? Ja, varför inte i försöken att nå en överenskommelse mellan Fatah och Hamas och därigenom lägga grunden till den palestinska enhetsregering som är nödvändig för att nå reella framsteg i fredsprocessen.
2008-10-18
De hemlösa?
I går fredag uppmärksammades de hemlösas situation i Göteborg, genom en manifestation som kallas De hemlösas natt. Bland arrangörerna återfanns bl a Stadsmissionen, Göteborgs Räddningsmission och Frälsningsarmén.
Antalet hemlösa i Göteborg uppgår enligt Kjell Larsson vid Stadsmissionen till drygt 130 personer. Jag måste erkänna att det är betydligt färre än vad jag hade trott, även om det är illa nog och varje enskilt människoöde måste tas på största allvar.
Jag har alltid känt mig lite stum inför den s k hemlösheten, och haft svårt att formulera förslag på politiska åtgärder för att komma åt problematiken Men igår slogs jag av en insikt. Jag tycker att beteckningen "de hemlösa" är vilseledande, och att den döljer i stället för att sprida ljus över problemen. Uttrycket "de hemlösa" skapar en falsk bild av att dessa människor skulle utgöra en homogen grupp med gemensamma problem, som i sin tur skulle kunna hanteras genom gemensamma åtgärder.
Men så är det ju inte. Under rubriken "de hemlösa" inryms individer eller grupper av individer som skiljer sig åt i centrala avseenden. Deras problem varierar mellan t ex psykisk sjukdom, alkohol- eller annat drogmissbruk och sociala eller ekonomiska svårigheter. Deras enda gemensamma nämnare i fattigdomen är just att de inte har något ordentligt boende och att de ofta sover under bar himmel.
Insikten om det vilseledande i uttrycket "de hemlösa" har kanske inte inneburit att jag har några färdiga lösningar på problemet. Men insikten har gjort mig bättre rustad att förstå problemet, och därmed i förlängningen givit mig förutsättningar att formulera politiska förslag för att i solidaritetens namn förbättra dessa människors livssituation.
Antalet hemlösa i Göteborg uppgår enligt Kjell Larsson vid Stadsmissionen till drygt 130 personer. Jag måste erkänna att det är betydligt färre än vad jag hade trott, även om det är illa nog och varje enskilt människoöde måste tas på största allvar.
Jag har alltid känt mig lite stum inför den s k hemlösheten, och haft svårt att formulera förslag på politiska åtgärder för att komma åt problematiken Men igår slogs jag av en insikt. Jag tycker att beteckningen "de hemlösa" är vilseledande, och att den döljer i stället för att sprida ljus över problemen. Uttrycket "de hemlösa" skapar en falsk bild av att dessa människor skulle utgöra en homogen grupp med gemensamma problem, som i sin tur skulle kunna hanteras genom gemensamma åtgärder.
Men så är det ju inte. Under rubriken "de hemlösa" inryms individer eller grupper av individer som skiljer sig åt i centrala avseenden. Deras problem varierar mellan t ex psykisk sjukdom, alkohol- eller annat drogmissbruk och sociala eller ekonomiska svårigheter. Deras enda gemensamma nämnare i fattigdomen är just att de inte har något ordentligt boende och att de ofta sover under bar himmel.
Insikten om det vilseledande i uttrycket "de hemlösa" har kanske inte inneburit att jag har några färdiga lösningar på problemet. Men insikten har gjort mig bättre rustad att förstå problemet, och därmed i förlängningen givit mig förutsättningar att formulera politiska förslag för att i solidaritetens namn förbättra dessa människors livssituation.
2008-10-15
Aftonbladets opinionsbluff
2-0 till blåa laget efter debatten i SVT igår!, utropade Aftonbladet efter veckans två inledande partiledardebatter. Den artikel som sedan följer är dessvärre ett exempel på opinionsjournalistik som är så vilseledande att man egentligen vill ringa ansvarig redaktör och undra vad de håller på med. Jag har hittills avstått. Vi får se hur det blir i morgon.
Artikeln är en uppföljning till debatten hos KG Bergström mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Aftonbladets läsare har fått svara på frågan om vem som vann debatten. Av de 24 000 läsare som röstat ansåg 62 procent att Fredrik Reinfeldt vann, medan 38 procent menade att Mona Sahlin vann. Partiledardebatten i Agenda i söndags visade ungefär samma svarsmönster.
Men det Aftonbladet medvetet undanhåller sina läsare är att det blåa blocket alltid vinner alla läsaromröstningar om hur det gått i en debatt. Skälet är enkelt. Borgerliga partianhängare är klart överrepresenterade bland dem som medverkar i omröstningarna. Och att borgerliga partianhängare tycker att det blåa blocket vann är lika lite överraskande som att vänsteranhängare tycker att det röda blocket vann.
Aftonbladet försöker skydda sig med att tidningen ju bara redovisar vad deras "läsare" tycker. Men resultatet blir likväl bedrägligt. När jag för ett par år sedan uppmärksammade Expressens försyndelser i denna fråga visade jag att av Expressens läsare på nätet tänkte 65 procent rösta borgerligt - 41 procent på moderaterna, 11 procent på folkpartiet, 8 procent på kristdemokraterna och 5 procent på centerpartiet. Endast 24 procent tänkte rösta på vänsterblocket – 17 procent på socialdemokraterna, 4 procent på vänsterpartiet och 3 procent på miljöpartiet. Övriga partier fick 11 procent.
Genom kvällspressens ohederliga opinionsjournalistik luras läsarna att tro att det finns en av partisympati oberoende bild av vem som vinner eller vem som förlorar en debatt. I ett partistrategiskt perspektiv förlorar det rödgröna blocket på en sådan snedvridning, eftersom man framställs som förlorare. Men än viktigare är det att här värna journalistikens etiska principer, och inte acceptera en medielogik som döljer i stället för att sprida ljus.
Artikeln är en uppföljning till debatten hos KG Bergström mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Aftonbladets läsare har fått svara på frågan om vem som vann debatten. Av de 24 000 läsare som röstat ansåg 62 procent att Fredrik Reinfeldt vann, medan 38 procent menade att Mona Sahlin vann. Partiledardebatten i Agenda i söndags visade ungefär samma svarsmönster.
Men det Aftonbladet medvetet undanhåller sina läsare är att det blåa blocket alltid vinner alla läsaromröstningar om hur det gått i en debatt. Skälet är enkelt. Borgerliga partianhängare är klart överrepresenterade bland dem som medverkar i omröstningarna. Och att borgerliga partianhängare tycker att det blåa blocket vann är lika lite överraskande som att vänsteranhängare tycker att det röda blocket vann.
Aftonbladet försöker skydda sig med att tidningen ju bara redovisar vad deras "läsare" tycker. Men resultatet blir likväl bedrägligt. När jag för ett par år sedan uppmärksammade Expressens försyndelser i denna fråga visade jag att av Expressens läsare på nätet tänkte 65 procent rösta borgerligt - 41 procent på moderaterna, 11 procent på folkpartiet, 8 procent på kristdemokraterna och 5 procent på centerpartiet. Endast 24 procent tänkte rösta på vänsterblocket – 17 procent på socialdemokraterna, 4 procent på vänsterpartiet och 3 procent på miljöpartiet. Övriga partier fick 11 procent.
Genom kvällspressens ohederliga opinionsjournalistik luras läsarna att tro att det finns en av partisympati oberoende bild av vem som vinner eller vem som förlorar en debatt. I ett partistrategiskt perspektiv förlorar det rödgröna blocket på en sådan snedvridning, eftersom man framställs som förlorare. Men än viktigare är det att här värna journalistikens etiska principer, och inte acceptera en medielogik som döljer i stället för att sprida ljus.
2008-10-12
En borgerlighet helt utan visioner?
Kvällens partiledardebatt i SVT:s Agenda äger rum i en situation där den borgerliga alliansregeringen har ett rejält underläge i opinionen. Under de två år som gått sedan maktskiftet 2006 kännetecknas regeringsalliansen av en slående brist på framtidsvisioner. Reinfeldt framstår som en Hygglige Fredrik som vill lösa konkreta samhällsproblem, förbättra samhällsinstitutionernas kvalitet och sänka skatten så att alla (utom pensionärerna, studenterna och de arbetslösa) får 1 000 kronor mer i plånboken varje månad. Hyggligt - javisst. Visionärt - nej. Det känns onekligen lite tomt. Kanske kan en del av borgerlighetens ras i opinionen spåras till denna visionslöshet?
Visserligen lever vi i en tid då de stora berättelserna satts på undantag. Men något borde väl den borgerliga alliansregeringen kunna prestera? Jag tror att det är själva koalitionen som är problemet. Vart och ett skulle de borgerliga partierna kunna prestera åtminstone något som liknar en samhällsvision. Kristdemokrater kan samlas i en socialkonservativ strävan efter ett samhälle där familj och kyrka/samfund utgör kittet i gemenskapen. Centerpartister kan samlas i en strävan efter ett ljusgrönt Sverige, med blomstrande småföretag och en sant levande landsbygd. Folkpartister kan samlas i en strävan efter ett teknologiskt framstående Sverige, med välutbildade och trygga medborgare i högmodernitetens framkant.
Men när allianspartierna samlas tillsammans i en regering finns det inga förutsättningar för en gemensam vision. Partiernas ideologiska klangbottnar är för olika. Och när regeringens dominerande parti - de nya moderaterna - tagit av sig sin ideologiska ryggsäck för att kunna ta plats i den politiska mittens Ingenmansland så blir retoriken som den blir. Det vill säga hygglig, men tom. Och där det är tomt är det ofta kallt och sterilt.
Vänsterpartiet och miljöpartiet har kvar sina samhällsvisioner baserade på socialism respektive hållbar utveckling. Socialdemokraterna stretar på i sitt rådslag, och är i behov att utforma den röda frihetsvision som Mona Sahlin efterlyste i sitt installationstal på kongressen 2007. En god ingång i det arbetet erbjuder Hjalmar Branting. Jag har först nu blivit medveten om hans klassiska svar i tidningen Stormklockan 1912 på frågan "Varför är du socialdemokrat, Hjalmar Branting?" Branting svarade: Jo, därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.
Sina bästa stämningars längtan - det är vackert! Låt uttrycket prägla vårt fortsatta politiska arbete för mänsklig frigörelse och även ta kropp även i de många politiska debatterna under veckan som kommer.
Visserligen lever vi i en tid då de stora berättelserna satts på undantag. Men något borde väl den borgerliga alliansregeringen kunna prestera? Jag tror att det är själva koalitionen som är problemet. Vart och ett skulle de borgerliga partierna kunna prestera åtminstone något som liknar en samhällsvision. Kristdemokrater kan samlas i en socialkonservativ strävan efter ett samhälle där familj och kyrka/samfund utgör kittet i gemenskapen. Centerpartister kan samlas i en strävan efter ett ljusgrönt Sverige, med blomstrande småföretag och en sant levande landsbygd. Folkpartister kan samlas i en strävan efter ett teknologiskt framstående Sverige, med välutbildade och trygga medborgare i högmodernitetens framkant.
Men när allianspartierna samlas tillsammans i en regering finns det inga förutsättningar för en gemensam vision. Partiernas ideologiska klangbottnar är för olika. Och när regeringens dominerande parti - de nya moderaterna - tagit av sig sin ideologiska ryggsäck för att kunna ta plats i den politiska mittens Ingenmansland så blir retoriken som den blir. Det vill säga hygglig, men tom. Och där det är tomt är det ofta kallt och sterilt.
Vänsterpartiet och miljöpartiet har kvar sina samhällsvisioner baserade på socialism respektive hållbar utveckling. Socialdemokraterna stretar på i sitt rådslag, och är i behov att utforma den röda frihetsvision som Mona Sahlin efterlyste i sitt installationstal på kongressen 2007. En god ingång i det arbetet erbjuder Hjalmar Branting. Jag har först nu blivit medveten om hans klassiska svar i tidningen Stormklockan 1912 på frågan "Varför är du socialdemokrat, Hjalmar Branting?" Branting svarade: Jo, därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.
Sina bästa stämningars längtan - det är vackert! Låt uttrycket prägla vårt fortsatta politiska arbete för mänsklig frigörelse och även ta kropp även i de många politiska debatterna under veckan som kommer.
2008-10-09
Är s + mp verkligen = sant?
Jag är ambivalent till Mona Sahlins val att äkta miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. I grunden ser jag bara en enda rimlig anledning till utfästelsen om en rödgrön koalitionsregering: Oron för att miljöpartiet skall hoppa över till det borgerliga blocket. Men att låta den oron bära så långt att socialdemokraterna två år före ett val och i ett lysande opinonsläge stänger möjligheten att regera ensamma - det är för mig att låta svansen vifta med hunden.
På ett sätt är samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet bra. Vänsterpartiet kan hålla vänsterflanken och slipper kompromissa in sig i en mittenorienterad s-mp-koalition. Mittenväljarna kan rösta på socialdemokraterna eller miljöpartiet utan att behöva vara rädda för Lars Ohly.
Men vad händer med socialdemokratin? Jag har alltid varit svag för uttrycket: Säg mig vem du umgås med, och jag skall säga dig vem du är. Och så länge miljöpartiet slirar i vänster-högerfrågorna så vill åtminstone jag vara på min vakt när det gäller en nära och långvarig relation. Vad kommer samarbetet att innebära för socialdemokratins själ?
Men jag är också besviken på Lars Ohly, som har misslyckats med att utveckla vänsterpartiet till ett modernt parti som förmår attrahera nya väljargrupper utan att för den skull röra sig mot det politiska mittfältet. Vänsterpartiet borde ha en potential att utveckla en politik som attraherar alla dem som kämpar för gemenskapsvärdena i vårt individualiserade kunskapssamhälle. Men det lyfter inte. Vänsterpartiets politik andas genom Lars Ohly för mycket klasskampsretorik och industrisamhälle.
För mig tycks det som att Lars Ohly aldrig riktigt hämtade sig från det karaktärsmord han som nytillträdd partiledare utsattes för i ett par kontroversiella Uppdrag granskning-program hösten 2004. Vre jag vänsterpartist så skulle jag förorda en ny partiledare. Varför inte Josefin Brink? Eller ännu hellre Alice Åström.
På ett sätt är samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet bra. Vänsterpartiet kan hålla vänsterflanken och slipper kompromissa in sig i en mittenorienterad s-mp-koalition. Mittenväljarna kan rösta på socialdemokraterna eller miljöpartiet utan att behöva vara rädda för Lars Ohly.
Men vad händer med socialdemokratin? Jag har alltid varit svag för uttrycket: Säg mig vem du umgås med, och jag skall säga dig vem du är. Och så länge miljöpartiet slirar i vänster-högerfrågorna så vill åtminstone jag vara på min vakt när det gäller en nära och långvarig relation. Vad kommer samarbetet att innebära för socialdemokratins själ?
Men jag är också besviken på Lars Ohly, som har misslyckats med att utveckla vänsterpartiet till ett modernt parti som förmår attrahera nya väljargrupper utan att för den skull röra sig mot det politiska mittfältet. Vänsterpartiet borde ha en potential att utveckla en politik som attraherar alla dem som kämpar för gemenskapsvärdena i vårt individualiserade kunskapssamhälle. Men det lyfter inte. Vänsterpartiets politik andas genom Lars Ohly för mycket klasskampsretorik och industrisamhälle.
För mig tycks det som att Lars Ohly aldrig riktigt hämtade sig från det karaktärsmord han som nytillträdd partiledare utsattes för i ett par kontroversiella Uppdrag granskning-program hösten 2004. Vre jag vänsterpartist så skulle jag förorda en ny partiledare. Varför inte Josefin Brink? Eller ännu hellre Alice Åström.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)